Mats Werner

Idag lämnade jag mitt sista politiska uppdrag i Strängnäs Kommun. Vid årsstämman i SEVAB med dotterbolag ersattes jag som ordinarie i styrelsen av Stig Daun från Stallarholmen.

Sedan i januari har jag formellt varit "vilde" eller "obunden" styrelserepresentant. Eftersom dessa mandat inte följer vanliga kommunala tillsättningregler så kunde jag inte ersättas av någon annan förrän vid dagens årsstämma (eller bolagsstämma för att använda den äldre och mer adekvata termen). Och tanken är ju inte heller att man som styrelseledamot i ett kommunalt bolag ska bedriva kommunalpolitik utan det är bolagets och dess ägares intressen man ska företräda, inte sitt parti. I den ideala kommunfullmäktigeförsamlingen borde samma sak gälla där att så fort man är vald, är det inte längre partiets organisation som är ens uppdragsgivare utan väljarna, skattebetalarna. Det är deras bästa man ska ha för ögonen.

Somliga politiker kan kombinera dessa infallsvinklar. Andra inte.

Det är 39 år sedan jag gjorde debut i Strängnäs kommunpolitik i och med att jag tog plats i Skolstyrelsen som den hette på den tiden. Ledd av den avdankade militärduon Åke Höijer på ordförandeposten och den imposante Lars Sjöberg som skolchef.

Då var det ordning och reda inom kommunens skolor även om fatala missgrepp förekom. Som t.ex. den omtalade rivningen av Vita Skolan i Mariefred. Som kunde genomföras p.g.a. att Skolöverstyrelsen påstods ha krävt ytan för friluftsaktiviteter. Ett påstående som visade sig helt påhittat. Men då var rivningen redan genomförd. Ett svart kapitel i mina politiska minnen.

Uppdraget hade föregåtts av ett par månader i Turistnämnden. I Skolstyrelsen blev jag kvar till 1976 om jag inte minns fel (de äldre uppdragen finns inte med i kommunens nätuppgifter), då jag gick in som Kommunstyrelseledamot. Redan 1973 blev jag ledamot av Kommunfullmäktige där jag så småningom blev gruppldare för Folkpartiet. Sedan en stor del av gruppen fått nog av att ständigt bli överkörd av ett eget kommunalråd som sällan eller aldrig deltog i gruppmöten men vars omvalskandidatur alltid stöddes av en mängd uppdykande medlemmar som man aldrig såg röken av mellan valen, och samfällt och under visst buller tågade ut från våra fullmäktigeuppdrag, inskränkte jag mig under några år till ett styrelseuppdrag i ett kommunalt bolag.

Under ett antal år lämnade jag politiken helt och bytte till och med parti. Men 1996 var jag tillbaka inom kyrkopolitiken i Härad dit vi flyttat 1996 efter 26 år i Mariefred (varav två i Åkers Styckebruk). 2001 blev jag ledamot av den ekonomiska föreningen Mälarturism (vars stadgar och förutsättningar till stor del dragits upp i vårt lusthus i Mariefred ett tiotal år tidigare). 2003 gjorde jag mitt återinträde i fullmäktige som v. gruppledare för Kristdemokraterna, som jag då börjat rösta med i valet 1991. Jag blev suppleant i kommunstyrelsen och dess personalutskott, ledamot av Demokratiberedningen och Miljö- och Räddningsnämnden vars förste vice ordförande jag också blev. Liksom v. ordf. i Kommundelsrådet i Härad.

Vid valet 2006 blev jag "omsprungen" till fullmäktige och därigenom ersättare. Dock fortfarande v. gruppledare och suppleant i KS. Fortsatt ledamot av Demokratiberedningen och dessutom Näringslivsutskottet. En tid under den förra mandatperioden var jag dessutom ledamot av Näringslivsrådet tills Anders Svensson och Ingrid Fäldt tyckte att det där kunde de fixa själva och sparkade ut övriga ledamöter. Detsamma skedde efter en tid med det nya näringslivsutskottet. Den här gången var det Björn Lind som kunde fixa allt själv och lade ner utskottet efter ett år.

Eftersom jag i valrörelsen och i Demokratiberedningen propagerat för Miljö- och Räddningsnämndens nedläggning (eftersom miljöfrågor i huvudsak ändå hanterades inom Plan- & Bygg-sidan), kunde jag inte med gott samvete sitta kvar i den nämnden efter valet utan blev istället ledamot av Plan- & Byggnämnden.

Så inträffade palatsrevolutionen 2008 då FP och C lämnade den borgerliga alliansen och gick över till Socialdemokraterna. Detta kom att innebära en del omstuvningar i nämnder och styrelser. Jag fick lämna min ordinarie plats i P&B för att istället bli "moderat" ersättare (jag fick sitta på ett moderat mandat tack vare en valteknisk samverkan). Min ledamotsplats i styrelsen för SEVAB med dotterbolag fick jag av samma skäl lämna vid årsstämman 2009 för att istället bli ersättare (för en moderat).

Som jag sade idag när jag blev avtackad av min mångårige "trätobroder" Leif Lindström, ordförande i SEVAB tillsammans med de fem övriga som avgick: Om den kommunala förvaltningen skötts med samma effektivitet och professionalitet som VD Lena Lundberg och hennes medarbetare sköter SEVAB, så hade det varit en fröjd att vara kommunalpolitiker i Strängnäs Kommun. Och detta sa jag trots att jag är principiell motståndare till kommunala bolag och trots att jag i hög grad anser att Strängnäs Kommun inte borde äga SEVAB eftersom bolaget förtjänar en mer kompetent och framförallt kapitalstark ägare.

