"De kylande stjärnorna - en kosmisk syn på klimatförändringarna"



Min vecka i sjukhussängen på Kullbergska efter höftledsoperationen gav mig möjlighet att i lugn och ro avsluta läsningen av en oerhört intressant, men krävande bok som min kusinson Georg Hardt haft den goda smaken att leta upp på ett antikvariat för att ge mig: "De kylande stjärnorna - en kosmisk syn på klimatförändringarna" skriven av den danske klimatfysikern, moln- och atmosfärforskaren Henrik Svensmark och vetenskapsjournalisten och -författaren Nigel Calder. Boken kom ut 2008 på Anarchos förlag i svensk översättning av Peter Pettersson och faktagranskad av Henrik Lundstedt, docent i solär-terrrester fysik vid Institutet för rymdfysik i Lund.

Jag känner till Svensmark och hans välunderbyggda teorier efter ett mycket intressant och givande TV-program som också visats i Sveriges Television.

Författarnas teorier stämmer väl med den grunduppfattning jag fått via andra svenska klimat- och oceanforskare och stöder därför min uppfattning som s.k. "klimatskeptiker", d.v.s. att den numera avstannade uppvärmningen snarare är resultatet av en naturlig avslutningsfas på den klimatperiod som varit och att vi nu är på väg in i en annan och att förändringen förvisso kan vara påverkad av men ingalunda orsakad av mänsklighetens CO2-utsläpp.

Svensmark har visat att det framförallt är moln på låg höjd som avgör temperaturen på jordytan. För att bilda moln krävs en partikel på vilken vattenmolekyler kan fästa och omvandlas tlll vattenånga. Dessa partiklar bombarderar ständigt jordytan men har sitt ursprung ute i vår galax. Partikelbombardemanget är beroende av ett antal förutsättningar: solens magnetiska aktivitet (när solaktiviteten är hög begränsar den instrålningen från rymden), stjärnexplosioner i vår galax (som ger upphov till massiv kosmisk strålning) och vår position i den bana som vårt eget solsystem har i galaxen Vintergatan.

Vårt solsystem passerar upp och ner genom de olika anhopningar av partiklar, himlakroppar och stjärnor som utgör armarna i Vintergatan. Dessa passager ger i sin tur upphov till högre eller lägre strålningsaktivitet.

Olika forskare har på olika sätt kunnat binda olika händelser i jordens historiska utveckling till dessa regelbundna rörelser och händelser i solsystemets bana, vilket redogörs för i boken.

Detta gör den till en intressant läsning vare sig man är "alarmist" eller "skeptiker". Vi talar inte bara om de senaste århundradena utan blickar en miljard år tillbaka!

T.ex. befann sig jorden för ca. 2,8 miljoner år sedan i en isbollsfas. D.v.s. hela klotet, så när som på ett bälte utmed ekvatorn var i princip isklädd. Orsaken till denna nedkylning torde ha varit en supernovaexplosion i vår "närhet". Att denna nedkylningsfas också kom att innebära en häftig förändring i hominidernas evolution tycks stå klart.

"Varför blev mänskliga hjärnor mycket större än hos aporna? Medicinska forskare som undersökte ett tillstånd av försvagade muskler kallat muskulär dystrofi, rapporterade 2004 en genetisk förändring som kan ha tillåtit att hjärnan började växa. En grupp under ledning av Hansell Stedman vid University of Pennsylvania identifierade en gen som styr tjockleken och styrkan hos bitmuskelfibrer som kontrollerar käkarna hos alla apor och apmänniskor. Genen kallas myh16 och producerar en mycket kraftig bitmuskel som helt omger skallen och hindrar dess växande.

Alla människor som lever idag har en muterad form av genen och klenare bitmuskler. De svagare mänskliga käkarna passar ihop med plattare ansikten, mindre tänder och rundare skallar. Enligt Stedmans mening så frigjorde mutationen hjärnan så att den kunde växa. Och när gruppen använde genetiska bevis för att räkna ut när mutationen inträffade, så blev svaret för ungefär 2,4 miljoner år sedan!"

Alltså, under följderna av det strålnings- och asteroid-bombardemang som utlöst snöbollseffekten över jordytan. De "nya" människorna tvingades att ta hjälp av verktyg för att kunna bearbeta det kött de skulle äta och de första skär- och huggstenarna kommer från denna tid.

Åter till dagens klimatdebatt: boken slår fast följande:

"Om koldioxid, oavsett om den är naturlig eller skapad av människan, var en verklig pådrivare av klimatet, så skulle man förvänta sig att se en överensstämmelse mellan dess variationer och det föränderliga klimatet på alla tidsskalor.

* Under de senaste 500 årmiljonerna har det inte funnits något samband mellan klimat och koldioxid.

