Hos vem finns föraktet?
Nu när jag har lämnat Strängnäspolitiken efter över 35 år (varav ca. 28 aktiva) kan jag kosta på mig en och annan kanske obekväm reflektion.
Under senare tid har det varit ganska turbulent i kommunpolitiken. Det har varit fler avhopp av olika skäl i olika partier.
Det har också varit tal om att kasta ut Strängnäspartiets ordförande och gruppledare, Margit Urtegård. I det senare fallet har det förekommit i hög grad ojusta metoder och både grova och obehagliga påhopp.
Till stor del är detta givetvis en intern partifråga som man som utomstående kanske inte borde lägga sig i.
Men då saken fått stor publicitet och jag har haft kännedom om vissa förehavanden från några av de inblandade har jag dristat mig till att kommentera detta och då i min tur fått utstå en del påhopp.
Samtidigt har min egen tidigare gruppledare, Hélène Brodin Rheindorf också hoppat av partiet men valt att stanna kvar på sin fullmäktigeplats och då också fått utstå en hel del delvis otrevliga påhopp.
Detta har föranlett mig att kommentera de inträffade händelserna och också bemöta en del av de kommentarer som gjorts från olika håll och som jag bedömer vara irrelevanta eller felaktiga. Men det skulle jag tydligen inte gjort!
Bl.a. har en gammal vän i en kommentar på facebook bl.a. skrivit: "Är inte respekt för varandra något av en hörnpelare i politiken?? Era personangrepp gör att politikerföraktet frodas. Jag kommer nu att engagera mig i Mariefredsstyrelsen som partipolitskt obunden och med respekt och inte förakt för andras åsikter !"
Jag utgår från att vännen inte avser mitt blogginlägg eftersom detta är till ytterlighet sakligt medan jag däremot i en kommentar till inlägget har nämnt en icke namngiven person som ägnat sig åt att så split i ett annat parti. Om nu detta kan anses vara personangrepp. Eller var det att jag dristade mig till att säga att en värderad kollega som gör ett gott politiskt arbete för sitt parti, ibland blir lite "tråkig"? Påpekandet skedde i en kommentar som handlade om lusten och glädjen i politiken. Om behovet av humor. Knappast vare sig respektlöst eller föraktfullt.
"Politikerförakt" är ett uttryck som jag tycker riktigt illa om. Om företeelsen som sådan ens existerar eller endast är ett argument från dem som valt att ställa sig utanför och inte delta i det politiska arbetet, vet jag faktiskt inte.
Men jag har svårt att acceptera detta uttryck från människor som påstår sig ha ett samhällsengagemang men inte vill ta något eget politiskt ansvar. Att vara "partipolitiskt obunden" och som sådan delta i en politisk församling och där ta ansvar för beslut som ju faktiskt är politiska ger inte direkt några positiva vibrationer.
Många människor har synpunkter på dem som valt att arbeta politiskt. Men det är sällan det är några positiva synpunkter. Varför?
Inte är det väl för att det finns färgstarka personligheter i alla partier som både kan ge och ta tjyvnyp. Inte är det väl för att dessa personligheter som är verbala och ambitiösa påtalar det som de anser felaktigt i hanteringen av en politisk fråga. Utan dessa personligheter vore politiken outhärdligt tråkig och oinspirerande och skulle knappast locka någon att engagera sig och göra en samhällsinsats i form av ett politiskt uppdrag.
Strängnäspolitiken har under de senaste åren förts till randen av en avgrund. Folkpartiets och Centerns avhopp 2008 ledde till en förtroendekris mellan såväl partier som inblandade politiker. Att avhoppet från de gamla allianskollegorna betraktades som ett oerhört svek kan man inte bortse från.
När detta svek dessutom upprepades efter senaste valet, då de båda svekfulla partierna i valrörelsen försäkrat sina väljare om att de var borgerliga partier för att sedan ändå välja att liera sig med "fienden", blev situationen inte ett dugg bättre.
Folkpartiets dåvarande ordförande och förhandlingschef avgick och lämnade partiet som en följd av detta förnyade svek.
När det är ställt utom allt tvivel att det varit Kommunstyrelseordförandeposten som varit avgörande för Centerns ställningstagande måste man ju fråga sig vem som borde varit utsatt för "politikerförakt"?
Så kan jag inte heller låta bli att fundera kring om det finns en könsaspekt här. Inom kort tid har två manliga politiker lämnat sina uppdrag av olika skäl, en kvinnlig politiker har också lämnat stora delar av sina uppdrag och ytterligare en kvinnlig vill man kasta ut från hennes uppdrag.
Sedan detta skrevs har en hel del hänt som lett till att Margit Urtegård också lämnat sitt parti för att bli politisk vilde. Läs mer om detta här och här!
De två manliga politikerna har fått erkännsamma kommentarer i alla sammanhang. Man har framhållit vilka positiva saker som vederbörande har åstadkommit och i vilken god anda det skett.
När det istället gäller de båda kvinnliga politikerna är det ingen hejd på syraattackerna. Här finns inte skymten av beröm för de saker dessa båda ändå får anses ha bidragit till. Inte ett erkännande av goda politiska insatser. Bara etter!
Politiken är fortfarande mycket dominerad av män. Pliktskyldigast talas om varvade listor och "varannan damernas", men när det kommer till kritan får kvinnorna nöja sig med mindre framträdande poster, medan män tar hand om Kommunalrådsposterna.
Vi lever i en representativ demokrati, d.v.s. vi som medborgare utser representanter som ska fatta beslut i olika frågor av allmän betydelse i medborgarnas ställe.
Det är för många ett väldigt bekvämt system. Man kan lägga sin röst och sedan dra sig tillbaka och börja klanka på dem man lagt sin röst på.
Folkpartiet lanserade för många år sedan tanken på att politiker inte skulle få vara verksamma mer än en viss tidperiod. Andra partier har därefter framfört liknanade förslag.
Tanken är förstås att alla medborgare någon gång i sitt liv borde kanalisera sitt samhällsengagemang i ett politisk uppdrag.