Vad jag också tänkt säga men som föll bort var att även om Leif Lindström och jag ofta stått på motsatta sidor i olika frågor och trots att han gärna blir lite mångordig (ska jag säga...) så ska han ha en eloge för sitt sätt att sköta styrelsearbetet i SEVAB. Det gör han faktiskt bra (trots att han är politiker...).

Så nu är jag inte längre politiker! Under mina år inom politiken har jag dock ofta intagit en kritisk hållning när jag haft anledning. Den kritiska granskningen lär jag nog fortsätta med även sedan jag lämnat den aktiva politiken.

Nu tar jag sommarlov från bloggandet också men håll gärna ögonen öppna framåt höstkanten igen!

Jag passar på att önska mina läsare en riktigt Skön Sommar!
Ha det gott!
MATS

I Maj skrev jag om mina två amerikanska "reklam-Oscars", som min gamle polske polare Jacek blev så impad av att han nu har skrivit en artikel om detta i den polska tidningen Trade Marketer. Jacek är ordförande i den polska avdelningen av POPAI (The Point of Purchase Advertising Institute) som arrangerade den tävling där jag vann mina två Indianer.

Ja, vad har jag gemensamt med George Clooney? Med Kenneth Branagh, Krister Henriksson och Arn Magnussons alla riddare?

Jo, Kimmo Rajala!

I gårdagens DN (tyvärr inte på nätet) fanns en helsidesartikel om denna vår meste stuntman under rubriken "Stuntkung siktar på rekord".

Kimmo ha gjort stunts för oss alla!

I mitt fall gällde det hoppet "jag" som "Mannen från Spies" gör in i ett gäng andra skådisar under inspelningen av den helt galna "My Travel"-filmen. Där iklädde sig Kimmo min kostym och en peruk och gjorde det dödsföraktande hoppet (en modest överdrift kanske!). Själv hörs jag skrika "I will hurt you!"

På Typealyzers site får man veta vem man är? (Tipset kommer från PeO Wågström)

Så här bekrevs jag på grund av vad jag skriver i min blogg:

"VISIONÄREN

Den charmiga och trendkänsliga typen. De är översiktsmänniskor och särskilt bra på att förutse trender. De är ofta språkbegåvade och framstår som slagfärdiga och sociala. I grund och botten så fattar de sina beslut på objektiva och pragmatiska grunder.

De gillar arbete som låter dem använda sin smarthet, utmärkta språkfärdigheter och talang för nya spännande projekt. De behöver lära sig att avsluta projekt då de lätt blir uttråkade efter att den kreativa spännande uppstartsfasen är över."

Skam till sägandes känner jag igen vissa bitar.......


PS: Margit Urtegård tillhör samma kategori! DS

Våren 2001 hade jag blivit ombedd att komma till Filmhuset i Stockholm för en provfilmning för en hemlig reklamfilm.

Att jag fick erbjudandet hängde ihop med att jag under några år deltog i ett gäng som spelade mordspel på Gripsholms Värdshus, baserade på manus av bl.a. Ulla Trenter och Olov Svedelid. En av mina medaktörer jobbade på en reklambyrå i Eskilstuna och bad mig en gång vara med i en reklamfilm. Den gången hade jag ingen möjlighet, men nu tog jag mig till det hemliga mötet.


Provfilmningen gick så till att jag och skådespelerskan Gerd Hegnell fick några kryptiska anvisningar om vad vi skulle säga och göra. Vi skulle vara oförskämda mot varandra och skälla på engelska och bli handgripliga.


Vi tumlade runt och jag sa saker som "I will hurt you". Det slutade med att stackars Gerd klagade över smärtor i armen och var ganska missnöjd.


Jag fick en roll men inte hon......Gissar att den improvisationserfarenhet jag fått under mordspelen betydde en del. Gerd - som f.ö. är en utomordentligt duktig skådis, hade väl inte just den kvalitén. Kanske var hon mer traditionellt manusbunden.


Det visade sig att det skulle bli en jättekampanj för att lansera den "nya" reseorganisationen MyTravel. Till att börja med i Sverige men ev. också över hela Europa.

Vi provade kläder en dag och fotograferade annonsbilder. Då hade jag lagt mig till med skägg vilket jag alltså hade på de stora annonser som så småningom ändå nådde marknaden. Men på kvällen kom filmens svensk-norske regissör Geir Hansteen Jörgensen och bekantade sig med oss sju skådisar varav ett par var heltidsproffs och vi andra fritidsamatörer. När han tittade på mig märktes det att det var något som inte stämde för honom. Till slut frågade han om jag lagt mig till med skägg sedan provfilmerna. Jag sa att så var fallet men att hustrun gärna såg att jag rakade bort det. "Då tycker jag att Du gör som hustrun säger" sa Geir. Och så åkte jag hem och rakade av skägget!


Under i princip 2,5 dagar spelades de 50 sekunderna in! Det var en serie synnerligen komplicerade trickfilmningar för att få det hela att fungera som Geir hade ritat det i sin regibok. Sveriges främste stuntman Kimmo Rajala och en kvinnlig kollega till honom ersatte oss i de mer våldsamma scenerna.

            />


Vi var väl färdiga på förmiddagen den fjärde dagen och gjorde sedan några separata ljudupptagningar som lagts på under tumultet. Bl.a. kom Geir ihåg mitt "I will hurt you" vilket han bad mig upprepa och det hörs väl i filmen.


Vid det här laget var vi ganska mosiga då man kom på att vi också skulle spela in några korta 15-sekunders "väderpresentationer". Klockan var väl bortåt fyra på eftermiddagen.

Sedan höll vi på till klockan var närmare fyra på morgonen därpå innan Geir begrep att det nog var dags att sluta. Jag som var uppbullad med vadd p.g.a. en för stor kostym badade i svett och var totalt slut.

