Mats Werner

Hamnvärden i Söderköping parat att ta emot de anländande passagerarna.

Det blev en kortare tur på Göta Kanal i år också. Denna gång tillsammans med medlemmar av Vänföreningen för de tre kanalbåtarna M/S Wilhelm Tham, M/S Diana och M/S Juno. Men också en del medlemmar från Stiftelsen Skärgårdsbåten. Tillsammans ca. 40 personer. Vänföreningen passade på att hålla sitt årsmöte ombord M/S Wilhelm Tham (det har blivit tre kanalresor för mig nu men det tycks vara mitt öde att det alltid blir på "Thamen").



Vi steg ombord i strålande sol i Söderköping. "Thamen" anlände med kryssningspassagerare från den "Lilla Kanalresan" från Motala. Den normalt kortaste möjligheten (2 dgr) att kryssa på kanalen med de klassiska fartygen.


Besättningen tog avsked av sina passagerare med defilering nedanför landgången på sedvanligt sätt.


Vi väntar tålmodigt medan hytterna städas ur.

Efter hyttstädning fick vi entusiaster gå ombord och välkomnades på bryggdäck med ett glas bubbel och en säkerhetsgenomgång.

Fortfarande i strålande sol lämnade vi kajen i Söderköping och stävade mot Mems sluss. Jag konstaterade på nytt att maken till avkopplande känsla får man nog leta efter. Att sitta på en kanalbåts bryggdäck i sol och sakta låta den vackra omgivningen och naturen passera förbi på några meters avstånd inger en obestridlig känsla av ro och vila. Har man sedan en god bok och något gott att dricka bredvid, så förhöjs känslan ytterligare.


Välkomstbubbel på bryggdäck.

Som vanligt en utsökt middag i trivsamt sällskap med nya bekantskaper (i mitt fall från Kalmar) som inte slutade förrän klockan blev bortåt midnatt och vi sökte oss mot våra nattkvarter. I mitt fall en av fartygets två hytter med dubbelkoj, vilket var en välsignelse eftersom min långa lekamen kunde sträckas ut diagonalt! Dessa hytter ligger på C-däck, d.v.s. under huvuddäcket och med endast små ventilöppningar utåt. Dock är dessa båda hytter väsentligt större i golvyta och med bättre stuvutrymmen än de betydligt dyrare och mindre hytterna på huvud- och bryggdäck. Den här gången var jag ensam och kunde med andra ord bre ut mig och mitt lilla bagage, men även om vi varit två hade vi utan problem fått rum med vårt bagage.


Lugnt vatten.

När vi åkte förra gången hade vi bl.a. sällskap av ett par från Australien som hade blivit varnade att det var fråga om "compact living" ombord, men ändå inte fattat att det var SÅÅÅ kompakt! Men det är inte för hytt- eller sovkomfort man åker med dessa historiska fartyg. Det är för resan som sådan, för omgivningarn, upplevelserna, mötena, sällskapet och den goda maten!



Men säg den glädje som varar beständigt! När jag kikade ut genom hyttventilen på morgonen hade vi just lämnat vår natthamn vid Sävsundet och stävade upp mot Södertälje. Jag möttes av grått dis och ett ihärdigt störtregn som sedan höll i sig tills vi anlände till Skeppsbron i Stockholm.


Grådisig morgonutblick från hytten.


"Maja" (S/S Mariefred) på väg mot Mariefred och Gripsholm möttes med ljudlig hälsning.

Frukosten intogs dock medan vi passerade Oaxen med sitt gamla kalkbrott. Så småningom anlände vi till Södertäljeslussen där ytterligare en medlem kom ombord. Några fartygsmöten resulterade i utbyten av ljudliga hälsningssignaler med "ångvisslan".


Efter Södertälje avhölls vänföreningens årsmöte i matsalen.

En sväng in i Drottningholmsviken hanns med innan vi sakta tog oss mot den sista slussningen vid Hammarby-slussen, fortfarande i ihållande regn.

Kapten gjorde sedan ett perfekt tillägg mellan Teaterskeppet och M/S Riddarholmen vid Skeppsbrokajen och så var resan slut och passagerarna skingrade i regnet.

Det måste bli fler gånger!


Debarkeringen förbereds. Röda mattan utrullad.

Ur dagens DAGENS NYHETER! (Den 13 Juni 2012)

Kloka människor lämnar gruppen bakom förslaget till den s.k. Masthamnsoperan. Det är och förblir ett vansinnesprojekt.

Claes Fellbom – regissör och en av personerna bakom Folkoperan, och som hittills varit mycket positiv till Masthamnsoperan – tar just Köpenhamnsoperan som exempel på hur illa det kan gå, om än tanken var god. Köpenhamnsoperan byggdes av miljardären Arnold Maersk Mc-Kinney Møller och skänktes till det danska folket. En stor gärning som resulterade i att donatorn uppnådde sitt livsmål – att få den eftertraktade Elefantorden, en av världens finaste ordnar att hänga på bröstet.

