Mats Werner

 

För dagens unga är Fröken på Huseby, Florence Stephens, och hennes kamp för att bli fri från en förmyndare hon inte ville ha, en helt okänd historia. Men för oss som upplevde den, finns det väl få händelseförlopp som slår den, ifråga om intriger, spänning, försmådd kärlek, lurendrejeri, bedrägeri, fantasi och intressanta människor. Allt med en kunglig touch!

När kommer filmen?

Det är en berättigad fråga, för historien bär på alla möjligheter att bli en spännande och bra film. Intressant också för dagens människor.

För den som vill läsa mer om Fröken Stephens (hon var alltid mycket noga med sin titel, ”Fröken om jag får be” sa hon likt Julia Caesar) utan att behöva gå till tidningsarkiven, så finns nu två böcker. Den första, Frökens egna memoarer, ”Kungar, torpare och kavaljerer” som utkom 1961 och finns att låna genom alla bibliotek och den i höstas utkomna romanen ”Florence Stephens förlorade värld” av de båda juristerna-författarna Lena Ebervall och Per E Samuelsson. Boken är alltså ingen dokumentär utan en roman som bygger på Frökens liv med stort faktaunderlag men också med en del ”fria tolkningar” av skeden i historien. Dock mycket spännande och läsvärd!

Man kan kort beskriva hennes liv som en produkt av en gången tid. Hennes far kom till Sverige i mitten av 1800-talet.

 

Pappa Joseph Stevens (som hade en brittisk far och en svensk mor) hade gjort sig en förmögenhet på att bygga järnvägar i bortre Asien och kom till Sverige och mötte sin kärlek. Han behövde något att göra i Sverige med sina pengar och kom att köpa Huseby Bruk som då råkade vara till salu. Han köpte bruket för 600.000 kronor vilket var en svindlande summa på den tiden och han ansågs vara Sveriges rikaste person. Stephens var en uppfinningsrik och energisk människa. Han såg till att järnbruket blomstrade liksom skogs- och jordbruk. Han och den vackra hustrun fick tre döttrar varav den äldsta, som föddes 1881, Florence, kom att bli nästan 100 år.

Malicen var tidigt ute och ville göra gällande att lilla Florence i själva verket var resultatet av en förbindelse mellan den vackra Elisabeth Stephens, född Kreuger och kungen och detta rykte förföljde Florence under hela hennes liv och sanningen gäckar oss än idag. Florence fann efter moderns död, gömda under en golvplanka, en bunt brev från kung Oscar som hon överlämnade till Bernadottebiblioteket mot att de inte fick bli offentliga förrän tjugo år efter Frökens död. När dessa tjugo år lupit till ända 1999 gjordes försök att få läsa breven men Kungen beslöt med hänsyn till innehållet att förlänga sekretessen med ytterligare tjugo år! Detta om något spär väl på spekulationerna om Florence Stephens verkliga härkomst.

 

Klart är att Florence växte upp i och omkring hovet. Hon blev en klar liten favorit hos kungen inte minst under sommarvistelserna på Marstrand. Pappa Joseph vistades som riksdagsman långa perioder i Stockholm varvid familjen följde med. Florence och hennes systrar hade aldrig någon tur med kärleken. Mary, mellansystern var under kort tid gift men skilde sig. Maggie förblev ogift hela livet. För Florence anar vi att där fanns en stor och stark ungdomskärlek som dock gjorde henne grymt besviken och kanske kom hon aldrig över detta. Hon förblev Huseby trogen till sin död. Kung Oscar lär ha gjort klart för Joseph Stevens att han ansåg det lämpligt att äldsta dottern skulle ärva Huseby, vilket hon också gjorde. Systrarna kompenserades med varsitt gods i grannsocknarna.

Fröken på Huseby fortsatte att förvalta faderns gods efter bästa förmåga. Varken hon eller systrarna hade fostrats till detta och var alltid beroende av förvaltare som kunde sköta det praktiska. Men Fröken kom att förbli ”vid det gamla” och till slut började godsets förfall. Järnbruket var sedan länge inte längre lönsamt och hade lagts ner. Jordbruket behövde rustas och skogen vansköttes på det sätt som var vanligt i den generationen som ansåg att man inte skulle ta ner träd. Lennart Bernadotte har berättat hur skogen på Mainau i Tyskland såg ut när han fick ärva det godskomplexet efter sin farmor Drottning Victoria av Sverige. Under hennes tid fick inga träd fällas. Det hade blivit rena djungeln.