          />


Jag vet inte om det blev några hundra olika versioner, men fyra kom att användas, bl.a. en som jag gjorde helt efter eget huvud och egentligen emot Geirs anvisningar, vilket givetvis gladde mig.

          />

Meningen var att MyTravel skulle lanseras till hösten. Men så hände 9-11 och allt lades på is.

          />

Det dröjde väl nästan två år innan lanseringen blev av och då betydligt nedtonad. Uppslagsannonserna kördes bara ett par dagar om ens det. Några stortavlor såg jag aldrig. 50-sekundersfilmen (+ en förkortad version) kördes i reklam-TV-kanalerna under några veckor. Allt det man verkligen lagt ner omsorg, pengar och möda på.

En film som kommer att gå till reklamhistorien som en av de roligaste som gjorts.


Däremot det vi hafsat fram under sista natten, trötta och eländiga - det harvades i närmare ett år före varje väderleksrapport på TV3!


Versionen från engelsk TV har legat ute på YouTube under 2 år och närmare 40.000 människor har tittat på den där.


Nu ligger också originalversionen för svenska marknaden ute på YouTube, liksom kortversionen och de fyra "väderspotarna".

Håll till godo!

               

En kort förklaring till månadens profilbild.

Hustrun och jag tog med oss tre av våra barnbarn till Tom Tit i Södertälje. Ett fantastiskt ställe. Jag minns min barndoms Tekniska Museum. Ganska trist och händelsefattigt. Då var gamla Järnvägsmuseet på Torsgatan betydligt roligare. Inte bara för att farfar hade grundat det och ”stod byst” där utan för att han också förstått interaktionens möjligheter. Men så var han en man som behöll sitt leklynne och barnasinne livet ut.

För på Järnvägsmuseum fanns modelltåg som rörde sig. Lok man kunde få hjulen och axlarna att snurra på. Liksom de båda lokmodeller Farfar satt upp i stora hallen på Centralstationen där man kunde lägga i en tioöring så satte ”hela maskineriet” igång. De båda modellerna drog in stora pengar till museet under den tid de fick stå kvar och tills kommers och så småningom McDonalds tog över.

Alltnog, Tekniska Museet insåg så småningom behovet av ett mer levande museum och skapade då Teknorama som var ett embryo till dagens Tom Tit kan man säga.

Tom Tit är ett ”Sommarland” för barn och vuxna. Du betalar Din entré och sedan är hela huset Ditt (och på sommaren också en stor uteavdelning).


Klara - min "ängel" I

Har ni barn och/eller barnbarn - åk dit! Spännande upplevelser med en slags naturvetenskaplig ambition. Något av ett ”Så funkar det” live.

Bland upplevelserna finner man det digitala rummet. Ett kolsvart rum vars ena vägg lyses upp av Dina egna rörelser i olika fantastiska färgexplosioner.


Klara - min "ängel" II


Här några ”änglastudier” av dotterdottern Klara samt två bilder där jag ställt mig mitt i rummet för att fotografera med kameran höjd över huvudet. Plätsligt blir barnbarnet dubblerat för att göra bilden centrisk. Märkliga effekter som kontinuerligt förändras till form och färg alltefter hur Du rör Dig i rummet.


Klara - min "ängel" III

När jag såg bilden med mig själv i mitten var det inte utan att jag fick associaioner till Carl Larssons stora målning Midvinterblot, men istället för en höjd offerkniv (som på den färdiga målningen faktiskt hålls dold bakom ryggen på översteprästen) är det kameran jag håller i.


Midvinterblot?

Samlande i kaos - eller saker vi tagit hand om? Kanske kan vara "bra att ha"?


Som jag berört tidigare håller jag på att rensa i gamla minneslådor nu sedan jag börjat komma åt dem sedan vårt sålda företag flyttat till nya jaktmarker.

"Vi tänker inte ta hand om Din sk-it" var kanske inte exakta ordalydelsen i det mina okänsliga barn utttryckte, men andemeningen stod klar för mig. Det gäller alltså att nu fördela till andra som mer kan tänkas uppskatta dessa saker och ting.

Som t.ex. soptunnan!

Mycket av det jag samlat på mig under åren är av släktarkivskaraktär. En hel del sådant som ingen efter mig, mina syskon och kusiner, sysslingar, bryllingar och trasslingar någonsin kan tänkas ha intresse av. Jag måste erkänna att även jag inser att Farfars och föräldrarnas alla hyllningstelegram till olika högtisdagar, Farfars kuvert med samlade kvitton över varje semesterresa genom det gifta livet o.s.v. faktiskt gör större nytta som bränslekälla.

Men så är det nu en gång: Det sitter i generna! Farfar sparade, Pappa sparade, Jag sparar! OBS: presens!

Gudskelov har jag faktiskt noterat att jag tydligen lyckats föra några av dessa gener vidare till mellandottern som häromdagen glädjestrålande sa: "Jaaaa! Den vill jag ha!" som svar på frågan om hon hade intresse av att ta över resterna av min Mammas brudklänning som min k. syster nu avsade sig förvaringsskyldigheten till.

Klänningen ifråga är en fantastisk crémefärgad silkesdito med mycket knappar. Den är något omsydd då Mamma säkert använt den vid senare tillfällen. Bl.a. verkar en del ha blivit insydd för att möta en växande mage (och det fanns ingen vid bröllopet!). Vissa slitutsatta partier har så tunnats ut att textillimmade lappar har applicerats på insidan för att hålla ihop det hela. Min syster lär t.ex. ha använt den vid något tillfälle liksom hennes dotter. Men nu var det stopp tyckte hon.

