2

MIN PAPPA – EINAR WERNER, 1899-1972 – ALLTID REDO!

Pappa Einar två veckor gammal i Sollefteå. Det väcker onekligen tankar när man inser att ens pappa föddes på 1800-talet och dessutom bara 17 år efter att Charles Darwin dog.
 
Einar Werner, 1899-1972 – alltid redo!

På bloggen har jag skrivit och berättat om flera av medlemmarna i min familj och släkt. Jag har skrivit om min Gammelmor, om Farfar Oscar, om Mamma Ann-Mari, bror Lasse, systrarna Karin och Brittmarie och även lite om mig själv. Men det återstår ett par som har betytt mycket för mig, bland annat min Mormor och framförallt min Pappa Einar. Nyligen blev jag klar med ett litet ”bokprojekt” som är internt inom tre familjer. Där fick jag anledning att skriva om Pappa. Så jag började och det blev en hel del, alldeles för mycket för den lilla skriften men det får bli ett bloggporträtt av Pappa!

Einar Olof Raoul Werner föddes 1899 i Sollefteå där fadern Oscar då tjänstgjorde som baningenjör vid SJ, kontrollant för diverse militära byggen, arkitekt för en kommmunal läroverksbyggnad och för ett varmbadhus. Oscar var av bondesläkt från Värmlands Näs. Fadern som inte var äldste son, fick gå till sjöss och blev sedan kapten på Uddeholmsbolagets kombinerade timmerbogserare och representationsfartyg, ångfartyget Bylgia (som fortfarande, i starkt ombyggt skick, finns kvar i Karlstad. Om än i starkt förfall). Oscar växte upp i Klara och på Hildurlund på Sandbäckens gård vid Klarälvens strand – tvärsöver från dagens Sandgrund. Fick gå gymnasium och KTH där han blev civilingenjör med väg- och vattenbyggande som specialområde. Han gifte sig med Hilma, född Kylander, som tydligen ansågs lite förnäm och behandlades med silkesvantar genom hela sitt liv. De hyrde  bostad på Hullsta Gård (där Folkets Hus idag lär stå) under åren i Sollefteå. Två år senare föddes lillasyster Gudrun, aldrig kallad annat än ”Dudde”. När Einar var i tioårsåldern kallades Oscar till huvudstaden och utnämndes till Förste Baningenjör, vilket väl skulle motsvarat generaldirektören för det senare inrättade Banverket. Oscar började tidigt att samla in historiskt järnvägsmaterial och fick 1915 lov att inviga det som blev Sveriges Järnvägsmuseum vars föreståndare han förblev till sin pension 1936, parallellt med uppgiften som Förste Baningenjör. Efter några år hade museets reklamavdelning fler anställda än själva museet och Oscar blev kallad ”Sveriges Reklamchef”. SJ hade ingen egen sådan verksamhet förrän farfar gick i pension då man tvangs inrätta en reklamavdelning!
 
Einar, med lillasyster Dudde bredvid, på den gunghäst som ännu fyra generationer senare troget tjänar familjens barn och den står sedan länge bredvid mitt skrivbord för att den f.n. yngste, lille August ska kunna klänga och rida på den! Bilden från Sollefteå.
 
Här sitter den ännu långhårige och guldlockige förstfödde tillsammans med sin morfar Fredrik August Kylander som varit gårdsbokhållare på flera stora jordagods. Fredrik August pappa Frans Theodor, skomakare, garvare och läderfabrikör föddes i Hedemora och vid hans dop tjänstgjorde en förfader till våra vänner garvarfamiljen Kihlbom i Mariefred som fadder.
Frans Theodor etablerade sig i Vänersborg, men 1834 ville det sig inte bättre än att ett kar med kokande tran välte och startade den brand som ödelade större delen av Vänersborg.
 
Pappa Einar nio år gammal.
 
Pappa Einars klass 1908 framför den nya läroverksbyggnaden, senare kallad Grå Skolan som ritats av farfar Oscar. Skolan revs 1984.
 
Pappa Einar i sin Jössehäradsdräkt.
 
Farmor Hilma, farfar Oscar, faster Dudde och pappa Einar. Ett handkolorerat fotografi av familjen från Sollefteåtiden. Hänger nu vid mitt skrivbord.
 

Einar och Dudde växte huvudsakligen upp på Djursholm där Hilma och Oscar hyrde en villa fram tills det var dags för Einar att börja gymnasiet då familjen flyttade in i en lägenhet fyra trappor upp på Torsgatan 2 vid Norra Bantorget, där Oscar kunde hålla full uppsikt från sin balkong över hela centralbangården. Einar började i Norra Real där han så småningom tog studenten tillsammans med bland andra Gunnar Myrdal och skådespelaren Håkan Westergren. Han var aktiv också utanför skolarbetet och startade något som hette Ungdomens Musikförbund och deltog i skolans orkester där han spelade trombon. Senare i livet hände det att han tog fram sin banjo eller mandolin någon gång och spelade. Han diktar och målar och han skriver dramer som framförs i kamratkretsen.
 
En av Pappa Einars illustrerade dikter till Dagmar Skarstedt.
 
Ett långt och helt illustrerat brev från Einar till Dagmar. (Se även länk till min bloggartikel "Älskade brev II")
 

En lång ungdomsromans med Dagmar Skarstedt resulterade i en box med brev som jag tänker försöka göra något med framöver. Romansen tog dock slut och Dagmar blev så småningom högvälboren grevinna Douglas. En av dessa livets krumsprång är att Dagmar bodde i det hus på Kungsholmstorg där Hilma och Oscar bosatte sig sedan sonen och dottern gift sig och flyttat hemifrån.
 
Pappa Einar med trombon i Norra Reals skolorkester.
 
Pråmutfärd i samband med något Stockholmsevenemang. På fördäck blåsarsektion från Norra Reals skolorkester med Pappa på trombon.
Pappas klasskamrater och lärare i tredje ring. Pappa sitter längst till höger på nedersta raden. Gunnar Myrdal kan dölja sig bakom någon av de övriga nunorna och varken jag eller Meg Westergren har kunnat känna igen Håkan Westergren på fotot. Så han kanske var borta den dagen....
 