* Under de senaste årmiljonerna har det funnits en länk mellan koldioxid och temperatur, men bakvänd - koldioxidnivåerna följde efter temperaturen snarare än ledde den.

* Under de senaste 10.000 åren har det inte funnits något samband mellan koldioxid och temperatur.

* Under de senaste 100 åren har det i stora drag funnits en övergripande länk mellan ökad koldioxid och temperatur.

Bara den sista punkten kan ses som ett möjligt obesrvationsgrundat bevis på att koldioxiden driver på klimatet, men den är illa åtgången av de historiska detaljerna.

* Hälften av 1900-talets uppvärmning inträffade mellan 1905 och 1940, då koldioxidhalterna fortfarande var ganska låga.

* Ett mellanspel av global nedkylning inträffade på 1950- och 1960-talet då koldioxidhalterna ökade.

* Vid början av 2000-talet avstannade den globala uppvärmningen igen, trots en fortsatt snabb ökning i koldioxidkoncentrationerna.

* Om växthusverkan drev på uppvärmningen genom koldioxid, så skulle den övre atmosfären ha värmts upp fortare än jordytan, men observationer visar att det motsatta har varit fallet.

Om man således har svårt att finna klara samband mellan klimatvariationerna och den ökade koldioxidhalten så tycks det desto enklare att finna dessa samband när det gäller uppmätta och konstaterade variationer i kosmisk strålning som i sin tur är beroende av konstaterade variationer i solens aktivitet och vårt solsystems position i galaxen.

Och som sagt - sedan 1998 finns ingen konstaterad ökning av jordens temperatur.


Saxofonsymfonin



”Saxofonsymfonin - Lasse Werner och hans Vänner”
(Dragon DRLP6)


Saxofonsymfonin - Ruby my dear - Ner med alla kulturgangsters - Low tide - Gni-H-Saf

Spår 1: Bossse Sanderud (ss), Christer Boustedt (as + bars + fl), Tommy Koverhult (ts + fl), Bernt Rosengren (ts + fl + taragot), Gunnar Bergsten (fl), Lasse Werner (p + voc)
Inspelad Uppsala 16 maj 1972

Spår 2 + 3: Lasse Werner (p)
Inspelad Stockholm (Fasching) 5 mars 1975

Spår 4: Lasse Werner (p), Ivar Lindell (b), Ivan Oscarsson (dr)
Inspelad Stockholm (Fasching) 14 april 1975

Spår 5: Lasse Werner (p), Ivar Lindell (b)
Inspelad Stockholm (Fasching) 28 oktober 1975

Signaturen H W skriver i OJ:

”Lasse Werner är en oemotståndlig gamin, en humorist med en musikalisk ömsinthet utöver det vanliga. Han är mannen som förstår förverkliga sina infall och klä dem i en konstnärlig skepnad. sex saxofoner i kollektiv improvisation inom en given ram, enbart stödda av ett piano - det fordras en Werners organisationstalang, återhållsamhet och gladlynthet för att ett sådant äventyr inte ska bli en äventyrlighet. Uppgiften försvåras naturligtvis inte av att han mönstrar några av våra bästa blåsare till sin hjälp, men resultatet bär ändå Lasses otvetydiga hallstämpel.

Redan i inledningen av ’Saxofonsymfonin’ slår han an den humoristiska tonen med en verkligt festligt framförd sång. Därefter tar blåsarna vid och presenterar i mörk mäktig samstämmighet ämnet för dagen. Som sedan vidareutvecklas i kollektiv improvisation med mängder av roliga vändningar och inpass men också med en märkbar glöd. Men hela tiden lyser den Wernerska ömsintheten igenom i en vek lyricism, som flyter som en underström genom hela ’symfonin’, som i sitt bjudande manér skapar en intim känsla av samhörighet.

Lasses organisationstalang får sitt finaste uttryck i den välavvägda balansen, i en genomgående mjukt kontrollerad intensitet.

Det är kanske inte rätt att i ett verk, som bär en så utmärkt kollektiv prägel, nämna några namn, men för att ändå göra detta är det nog Boustedts alt som längst dröjer sig kvar i medvetandet. Här är en musiker, som helt förstår Werners intentioner och som till fullo förmår att utnyttja det utrymme som getts honom.

I övrigt ryms på skivan  några glimtar av Werners pianospel, ensam och i grupp. Om detta är inte mycket mera att orda - det är Lasse Werner ut i fingerspetsarna. Mjukt poetiskt, fullt av humor, en uttrycksfullhet där musikaliteten är ledstjärnan.”