Mellandottern visade också sin förståelse för min böjelse genom att till min senaste födelsedag förära mig med Nordiska Museets fina bok "Brokiga samlingars bostad". Eller var det möjligen en vink om något....?

I boken läste jag bl.a. om samlandets psykologi. Och fann att jag nog faktiskt inte platsar under epitetet "samlare". En sådan bedriver nämligen en "selektiv aktivitet där man sätter gränser för vad samlingen ska innehålla".......!

Alternativet är "att lagra", för det är ett "osystematiskt anskaffande" för att "lägga på hög"!

Då föredrar jag nog termerna: att spara, ta hand om, förvara. Det känns mer positivt och anknyter till att "det kan vara bra att ha någon gång".....

Har alltid gillat ordet Chiffonier! Betecknar idag en skrivbyrå med klaff och allehanda små lådor och fack att stoppa saker i - stuvutrymme (mitt favorituttryck och ett måste när det gällt att byta bostäder genom livet)!

Men faktiskt betyder det franska ordet just det mina barn nog gärna antyder - lumpsamlare!


Bara för att visa att inte alla skåpen är lika kaotiska.........

I morse kunde jag inte längre skylla på något! Det var bara att svida om till träningsoverallen och gångdojorna och ge mig ut på min långrunda i snabb gångtakt.

Under hela våren har jag lyckats hålla mig undan. Allt jobb i samband med att företaget skulle överlämnas i de nya ägarnas vård tog på viljan att ta den där timmen och gå.

Sedan slog gikten till - podager gu'bevars - förr ansedd som en vällevnadssjukdom med smeknamnet portvinstå! Jag känner plötsligt ytterligare en sympatiökning för den gode Kung Adolf Fredrik som inte bara gillade semlor utan också drabbades av just gikt. Ordet "giktbruten" fick plötsligt en helt annan innebörd för mig.

Talade med en god vän som drabbades av gikt för många år sedan. Idag forskar man på honom eftersom man ser ett samband mellan gikt, diabetes, njurproblem och struma. Allt detta har drabbat min vän och sambandet (allt har med ämnesomsättningen att göra) vill man nu undersöka. Gikt innebär en förhöjd utsöndring av urinsyra i kroppen som i mitt fall avsätter sig som kristaller i tålederna som svullnar och ömmar. Förenat med stark värk. Huden blir superkänslig.

Alltnog, vännens gikt sitter märkligt nog huvudakligen i hans inre organ och bara på den högra kroppshalvan. Att ändå höra hans glada röst och goda humör är en riktig injektion. "När jag har riktigt bra dagar - då sitter den (gikten) bara i foten". Och jag som vet hur dj-vligt bara fotontet kan vara.

Nå, nu har jag käkat medicin en vecka också mot gikten och kände att nu fanns inget jag längre kunde skylla på. Så på med gåstassen och iPoden ställd på "Blanda spår".

Hustrun förstår ju inte hur jag kan gå ute i skogen och inte lyssna på fåglarna. Men det gör jag. Då och då stannar jag till och lyssnar också på skogens alla ljud.

Men att för en gångs skull få möjlighet att obehindrat under en timme lyssna på alla favoriter är en njutning i sig. Där är allt från bror Lasse, Monica Z, Joe Cocker, körmusik av Mozart, Vivaldi och "vår egen" Dag Lundin, Gamla 60-talare som "Stupid Cupid" (en idiottitel men ett skönt arrangemang som fortfarande håller, Dusko Gojkovic till Terence Blanchard och Eric Clapton.

När jag passerade vår ena granne kom han emot mig och berättade att han och hans hustru följde min blogg. Va' trevligt att möta en läsare - som till råga på allt var positiv! (Hej Linnea och Lillebror!). Han sa också "va mycket fantastiskt Du varit med om".

Under den fortsatta promenaden funderade jag över detta. Och det är ju sant. Att som jag redan före 20 års ålder i princip ha fått möta så många intressanta människor och internationella storheter måste nog betraktas som lite märkvärdigt iallafall.

När hustrun kom in i mitt liv i mitten på 60-talet, fick jag dock andra prioriteringar. Hon var inte intresserad av "uteliv" och när vi fick vårt första barn och insåg det omöjliga i att låta barn växa upp i citykvarteren, beslöt vi oss att fly storstaden för den lilla, Mariefred ("ska ni pensionera er redan" frågade vännerna. Andra sa: "Hur ska det gå, Mats är väl inte praktisk!"). Själv var jag uppvuxen på Kungsholmen men hustrun kom från något "friare rymder" ute på Lidingö.

Ett beslut vi aldrig ångrat. Och inte heller har jag ångrat att vi då också lämnade en stor del av mitt och hustruns gamla umgänge. Under ett tiotal år i Mariefred när barnen växte upp fick vi ett nytt otroligt nära gäng. Alla med barn i samma åldrar.

I takt med skilsmässor och bytta jobb, skingrades så småningom också detta gäng. Vi koncentrerade oss på familjen och ett fåtal nära vänner. Barn och företag tog upp stor del av vårt liv.

Av olika skäl flyttade vi ett par gånger, alltid inom Strängnäs Kommun, men dock. Varje uppbrott innebar att man tvangs rannsaka och bedöma ting och företeelser i tillvaron. Sortera ut, byta ut, kort sagt förnya sig.

Vi var båda överens om att våra barn måste ut i världen. Och alla tre var också ute under delvis ganska lång tid. Vi var - och är - övertygade om att dessa uppbrott för dem också innebar en kick. En möjlighet att se världen med andra ögon. Att få perspektiv på tillvaron.

Vi såg exempel på unga människor, vänner till våra barn, som blev kvar i ICA-kassan och vars livserfarenheter utanför lilla Mariefred, består av några semesterorter i södern.