Studentklasserna vid Norra Real 1918. Pappa i mitten i främsta raden. Gunnar Myrdal tvåa till höger om honom.

Efter studenten och militärtjänstgöring började Einar läsa juridik och tog sin kandidatexamen på rekordartade dryga 2 år. När hans sentida ”lärling” Leif Silbersky många år senare upprepade detta konststycke tror jag att det då ännu bara var de två som klarat sina studier på så kort tid.
 
Stiligt ateljéfoto av Pappa Einar.
 
Direkt efter sin kandidatexamen fick han anställning på Knut Littorins Advokatbyrå vid Västra Trädgårdsgatan (i Tändstickspalatset) där han var anställd mellan 1922 och 1930 då han blev delägare i byrån. Tingstjänstgöringen skedde mellan 1923 och 1925 vid Östernärkes domsaga i dagens Örebro tingsrätt. Där skaffade han sig ett stort kontaktnät bland omlandets gårds- och bruksaristokrati som kom att bli till stor nytta för honom i den senare advokatverksamheten.
 
Någon har tecknat en "karikatyr" av Pappa Einar som ungkarl i Örebro.
 
Maskerad på Dylta Bruk 1924. Pappa torde vara den vita clownen!
 
Trettondagsuppvaknande och -uppvaktning? På Bålby Herrgård. Pappa till höger i förgrunden.
 
Pappas bästa vän från tidig barndom och tills döden skiljde dem åt: Otto Cronstedt på trappan till Kils Herrgård. Otto gav tidigt Pappa namnet Hampus. Föräldrarna Frances och Sigge var nära umgängesvänner till farmor och farfar. Arkitekten Sigge valde ut en tomt bredvid sin på Skinnarviksberget och ritade ett hus till Hilma och Oscar, men det förverkligades aldrig. Istället flyttade Hilma och Oscar efter pensioneringen in i ett av de Cronstedtska/Grahamska husen vid Kungsholmstorg. Frances Cronstedt var dotter till den ena hisstillverkande brodern Graham.
 

Några av Einars pass.

Sina semestrar ägnade han åt utlandsresor. Passen såg i början av förra seklet annorlunda ut. Stora pappersark som veks ihop efter ett givet mönster. De var tidsbegränsade, utfärdades av Kunglig Majestät (med sigill) och avsåg en eller flera resor till specificerade länder.
En sommar studerade han engelsk rätt i Oxford och delade då rum med den blivande imamen av Jemen (vilket måhända spelade in i ett senare skede av hans liv i samband med den så kallade Allegro-affären före och efter andra världskriget. Han seglade med nyfunna vänner och gjorde utflykter i det omgivande landskapet. En annan gång (1929) var det Belgien och Holland då han bland annat flög för första gången. Ett härligt foto visar honom glädjestrålande iförd pilotmundering anno dazumal framför det enmotoriga flygplanet som hade flugit honom över kusten runt Dieppe.
 
Pappa som lycklig aviator i Dieppe 1920
 
Einar på stranden i Lido di Jesolo utanför Venedig 1920.
 
Klassiskt styrkeprovsfoto under vindbryggans motvikter vid Gripsholms slott 1923
 
Pappas livslånge klient, affärsmannen Walter Paullig med hustru på språng med Pappa. Walter Paullig köpte för Pappas räkning åtskilliga orientaliska mattor under sina affärsresor i Mellersta och Fjärran Östern. Mattor som mina systrar och jag ännu sätter våra fötter på.
 
Pappa i ledig fritidsklädsel. Den skinnjackan ärvde jag och använde tills den föll i bitar. Men skinn- och textilkunskaper fanns det i stor utsträckning både i Mammas och Pappas släkt.
 
Något mindre ledig fritidsklädsel i Tranås.
 
 
1930 gjorde han en kryssning med HMS ATLANTIS från Southhampton till Madeira, Casablanca, Malaga och tillbaka till England.
Den resan dokumenterade han i tre fotoalbum, en 16mm-film och alla tillhörande resedokument. 

Inga av dessa resor var uteslutande nöjesresor utan han lärde sig språk och skaffade sig kontakter som blev nyttiga för honom hela livet.
 
 
Pappa i typisk herrbaddräkt 1932 med kvinnligt sällskap i skärgården.
 
Men så mötte han den stora kärleken i unga fröken Ann-Mari Hardt och de förlovade sig.
 
Den 6 augusti 1933 stod bröllopet i Vaxholms kyrka. Fem tärnor och nio marskalkar. Brudnäbb var Pappas kusin Ebon Kylander, senare gift Wedell. Bröllopsdagen firades sedan varje år så länge Pappa orkade, med middag vid hörnbordet på Waxholms Hotells restaurangveranda.
 

Då han blev delägare i Littorins advokatbyrå 1930, skulle han också anställa en egen sekreterare och en av de sökande var en ung dam vid namn Ann-Mari Hardt. Hon var då anställd som den förste Konserthuschefens sekreterare, men hennes far Arvid Hardt tyckte nog att en advokatbyrå smällde högre i karriären och kunde ge högre lön och bättre framtidsutsikter. 
Och det stämde – för tycke uppstod mellan chefen och fröken Hardt. Men dessvärre blev också den betydligt äldre partnern i byrån (som var en av Stockholms mer kända ”womanizers”), betuttad i den unga vackra sekreteraren. Därmed var det upplagt för missämja mellan delägarna. Littorin (som var gift) gjorde vad han kunde för att lägga käppar i hjulet för Ann-Mari och Einars spirande romans och likaså när de gifte sig 1933 så försökte han på alla sätt att försena och förhindra deras bröllopsresa.

Det hela ledde till att Einar drog sig ur Littorins advokatbyrå och flyttade tvärs över Kungsträdgården till Kungsträdgårdsgatan 16 där han satt upp sin egen byrå fyra trappor upp, tillsammans med två andra jurister, Åke Svensson och Conrad Quensel. Pappa intog det magnifika hörnrummet innanför kungsbalkongen med sin fantastiska utsikt över Kungsträdgården med omgivningar.
 