Jag tror det vore utomordentligt produktivt och nyttigt. Och kanske skulle man komma till rätta med dessa läktaråskådare som utan att själva behöva besudla sina händer och utan att behöva uppleva eller delta i skeenden som många gånger blir smutsiga vare sig de inblandade vill eller inte, kan sitta och prata om "förakt". Med en större ruljangs skulle heller inte situationer mellan människor hinna urarta på det sätt som nu skett i Strängnäs.
Jag har sagt det förr och upprepar det gärna: den situation som nu råder inom Strängnäspolitiken har gått så långt att det inte kommer att finnas någon möjlighet att forma en stark och sammanhållen majoritet som med effektivitet kan ta itu med de stora problem som den nuvarande majoriteten bara skyfflar framför sig hela tiden, förrän största delen av de nu aktiva politikerna är borta och ersatta av nya förmågor. Förmågor som inte belastas av föregångarnas tillkortakommanden.
Jag har tagit konsekvensen av detta. Få se nu om övriga kan vara lika förutseende. Jag kommer visserligen att sitta på läktaren men knappast för att "sprida mitt förakt" eller påstå att det "tjafsas"!
Istället kommer jag att visa respekt för de människor som offrar fritid för att å mina vägnar sitta på långa, sena och ofta urtrista sammanträden. Som offrar sin familjetid för att de tror att de kan påverka och förändra vår gemensamma omgivning till nytta för oss alla.
Men visst finns det säkert några som inte kommer att omfattas av denna respekt - sådana som tar jobbet för titeln t.ex.
Under senare tid har det varit ganska turbulent i kommunpolitiken. Det har varit fler avhopp av olika skäl i olika partier.
Det har också varit tal om att kasta ut Strängnäspartiets ordförande och gruppledare, Margit Urtegård. I det senare fallet har det förekommit i hög grad ojusta metoder och både grova och obehagliga påhopp.
Till stor del är detta givetvis en intern partifråga som man som utomstående kanske inte borde lägga sig i.
Men då saken fått stor publicitet och jag har haft kännedom om vissa förehavanden från några av de inblandade har jag dristat mig till att kommentera detta och då i min tur fått utstå en del påhopp.
Samtidigt har min egen tidigare gruppledare, Hélène Brodin Rheindorf också hoppat av partiet men valt att stanna kvar på sin fullmäktigeplats och då också fått utstå en hel del delvis otrevliga påhopp.
Detta har föranlett mig att kommentera de inträffade händelserna och också bemöta en del av de kommentarer som gjorts från olika håll och som jag bedömer vara irrelevanta eller felaktiga. Men det skulle jag tydligen inte gjort!
Bl.a. har en gammal vän i en kommentar på facebook bl.a. skrivit: "Är inte respekt för varandra något av en hörnpelare i politiken?? Era personangrepp gör att politikerföraktet frodas. Jag kommer nu att engagera mig i Mariefredsstyrelsen som partipolitskt obunden och med respekt och inte förakt för andras åsikter !"
Jag utgår från att vännen inte avser mitt blogginlägg eftersom detta är till ytterlighet sakligt medan jag däremot i en kommentar till inlägget har nämnt en icke namngiven person som ägnat sig åt att så split i ett annat parti. Om nu detta kan anses vara personangrepp. Eller var det att jag dristade mig till att säga att en värderad kollega som gör ett gott politiskt arbete för sitt parti, ibland blir lite "tråkig"? Påpekandet skedde i en kommentar som handlade om lusten och glädjen i politiken. Om behovet av humor. Knappast vare sig respektlöst eller föraktfullt.
"Politikerförakt" är ett uttryck som jag tycker riktigt illa om. Om företeelsen som sådan ens existerar eller endast är ett argument från dem som valt att ställa sig utanför och inte delta i det politiska arbetet, vet jag faktiskt inte.
Men jag har svårt att acceptera detta uttryck från människor som påstår sig ha ett samhällsengagemang men inte vill ta något eget politiskt ansvar. Att vara "partipolitiskt obunden" och som sådan delta i en politisk församling och där ta ansvar för beslut som ju faktiskt är politiska ger inte direkt några positiva vibrationer.
Många människor har synpunkter på dem som valt att arbeta politiskt. Men det är sällan det är några positiva synpunkter. Varför?
Inte är det väl för att det finns färgstarka personligheter i alla partier som både kan ge och ta tjyvnyp. Inte är det väl för att dessa personligheter som är verbala och ambitiösa påtalar det som de anser felaktigt i hanteringen av en politisk fråga. Utan dessa personligheter vore politiken outhärdligt tråkig och oinspirerande och skulle knappast locka någon att engagera sig och göra en samhällsinsats i form av ett politiskt uppdrag.
Strängnäspolitiken har under de senaste åren förts till randen av en avgrund. Folkpartiets och Centerns avhopp 2008 ledde till en förtroendekris mellan såväl partier som inblandade politiker. Att avhoppet från de gamla allianskollegorna betraktades som ett oerhört svek kan man inte bortse från.
När detta svek dessutom upprepades efter senaste valet, då de båda svekfulla partierna i valrörelsen försäkrat sina väljare om att de var borgerliga partier för att sedan ändå välja att liera sig med "fienden", blev situationen inte ett dugg bättre.
Folkpartiets dåvarande ordförande och förhandlingschef avgick och lämnade partiet som en följd av detta förnyade svek.
När det är ställt utom allt tvivel att det varit Kommunstyrelseordförandeposten som varit avgörande för Centerns ställningstagande måste man ju fråga sig vem som borde varit utsatt för "politikerförakt"?
Så kan jag inte heller låta bli att fundera kring om det finns en könsaspekt här. Inom kort tid har två manliga politiker lämnat sina uppdrag av olika skäl, en kvinnlig politiker har också lämnat stora delar av sina uppdrag och ytterligare en kvinnlig vill man kasta ut från hennes uppdrag.