Triple play jazz piano Vol. 2



”Triple play JAZZ PIANO Vol. 2”
(Dragon DRLP13)

Till Annmari - Fem svarta, en vit - Do you remember the last silence? - Valiha boogie - Fingerspelet - Ballad för Laila - En lycklig skit - Tre-flugor-i-en-smäll-blues

Lasse Werner (p) Spår 1 och 7
Bobo Stenson (p) Spår 5 och 6
Jan Wallgren (p) Spår 2,3 och 4
Alla tre på spår 8

Inspelad på Konserthusets Grünewaldsal den 20 Februari 1976

Konvolutet avslöjar:

”I Stockholms Konserthus, Grünewaldsalen, fredagen den 20 februari 1976, klockan 19.30, sattes det hela igång - Pianoafton eller ”Tre flugor i en smäll” med Bo Gustav ’Bobo’ Stenson, Jan Edvard ’Janne’ Wallgren och Lars Olof ’Lasse’ Werner, framförande oomkullrunkeliga verk av egna och andra.
Så här presenterade dom sig på det programblad, som stacks i händerna på den tillströmmande massan:


Bo Gustav Stenson föddes 4 augusti 1944. studier för bl.a. Werner Wolf-Glaser, Gunnar Hallhagen samt vid Bombay Free school of Music. Medverkar bl.a. i gruppen Rena Rama, Jan Garbareks kvartett samt Bernt Rosengrens grupp. Har framträtt i en mängd olika sammanhang, så t.ex. med G.Fors, B.Fredriksson, G.Hampel, R.Mitchell, S.Getz,  F.Brinner, D.Gordon, G.Burton, A.Farmer, D.Cherry, Sh.Jordan.....dock aldrig med Seymor Österwall.

Jan Edvard Wallgren föddes 21 februari 1935. Pianostudier för tant Karin, Fröken Jansson på Söder, gerda Swedjemark samt Robert Riefling (2 ggr). Kompositionsstudier för Alan Hovhaness. Wallgren har de senaste åren i huvudsak framträtt med egna grupper. tidigare har han framträtt med bl.a. T.Jederby, G.Vernon, E.Thelin, G.Törner, K.Lindgren, B.Ernryd ....dock aldrig med Seymor Österwall.

Lars Olof Werner föddes 24 maj 1934. Studier för fröken Selander samt Lennie Tristano (per koorespondens). Har varit lärare till Stanley Cowell. Framträder med egna grupper under samlingsbeteckningen ’Lasse Werner och hans vänner’. Har framträtt med bl.a. L.Young, D.Ellis, D.Liebman, O.Donner, L.Konitz, G.Törner, P.Holland, S.Getz, D.Gordon, I.Sulieman, K.Krogh, D.Gillespie, M.Jackson, Z.Sims, K.Clarke ....dock aldrig med Seymor Österwall.”


OJs Anita Westin recenserade själva konserten så här:

”Pianoafton i Konserthuset. 20.2. visade almanackan när detta evenemang gick av stapeln, som förmodligen är det första i sitt slag i detta majestätiska hus. Pianisterna var Lasse Werner, Bobo Stenson och Janne Wallgren som framförde oomkullrunkeliga verk av egna och andra under rubriken ’Tre flugor i en smäll’.
Det var pianisterna själva som tagit initiativet och hyrt Grünewaldsalen. Ekonomiskt har de hittills fått stå för kalaset själva. Även om publikstillströmningen var god, så gick det väl inte ihop riktigt och om bidrag inte strömmar till, så står man inför det faktum att att här har musiker ställt upp till folks förnöjelse och själva varit tvungna att betala för att få spela, vilket nog är bakvända världen.


Evenemanget var oklanderligt förberett, stora affischer har suttit uppe runt stan, i god tid hölls presskonferens, ett programblad trycktes upp med minnesvärda data om musikerna. Detta är alltså fakta bakom den succé det faktiskt blev av kombinationen Werner-Wallgren-Stenson. En kombination som verkar outgrundlig både musikaliskt och när det gäller att genomföra en högeffektiv show.

Lasse Werner inledde med tre egna verk. Man ska inte tro, att Werner enbart är komiker. Han är en ordentligt begåvad pianist, vilket har bevisats för länge sen, men bör påpekas ytterligare.

Janne wallgren gjorde en något mer sofistikerad entré och spelade helt följdriktigt ett stycke noterad musik av Karl Philip Emmanuel Bach, kallad ’Fantasia’. Därefter en egen komposition, jazzsviten ’Harald’, som bestod av tre satser, den första tillägnad L.Werner. ’Harald’ bedårade publiken, som log inombords.