Florence upprätthöll förbindelserna med den svenska kungafamiljen och den unge Prins Carl J:r (sedermera belgisk Prins Bernadotte), son till Kung Gustaf V:s bror Prins Carl och Prinsessan Ingeborg, blev hennes favorit. Carl J:rs tre systrar gifte sig ståndsmässigt: Astrid blev drottning av Belgien och omkom tragiskt och alltför tidigt i en bilolycka, Märta blev kronprinsessa av Norge men dog innan maken blev kung, och slutligen Margaretha som blev dansk prinsessa. Carl J:r däremot gifte sig med en icke kunglig (om ock adlig) svensk kvinna och förlorade därmed såväl sin hertig- som sin prinstitel. Då ryckte svågern Leopold av Belgien ut och gjorde Carl till belgisk ”Prins Bernadotte”.

 

Carl förblev något av en playboy och levde också i mångt och mycket ett sådant liv, ombord på Aristoteles Onassis privata lustjakt med Greta Garbo och det internationella jet-setet.

Han hade en bekant som hette Berl Gutenberg som var en hästhandlare och riktig con-man och som såg till att utnyttja Carl och hans prinstitel på alla tänkbara märkliga sätt. Och när denne Gutenberg (som gärna framhöll ett tveksamt släktskap med tryckerikonstens uppfinnare när det behövdes) förstod situationen kring Huseby och Fröken Stephens, var han inte sen att dra in på godset som en annan Karlsson (dock utan brännvinskrus...). Det avverkades skog och vidtogs en mängd andra tveksamma åtgärder. Familjen Stephens hade aldrig sålt mark utom en enda gång och det var när den världsberömda sångerskan Kristina Nilsson ville köpa tillbaka sin fädernegård Snugge vilket Joseph Stephens gick med på. Dock köptes gården tillbaka efter sångerskans död.

Men nu upptogs stora lån och vart pengarna tog vägen var inte alltid helt klart. Till slut kom krav på att Fröken skulle sättas under förmyndare eftersom hon inte riktigt begrep vad som höll på att ske. Och framförallt kunde hon inte för sitt liv ens föreställa sig att Prins Carl, hennes gunstling och tänkte arvtagare kunde bete sig bedrägligt mot henne.

 

Själv motsatte hon sig bestämt att få en förmyndare – och hon var en mycket bestämd person – men förlorade, och omfattade därefter rättens ordförande med det största förakt. Den förmyndare som utsågs kom hon också direkt på kollisionskurs med.

Fröken var en stark människa och med stark kamplust. Hon tänkte minsann inte ge sig förrän hon fick tillbaka sin fulla myndighet. Hon tog kontakt med en Norrköpingsadvokat, C W DuRietz för att slippa förmyndaren som hon hjärtligt avskydde.


Redan tidigare hade en veckotidningsjournalist, Thyra Öhrwall, intresserat sig för Fröken Stephens och hade vid långa intervjuer på Huseby samlat på sig en mängd material för en memoarbok om Florence Stephens.
Tidningen SE beskrev Thyra Öhrwall så här: ”en snäll, medelålders dam som möjligen kan beskyllas för att vara en aning naiv, har i mer än trettio år varit Fröken Stephens väninna och förtrogna. Hon har skrivit dussintals artiklar om Huseby: vänliga, uppskattande, helt oförargliga artiklar.”

Öhrwall tog kontakt med min dåvarande svåger Henning Sjöström som hon dels visste hade startat ett eget bokförlag och dels visste var en stridbar person. Henning insåg att en bok kunde vara precis det rätta sättet att sätta allmänhetens ljus på Frökens Stephens öde och situation och att det kunde vara en bok som låg i linje med tankarna bakom förlaget som han nyligen startat tillsammans med sin hustru, min syster Karin, ursprungligen för att ge ut den egna fackboken ”Skilsmässor och underhåll” men också den första delen av en tänkt egen memoarserie, ”Vägen från byn” (båda oerhört positivt mottagna). Men då måste boken ha anknytning till de juridiska turerna och skandalerna som då pågick runt Fröken och Huseby.

Materialet från Öhrwall var inte tillräckligt ”stunsigt” och hon och Fröken hade inte velat skriva alls om det som pågick runt ”kavaljererna på Huseby” utan bara om historiska händelser.

 

En överenskommelse träffades mellan Fröken och Sjöström & Sjöströms bokförlag om en memoarbok i Frökens namn, baserat på det material som Thyra Öhrwall samlat. Henning lyckades på något sätt, möjligen med hjälp av av en god vän som var chef för landets största veckotidning och därmed säkerligen en stor uppdragsgivare för Öhrwall, att få loss hennes material inklusive rättigheterna, vilket istället i största hemlighet lades i händerna på Expressenjournalisten och författaren Lasse Widding. Lasse hyrde sommarnöje på Henning och Karins Skärfsta gård och umgicks flitigt med min syster och svåger.


Själv hade jag redan vid förlagets första bokutgivning ”städslats” för att göra ”grovjobbet”. Hålla kontakt med tryckeriet, annonsering, ordna distribution och så vidare. Kanske var det som Henning skrev i en dedikation till mig: ”Mats, kulak och slav, jobbande dräng och uppslagsgubbe, slö då och då, men pådriven av de lata två, förläggare och författare. Förtjänstfull utan tack efter förtjänster, föräras Du denna bok, som delaktig bitvis vid stor framgång men ansvarig ensam vid motgång”.

 

Jag gick ju fortfarande på gymnasiet men eftermiddagarna tillbringades på advokatbyrån på Strandvägen där jag disponerade ett kontorsrum. Begreppet ”springnotarie” myntades vid den här tiden. Möjligen var det en eufemism för ”springsjas”. Men faktum var att jag kom att kallas ”notarie” rätt flitigt under den här tiden och det just av Fröken Stephens. Det var så att Fröken ständigt hade synpunkter på allt som hände runt henne och det hon blev utsatt för och då lyfte hon telefonluren och ringde till sina rådgivare, eller till någon journalist hon kände, allt för att få stöd för sin uppfattning. 

Rätt snart insåg Henning att han inte hade vare sig tid eller möjlighet att sitta i evighetssamtal med den gamla Fröken utan gav sina sekreterare i uppdrag att på något finkänsligt sätt tala om för Fröken att det inte gick att tala med advokaten just nu men om jag fanns på plats på kontoret så kunde Fröken få tala med ”Notarie Werner”. Och det blev en hel del samtal under det år som väl detta tog i anspråk. Det var långa litanior om allsköns orättvisor som ständigt drabbade Fröken och ”tyckte inte Notarien att det var förskräckligt!” Och det tyckte givetvis ”notarien” som för övrigt mest ägnade sig åt vänligt instämmande hummanden. Fröken hade en rätt entonigt malande röst att lyssna på. Jag hade ända till vår senaste flytt ett par bandupptagningar från dessa samtal, inspelade på en kontorsdiktafon och följaktligen inte så lätta att spela upp på någonting annat. Jag försökte en gång att få dåvarande Arkivet för Ljud och Bild att ta över taperullarna mot att jag fick dem överspelade på kassett (detta var före digitaliseringens tid), men de hade någon slags regel som sa att de ej fick ta emot ”privatpersoners” samtalsinspelningar.
I samband med att jag rensade i vår lada inför flytten så skattades dessa rullar tillsammans med en hel del gamla filmer och ljudband tyvärr åt förgängelsen. Då hade mitt och allmänhetens intresse för Florence Stephens och hennes öde sedan länge svalnat och hamnat långt bak i medvetandet.

Men så kom vårt besök på Huseby i somras och läsningen av Lena Ebervalls och Per E Samuelssons utmärkta roman ”Florence Stephens förlorade värld” och återupplivade dessa minnen – men då var det försent med banden! Idag hade jag både kontakter och möjligheter att få dessa band digitaliserade. Det hade varit roligt att höra samtalen på nytt och också historiskt få höra Fröken Stephens själv berätta.

Alltnog, Lasse Widding satt och skrev för brinnande livet i sommarstugan på sin semester från jobbet på Expressen. Vid den här tiden hade Lasse några egna böcker bakom sig men var starkt beroende av sitt jobb på kvällsdraken för sin och familjens försörjning. Jobbet med ”Florran-boken” hade han tagit vid sidan av och det fick absolut inte komma ut att han var inblandad i detta. Han var livrädd för att mista jobbet. Än var det långt kvar till de stora framgångarna med boksucceerna i Sorundasviten m.fl. som gjorde Lasse till en av de stora och populära författarna och då han inte längre behövde känna oro för brödfödan.

