Mittenpolitik - att vingla lite hit och lite dit....?
Folkpartiet och Centern i Strängnäs har grävt fram de gamla saltstoderna Anders Svensson och Gösta Karlsson för att sjunga mittenpolitikens lov häromdagen i Strengnäs Tidning/Eskilstuna-Kuriren. Vilken förtjänstfullt kommenterades av Herr Politiske Ledarredaktören Voronov dagen efter.
Man är väl så illa tvungna att låtsas ha något slags inflytande över den vänsterpolitik som nu ska föras i Strängnäs.
Man frågar sig dock: Vart har alla de pigga unga tjejerna tagit vägen som stod på de främsta platserna på partiernas valsedlar?
De återfinns inte på några kommunalrådsplatser i dagens majoritet!
Margaretha Furustrand, Marianne Andersson och Lotta Steneskog tycks hålla en MYCKET låg profil idag och har, tycks det stillatigande låtit gubbväldet ta över igen, inte minst manifesterat av gårdagens politiker i dagens debattartikel.
Man hör helt enkelt aldrig talas om dessa en gång så driftiga damer i den offentliga debatten längre. Den enda tjejen som låter höra av sig är Lotta Grönblad, känt socialdemokratiskt rivjärn.
Resten är bara gubbar!
Och dessa drar sig inte för att fara med osanning i sin artikel i tidningen idag. Jag låter oppositionsrådet ta lyra på de övriga dysterheterna, men när det gäller "försäljning av SEVAB" som gubbarna påstår ska vara till salu i Moderaternas, Kristdemokraternas och Strängnäspartiets skuggbudget måste jag ogärna rätta dem, dåligt pålästa som de tycks vara.
Ogärna, därför att jag gärna sett att det varit sant, nämligen att vi föreslog att sälja SEVAB. Nu blev det dock inte så. Om Herrarna Svensson och Karlsson tar på sig sina läsbrillor ordentligt så ska de se att det som föreslås är en försäljning av SEVABS elhandel, något som även Folkpartiet visat viss förståelse för (såväl Herr Svensson själv som Herr Insulander som var Herr Svenssons företrädare i SEVABstyrelsen, innan Herr Svensson valde in sig själv istället).
Om denna föreslagna försäljning blev av, vad menar Herrarna Svensson och Karlsson att det skulle "medföra för vissa kommundelar, för de äldre och för el- och värmeabonnenter" som de menar att vi inte talat om?
Jag vet att Herr Svensson än så länge bara varit med vid ett snabbt konstituerande styrelsemöte i SEVAB och därför kanske ännu inte vet hur man sätter priset på el. Då kan jag upplysa om att det inte är producenten, d.v.s. i vårt fall SEVAB som sätter något pris på själva elen. Det sköter idag marknaden på sant liberalt sätt. Det spelar således ur den synpunkten ingen som helst roll för bolagets kunder vem som skulle äga SEVABs elhandel och elförsäljning.
Däremot kan SEVAB styra priset på den del som avser nätavgiften, men med tanke på hur liten del av Strängnäs kommun som SEVABs nät betjänar i förhållande till bjässen Vattenfall (se kartan) skulle det förvåna mig om SEVAB skulle kunna
SEVABs nät täcker de gula områdena. De ljusblå är Vattenfalls nät. Räkna själv ut hur stor del av Strängnäs Kommun som "vårt" elbolag täcker. Jämför det sedan gärna med de gula fältet som ligger inom Eskilstuna Kommun (till vänster på kartan).
hålla ett nätpris som markant översteg vad Vattenfall debiterar sina kunder i vår kommun.
I själva verket, Herrar Svensson och Karlsson så är det bara tomma hot ni använder er av. En försäljning av SEVABs elhandel skulle inte på något sätt påverka de kunder bolaget har idag vare sig de bor i Strängnäs eller Eskilstuna kommuner.
Man är väl så illa tvungna att låtsas ha något slags inflytande över den vänsterpolitik som nu ska föras i Strängnäs.
Man frågar sig dock: Vart har alla de pigga unga tjejerna tagit vägen som stod på de främsta platserna på partiernas valsedlar?
De återfinns inte på några kommunalrådsplatser i dagens majoritet!
Margaretha Furustrand, Marianne Andersson och Lotta Steneskog tycks hålla en MYCKET låg profil idag och har, tycks det stillatigande låtit gubbväldet ta över igen, inte minst manifesterat av gårdagens politiker i dagens debattartikel.
Man hör helt enkelt aldrig talas om dessa en gång så driftiga damer i den offentliga debatten längre. Den enda tjejen som låter höra av sig är Lotta Grönblad, känt socialdemokratiskt rivjärn.
Resten är bara gubbar!
Och dessa drar sig inte för att fara med osanning i sin artikel i tidningen idag. Jag låter oppositionsrådet ta lyra på de övriga dysterheterna, men när det gäller "försäljning av SEVAB" som gubbarna påstår ska vara till salu i Moderaternas, Kristdemokraternas och Strängnäspartiets skuggbudget måste jag ogärna rätta dem, dåligt pålästa som de tycks vara.
Ogärna, därför att jag gärna sett att det varit sant, nämligen att vi föreslog att sälja SEVAB. Nu blev det dock inte så. Om Herrarna Svensson och Karlsson tar på sig sina läsbrillor ordentligt så ska de se att det som föreslås är en försäljning av SEVABS elhandel, något som även Folkpartiet visat viss förståelse för (såväl Herr Svensson själv som Herr Insulander som var Herr Svenssons företrädare i SEVABstyrelsen, innan Herr Svensson valde in sig själv istället).
Om denna föreslagna försäljning blev av, vad menar Herrarna Svensson och Karlsson att det skulle "medföra för vissa kommundelar, för de äldre och för el- och värmeabonnenter" som de menar att vi inte talat om?
Jag vet att Herr Svensson än så länge bara varit med vid ett snabbt konstituerande styrelsemöte i SEVAB och därför kanske ännu inte vet hur man sätter priset på el. Då kan jag upplysa om att det inte är producenten, d.v.s. i vårt fall SEVAB som sätter något pris på själva elen. Det sköter idag marknaden på sant liberalt sätt. Det spelar således ur den synpunkten ingen som helst roll för bolagets kunder vem som skulle äga SEVABs elhandel och elförsäljning.
Däremot kan SEVAB styra priset på den del som avser nätavgiften, men med tanke på hur liten del av Strängnäs kommun som SEVABs nät betjänar i förhållande till bjässen Vattenfall (se kartan) skulle det förvåna mig om SEVAB skulle kunna
SEVABs nät täcker de gula områdena. De ljusblå är Vattenfalls nät. Räkna själv ut hur stor del av Strängnäs Kommun som "vårt" elbolag täcker. Jämför det sedan gärna med de gula fältet som ligger inom Eskilstuna Kommun (till vänster på kartan).
hålla ett nätpris som markant översteg vad Vattenfall debiterar sina kunder i vår kommun.
I själva verket, Herrar Svensson och Karlsson så är det bara tomma hot ni använder er av. En försäljning av SEVABs elhandel skulle inte på något sätt påverka de kunder bolaget har idag vare sig de bor i Strängnäs eller Eskilstuna kommuner.
Tennfigurmuseets knipa
Tennfigurmuseet i Strängnäs är i ekonomisk knipa igen. Jag kan inte säga att tennfigurer gav mig några direkta vällustrysningar när jag första gången hörde talas om den stora samlingen som ville till Strängnäs, kraftigt understödd av kommunens näringslivssekreterare.
Men efter ett besök för några år sedan, insåg jag att samlingen faktiskt är en veritabel juvel, och borde kunna förnöja så många fler. Min generation har nog inte "rätt" inställning till tennsoldater vilket gör att vi sätter upp dessa barriärer som museet på något sätt måste kunna bryta igenom.
Alltnog, det hela kompliceras av att hela den fantastiska samlingen är privatägd vilket omöjliggör "rena" kommunala bidrag eftersom skattemedel inte får användas för att stöda privat verksamhet.
Vid något tillfälle satte man förnuftigt nog då upp en s.k. vänförening. En sådan förening, kan som vilken annan, söka olika typer av kommunala bidrag vilket jag tror att man också gjort. Föreningen kan sedan stödja museet med dessa pengar.
En annan form, som det kanske är dags att pröva nu, är ju att kommunen köper X antal entrébiljetter till museet årligen för ett totalbelopp som motsvarar det stöd museet behöver för att klara sin hyra.
För detta finns givetvis inget formellt hinder. Kommunen kan använda dessa biljetter att dela ut som uppmuntran till sin personal, som presenter till besökande gäster som kommunen kan ha (representation) etc.
Metoden praktiserades ett tag när det gällde s/s Mariefred.
Plåtschabrak på Gyllenhjelmstorget eller ej?
Lena i Strängnäs har sänt mig ett brev där hon kommenterar ett uttalande jag gjort i samband med Nedzad Jazics ”plåtschabrak” på Gyllenhjelmstorget.
Hon säger att hon inte alls störs av plåtvagnen, men att hon retar sig på fontänen som hon finner ful. Och några bemålade kuber som hon inte förstår sig på.
Det grämer henne att hennes skattepengar använts till dessa saker.
Hon refererar också till ett TV-program om Arvika som ville ha mer torghandel och att det där ”inte var fråga om att alla försäljare skulle se lika ut".
Att många skulle gå till Västerviken för att handla av torgförsäljare där tror hon är en utopi, så länge mataffärerna ligger kring Gyllenhjelmstorget.
Och så avslutar Lena tyvärr med att meddela att mitt uttalande, för henne blev en droppe som gjorde att hon nu säger upp bekantskapen med mitt parti.
Ledsamt men inte mycket jag kan göra åt. Däremot kan jag försöka förklara mitt ställningstagande när det gäller just ”plåtschabraket”.
Låt mig då först och främst säga att jag inte har någon som helst synpunkt på Nedzad Jazic som person eller hans grönsaksförsäljning i sig, utöver en enda och den sitter i sedan mina år som köpman: en detaljhandelsrörelse som bedrivs på heltid skall i mina ögon bedrivas i fast lokal och inte som torghandel. Det är inte torghandelns natur och historia. Och det är inte en kommunal uppgift att tillhandahålla torgutrymme för fasta verksamheter.
Min hustru handlar med förtjusning hans varor och det är inget fel i det. Hon - liksom säkert också Lena och alla andra som är uteslutande positiva ser säkert torgståndet bara från framsidan. Men det har också en baksida:
Men Lenas brev innehåller så många trådar att det får bli en längre utläggning inkl. en historisk exposé.
Förr i tiden var torghandel just torghandel. En eller två dagar i veckan fick grönsaksodlare, fiskare m.m. ställa upp sina stånd på stadens centrala torg, i Strängnäs fall, Stora torget eller Rådhustorget.
Om våra dåvarande politiker istället för att förflytta stadens centrum hade sett till att förlänga det utmed Storgatan och Västerviken, är jag övertygad om att Stora Torget fortfarande varit stadens torg där torghandel fortsatt skulle ägt rum.
Nu blev det inte så. Istället fick vi ett splittrat centrum där huvudpunkten kom att ligga utmed Trädgårdsgatan. Något nytt torg fanns dock inte förrän någon gång på 90-talet då delar av Trädgårdsgatan och Gyllenhjelmsgatan gjordes fria från biltrafik och Gyllenhjelmstorget uppstod.
Nedzad Jazic började snart därefter sälja grönsaker först i två år med traditionellt stånd. och 1998 söker han lov för sin plåtvagn.
Således för tio år sedan.
Men redan från början sade Samhällsbyggnadsnämnden nej till hans plåtvagn. Enhälligt!
Nämnden behandlade frågan vid två tillfällen då Jazic efter det första beslutet inkommit med medicinska skäl, arbetsmiljöskäl m.m. utan att det föranledde någon av nämndens ledamöter att byta uppfattning. Trots att åtskilliga ledamöter före det andra nämndsammanträdet i tidningen uttryckte stor välvilja med att se på Jazic' ärende med nya ögon. Men som sagt: Vill man sälja varor från fordon eller släpvagn var det Västerviken som gällde. Jazic deklarerade att den sista oktober skulle han sluta! Därav blev intet. Istället bara en oändlig långbänk!