De anställda på Det Kongelige har skrivit till Herr Møller och bett honom ta tillbaka sin gåva eftersom ett 70-tal av dem kommer att tvingas sluta. Bl.a. 30 röster ur 70-mannakören som skärs ner till 40 man!

Den danska staten lovade skjuta till de beräknade 150 årliga miljonerna, men eftersom omkostnaderna stigit till 200 miljoner tack vare de dubbla byggnaderna samtidigt som staten ålagt dem ett sparbeting på 100 miljoner så inser var och en att projektet är dödfött och kommer att om inte annat så virtuellt sjunka ner i hamnens dy.

Samma scenario kommer att drabba också Stockholmsoperan om man fullföljer detta storhetsvansinne. Men det är klart att politiker ogärna ser att såväl Oslo som Köpenhamn – och till och med Göteborg, kan ståta med nya skrytbyggen på operafronten: "det vore det väl skam om inte också Stockholm....".

Det har förekommit en livlig tidningsdebatt med jämna mellanrum kring detta och den grupp som stått bakom det s.k. Masthamnsalternativet har varit mycket aktiva och t.o.m. presenterat en färdig byggnadsskiss. Och den verkar också vara anledningen för dem som nu hoppar av, som sett att detta mer kommit att handla om byggnaden i sig själv, snarare än innehållet.

Sverige har en fin och stark operatradition. Vår opera har producerat många stora sångförmågor: John Forssell,  Jussi Björling, Nicolai Gedda, Hjördis Schymberg, Birgit Nilsson för att nämna några. Såväl Jussi som Birgit Nilsson torde höra till världens yppersta operaröster genom tiderna.

Men idag har operan en krympande publik. Och det beror inte på att den gamla 1800-talsbyggnaden är för liten.
Däremot är den givetvis kostnadskrävande. Det är svårt att rymma modern teknik och svårt att finna erforderliga repetitions- och rekvisitalokaler. T.ex. lagras kulisser för operans alla repertoarföreställningar i Nacka och fraktas alltså emellan. Och den krympande publiken ska betala också dessa ökande kostnader. Vilket de naturligtvis inte gör!

Istället är det vi alla skattebetalare som i realiteten bjuder den fåtaliga operapubliken på större delen av biljettkostnaden. Och nu är man ute efter att lägga ytterligare pålagor på oss för att tillfredsställa ett fåtals musiksmak. Är det rimligt?

Naturligtvis ska vi ha en operabyggnad som fungerar i Stockholm. I realiteten har vi tre: Kgl. Operan, Drottningholsmteatern (sommartid) och Folkoperan.
Den gamla traditionella teaterbyggnaden må vara utjänt och behöva en upprustning och utbyggnad för att underlätta för de anställda och möjliggöra ledningens önskemål.

Men måste det ske genom att man upprepar det danska misstaget? Behöver man en sidoscen och andra nya utrymmen, så varför inte bygga ett annex på Karl XIIs torg. En byggnad som kan utformas för att bli ett modernt landmärke som kan mäta sig arkitektoniskt med de danska och norska operahusen, men som inte behöver bli så stort, eftersom det kan sammanbindas med den befintliga operabyggnaden och samutnyttjas på ett effektivt sätt. Det danska exemplet visar just på detta att om man bygger en helt separat byggnad så blir den gamla "över", och man får inte bara kvar kostnaderna för denna utan tvingas dessutom bedriva "konstgjord andningsverksamhet" i denna lämnade lokal. På alla sätt en "vanvittaffär". En byggnad på Karl XIIs torg skulle dessutom kunna utformas för att också parallellt kunna användas för annat än opera.


De la Gardies "Makalös" till höger. Gatan är Arsenalsgatan och porten till vänster leder in till den egentliga Kungsträdgården.

Nu försöker man också intressera Ingvar Kamprad att satsa pengar på en ny opera. Hoppas man att han ska kunna erbjudas Serafimerorden? Men jag hoppas att Kamprad är en tillräckligt klok man som inte eftersträvar glitter på bröstet, och att han avböjer försöken att vigga pengar av honom för ett syfte som är så helt fel i vår tid.

Vi har andra musikformer som också lever med en krympande publik som t.ex. jazzmusiken. Ändå har denna musikform ännu mångdubbelt större publik än operan men får bara en bråkdel av de skattemedel som öses över vårt "kungliga" operahus.

Platsen – Karl XIIs torg – har ju bara varit torg i något hundratal år. Dessförinnan stod där en makalös byggnad som kallades just "palatset Makalös", byggt av Jacob de la Gardie. Senare förvandlat till arsenal, d.v.s. vapenförråd. Läget mitt emot Slottet inbjuder givetvis till en högkvalitativ arkitektur, ett magnifikt läge vid vattnet och ändå med alla samordningsvinster med den befintliga byggnaden som alltså får ett scentillskott och övriga ytor som behövs utan att det behöver inkräkta på det gamla huset.

Operan "Makalös" – det vore väl något! Kalle Dussin kan flyttas något och vändas så att han pekar på Operan!


Palatset Makalös som konstnären Louis Jean Desprez såg det när han skapade den fantastiska fonden på Gustav IIIs Teater på Gripsholm.

Läs också HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR