Edward H. Bohlin – "stjärnornas sadelmakare och silversmed"

 
År 1895 föddes som den näst yngsta av 13 syskon i Spånga Husartorp i Vintrosa, den lille Emil Helge Bohlin, kallad Helge. Samtidigt bodde min farfar Oscar inhyst på gården Holmtorp inte långt därifrån. Farfar ansvarade för byggandet av Örebro-Svartå Jernväg som invigdes med pompa och ståt två år senare av Kung Oscar II. Farfar Oscar och Helge träffades aldrig men möjligen kan det geografiska sammanträffandet haft betydelse 51 år senare!
Helges far var officer i livregementet till häst och hästar var tidigt ett stort intresse för Helge.

I tidsandan låg också ett stort intresse för Vilda Västern i Amerika. Intresset för att erövra ny mark och bygga ett nytt land hade väckts av de många emigranternas hemskickade historier. Sverige hade ju faktiskt förlorat närmare en femtedel av sin befolkning till Amerika under årtiondena före Helges födelse. Guldrush och indianromantik var något högst påtagligt. Helge var en gång, som barn, i Köpenhamn och fick där se Buffalo Bills Westernshow, tog mod till sig och tilltalade den stora idolen William Cody. Denne gav den unge Helge ett löfte om jobb om han någonsin skulle komma till USA – vilket löfte kom att infrias.

En gång i tidiga tonåren var Helge och vännen Lars Larsson i Örebro där de hoppades få lärlingsplatser hos en silversmed. Dennes hustru tog dock helt musten ur de två ynglingarna med nedgörande och nedsättande kommentarer. När de båda nedslagna pojkarna kom ut från verkstaden fick de syn på ett anslag som efterlyste besättning till ett fartyg som just skulle avgå. De fick båda arbete och blodad tand. Helge med sina drömmar om Vilda Västern och Buffalo Bill lyckades 1912, 17 år gammal, efter några kortare seglatser få hyra på det fyrmastade lastsegelfartyget POMMERN (som idag ligger som mueum i Mariehamn) destinerat till New York dit resan tog nästan en månad. De följde sedan med fartyget vidare söderut till Newport News i Virginia där de landsteg.

Ynglingarna arbetade sig sedan vidare till Lake City i Minnesota, Chicago och till Miles City i Montana. De försörjde sig på lantarbetarjobb och som sockerbetsplockare. Helge fick snart lära sig att inte allt i cowboyens liv var en dans på rosor! Men också att handskas med de djur som fodrades på sockerbetornas blast, alltefter de plockades, för att växa till sig inför marknadsförsäljningen. Bohlin lärde sig nu verkligen kärnan i cowboylivet. Miles City var ett mekka för cowboys och i Miles City Saddle Companys affär lyckades han långsamt få ihop sin egen cowboyutrustning. Mycket av det han kunde senare i livet lärde han sig ”the hard way” här i Miles City.
 
En föregångare till "the Marlboro Man"!  Ed Bohlin gör reklam för cigaretten Camel 1918.  23 år gammal.


Så kom avlöningsdagen! Alla klädde upp sig och skulle in till staden och fira. Självklart med den obligatoriska ”sixshootern” i hölstret. Männen lockade med sig de båda ynglingarna. När de kom till första saloonen så tillfrågades de vad de ville ha och Helge kom ihåg löftet till sin mor (villkoret för att han skulle få resa) att inte röka eller dricka! Så han bad om en kopp kaffe! Man försäkrade honom att han bara måste pröva ”Montanakaffet” – vilket innehöll en försvarlig mängd whisky, socker och vispad grädde.

Det dröjde inte länge förrän den unge Helge började bli högljudd, drog revolvern för att skjuta sönder lamporna! Sheriffen tillkallades och Helge slängdes i finkan. Efter ett par veckor som gäst hos den statliga ungdomsvårdsanstalten hade Helge lärt sig sin läxa om dryckenskap.  Hans dotter drog sig till minnes långt senare att närhelst någon frågade vad Helge ville ha att dricka så svarade han: ”jag tar ett äpple”!

Hans vänner hade dock svårt att uttala hans namn och hade börjat kallat honom Ed, vilket han själv tog till sig och så småningom ändrade sitt namn till Edward H Bohlin. ”H”-et behöll han för Helge.

Ed lärde sig mycket under dessa år. Inte minst att till fullo behärska språket, men han tog också korrespondenskurser i konst och måleri och han fulländade sina färdigheter att kasta lasso, skjuta med sin revolver och rida. Han fick förståelse för de hårda krav som måste ställas på de kläder och den utrustning som cowboys är beroende av för att kunna utföra sitt jobb. Betydelsen av kvalitet, men också av stil. För stil och mode var inte minst viktigt. Och det ändrades ständigt. Men Ed studerade inte bara sina arbetskamrater och deras sadlar och seldon utan följde noggrant Sears Roebucks årliga kataloger och besökte i studiesyfte sadelmakare varhelst han kom.

Han tog också tillfället i akt att skapa vänskapsband med många medlemmar av ”den stornäbbade fågelns stam” det vill säga kråkindianer, vilket väckte hans intresse också för indianer och gav honom förståelse och insikter som han fick stor nytta av i sitt liv. Han fick till och med äran att vara med och flytta gravar från Custers slagfält till indianernas reservat.
 
En annan typisk ingrediens i Ed Bohlins design – indianansiktet. Här som brosch men figuren återfinns på sadlar, sporrar och andra Bohlinalster.


1916 lämnade han Miles City och kom till Cody, Wyoming. Cody ligger på gränsen till Yellowstones nationalpark. Redan hade automobiler börjat visa sig med besökare till parken men Ed hann få jobb som kusk på en av de sista diligensrutterna från Cody till parkens östra sida. Han arbetade också på flera rancher i trakten, bland annat hos William Codys dotter och måg.

Det var vid den här tiden han började göra egna läderbearbetningsverktyg av gamla spikar och hästskosömmar. Samtidigt fick han goda råd av en lokal juvelerare som fick honom att göra en enkel silverflöjt och han började experimentera med att skära och löda koppar och silver. I gårdssmedjan förfärdigade han ett antal enkla bältesspännen och det stod snart klart att hans temperament och andra förutsättningar gjorde att tiden som praktiserande cowboy gick mot sitt slut.

Ed hade mött och gift sig med Leana Marie Freeberg och de fick dottern Lillian efter något år. Men lyckan blev kortvarig. Spanska sjukan härjade i USA 1918. I Cody dog bland andra Buffalo Bills (William F Cody) enda överlevande dotter Irma Garlow, hennes make och Leana Bohlin. Dottern Lillian och barnen Garlow kom sedan att tillbringa stor del av sin barndom tillsammans.


 
1920 öppnade Ed Bohlin sin första affär. Han annonserade läder- och hjortskinnskläder, reparation av läderleggings, sadlar och andra läderarbeten.
Hans liv stabiliserades igen och 1920 gifter han sig för andra gången, nu med Harriett Sweem. Äktenskapet blev dock inte så långlivat. Men de hann få en gemensam son, Orville, som Ed dock aldrig fick se och inte hade någon kontakt med. Orville kom att bära sin styvfars efternamn Davis.

Bohlin fick uppmärksamhet för en affisch han målat 1921 för en rodeo och han blev en skicklig promotor och showman, vilket inte minst yttrade sig i att han uppträdde med lassokastningskonster utanför sin butik för att locka kunder.

Han utvecklade också sina mekaniska färdigheter och började sälja handgjorda sporrar och andra seldonsdetaljer. Han tog fram tredelade silverspännen som först blev fashionabla accessoarer i trakten men sedan började bli kända i allt vidare kretsar. Han tillverkade nu både i silver och guld och blandningar av dem.

Men han var också en hetlevrad man och fängslades och bötfälldes för att ha slagit en man på käften och vid ett senare tillfälle skjutit hål i en kunds panamahatt. Men detta tycktes bara vara till fördel för hans rykte som showman och han fick jobb som modell för cigarettannonser och med reptrick och lassokonster på en varietéteater.

Han avvecklar sina affärer och ger sig ut på turné med varietén, där han blev stjärnan i ett nummer som kallades ”Arizona Joe and Cheyenne Days”. Sällskapet når Los Angeles för att framträda på Pantages Theater. Besöket börjar inte bra. När de rider från järnvägsstationen till teatern får Ed böta för att ha passerat ett stopptecken till häst!

En kväll på teatern ropar en man ur publiken en fråga om hur mycket Ed vill ha för sin kalvskinnsjacka. Ed svarar direkt: ”35 dollar”. Nästa dag kommer en man till Ed med en check på 35 dollar, underskriven av Tom Mix en av dåtidens största västernhjältar på vita duken. Med checken följde en inbjudan att besöka filmstudion och Mr Mix. Ed kommer till studion med sin utsirade läderväska och iförd sina arbetade och silverbeslagna stövlar i alligatorskinn. Mix komplimenterar Ed för utrustningen och det står inte på förrän han lämnar studion i strumplästen och med en ny check på 250 dollar! Han får dessutom en tiocentare som han använder för en taxifärd tillbaka till teatern.
 
 Ed Bohlins första katalog.

Ed blir kvar i Hollywood där han sätter upp en ny verkstad och förser filmens stjärnor, som Douglas Fairbanks och Bill Hart, med skjortor, stövlar, leggings och andra persedlar.
1922 var Hollywood fortfarande en liten stad men västernfilmer var filmens klart dominerande ämnesområde. Eds butik döptes till Hollywood Novelty Leather Shop men bytte snart namn till The Bohlin Shop. Han slog sig ihop med ett par kompanjoner och bildade aktiebolag: Edward H Bohlin Inc. vars syfte var att bedriva tillverkning, handel, import och export av silver- och lädervaror, sadlar och annan ridutrustning. Produkterna som tillverkades stämplades ”Bohlinmade, Hollywood, California”.

Alltmer utarbetade sadlar med tillbehör såg dagens ljus. Han tillverkade praktsadlar och annan utrustning till de stora västernhjältarna på film. Bland Bohlins kunder finner man förutom Tom Mix också Roy Rogers, John Wayne, Hopalong Cassidy, Gene Autry, Clark Gable, Gary Cooper, Bing Crosby, Clint Eastwood, Robert Taylor och många andra.  Men också kvinnliga stjärnor som Mae West. Han sålde utrustning till den tidens rika hästfolk, till amerikanska presidenter som Dwight D Eisenhower, Lyndon Johnson och Ronald Reagan, och till furstar i fjärran östern som kungen av Saudiarabien och den japanske kejsaren.
 
En paradsadel av Edward H Bohlin


Totalt gjordes över 12000 sadlar under Bohlins tid och i den mån de inte hamnat på museer så pysslas de om och vårdas som veteranbilar hos andra samlare och tas bara fram i samband med parader och liknande tilldragelser.

Hans butik var nu den mest exklusiva och en av de största i sitt slag i hela USA med en ställning och ett rykte som saknade motsvarighet i hela landet. Den snabba expansionen hade dock inte byggts under tillräckligt väl finansiellt och 1931 tvingades Bohlin ansöka om konkurs med skulder i företaget på närmare 23.000 dollar och tillgångar på knappt 6.000 dollar. Ed hade sedan en tid sällskapat med en svenska bosatt i Californien, Lillian Holm. Hon och hennes syster Louisa hade båda satsat pengar i Bohlins rörelse och Ed försökte i hemlighet rädda undan sina dyrbara och för verksamheten nödvändiga verktyg och stansar och gömma dem i Louisas källare. Men detta straffade sig och såväl Ed som Louisa dömdes för bedrägeri mot bolagets fordringsägare. Alla maskiner och verktyg såldes på auktion och hela konkursen tog större delen av 1932 i anspråk att utreda och avsluta.


1933 öppnade dock Bohlin på nytt i nya lokaler på Sunset Boulevard och arbetade hårt för att återta sin förlorade framgångsrika marknad. Hans tekniska skicklighet i att själv konstruera och bygga de maskiner, pressar, formar och stansar han behövde gjorde att han slapp bli lurad och kunde kontrollera kvalité och kostnader. Trots detta lyckades han kapa av sig ett finger. Men han var också en hård och temperamentsfull arbetsgivare som ville att allt skulle göras på ett visst sätt – hans sätt!
 
 
Sporrar av Edward H Bohlin


30- och 40-talen blev också de arbetsammaste för företaget. Men Bohlin hade på ett mästerligt sätt skapat en efterfrågan för sina produkter, en skicklig kombination av produktkvalité och försäljningsteknik. Han lyckades också ge de stora parader han var inblandad i – och i vissa fall – ansvarig för, en lyckad kombination av show, uppvisning och spektakel. Detta mitt under den pågående Stora Depressionen. När denna var över så formligen exploderade Californien med expanderande flyg- och försvarsfabriker och andra tillverkningsindustrier. Inte minst blomstrade filmindustrin och Ed hade kvar alla sina kunder och kontakter. Varje våg av popularitet för västernfilmer innebar gyllene tider för  Eds affärer.
 
Manschettknappar och slipsnål från Bohlin. Det jag först trodde var buffeltänder var i själva verket älggaddar. En ganska typisk Bohlinidé som fanns som hänge, halsband och manschettknappar.

1937 gifte sig Ed Bohlin för tredje och sista gången, och nu med Lillian Holm som han länge haft en relation med. Lillian som också bidragit med pengar före konkursen, och även efter, blev nu den sammanhållande kraften i företaget och dess utveckling och tillväxt. Lillian tog med sig en ansenlig familjeförmögenhet in i företaget. Ed blev nu ”artisten och kreatören” i företaget och spenderade mer tid i verkstaden medan Lillian höll i tyglarna och blev administratören och framförallt ekonomichefen!
 
Små piller-, sackett- eller snusdosor tillhörde också sortimentet. Utsökt arbetade i silver. Lika vackra på ut- som på insidan.
 

Den mindre butiken på Sunset Boulevard byttes mot en större och elegantare vid samma gata och en omfattande katalog på 232 sidor publicerades. Följd av en med ytterligare ett hundratal sidor ett år senare. Edward H. Bohlin Company stod på sin absoluta höjdpunkt mellan 1937 och slutet av 40-talet. Krigsåren blev oerhört framgångsrika och innebar militära kontrakt från inte bara USA utan också från andra länder. Fortfarande användes hästar i stor utsträckning inom det militära, och dessa behövde sadlar och seldon. Dock säkert inte så utstyrda som de paradsadlar som Ed fortfarande gjorde.

Ed hade insett att han skulle behöva ha en egen paradsadel när han red på uppvisningar. Hittills hade han använt sig av olika sadlar från sin butik. Men i mitten på 30-talet började han spara silver- och guldfragment som blivit över och utvecklade idéer för en speciell sadelutrustning som skulle bli utan konkurrens.
Det blev en praktsadel med slösande rik silver- och gulddekor. Genom scener skapade på silver med inslag av rött, gult, grönt och vitt guld, skulle den berätta om livet i vilda västern. Där skulle finnas indianer, cowboys, diligenser, prärievagnar, stegrande hästar och de flesta av de vilda djur som fanns i västern. Den kom att kallas Den Stora Sadeln!  En sadel han turnérade med och som visades på utställningar runt hela USA. Den köptes till slut av den sjungande cowboyen och filmstjärnan Gene Autry och finns numera att beskåda på Autry Museum i Los Angeles. Den hade redan 1947 ett värde som motsvarar drygt 3,5 miljoner svenska kronor i dagens penningvärde.
 
Edward H. Bohlin till häst på sin egen paradsadel som visades upp i Stockholm för första gången.


Hittills hade Bohlin aldrig gjort återbesök i sitt gamla hemland, men 1946 var min faster Dudde och farbror Tom tillsammans med en inköpsdelegation från varuhuset NK på resa i Californien inför en stor utställning med namn ”Klart California!” som planerades att genomföras under 1947 på NK. Farbror Tom Björklund hade själv rest över till staterna 1919 för att studera marknadsföring på Columbia-universitetet. Men 1922 blev han som man säger idag ”head-huntad” av ingen mindre än NK:s ägare och chef Joseph Sachs som helt sonika ringde till universitetet och sade till dem att skicka hem Tom Björklund för han skulle bli reklamchef på det några år tidigare invigda nya stora varuhuset vid Hamngatan i Stockholm. Tom blev kvar till sin pension i mitten av 60-talet. Först som reklamchef och efter ett tiotal år, som vice VD och försäljnings- och marknadschef.
Utställningen var liksom andra liknande events på NK hans idé.

Bohlins bjöd hela NK-delegationen på champagnemiddag i sitt hem och med de bästa musiker Hollywood hade att bjuda på. Vid uppbrottet på kvällen inträffade något oväntat. Lillian Bohlin stod och skämtade med ett par av herrarna vid en av bilarna ett stycke bort. "Det ska vi nog stävja" sade Ed Bohlin, tog upp sin lasso och kastade den på sitt suveräna sätt så att den drog till om hennes klack, varpå han lätt och elegant halade till sig sin gemål!
 
Faster Dudde Björklund, Ed Bohlin, Lillian Bohlin i Bel-Air 1946


I Bel Air möttes Lillian, Ed, Dudde och Tom och en livslång vänskap uppstod dem emellan och även om de senare bara möttes i samband med invigningen av NK-utställningen och då Tom å tjänstens vägnar befann sig i Californien, så utbyttes julgåvor med dedikationer ända in på 60-talet. Möjligen kan Vintrosa och Duddes pappas vistelse där ha varit en ”dörröppnare” i samtal och vänskap. Vid mötet bestämdes iallafall att Ed, Lillian och Lillians syster Louisa Holm skulle komma till Stockholm för invigningen av utställningen i maj 1947. Ed tog med sig sin just färdigställda egna paradsadel som alltså premiärvisades i Stockholm – och i full karriär på Skansen – och varor som skulle visas och säljas på NK:s utställning.

Tom Björklund, Los Angeles borgmästare Fletcher Bowron med fru och Ragnar Sachs
 
Helt lätt var det inte att ta alla Eds väskor genom den svenska tullen. Där fanns ju såväl vapen som värdefulla smycken, hela sadlar och annat.
 
Ett journalfilmsklipp som jag av en händelse fann i det svenska mediadataarkivet och lyckades få köpa loss där man ser när Ed Bohlin rider på Skansen i full västernutrustning.
Det tog några försök innan han fann en häst som var stark nog att bära hans tunga paradsadel! Och ännu mer förvånad blev jag när jag såg att det var min då tonåriga kusin Birre Söderhjelm (f. Björklund) som red tillsammans med Bohlin i en autentisk cowboyutrustning som han skänkt henne.
 
Utställningen gick av stapeln våren 1947 och fyllde i stort sett hela varuhuset. Det flögs in blommor, grönsaker och frukter från Californien som hämtades på Bromma varje morgon.
Det förekom olika events under hela sommaren med Californien som tema. Invigningstalen av Los Angeles borgmästare, USA:s ambassadör, skådespelaren Walter Pidgeon som ordförande för det amerikanska skådespelarfacket, ordföranden för Handelskammaren i Los Angeles, NK:s vd Ragnar Sachs och dess vice vd Tom Björklund finns alla inspelade på lackskivor som jag fann efter min kusin och som nu finns i tryggt förvar i Kungliga Bibliotekets audiovisuella mediaarkiv.
 