Jazic överklagade till Länsstyrelsen men fick inget gehör för sin plåtvagn där heller.
Man kan inte säga att politikerna inte visat prov på en synnerligt god vilja i detta ärende. Fullmäktige beslutade i november 98 att se över reglerna efter denna första incident med Jazic. Trots detta har man om och om igen kommit till samma slutsats - plåtschabraket vill man inte ha på Gyllenhjelmstorget! Varför är det så svårt att förstå för somliga?
Detta var före min tid som aktiv politiker, men jag har kunnat följa delar i de kommunala handlingarna och i Eskilstuna Kurirens arkiv..
Folkpartisten Anders Svensson (vars hund enligt samme Svensson får morötter av Jazic) var tidigt ute i tidningen och lovade att Jazic skulle få vara kvar. Trots att hans partikollegor i nämnden sagt nej. Tidningen antydde ”valfläsk”. Vid senare tillfällen har sagde Svensson inte vare sig opponerat sig eller reserverat sig mot införande av regler som förhindrade plåtvagnen.
Och det förtjänar väl att upprepas: ingen vill ha bort Jazic - bara plåtvagnen!
1999 besvarar jag en debattartikel i ST som huvudsakligen handlade om att Strängnäs måste vända sig mot vattnet, men där jag tydligen ändå tagit ställning i frågan om plåtvagnen och bl.a. skriver (OBS! Jag är fortfarande inte aktiv i politiken):
”Fel har Owe Wallström däremot när han drar en lans för Nedzad Jazic' försäljningsvagn. Torghandel är något man bedriver från ambulerande torgstånd. Har man en verksamhet som antar så fasta och permanenta former att en saluvagn är det enda alternativet för rörelsens fortbestånd skall man inte längre bedriva torghandel. Då ska man hyra sig en lokal och slika finns i överflöd att välja bland.
De regler som kommunen antagit för torghandel är helt rimliga och bör inte ändras hur bra Nedzad Jazic än må vara som människa och grönsakshandlare. Detta handlar inte om honom utan om vad torghandel är, och skall vara. Även - och inte minst - ur turistisk synvinkel.
För vilken turist skulle uppleva ett Gyllenhjelmstorg belamrat av stora plåtschabrak på hjul som ett tillskott till stadens eventuella sevärdheter? Och inte skulle utsikten från de intilliggande näringsställena genomgå någon förbättring heller!”
Irritationen ledde till att man ville införa en ny torghandelsstadga (lokala ordningsföreskrifter). Detta hängde kanske samman med att Gyllenhjelmstorget då ännu inte ens fått några egna bestämmelser. All torghandel i övrigt skedde fortfarande på Stora Torget (där förvisso fortfarande torghandel sker då och då) och på Västervikstorget.
Dessa ordningsföreskrifter återspeglar fortfarande den ”gamla” synen på att torghandel inte sker alla dagar utan endast på de dagar (torgdagar) som samhällsbyggnadskontoret godkänt. Reglerna talar också om att stånden skulle ha en ”utformning som passar in i stadsmiljön” och det ges exempel på hur sådana stånd kunde se ut.
Den 11 december 2002 godkänner en enhällig Teknisk nämnd förslaget med bl a. tillägget att högst två platser fick användas till samma stånd på Gyllenhjelmstorget. Detta var också ett tillägg baserat på att Jazic försäljningsyta inte sällan upptog betydligt större yta än den han faktiskt hyrde av kommunen.
Detta förslag till ordningsföreskrifter behandlades sedan grundligt under i stort sett ett helt år, då kommundelsråd och nämnder fick yttra sig. Eftersom förslaget innebar att antalet torgdagar i veckan just på Gyllenhjelmstorget skulle inskränkas till tre (traditionellt onsdagar och lördagar), framförde Jazic och Sukhdev Singh (som då bedrev klädeshandel på torget) att de ville stå alla dagar (6) i veckan och menade att det var deras arbetsplats (Den 8 oktober 2003). .
Singh flyttade sedermera sin rörelse till en fast lokal och försvann så småningom från torget. Kvar är Jazic. Med sin plåtvagn.
Den 20 oktober 2003 är min första direkta kontakt med ärendet då förslaget till torghandelsbestämmelser behandlas i de tre samhällsbyggnadsnämndernas presidier i ett gemensamt möte. Presidierna blev då överens om att tillåta torghandel 6 dagar per vecka samt att lägga till en 12-månadersfrist att ”anpassa sina stånd/vagn efter föreskrivna regler”.
Således en eftergift till Jazics önskemål om att få behålla torget som arbetsplats, men också ett vidhållande i enighet från samtliga 6 politiker i presidierna, vilket sedermera konfirmerades av samtliga tre nämnder (totalt drygt 30 politiker). Socialdemokrater i Tekniska nämnden ville dock ha kvar bestämmelsen om tre torgdagar, men blev nedröstade.
Bestämmelserna klubbades i December 2003 av Kommunfullmäktige (49 politiker=alla partier). I full enighet. Inkl. Ordförande Svensson.
Anpassningsåret gick, ”plåtschabraket” bestod! Opinioner bildades. Morötter utdelades till strategisk hund, listor skrevs o.s.v.
2005 kom frågan upp till behandling i Kommunstyrelsen igen och då begärde Tekniska nämnden att torghandeln skulle tas bort från Gyllenhjelmstorget inför dess ombyggnad.
Som en parentes (återkommer mer om vattenkonsten) kan nämnas att man samtidigt begär medel för vattenkonsten på torget och att dess utformning tillstyrkts av Fritids- och kulturnämnden samt Kommundelsrådet i Strängnäs (jag satt ej i något av dessa organ).
Det redovisades även listor med begäran att torghandeln skulle behållas på Gyllenhjelmstorget.
Beslutet att ta bort torghandeln temporärt, som togs i fullmäktige i oktober 2005 innebar också att kommunchefen fick i uppdrag
”att utarbeta förslag till nya riktlinjer som tydligt medger handel och andra evenemang på Gyllenhjelmstorget. Dessa ska vara förenliga med torgets nya gestaltning”
Redan i juni samma år hade Jazic inkommit med en ansökan om torgplats på Gyllenhjelmstorget avseende sin plåtvagn (som redan i sig upptar två torgplatser utan utanförstående varubord). Anledningen var att tidsfristen för ”anpassning” då redan sedan ett halvår passerat utan något som helst försök från Jazic’ sida att tillmötesgå kraven på ett anpassat torgstånd.
Tekniska nämnden beslöt avslå ansökan eftersom platserna skulle bort inför ombyggnaden men att erbjuda Jazic plats fram tills dess fullmäktigebeslutet vunnit laga kraft ”under förutsättning att avtal tecknas, avgift erläggs och torgstadgan i övrigt efterlevs” (d.v.s. att torgståndet uppfyllde stadgans utseendekrav).
2006 beslutar Kommunfullmäktige att efter att ha hört Kommundelsrådet i Strängnäs och Strängnäs stadskärneförening (som föreslog tre torgdagar i likhet med tidigare förslag), anta de riktlinjer som ska gälla för Gyllenhjelmstorget framöver. Vid fullmäktigebehandlingen förekom inga avvikande meningar. Tidigare nämnde Anders Svensson presiderade vid sammanträdet och protesterade inte på något sätt - trots alla morötter till hunden! Inga avvikande meningar anmäldes under behandlingen och ingen reserverade sig. Med andra ord: kommunens högsta beslutande organ - bestående av 49 personer som invånarna i vår kommun valt som sina befullmäktigade ombud - har än en gång i enighet uttalat att på Gyllenhjelmstorget ska inga ”plåtschabrak” finnas uppställda vid torghandel. Kan det sägas tydligare?
Man beslöt också att utvärdering ska ske efter två år, d.v.s. i mars 2008! Vi får väl begära att denna utvärdering görs nu.
I dessa riktlinjer har man gått ytterligare ett steg för att poängtera att någon plåtvagn inte kan komma i fråga: ”Försäljningen ska ske från stånd som tillhandahålles av kommunen”.
Det står vidare: ”§11 Under försäljningstiden får inte försäljarnas fordon uppställas på Gyllenhjelmstorget utan på parkeringsplats anvisad av samhällsbyggnadskontoret”.
Knappast den "anvisade parkeringsplatsen" för Jazic' skåpbil.
Detta är vad som gäller idag.
Trots detta står plåtschabraket kvar och inte nog med det - även Jazics skåpbil.
Här måste en hel del kritik riktas mot framförallt Samhällsbyggnadskontoret, vars ansvar det dels har varit att se till att fungerande kommunala torgstånd kommer till och dels också att kontrollera efterlevnaden.
Fast kommunalt torgstånd från Söderhamnen i Vaxholm som jag visat Samhällsbyggnadskontoret som exempel på en bra lösning. Samma som Stockholms stad använder där de har enstaka platser.
Samma stånd när natten faller på. Utom säsong tas podierna bort och endast bågen med alla installationer för vatten och elektricitet finns, blir kvar.
I mina ögon är det en skamfläck för allt vad respekt för kommunal demokrati heter att det ännu tio år efter det att plåtschabraket gjorde sin entré på Gyllenhjelmstorget, fortfarande står där. Ännu värre att två ordföranden i Tekniska nämnden vid två tillfällen desauverat Kommunfullmäktiges eniga beslut genom att personligen och på eget ansvar ge Jazic någon slags dispens från reglerna. Det förfarandet kan aldrig vara acceptabelt.
Det visar en kommunal flathet utan like. Med rätt argument och bakgrund och med en bred kontaktyta har denne - säkert på alla sätt hedervärde handlare - lyckats manipulera systemet till sin fördel. Hur kan man annars förklara att vagnen fortfarande står där som en mur i Trädgårdsgatans torgdel?
Jag vill påstå att samtliga dessa revideringar av torghandelsstadgan och andra beslut och åtgärder under dessa tio år, alla har haft plåtschabraket som orsak.
Nu - Lena! Frågar jag Dig igen: Tycker Du fortfarande att min uppfattning i frågan är fel, nämligen att man inte ska nonchalera alla dessa kommunala beslut?
Jag har med denna långa skrivning velat visa att den uppfattning jag drivit i frågan ingalunda är bara min egen - eller ens en uppfattning uteslutande hos mitt parti.
ALLA partier - ALLA kommunens högsta politiker - har i alla avgörande beslut under TIO ÅRS TID varit eniga i frågan om att på Gyllenhjelmstorget ska torghandel inte ske från plåtvagnar. Att sedan somliga under trycket från morötter eller entusiastiska grönsakskunder då och då förfaller till att uttrycka någon annan uppfattning är kanske mänskligt, men inte särskilt konsekvent och uthålligt som politiskt ansvarig.
Få politiska avgöranden har tröskats så omsorgsfullt genom demokratins hela apparat och landat i ett beslut som jag anser att man faktiskt ska respektera och följa, vare sig man tycker att just Gyllenhjelmstorget är ens arbetsplats eller ej.
Inte heller har jag eller någon annan politiker sagt att vi inte vill ha torghandel på Gyllenhjelmstorget eller att Jazic skall bort därifrån. Tvärtom. Vi ser gärna en blomstrande torghandel som mycket riktigt kan vara ett mycket positivt miljötillskott - men vi vill att handeln ska ske från traditionella torgstånd och inte från någon form av varuvagnar. Önskar man ändå bedriva handel från varuvagnar erbjuder kommunen två andra platser i centrala Strängnäs. Ingen ska behöva bli avvisad.
Om detta har alla politiker varit lika eniga.
Så om Lena lämnar mitt parti av den orsaken vet jag inte vem hon ska rösta med i nästa val.
Om vi så avslutar med övriga frågor i Lenas brev.
Vi politiker har faktiskt inte mycket att säga till om när det gäller den konstnärliga utsmyckningen av den offentliga miljön. Vi får nog skäll ändå! Smaken är som Lena skriver - olika, och om man tycker att olika torghandelsuppfattningar är illa nog, vad skulle det då inte bli om politikerna lade sig i också den konstnärliga utsmyckningen.
Det är alltså på så sätt att kommunen bestämt att 1% av olika fastighetsinvesteringar (Gyllenhjelmstorget-Trädgårdsgatan räknades också som ett sådant) ska anslås till konstnärlig utsmyckning.
Kommunen har riktlinjer för hur denna ska bestämmas och beställas. Vanligtvis är det en projektgrupp där olika berörda tjänstemän från Samhällsbyggnadskontoret och Kulturkontoret tillsammans med en extern konstnärlig rådgivare bestämmer vad som ska ske med pengarna. Strängnäs Konstnärsakademi föreslår en konstnär som sedan får ett uppdrag.
När det gäller vattenkonsten hade ett tidigare förslag av konstnärerna Nils-Bertil Malmberg och Bo Englund fallit av ekonomiska skäl och när lite pengar åter fanns att tillgå gavs uppdraget till Stadsarkitekten att ta fram ett enklare förslag.
Min egen uppfattning om denna är att under förutsättning att den fungerar hela tiden och skapar ständig rörelse är den inte så tokig.
De färgglada kuberna har jag egentligen inte någon uppfattning om. Som konstnärligt uttryck har jag kanske lite svårt att förstå dem. Men det kan vara mina enkla och alltmer skumma ögon som inte ser det andra kanske ser i dem.
Vad jag vet är det trots allt rätt mycket folk som handlar av de blomster- och potatisförsäljare som då och då ställer upp sina bilar i Västerviken, så visst går folk till Västervikstorget. De går faktiskt till och med till Stora torget har jag kunnat konstatera med egna ögon.
Och vi har aldrig varit för att torgstånden måste vara identiska, men de ska vara traditionella torgstånd.
Det ska heller inte förglömmas att upprustningen av Gyllenhjelmstorget och Trädgårdsgatan var ett samprojekt med kringvarande fastighetsägare som bidrog med en miljon av kostnaderna för renoveringen inkl. vattenkonst och färgglada kuber. Med andra ord finns en annan extern avtalspart att ta hänsyn till som delade kommunens uppfattning om att ett renoverat centrumtorg krävde att också tillkommande detaljer miljöanpassades. Om Kommunen vill frångå något av det som var en förutsättning för avtalet, nämligen torghandelsbestämmelsernas intentioner, kan man inte bortse från risken att den andra parten kräver sina pengar tillbaka. Även kommunen måste hålla vad man lovar i avtal med andra parter.
Hon säger att hon inte alls störs av plåtvagnen, men att hon retar sig på fontänen som hon finner ful. Och några bemålade kuber som hon inte förstår sig på.
Det grämer henne att hennes skattepengar använts till dessa saker.
Hon refererar också till ett TV-program om Arvika som ville ha mer torghandel och att det där ”inte var fråga om att alla försäljare skulle se lika ut".
Att många skulle gå till Västerviken för att handla av torgförsäljare där tror hon är en utopi, så länge mataffärerna ligger kring Gyllenhjelmstorget.
Och så avslutar Lena tyvärr med att meddela att mitt uttalande, för henne blev en droppe som gjorde att hon nu säger upp bekantskapen med mitt parti.
Ledsamt men inte mycket jag kan göra åt. Däremot kan jag försöka förklara mitt ställningstagande när det gäller just ”plåtschabraket”.
Låt mig då först och främst säga att jag inte har någon som helst synpunkt på Nedzad Jazic som person eller hans grönsaksförsäljning i sig, utöver en enda och den sitter i sedan mina år som köpman: en detaljhandelsrörelse som bedrivs på heltid skall i mina ögon bedrivas i fast lokal och inte som torghandel. Det är inte torghandelns natur och historia. Och det är inte en kommunal uppgift att tillhandahålla torgutrymme för fasta verksamheter.
Min hustru handlar med förtjusning hans varor och det är inget fel i det. Hon - liksom säkert också Lena och alla andra som är uteslutande positiva ser säkert torgståndet bara från framsidan. Men det har också en baksida:
Men Lenas brev innehåller så många trådar att det får bli en längre utläggning inkl. en historisk exposé.
Förr i tiden var torghandel just torghandel. En eller två dagar i veckan fick grönsaksodlare, fiskare m.m. ställa upp sina stånd på stadens centrala torg, i Strängnäs fall, Stora torget eller Rådhustorget.
Om våra dåvarande politiker istället för att förflytta stadens centrum hade sett till att förlänga det utmed Storgatan och Västerviken, är jag övertygad om att Stora Torget fortfarande varit stadens torg där torghandel fortsatt skulle ägt rum.
Nu blev det inte så. Istället fick vi ett splittrat centrum där huvudpunkten kom att ligga utmed Trädgårdsgatan. Något nytt torg fanns dock inte förrän någon gång på 90-talet då delar av Trädgårdsgatan och Gyllenhjelmsgatan gjordes fria från biltrafik och Gyllenhjelmstorget uppstod.
Nedzad Jazic började snart därefter sälja grönsaker först i två år med traditionellt stånd. och 1998 söker han lov för sin plåtvagn.
Således för tio år sedan.
Men redan från början sade Samhällsbyggnadsnämnden nej till hans plåtvagn. Enhälligt!
Nämnden behandlade frågan vid två tillfällen då Jazic efter det första beslutet inkommit med medicinska skäl, arbetsmiljöskäl m.m. utan att det föranledde någon av nämndens ledamöter att byta uppfattning. Trots att åtskilliga ledamöter före det andra nämndsammanträdet i tidningen uttryckte stor välvilja med att se på Jazic' ärende med nya ögon. Men som sagt: Vill man sälja varor från fordon eller släpvagn var det Västerviken som gällde. Jazic deklarerade att den sista oktober skulle han sluta! Därav blev intet. Istället bara en oändlig långbänk!
Jazic överklagade till Länsstyrelsen men fick inget gehör för sin plåtvagn där heller.
Man kan inte säga att politikerna inte visat prov på en synnerligt god vilja i detta ärende. Fullmäktige beslutade i november 98 att se över reglerna efter denna första incident med Jazic. Trots detta har man om och om igen kommit till samma slutsats - plåtschabraket vill man inte ha på Gyllenhjelmstorget! Varför är det så svårt att förstå för somliga?
Detta var före min tid som aktiv politiker, men jag har kunnat följa delar i de kommunala handlingarna och i Eskilstuna Kurirens arkiv..
Folkpartisten Anders Svensson (vars hund enligt samme Svensson får morötter av Jazic) var tidigt ute i tidningen och lovade att Jazic skulle få vara kvar. Trots att hans partikollegor i nämnden sagt nej. Tidningen antydde ”valfläsk”. Vid senare tillfällen har sagde Svensson inte vare sig opponerat sig eller reserverat sig mot införande av regler som förhindrade plåtvagnen.
Och det förtjänar väl att upprepas: ingen vill ha bort Jazic - bara plåtvagnen!
1999 besvarar jag en debattartikel i ST som huvudsakligen handlade om att Strängnäs måste vända sig mot vattnet, men där jag tydligen ändå tagit ställning i frågan om plåtvagnen och bl.a. skriver (OBS! Jag är fortfarande inte aktiv i politiken):
”Fel har Owe Wallström däremot när han drar en lans för Nedzad Jazic' försäljningsvagn. Torghandel är något man bedriver från ambulerande torgstånd. Har man en verksamhet som antar så fasta och permanenta former att en saluvagn är det enda alternativet för rörelsens fortbestånd skall man inte längre bedriva torghandel. Då ska man hyra sig en lokal och slika finns i överflöd att välja bland.
De regler som kommunen antagit för torghandel är helt rimliga och bör inte ändras hur bra Nedzad Jazic än må vara som människa och grönsakshandlare. Detta handlar inte om honom utan om vad torghandel är, och skall vara. Även - och inte minst - ur turistisk synvinkel.
För vilken turist skulle uppleva ett Gyllenhjelmstorg belamrat av stora plåtschabrak på hjul som ett tillskott till stadens eventuella sevärdheter? Och inte skulle utsikten från de intilliggande näringsställena genomgå någon förbättring heller!”
Irritationen ledde till att man ville införa en ny torghandelsstadga (lokala ordningsföreskrifter). Detta hängde kanske samman med att Gyllenhjelmstorget då ännu inte ens fått några egna bestämmelser. All torghandel i övrigt skedde fortfarande på Stora Torget (där förvisso fortfarande torghandel sker då och då) och på Västervikstorget.
Dessa ordningsföreskrifter återspeglar fortfarande den ”gamla” synen på att torghandel inte sker alla dagar utan endast på de dagar (torgdagar) som samhällsbyggnadskontoret godkänt. Reglerna talar också om att stånden skulle ha en ”utformning som passar in i stadsmiljön” och det ges exempel på hur sådana stånd kunde se ut.
Den 11 december 2002 godkänner en enhällig Teknisk nämnd förslaget med bl a. tillägget att högst två platser fick användas till samma stånd på Gyllenhjelmstorget. Detta var också ett tillägg baserat på att Jazic försäljningsyta inte sällan upptog betydligt större yta än den han faktiskt hyrde av kommunen.
Detta förslag till ordningsföreskrifter behandlades sedan grundligt under i stort sett ett helt år, då kommundelsråd och nämnder fick yttra sig. Eftersom förslaget innebar att antalet torgdagar i veckan just på Gyllenhjelmstorget skulle inskränkas till tre (traditionellt onsdagar och lördagar), framförde Jazic och Sukhdev Singh (som då bedrev klädeshandel på torget) att de ville stå alla dagar (6) i veckan och menade att det var deras arbetsplats (Den 8 oktober 2003). .
Singh flyttade sedermera sin rörelse till en fast lokal och försvann så småningom från torget. Kvar är Jazic. Med sin plåtvagn.
Den 20 oktober 2003 är min första direkta kontakt med ärendet då förslaget till torghandelsbestämmelser behandlas i de tre samhällsbyggnadsnämndernas presidier i ett gemensamt möte. Presidierna blev då överens om att tillåta torghandel 6 dagar per vecka samt att lägga till en 12-månadersfrist att ”anpassa sina stånd/vagn efter föreskrivna regler”.
Således en eftergift till Jazics önskemål om att få behålla torget som arbetsplats, men också ett vidhållande i enighet från samtliga 6 politiker i presidierna, vilket sedermera konfirmerades av samtliga tre nämnder (totalt drygt 30 politiker). Socialdemokrater i Tekniska nämnden ville dock ha kvar bestämmelsen om tre torgdagar, men blev nedröstade.
Bestämmelserna klubbades i December 2003 av Kommunfullmäktige (49 politiker=alla partier). I full enighet. Inkl. Ordförande Svensson.
Anpassningsåret gick, ”plåtschabraket” bestod! Opinioner bildades. Morötter utdelades till strategisk hund, listor skrevs o.s.v.
2005 kom frågan upp till behandling i Kommunstyrelsen igen och då begärde Tekniska nämnden att torghandeln skulle tas bort från Gyllenhjelmstorget inför dess ombyggnad.
Som en parentes (återkommer mer om vattenkonsten) kan nämnas att man samtidigt begär medel för vattenkonsten på torget och att dess utformning tillstyrkts av Fritids- och kulturnämnden samt Kommundelsrådet i Strängnäs (jag satt ej i något av dessa organ).
Det redovisades även listor med begäran att torghandeln skulle behållas på Gyllenhjelmstorget.
Beslutet att ta bort torghandeln temporärt, som togs i fullmäktige i oktober 2005 innebar också att kommunchefen fick i uppdrag
”att utarbeta förslag till nya riktlinjer som tydligt medger handel och andra evenemang på Gyllenhjelmstorget. Dessa ska vara förenliga med torgets nya gestaltning”
Redan i juni samma år hade Jazic inkommit med en ansökan om torgplats på Gyllenhjelmstorget avseende sin plåtvagn (som redan i sig upptar två torgplatser utan utanförstående varubord). Anledningen var att tidsfristen för ”anpassning” då redan sedan ett halvår passerat utan något som helst försök från Jazic’ sida att tillmötesgå kraven på ett anpassat torgstånd.
Tekniska nämnden beslöt avslå ansökan eftersom platserna skulle bort inför ombyggnaden men att erbjuda Jazic plats fram tills dess fullmäktigebeslutet vunnit laga kraft ”under förutsättning att avtal tecknas, avgift erläggs och torgstadgan i övrigt efterlevs” (d.v.s. att torgståndet uppfyllde stadgans utseendekrav).
2006 beslutar Kommunfullmäktige att efter att ha hört Kommundelsrådet i Strängnäs och Strängnäs stadskärneförening (som föreslog tre torgdagar i likhet med tidigare förslag), anta de riktlinjer som ska gälla för Gyllenhjelmstorget framöver. Vid fullmäktigebehandlingen förekom inga avvikande meningar. Tidigare nämnde Anders Svensson presiderade vid sammanträdet och protesterade inte på något sätt - trots alla morötter till hunden! Inga avvikande meningar anmäldes under behandlingen och ingen reserverade sig. Med andra ord: kommunens högsta beslutande organ - bestående av 49 personer som invånarna i vår kommun valt som sina befullmäktigade ombud - har än en gång i enighet uttalat att på Gyllenhjelmstorget ska inga ”plåtschabrak” finnas uppställda vid torghandel. Kan det sägas tydligare?
Man beslöt också att utvärdering ska ske efter två år, d.v.s. i mars 2008! Vi får väl begära att denna utvärdering görs nu.
I dessa riktlinjer har man gått ytterligare ett steg för att poängtera att någon plåtvagn inte kan komma i fråga: ”Försäljningen ska ske från stånd som tillhandahålles av kommunen”.
Det står vidare: ”§11 Under försäljningstiden får inte försäljarnas fordon uppställas på Gyllenhjelmstorget utan på parkeringsplats anvisad av samhällsbyggnadskontoret”.
Knappast den "anvisade parkeringsplatsen" för Jazic' skåpbil.
Detta är vad som gäller idag.
Trots detta står plåtschabraket kvar och inte nog med det - även Jazics skåpbil.
Här måste en hel del kritik riktas mot framförallt Samhällsbyggnadskontoret, vars ansvar det dels har varit att se till att fungerande kommunala torgstånd kommer till och dels också att kontrollera efterlevnaden.
Fast kommunalt torgstånd från Söderhamnen i Vaxholm som jag visat Samhällsbyggnadskontoret som exempel på en bra lösning. Samma som Stockholms stad använder där de har enstaka platser.
Samma stånd när natten faller på. Utom säsong tas podierna bort och endast bågen med alla installationer för vatten och elektricitet finns, blir kvar.
I mina ögon är det en skamfläck för allt vad respekt för kommunal demokrati heter att det ännu tio år efter det att plåtschabraket gjorde sin entré på Gyllenhjelmstorget, fortfarande står där. Ännu värre att två ordföranden i Tekniska nämnden vid två tillfällen desauverat Kommunfullmäktiges eniga beslut genom att personligen och på eget ansvar ge Jazic någon slags dispens från reglerna. Det förfarandet kan aldrig vara acceptabelt.
Det visar en kommunal flathet utan like. Med rätt argument och bakgrund och med en bred kontaktyta har denne - säkert på alla sätt hedervärde handlare - lyckats manipulera systemet till sin fördel. Hur kan man annars förklara att vagnen fortfarande står där som en mur i Trädgårdsgatans torgdel?
Jag vill påstå att samtliga dessa revideringar av torghandelsstadgan och andra beslut och åtgärder under dessa tio år, alla har haft plåtschabraket som orsak.
Nu - Lena! Frågar jag Dig igen: Tycker Du fortfarande att min uppfattning i frågan är fel, nämligen att man inte ska nonchalera alla dessa kommunala beslut?
Jag har med denna långa skrivning velat visa att den uppfattning jag drivit i frågan ingalunda är bara min egen - eller ens en uppfattning uteslutande hos mitt parti.
ALLA partier - ALLA kommunens högsta politiker - har i alla avgörande beslut under TIO ÅRS TID varit eniga i frågan om att på Gyllenhjelmstorget ska torghandel inte ske från plåtvagnar. Att sedan somliga under trycket från morötter eller entusiastiska grönsakskunder då och då förfaller till att uttrycka någon annan uppfattning är kanske mänskligt, men inte särskilt konsekvent och uthålligt som politiskt ansvarig.
Få politiska avgöranden har tröskats så omsorgsfullt genom demokratins hela apparat och landat i ett beslut som jag anser att man faktiskt ska respektera och följa, vare sig man tycker att just Gyllenhjelmstorget är ens arbetsplats eller ej.
Inte heller har jag eller någon annan politiker sagt att vi inte vill ha torghandel på Gyllenhjelmstorget eller att Jazic skall bort därifrån. Tvärtom. Vi ser gärna en blomstrande torghandel som mycket riktigt kan vara ett mycket positivt miljötillskott - men vi vill att handeln ska ske från traditionella torgstånd och inte från någon form av varuvagnar. Önskar man ändå bedriva handel från varuvagnar erbjuder kommunen två andra platser i centrala Strängnäs. Ingen ska behöva bli avvisad.
Om detta har alla politiker varit lika eniga.
Så om Lena lämnar mitt parti av den orsaken vet jag inte vem hon ska rösta med i nästa val.
Om vi så avslutar med övriga frågor i Lenas brev.
Vi politiker har faktiskt inte mycket att säga till om när det gäller den konstnärliga utsmyckningen av den offentliga miljön. Vi får nog skäll ändå! Smaken är som Lena skriver - olika, och om man tycker att olika torghandelsuppfattningar är illa nog, vad skulle det då inte bli om politikerna lade sig i också den konstnärliga utsmyckningen.
Det är alltså på så sätt att kommunen bestämt att 1% av olika fastighetsinvesteringar (Gyllenhjelmstorget-Trädgårdsgatan räknades också som ett sådant) ska anslås till konstnärlig utsmyckning.
Kommunen har riktlinjer för hur denna ska bestämmas och beställas. Vanligtvis är det en projektgrupp där olika berörda tjänstemän från Samhällsbyggnadskontoret och Kulturkontoret tillsammans med en extern konstnärlig rådgivare bestämmer vad som ska ske med pengarna. Strängnäs Konstnärsakademi föreslår en konstnär som sedan får ett uppdrag.
När det gäller vattenkonsten hade ett tidigare förslag av konstnärerna Nils-Bertil Malmberg och Bo Englund fallit av ekonomiska skäl och när lite pengar åter fanns att tillgå gavs uppdraget till Stadsarkitekten att ta fram ett enklare förslag.
Min egen uppfattning om denna är att under förutsättning att den fungerar hela tiden och skapar ständig rörelse är den inte så tokig.
De färgglada kuberna har jag egentligen inte någon uppfattning om. Som konstnärligt uttryck har jag kanske lite svårt att förstå dem. Men det kan vara mina enkla och alltmer skumma ögon som inte ser det andra kanske ser i dem.
Vad jag vet är det trots allt rätt mycket folk som handlar av de blomster- och potatisförsäljare som då och då ställer upp sina bilar i Västerviken, så visst går folk till Västervikstorget. De går faktiskt till och med till Stora torget har jag kunnat konstatera med egna ögon.
Och vi har aldrig varit för att torgstånden måste vara identiska, men de ska vara traditionella torgstånd.
Det ska heller inte förglömmas att upprustningen av Gyllenhjelmstorget och Trädgårdsgatan var ett samprojekt med kringvarande fastighetsägare som bidrog med en miljon av kostnaderna för renoveringen inkl. vattenkonst och färgglada kuber. Med andra ord finns en annan extern avtalspart att ta hänsyn till som delade kommunens uppfattning om att ett renoverat centrumtorg krävde att också tillkommande detaljer miljöanpassades. Om Kommunen vill frångå något av det som var en förutsättning för avtalet, nämligen torghandelsbestämmelsernas intentioner, kan man inte bortse från risken att den andra parten kräver sina pengar tillbaka. Även kommunen måste hålla vad man lovar i avtal med andra parter.
Fördjupningen av Översiktplanen Strängnäs-Härad
Har nu ägnat en tid åt att plöja igenom samrådsyttrandena kring denna s.k. FÖP, liksom Miljökonsekvensbeskrivning, Grönplaner och den utställningsversion av FÖPen som alla yttrandena lett till.
Intressant läsning. Visar klart på de svårigheter vi politiker står inför när vi ska avväga olika intressen. Också hur vi ska förhålla oss till enskildheter som kanske avviker från det vi vill med helheten.
Hur många gånger är vi inte rörande överens om vissa helhetsbilder och planer för att sedan falla i någon opinionsfälla som berör ett litet avsnitt, då tillräckligt många raskt är beredda att dagtinga med den uppfattning man omfattat tidigare.
Den brist på konsekvens och uthållighet som jag tjatat om länge!
Ett exempel:
För två år sedan beslöt i tur och ordning, Teknik&Fritidsnämnden, Kommunstyrelsen och Kommunfullmäktige att en ny förbindelse med Tosterö skulle tas fram. Enligt de bedömningar som då gjordes sa att det vore ekonomiskt vansinne att lägga pengar på att renovera den gamla bron. Det skulle ändå bara vara att skjuta upp ett slut som bedömdes som oundvikligt. Man tycker att ett så pass brett förankrat och konsekvent beslut borde varit mycket väl underbyggt.
Följden var att i den samrådsversion av FÖPen som distribuerades till intresserade invånare, myndigheter och organisationer fanns ett utredningsområde med fyra möjliga lägen för en ny bro- eller tunnelförbindelse.
Gemensamt för de synpunkter (som till stor del kom från Tosterökretsar som står Folkpartiet nära) kring denna nya tänkta förbindelse var att de ifrågasatte behovet av en ny förbindelse och framförallt, skulle det ändå bli en, så var kraven "högljudda" på att proceduren också skulle innefatta omfattande konsekvensbeskrivningar för de olika alternativen (varav det gamla läget var ett).
Redan i februari i år var dock Kommunfullmäktige tydligen så informerade om att de måtte blivit förda vid ljuset för två år sedan eftersom man nu raskt - och utan en enda konsekvensbeskrivning vare sig av några av de tänkta förslagen eller det befintliga - kunde besluta att man istället skulle helrenovera och bygga till den gamla bron! Den gamla bro som för bara två år sedan ansågs bortom all rimlig räddning!
Vad hade hänt? Jo, spretighetspartiet hade bytt fot och låtit sina väljare på Tosterösidan påverka sin uppfattning. Då såg man inte längre till några helheter eller till något långsiktigt bästa för HELA kommunen.
Jag säger inte att beslutet måste vara fel. Det kanske är helt rätt. Det jag vänder mig emot är kriterierna för hur lätt vi ändrar uppfattning om saker och ting och knappast allltid med rationella skäl.
Och som sagt - utan någon som helst lösning beträffande de trafikproblem i centrum som inför det tidigare beslutet av somliga ansågs näst intill oöverstigliga. Och som krävdes långtgående konsekvensanalyser när det gällde de övriga alternativen.
Strängnäs Gille formulerar sig kring ett annat exempel så här:
"Ett exempel är den obegripliga viljan att till varje pris få bygga flytande hus".
Det torde inte vara obekant att jag ser mycket positivt i just möjligheten med flytande bostäder. Många har säkert den rätt så infekterade debatten om Nabbviken i åminne. Jag ser ju inte viljan som på något sätt obegriplig.
Jag tycker planhandlingen och miljlökonsekvensbeskrivningen på ett föredömligt sätt pekar på alla de fördelar som finns med denna typ av boende inte minst ur miljö- och naturskyddssynpunkt.
Det är kanske på sin plats att rekapitulera och belysa hur denna fråga kommit upp, eftersom många av de negativa samrådsyttrandena kommer från organisationer och enskilda som åberopar miljö- och naturskyddsskäl för sitt motstånd.
