Mats Werner

Just nu planerar tydligen Barn-&Utbildningsnämnden i Strängnäs att förändra matberedningen och -serveringen vid sina små enheter. 

Man skyller på en konsult-rapport som påstår att nya EU-regler gör att alla tillagningskök måste ha viss utrustning etc, vilket skulle innebära att små kök på daghem och förskolor skulle bli omöjliga och dessa istället skulle förvandlas till leveranskök för att kunna ta emot färdiglagad mat från ett centralkök.

Varför man väljer att slösa skattemedel på en konsult vars själva livsluft är att måla f-n på väggen för att få fler uppdrag, istället för att lyssna med kommunens eget miljökontor i första hand övergår mitt förstånd. 

Tillagning av mat på förskolorna (och t.ex. äldre- och  demensboendena) är inte bara ett sätt att upprätthålla livhanken för barn resp. äldre. Det är också en I HÖGSTA GRAD pedagogisk (resp. terapeutisk) verksamhet.

Med tanke på hur lite tid dagens föräldrar har med sina barn kan tillagningen av mat i förskolorna för många barn vara den enda möjligheten att få uppleva matlagning och bakning. Tar vi bort denna möjlighet kommer vi att få ett uppväxande släkte utan kontakt med kök och mat. För dem kommer mat att vara något man köper färdig i butiken eller äter på restaurang Vilken förfärande utveckling!

Detta måste med andra ord hejdas! För det är ju så - vilket konsulten tydligen lyckats undertrycka i sin rapport - att inga fungerande kök behöver förändras p.g.a. dessa nya regler. Tvärtom!  Kan man styrka att man lagat mat på ett säkert och hygieniskt sätt, utan några anmärkningar finns INGA hinder för att fortsätta som hittills. Reglerna har faktiskt med denna portalparagraf förbättrats och förenklats.

Varför försöker vi svenskar alltid vara ”bäst i klassen”. Visst är det bra att kunna vara det, och visst ska lagar och regler efterlevas, men ibland kan det  kännas som om vi är de enda som bryr sig om ibland alltför långtgående och klåfingriga EU-regler. Kan någon tänka sig italienska eller spanska och portugisiska barn i förskola som skulle få ”plastig” mat levererad? Jag har svårt att se det.

Nu gäller det att vi gemensamt sätter stopp för detta vansinne innan något dagiskök stängts. För har det väl stängts lär det inte kunna tas i bruk igen utan hänsyn till de nya reglerna.

En känd konstnär går runt i Strängnäs och söker ”ett rum” för sin konst som han vill donera. Helst till Strängnäs Kommun.  Detta enligt en artikel i dagens Strengnäs Tidning (6/2-07)

Konstnären ifråga är en god sådan om än lite i skymundan. Han tillhör kanske inte heller de direkt ”folkkära”. 

Konstnärer som i hög grad ägnar sig åt ”offentlig utsmyckning” och/eller jobbar i stora format, blir heller aldrig riktigt folkkära idag, eftersom de sällan producerar alster som ”gemene man” kan älska på hemmaplan. En brist som jag som f.d. gallerist många gånger påpekat för unga förmågor som stirrat sig blinda på de ”stora” uppdragen och de ”stora” formaten.

Anledningarna till att en konstnär vill donera sina livsverk till en offentlig mottagare kan variera. I bästa fall gäller det alla de verk som konstnären själv hållit för så bra att han/hon inte kunnat skilja sig från dem genom åren. I sämsta fall är det alla de verk som ingen velat köpa.

I vilket fall som helst är det som jag ser det tveksamt om Strängnäs Kommun ska ta emot en sådan donation. Med de starka krav som konstnären uppenbarligen har på hur verken ska exponeras, skulle det bli ett omöjligt åtagande för kommunen. Och fler konstverk i Sundbyladan vill vi ju inte ha utan tvärtom - färre. 

Konst ska ses och avnjutas. Den ska vara fri att vandra mellan olika ägare för att fler ska kunna ta del av den. Donationer av stora konstsamlingar är en förlegad odödlighetsmetod. Den blir av dagens nödtvång en dammsamlare i magasin. Få kommuner skulle idag ha råd och möjlighet att som offentlig institution inrätta ett konstmuseum med fast samling. 

Konstnärens önskemål om en ”fast plats” för Strängnäsgruppen är dock i sig en bestickande tanke, men inte i offentlig regi. Även målare, skulptörer och grafiker måste ställa om sig till ett kommersiellt tänkande. Ett konstmuseum måste därför kunna motivera sig själv som ett levande och föränderligt väsen som kan locka besökare från när och fjärran. Besökare som kan betala för sig. Och det är ingen omöjlighet även om konstnärer ofta påstår det. 

Därför tycker jag att det vore renhårigast om Strängnäs Kommun artigt tackar för den vänliga tanken, men avböjer en donation.

Till Redaktören för

Svenska Akademiens Ordlista

Svenska Akademien

KGL. HUFVUDSTADEN

Undertecknad hemställer underdånigst att Akademien måtte ompröva betydelsen av de gängse uttrycken ”gå som tåget” och ”gå som på räls”.