Bobo Stenson nästan smög sig in på scenen. Försiktigt började han spela. Knäpp tyst i publiken och en enda lång improvisation som rymde musik av sällsynt slag. efter paus fortsatte Bobo bl.a. med Börje Fredrikssons ’Ballad för Laila’. Det var faktiskt ett genialiskt framförande, med nerv och massvis med vibrationer. Märkligt att ingen kommit på idén att göra en soloplatta med Bobo för länge sen.


Mera Wallgren. Eget verk, kallat ’Fem Svarta och en Vit’. Namnet kommer sig av, enligt kompositören, att han bara använder fem svarta och en vit tangent på pianot, detomvända om det framförs på cembalo. Men för mig lät det i alla fall som om fler tangenter var med i leken.

Åter noterad musik. Alan Hovhanes heter kompositören till stycket med enbart långa toner. Egendomlig musik, ett evigt väntande på något som skulle hända men aldrig hände. Mycket konstigt, men effektivt.

Lasse Werner med muggen i beredskap och spelsug i blicken, trasslade sig ur draperierna och bemannade pianot som siste solopianist på scenen. Vart Wagner och  Rachmaninoff tog vägen, som möjligen utlovats i programbladet, vet man inte, men inte desto mindre blev det Wernersk blandning, vilket inte är sämre det.

Konsertens final blev överväldigande. Tänk er själva tre pianister som spelar på samma piano samtidigt! Det blir trångt det. Men hjärtans roligt när Werner-Wallgren-Stenson ger sig på det. Och publiken led av skratthicka på väg ut från Grünewaldsalen, vilket faktiskt inte var något dåligt betyg åt ’Tre flugor i en smäll’.”


De båda Triple Play Jazz piano recenseras när de släpptes 1978 av OJ’s Jan Olsson:

”Det som etsar sig fast i skallen efter några genomlyssningar av dessa båda plattor med idel solopiano är Bobo stensons versioner av Börje Fredrikssons ’Ballad för Laila’. Med sitt lyriska, i och för sig ganska enkla men geniala (för det är det!), spel förmår Bobo förmedla massor av värme och känslor och jämfört med hans bidrag känns Werners och Wallgrens insatser faktiskt mest som utfyllnad. Detta inte sagt för att förringa de båda senare utan enbart för att understryka Stensons storhet!

Den första plattan domineras av Lasse Werner, som fått en hel skivsida att breda ut sig på med frenetiskt spikpianospelande. Tyvärr kan jag dock inte med bästa vilja i världen få ut särdeles mycket av värde ur all denna frenesi och inlevelse. spelglädje, burleskeri och en väldig självsäkerhet kan ju i och för sig vara positiva kriterier, men i Werners fall - på denna skiva - upplever jag dem enbart som tröttande. På live-skivan, där han spelar flygel, är han betydligt mer till sin fördel.

Jan Wallgren, den synnerligen ambitiöse, är som vanligt klart intressant. Själv säger han, att hans musik är en blandning av bebop och Alan Hovhaness, en amerikansk tonsättare och organist, som är mycket starkt påverkad avösterländsk musik. På plattan från Stockholms Konserthus framför också Janne ett stycke av Hovhaness, ’Do you remember the last silence?’, som definitivt har väckt mitt Hovhaness-intrese. Så mycket jazz är det inte förstås, fast det är ju en annan historia.

Men som sagt, Stenson är outstanding på de båda plattorna. Tyvärr har han dock fått minst utrymme av de tre.. Av en total speltid på 77 minuter har han begåvats med 19, Wallgren med 23 och Werner med 31 minuter. I de återstående 3 minutrarna musicerar alla tre tillsammans.”


Åter noterad musik. Alan Hovhanes heter kompositören till stycket med enbart långa toner. Egendomlig musik, ett evigt väntande på något som skulle hända men aldrig hände. Mycket konstigt, men effektivt.

Lasse Werner med muggen i beredskap och spelsug i blicken, trasslade sig ur draperierna och bemannade pianot som siste solopianist på scenen. Vart Wagner och  Rachmaninoff tog vägen, som möjligen utlovats i programbladet, vet man inte, men inte desto mindre blev det Wernersk blandning, vilket inte är sämre det.

Konsertens final blev överväldigande. Tänk er själva tre pianister som spelar på samma piano samtidigt! Det blir trångt det. Men hjärtans roligt när Werner-Wallgren-Stenson ger sig på det. Och publiken led av skratthicka på väg ut från Grünewaldsalen, vilket faktiskt inte var något dåligt betyg åt ’Tre flugor i en smäll’.”


De båda Triple Play Jazz piano recenseras när de släpptes 1978 av OJ’s Jan Olsson:

”Det som etsar sig fast i skallen efter några genomlyssningar av dessa båda plattor med idel solopiano är Bobo stensons versioner av Börje Fredrikssons ’Ballad för Laila’. Med sitt lyriska, i och för sig ganska enkla men geniala (för det är det!), spel förmår Bobo förmedla massor av värme och känslor och jämfört med hans bidrag känns Werners och Wallgrens insatser faktiskt mest som utfyllnad. Detta inte sagt för att förringa de båda senare utan enbart för att understryka Stensons storhet!