Första gången jag kom i kontakt med flytande villor var när Kommunen tillsammans med Solna kommun arrangerade en företagarresa till Lettland. Jag deltog i denna resa. Så gjorde också Richard Bergström från företaget AquaVilla i Solna.
Det jag såg på den utställning som ingick i arrangemanget, fick mig att inse fördelarna ur många synpunkter, inte minst ur ett hållbarhets- och resursperspektiv.
När därför vid ett senare tillfälle kommunens Miljöstrateg Bertil Antonsson vid ett möte med Miljö-&Räddningsnämnden (vars vice ordförande jag då var), redovisade ett EU-projekt han kommit att bli involverad i och som innebar att man från EUs sida i ett pilotprojekt tillsammans med några Europeiska kommuner ville belysa de konsekvenser ur olika miljöaspekter ett flytande boende skulle kunna få, var jag givetvis mycket positiv.
Till råga på allt visade det sig att helt parallellt och beroende på den växande betongindustrin i vår kommun, hade företaget AquaVilla studerat möjligheten av en etablering i Strängnäs.
För de flesta skulle detta uppfattas som en win-win-situation. En industri som bygger flytande hus i betong som lokaliserar sig nära befintlig betongproducent i en kommun som kan komma att ingå i ett EU-försök just kring flytande boende! Vad vore mer optimalt?
Anledningen till att EU vill titta närmare på detta är givetvis de befarade svängningarna i vattennivåer med hänsyn till klimatförändringen och möjligheter att lösa problem kring flytande boende när det gäller vatten- och avloppsförsörjning, sophantering m.fl. kommunala servicedelar. Men också för att se om flytande bostäder kan vara just en lösning på framtidens boendeproblem.
Redan idag är flytande boende en realitet i många Europeiska städer, inkl. Sverige. Men inte alltid har man kunnat nå tillfredsställande lösningar på de nämnda problemen. Här fanns en möjlighet.
Flytande boenden som koncentreras i anslutning till andra marina anläggningar ger minimal påverkan på den omgivande miljön. Visst, det kan behövas anslutningsvägar, parkeringsplatser och servicehus på land som givetvis löses i samordning med den intilliggande marina anläggningen. Men själva stranden kan lämnas orörd så när som på en landgång av samma slag som till vilken båtbrygga som helst. Husen gör således ingen åverkan på land. Inga sprängda grunder eller uppbyggda grundplatåer.
Och det bästa av allt. Vid behov kan de utan större problem förflyttas till annan plats.
När det gällde Nabbviken så gjordes kopplingen till flytande bostäder här av den tjänsteman vars uppgift det är att just ta tillvara miljö- och naturskyddsfrågor i hela vår kommuns planering. Det han också såg var en möjlighet att få delar av den marina som kommunen ändå måste anlägga i Nabbviken finansierad av detta EU-projekt varvid skattebetalarna således skulle slippa betydligt billigare undan. Även båtplatserna i marinan skulle genom det externa finansieringstillskottet kunna bli billigare än de nu kommer att bli.
Miljöstrategen utför sitt arbete på ett synnerligen förtjänstfullt sätt och det känns inte bra när hans ambitiösa arbete för vår miljö ifrågasätts med synpunkter som att något skulle vara "främmande för Strängnäs".
Ett mer inskränkt påstående får man väl leta efter. Jag brukar likna det vid att Blot-Sven på sin tid förmodligen skulle ansett Strängnäs Domkyrka för ett ytterligt främmande inslag i Strängnäs stadsbild.
Det är på samma nivå som de värsta invandrarfientliga kommentarer man kan finna. Hur skulle Strängnäs sett ut idag om det aldrig släppts fram något som inte funnits där förut?
Visst - man kan i efterhand ha synpunkter på den tid som släppte fram t.ex. Graflunds limpor och vi får väl vara tacksamma att Stora torget inte har någon varuhuskrokan.
Men vem vill idag ifrågasätta de kompakta P10-byggnaderna eller Sundbysjukhusets alla diton? När de tillkom fanns det säkert många som ansåg dessa som främmande inslag och i en helt annan skala än vad staden hittills speglat.
I hopp om att den kommande debatten kring FÖPen ska kunna hållas sansad och med viss "konsekvens och uthållighet" hos politikerna!
Sist en undran! Vad har Margaretha Furustrand gjort av 16 mil av kommunens stränder?
På Marianne Anderssons tid som ordförande i Plan-& Byggnämdnen hade kommunen 60 mil strand hette det? Nu står det 44 mil!!??
Intressant läsning. Visar klart på de svårigheter vi politiker står inför när vi ska avväga olika intressen. Också hur vi ska förhålla oss till enskildheter som kanske avviker från det vi vill med helheten.
Hur många gånger är vi inte rörande överens om vissa helhetsbilder och planer för att sedan falla i någon opinionsfälla som berör ett litet avsnitt, då tillräckligt många raskt är beredda att dagtinga med den uppfattning man omfattat tidigare.
Den brist på konsekvens och uthållighet som jag tjatat om länge!
Ett exempel:
För två år sedan beslöt i tur och ordning, Teknik&Fritidsnämnden, Kommunstyrelsen och Kommunfullmäktige att en ny förbindelse med Tosterö skulle tas fram. Enligt de bedömningar som då gjordes sa att det vore ekonomiskt vansinne att lägga pengar på att renovera den gamla bron. Det skulle ändå bara vara att skjuta upp ett slut som bedömdes som oundvikligt. Man tycker att ett så pass brett förankrat och konsekvent beslut borde varit mycket väl underbyggt.
Följden var att i den samrådsversion av FÖPen som distribuerades till intresserade invånare, myndigheter och organisationer fanns ett utredningsområde med fyra möjliga lägen för en ny bro- eller tunnelförbindelse.
Gemensamt för de synpunkter (som till stor del kom från Tosterökretsar som står Folkpartiet nära) kring denna nya tänkta förbindelse var att de ifrågasatte behovet av en ny förbindelse och framförallt, skulle det ändå bli en, så var kraven "högljudda" på att proceduren också skulle innefatta omfattande konsekvensbeskrivningar för de olika alternativen (varav det gamla läget var ett).
Redan i februari i år var dock Kommunfullmäktige tydligen så informerade om att de måtte blivit förda vid ljuset för två år sedan eftersom man nu raskt - och utan en enda konsekvensbeskrivning vare sig av några av de tänkta förslagen eller det befintliga - kunde besluta att man istället skulle helrenovera och bygga till den gamla bron! Den gamla bro som för bara två år sedan ansågs bortom all rimlig räddning!
Vad hade hänt? Jo, spretighetspartiet hade bytt fot och låtit sina väljare på Tosterösidan påverka sin uppfattning. Då såg man inte längre till några helheter eller till något långsiktigt bästa för HELA kommunen.
Jag säger inte att beslutet måste vara fel. Det kanske är helt rätt. Det jag vänder mig emot är kriterierna för hur lätt vi ändrar uppfattning om saker och ting och knappast allltid med rationella skäl.
Och som sagt - utan någon som helst lösning beträffande de trafikproblem i centrum som inför det tidigare beslutet av somliga ansågs näst intill oöverstigliga. Och som krävdes långtgående konsekvensanalyser när det gällde de övriga alternativen.
Strängnäs Gille formulerar sig kring ett annat exempel så här:
"Ett exempel är den obegripliga viljan att till varje pris få bygga flytande hus".
Det torde inte vara obekant att jag ser mycket positivt i just möjligheten med flytande bostäder. Många har säkert den rätt så infekterade debatten om Nabbviken i åminne. Jag ser ju inte viljan som på något sätt obegriplig.
Jag tycker planhandlingen och miljlökonsekvensbeskrivningen på ett föredömligt sätt pekar på alla de fördelar som finns med denna typ av boende inte minst ur miljö- och naturskyddssynpunkt.
Det är kanske på sin plats att rekapitulera och belysa hur denna fråga kommit upp, eftersom många av de negativa samrådsyttrandena kommer från organisationer och enskilda som åberopar miljö- och naturskyddsskäl för sitt motstånd.
Första gången jag kom i kontakt med flytande villor var när Kommunen tillsammans med Solna kommun arrangerade en företagarresa till Lettland. Jag deltog i denna resa. Så gjorde också Richard Bergström från företaget AquaVilla i Solna.
Det jag såg på den utställning som ingick i arrangemanget, fick mig att inse fördelarna ur många synpunkter, inte minst ur ett hållbarhets- och resursperspektiv.
När därför vid ett senare tillfälle kommunens Miljöstrateg Bertil Antonsson vid ett möte med Miljö-&Räddningsnämnden (vars vice ordförande jag då var), redovisade ett EU-projekt han kommit att bli involverad i och som innebar att man från EUs sida i ett pilotprojekt tillsammans med några Europeiska kommuner ville belysa de konsekvenser ur olika miljöaspekter ett flytande boende skulle kunna få, var jag givetvis mycket positiv.
Till råga på allt visade det sig att helt parallellt och beroende på den växande betongindustrin i vår kommun, hade företaget AquaVilla studerat möjligheten av en etablering i Strängnäs.
För de flesta skulle detta uppfattas som en win-win-situation. En industri som bygger flytande hus i betong som lokaliserar sig nära befintlig betongproducent i en kommun som kan komma att ingå i ett EU-försök just kring flytande boende! Vad vore mer optimalt?
Anledningen till att EU vill titta närmare på detta är givetvis de befarade svängningarna i vattennivåer med hänsyn till klimatförändringen och möjligheter att lösa problem kring flytande boende när det gäller vatten- och avloppsförsörjning, sophantering m.fl. kommunala servicedelar. Men också för att se om flytande bostäder kan vara just en lösning på framtidens boendeproblem.
Redan idag är flytande boende en realitet i många Europeiska städer, inkl. Sverige. Men inte alltid har man kunnat nå tillfredsställande lösningar på de nämnda problemen. Här fanns en möjlighet.
Flytande boenden som koncentreras i anslutning till andra marina anläggningar ger minimal påverkan på den omgivande miljön. Visst, det kan behövas anslutningsvägar, parkeringsplatser och servicehus på land som givetvis löses i samordning med den intilliggande marina anläggningen. Men själva stranden kan lämnas orörd så när som på en landgång av samma slag som till vilken båtbrygga som helst. Husen gör således ingen åverkan på land. Inga sprängda grunder eller uppbyggda grundplatåer.
Och det bästa av allt. Vid behov kan de utan större problem förflyttas till annan plats.
När det gällde Nabbviken så gjordes kopplingen till flytande bostäder här av den tjänsteman vars uppgift det är att just ta tillvara miljö- och naturskyddsfrågor i hela vår kommuns planering. Det han också såg var en möjlighet att få delar av den marina som kommunen ändå måste anlägga i Nabbviken finansierad av detta EU-projekt varvid skattebetalarna således skulle slippa betydligt billigare undan. Även båtplatserna i marinan skulle genom det externa finansieringstillskottet kunna bli billigare än de nu kommer att bli.
Miljöstrategen utför sitt arbete på ett synnerligen förtjänstfullt sätt och det känns inte bra när hans ambitiösa arbete för vår miljö ifrågasätts med synpunkter som att något skulle vara "främmande för Strängnäs".
Ett mer inskränkt påstående får man väl leta efter. Jag brukar likna det vid att Blot-Sven på sin tid förmodligen skulle ansett Strängnäs Domkyrka för ett ytterligt främmande inslag i Strängnäs stadsbild.
Det är på samma nivå som de värsta invandrarfientliga kommentarer man kan finna. Hur skulle Strängnäs sett ut idag om det aldrig släppts fram något som inte funnits där förut?
Visst - man kan i efterhand ha synpunkter på den tid som släppte fram t.ex. Graflunds limpor och vi får väl vara tacksamma att Stora torget inte har någon varuhuskrokan.
Men vem vill idag ifrågasätta de kompakta P10-byggnaderna eller Sundbysjukhusets alla diton? När de tillkom fanns det säkert många som ansåg dessa som främmande inslag och i en helt annan skala än vad staden hittills speglat.
I hopp om att den kommande debatten kring FÖPen ska kunna hållas sansad och med viss "konsekvens och uthållighet" hos politikerna!
Sist en undran! Vad har Margaretha Furustrand gjort av 16 mil av kommunens stränder?
På Marianne Anderssons tid som ordförande i Plan-& Byggnämdnen hade kommunen 60 mil strand hette det? Nu står det 44 mil!!??
Uppbrott som del av livslycka?
I morse kunde jag inte längre skylla på något! Det var bara att svida om till träningsoverallen och gångdojorna och ge mig ut på min långrunda i snabb gångtakt.
Under hela våren har jag lyckats hålla mig undan. Allt jobb i samband med att företaget skulle överlämnas i de nya ägarnas vård tog på viljan att ta den där timmen och gå.
Sedan slog gikten till - podager gu'bevars - förr ansedd som en vällevnadssjukdom med smeknamnet portvinstå! Jag känner plötsligt ytterligare en sympatiökning för den gode Kung Adolf Fredrik som inte bara gillade semlor utan också drabbades av just gikt. Ordet "giktbruten" fick plötsligt en helt annan innebörd för mig.
Talade med en god vän som drabbades av gikt för många år sedan. Idag forskar man på honom eftersom man ser ett samband mellan gikt, diabetes, njurproblem och struma. Allt detta har drabbat min vän och sambandet (allt har med ämnesomsättningen att göra) vill man nu undersöka. Gikt innebär en förhöjd utsöndring av urinsyra i kroppen som i mitt fall avsätter sig som kristaller i tålederna som svullnar och ömmar. Förenat med stark värk. Huden blir superkänslig.
Alltnog, vännens gikt sitter märkligt nog huvudakligen i hans inre organ och bara på den högra kroppshalvan. Att ändå höra hans glada röst och goda humör är en riktig injektion. "När jag har riktigt bra dagar - då sitter den (gikten) bara i foten". Och jag som vet hur dj-vligt bara fotontet kan vara.
Nå, nu har jag käkat medicin en vecka också mot gikten och kände att nu fanns inget jag längre kunde skylla på. Så på med gåstassen och iPoden ställd på "Blanda spår".
Hustrun förstår ju inte hur jag kan gå ute i skogen och inte lyssna på fåglarna. Men det gör jag. Då och då stannar jag till och lyssnar också på skogens alla ljud.
Men att för en gångs skull få möjlighet att obehindrat under en timme lyssna på alla favoriter är en njutning i sig. Där är allt från bror Lasse, Monica Z, Joe Cocker, körmusik av Mozart, Vivaldi och "vår egen" Dag Lundin, Gamla 60-talare som "Stupid Cupid" (en idiottitel men ett skönt arrangemang som fortfarande håller, Dusko Gojkovic till Terence Blanchard och Eric Clapton.
När jag passerade vår ena granne kom han emot mig och berättade att han och hans hustru följde min blogg. Va' trevligt att möta en läsare - som till råga på allt var positiv! (Hej Linnea och Lillebror!). Han sa också "va mycket fantastiskt Du varit med om".
Under den fortsatta promenaden funderade jag över detta. Och det är ju sant. Att som jag redan före 20 års ålder i princip ha fått möta så många intressanta människor och internationella storheter måste nog betraktas som lite märkvärdigt iallafall.
När hustrun kom in i mitt liv i mitten på 60-talet, fick jag dock andra prioriteringar. Hon var inte intresserad av "uteliv" och när vi fick vårt första barn och insåg det omöjliga i att låta barn växa upp i citykvarteren, beslöt vi oss att fly storstaden för den lilla, Mariefred ("ska ni pensionera er redan" frågade vännerna. Andra sa: "Hur ska det gå, Mats är väl inte praktisk!"). Själv var jag uppvuxen på Kungsholmen men hustrun kom från något "friare rymder" ute på Lidingö.
Ett beslut vi aldrig ångrat. Och inte heller har jag ångrat att vi då också lämnade en stor del av mitt och hustruns gamla umgänge. Under ett tiotal år i Mariefred när barnen växte upp fick vi ett nytt otroligt nära gäng. Alla med barn i samma åldrar.
I takt med skilsmässor och bytta jobb, skingrades så småningom också detta gäng. Vi koncentrerade oss på familjen och ett fåtal nära vänner. Barn och företag tog upp stor del av vårt liv.
Av olika skäl flyttade vi ett par gånger, alltid inom Strängnäs Kommun, men dock. Varje uppbrott innebar att man tvangs rannsaka och bedöma ting och företeelser i tillvaron. Sortera ut, byta ut, kort sagt förnya sig.
Vi var båda överens om att våra barn måste ut i världen. Och alla tre var också ute under delvis ganska lång tid. Vi var - och är - övertygade om att dessa uppbrott för dem också innebar en kick. En möjlighet att se världen med andra ögon. Att få perspektiv på tillvaron.
Vi såg exempel på unga människor, vänner till våra barn, som blev kvar i ICA-kassan och vars livserfarenheter utanför lilla Mariefred, består av några semesterorter i södern.
Sedan fick de gärna återvända till idyllen. En av dem har gjort det, medförandes amerikansk make, som också gjorde ett säkerligen oerhört påfrestande uppbrott från föräldrar, syster och vänner, men som här skapat sig en helt ny och mycket framgångsrik plattform. Han var arkitekt men blev Ericssons Event Manager med ansvar för att visualisera de system Ericsson tillverkar, i praktisk verklighet. Av 37 som anställdes för detta samtidigt i början av 2000-talet är han i prinicp ensam kvar efter alla utrensningar och är nu (förhoppningsvis) på väg mot nya utmaningar.
Nu står han inför en möjlighet att sköta ett internationellt event som innebär att han och hela familjen under ett halvår får förflytta sig mellan Europa, Rio, Sydney, Shanghai och Bombay, för att basa över det svenska deltagandet. De tvekar med tanke på barnen som är 7,6 och 3. Kompisar, förlorad tid i skolan etc.
Vi säger - barn i den åldern har inte de bekymren. Det är vi vuxna som inplanterar problemen. 6-åringen umgås idag ändå mest med 5-åringar. Han kommer bara "ikapp". Den äldsta kommer att klara att vara borta ett halvår från första klass och risken att den minsta tvingas byta dagis vid hemkomsten är ändå en ringa skada mot alla de upplevelser de alla får vara med om - och få betalt för! - under halvåret borta.
Att vi bröt upp från storstaden, har vi aldrig ångrat.
"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv." Sören Kirkegaard, filosof
Jag ser på mina två systrar. Underbara systrar, men de är på ett helt annat sätt fast i de rutor där de befann sig redan på 60-talet. Det umgås med i princip samma människor (jaktkamrater, innefolket. Ofta med samma geografiska begränsningar som de haft hela sina liv). Lustigt nog har den yngre av mina systrar övertagit stora delar av mitt gamla umgänge. Det pratas jakt och senaste teaterpjäsen. Boken alla MÅSTE läsa. Konstutställningen man inte får missa. Middagarna följer samma mönster.
De har goda liv som de säkert trivs med, men de har aldrig egentligen brutit upp utan bara följt med vågen.
Jag vet ju att jag också fått vara med om saker som de aldrig ens varit i närheten av som på många sätt berikat mitt liv.
"Bättre att ibland gå vilse än att inte gå alls." Börje Brillioth
Att våga kasta sig ut kan vara en livsvärdesinjektion av stora mått. Att vara nyfiken och öppen för nya intryck och möten känns angeläget för mig.
Av en sydafrikansk vän fick jag följande citat:
"Life should not be a journey to the grave with the intention of arriving safely in a beautiful and well-preserved body, but rather an invitation to skid in sideways, thoroughly used, totally worn-out, and loudly proclaiming ... 'What a trip that was!'"
Doktor Hanna Olsson sa en gång enligt en rubrik i DN:
"Jag vill veta hur livet är, Inte betrakta det, utan förstå det, se, smaka, leva"
Som någon sa: Jag vill inte dö nyfiken!
Under hela våren har jag lyckats hålla mig undan. Allt jobb i samband med att företaget skulle överlämnas i de nya ägarnas vård tog på viljan att ta den där timmen och gå.
Sedan slog gikten till - podager gu'bevars - förr ansedd som en vällevnadssjukdom med smeknamnet portvinstå! Jag känner plötsligt ytterligare en sympatiökning för den gode Kung Adolf Fredrik som inte bara gillade semlor utan också drabbades av just gikt. Ordet "giktbruten" fick plötsligt en helt annan innebörd för mig.
Talade med en god vän som drabbades av gikt för många år sedan. Idag forskar man på honom eftersom man ser ett samband mellan gikt, diabetes, njurproblem och struma. Allt detta har drabbat min vän och sambandet (allt har med ämnesomsättningen att göra) vill man nu undersöka. Gikt innebär en förhöjd utsöndring av urinsyra i kroppen som i mitt fall avsätter sig som kristaller i tålederna som svullnar och ömmar. Förenat med stark värk. Huden blir superkänslig.
Alltnog, vännens gikt sitter märkligt nog huvudakligen i hans inre organ och bara på den högra kroppshalvan. Att ändå höra hans glada röst och goda humör är en riktig injektion. "När jag har riktigt bra dagar - då sitter den (gikten) bara i foten". Och jag som vet hur dj-vligt bara fotontet kan vara.
Nå, nu har jag käkat medicin en vecka också mot gikten och kände att nu fanns inget jag längre kunde skylla på. Så på med gåstassen och iPoden ställd på "Blanda spår".
Hustrun förstår ju inte hur jag kan gå ute i skogen och inte lyssna på fåglarna. Men det gör jag. Då och då stannar jag till och lyssnar också på skogens alla ljud.
Men att för en gångs skull få möjlighet att obehindrat under en timme lyssna på alla favoriter är en njutning i sig. Där är allt från bror Lasse, Monica Z, Joe Cocker, körmusik av Mozart, Vivaldi och "vår egen" Dag Lundin, Gamla 60-talare som "Stupid Cupid" (en idiottitel men ett skönt arrangemang som fortfarande håller, Dusko Gojkovic till Terence Blanchard och Eric Clapton.
När jag passerade vår ena granne kom han emot mig och berättade att han och hans hustru följde min blogg. Va' trevligt att möta en läsare - som till råga på allt var positiv! (Hej Linnea och Lillebror!). Han sa också "va mycket fantastiskt Du varit med om".
Under den fortsatta promenaden funderade jag över detta. Och det är ju sant. Att som jag redan före 20 års ålder i princip ha fått möta så många intressanta människor och internationella storheter måste nog betraktas som lite märkvärdigt iallafall.
När hustrun kom in i mitt liv i mitten på 60-talet, fick jag dock andra prioriteringar. Hon var inte intresserad av "uteliv" och när vi fick vårt första barn och insåg det omöjliga i att låta barn växa upp i citykvarteren, beslöt vi oss att fly storstaden för den lilla, Mariefred ("ska ni pensionera er redan" frågade vännerna. Andra sa: "Hur ska det gå, Mats är väl inte praktisk!"). Själv var jag uppvuxen på Kungsholmen men hustrun kom från något "friare rymder" ute på Lidingö.
Ett beslut vi aldrig ångrat. Och inte heller har jag ångrat att vi då också lämnade en stor del av mitt och hustruns gamla umgänge. Under ett tiotal år i Mariefred när barnen växte upp fick vi ett nytt otroligt nära gäng. Alla med barn i samma åldrar.
I takt med skilsmässor och bytta jobb, skingrades så småningom också detta gäng. Vi koncentrerade oss på familjen och ett fåtal nära vänner. Barn och företag tog upp stor del av vårt liv.
Av olika skäl flyttade vi ett par gånger, alltid inom Strängnäs Kommun, men dock. Varje uppbrott innebar att man tvangs rannsaka och bedöma ting och företeelser i tillvaron. Sortera ut, byta ut, kort sagt förnya sig.
