Mats Werner

Min pappa Einar, tillhörde pionjärgenerationen scouter i början av förra seklet. Han fick träffa både Lord Baden-Powell och den svenska scoutrörelsens fader Ebbe Lieberath. 1914 filmade han Djursholms scoutkårs strapatsrika färd i de norrländska fjällen. Men han fick också uppleva andra dråpliga händelser. I Scoutkårens jubileumsskrift från 1935 hittade jag följande berättelse som jag saxar delar av:



"Jag minns!

.......
Och minns ni, när vi avseglade till Gripsholm hela långa hundrapojksraden med fladdrande patrullfanor, vår dåvarande "hövding", direktör Mauroy med familj och herr hovskådespelaren Anders de Wahl med colliehund som medresenärer. Farbror Anders skulle under vårt besök i den gamla teatern i ena tornet från dess scen föredraga något fint och dramatiskt. För ändamålet behövde han emellertid en medhjälpare som vid ett givet tillfälle under monologen skulle störta in på scenen med rufsigt hår och oordnad klädsel under utstötande av en kort men betydelsefull replik i stil med den klassiska: "sadlarna är hästade", och för detta maktpåliggande värv blev jag utvald.


Här ses Anders de Wahl med hund samt familjen Mauroy på yttre Borggården.

Föreställningen började. På scenen deklamerade farbror Anders med förvridna anletsdrag och ädla gester insvept i sin till oigenkännlighet draperade grå vårulster. I kulissen på ena sidan stretade en vaktmästare av alla krafter för att hålla kvar hans hund, som högljutt gav sitt missnöje tillkänna, för att han ej fick vara med husse på scen, genom gnäll och gny som lät hemskt och olycksbådande för publiken i salongen. Och i kulissen på andra sidan slutligen, stod jag med darrande knän, tuggande på min replik tills halsen blev torrare än Sahara och väntade på min entré.

Plötsligt var stunden inne. Halvt omtöcknad av känslan av att på en kunglig scen få spela mot landets störste skådespelare rusade jag iväg med en fasansfull förnimmelse i maggropen, ty i samma ögonblick, som jag fått se mina kamraters vita, stirrande anleten i den svarta salongen, hade jag glömt min replik!

De fattiga stegen fram till huvudrollens innehavare syntes mig ändlösa, men ju större nöden blev, desto närmare kom hjälpen. Det var farbror Anders hund som greps av en vanvettig lust att vara med och leka, när han såg min ynkliga skepnad störta fram mot husse, och därför etablerade en envig med sin väktare för att komma loss.

Under tumultet dinglade de mot en spak, som vek undan med påföljd att jag, som just hunnit fram på lagom avstånd för att ryta fram min bortglömda replik, bokstavligt uppslukades av jorden och försvann som en blixt ur folkets åsyn, innan jag vare sig hann eller behövde öppna min mun. Spaken hade nämligen hastigt och lustigt öppnat en fallucka i golvet med påföljd att herr hovskådespelaren plötsligt blev av med halva teatersällskapet, som hamnade i teaterkällarens historiska damm.

Under publikens öronbedövande skratt och applåder avbröts föreställningen, ty publikum trodde att de bevittnat pjäsens dramatiska klimax, och eftersom teater skall vara illusion, fingo de behålla denna.

Det var emellertid med ett något ansträngt leende, som jag sedermera mottog komplimanger för mitt ovanligt otvungna och naturliga spel i "jordbävningsscenen".

..................

Einar Werner"



Djursholms Spanare på hemväg ombord på ångaren "Säbyholm"

Med kännedom om vilka besvär vi, som satt i slottets Jubileumskommitté 1987, hade för att ens få tillstånd för en "nykter landshövding" - och än mindre ett taskspelarsällskap från Kungliga Dramatiska Teatern - att beträda scenen på Gustaf IIIs Teater utan att Nationalmuseum "kallade hem" alla originalkulisser, framstår pappas berättelse verkligen som ett dokument från en helt annan tid.



Min "egen" ensemble från "En afton på Gripsholm" 1987 på Gustaf IIIs Teater på Gripsholm.

(Denna text är tidigare publicerad utan fotografier)

Läs även andra bloggares åsikter om Scouter, Djursholm, Gustaf IIIs Teater, Gripsholm, Djursholmsscouter, Anders de Wahl