Den första plattan domineras av Lasse Werner, som fått en hel skivsida att breda ut sig på med frenetiskt spikpianospelande. Tyvärr kan jag dock inte med bästa vilja i världen få ut särdeles mycket av värde ur all denna frenesi och inlevelse. spelglädje, burleskeri och en väldig självsäkerhet kan ju i och för sig vara positiva kriterier, men i Werners fall - på denna skiva - upplever jag dem enbart som tröttande. På live-skivan, där han spelar flygel, är han betydligt mer till sin fördel.

Jan Wallgren, den synnerligen ambitiöse, är som vanligt klart intressant. Själv säger han, att hans musik är en blandning av bebop och Alan Hovhaness, en amerikansk tonsättare och organist, som är mycket starkt påverkad avösterländsk musik. På plattan från Stockholms Konserthus framför också Janne ett stycke av Hovhaness, ’Do you remember the last silence?’, som definitivt har väckt mitt Hovhaness-intrese. Så mycket jazz är det inte förstås, fast det är ju en annan historia.

Men som sagt, Stenson är outstanding på de båda plattorna. Tyvärr har han dock fått minst utrymme av de tre.. Av en total speltid på 77 minuter har han begåvats med 19, Wallgren med 23 och Werner med 31 minuter. I de återstående 3 minutrarna musicerar alla tre tillsammans.”

Triple play jazz piano 1

Noterade plötsligt att jag hoppat över tre LP-plattor i diskografin för bror Lasse, nämligen "Triple Play piano Vol 1", "Triple Play piano Vol 2" och "Saxofonsymfonin". Därför följer dessa här. Härutöver kommer diskografin i min bok att omfatta en del skivor där Lasse medverkade på ett och annat spår under andra orkesterledare, som Börje Fredriksson och Bosse Wärmell, "Sven Klangs Kvintett" m.fl. samt också nya inspelningar av Lasses musik  med andra musiker.



”Triple play JAZZ PIANO Vol. 1”
(Dragon DRLP12)

Födslovåndor - To Dashiell Hammett - To Raymond Chandler - To Ed McBain -
Ballad för Laila - Dragon’s dance - My favourite modes

Lasse Werner (spikpiano) Spår 1-4, Bobo Stenson (p) Spår 5, Jan Wallgren (p) Spår 6--7
Inspelad i Stockholm 16 augusti 1972 (1-4), Stockholm 12 April 1973 (5) resp. Stockholm 7 Februari 1973 (6-7)

Så här skriver Lasse på baksidan av skivkonvolutet:

”Dom pianosolon som Stenson, Wallgren och jag har skapat, är alla ursprungligen radiosändingar. Vilket osökt för fram till min vän Lasse Westin, redaktör för radioprogrammet Jazzmagasinet, och därmed inititativtagare till denna musiks tillblivelse!

I mitt fall gick det till så att Westinpojken föreslog att jag skulle lira in lite pianosolo, och det klaffade precis med att jag hade gått havande (som det heter)  med lusten att spela på spikpiano.....

Spikpiano är det ljud man associerar till Western saloons och stumfilmsackompanjemang. Hammaren, som slår an pianosträngen, är normalt filtklädd. efter en längre tids användning, blir filten nedsliten, tonen förlorar sin skärpa, och filten måste bytas ut. det är troligtvis snåla pianoinnehavare vi har att tacka för spikpianot, för där har man helt enkelt klätt över hammarens filt med metall, antingen med en plåtbit eller, som i mitt föreliggande fall, med en gemliknande ståltrådskonstruktion. Eureka! Inget filtbyte nödvändigt!

Numera finns dessa instrument bara i musikinspelningsstudios och måste dessutom specialbeställas. det hade jag gjort i samband med en del TV- och radiojobb, mest teater av olika slag, där jag använde det mer eller mindre traditionellt. Men i inspelningspauser kom jag på att här fanns den rika klang, alltifrån cembalo till malmklockor, som jag sökt i mitt eget pianospel, och allt på en juste pianoklaviatur, med dess möjligheter till ett personligt anslag. Så pianist jag är, så har jag en blåsares eller sångares strävan att uppnå den mänskliga stämmans uttrycksförmåga i mitt sätt att spela piano.

När jag åkte till radiostudion så hade jag bara bestämt de tre titlarna. Dedikationer till tre älsklingsförfattare, som jag alltid försöker göra lite PR för! Min pianomusik är däremot improviserad på plats, utan programinnehåll eller litteraär anknytning till, eller tolkning av författarna.