Pappas specialritade kontorsmöbler från Åtvidabergs Industrier. Skrivbordet hade jag kvar ända in på 80-talet då det "försvann" efter en flytt. Den stora bokhyllan utanför bild till vänster följde mig (dock i uppstyckat skick) ända tills vi flyttade till Mariefred igen 2016. Den står kvar på Kumla Gård i Härad.
 
Sommautsikten 1949 från kungsbalkongen utanför Pappas kontor.
 
Samma utsikt men under vintern 1949-50
 

Einars juridiska specialitet blev avtals- och skatterätt. Klienter hämtades bland annat från den intilliggande Facit-koncernen (Åtvidabergs Industrier AB) där även dess verkställande direktör Rolf Dencker, styrelseordförande Gunnar Eriksson och andra chefer privat anlitade Einar. Liksom också en stor del av Operans elit från andra sidan Kungsträdgården: Göran Gentele, Sixten Ehrling, Kerstin Meyer, Elisabeth Söderström, Gerd Andersson och Viet Bethke. Film- och teaterkungen Anders Sandrew var en mycket god vän till Pappa Einar och anlitade honom också i något sammanhang, men där fanns ett par intressekonflikter som kanske störde: dels var Pappa hyresgäst hos Sandrew med sin privatbostad och Sandrew samtidigt hyresgäst hos Pappa  med Scalateatern. Dels fanns bland övriga företagsklienter Europa-Film/Folkan-teatern och dess chef och ägare Gustav Scheutz och därigenom också Stig Järrel som blev en omfattande och god klient. Pappa kom att "orkestrera" Stigs bröllop med sista frun Aase som skulle ske i Rom i största hemlighet. Ambassadören kopplades in och det blev en komplicerad historia. Gemensamt för flera av dessa klienter var att de kunde ha stora inkomster under begränsade tidsperioder och därför behövde kunna slå ut dessa inkomster – och framförallt därmed beskattningen – så att pengarna skulle räcka för hela livet, också om deras karriärer av en eller annan orsak plötsligt upphörde. För Järrrel blev det ett företag vid namn Enslingen AB som löste problematiken. Andra klientgrupper bestod av uppfinnare vars intäkter var lika oberäkneliga och som ofta uppstod utomlands och behövde undkomma den dubbelbeskattning som då i hög grad fortfarande var en destruktiv realitet. Företag i ”skatteparadis” var på denna tid (50-talet) en relativt okänd företeelse men Pappa hade en god vän med advokatbyrå i Lichtensteins huvudstad, Vaduz. Åtskilliga företag ”parkerades” hos denna advokatbyrå som leddes av advokaten Juris Doktor Alois Ritter. Företagen tjänade sina ägare väl under många år. Ett av dessa bolag minns jag speciellt för namnets skull: Vadiz ("i Vaduz") AG som hanterade en svensk uppfinnares internationella patentverksamhet. Visst var det en skatteplaneringsverksamhet men dessa utlandsbolag hjälpte sina ägare att skydda sin verksamhet och dess kapital från att beskattas flera gånger om. Och – det ska man ha klart för sig – det var ingen olaglig verksamhet vid denna tid.
Madonnan från Mälsåker som vakade över det Wernerska hemmet och umgänget i många år.
 

Som alla advokater blir det också en och annan konkurs att hantera och Pappa fick 1950 hand om en större, som stack ut. Det gällde konsthandlaren, konstsamlaren, konservatorn m.m. Tibor Genal som 1946 köpt på sig Mälsåkers anrika slott och gods och förbundit sig att reparera slottet för 200.000 kronor. Själva slottet var ju i stort sett en ruin sedan brand utbrutit under en av de sista krigsvintrarna då slottet i hemlighet användes som bas för att träna norska polisstyrkor som skulle kunna sättas in direkt efter befrielsen. Branden totalförstörde taket och de övre våningarna och släckvattnet frös till is som blev så tung att bjälklagen med vackra stucktak brast. Genal var väl inte rätt man att ta sig an detta projekt och det gick inte heller i längden. Det blev en stor konkurs som leddes av Pappa tillsammans med ytterligare fyra advokater och pågick i flera år. Det fanns en stor intressent som ville åt godset men hade föga intresse av slottet. Det var ett konsortium under ledning av Reinhold Notander, ägare av kolonialvaruföretaget S.J. Norman (bland annat Twinings te) som hade intresse av de stora äppelodlingarna som ännu finns på godset. Det blev affär och därefter lyckades Reinhold raskt bli av med det stora problemet genom att donera slottet med omgivande park till Vitterhetsakademien. Numer överfört till Statens Fastighetsverk som gjort stordåd genom att ha avlägsnat de förfärliga betongbjälklagen som de första restaureringsförsöken lämnat kvar och ersatt med historiskt korrekta träbjälklag. Genom att anordna byggnadshyttor och ta in kunniga stuckatörer för att lära upp svenska konsthantverkare och byggnadssnickare, har man kunnat återställa stora delar av de förstörda stucktaken. Genals lösöre såldes vid omfattande konstauktioner där Pappa köpte en vacker medeltida polykrom Madonnabild från 1400-talet som sedan stod i föräldrahemmets vardagsrum och blev en kär familjemedlem som vakade över oss.
 
En av många förstasidor omkring Allegroaffären som sträckte sig  över tio års tid.

I mellankrigsåren kom Pappa att anlitas av ett par svenska höga militära officerer och en svensk greve som agerat mellanhänder vid en hel del, senare mycket omskrivna, vapenaffärer mellan en tysk vapenhandlare, ryska och finska säljare och den spanska röda kommunistregeringen (Allegro-affären som nämnts ovan). Mellanhänderna blev dock blåsta på sina provisioner och var tvungna att stämma den tyske vapenhandlaren. Det var en affär som innehöll allt vad en oerhört spännande spionthriller brukar bjuda på. Fördolda möten på Stockholmska hotell och pensionat. Fartyg som lastades fulla med vapen i Finland, kontrollerades av köparna i Hamburg för att ändå komma fram till Spanien med tegelstenar i lasten istället för vapen. Ett annat fartyg kom att kapas av Franco-sidan sedan den reelle säljaren, den tyske vapenhandlaren tipsat Franco om lasten som var på väg till Spanien och som han sålt till Francos motståndare, den lagliga regeringen. Detta eftersom det nazistiska Tyskland ju givetvis inte kunde vara inblandad i att sälja vapen till den kommunistiska regimen i Spanien när de i övrigt stödde fascisten Franco.
En riktig soppa med andra ord. Det har skrivits en roman om denna ”Allegro-affär” och det kommer en bok på engelska om den i år, skriven av sonen till en av de inblandade fartygskaptenerna. Sonen till den tyske vapenhandlaren har också skrivit en bok om sin far.