Sedan fick de gärna återvända till idyllen. En av dem har gjort det, medförandes amerikansk make, som också gjorde ett säkerligen oerhört påfrestande uppbrott från föräldrar, syster och vänner, men som här skapat sig en helt ny och mycket framgångsrik plattform. Han var arkitekt men blev Ericssons Event Manager med ansvar för att visualisera de system Ericsson tillverkar, i praktisk verklighet. Av 37 som anställdes för detta samtidigt i början av 2000-talet är han i prinicp ensam kvar efter alla utrensningar och är nu (förhoppningsvis) på väg mot nya utmaningar.

Nu står han inför en möjlighet att sköta ett internationellt event som innebär att han och hela familjen under ett halvår får förflytta sig mellan Europa, Rio, Sydney, Shanghai och Bombay, för att basa över det svenska deltagandet. De tvekar med tanke på barnen som är 7,6 och 3. Kompisar, förlorad tid i skolan etc.

Vi säger - barn i den åldern har inte de bekymren. Det är vi vuxna som inplanterar problemen. 6-åringen umgås idag ändå mest med 5-åringar. Han kommer bara "ikapp". Den äldsta kommer att klara att vara borta ett halvår från första klass och risken att den minsta tvingas byta dagis vid hemkomsten är ändå en ringa skada mot alla de upplevelser de alla får vara med om - och få betalt för! - under halvåret borta.

Att vi bröt upp från storstaden, har vi aldrig ångrat.

"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv." Sören Kirkegaard, filosof

Jag ser på mina två systrar. Underbara systrar, men de är på ett helt annat sätt fast i de rutor där de befann sig redan på 60-talet. Det umgås med i princip samma människor (jaktkamrater, innefolket. Ofta med samma geografiska begränsningar som de haft hela sina liv). Lustigt nog har den yngre av mina systrar övertagit stora delar av mitt gamla umgänge. Det pratas jakt och senaste teaterpjäsen. Boken alla MÅSTE läsa. Konstutställningen man inte får missa. Middagarna följer samma mönster.

De har goda liv som de säkert trivs med, men de har aldrig egentligen brutit upp utan bara följt med vågen.

Jag vet ju att jag också fått vara med om saker som de aldrig ens varit i närheten av som på många sätt berikat mitt liv.

"Bättre att ibland gå vilse än att inte gå alls." Börje Brillioth

Att våga kasta sig ut kan vara en livsvärdesinjektion av stora mått. Att vara nyfiken och öppen för nya intryck och möten känns angeläget för mig.

Av en sydafrikansk vän fick jag följande citat:

"Life should not be a journey to the grave with the intention of arriving safely in a beautiful and well-preserved body, but rather an invitation to skid in sideways, thoroughly used, totally worn-out, and loudly proclaiming ... 'What a trip that was!'"

Doktor Hanna Olsson sa en gång enligt en rubrik i DN:

"Jag vill veta hur livet är, Inte betrakta det, utan förstå det, se, smaka, leva"

Som någon sa: Jag vill inte dö nyfiken!

Senaste dagarna har jag varit lite inaktiv med bloggeriet  beroende på allt som skulle föreberedas för gårdagens stora ögonblick då hustrun och jag skulle sälja vårt företag - mitt "livsverk" kan man väl kalla det.

När hustrun som nyutexaminerad förskollärare och jag som nyutexaminerad reklamare flyttade till Mariefred 1970, gjorde vi det på vinst och förlust. Hustrun hade jobbat några år på sin förskola i Folkets Hus B-sal (Förskolan plockades fram ur skåpen varje morgon och tillbaka varje kväll. Det var andra tider också för förskollärare...) medan jag pluggade färdigt, tog hand om vår förstfödda och samtidigt gjorde turisttrycksaker åt Halllsberg och Örebro län.

Men vi visste att "förskollärare kan man alltid placera" och mycket riktigt. Inom någon månad förestod hon en förskola i Strängnäs och efter några år startade hon den första i Mariefred (det "fanns väl inget behov av en sådan. Ingen hade ju frågat!").

Själv fick jag också ganska snart jobb hos ett företag i reklambranschen som just flyttat sitt kontor från Stockholm till fabrikens närhet i Mariefred. Dels blev jag ansvarig för den kamerala biten men främst skulle jag ta hand om den internationella lanseringen av en produkt som heter Jet-snabb och som består av en spirallindad tråd med en krok i var ände. Inte olik en gardinspiral.

Jet-snabb är en av dessa verkligt geniala vardagsprodukter som ingen människa tänker på. Men idag är Jet-snabb världens utan tvekan mest använda hjälpmedel för att hänga upp reklam- och säsongsmaterial i butikstak.

Före Jet-snabb användes i bästa fall fisklina (nylontråd) som klipptes och knöts och säljarna var tvungna att ha med sig stege och sax och det tog tid, eller en färdiglindad s.k. mobilvinda (skulle man dock ha en skylt som hängde i två linor kunde man ge sig fanken på att skylten aldirg hamnade rakt hur mycket man än lindade fram och tillbaka) . I värsta fall användes brun packtape (jag det har jag faktiskt sett prov på i Japan).

Säljarnas tid hade börjat bli dyrbar och det gällde att utnyttja tiden maximalt för att möjliggöra många besök.



Edvin Westlund - ett pillemariskt geni som redan gett världen ballongvispen (genom Nils-Johan) - satt och lagade sin sons leksaksbil och var tvungen att dra ut en spiral inuti bilen för att få den att fungera.

Heureka - Jet-snabb-patentet var ett faktum. Spiralen var inte längre en spiral utan ett "spirallindat trådförråd" vars enda syfte var att kunna dras ut till önskad längd.

Genialt!