Här kommer Ed Bohlin ridande på sin praktsadel med min kusin Birre bakom sig.
 
Farbror Tom Björklund reagerar på Eds "hands up!"


Innan Ed och hans fru Lillian och svägerska Louisa Holm, efter invigningen återvände till Hollywood, gjorde de ett besök i Vintrosa och Örebro. Där besöktes också den silversmed som hade nekat honom en praktikplats under förödmjukande former. Kvinnan bakom disken som sagt att han inget var värd och att det aldrig skulle bli något av honom, stod märkligt nog fortfarande bakom disken. Ed släppte sin senaste katalog på disken framför kvinnan och påtalade för henne med stolthet att det faktiskt blivit ”något av honom”!
 
Lillian och Ed Bohlin med Lillians syster Lousia Holm på Bromma inför hemfärden den 29 maj 1947.


Men tiderna skulle åter förändras. 50-talet kom att innebära en nedgång i affärerna. Cowboyfilmer var inte längre i ropet och slutade helt att framställas efter 1954 och de stora country-and-western-musikartisternas popularitet dalade. De anställda hos Bohlins märkte att det inte längre var lika mycket att göra och sökte sig till andra inkomstkällor eller avskedades. Delar av verksamheten som kläder och textiler såldes av. Ed hyrde ut frontdelen av sin butik och tillbringade mer och mer tid i verkstaden med att skapa bronsskulpturer av de vilda djuren han mindes från förr. Dessa fann dock inget större gensvar hos hans kunder vilket gjorde honom allt bittrare. Hemmets Journal skrev sommaren 1970 om Lennart Hylands och Alan Schulmans besök i Hollywood och Los Angeles för att spela in en "Hörna" följande: En berömd svensk sadelmakare i Hollywood som gjort bl.a. sadlar till gamle cowboyhjälten Tom Mix närmast kastade ut Hyland och Schulman – "Damned Swedes!" sa han, "Jag skäms över mitt ursprung!" Man måste hålla i minnet att Vietnamkriget ännu pågick och många svenskamerikaner var mycket förbittrade över Sveriges ställningstagande och Olof Palmes roll.

På 70-talet fick också Ed ett samtal från det japanska konsulatet. Det visade sig att den vita häst som Bohlin hade skickat med till Japanske Kejsaren som skulle orka bära den nya sadeln, hade dött och returnerats till Bohlin. ”Hur ville Mr Bohlin att man skulle förfara med kadavret?”. Ed svarade: ”Lämna det på däck. När fartyget är 300 miles från kusten så kan ni lämpa det överbord”!


 
Den 28 maj 1980 avled Edward H Bohlin. När den visionäre konsthantverkaren var borta saknade företaget ledning och inte heller Eds änka (som avled några år senare) kunde föra arvet vidare, så dottern Lillian Bohlin Pinkerton beslöt att sälja företaget, som sedan kom att vandra mellan olika ägarhänder (bland andra skådespelaren Burt Reynolds), åtskilliga gånger innan det till slut verkar ha kommit till ro år 2000 i Dallas, Texas då Dave Marold, med sin kompetens från Cartiers och andra högklassiga smyckesprodukter köpte företaget. Han har visat sig kunna föra Ed Bohlins arv och ande vidare.
 
Eds syskonbarnbarn Göran Malmsten vid "The Big Saddle" på Autry Museum i Los Angeles vid besök 2014.

 
Vill man se Edward H Bohlins egen paradsadel och en stor mängd av hans verk så har The Autry Museum i Los Angeles en stor permanent specialutställning om Bohlin. Även andra museer runt om i västra USA har verk av Bohlin i sina samlingar.
 
När jag fann den lilla asken med Älgtandsmanschettknapparna och såg etikettens "Bohlinmade, Hollywood, Calif." blev jag oerhört nyfiken, Först trodde jag det hängde ihop med den svenska juvelerarfamilj som i Sankt Petersburg blev hovleverantör till den ryska tsarfamiljen. Dock stavade den familjen utan "h", så jag fick leta vidare. Fanns det alls en svensk anknytning. Och visst fanns det! Det blev en överraskande resa på nätet och andra källor för att till sist få en fullständig bild av denna fascinerande människa som ingen här i Sverige verkade alls känna till.

Tänk att Sverige inte bara skickat en Bolin österut för att bli "jeweller to the tsars" utan också en Bohlin åt andra hållet för att bli "silversmith to the stars"!
 
På tiden att denne fine svenske konsthantverkare får ett äreminne också i sitt födelseland.