Pappa hade sedan studieresorna goda personliga och yrkesmässiga förbindelser i Tyskland, precis som många andra på den tiden, eftersom Tyskland var vår främsta handelspartner. Eftersom svenska drottningar sedan generationer hämtats från tyska fursteläkter och eftersom tyska fortfarande var det första främmande språk man lärde sig i skolan. Tyskland och tyskar var på ett helt annat sätt än idag en del av den svenska vardagen och den svenska industrin och handeln. Pappa for vid några tillfällen ner till Berlin för att underhandla med den tyske vapenhandlaren Joseph Veltjens. Denne var ett flygaress från första världskriget, kompis med Herman Göhring och en dekorerad folkhjälte. Pappa såg till att Veltjens tillgångar i Sverige låstes under den så kallade Flyktkapitalbyrån som upprättats för att möjliggöra för västmakterna att inkräva krigsskadestånd och att förhindra att krigsförbrytares tillgångar undangömdes. Processandet blev utdraget och till slut var alla inblandade utom Pappa, döda! Den svenske greven sköt sin hustru och tog sedan sitt eget liv på grund av dessa affärer. Men Pappa vann till slut och pengarna Veltjens var skyldiga sina svenska agenter utbetalades till dessas arvingar från de beslagtagna kontona. Pappa var en stridbar advokat. Känd för att inte ge upp förrän han fick rätt vilket brukade ske i Högsta Domstolen - om inte förr.
 
Originalritningen till Fröken Anna Ströms villa Bergsgården vid Sollidenbacken

En gång i tiden höll vår familj på att bli Djurgårdsbor, då Pappa var spekulant på Bergsgården i Sollidenbacken har jag förstått av handlingar och ritningar jag fann då jag många år efter Pappas död rensade hans gamla arkiv. Det blev emellertid inte något köp utan vi blev Kungsholmsbor dit faster Dudde och farbror Tom redan flyttat och dit också Farmor och Farfar flyttade.
Om det var i samband med titt på denna Djurgårdsfastighet – som då ägdes av en Fröken Anna Ström – som Pappa parkerade sin bil på ett tveksamt sätt förtäljer inte historien men den visar att Pappa inte lät sig sättas på i första taget. Parkeringsböterna överklagades och i domstolsdokumenten läser jag:

”Åklagaren har yrkat ansvar å Werner jämlikt 24 kap. 4 § strafflagen för tagande av olovlig väg, varvid åklagaren anfört: Werner har den 1 juli 1957 olovligen parkerat personbilen D23487 på gräsmattan i parkområdet mellan Singelbacken och Djurgårdsvägen, vilket varit ägnat att skada gräsmattan. Marken tillhör Kronan.”

Pappa erkände parkeringen i Rådhusrätten men påstod att den icke varit ägnad att skada gräsmattan. Han hade ingen framgång i Rådhusrätten utan dömdes till sex (6!) dagsböter! Varje dagsbot dock jämkad med hänsyn till förseelsens ringhet till fem kronor! 30 Kronor lär inte ha varit något att bråka om ens på den tiden, men då kände man inte Pappa! Här gällde principer!

I hovrättsförhandlingarna har han därför gett sitt försvar en annan vinkel. Han visar med ritningar med hur många hjul bilen stått på vägen resp. gräsmattan och anför att: ’backa upp i denna position” inte kan betecknas som ”tagande av väg över” ett område i lagens mening’!  Han påpekar också att Åklagaren inte bestritt att ”gräsmattan” var, en starkt försliten, ursprungligen gräsbevuxen markbit. Inte heller har Åklagaren kunnat påvisa någon ny skada. Pappa bestrider att ”ett rullande eller stillastående motorfordon av personvagnstyp kan förorsaka någon som helst skada på mark av denna typ och i det torra och hårda skick som den var vid tillfället i fråga”.
”I själva verket är det så att åklagaren via ett lagrum, som avser en helt annan situation, vill åstadkomma straff för en ur trafikpolisens synpunkt ren felparkering, som inte kan straffas eftersom inget parkeringsförbud råder i området.”
Han menar därför att det är orimligt att man genom en omrubricering skulle kunna straffas via ett helt annat lagbud för något som kunde varit en parkeringsförseelse - om P-förbud rått!.
Hovrätten var dock kallsinnig! Vet ej om Pappa fullföljde också detta till HD men tvivlar! Hans förnuft fick honom säkert att inse att det skulle kosta mer än de trettio kronorna skulle göra!

Jag har förstått att Pappa gjorde insatser under kriget för att rädda människor och tillgångar ut ur Tyskland och ut ur de ockuperade länderna främst Frankrike och Finland. Efter kriget dekorerades han med Hederslegionens Svarta Stjärna, Finlands Lejons Orden och Röda Korsets förtjänstmedalj i silver. Under själva kriget var han instruktör inom Stockholms Luftvärnsförsvar och vid någon begivenhet skrevs ”nidvisor” om befälen. Här versen om Pappa:
 


I Werners kommandon är både must och märg
han bräcker nästan både Ståhl och Setterberg
Framförhållning och sånt är han väldigt fin på
men elektrotekniska tal vill han ej gå in på
I det civila fru Justitia han tjänar
och gör svart till vitt och vitt till svart
och det är tydligt och klart
att det honom en viss pondus förlänar.