Vi var båda överens om att våra barn måste ut i världen. Och alla tre var också ute under delvis ganska lång tid. Vi var - och är - övertygade om att dessa uppbrott för dem också innebar en kick. En möjlighet att se världen med andra ögon. Att få perspektiv på tillvaron.
Vi såg exempel på unga människor, vänner till våra barn, som blev kvar i ICA-kassan och vars livserfarenheter utanför lilla Mariefred, består av några semesterorter i södern.
Sedan fick de gärna återvända till idyllen. En av dem har gjort det, medförandes amerikansk make, som också gjorde ett säkerligen oerhört påfrestande uppbrott från föräldrar, syster och vänner, men som här skapat sig en helt ny och mycket framgångsrik plattform. Han var arkitekt men blev Ericssons Event Manager med ansvar för att visualisera de system Ericsson tillverkar, i praktisk verklighet. Av 37 som anställdes för detta samtidigt i början av 2000-talet är han i prinicp ensam kvar efter alla utrensningar och är nu (förhoppningsvis) på väg mot nya utmaningar.
Nu står han inför en möjlighet att sköta ett internationellt event som innebär att han och hela familjen under ett halvår får förflytta sig mellan Europa, Rio, Sydney, Shanghai och Bombay, för att basa över det svenska deltagandet. De tvekar med tanke på barnen som är 7,6 och 3. Kompisar, förlorad tid i skolan etc.
Vi säger - barn i den åldern har inte de bekymren. Det är vi vuxna som inplanterar problemen. 6-åringen umgås idag ändå mest med 5-åringar. Han kommer bara "ikapp". Den äldsta kommer att klara att vara borta ett halvår från första klass och risken att den minsta tvingas byta dagis vid hemkomsten är ändå en ringa skada mot alla de upplevelser de alla får vara med om - och få betalt för! - under halvåret borta.
Att vi bröt upp från storstaden, har vi aldrig ångrat.
"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv." Sören Kirkegaard, filosof
Jag ser på mina två systrar. Underbara systrar, men de är på ett helt annat sätt fast i de rutor där de befann sig redan på 60-talet. Det umgås med i princip samma människor (jaktkamrater, innefolket. Ofta med samma geografiska begränsningar som de haft hela sina liv). Lustigt nog har den yngre av mina systrar övertagit stora delar av mitt gamla umgänge. Det pratas jakt och senaste teaterpjäsen. Boken alla MÅSTE läsa. Konstutställningen man inte får missa. Middagarna följer samma mönster.
De har goda liv som de säkert trivs med, men de har aldrig egentligen brutit upp utan bara följt med vågen.
Jag vet ju att jag också fått vara med om saker som de aldrig ens varit i närheten av som på många sätt berikat mitt liv.
"Bättre att ibland gå vilse än att inte gå alls." Börje Brillioth
Att våga kasta sig ut kan vara en livsvärdesinjektion av stora mått. Att vara nyfiken och öppen för nya intryck och möten känns angeläget för mig.
Av en sydafrikansk vän fick jag följande citat:
"Life should not be a journey to the grave with the intention of arriving safely in a beautiful and well-preserved body, but rather an invitation to skid in sideways, thoroughly used, totally worn-out, and loudly proclaiming ... 'What a trip that was!'"
Doktor Hanna Olsson sa en gång enligt en rubrik i DN:
"Jag vill veta hur livet är, Inte betrakta det, utan förstå det, se, smaka, leva"
Som någon sa: Jag vill inte dö nyfiken!
Krävs ett elände för kreativitet?
"Är en splittrad och disharmonisk personlighet en skapande personlighet?"
Så frågades på en diskussionstråd på "silvergen.org" för en tid sedan.
Tråden hade börjat med begreppet "lycka" men rörde sig av egen kraft mot andra områden av livet. Vi rör vi oss kring ett begrepp som är så väsentligt för våra livsvillkor och som så starkt påverkar varje människa att man även kan diskutera människors kreativitet i förhållande till lyckan.
Min fullkomliga övertygelse är att, för att tillföra nya dimensioner, för att nå vidare bortom det redan sedda och hörda, krävs denna disharmoni som gör känsliga människor mer receptiva, mer öppna för intryck och möjligheter. Det krävs ett missnöje mot tingens ordning, mot något bestående, accepterat och "comme'il faut" för att en revolt ska leda vidare.
Jag brukar citera en norsk konstnär (Yngve Henriksen) som så träffande uttryckte skillnaden mellan det "verkligt kreativa" och det "goda hantverket" i en radiointervju om konstnärer i Lofoten, 2006:
”Mycket konst faller igenom. Det är för vackert att måla det. Det blir som vykort som inte har något annat väsen än att vara vackert.
Konsten ska beröra och angå djupare och mera mentalt. Ha en mental laddning och en andlig dimension. Den ska vara ett psykologiskt drama. Kampen för tillvaron pågår också i ett vackert landskap”
Jag vet att värdefullare, varaktigare och mer berörande musikaliska upplevelser kommer ur röster som Billie Holidays och Monica Zetterlunds än ur Alice Babs och Ella Fitzgeralds (hur underbara än dessa kan vara).
Jag vet att dikter berör mig starkare om det är Gullberg, Dagerman, Martinsson eller Boye som skrivit dem än t.ex. Heidenstam eller Siewerz.
Konstnären Carl Larsson var under hela sitt liv en gudabenådad konstnär, men de verkligt nyskapande bilderna gjorde han medan han ännu var en fattig student och ännu märkt av en splittrad barndom.
Hur stämmer då detta med 20-talet och 60-talet? D.v.s. de efterkrigsårtionden som blev så eruptivt kreativa.
Då allt var möjligt. Då snarare glädjen stod högt i tak än våndan.
Fanns där då ändå faktiskt just en vånda över att befinna sig i regellöst land. Att kasta sig ut i ett tomt och okänt intet. En känsla som omvandlades till någon slags eufori över att något förbjudet kanske kunde vara tillåtet? Eller att man plötsligt insåg att man helt enkelt kunde strunta i konvenans och respektabilitet.
Poeten Petter Bergman så en gång i en inledning till en radiopjäs: "Ingen konst som på något sätt är självständig eller nyskapande kan vara respektabel. Det vore självmotsägande."
Franz Kafka sa så här: "Ett konstverk måste vara yxan som krossar de frusna vattnen inom oss".
Idag uppmanas vi att tänka "outside the box". Det förutsätter ju ändock att man känner innehållet i "boxen"
Poeten Harry Martinsson förfäktade en uråldrig kinesisk visdom om att all revolution måste ske inom lydnaden. D.v.s. man måste kunna för att ändra. Något min far försökte inpränta hos oss syskon: först en ordentlig utbildning så att ni vet och kan, sedan kan ni gå vidare med det ni vill.
Nu tycks det mer så att de unga börjar redan utanför boxens väggar. Hur kan man då revoltera? Mot vad revolterar man?
Vari ligger den för kreativiteten nödvändiga våndan om allt redan är tillåtet?
Så frågades på en diskussionstråd på "silvergen.org" för en tid sedan.
Tråden hade börjat med begreppet "lycka" men rörde sig av egen kraft mot andra områden av livet. Vi rör vi oss kring ett begrepp som är så väsentligt för våra livsvillkor och som så starkt påverkar varje människa att man även kan diskutera människors kreativitet i förhållande till lyckan.
Min fullkomliga övertygelse är att, för att tillföra nya dimensioner, för att nå vidare bortom det redan sedda och hörda, krävs denna disharmoni som gör känsliga människor mer receptiva, mer öppna för intryck och möjligheter. Det krävs ett missnöje mot tingens ordning, mot något bestående, accepterat och "comme'il faut" för att en revolt ska leda vidare.
Jag brukar citera en norsk konstnär (Yngve Henriksen) som så träffande uttryckte skillnaden mellan det "verkligt kreativa" och det "goda hantverket" i en radiointervju om konstnärer i Lofoten, 2006:
”Mycket konst faller igenom. Det är för vackert att måla det. Det blir som vykort som inte har något annat väsen än att vara vackert.
Konsten ska beröra och angå djupare och mera mentalt. Ha en mental laddning och en andlig dimension. Den ska vara ett psykologiskt drama. Kampen för tillvaron pågår också i ett vackert landskap”
Jag vet att värdefullare, varaktigare och mer berörande musikaliska upplevelser kommer ur röster som Billie Holidays och Monica Zetterlunds än ur Alice Babs och Ella Fitzgeralds (hur underbara än dessa kan vara).
Jag vet att dikter berör mig starkare om det är Gullberg, Dagerman, Martinsson eller Boye som skrivit dem än t.ex. Heidenstam eller Siewerz.
Konstnären Carl Larsson var under hela sitt liv en gudabenådad konstnär, men de verkligt nyskapande bilderna gjorde han medan han ännu var en fattig student och ännu märkt av en splittrad barndom.
Hur stämmer då detta med 20-talet och 60-talet? D.v.s. de efterkrigsårtionden som blev så eruptivt kreativa.
Då allt var möjligt. Då snarare glädjen stod högt i tak än våndan.
Fanns där då ändå faktiskt just en vånda över att befinna sig i regellöst land. Att kasta sig ut i ett tomt och okänt intet. En känsla som omvandlades till någon slags eufori över att något förbjudet kanske kunde vara tillåtet? Eller att man plötsligt insåg att man helt enkelt kunde strunta i konvenans och respektabilitet.
Poeten Petter Bergman så en gång i en inledning till en radiopjäs: "Ingen konst som på något sätt är självständig eller nyskapande kan vara respektabel. Det vore självmotsägande."
Franz Kafka sa så här: "Ett konstverk måste vara yxan som krossar de frusna vattnen inom oss".
Idag uppmanas vi att tänka "outside the box". Det förutsätter ju ändock att man känner innehållet i "boxen"
Poeten Harry Martinsson förfäktade en uråldrig kinesisk visdom om att all revolution måste ske inom lydnaden. D.v.s. man måste kunna för att ändra. Något min far försökte inpränta hos oss syskon: först en ordentlig utbildning så att ni vet och kan, sedan kan ni gå vidare med det ni vill.
Nu tycks det mer så att de unga börjar redan utanför boxens väggar. Hur kan man då revoltera? Mot vad revolterar man?
Vari ligger den för kreativiteten nödvändiga våndan om allt redan är tillåtet?
Eskilstuna-Kurirens politiske redaktör går över gränsen!/Uppdaterat 3/7
Klockan 24.00, natten till idag, onsdagen den 2 Juli mottar Strängnäspartiets ordförande, Margit Urtegård följande SMS från den politiske redaktören på Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidning: "Jag har sagt mina sista ord till dig. Gud är din domare. A."
Detta efter att Margit Urtegård i några inlägg på sin blogg kommenterat och kritiserat Alex Voronov. Inläggen har kommenterats flitigt av andra lokalpolitiker som väl i stort sett delat Margits uppfattning om denne arrogante unge och ytterligt självmedvetne herre som totalt tycks sakna självdistans, humor - och som det visar sig nu - vett och omdöme!
Inte nog med SMSet. I en kommentar till Margits senaste blogginlägg skriver nämnde Redaktör Voronov (Gud hjälpe - jag kallade honom en gång "chefredaktör" i den naiva tron att allt var som förr): "Jag berättar aldrig offentligt om innehållet i de samtal jag för med politiker. Den som för bakgrundssamtal med mig ska veta att det som sägs stannar hos mig."
För att i nästa ögonblick ingående berätta om innehållet i ett tefefonsamtal han haft med Margit Urtegård! Och till råga på allt beskylla henne för att sprida lögner.
Och så kommer då "slutklämmen" i form av en kommentar på bloggen: "Som sagt, Gud är vår domare. Alex Voronov"
Men vad är detta? Har Al-Qaida infiltrerat Eskilstuna-Kuriren?
Om inte Alex Voronovs SMS mitt i natten är att betrakta som ett rent hot - vad är det då?
Den politiske ledarskribenten har därmed gått över anständighetens gräns och borde inte längre kunna vara ledarredaktör för en obunden liberal tidning. Vad han har gjort torde sakna motstycke i tidningshistorien.