Källor:


"Saddlemaker to the stars – the leather and silver art of Edward H Bohlin” av James H Nottage, Autry Museum 1996
Tom Björklunds efterlämnade foton och dokument om utställningen 1947
Wikipedia
Korrespondens med Göran Malmsten, Enköping, Edward Bohlins systersonson.
https://www.bohlinmade.com/ och andra websidor
http://theautry.org/

Erik de Paris - bonddrängen som blev hattmakare åt kungligheter.

NK:s vice verkställande direktör, Tom Björklund, välkomnar Monsieur Erik vid tåget på Stockholms Central den 24 mars 1946. (Foto Erik Holmén för NK)


När jag har sorterat och röjt efter min i somras avlidne gamle kusin Hans Björklund så har jag också fått ägna en hel del tid åt att gå igenom Hans föräldrars fotografier och minnen. Vi har ju nu en gång den genen gemensamt, Hans och jag, att vi har lite svårt att göra oss av med saker och ting. Och så länge vi har utrymmen så fyller vi dem ganska väl. När det blev för mycket hemma hos mina föräldrar så gick Pappa till hyresvärden (som var en god vän) och bad om ett vindskontor till! Själv har jag varit något av släktens arkivarie och så länge vi bodde på Kumla Gård så gick det väl an. ”Du kan väl ta hand om de här gamla släktkartongerna Mats. Du har ju plats!”. Hans hade inte bara hyrt förråd på staden (som jag hjälpte honom att tömma för något år sedan), han var ju också inredningsarkitekt och hade utnyttjat sin lägenhets alla skrymslen och vrår.

Alltnog. Jag stötte på ett antal kuvert med fotografier från Hans pappa Tom Björklund. Flera av fotografierna väckte min nyfikenhet. Bland annat två där farbror Tom tar emot en blond man med storrutig rock och med en stor päls över armen, vid tåget på Centralstationen. Tom lyfter på hatten och tar i hand. På baksidan läser jag ”TB hälsar Monsieur Erik vid Centralen” Söndagen den 24 mars 1946. ”Monsieur Erik”?

Eftersom det i Toms uppgifter som Försäljnings/Marknadschef och vice verkställande direktör på NK ingick att ta emot prominenta gäster till varuhuset och mannen onekligen såg rätt modemedveten ut, utgick jag från att det måste ha med något gästspel på NK  inom modevärlden att göra.

Men vem var den blonde mannen. ”Monsieur” antydde Frankrike och Paris medan ”Erik” och det blonda hårsvallet gav mer nordiska vibbar.

Jag googlade på ”Monsieur Erik” utan resultat. Hade Hans syster Birre Söderhejlm, mångårig moderedaktris på FEMINA varit i livet hade hon måhända kunnat lösa mysteriet. Men jag lyssnade med vår syssling dräkthistorikern Tonie Lewenhaupt, med min syster Karin Ellhammar som var toppmannekäng och skrev i Damernas Värld på 50- och 60-talen och till sist också med grevinnan Marianne Bernadotte som inte bara varit en högst modemedveten och dito kunnig kvinna utan också var anställd på NK under många år.

Ingen av dem hade en aning om vem denne Monsieur Erik var. Men så valde jag sökbegreppet ”Bilder” istället och då kom ett antal träffar som visade sig höra till Nordiska Museets bildarkiv (det hör till saken att museet också ansvarar för Nordiska Kompaniets hela arkiv). Av bilderna framgick med önskvärd tydlighet att vi hade att göra med en hattmodist av rang. Fantastiska kreationer fanns avbildade, liksom också foton av denne Monsieur Erik i full färd med hattskapande och därtill bilden av en logotype: ”Erik de Paris”.
 
 
Erik Braagaards logotype från Paris och Europa, medan han i USA kom att enbart använda namnet "BRAAGAARD" – "med fyra A" – då det tydligen fanns en annan i New York som använde Erik som varumärke.

Nytt googlande. Nej inga andra träffar än en kiropraktor, verksam i Paris idag, som kallar sig så, men någon ”Erik de Paris” inom modebranschen fann jag inte. Jag utvidgade sökningarna på ”hattmodister”, ”modister”, ”hattdesigners” och allt möjligt och plötsligt fick jag ett napp på en dansk hemsida tillhörande författarinnan Vivian Hvenegaards som visade sig ha skrivit en bok för bara några år sedan om ”Tjenerdrengen – Erik Braagaard – en dansk modist och designer”!