Privat så kom Einar tidigt att umgås med sin syster och svåger Tom Björklund och deras vänner. Tom var reklamchef på NK, kom snart att bli Försäljningsdirektör och vice VD vilket han förblev till sin pension 1968. Efter Mammas entré några år senare bestod ”Gänget” av fem par som från 30-talet och fram till slutet av 60-talet sågs varje måndagskväll under höst-vinter-vår. Herrarna möttes ute i SALKs tennishall i Alvik efter jobbet och spelade tennis i en timme varefter de tog sig hem till en av gängmedlemmarna där fruarna anslöt för en gemensam och alltid glad middag, gärna med sångliga inslag. Flera av dem var högst musikaliska men framförallt var det nog Birger ”Bigge” Casserman, väskhandlare och bror till kungens livmedikus Hjalmar som stod för det musikaliskt kreativa. Båda bröderna Casserman var musikaliska. Brodern Hjalmars ”Beatrice Aurore” var en landsplåga under många år. Och Bigge skrev fantastiska bords- och snapsvisor för gänget som sjöngs glatt så fort det fanns en chans.

Efter middag slog sig herrarna och någon dam ner vid bridgeborden och groggbrickan medan de övriga hade trevligt på andra sätt. Utöver Bigge: Anna, hans fru, försäljningsdirektören på Stockholms Bryggerier och verkställande direktören för Apotekarnes, Ivan ”Ki” Nordgren med frun Gull kallad ”Lusse”, modedirektris hos Sven Sahlén som även då och då ingick i umgänget och båtskaran. Direktören för Esselteföretaget Annons-Krantz, Elof Ahlström med fru Karin som var ett yrväder som sysselsatte sig med kosmetik och en produkt som hette ”Seven Oils”. Gänget är värd en egen historia! Som kommer! När det var dags för mitt dop i Kungsholms kyrka 1943 så var det tydligen en självklarhet att jag skulle bli ”Gängets gudson”! Så de tre par som inte var föräldrar eller på annat sätt befryndade eller gudföräldrar till något av mina syskon vilket Dudde och Tom var, blev således mina gudföräldrar.
 
Gänget firar att "spriten blivit fri" 1955, på Berns Salonger. Från vänster: Mamma Ann-Mari, Elof Ahlström (min gudfar), Gull Nordgren (min gudmor), Tom Björklund (min ingifte farbror), Karin Ahlström (min gudmor), Birger "Bigge" Casserman (min gudfar), Gudrun "Dudde" Björklund (min faster), Ivan "Ki" Nordgren (min gudfar), Anna Casserman (min gudmor) och Pappa Einar.

Liksom Mamma i hög grad var sina vänners vän, var också Pappa det. Hans valspråk var ”Alltid redo”! Högst naturligt eftersom han var en del av landets första scoutgeneration. Första scoutklubben var Djursholms Spanare som sedan blev Djursholms Scoutkår. Med den deltog han i ett jamboree på Mälby herrgård utanför Gnesta då självaste Lord Baden-Powell och den svenske scoutpionjären Ebbe Lieberath deltog. I tonåren var han med när spanarna vid ett par tillfällen gjorde långa och strapatsrika fjällvandringar i Lappland, varav en dokumenterades av Pappa med en tidig handvevad 16-mm filmkamera. Filmen finns i behåll, numera hos Scoutförbundet. Medan den fina hyllningsskulptur som Pappa förärades vid något tillfälle donerades till Djursholmskåren.
 
Här ses Anders de Wahl med hund samt spanarnas "hövding", direktör Mauroy med familj på yttre Borggården.
 
Djursholms Spanare på Gripsholms yttre borggård med Gustav IIIs kronkök i bakgrunden.
 
Med scouterna var Pappa också på utfärd till Gripsholm någon gång i förra seklets början och från det tillfället finns en dråplig historia:

Av en slump kom jag att öppna en liten jubileumsskrift över Djursholms Scoutkår 1910-35 där jag fann en berättelse som min pappa Einar - som var en av urscouterna - skrivit om ett besök kåren gjort på Gripsholms slott någon gång i förra seklets början. Han var då 14-15 år men skrev detta tjugo år senare.


”Jag minns

.......
Och minns ni, när vi avseglade till Gripsholm hela långa hundrapojksraden med fladdrande patrullfanor, vår dåvarande ”hövding”, direktör Mauroy med familj och herr hovskådespelaren Anders de Wahl med colliehund som medresenärer. Farbror Anders skulle under vårt besök i den gamla teatern i ena tornet från dess scen föredraga något fint och dramatiskt. För ändamålet behövde han emellertid en medhjälpare som vid ett givet tillfälle under monologen skulle störta in på scenen med rufsigt hår och oordnad klädsel under utstötande av en kort men betydelsefull replik i stil med den klassiska: ”sadlarna är hästade” , och för detta maktpåliggande värv blev jag utvald.

Föreställningen började. På scenen deklamerade farbror Anders med förvridna anletsdrag och ädla gester insvept i sin till oigenkännlighet draperade grå vårulster. I kulissen på ena sidan stretade en vaktmästare av alla krafter för att hålla kvar hans hund, som högljutt gav sitt missnöje tillkänna, för att han ej fick vara med husse på scen, genom gnäll och gny som lät hemskt och olycksbådande för publiken i salongen. Och i kulissen på andra sidan slutligen, stod jag med darrande knän, tuggande på min replik tills halsen blev torrare än Sahara och väntade på min entré.

Plötsligt var stunden inne. Halvt omtöcknad av känslan av att på en kunglig scen få spela mot landets störste skådespelare rusade jag iväg med en fasansfull förnimmelse i maggropen, ty i samma ögonblick, som jag fått se mina kamraters vita, stirrande anleten i den svarta salongen, hade jag glömt min replik!

De fattiga stegen fram till huvudrollens innehavare syntes mig ändlösa, men ju större nöden blev, desto närmare kom hjälpen. Det var farbror Anders hund som greps av en vanvettig lust att vara med och leka, när han såg min ynkliga skepnad störta fram mot husse, och därför etablerade en envig med sin väktare för att komma loss.

Under tumultet dinglade de mot en spak, som vek undan med påföljd att jag, som just hunnit fram på lagom avstånd för att ryta fram min bortglömda replik, bokstavligt uppslukades av jorden och försvann som en blixt ur folkets åsyn, innan jag vare sig hann eller behövde öppna min mun. Spaken hade nämligen hastigt och lustigt öppnat en fallucka i golvet med påföljd att herr hovskådespelaren plötsligt blev av med halva teatersällskapet, som hamnade i teaterkällarens historiska damm.