Butikssäljaren kunde nu efter att vi kompletterat med bl.a. en teleskop"konsulentförlängare" (!) från butiksgolvet lyfta upp och fästa kroken i butikstaken med skylten redan hängande i andra änden. När kroken var fäst däruppe, användes "konsulentförlängarens" gaffeltopp till att dra ut/ner Jet-snabben med sin skylt till den höjd som han ville att skylten skulle hänga på. Inga stegar, inga saxar, inget tidsödande klippande och knytande.



Produkten världspatenterades och blev snart en succe. Jag bildade ganska omgående ett internationellt nätverk av företagare som alla hade börjat inse behovet av olika fastsättnings- och upphängningshjälpmedel för butiksreklammaterial. Jag arbetade delvis ihop med en annan svensk företagare som också gripits av denna pionjäranda och börjat tillverka olika typer av kupongspjut och andra små plastdetaljer. Hans linje var dock att själv tillverka och utnyttja distributionskanaler i olika länder, medan min linje blev att genom nätverket låta alla bli kreativa och medskapande. Hans företag blev så småningom en del av det nu så framgångsrika HL Display AB.

Efter några år föreslog min chef att jag skulle starta ett eget företag som fick ensamrätten till produkten på världsmarknaden. Idén tilltalade mig och jag blev min egen 1974.

Efteråt har jag förstått att chefen ingalunda hade min välfärd för ögonen. Hans syften var tre: att få en dedicerad säljare på världsmarknaden, att slippa betala arbetsgivaravgifter för honom och att själv slippa ifrån de ofta på den tiden ganska långa kredittiderna vid internationella affärer (fransmän var t.ex. vana vid "fri leveransmånad plus 90 dagar"!!!)!

D.v.s. han fick alla tidigare fördelarna men slapp nackdelarna - dem fick jag ta!

Jag fick ligga ute med pengar men förväntades betala chefens fakturor på 30 dagar. Och jag hade - precis som uppfinnaren själv - bara något öres förtjänst per produkt. Alla som inte var lika naiva som jag begrep väl att det inte skulle gå, så efter fyra år upphörde min ensamrätt men i gengäld fick jag rätten att också sälja i Sverige.

Det internationella nätverket hade under tiden dock etablerat sig stabilt på sina resp. marknader så jag hade en fortsatt stadig exportförsäljning. Men nu kunde jag också importera kollegornas produkter och sälja i Sverige. Det hade chefen aldrig varit intresserad av. Han hade - liksom f.ö. den svenske kollegan - istället blott kopierat de utländska produkterna.

Efter några år hade vi gemensamt byggt upp vad som troligen fortfarande är världens största gemensamma produktprogram när det gäller hjälpmedel för att fästa och hänga reklammaterial i butiker.

Produktgruppen har under de 37 år jag varit verksam växt från ingenting till att fylla tre hela jättehallar vid den internationella EUROSHOP-mässan. Idag kopieras våra produkter världen över. Kineserna kopierar t.o.m. våra fel!
POP, POS, Point-of Sale, Point-of-Purchase, Säljpunktsreklam - alla begrepp som fötts under min tid i branschen.


Exporten förblev under många år vår tyngdpunkt i omsättningen, men under de senaste fem åren har den svenska andelen vuxit till att bli mer än halva omsättningen. Det blev åtskilliga produkter varje år som såldes, Jag brukade skämta att vi sålde fler produkter än Volvo. Och med en årlig försäljning kring 17-20 miljoner produktenheter blir det en del trots allt, även om varje produkt inte kostar särskilt mycket,

I takt med att andra produkter kom in och i och med att patenten började löpa ut i slutet av 80-talet, minskade Jet-snabbens betydelse för vår omsättning. Fortfarande var den dock den enskilt största produkten genom alla åren.

Vid ett besök för många år sedan i Tunisien, ingick en fascinerande soluppgång i en oas ute i Sahara-öknen. Vi anlände till det lilla primitiva "hotellet" på kvällen och gick in i den kombinerade baren och matsalen. Där fanns ett enda reklamobjekt. En Coca-Colaskylt som hängde och dinglade från taket, Vad den hängde i? En Jet-snabb förstås!

Edvin Westlund blev äldre och äldre, men slutade aldrig att bygga vidare på sina automatmaskiner för tillverkningen av Jet-snabbarna. Till slut tog hans son Anders över produktionen och så småningom Anders son Ola.

Och nu sluts cirkeln. När det stod klart för hustrun och mig att ingen av våra barn var intresserade att ta över vårt företag - vilket vi trots allt tog med en viss lättnad av många skäl (att bli småföretagare kräver mycket av sin man/kvinna - började vi leta lämpliga kandidater. Att det skulle vara en familjeföretagare som skulle kunna passa in i profilen för medlemskapet i Intercreator-gruppen var en förutsättning. Ola Westlund motstod länge våra lockrop men insåg till slut fördelarna med en breddning av verksamheten i en situation av hårdnande konkurrens på tillverkningssidan.



Här ses Ola Westlund till höger tillsammans med tidigare Intercreator-medlemmen Sabrina Monterisi och vår amerikanske medlem Stuart Cadwaller Wear. Båda andra generationens familjemedlemmar. Bilden tagen i Düsseldorf nyligen i samband med den internationella EUROSHOP-mässan.

Och den 14 mars skrev vi således det avtal som nu innebär att cirkeln sluts mellan produkten, produktionen och säljkanalen.

Hustrun och jag kommer nu successivt att börja använda våra dagar annorlunda. För mig blir lokalpolitiken en större del än hittills. Likaså ska jag äntligen avsluta arbetet med Historien om Negern Pettersson (se sep. kategori) liksom ett bokprojekt jag engagerat mig i.

Så småningom ska jag öppna mitt Lilla Galleri igen.
Livet leker!