 Nu föll alla bitar på plats och det blev en fascinerande läsning om en ung gosse som föddes 1912 i Köpenhamn i sina morföräldrars lägenhet. Han döptes till det osannolikt långa namnet Karl Erik Georg Braagaard Hansen Olsen. Eriks föräldrar var ångfartygseldaren Robert Vilhelm Frederik Olsen och hans hustru Mary Christine Elisabeth, född Braagaard. Paret hade gift sig 1911 men separerade redan efter ett halvårs äktenskap och modern flyttade åter till föräldrahemmet. Erik kom att bo kvar med sina morföräldrar tills han uppnådde 15 års ålder och fick anställning hos en direktör, ”gulaschbaron” och hovrättsjurist vid namn Harald Plum. Denne bodde i Köpenhamn men ägde också ön Thorø, där han bodde ofta och länge och dit han också tog med den unge Erik. Plum kom att kallas ”Thorøkungen”. Thorø var då fortfarande en ö men är idag en halvö förbunden med fastlandet på Fyn. Plum är själv värd att läsa mer om men det kan den intresserade själv göra genom att från Vivian Hvenegaards förlagshemsida rekvirera hennes bok om ”Tjenerdrengen” som pdf-fil alldeles gratis.

1929 när Erik har arbetat två år för Plum far de åter till Thorø en måndag. Morgonen efter mår Plum dåligt och Erik (som tydligen delar sovrum med honom) tillkallar läkare. Plum lider av diabetes och när han kommer tillbaka hem samma dag går han direkt till sängs och försöker ta livet av sig genom att två gånger skjuta sig i bröstet med ett gevär. Han överlever och geväret tas ifrån honom och man tror att faran är över, men på onsdagen skjuter han sig direkt i hjärtat med en revolver han haft i nattygsbordet och dör. Samtidigt inträffar den stora börskraschen i New York. Hade han insett att hans situation blev ohållbar eller vad var orsaken? Det lär vi aldrig få veta. Men det är Erik som finner honom död.
 
Erik Braagaard i full tillskärarfart med saxen under Stockholmssejouren. Med tanke på den snabbhet han visat i sitt skapande är det sannolikt att han gjorde alla hattar som visades och såldes i Stockholm på plats.

Nästa gång vi stöter på Erik Braagaard är 1935. Då är han alltså 23 år gammal och öppnar tillsammans med den sedermera legendariske mode- och parfymskaparen Jacques Fath, en hattsalong på Rue Saint Florentin i ett av Paris dyraste och mondänaste kvarter. Då hade Erik studerat konst och börjat göra hattar. Snabbt blev han parisiskornas älskling och fick göra alla hattarna till bland annat Balenciagas klädkollektion.

Jacques Fath var vid denna tidpunkt helt okänd och verkade som Eriks assistent men förhållandena skulle komma att bli annorlunda och medan Jacques Fath fortfarande är en stjärna på himlen, är det inte många som vet vem Erik Braagaard var. Men på vägen gifte sig Fath med Eriks favoritmannekäng.

Men som hattdesigner gjorde Erik de Paris fortsatt succé och blev omskriven i världens alla modemagasin. Man har funnit bilder av hans hattkreationer i tidskrifter från Frankrike, Australien, Brasilien, Holland, Island, Israel, Texas, Ryssland, Schweiz och Tjeckoslovakien.

Redan 1936 reser Braagaard till New York där en journalist från New York Evening Post skickas till hotel Waldorf-Astoria för att intervjua den nyanlände kreatören. Denne berättar om sin filosofi kring hatten: ”Kvinnor bör vara vidunderliga att se på men också förnäma. Den vanskligaste tidpunkten är på eftermiddagen”! Han utvecklar detta: ”På kvällen kommer glamorösa klänningar automatiskt att höja en kvinnas elegans. I fritidskläder kan de vara så avslappnade de vill och ändå behålla sin stil. Men på eftermiddagen är det enkelhet som gäller med nedtoning av klädsel och accessoarer. Bekymmersamt nog ligger utmaningen i problemet med eftermiddagshatten!”

Han säger att de amerikanska kvinnorna använder inte bara hatt utan de ”bär” dem! Medan brittiska kvinnor börjat gå utan hatt – till och med på restaurang!
 
 Erik Braagaard med en hattmodell. (Foto Erik Holmén, Nordiska Museets NK-arkiv)


I London hade Braagaard också öppnat en salong men den blev inte så långlivad utan upphörde 1938 som en följd av att Braagaard hade förklarats persona non grata och nekats inresa! Vad hade då hänt? Det enda dokument i sammanhanget som står att finna enligt Vivian Hvenegaard är ett från Metropolitan Police arkiv som lyder: ”UNNATURAL OFFFENCES, Karl Erick Georg Braagaard (Dane), a moral pervert: refused leave to land”!

 Kort och koncist! Men kanske anar man här lösningen på en annan gåta; hur Braagaard som obemedlad ung ”bonddräng” finansierade sina konststudier och öppnandet av sin salong i Paris. Förmodligen så enkelt som att Braagaard var homosexuell. Något som på den här tiden var kriminellt och som inte var något man som yrkesmänniska kunde vidgå öppet men som för oss i dagens samhälle inte är något särskilt anmärkningsvärt.