Under publikens öronbedövande skratt och applåder avbröts föreställningen, ty publikum trodde att de bevittnat pjäsens dramatiska klimax, och eftersom teater skall vara illusion, fingo de behålla denna.

Det var emellertid med ett något ansträngt leende, som jag sedermera mottog komplimanger för mitt ovanligt otvungna och naturliga spel i ”jordbävningsscenen”.

Einar Werner”


Att Anders de Wahl deltog kan ha haft att göra med att Farmor Hilmas familj hade någon gammal etablerad relation till de Wahl, som förekom alltsomoftast i olika familjesammanhang. För sina scoutinsatser belönades Pappa med Scoutförbundets Stora Förtjänstmedalj.

Åter till valspråket. Pappa blev med tiden vad man kallar välbärgad men även om han likt skomakaren kanske inte alltid i tillräcklig utsträckning ägnade sig så mycket som han bort till att se till sitt eget, så gissar jag att hans kunskaper inom skattejuridikens irrgångar ändå kunde lotsa honom fram rätt väl. Men det möjliggjorde också för honom att göra åtskilliga insatser för människor som sökte hans hjälp utan att det alltid ledde till att någon arvodesfaktura utfärdades. Av naturliga skäl inte sällan vänner till familjen eller släktingar. Men också vänner till oss barn som gjort bort sig på ett eller annat sätt och behövde stöd av en jurist, kunde tveklöst påräkna att Pappa ställde upp och hjälpte dem ”pro bono”, som det så vackert heter på juristspråk. Men hans vilja att hjälpa till för sakens bästa kunde också ge honom bekymmer när han ett par gånger vidtog åtgärder med och för klienters bästa som senare bedömdes ha varit i strid med advokatregler som kommit att stramas upp under 50- och 60-talen. Mängden med tacksamma kort och brev till Pappa talade sitt tydliga språk om hans vilja och förmåga att hjälpa andra.

Einar gjorde mångåriga insatser på många områden. Som ordförande i Sveriges Damkonfektionsförening, ombudsman och sekreterare i Stockholms Möbelhandlareförening, dito i Sveriges Möbelhandlares Centralförbund, styrelseledamot i Stockholms Detaljistförbund och Stockholms Köpmannaförbund. För dessa insatser belönades han med Köpmannaförbundets guldmedalj.
Jag stöter på ett urklipp ur tidningen Möbelvärlden från slutet av 40-talet då avbetalningshandeln var på tapeten. Stockholms Reklamförening hade anordnat en diskussionsafton på Konserthuset. En statlig utredning ville lätta inflationstrycket och strypa avbetalningshandeln. Pappa Einar, som kunde ge svar på tal, framträdde som ombudsman för möbelhandeln och visade att branschen själv lyckats väl med att hålla avbetalningsproblematiken stången. Regleringar skulle bara bidra till att öka svårigheterna för branschen. En riksdagsrevisor pekade på alla unga som ingick stora avbetalningsköp för att kunna sätta bo och som inte klarade dessa när sedan också barnen kom varvid man måste gå till banken och begära uppskov.
Pappa replikerade raskt att möbelbranschens kreditförluster var 0,2-0,5%. "Detta visar att möbelhandeln synes sovra sitt kreditklientel bättre än riksbanken tycks göra."!!
 
Pappas utmärkelser och ordnar.

Pappa var också en stor sällskapsmänniska, en uppskattad middagstalare och en spirituell samtalspartner. Han och Mamma var medlemmar i en mängd föreningar med kulturell inriktning. Och även om han var fint ”dekorerad” enligt ovan, så var det ingenting mot det ohejdade överflöd av medaljer, kraschaner, band och ordensutmärkelser som förekom i den glada sällskapsorden som han deltog i, nämligen Pimpinellaorden. Orden hade avdelningar i Skåne, Stockholm och Göteborg. Stockholmskapitlet hade sina solenna kapitel i Svartbrödraklostrets källare vid Södra Bennickebrinken varefter bröderna i procession avtågade till Källaren Den Gyldene Freden nere på Österlånggatan där de åt och drack gott samt gjorde sig lustige. För det var en illuster skara av Stockholms spirituella elit. Det sjöngs, deklamerades och hölls högstämda tal men alltid med esprit, snille och smak! Om någon höll ett särdeles uppskattat tal, så var Stormästaren raskt framme och nålade fast en medalj ”För Talets Gåva” på talarens frackbröst. För frack gällde givetvis! Medaljerna utformades och tillverkades säkert också av ordensbrodern och silversmeden Wiven Nilsson. Kanske målade konstnärerna Pelle Åberg eller Magnus Creutz de vackra diplomen och Evert Taubes bror Carl-Otto Taube stod säkert för en och annan sånglig hyllning.
 
Pimpinellaordens styrande mästare Hans Hugold von Schwerin omgiven av tvenne bröder – och vänner – historikern, översättaren och författaren Åke Ohlmarks och Pappa Einar.


Stormästare vid den här tiden var friherren Hans Hugold von Schwerin till Skarhults slott i Skåne, likaså en av Pappas mycket goda vänner och klienter. Pappa var förvisso också en vältalare. Retoriken var en naturlig del av hans yrkesutövande men hos Pimpinellabröderna fick han också utlopp för sin humor och ofta ganska underfundiga och kanske ibland något tillspetsade formuleringar. Bröderna tycks ha haft personliga pseudonymer och författaren, historikern Åke Ohlmarks (Ach. Ultzlund) gav följdriktigt Pappa namnet Einar Ormstunga! Tveeggat minsann!

När Hans Hugolds efterträdare skulle invigas i sitt höga ämbete hade Pappa bett att få låna den kopia av Charles II:s brittiska kröningskrona (i kartong och glasjuveler), som jag 1956 förfärdigat under min vistelse i London som 13-åring och ”släpat hem” i en stor papperskasse. Den med tillhörande ”äpple” och ”spira” användes vid den högtidliga ceremonien där såväl Pappa som Åke Ohlmarks officierade. Jag tilldelades raskt medaljen ”Stundande skördar, mödornas lön”! Tänk om man kunde använda den ersättningsmetoden i dagens näringsliv......