Sedan detta skrevs har en hel del hänt som lett till att Margit Urtegård också lämnat sitt parti för att bli politisk vilde. Läs mer om detta här och här!
De två manliga politikerna har fått erkännsamma kommentarer i alla sammanhang. Man har framhållit vilka positiva saker som vederbörande har åstadkommit och i vilken god anda det skett.
När det istället gäller de båda kvinnliga politikerna är det ingen hejd på syraattackerna. Här finns inte skymten av beröm för de saker dessa båda ändå får anses ha bidragit till. Inte ett erkännande av goda politiska insatser. Bara etter!
Politiken är fortfarande mycket dominerad av män. Pliktskyldigast talas om varvade listor och "varannan damernas", men när det kommer till kritan får kvinnorna nöja sig med mindre framträdande poster, medan män tar hand om Kommunalrådsposterna.
Vi lever i en representativ demokrati, d.v.s. vi som medborgare utser representanter som ska fatta beslut i olika frågor av allmän betydelse i medborgarnas ställe.
Det är för många ett väldigt bekvämt system. Man kan lägga sin röst och sedan dra sig tillbaka och börja klanka på dem man lagt sin röst på.
Folkpartiet lanserade för många år sedan tanken på att politiker inte skulle få vara verksamma mer än en viss tidperiod. Andra partier har därefter framfört liknanade förslag.
Tanken är förstås att alla medborgare någon gång i sitt liv borde kanalisera sitt samhällsengagemang i ett politisk uppdrag.
Jag tror det vore utomordentligt produktivt och nyttigt. Och kanske skulle man komma till rätta med dessa läktaråskådare som utan att själva behöva besudla sina händer och utan att behöva uppleva eller delta i skeenden som många gånger blir smutsiga vare sig de inblandade vill eller inte, kan sitta och prata om "förakt". Med en större ruljangs skulle heller inte situationer mellan människor hinna urarta på det sätt som nu skett i Strängnäs.
Jag har sagt det förr och upprepar det gärna: den situation som nu råder inom Strängnäspolitiken har gått så långt att det inte kommer att finnas någon möjlighet att forma en stark och sammanhållen majoritet som med effektivitet kan ta itu med de stora problem som den nuvarande majoriteten bara skyfflar framför sig hela tiden, förrän största delen av de nu aktiva politikerna är borta och ersatta av nya förmågor. Förmågor som inte belastas av föregångarnas tillkortakommanden.
Jag har tagit konsekvensen av detta. Få se nu om övriga kan vara lika förutseende. Jag kommer visserligen att sitta på läktaren men knappast för att "sprida mitt förakt" eller påstå att det "tjafsas"!
Istället kommer jag att visa respekt för de människor som offrar fritid för att å mina vägnar sitta på långa, sena och ofta urtrista sammanträden. Som offrar sin familjetid för att de tror att de kan påverka och förändra vår gemensamma omgivning till nytta för oss alla.
Men visst finns det säkert några som inte kommer att omfattas av denna respekt - sådana som tar jobbet för titeln t.ex.
Somliga har skygglapparna på.
Kristdemokraternas lokalavdelningsordförande Anders Hjulström (78) påstår i Östnytt att det minsann inte finns några önskemål om ett mer religiöst inriktat partiarbete i lokalavdelningen i Strängnäs, och att därför underförstått gruppledaren Hélène Brodin Rheindorf är "ute och cyklar" när hon anger detta som ett av skälen för sin avgång.
Anders bör då tänka efter en stund. Vem var det som så sent som i höstas uttalade på ett gruppmöte att partiet var ett "kristet parti"?
Och tänk också på hur många medlemmar som under senare år lämnat sina uppdrag och aktiva delagande i partiarbetet p.g.a. att det inte tillräckligt mycket fördes i "kristen anda". Senast den i 2006 års val av frikyrkliga krafter framkryssade Marcus Lindvall vars engagemang avtog snabbt varefter han till slut lät sin ersättare (undertecknad) inta hans plats för gott.
Betänk också åter hur det gick till när Hélène Brodin Rheindorf inför valet 2006, genom ett stadgevidrigt röstningsförfarande, trots att hon fick flest röster, berövades den riksdagsplats som borde blivit hennes, till förmån för en av landets verkliga mörkmän som yttrade sig i två frågor under den kommande mandatperioden: abortfrågan och samkönade äktenskap.
På riksdagsgruppens möten yttrade han sig aldrig utom en gång då han fick en direkt fråga från gruppledaren! Inte underligt att partiet förlorade sin riksdagsplats i det senaste valet.
Jag citerar ur Hélènes meddelande om sin avgång:
"Inför valet 2010 var jag tveksam till att fortsätta som aktiv politiker för kristdemokraterna. Jag hade åren dessförinnan valt att studera, skaffat mig högskolebehörighet och börjat läsa Statsvetenskap. Jag hade läst allt jag kommit över om sekter och gruppdynamik och börjat förstå att det var sunt att må så dåligt som jag gjorde. Jag valde ändå att genomföra valrörelsearbetet, mycket för att inte många andra fanns att tillgå.
Valresultatet 2010 blev en väckarklocka för partiet och en krisgrupp kallad framtidsgruppen tillsattes. Jag har haft stora förhoppningar om att gruppen skulle komma fram till att det nu är dags för kristdemokraterna att skaffa sig en politisk ideologisk plattform att bedriva sin sakpolitik från. Men icke! Gruppens ledare Michael Anefur säger tydligt i sina inlägg på Facebook, där debattens vågor går höga just nu, att partiet behöver ingen politisk ideologi – ”det räcker med kristdemokrati!”
Jag är högerliberal – det vet jag nu efter att ha studerat och reflekterat en hel del. Det tror jag att många kristdemokrater är. Problemet med partiet kristdemokraterna är dock att en majoritet av medlemmarna tycker precis som Michael Anefur, att det inte behövs någon politisk ideologisk grund för partiets arbete. Därför kommer kristdemokraterna inte på mycket länge bli det politiska parti som jag trodde att jag blev medlem i 1997 utan fortsätta att vara ett parti med den kristna etiken som enda grund för sina sakpolitiska ställningstaganden. Det räcker inte för mig. Jag tycker det är för viktigt att rågången är klar och tydligt markerad mellan religion, alltså även kristendomen, och det politiska beslutsfattandet i Sverige."
Mycket av det Hélène skriver betr. partiets bristande ideologiska arbete ställer jag mig helt bakom och det fanns med i de bakomliggande skälen för mitt eget beslut att lämna politiken. Dessutom kan man sätta frågetecken för ett parti som "föryngrar" genom att ersätta en 67-åring med en 78-åring i en nämnd.
Anders Hjulström, Strengnäs Tidnings Alex Voronov m.fl. ondgör sig också över att Hélène väljer att behålla sin plas i kommunfullmäktige. Man hävdar att hon sitter på ett partimandat och borde lämna det istället för att bli s.k. politisk vilde.
Vad säger t.ex. Wikipedia om detta: "Det finns inget formellt hinder mot ett sådant agerande, ty även om man är invald genom ett partis kandidatlista är mandatet personligt."
Politiska vildar är heller inte helt ovanliga vare sig på riksdags-, landstings- eller kommun-nivå.
Bekanta vildar i Riksdagen: Carl Lindhagen 1907-09, Kerstin Hesselgren 1924-34,Nils Wohlin 2 ggr 1928 och 1934, Dagmar Heurlin 1968, Sten Andersson 2001-2002, Gudrun Schyman 2004-2006, Maria Carlshamre 2006-2009 och nu senast Göran Thingvall, lanserad som ny moderat friskvårdsminister, lämnade partiet strax efter valet i fjol.
Anders bör då tänka efter en stund. Vem var det som så sent som i höstas uttalade på ett gruppmöte att partiet var ett "kristet parti"?
Och tänk också på hur många medlemmar som under senare år lämnat sina uppdrag och aktiva delagande i partiarbetet p.g.a. att det inte tillräckligt mycket fördes i "kristen anda". Senast den i 2006 års val av frikyrkliga krafter framkryssade Marcus Lindvall vars engagemang avtog snabbt varefter han till slut lät sin ersättare (undertecknad) inta hans plats för gott.
Betänk också åter hur det gick till när Hélène Brodin Rheindorf inför valet 2006, genom ett stadgevidrigt röstningsförfarande, trots att hon fick flest röster, berövades den riksdagsplats som borde blivit hennes, till förmån för en av landets verkliga mörkmän som yttrade sig i två frågor under den kommande mandatperioden: abortfrågan och samkönade äktenskap.
På riksdagsgruppens möten yttrade han sig aldrig utom en gång då han fick en direkt fråga från gruppledaren! Inte underligt att partiet förlorade sin riksdagsplats i det senaste valet.
Jag citerar ur Hélènes meddelande om sin avgång:
"Inför valet 2010 var jag tveksam till att fortsätta som aktiv politiker för kristdemokraterna. Jag hade åren dessförinnan valt att studera, skaffat mig högskolebehörighet och börjat läsa Statsvetenskap. Jag hade läst allt jag kommit över om sekter och gruppdynamik och börjat förstå att det var sunt att må så dåligt som jag gjorde. Jag valde ändå att genomföra valrörelsearbetet, mycket för att inte många andra fanns att tillgå.
Valresultatet 2010 blev en väckarklocka för partiet och en krisgrupp kallad framtidsgruppen tillsattes. Jag har haft stora förhoppningar om att gruppen skulle komma fram till att det nu är dags för kristdemokraterna att skaffa sig en politisk ideologisk plattform att bedriva sin sakpolitik från. Men icke! Gruppens ledare Michael Anefur säger tydligt i sina inlägg på Facebook, där debattens vågor går höga just nu, att partiet behöver ingen politisk ideologi – ”det räcker med kristdemokrati!”
Jag är högerliberal – det vet jag nu efter att ha studerat och reflekterat en hel del. Det tror jag att många kristdemokrater är. Problemet med partiet kristdemokraterna är dock att en majoritet av medlemmarna tycker precis som Michael Anefur, att det inte behövs någon politisk ideologisk grund för partiets arbete. Därför kommer kristdemokraterna inte på mycket länge bli det politiska parti som jag trodde att jag blev medlem i 1997 utan fortsätta att vara ett parti med den kristna etiken som enda grund för sina sakpolitiska ställningstaganden. Det räcker inte för mig. Jag tycker det är för viktigt att rågången är klar och tydligt markerad mellan religion, alltså även kristendomen, och det politiska beslutsfattandet i Sverige."
Mycket av det Hélène skriver betr. partiets bristande ideologiska arbete ställer jag mig helt bakom och det fanns med i de bakomliggande skälen för mitt eget beslut att lämna politiken. Dessutom kan man sätta frågetecken för ett parti som "föryngrar" genom att ersätta en 67-åring med en 78-åring i en nämnd.
Anders Hjulström, Strengnäs Tidnings Alex Voronov m.fl. ondgör sig också över att Hélène väljer att behålla sin plas i kommunfullmäktige. Man hävdar att hon sitter på ett partimandat och borde lämna det istället för att bli s.k. politisk vilde.
Vad säger t.ex. Wikipedia om detta: "Det finns inget formellt hinder mot ett sådant agerande, ty även om man är invald genom ett partis kandidatlista är mandatet personligt."
Politiska vildar är heller inte helt ovanliga vare sig på riksdags-, landstings- eller kommun-nivå.
Bekanta vildar i Riksdagen: Carl Lindhagen 1907-09, Kerstin Hesselgren 1924-34,Nils Wohlin 2 ggr 1928 och 1934, Dagmar Heurlin 1968, Sten Andersson 2001-2002, Gudrun Schyman 2004-2006, Maria Carlshamre 2006-2009 och nu senast Göran Thingvall, lanserad som ny moderat friskvårdsminister, lämnade partiet strax efter valet i fjol.
Jag lämnar politiken!