Sannolikt var det med den äldre Plum som Braagaard hade fått sin homosexuella debut. Anmärkningen att den unge Erik delade sovrum på landet med sin husbonde stärker antagandet. Och det torde varit så att Plums familj helt enkelt köpte den unge mannens tystnad genom att ge honom ekonomiska möjligheter att fara till Paris och studera. Plum var trots allt en på många sätt bemärkt person vars eftermäle man inte ville fläcka.
 
En av Monsieur Erik:s museala hattar. Denna finns på V&A i London.

Erik beslöt dock att permanent flytta till USA där han bosatte sig i New York 1939. Sin första hattvisning anordnade han i februari 1940 på Jay-Thorpe Beauty Shop på West 57th Street, som redan tidigare hade fört hattar av Braagaards tillverkning i sina kollektioner. Han gör åter succé med sina hattkreationer. Han betraktas som attraktiv, ung och med en vidunderlig känsla för humor.

Han hade dock inte lämnat Paris med några stora pengar i reskassan utan denna handlade snarare om ”några få hundra dollar”. Men hur skulle han med denna skrala kassa – men förvisso med ett namn som var känt, men inte i tillräckligt vida kretsar – kunna etablera sig. Han gick då till en producent av lågprishattar som tidigare hade köpt några modeller av honom i Paris och frågade om denne kunde tänka sig att köpa ett antal originalhattar. Hattillverkaren svarade entusiastiskt att det kunde han visst och beställde omgående två dussin hattar till priset 25$ per styck! Inom bara några timmar var Braagaard tillbaka med de 24 hattarna. Kunden som inte trodde sina ögon, betalade dock prompt och Erik hade sitt startkapital. Med modellerna som grund såldes så hattar som ”autentiska kopior av Braagaards Parissydda hattar” på Bloomingdales för 5$ per styck.

Han etablerar sin salong som några gånger flyttar till alltmer fashionabla adresser och han räknas till de yppersta konstnärerna i sin bransch enligt en artikel i The Brooklyn Daily Eagle i juli 1946. Bland kunderna kan han räkna bl.a. Hertiginnan av Windsor och andra storheter.

 Samma vår har han alltså varit på en flera veckor lång sejour på NK i Stockholm där han skapat hattar som visades och såldes på varuhuset. Tack vare att NK:s arkiv finns i behåll så har också Nordiska Museet en unik samling fotografier av de hattar som Braagaard skapade för NK. Husfotografen Erik Holmén har flitigt dokumenterat såväl arbetet som de färdiga resultaten (se mer nedan).
 
Erik de Paris har hattmodevisning för Stockholms damer i NK:s stora lunchrum, numera Bobergska Matsalen 1946.
 
Prinsessan Ingeborg vid Monsieur Erik:s modevisning på NK. Även Prinsessan var ju danska!


Braagaard får en mängd designpriser under de kommande åren och höjdpunkten är kanske det pris för ”Outstanding Achievement in Design” han får av Philadelphia Millinery Council 1951.

Erik Braagaard hämtade sin inspiration från naturen, historien, teatern, filmen och inte minst från måleri. Möjligen en och annan gång också från sitt stora intresse för matlagningskonsten!
 
Erik Braagaard och Josephine Baker


Den sista artikeln som Vivien Hvenegaard har kunnat finna om Braagaard  är från en brasiliansk tidning 1954 som berättar att inspirationen till det årets kollektion kom från den spanske konstnären Francisco Goya.

Därefter försvinner Erik Braagaard ur offentlighetens ljus! Man vet att han flög med SAS  till Köpenhamn 1957. Men vad som händer honom under de återstående åren fram tills han dör i New York så sent som 2004 är höljt i dunkel. Dock vet man att han mellan 1995 och till sin död bodde i ett lägenhetskomplex på East 31 Street i New York som var avsett för äldre med låga inkomster.

Hade det att göra med problemen kring försäljningen av den jättekoncern som levererade grundstommen till Braagaards hattar, eller snodde helt enkelt den unge Adolfo Sardinia som börjat sin karriär hos och tränats upp av Erik Braagaard, hans kunder? Eler var det Jacques Faths död samma år? Vi lär aldrig få svar på detta.

Det finns åtskilliga av Braagaards hattar representerade på museer runt om i världen bl.a. på Metropolitan Museum i New York, Philadelphia Museum of Art och Victoria and Albert Museum i London.
 
Här avslutar vi med en kavalkad av bilder som är ett urval av alla som finns i NK:s arkiv (Digitala Museet) på Nordiska Museet. Alla tagna av NK:s egen husfotograf Erik Holmén.
 
 


Källor:
Huvuddelen av texten ovan som berör Erik Braagaards person och liv, är med författarens tillstånd hämtat från Vivian Hvenegaards bok ”Tjenerdrengen. Erik Braagaard – en dansk modist og designer”, Hvenegaards Forlag 2015. http://www.hvenegaardsforlag.dk/
Övriga källor:
Tom Björklunds efterlämnade foton och dokument.
Nordiska Museets NK-arkiv.
 

RSS 2.0