För ett antal år sedan blev jag tillfrågad om jag inte ville göra en provfilmning för en ny reklamfilm. Frågan var antagligen resultatet av att jag under många år medverkat först i Mariefredsrevyn (Sveriges äldsta lokalrevy!) och därefter med ett gäng ur revyn spelat improvisationsteater i form av mordspel på Gripsholms Värdshus några år.

En av mina medspelare frågade om jag ville vara med i en reklamfilm, men det stämde inte tidsmässigt visade det sig till slut. Förmodligen fanns dock mina uppgifter kvar i någon låda. Provfilmningen ägde rum på Filmhuset i Stockholm och gick ut på att jag tillsammans med den härliga skådespelerskan Gerd Hangnell skulle avleverera ett antal helt improviserade repliker mot varandra utifrån en given rätt så hätsk situation och att vi dessutom skulle komma i handgemäng med varandra inför en kamera.

Det slutade inte bättre än att Gerd fick ont i arm och axel av min "hantering" och att jag fick en roll.

Det var mycket hyschhysch kring det hela och vi som skulle vara med fick inte förrän vid första filmdagen klart för oss vad det hela gällde.

Nämligen lanseringen av MyTravel som ny paraplyresebyrå för hela Ving-gruppen. Första dagen var endast stillbildstagningar för alla helsidesannonser. Framåt kvällen kom filmens regissör Geir Hansteen Jörgensen och hälsade på oss. Han tittade en längre stund eftertänksamt på mig och frågade sedan om jag verkligen hade haft skägg vid provfilmningen. Det hade jag ju inte varpå han frågade om jag hade något emot att raka av mig det, vilket jag naturligtvis inte hade (i all synnerhet som hustrun starkt ogillade skägget...).

Sagt och gjort morgonen efter infann jag mig slätrakad och alert. Fick prova ut ny kostym , skjorta m.m. Eftersom kostymen var lite stor och man inte hade tid att sy om, "bullades jag upp" en del (vilket jag kom att ha nytta av som ni får se...).

Två och en halv dag tog i princip inspelningen av denna korta sekvens. Fullständigt fantastiska timmar att följa. Geir var - och är - en mycket professionell regissör och hade hela sekvensen klar för sig, i detalj nedritad i förväg. Dock visade sig de tekniska problemen och lösningarna kring stuntinsatserna ta längre tid i anspråk än vad någon räknat med. Så det blev en hel del väntan. Visserligen hade jag förtänksamt nog tagit med mig en bok (man har faktiskt varit med förr...), men ändå.

Ni får se resultatet själva! Det är inte riktigt hela sekvensen som ligger i YouTube-versionen. I varje fall på den som sändes i Sverige finns en avslutande scen där Magnus som håller presskonferensen uppgivet sitter i ruinerna av rummet medan jag står på ett bord i bakgrunden och jabbar mot någon av de andra.

Sista dagen, som således började senare än tänkt, skulle ägnas åt inspelningen av ett antal korta improviserade "väderpresentationer" som skulle gå i TV3 före vädret. Dessa blev den verkliga pärsen. Vi började alltså på förmiddagen och höll på till fyra på natten. Mer eller mindre i ett svep. Oupphörliga nya omtagningar gjorde att vi alla var ganska "sköra" famåt nattkröken och hade inte Geir förklarat sig nöjd när han gjorde var faran stor att vi andra hade gjort myteri. Och varmt var det i min uppbullade kostym!

Av dessa, säkert ett par hundra versioner, valdes ut fyra stycken som sedermera användes. Kul nog fastnade Geir (liksom vid provfilmningen) för några av mina repliker som gick utanför hans instruktioner, men som han alltså använde. Även i de särskilda ljudpålägg som finns i huvudfilmen, är det några av "mina" repliker som används.

När vi alla pustat ut inträffade 9-11 och introduktionen av MyTravel lades på is i drygt ett år. Och när den väl kom att användas blev det bara ett fåtal sändningar med själva reklamfilmen, medan de korta vädersnuttarna pumpades ut i månader. Det kändes märkligt med tanke på all möda som lagts ner på filmen jämfört med vad vädersnuttarna utöver svett - innebar i arbetsinsats.

En av mina allianssystrar tyckte m.a.a. mina skriverier om problematiken kring byggnationen i kvarteret Jägmästaren, att jag var elak mot min egen allians och undrade varför jag överhuvudtaget ville "umgås med dem om jag tyckte de var så dumma i huvudet".

Nu inser jag att det var en lätt överreaktion från hennes sida. Vi brukar ha ett ganska god samtalston oss emellan och hon tillhör ju mitt "gamla" parti.

Men det - tillsammans med en annan kommentar om att kasta sten när man sitter i glashus - fick mig ändå att fundera lite kring mig själv och min roll som kommunpolitiker.

Redan som barn blev jag av föräldrarnas vänner förutspådd en bana som diplomat eller begravningsentreprenör!

Yrkena är ju faktiskt inte så disparata som man skulle kunna tänka sig vid första åsynen. Båda kräver en lyssnandeförmåga och känslighet för andras tankar och uppfattningar. I mitt liv har jag åtskilliga gånger haft nytta av dessa egenskaper när det gällt att jämka samman olika uppfattningar. Jag har varit ganska bra på att få ett gäng människor att nå konsensus i olika frågor.

Jag tror mig vara en god teamplayer. Även i min yrkesroll har jag haft nytta av detta genom det internationella nätverk jag skapade för över trettio år sedan och som ovanligt nog fortfarande består. I flera fall med barn till tidigare medlemmar som nya deltagare. Jag började som "pojkvaskern" i gänget men är numer ålderman.