Den (spik)pianomusik du hör här, är helt och hållet ett uttryck av pianisten Lasse Werner, och visar i någon mån hur människan Lasse Werner kände på eftermiddagen den 16 augusti 1972, när han satt vid ett spikpiano med muggen på plats och Lasse Westin vid sin sida, och dessutom eleven Ove Hollner på lagom respektfullt avstånd.

Kära vänner! Mycket nöje! Kolla de tre författarnas böcker också! Finns i pocket.
Hur nära är socialismen?”




"Kulturkommunen" Strängnäs största skyltfönster plockas ner!

Sorgligt! Efter att nu i ett par omgångar försökt få Kommunalrådet Persson och Kulturnämndens Ordförande Lotta Steneskog att axla kommunens ansvar för vidmakthållandet av de unika permanenta konstutställningnar som Läggesta båda stationshus har utgjort, lyckades jag iallafall få så mycket svar från Fru Steneskog att hon lät meddela att hon skulle ta kontakt med Grafikens Hus som är en av tre ursprungliga parter i denna numera sorgliga affär.

Men istället för att tillse att klimatförhållandena blev stabila i hallarna, plockar man nu istället helt sonika ner konsten enligt en artikel i Strengnäs Tidning.

En sorglig dag för konsten och kulturen i Strängnäs. Konst för åtskilliga hundratusen som utan kostnad ställts till kommunens förfogande som konstnärlig utsmyckning när hallarna byggdes. Stationshallar som välkomnar och tar avsked av hundratusentals turister och besökare till Mariefred och Gripsholms slott - och därmed till kommunen -varje år.

Ett veritabelt skyltfönster för en av kommunens största kulturattraktioner, Grafikens Hus. En nationell - för att inte säga internationell sevärdhet och angelägenhet.

När kommunen ska bygga saker ska också 1% av den totala byggkostnaden avsättas till konstnärlig utsmyckning. I fallet Läggesta löstes kommunens anvar väldigt geschwint! Man behövde bara montera upp 93 st svartlackerade metallplåtar så fick Grafikens Hus bestå med själva konsten på egen bekostnad. Där fanns också visst sponsorstöd från några företag.

Men klart är att kommunen slapp undan ohemult billigt. Och nu smiter Steneskog och Persson ut genom automatdörrarna kvickare än kvickt - och då för säkerhets skull med svansen mellan benen. Man väljer den billigaste lösningen - att inte göra någonting, utan bara plocka ner det som finns. Hellre än att låta fastighetsägaren Strängnäs Fastighets AB hålla några grader varmt på vintern för att ge konsten jämnare förhållanden, så offras denna!

SKAMLIGT för "Kulturkommunen"! SKAMLIGT för Rödklövern!

Bloggpaus!





Nu blir det bloggpaus ett tag! Ska få en ny höftled! Och lära mig gå på den!
Vi ses!
MATS

VI NÄRMAR OSS FYRA MILJARDER!




När jag hörde nuvarande Kommunalrådet Jens Persson prata ekonomi i vår ursprungliga allians första gången var det ljuv musik. Han talade om vikten av att höja soliditeten. Att soliditeten var den största utmaningen för oss. Vi andra runt bordet visste ju var bromsklossarna satt och vi önskade att de skulle lyssna med stora öron.

Så blev Jens Kommunalråd och vips var omsorgen om soliditeten borta. Nu var det fritt fram att låna mera. Han hade lyssnat för mycket på Anders Svensson från Folkpartiet som predikade att "låna till investeringar är inga problem!" - Låna på bara?

För exakt fyra år sedan varnade jag för att vi var på väg mot en låneskuld på 2,6 miljarder! Då - var kommunens låneskuld "hisnande" ETT TUSEN FEMHUNDRAFYRTIONIO MILJONER /1.549.000.000:-/ KRONOR.

Nästa år tänker Kommunalrådet låna ytterligare 342 miljoner! Enligt dagens papperstidning (Strengnäs Tidning).

Vilket innebär att kommunens totala låneskuld kommer att uppgå till TRE MILJARDER NIOHUNDRANITTIOFEM MILJONER /3.955.000.000:-/ KRONOR!

Eller 123.594 kronor per invånare! Samtidigt är denna invånare också skyldig 115.184 kronor för statens skulder! Alltså en lägre summa! Det brukar vara tvärtom!

På fem år har alltså kommunskulden ökat med 2,4 MILJARDER KRONOR!!!!! Och fortfarande verkar inga larmklockor ringa någonstans.

"Det här är inga problem!"
säger Kommunalrådet Jens Persson. "Vi lånar inte till driften utan till investeringar i fast egendom".