Två händelser som följt på varandra (min höftledsoperation och den milda stroke jag fick förra veckan) har fått mig att allvarligt fundera på mina prioriteringar och mitt politiska engagemang.
När jag i slutet av 90-talet av Kristdemokraterna i Strängnäs ombads att ta en plats i Mälarturisms styrelse, kom jag in i en partigrupp fylld av entusiasm, arbetsglädje och gemensam strävan. En grupp som hade kul och där alla drog åt samma håll.
Den leddes av Hélène Brodin Rheindorf som hade förmåga att se bortom mina tillkortakommanden och ge mig en ny chans i politiken och som gjorde det med uppmuntran och värme. Hennes ledaregenskaper gjorde arbetet lätt och dessa gav också utslag i arbetet inom den fyrpartiallians som då styrde Strängnäs.
Hennes position var kommunalråd med ansvar för personalfrågor och hon var ett av fyra jämbördiga kommunalråd som gemensamt och utan alltför stor partiprestige och helt utan att hänvisa till röstetal och andra oväsentligheter i sammanhanget, fick arbetet med att genomdriva det gemensamma valmanifestet, att fungera.
Visst förekom spretighet från Folkpartiets sida redan då och visst velade Centern med - eller mot, men Hélènes diplomatiska förmåga gjöt olja på alla vågor. Absolut och utan tvekan var det hennes förtjänst att alliansen höll ihop hela perioden.
I den efterföljande fempartialliansen däremot blev framförallt Folkpartiets separatistiska sidor alltför påträngande för att en effektiv politisk styrning skulle kunna ske.
Till största delen berodde detta på att vi då fallit för de argument som påstod att Strängnäs var för litet för fyra Kommunalråd och ”bevare oss för fem!”.
Det enda Kommunalrådet - som på många sätt är en utmärkt politiker som med ambition och effektivitet företräder Moderaterna - saknade dock tyvärr många av de talanger och förmågor som gjort Hélène framgångsrik i sammanhanget, men förde onekligen den militära pansarstyrkan vidare i politiken. Vilket nog inte var så lyckligt. Fempartialliansen splittrades då fel kvinnor förde fel sorts samtal. Jag törs säga det nu!
Detta innebar en oerhörd svekkänsla hos FPs och Cs tidigare allierade - liksom hos de flesta av dessa båda partiers väljare. Att manövern upprepades efter det senaste valet grundmurade den antipatiska inställning som de gamla allians-kollegorna byggt upp.
Moderaterna
Att sedan det största borgerliga partiet - och förvisso det största partiet i kommunen - beter sig som man gjort flera gånger förr: slår sig för bröstet och är störst och bäst och sannerligen inte behöver någon annan, gör inte situationen bättre.
Det är ju trots allt så att Moderaternas ”framgång” i Strängnäs inte alls var särskilt lysande (försumbara + 0,6% i kommunalvalet mot + 3,8% i riksdagsvalet) och att det faktum att man nu är ”största partiet” i Strängnäs inte beror på egen framgång utan på Socialdemokraternas kräftgång.
Moderaternas hållning efter valet, har i sin tur skadat förbindelserna mellan de kvarvarande allianspartierna lokalt.
Centerpartiet
Centerns framgångar i valet är remarkabla. Men beror på en skicklig demagogisk förmåga hos den duktige entreprenören, Kommunalrådet Persson som fått folk att tro att han minsann är så handlingskraftig och att ”det händer” saker när han ”griper in”.
Så är det ju inte alls. Persson släntrar in på möten - ofta ganska illa påläst - och säger att ”så här gör vi” och ”så blir det” - och släntrar ut igen. Det må fungera i det privata näringslivet men är knappast jordens bästa kommunala ledarskap!
Det första Persson ”tog itu” med när han blev Kommunalråd förra gången, var att det skulle sparas 10% på kommunens lokalkostnader. Så bestämde han (och släntrade ut).
Inte blev det nå’t av det! Efter 2,5 år hade fortfarande inte en krona sparats. Tvärtom!
Att ha en sådan ledare för en kartell som är så apart som den nuvarande kan vara förödande. Dessutom drabbas han hela tiden av ett trovärdighetsproblem genom att vara brorson till kommunens starke entreprenör Jan Persson.
Jag vill betona att jag inte ser något negativt hos dessa båda i sina entreprenörsroller eller har annan uppfattning om dem som privatpersoner än att de är både trevliga och duktiga människor - men kombinationen av ett kommunalråd med en farbror som kommunens ”starke man” är inte lyckad.
Att Centern åter blev ett Socialdemokratiskt lydparti har en enda förklaring:
Centern vill till varje pris behålla posten som Kommunstyrelsens ordförande! När man efter valet 2006 förlorade den posten till Moderaterna, skulle den plötsligt kompenseras med en förskräcklig massa andra poster. Man kovände t.o.m. i sin egen uppfattning om t.ex. kommundelsrådens avskaffande, bara för att få tillräckligt antal poster.
Ett parti som offrar sin själ för en politiskt post kan aldrig i mina ögon bli trovärdigt.
Folkpartiet
Jag trodde ett tag på att vi skulle få en förändring till det bättre i Folkpartiet då Fredrik Lundgren och Helena Hallgarn axlade ledarrollerna. Jag såg det som ett tecken på en ny tid och möjlighet att komma ifrån vissa gamla låsningar kring t.ex. Sevab. Låsningar som har sin bakgrund i el-familjen Insulanders nära koppling till Folkpartiet. En låsning som Anders Svensson sedan vidhållit.
Fredrik Lundgren visade tidigt att han stod för en helt annan uppfattning i Sevab-frågan, och jag är ganska övertygad om att också Helena Hallgarn kan ha delat hans dåvarande uppfattning.
Att de båda sedan gick ut i Strengnäs Tidning och agerade ekon från Anders Svensson när det gällde Sevab var en stor besvikelse. Även här sitter övertygelser löst när partipiskan viner och kommunalrådsposter lockar.
Total kollaps!
Vi har alltså en total kollapsad fyrpartiallians där två partier två gånger har svikit och där det tredje svek i slutfasen.