Jag har varit - och är - en utpräglad resultatmänniska. En tidigare Gripsholmsfogde sa en gång om mig att "när Mats är med så händer det alltid någonting. Det är inte så att han själv alltid nödvändigtvis blir engagerad men på något sätt uppstår föreningar eller andra aktiviteter i hans spår".

Jag kan dock säga att med tilltagande ålder har mitt tålamod dessvärre blivit allt sämre. Stubinen allt kortare.

Den uppfattning som jag själv format - gärna efter att ha lyssnat in mig - och som jag tidigare med lämpor skulle ha infiltrerat även hos andra, försöker jag nu raskt att hamra in!

Att jag har engagerat mig i kommunpolitiken har naturligtvis att göra med att jag vill vara med och påverka min omgivning.

Min grundsyn är borgerlig och kristen (om ock inte särkilt kyrklig). Jag är uppvuxen i en borgerlig familj (även om det fanns såväl socialdemokratiska stats- och andra ministrar, som kommunistledare tidvis i familjens umgänge).

Tolerans, hänsyn, lojalitet, hjälpsamhet och uthållighet har alltid varit ledord.

Min farfars valspråk "Med förtröstan framåt" tror jag även stämmer på mitt kynne, liksom Pappas "Alltid redo". Pappa tillhörde den första scoutgenerationen i början av förra seklet och fanns alltid till reds att hjälpa såväl sina egna vänner som vänner till mig och mina syskon.

Själv har jag haft förmånen att ha vänner till hands när jag som bäst behövde dem och jag hoppas att om någon vän skulle göra bort sig, jag ska bestå provet och vara en lika god vän i nöden.

Min bror Lasses (av Jacques Werup så prisade) motto: "Lev länge - dö ung" hade jag gärna gjort till mitt eget. Att behålla ett ungdomligt "barnasinne" har präglat oss i minst tre generationer av lekfullhet och nyfikenhet.

Men mitt eget motto blev: "Öppna sinnen". En medveten dubbeltydighet, dels en beskrivning av hur jag vill vara och uppfattas och dels också en uppmaning till mig själv att hjälpa andra att bli mottagliga för nya intryck.

Jag har svårt att säga nej till nya utmaningar och nya vägar i livet. Nyfikenheten på vad som finns runt hörnet är alltid stark.

Jag testar gärna gränser. Båda dessa egenskaper har tidigare i livet lett mig också på fel vägar.
Men som T.S. Eliot sa: "Bara den som vågar ta risken att gå för långt får reda på hur långt man kan gå.".
Jag har lärt mig att idag bättre definiera gränserna samtidigt som jag fått erfarenheter som inte förunnas varje människa.

Jag är mer för det skrivna än det talade ordet. Att nå en god formulering är viktigt.

Jag är gärna spetsig i mina formuleringar. Somliga skulle säkert rent av säga - elak. Själv vill jag kalla mig provokativ. Genom att ge en lätt retning blir utbytet av åsikter med andra så mycket klarare och bättre definierad. Jag vill verkligen veta om det hos min med- eller motdebattör finns meningar och åsikter som också jag skulle kunna ta till mig och omfatta. På samma sätt som jag vill se vilka svaga partier som kunde vara mål för mina argument. På så sätt får man till en dialog som kan bli fruktbar. Att läsa monologer, för sällan tillvaron framåt.

Jag är rätt så envis när jag väl format en uppfattning i en fråga. Om det är en väsentlig fråga driver jag min uppfattning hårt framåt med alla till buds stående medel. Jag ser det som min absoluta uppgift att begagna mig av dessa mina egenskaper för att på bästa sätt företräda de väljare som valt mig till ett förtroendeuppdrag. Jag sitter inte på min post för att tillfredsställa medpolitiker från andra partier eller en tjänstemannakår som är satta att verkställa de beslut som politikerna fattar.

Livet har gett mig rika erfarenheter av gott och av ont och jag är inte rädd för att sticka ut hakan. Jag vet att jag ofta utsätter mig för kritik och gör mig till föremål för angrepp från meningsmotståndare som ibland inte drar sig för att använda lägsta tänkbara slagträn. Men jag har hela tiden någon gång varit med om värre och det gör att jag kan ta mig igenom. Om jag kämpar för något jag verkligen tror på kan jag inte låta motståndares ojusta metoder hindra mig att jobba vidare.

En käpphäst jag har är det gamla lagtexten: Pacta sunt servanda - avtal skall hållas!

Det är något som många politiker har svårt med. De tror att man kan ta genvägar och fixa saker utan att hålla sig till regler och avtal.
Jag var själv sådan en gång och erfarenheten av de konsekvenser det förde med sig gör att jag verkligen inte vill se andra falla i den gropen.

Därför tror jag också mycket på det personliga ansvaret. Och att man som invånare har rätt att förvänta sig att när någon gör fel så ska vederbörande också avkrävas ett ansvarstagande. Det är något vi är dåliga på inom politiken.

Men jag är också prestigelös, såtillvida att när ett ärende är avgjort och beslutet kanske gått mig emot, så är det just så livet kan vara.

"You can't win them all"! Det skulle inte falla mig in att gå och sura eller hänga läpp i ett sådant läge. Så länge jag vet att jag kämpat efter bästa förmåga för att driva min uppfattning får jag vara nöjd. Och livet går vidare.

Jag är trofast och lojal mot dem som förtjänar min lojalitet. Lojalitet är en fråga om ömsesidighet. Lojalitet från andra är något man förtjänar. Inte något man kan förvänta sig.

En av mina reklamgurus, Philip Kotler har sagt:

"Det finns människor som får saker att hända
Det finns människor som ser saker hända och
det finns människor som undrar vad som hände"

När mitt liv är över hoppas jag man ska kunna säga att jag tillhörde den förstnämnda gruppen.