Före kriget hade Pappa en stor salongsmotorbåt som hette ”Bumsi” efter min äldsta syster Karins smeknamn. Med båten vidtogs långa skärgårdsfärder med goda vänner  (som jag skrivit om här...).
När kriget började lades Bumsi upp eftersom det inte längre gick att få bränsle och uppläggningen innebar förmodligen att båten sakta bröts ner så pass att när kriget väl var över har jag nästan intrycket att båten helt enkelt glömdes bort och fick ruttna ner på Blynäsvarvet i Vaxholm. Det var sedan aldrig aktuellt att skaffa någon ny. Själv var jag rätt förvånad över att få veta att Pappa haft en motorbåt eftersom jag aldrig upplevde honom som någon ”sjöman”.

Däremot pulade han gärna på det sommarnöje som familjen hade på Östra Ekudden i Vaxholm. Det var vår Morfar som 1920 köpte denna ”grosshandlarvilla” med glasverandor och punschtorn som blev vårt sommarparadis ända till mitten av 70-talet.
Men Pappa hade också på 40-talet förvärvat ett Sörmländskt gods med en stor slottsbyggnad. Han hade handhaft administrationen kring detta gods ända sedan slutet av 20-talet i början av sin advokatbana. Det ägdes då av en rejält ”opraktisk” änka som var avlägset släkt med Farmor. En kusin till Farmor var också ”sällskapsdam” till änkan och fungerade som husfru på slottet och fyllde änkans roll i sockensammanhang (ordförande i kyrkliga syföreningen, hembygdsföreningen, fattigvårdsstyrelsen etcetera). Det fanns också tre söner som var duktiga jord- och skogsbrukare men som inte gärna satt vid skrivbordet. Änkan dog, den äldste sonen dog i hjärtinfarkt, mellanbrodern tog tidigt livet av sig och kvar blev den yngste brodern Gunnar som var tjugo år äldre än Einar. De båda blev under alla år mycket nära och varma vänner. Gunnar närmast som en storebror för Pappa. Farbror Gunnar uppvaktade oss barn på födelsedagar, deltog i familjefester och vi uppvaktade givetvis också honom när han fyllde år, eller till jul. Redan tidigt hade Gunnar kommit att bosätta sig på en mindre utgård som han skött som sin egen medan äldste brodern skött stora godset. Alltefter Gunnar blev äldre ville han inte längre ha kvar hela ansvaret utan kom överens med Pappa om att Pappa skulle köpa godset varefter Gunnar köpte sig en villa i Östertälje dit han flyttade. Det stora slottet hade sedan 40-talets början hyrts ut till ett underbart par som hette Svedberg som bedrev pensionatsverksamhet där.
 
Mamma Ann-Mari, Mats, Brittmari och Karin framför Ekensbergs slott. Förmodligen är vi på väg till grannarna på Horns säteri för att fira midsommar.

Under änkans tid hade i den generationens anda all skogsavverkning avstannat. Likt gamla drottning Viktoria på Mainau fick inte ett träd fällas. Skogen blev vanskött. Pappa tog hjälp av en duktig skogskarl som såg till att hela godset rycktes upp ur sin törnrosasömn. Då Pappa drog sig tillbaka på 60-talet såldes godset tillbaka till ett par andra avlägsna släktingar till den gamla familjen.

Vår familj kom att tillbringa en månad på pensionatet efter skolans slut på våren till efter midsommar varje år under säkert ett tiotal år. Varefter resten av sommarlovet tillbringades ute hos Mormor och Morfar i Vaxholm, då vi fick ha villan där för oss själva. Efter Mormors död så köpte Mamma ut sin bror och Villa Villervalla på Östra Ekuddsgatan blev då familjens helt och hållet. Pappa var förvånansvärt händig, byggde palissader mot grannarna där vi hade sittgrupper. Markistak och annat. Men i grunden var han mer en skrivbordets man. Under sommarvistelserna höll Pappa sin yrkesverksamhet igång. Under juni kom han ut till Ekensberg på torsdagar eller fredagar med ångbåten Mariefred och åkte hem igen på söndagen. När vi var i Vaxholm så åkte han till kontoret dagligen i veckorna. 8-båten in till staden på morgonen och hem med 5-båten på eftermiddagen. Ändå vill jag absolut mena att han var en i högsta grad närvarande Pappa för oss barn. Kanske märkte jag det mer då jag var ett sladdbarn. Mina äldre syskon var mellan sju och nio år äldre än jag och när jag kom i tonåren var de redan mer eller mindre utflugna och jag fick i stor utsträckning ha mina föräldrar för mig själv. Inte så att han var en far som kröp omkring på alla fyra eller klängde i klätterträden men han var alltid väldigt medveten om oss och våra behov. Pappa pratade alltid med oss och alltid lyssnande. Han var en oerhört öppen och nyfiken människa. Han kom med goda råd. Han tog oss med på saker och berättade. Utskällningar kan jag inte minnas att de förekom i någon större omfattning. Däremot allvarliga men konstruktiva samtal. En gång hade jag väl gjort något mer anmärkningsvärt under dagen varvid Mamma sade: ”vänta bara till Pappa kommer hem....Då minsann...” Och stackars Pappa kom intet ont anandes hem och tillsades vad jag gjort och uppmanades att bestraffa mig. Pappa tog med mig in i badrummet och lade upp mig över sitt knä och sa till mig att skrika till för varje smackande ljud som uppstod då han slog ihop sina händer. Och se lite rödgråten ut när jag kom ut........
 
När vi var barn så hade vi förmånen att ha den "riktiga tomten" som kom och delade ut julklappar till oss. Det var NK:s vaktmästare Wellerstrand som i december varje år skickades till Börje Lundhs Perukmakeri för att göras till Tomte. Sedan satt han i NK:s ljusgård och lät små barn lämna önskelistor och sitta i hans knä fram till Julaftons eftermiddag då han kom med ett par säckar till oss och våra kusiner (farbror Tom var vVD på NK). Familjerna firade alltid tillsammans hemma hos oss. Men senare i livet så gjorde Pappa tappra försök att upprätthålla den "Riktiga Tomtens" ära men med varierande resultat...... Käppen använder jag än idag som tomte på Julafton. Den förvarnar om Tomtens ankomst med sina stötar och sin klingande bjällra.
 