För oss i den äldre generationen har dessa uttryck tidigare haft en fullständigt naturlig innebörd som även varit relevant och trovärdig.

Idag råder förvirring och upplösning, såväl inom vår generation, som inom våra barns och barnbarns. Dessa förstår oftast inte vad som sägs när dessa uttryck används vilket leder till en rent traumatiserande livssituation enär det företag som de flesta av oss förknippar med dessa båda uttryck numer tycks göra allt som står i dess makt för att motverka den vedertagna innebörden av att någonting går som tåget. D.v.s smidigt, snabbt och enligt planerna.

Någon överensstämmelse mellan uttrycken och verkligheten finns inte längre utan dessa uttryck har numer närmast synonym betydelse med uttrycket att ngt ”är helt ur spår”, d.v.s. mer eller mindre har brakat ihop.

I hopp om att Akademiens uppfattning måtte sammanfalla med min, tecknar jag

Med utmärkt högaktning

MATS WERNER 

Förbifartsfrågan i Mariefred

Det torde inte vara obekant att jag har en hel del att invända mot den tänkta detaljplanen för förskolan i Nyponvägens västra ände i Mariefred.

Vi behöver förskolor i Mariefred och av tradition är det näst intill omöjligt att finna någon plats som inte överklagas av någon......

Kommunen har häcklats länge nog att man nu till varje pris måste få igenom ett permanent bygge någonstans för att ersätta åtminstone några av provisorierna.

Det är ledsamt, eftersom den lösning man kommer att trumfa igenom för all framtid låser den enda förnuftiga förbifartsmöjligheten runt Mariefreds stadskärna.

Visst finns ett vägreservat avsatt mellan bebyggelsen utmed Hammarvägen och själva Hammaren, men är det egentligen ett önskvärt ingrepp? Och är det en ekonomisk realitet inom överskådlig tid?

Förbifartsfrågan är Vägverkets ansvar och därifrån har man aviserat att inga pengar finns avsatta under känd tid.

Men en enklare och framförallt mycket billigare lösning skulle kanske kunna få också Vägverket att lätta på plånboken tidigare än tänkt. Men då krävs att man från verkets sida agerar kraftfullt gentemot kommunen nu under utställningsskedet. Därefter är chansen försutten.

Samtidigt hade man kunnat önska att dåvarande kommunalt ansvariga tillsett att mark för en förlängning av Skogsborgsvägen ner till infartsallén undantogs när Gripsholms golfbana planerades. Istället fick vi en blockerande driving range där den naturliga förbifarten kunnat börja. Nu avser kommunen att istället bygga en krokig väg utmed granhäcken i driving rangens östra kant.

Och fortsätta att blockera möjligheter!

Med några enkal pennstreck skulle planen för förskolan kunna förskjutas söderut så mycket att en möjlig utsträckning västerut av Nyponvägen inte skulle förhindras. Inga stora tekniska problem hindrar en sådan förskjutning. Endast den vanliga hetsen när det gäller förskolor (i Mariefred i synnerhet) sätter skygglappar på de inblandade.

Nyponvägen byggdes en gång för att i en framtid kunna bli den förbifart man tänkte sig österut. De östra delen av vägen planerades till och med utan utfarter från fastigheterna. Fortfarande torde Nyponvägen vara den lösning som - tillsammans med lämpliga enkelriktningsåtgärder i stadskärnan - skulle fungera bäst som förbifart. Inte för krånglig och inte för långt bort.

Problemet som finns idag är det relativt sett fåtal fastigheter som har utfart mot Nyponvägen. Samtliga dessa fastigheter är det dock möjligt att nå bakifrån med relativt enkla gatukompletteringar. Kostnadsmässigt skulle denna lösning med all säkerhet hamna långt under Förbifart Hammaren, som dessutom skulle skära av förbindelsen mellan staden och Hammaren på ett betydligt brutalare sätt. Kanske inte minst denna aspekt kunde möjliggöra för Vägverket att tidigarelägga förverkligandet av förbifarten. Nyponvägen skulle givetvis behöva förses med ett par säkra över/undergångsställen.

Bussgatan mot Vårdcentralen skulle kunna stängas av vid Stallarholmsvägen liksom faktiskt även Kärnbogatan för att undvika alltför många in- och utfarter utmed Stallarholmsvägen.

Detaljplanen är nu utställd och min förhoppning är att förnuftet ska råda. Ingen säger i dagsläget att förbifartsfrågan kommer att lösas på just det av mig föreslagna sättet, men i vart fall har man inte förstört möjligheten, om man ändrar planområdets läge.

IFKs bollplan, som varit en av stötestenarna berörs varken mer eller mindre av en förskjutning eftersom den hur som helst måste ersättas när idrottsplatsen flyttas.

En annan invändning har varit att en förskjutning skulle minska området för en möjlig exploatör av Hammarängen. Detta är heller inte sant eftersom man med en förlängning av Nyponvägen (som förbifart eller lokalgata) möjliggör ett tiotal villatomter utmed gatan som kan ingå i exploatörens mark, vilka annars svårligen skulle kunna läggas in bakom förskoletomten.

MATS WERNER