Det finns för djupt liggande personliga konflikter och personliga antipatier för att den alliansen ska kunna återuppstå utan total förändring av personuppsättningarna. Bristen på tillit, förtroende och ömsesidig respekt kan bara brytas med helt nya lag.
Jag vet att jag sedan FP och C första gången svek, har bidragit till antipatierna genom en starkt kritisk hållning till de båda svikande partierna och framförallt några av deras företrädare som haft all anledning att känna sig trampade på tårna. En hållning jag gett luft åt såväl på min blogg som i andra kanaler.
Väl medveten om detta, meddelade jag den ledande förhandlaren i mitt eget parti och även Moderaternas förhandlare, på ett tidigt stadium efter valet att om mitt namn på något sätt försvårade möjligheterna till en ny fyr- eller fem-partiallians så skulle man veta att jag direkt var beredd att ta min kappsäck och avgå.
Men som sagt, det var nog andra och mer ”postorienterade” faktorer som spelade in. Moderaternas tuppkam kan ibland bli så stor att den skymmer verkligheten. Om man vill ha en majoritetsallians så har faktiskt storleken väldigt liten betydelse. Under Ulf Kristerssons tid är min uppfattning att tuppkammen slokade tillräckligt för att göra Moderaterna mer verklighetsorienterade och medvetna om vad som krävdes för att få saker och ting att fungera.
Att slå sig för brösten och ta saker för givet är sällan en god grund för samarbete och framgång.
Kristdemokraterna
Mitt eget parti kan inte heller undgå min kritiska blick. Nationellt har partiet, inte minst på senare tid, visat på högst oönskade tendenser. Mörkmännen från bibelbältet har börjat mullra betänkligt igen. Det parti som Alf Svensson och Göran Hägglund så framgångsrikt har vänt från en kristen sekteristisk ”samling” till ett fungerande politiskt parti, vill dessa krafter åter göra religiöst.
De har funnits hela tiden och inte minst då Hélène Brodin Rheindorf genom en stadgevidrig och ovärdig röstningsprocedur inför valet 2006 - trots att hon fick flest röster, ändå förlorade sin självskrivna riksdagsplats till förmån för just en av dessa riktiga mörkmän. Ett val som i sig fick till direkt följd att partiet förlorade sin enda riksdagsplats i förra årets val.
Även lokalt har det varit svårt att få partiet att fungera. Och när man når en situation då det känns som om man inte bara måste strida mot sina politiska motståndare utan lika mycket mot sina egna, blir givetvis entusiasmen lidande.
Blir man dessutom ombedd att som fullmäktigeledamot vara så mycket frånvarande som möjligt och dessutom fråntagen andra uppdrag, förstår man att timmen är slagen. Och återigen hördes de välbekanta ”locket-på”-tongångarna från den gången Hélène förlorade sin riksdagsplats: ”Nu går vi vidare och lägger det här bakom oss!”
Att lägga locket på och undvika att dra lärdom av sina felsteg tycks vara en inbyggd reflex hos politiken. Illavarslande.
Annat att göra
Jag skriver sedan något år på en bok som ska vara klar under våren 2011, och har därefter ytterligare ett par saker att skriva. Att då fortsätta och hänga sig kvar i något som inte längre känns meningsfullt är givetvis helt tokigt.
Därför har jag hos Kommunfullmäktige begärt entledigande från min fullmäktigeplats, som ledamot av dess valberedning samt styrelseuppdraget i SEVAB.
Jag har samtidigt till Kristdemokraternas lokalavdelning meddelat att jag avgår från partiinterna uppdrag.
Om jag ser tillbaka både på tiden som Kristdemokrat och som Folkpartist dessförinnan - har jag kunnat åstadkomma något?
Ja, t.ex. kan jag nog ta åt mig äran för att Mariefred fick behålla sitt systembolag sedan det gamla dömts ut och ingen möjlighet fanns att finna en ny lokal förrän jag tänkte lite kreativt och föreslog dåvarande Kommunalrådet att ta bort en av två Pressbyråkiosker (som fanns med mindre än 100 meter emellan) och förvandla en liten skruttig parktomt till kvartersmark. Det visade sig vara lösningen.
Att gåggatan förlängdes mellan Långgatan och Kyrkogatan i Mariefred var också min förtjänst även om det är en småsak.
Att Flora i Mariefred blev ett så bra bostadskvarter kan jag inte ta åt mig äran av men jag är glad att jag medverkade därtill genom att välja rätt entreprenör.
Att min idé att lösa problemen med platta tak och samtidigt tillföra Mariefred nya hyreslägenheter blev verklighet på Jakob Ulfssons väg genom att under ett nytt sadeltak få till ett extrra våningsplan, är jag glad för även om den arkitektoniska utformningen lämnar en hel del övrigt att önska.
Att jag kunde bidra till att nedkämpa ett starkt motstånd inte minst inom alliansen mot ÖSlJs utbyggnad mot Taxinge är en annan källa till tillfredsställelse. Fera moderata fastighetsägare utmed banan försökte uppbåda starkt motstånd mot att få ångtåg förbi sina hus, men fick ge sig för argumentationen.
Också under åren i fyr- och fempartiallianserna kan jag glädja mig åt flera framgångar för Kristdemokratiska förslag. Trots vår mandatmässiga litenhet kunde vi med goda argument och saklig debatt få genomslag för vår hållning också i allianserna.
Åsså kan jag ju inte låta bli att med viss tillfredsställelse konstatera att jag hela tiden legat mellan 9e och 11e plats av de mest inflytelserika Kristdemokratiska bloggarna på Politometern. Vet inte om det säger något om mig eller om de övriga.....
Och vad minns jag med störst besvikelse?
Onekligen Affären Jägmästaren! Ett kapitalt misslyckande för politiken! En stor besvikelse över hur politiker kan svika både sina föresatser och sina utfästelser. Tillika ett praktexempel på den brist på uthållighet och konsekvens (som brukar vara mitt mantra) som finns hos politiker i allmänhet.