1961 nådde Pappa det verkliga lågbudgetstadiet som tomte. Då använde han en spritpenna och skrev "Mustasch" på överläppen och "Skägg" på hakan!
 
"Spårvagn till Babylon" en oljeskiss av Peter Dahl från 1952. Avsikten var att bilden skulle målas i storformat på absidens fondvägg i Kungsholms Läroverks aula. Pappa skänkte de 300:- som utgjorde stipendiet till Peter Dahl för att göra denna skiss. Peter och bror Lasse var klasskamrater.

Pappa deltog alltid i barnens aktiviteter. Engagerad på flera plan. Naturligtvis i de föräldraföreningar som fanns på de skolor vi gick. Till Kungsholms läroverk fixade han dess första 16mm-projektor för filmvisningar. Han gav ett stipendium till Lasses klasskamrat Peter Dahl för att denne skulle få utföra en muralmålning i aulans absid. Det blev en rolig skissmålning kallad ”Spårvagn till Babylon”. Peter och två klasskamrater målade sedan upp den på papper i fullformat som hängdes upp i Blå Hallen vid skolans 50-årsfirande där och har sedan dess aldrig synts till. Ingen vet vart den tog vägen. Skissen hade dock Peter i behåll. Väggmålningen kom dessvärre inte till utförande då skolans ledning inte tyckte den passade in i färgskalan till den tänkta ”dalainteriören”.

Mamma och Pappa for också till Bergen och till Hamburg för att se och höra Lasse spela där på 50-talet och gick givetvis på alla konserter och spektakel i Stockholm där Lasse var inblandad. Eller for till Göteborg för att se Brittmarie dansa i ”Greven av Luxemburg”, satt i publiken vid Karins mannekänguppvisningar eller vid mina teaterföreställningar i ungdomsföreningen på Kungsholmen.
 
Under många år satte jag upp en årlig sportlovsrevy i dörröppningen till stora salongen på Ehrendals Gästhem hos Fru Gerda Aschan. Tvekslöst ställde Pappa upp och gjorde någon insats på scenen om så krävdes. Här med vännen Carl-Axel-chefen, trollkarlen, Grönköpings Veckobladsmedverkaren Gylfe Burdin som "ett strävsamt par"!
 
 
 
Stolt och glad pappa Einar vid Karins bröllop med Henning Sjöström 1959
 
 Och med mig och Brittmarie på en Oscarspremiär (pappa var alltid inbjuden på alla Anders Sandrews evenemang och vi barn fick alltid en fribiljett till någon av hans biografer. Han var en försiktig herre när det gällde pengar.
 
 Danslegendaren Holger Rosenqvist (i skuggan), Pappa och Mamma på M/Y SVALANS akterdäck. Champagneflaskan hålls av kaptenen Pontus Henriques hustru Ulla, en av Mammas äldsta barndomsvänner.

På 60-talets början drabbades Pappa av den coloncancer som visat sig vara en genetisk risk som finns i vår familj. Farfar Oscar opererades för detta redan 1936 men överlevde därefter ytterligare 16 år tills han dog. Hans pappa Olovs dödsorsak angavs till ”något med magen” och var troligen just denna form av cancer. Pappa opererades och drog ner på sin verksamhet. Avecklade det gemensamma kontoret på Kungsträdgårdsgatan och flyttade in på Drottninggatan 14 där han höll till med en sekreterare i några år för att så till sist flytta hem kontoret då han bara behöll några få klienter. Under dessa år kom han också att bli ett starkt stöd för sin före detta måg advokaten Henning Sjöström och dennes unge notarie Leif Silbersky. Leif har ofta berättat att Pappa blev hans verkliga mentor inom juridiken. Henning bad Pappa att göra de juridiska sammanställningarna som krävdes för att mästra det enorma materialet i det stora Neurosedynmålet som Henning åtagit sig och framgångsrikt förde till en stor seger för sina klienter. Pappas insatser att skapa stringenta och adekvata sammanfattningar, var i sammanhanget för Henning ovärderliga.
 
1968 fick Pappa uppleva sitt 50-åriga studentjubileum. Här sitter Gunnar Myrdal till vänster, Håkan Westergren rakt fram och den äldre studenten till höger är ingen mindre än Amiralitetspastorn, teologie doktorn Gustaf Adolf Brandt som varit "pojkarnas" kristendomslärare och som 40 år senare kom att bli min konfirmationspräst i Skeppsholmskyrkan.
 
Pappa och Mamma hos Lasse och hans första fru Carina i Bromma 1970. Bilden tagen av Carina som sannolikt också stod för buketten.


Pappa avled på S:t Görans Sjukhus den 5 april 1972, 73 år gammal. Han hade då tagits in för njursvikt och medan han låg inne så slutade njurarna att fungera. Men det som var den direkta dödsorsaken var en blodpropp som bildats inne i hjärtat. Familjens nära vän som var läkare, deltog vid obduktionen som gjordes på Pappa och sa efteråt att Pappa visserligen hade metastaser från sin cancer kvar men att med dem hade han kunnat leva många år till.


En av de sista tillfällen då hela familjen samlades kring Pappa var då Mammas 60-årsdag firades på Gripsholms Värdshus i Mariefred, december 1971 (det hade då stängt för säsongen så vi hade hela huset för oss själva!). Översta raden från vänster: Mats, Gösta Ellhammar, Hans Jondal, Lasse. Mellersta raden: Ann Lövgren-Werner med Johanna i knäet, Karin Ellhammar  med Vippan, Mamma Ann-Mari med Filippa Werner, Pappa Einar, Brittmarie Jondal med Felix och Carina Werner.
Främsta raden: Theo Werner, Justus Jondal, Sofia Ellhammar och Petra Werner
1 Barbro Fox:

Mycket intressant lasning. Tack, kara Mats.

Svar: Tack själv Barbro! Träffade Du någonsin Pappa?
Mats Werner

2 Anonym:

Nej, tyvarr inte. Fantastiskt att du har sa mycket material. Du skriver sa fint! Kram