Inte ens Herbert Tingsten, Olof Lagercrantz eller Bo Strömstedt (utan några som helst jämförelser i övrigt) torde ha förfallit till motsvarande agerande alldeles oavsett att de inte hade tillgång till SMS.
Eftersom Margit Urtegård inte väljer att polisanmäla händelsen, utgår jag ändå från att ledningen för Eskilstuna-Kuriren tar sitt ansvar och skiljer Alex Voronov från hans tjänst.
Att en politisk ledarskribent uttalar sig och beter sig som han gjort kan inte få fortgå opåtalat.
PS: Så här svarar tidningens chefredaktör när jag fäster hans uppmärksamhet på den politiske redaktörens handlande:
"Hej!
Tack för din e-post.
Alex Voronov har sedan tidigare informerat mig om diskussionen. Även han har känt ett stort obehag och en oro över hur hans ord vridits och vänts och uppfattats på sätt som aldrig varit hans avsikt.
I dagens digitaliserade samhälle med allt snabbare kommunikationer blir det också allt vanligare att sändare och mottagare upplever ett budskap på olika sätt. Man ser exempel på detta varje vecka. Det stämmer till eftertanke.
Hur som helst har Alex vårt fulla förtroende och han har själv fattat beslutet att avsluta direktkontakten med er eftersom så mycket missuppfattas.
Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att det är tråkigt att denna situation uppstått. Jag beklagar det uppriktigt, något jag vet att också Alex instämmer i.
Med vänlig hälsning
PeO Wärring"
Jag undrar bara hur PeO Wärring skulle ha "vridit och vänt" på följande fras om han drabbades av den mitt i natten:
"Jag har sagt mina sista ord till dig. Gud är din domare. A."
Det visar bara att Eskilstuna-Kuriren nuförtiden anser det tillåtet för sina företrädare att uttala hotelser och sedan skylla på sin "kulturella bakgrund".
Illavarslande för vårt samhälle.
Detta efter att Margit Urtegård i några inlägg på sin blogg kommenterat och kritiserat Alex Voronov. Inläggen har kommenterats flitigt av andra lokalpolitiker som väl i stort sett delat Margits uppfattning om denne arrogante unge och ytterligt självmedvetne herre som totalt tycks sakna självdistans, humor - och som det visar sig nu - vett och omdöme!
Inte nog med SMSet. I en kommentar till Margits senaste blogginlägg skriver nämnde Redaktör Voronov (Gud hjälpe - jag kallade honom en gång "chefredaktör" i den naiva tron att allt var som förr): "Jag berättar aldrig offentligt om innehållet i de samtal jag för med politiker. Den som för bakgrundssamtal med mig ska veta att det som sägs stannar hos mig."
För att i nästa ögonblick ingående berätta om innehållet i ett tefefonsamtal han haft med Margit Urtegård! Och till råga på allt beskylla henne för att sprida lögner.
Och så kommer då "slutklämmen" i form av en kommentar på bloggen: "Som sagt, Gud är vår domare. Alex Voronov"
Men vad är detta? Har Al-Qaida infiltrerat Eskilstuna-Kuriren?
Om inte Alex Voronovs SMS mitt i natten är att betrakta som ett rent hot - vad är det då?
Den politiske ledarskribenten har därmed gått över anständighetens gräns och borde inte längre kunna vara ledarredaktör för en obunden liberal tidning. Vad han har gjort torde sakna motstycke i tidningshistorien.
Inte ens Herbert Tingsten, Olof Lagercrantz eller Bo Strömstedt (utan några som helst jämförelser i övrigt) torde ha förfallit till motsvarande agerande alldeles oavsett att de inte hade tillgång till SMS.
Eftersom Margit Urtegård inte väljer att polisanmäla händelsen, utgår jag ändå från att ledningen för Eskilstuna-Kuriren tar sitt ansvar och skiljer Alex Voronov från hans tjänst.
Att en politisk ledarskribent uttalar sig och beter sig som han gjort kan inte få fortgå opåtalat.
PS: Så här svarar tidningens chefredaktör när jag fäster hans uppmärksamhet på den politiske redaktörens handlande:
"Hej!
Tack för din e-post.
Alex Voronov har sedan tidigare informerat mig om diskussionen. Även han har känt ett stort obehag och en oro över hur hans ord vridits och vänts och uppfattats på sätt som aldrig varit hans avsikt.
I dagens digitaliserade samhälle med allt snabbare kommunikationer blir det också allt vanligare att sändare och mottagare upplever ett budskap på olika sätt. Man ser exempel på detta varje vecka. Det stämmer till eftertanke.
Hur som helst har Alex vårt fulla förtroende och han har själv fattat beslutet att avsluta direktkontakten med er eftersom så mycket missuppfattas.
Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att det är tråkigt att denna situation uppstått. Jag beklagar det uppriktigt, något jag vet att också Alex instämmer i.
Med vänlig hälsning
PeO Wärring"
Jag undrar bara hur PeO Wärring skulle ha "vridit och vänt" på följande fras om han drabbades av den mitt i natten:
"Jag har sagt mina sista ord till dig. Gud är din domare. A."
Det visar bara att Eskilstuna-Kuriren nuförtiden anser det tillåtet för sina företrädare att uttala hotelser och sedan skylla på sin "kulturella bakgrund".
Illavarslande för vårt samhälle.
Döden,döden....
På "silvergen.org" pågår en diskussion under rubriken "Fortsättningsförsök" där mitt diskussionsinlägg svällde till ett eget blogginlägg. Jag återger det även här:
Likt Tintomara har jag en "Gud-som-haver-barnen-kär-tro" som följt mig mer eller mindre troget genom livets många skiften.
Likt Tintomara har jag en "Gud-som-haver-barnen-kär-tro" som följt mig mer eller mindre troget genom livets många skiften.
Inte brinnande, inte övertygad. Definitivt ogillande i många stycken. Inte minst när det gäller den omoderna rigida gudstjänstritualen och mässande, oengagerade, salvelsefulla, oinspirerande, okarismatiska ämbetsmän till präster. Var finner de alla dessa träbeläten som de sedan kostar på en utbildning till svartrockseländen.
Men kyrkan - eller ska jag kanske säga kyrkans hus - har alltid varit en nära följeslagare, en plats för ro och stilla kontemplation. Men också en glädjehöjdare då jag stått i mitten av kören när tonerna har styrka, lödighet - och stämmer!
Så det här med döden! Vår syn på den har ju växlat från något väldigt påtagligt och nära. Ett skeende i hemmet med eget deltagande i alla skeden intill gravsättningen.
Till ett opersonligt undanskuffat, kistlockskrossat rutinförfarande fjärran från varmt mänsklig omfamning.
Jag har ett foto av min farmors lille bror som dog som liten gosse. Han ligger i sin öppna kista med spetskrås runt kanten. Hans ögon är öppna och huvudet vänt mot fotografen.
Han fick fortsätta att vara med sin familj.
För inte alltför länge sedan var det vanligt att när små barn dog, skulle man "glömma och gå vidare". Inte tala om. Inte "hålla vid liv". Glömma bort!
Numer har detta verkat svänga. När min lille sonson Nils dog ett dygn gammal för ett år sedan, hade hustrun och jag ännu inte hunnit in till Mälarsjukhuset, men vi kom alldeles efter och fick hålla vårt ännu varma lilla barnbarn i våra armar en stund. Vi fotograferade honom när han klätts i sina fina "hemgångskläder" och låg där med sin nalle. Ett foto som ständigt står framme med tänt ljus. Jag fick vara med - tillsammans med hans morfar - och hämta honom från BB i den lilla kistan som öppnades en stund i kyrkan före begravningen för att också två av de små kusinerna, moster, fastrar, mormor och morfar också skulle få se den lille och kunna minnas honom som en realitet. Morfar och jag sänkte också sedan den vita kistan ner i graven och Gud nåde (!) om någon krossade kistan innan graven lades igen.
Vi säger också ofta att "det var väl skönt" när någon dör hastigt. Säkert tänker vi på att den som dött slapp "lida". Men kanske också på att man sluppit besväret av långa vak, ett utdraget och påfrestande skeende med mycken ångest och säkert skuldkänslor.
Och visst - inte vill man väl dö förvirrad eller med svåra plågor. Kanske är det bättre att som Mormor, bara falla ihop på köksgolvet en morgon.
Men så får jag fatt i pappas anteckningar från många och långa samtal han hade med min farfar på dödsbädden. Min farfar var stomiopererad redan i mitten av 30-talet, men levde ytterligare 16 år och dog 1952 vid 83 års ålder. De sista månaderna då cancern åter blossat upp och sakta utmärglade hans annars så glada väsen med god rondör, fick han ändå tillbringa i sitt hem. Jag utgår från att han "hölls smärtfri".
De anteckningarna återgav samtal om viktigt och trivialt. Om stort och smått. Om kärt och hatat. Om liv och död. Om samhörighet.
Jag har en vän och historielärare som när vi upplevde en vacker herrgård på landet med stor 1700-talskänsla sade att han skulle ha trivts bra med livet på den tiden. Jag replikerade cyniskt med att fråga vad som fick honom att tro att han skulle fötts här på herrgår'n och inte i någon av statarlängorna!
Men jag förstod ändå hans önskan. Den är densamma jag har för min egen avgång. Jag hoppas den kan ske som farfars i en känsla av samhörighet med nära och kära. Med möjlighet till nakna samtal utan skygglappar och förbehåll. Med mycket gråt och känslor men som ändå kan leda till en känsla av fullbordan när slutet väl kommer.
Men det blir väl under ett bildäck.....
Jordfästning?
För några månader sedan sändes ett Uppdrag Granskning om en "gravhantering" som väl närmast är att betrakta som grav- eller likskändning.
Det var bland det obehagligaste jag sett på mycket länge och det berörde mig mycket illa.
Värst tycker jag nog ändå den ljugande kyrkoherden var! Den kvinnan måtte väl ändå skiljas från sitt ämbete! Hur kan hon plötsligt mena att "det var ett speciellt tillfälle" då man "på de anhörigas begäran" krossat kistan när hon dessförinnan vid TVÅ telefonintervjuer klart uttalat att det var vanligt och att det var så "man gjorde"!
Någon berättade i programmet om att man ställde en planka på kistlocket och sedan slog man sönder det med en slägga mot plankan! Det känns ju helt medeltida då man genom att slå en påle genom vampyrers och andra misshagliga personers hjärtan just "jordfäste" dem för att de inte skulle "gå igen"!
Hur kan detta förfarande inte ha lett till något rättsligt efterspel? Regelbundet läser vi om gravskändningar där ungdomar (?) vält gravstenar etc. där åtal faktiskt då och då väckts.
Men här - där något ännu värre uppenbarligen pågått "i tysthet" under många år, t.o.m. med kyrkans "välsignelse" - där sker ingenting!
Det var bland det obehagligaste jag sett på mycket länge och det berörde mig mycket illa.
Värst tycker jag nog ändå den ljugande kyrkoherden var! Den kvinnan måtte väl ändå skiljas från sitt ämbete! Hur kan hon plötsligt mena att "det var ett speciellt tillfälle" då man "på de anhörigas begäran" krossat kistan när hon dessförinnan vid TVÅ telefonintervjuer klart uttalat att det var vanligt och att det var så "man gjorde"!
Någon berättade i programmet om att man ställde en planka på kistlocket och sedan slog man sönder det med en slägga mot plankan! Det känns ju helt medeltida då man genom att slå en påle genom vampyrers och andra misshagliga personers hjärtan just "jordfäste" dem för att de inte skulle "gå igen"!
Hur kan detta förfarande inte ha lett till något rättsligt efterspel? Regelbundet läser vi om gravskändningar där ungdomar (?) vält gravstenar etc. där åtal faktiskt då och då väckts.
Men här - där något ännu värre uppenbarligen pågått "i tysthet" under många år, t.o.m. med kyrkans "välsignelse" - där sker ingenting!