Good Luck Strängnäs!
När jag i slutet av 90-talet av Kristdemokraterna i Strängnäs ombads att ta en plats i Mälarturisms styrelse, kom jag in i en partigrupp fylld av entusiasm, arbetsglädje och gemensam strävan. En grupp som hade kul och där alla drog åt samma håll.
Den leddes av Hélène Brodin Rheindorf som hade förmåga att se bortom mina tillkortakommanden och ge mig en ny chans i politiken och som gjorde det med uppmuntran och värme. Hennes ledaregenskaper gjorde arbetet lätt och dessa gav också utslag i arbetet inom den fyrpartiallians som då styrde Strängnäs.
Hennes position var kommunalråd med ansvar för personalfrågor och hon var ett av fyra jämbördiga kommunalråd som gemensamt och utan alltför stor partiprestige och helt utan att hänvisa till röstetal och andra oväsentligheter i sammanhanget, fick arbetet med att genomdriva det gemensamma valmanifestet, att fungera.
Visst förekom spretighet från Folkpartiets sida redan då och visst velade Centern med - eller mot, men Hélènes diplomatiska förmåga gjöt olja på alla vågor. Absolut och utan tvekan var det hennes förtjänst att alliansen höll ihop hela perioden.
I den efterföljande fempartialliansen däremot blev framförallt Folkpartiets separatistiska sidor alltför påträngande för att en effektiv politisk styrning skulle kunna ske.
Till största delen berodde detta på att vi då fallit för de argument som påstod att Strängnäs var för litet för fyra Kommunalråd och ”bevare oss för fem!”.
Det enda Kommunalrådet - som på många sätt är en utmärkt politiker som med ambition och effektivitet företräder Moderaterna - saknade dock tyvärr många av de talanger och förmågor som gjort Hélène framgångsrik i sammanhanget, men förde onekligen den militära pansarstyrkan vidare i politiken. Vilket nog inte var så lyckligt. Fempartialliansen splittrades då fel kvinnor förde fel sorts samtal. Jag törs säga det nu!
Detta innebar en oerhörd svekkänsla hos FPs och Cs tidigare allierade - liksom hos de flesta av dessa båda partiers väljare. Att manövern upprepades efter det senaste valet grundmurade den antipatiska inställning som de gamla allians-kollegorna byggt upp.
Moderaterna
Att sedan det största borgerliga partiet - och förvisso det största partiet i kommunen - beter sig som man gjort flera gånger förr: slår sig för bröstet och är störst och bäst och sannerligen inte behöver någon annan, gör inte situationen bättre.
Det är ju trots allt så att Moderaternas ”framgång” i Strängnäs inte alls var särskilt lysande (försumbara + 0,6% i kommunalvalet mot + 3,8% i riksdagsvalet) och att det faktum att man nu är ”största partiet” i Strängnäs inte beror på egen framgång utan på Socialdemokraternas kräftgång.
Moderaternas hållning efter valet, har i sin tur skadat förbindelserna mellan de kvarvarande allianspartierna lokalt.
Centerpartiet
Centerns framgångar i valet är remarkabla. Men beror på en skicklig demagogisk förmåga hos den duktige entreprenören, Kommunalrådet Persson som fått folk att tro att han minsann är så handlingskraftig och att ”det händer” saker när han ”griper in”.
Så är det ju inte alls. Persson släntrar in på möten - ofta ganska illa påläst - och säger att ”så här gör vi” och ”så blir det” - och släntrar ut igen. Det må fungera i det privata näringslivet men är knappast jordens bästa kommunala ledarskap!
Det första Persson ”tog itu” med när han blev Kommunalråd förra gången, var att det skulle sparas 10% på kommunens lokalkostnader. Så bestämde han (och släntrade ut).
Inte blev det nå’t av det! Efter 2,5 år hade fortfarande inte en krona sparats. Tvärtom!
Att ha en sådan ledare för en kartell som är så apart som den nuvarande kan vara förödande. Dessutom drabbas han hela tiden av ett trovärdighetsproblem genom att vara brorson till kommunens starke entreprenör Jan Persson.
Jag vill betona att jag inte ser något negativt hos dessa båda i sina entreprenörsroller eller har annan uppfattning om dem som privatpersoner än att de är både trevliga och duktiga människor - men kombinationen av ett kommunalråd med en farbror som kommunens ”starke man” är inte lyckad.
Att Centern åter blev ett Socialdemokratiskt lydparti har en enda förklaring:
Centern vill till varje pris behålla posten som Kommunstyrelsens ordförande! När man efter valet 2006 förlorade den posten till Moderaterna, skulle den plötsligt kompenseras med en förskräcklig massa andra poster. Man kovände t.o.m. i sin egen uppfattning om t.ex. kommundelsrådens avskaffande, bara för att få tillräckligt antal poster.
Ett parti som offrar sin själ för en politiskt post kan aldrig i mina ögon bli trovärdigt.
Folkpartiet
Jag trodde ett tag på att vi skulle få en förändring till det bättre i Folkpartiet då Fredrik Lundgren och Helena Hallgarn axlade ledarrollerna. Jag såg det som ett tecken på en ny tid och möjlighet att komma ifrån vissa gamla låsningar kring t.ex. Sevab. Låsningar som har sin bakgrund i el-familjen Insulanders nära koppling till Folkpartiet. En låsning som Anders Svensson sedan vidhållit.
Fredrik Lundgren visade tidigt att han stod för en helt annan uppfattning i Sevab-frågan, och jag är ganska övertygad om att också Helena Hallgarn kan ha delat hans dåvarande uppfattning.
Att de båda sedan gick ut i Strengnäs Tidning och agerade ekon från Anders Svensson när det gällde Sevab var en stor besvikelse. Även här sitter övertygelser löst när partipiskan viner och kommunalrådsposter lockar.
Total kollaps!
Vi har alltså en total kollapsad fyrpartiallians där två partier två gånger har svikit och där det tredje svek i slutfasen.