Inför den här mandatperioden var ett av de viktigaste budskapen från Herr Persson att man skulle börja betala av på kommunskulden. Men när majoritetsförhandlingarna är genomförda och det står klart att man bl.a. plötsligt ska köpa Folkets Hus i Åker och driva vidare dess förlustbringande verksamhet, då är Strängnäs "en tillväxtkommun och det kostar att växa". Nyheter för Persson? För Folkpartiets medlemmar har jag förstått att det där med Folkets Hus var nyheter och helt emot deras egna beslut. Jag utgår från att detsamma gällde Centerpartiet. Då har ordförandeposterna i KS och BUN alltså varit viktigare för vederbörande än kommunens bästa.

Det är alltså inga problem att låna till saker som sedan återfinns på tillgångssidan! Det må så vara! Men samtidigt måste också räntan för de nya lånen betalas. Eller dryga 14 MILJONER KRONOR till om medelräntesatsen skulle bli densamma för 2011 som för 2009. Vi vet redan nu att den kommer att vara betydligt högre!

Jamen, det är heller inga problem säger säkert Kommunalrådet och hans bispringare Svensson, för kommunen får ju in dessa pengar från bolagen!

Javisst! Men vem är det som i slutändan ändå betalar dessa räntor, Herrar Persson och Svensson?

Jo, SEVABs elnätskunder, som får vidkännas kraftiga taxeökningar då bolaget inte självt kan finansiera sina investeringar.

Och fastighets- och bostadsbolagens hyresgäster (d.v.s. bl.a. också kommunen själv = skattebetalarna) som får vidkännas högre hyreskostnader.

När man alltså har uttömt Sveriges högsta skattehöjning så tar man till omvägarna genom en dold beskattning.

När ska Centerpartister och Folkpartister komma till insikt om det socialdemokratiska vansinne som de gett sig in på.

Tankevurpa av erfaren journalist!

Den erfarne journalisten och TV-producenten emeritus Anders Bauer går ut till försvar för Kommunalrådet Tord Tjernströms rätt att i maktens korridorer agera som företrädare för särintresset Åkers Folkets Hus-förening.

Han har lika fel som Tjernström när denne påstår att ett köp från kommunens sida av Folkets Hus inte skiljer sig från "kommunens köp av Föreningen 13 i Mariefred" (vilket inte var ett köp utan en gåva!).

Tord Tjernström må i sin roll som fullmäktigeledamot föra fram sina Åkersväljares önskemål även om han också i den rollen faktiskt företräder samtliga kommunens skattebetalare Precis som en styrelseledamot i ett aktiebolag endast har bolagets bästa för ögonen, ska Tjernström primärt ha alla kommunes skattebetalares bästa för ögonen.

I sin roll som Kommunalråd är han, precis som vilken minister i Reinfeldts regering som helst, företrädare för hela kommunen - alltså även oss Häradsbor t.ex, som sannerligen inte ser nyttan av att kommunen för skattemedel förvärvar nya fastigheter och lokaler i Åkers Styckebruk när man samtidigt gör allt för att bli av med ett lokalöverskott.

Kritiken mot Tjernström är alltså högst berättigad så fort han i sin maktposition sätter särintresset före allmänintresset.

Margit Urtegård och Jan Eriksson klargör detta väl i ett inpass i tidningen den 10 november

Tord Tjernström - Vår egen lilla Arkelsten!

Sofia Arkelsten, Moderaternas partisekreterare och tidigare riksdagsledamot har fått utstå berättigad kritik för ett antal bjudresor. Men den främsta kritiken har snarast gällt hennes aningslöshet eller brist på omdöme.

Nu visar Tord Tjernström, Socialdemokratiskt Kommunalråd i Strängnäs prov på samma brister. De senaste dagarna har det märkliga förhållandet att i den nya "Socialdemokratiskt ledda" majoritetens programförklaring bl.a. stod att "Åkers Folkets hus köps och drivs vidare av kommunen", kritiserats hårt på min egen blogg, av Oppositionsrådet Maria von Beetzen, av Strängnäspartiets Margit Urtegård och nu senast av ledarredaktionen på Strengnäs Tidning. 10 november också ett relevant inpass í tidningen av Margit Urtegård och Jan Eriksson.

sin egen blogg skriver idag Tord Tjernström följande:

"Jag tycker det är otroligt att Strängnäs tidning och högt uppsatta moderater inte kan skilja på Föreningen Folkets hus och huset med tillhörande mark så kallad fastighet.
Föreningen äger idag fastigheten och anser sig inte ha råd att ha den kvar vilket gjort att man vill sälja den och då helst till det kommunala fastighetsbolaget så att invånarna i Åkers styckebruk ska få behålla samlingsalar, kontor och festlokaler. Detta är inte konstigare än att kommunen gick in och köpte bio/samlingslokalen föreningen 13 och bevarade och upprustade Rådhuset i Mariefred.
Detta skedde i en majoritet som styrdes av bland annat kända moderater från Mariefred.
"

Eftersom han inte tillåter kommentarer på sin egen blogg, så får det bli så här istället.