Det finns för djupt liggande personliga konflikter och personliga antipatier för att den alliansen ska kunna återuppstå utan total förändring av personuppsättningarna. Bristen på tillit, förtroende och ömsesidig respekt kan bara brytas med helt nya lag.
Jag vet att jag sedan FP och C första gången svek, har bidragit till antipatierna genom en starkt kritisk hållning till de båda svikande partierna och framförallt några av deras företrädare som haft all anledning att känna sig trampade på tårna. En hållning jag gett luft åt såväl på min blogg som i andra kanaler.
Väl medveten om detta, meddelade jag den ledande förhandlaren i mitt eget parti och även Moderaternas förhandlare, på ett tidigt stadium efter valet att om mitt namn på något sätt försvårade möjligheterna till en ny fyr- eller fem-partiallians så skulle man veta att jag direkt var beredd att ta min kappsäck och avgå.
Men som sagt, det var nog andra och mer ”postorienterade” faktorer som spelade in. Moderaternas tuppkam kan ibland bli så stor att den skymmer verkligheten. Om man vill ha en majoritetsallians så har faktiskt storleken väldigt liten betydelse. Under Ulf Kristerssons tid är min uppfattning att tuppkammen slokade tillräckligt för att göra Moderaterna mer verklighetsorienterade och medvetna om vad som krävdes för att få saker och ting att fungera.
Att slå sig för brösten och ta saker för givet är sällan en god grund för samarbete och framgång.
Kristdemokraterna
Mitt eget parti kan inte heller undgå min kritiska blick. Nationellt har partiet, inte minst på senare tid, visat på högst oönskade tendenser. Mörkmännen från bibelbältet har börjat mullra betänkligt igen. Det parti som Alf Svensson och Göran Hägglund så framgångsrikt har vänt från en kristen sekteristisk ”samling” till ett fungerande politiskt parti, vill dessa krafter åter göra religiöst.
De har funnits hela tiden och inte minst då Hélène Brodin Rheindorf genom en stadgevidrig och ovärdig röstningsprocedur inför valet 2006 - trots att hon fick flest röster, ändå förlorade sin självskrivna riksdagsplats till förmån för just en av dessa riktiga mörkmän. Ett val som i sig fick till direkt följd att partiet förlorade sin enda riksdagsplats i förra årets val.
Även lokalt har det varit svårt att få partiet att fungera. Och när man når en situation då det känns som om man inte bara måste strida mot sina politiska motståndare utan lika mycket mot sina egna, blir givetvis entusiasmen lidande.
Blir man dessutom ombedd att som fullmäktigeledamot vara så mycket frånvarande som möjligt och dessutom fråntagen andra uppdrag, förstår man att timmen är slagen. Och återigen hördes de välbekanta ”locket-på”-tongångarna från den gången Hélène förlorade sin riksdagsplats: ”Nu går vi vidare och lägger det här bakom oss!”
Att lägga locket på och undvika att dra lärdom av sina felsteg tycks vara en inbyggd reflex hos politiken. Illavarslande.
Annat att göra
Jag skriver sedan något år på en bok som ska vara klar under våren 2011, och har därefter ytterligare ett par saker att skriva. Att då fortsätta och hänga sig kvar i något som inte längre känns meningsfullt är givetvis helt tokigt.
Därför har jag hos Kommunfullmäktige begärt entledigande från min fullmäktigeplats, som ledamot av dess valberedning samt styrelseuppdraget i SEVAB.
Jag har samtidigt till Kristdemokraternas lokalavdelning meddelat att jag avgår från partiinterna uppdrag.
Om jag ser tillbaka både på tiden som Kristdemokrat och som Folkpartist dessförinnan - har jag kunnat åstadkomma något?
Ja, t.ex. kan jag nog ta åt mig äran för att Mariefred fick behålla sitt systembolag sedan det gamla dömts ut och ingen möjlighet fanns att finna en ny lokal förrän jag tänkte lite kreativt och föreslog dåvarande Kommunalrådet att ta bort en av två Pressbyråkiosker (som fanns med mindre än 100 meter emellan) och förvandla en liten skruttig parktomt till kvartersmark. Det visade sig vara lösningen.
Att gåggatan förlängdes mellan Långgatan och Kyrkogatan i Mariefred var också min förtjänst även om det är en småsak.
Att Flora i Mariefred blev ett så bra bostadskvarter kan jag inte ta åt mig äran av men jag är glad att jag medverkade därtill genom att välja rätt entreprenör.
Att min idé att lösa problemen med platta tak och samtidigt tillföra Mariefred nya hyreslägenheter blev verklighet på Jakob Ulfssons väg genom att under ett nytt sadeltak få till ett extrra våningsplan, är jag glad för även om den arkitektoniska utformningen lämnar en hel del övrigt att önska.
Att jag kunde bidra till att nedkämpa ett starkt motstånd inte minst inom alliansen mot ÖSlJs utbyggnad mot Taxinge är en annan källa till tillfredsställelse. Fera moderata fastighetsägare utmed banan försökte uppbåda starkt motstånd mot att få ångtåg förbi sina hus, men fick ge sig för argumentationen.
Också under åren i fyr- och fempartiallianserna kan jag glädja mig åt flera framgångar för Kristdemokratiska förslag. Trots vår mandatmässiga litenhet kunde vi med goda argument och saklig debatt få genomslag för vår hållning också i allianserna.
Åsså kan jag ju inte låta bli att med viss tillfredsställelse konstatera att jag hela tiden legat mellan 9e och 11e plats av de mest inflytelserika Kristdemokratiska bloggarna på Politometern. Vet inte om det säger något om mig eller om de övriga.....
Och vad minns jag med störst besvikelse?
Onekligen Affären Jägmästaren! Ett kapitalt misslyckande för politiken! En stor besvikelse över hur politiker kan svika både sina föresatser och sina utfästelser. Tillika ett praktexempel på den brist på uthållighet och konsekvens (som brukar vara mitt mantra) som finns hos politiker i allmänhet.
Good Luck Strängnäs!