Formuleringen i majoritetsförklaringen säger fullständigt kristallklart att det inte bara är fastigheten som ska övertas utan också driften av verksamheten.

Tord Tjernström jämför detta med bl.a. Föreningen 13 och Rådhuset i Mariefred!

Tänk så lite han vet! Föreningen 13 donerades till Mariefreds Stad (numera Strängnäs Komun) 1963, med förbehåll att staden skulle hålla lokalerna tillgängliga för föreningslivet. Alltså inget inköp av vare sig fastighet eller verksamhet. En gåva, Tord! Kanske något för Folkets Husföreningen att fundera på! I drömmen kan jag ju hoppas på att kommunledningen trots allt skulle vara så förnuftiga att man tackade nej till en sådan teoretisk gåva.

Att jämföra med upprustningen av den gamla stadens eget Rådhus, som knappast inköpts någon gång utan byggts för stadens eget behov, faller på sin egen orimlighet. Visst - kanske ska kommunen istället överväga att sälja Rådhuset i Mariefred, precis som man gjort med Rådhuset i Strängnäs.

Men att i ett läge där Kommunalrådet hittills deklarerat att man ska göra sig av med lokaler för att komma tillrätta med ett överskott, känns det ju inte klockrent att förvärva en fastighet som fram till för någon vecka sedan hade det andra Kommunalrådet som främste ägarrepresentant.

Biologisk bekämpning?



Ovanstående bild visar inte min bil, men en annan stackares som parkerat i Eskilstuna. Kanske på samma plats som jag, d.v.s. under träden mitt emot teaterns entré.

Jag gjorde dessutom om dumheten några veckor senare då jag hade lite för bråttom. Båda gångerna fick jag kosta på bilen en guldtvätt för att inte lackeringen skulle ta skada.

Utanför Stadsbibliotekets och Contrasts entréer står också ett par träd. Under dessa var markbeläggningen totalt täckt av fågelskit över ett stort område. Inte en millimeter av stenbeläggningen kunde skönjas under all skiten.

Detta måste ju vara en sanitär olägenhet av betydelse. Inte så mycket för bilarnas skull, men mera för alla de människor och inte minst barn som rör sig över denna plats och som alltså riskerar att få i sig allsköns elände genom fågelskiten. För att inte tala om vad alla som passerar släpar med sig hem under fotsulorna.

Just nu är samtliga fjäderfäodlare i länet tillhållna att hålla sina fåglar inomhus p.g.a. en pågående epidemi av Newcastlesjukan. Den smittar inte människor (än så länge....) men kan ge ögoninflammationer etc. hos människor.

Att inte på allvar försöka komma till rätta med problemet med kajor i städerna är som jag ser det ansvarslöst.

Vi har detta problem också i Strängnäs, och varje år fanns ärendet på dagordningen åtminstone någon eller några gånger när jag var vice ordförande i Miljö- & Räddningsnämnden.

En gång försökte jag på allvar att få till en försöksverksamhet att med hjälp av jaktfalk försöka komma tillrätta med kajproblematiken runt Ugglas Park. Fick dock inget gehör för att föra detta ärende till högsta ort.

Staden London genomförde för många år sedan ett mycket framgångsikt projekt att minska antalet duvor på Trafalgar Square eftersom man där uppfattade just träckproblematiken som besvärande. Man träffade avtal med en falkenerare som med sin falk med jämna mellanrum vistades på torget och då och då lät falken göra ett svep i duvmängderna.

Till slut hade tillräckligt många duvor insett att torget var en otrevlig och otrygg plats att vistas på och horderna hade splittrats upp och flyttat till andra ställen där de gjorde mindre skada. Många duvor hade också fallit offer för falkens klor förvisso. Det var effektivt och det var biologiskt riktigt.

Varför får vi inte använda jaktfalk under kontrollerade former här i Sverige?

Om inte annat borde Jordbruksverket kunna övertalas att tillåta ett försöksprojekt i Eskilstuna och Strängnäs. Ett försök är till intet förpliktande. Faller det inte väl ut, förblir det bara ett försök utan fortsättning. Faller det däremot väl ut kan också Sverige sälla sig till de länder som använder denna utmärkta metod för att med naturliga medel begränsa skadeverkningar av en ohejdad fågeltillväxt bland de arter som tidigare hållits i schack av bl.a. just rovfågel.


RSS 2.0