För att göra boken riktigt aktuell så fick den ett ”svart kapitel” om förvaltarnas tid på Huseby och det var två helt kolsvarta sidor! Dessutom avslutades det hela med en ”Sagostund för vuxna: Fabeln om Räven, Getingen och Ekorren” en fabel om hela Husebyskandalen med de olika huvudaktörerna i lätt förklädda djurskepnader.

Syster Karin gjorde en snygg layout, ett jättefint omslag med ett härligt porträttfoto av Fröken med en underfundig min i en krusidullram på en sekelskiftestapet. Till detta roliga illustrationer av de olika fabeldjuren.

 

Så kom då boken ut.

Det blev milt uttryckt ett herrans liv i pressen!

Förmyndaren skrek ut sin vrede och krävde att boken skulle dras tillbaka. De inblandade ”fabeldjuren” utgöt sin ilska i pressen och pressen var inte sen att ringa till Fröken och fråga vad hon menat.

Fröken svarade som alltid gärna och mångordigt. Hon hade visserligen med sin underskrift godkänt det färdiga manuskriptet men kanske inte sett omslaget och den bild vi valt där. Det var nog inte med någon avsikt vi i så fall underlåtit att visa henne fotot, det blev säkert bara så. Men det visade sig att hon starkt ogillade det fotografiet av sig själv. Och hon var en ganska så kokett kvinna och nu blev hon i vanlig ordning arg! Och ville stoppa utgivningen och beslagta hela upplagan!

 

Karin och Henning bjöd upp Fröken på middag i våningen på Strandvägen och hon blidkades med löfte om att omslagsfotot skulle bytas ut i den kommande upplagan. Allt var åter ”frid och fröjd”. Fröken skrev under ett gemensamt uttalande till pressen och Karin och Henning åkte på semester till franska Rivieran. Huruvida detta var tajmat förtäljer inte historien men flera av oss som därmed blev utkastade som villebråd till pressen kände oss nog rätt så övergivna i en hårt pressad situation. Telegram till Rivieran med begäran om hjälp lönades med ilskna brev från Henning (som formellt redan utträtt ur förlaget). Även Lasse Widding pressades och kände sig utslängd i kylan att döma av ett brev till vår pappa.

 

 

 



Pressen fortsatte givetvis att frossa vällustigt i historien!

Kåsören ”Cello” i Expressen skrev:

”Kommit ut har också Husebyfrökens memoarbok, ”Kungar, torpare och kavaljerer”, och rabaldret omkring den har varit så markant att det nästan gjort förlaget förläget (en typisk briljant Cello-formulering). 
Ena stunden uppges Florence Stephens ta avstånd från boken och nästa stund godkänner hon den, men att ge ut en bok som man inte själv skrivit har alltid sina sidor – ibland fler än som vore önskvärt.
‘Florence Stephens lägger korten på bordet’ framhåller annonsen. Men får man tro henne själv så finns det åtminstone ett par av korten som hon hellre skulle velat lägga under bordet.
Bland annat det kort av henne som pryder omslaget. Hon skulle – påpekar hon – ha föredragit ett kort som var ‘mer mänskligt’.
Det är mänskligt. Får man en gång i livet sitt huvud på ett omslag, så ska det inte se sådant ut att man hellre önskat att man fått ett omslag på sitt huvud. Allt som kan göras för att lindra sviterna av en memoarförfattarinnas huvudverk bör göras”

Så underbart ”celloskt”!

Även Kar de Mumma blandade sig i debatten: ”Men när får min väninna Florence Stephens, Husebyfröken, ett år utan bekymmer. Vi har spisat lunch tillsammans, och jag tycker det är en förtjusande människa.
Nu har bokförlaget Sjöström & Sjöström givit ut hennes memoarer, men sedan hon tagit del av dem förklarar hon att det inte alls är hennes memoarer och förmyndaren säger sig veta att Fröken Stephens inte har skrivit ett enda ord av det som står i boken. En märklig memoarbok alltså. Och Sjöström & Sjöström (man och hustru) kan alltså räkna med bråk.

Redan omslagsbilden är förskräcklig, när man tänker på vilken ståtlig dame Husebyfröken är. Kort sagt, memoarerna är en stor överraskning för henne och en pinsam sådan. De har fått namnet ’Kungar, torpare och kavaljerer’. En missvisande titel om man tänker på att ’Prinsar, baroner och advokater’ hade varit mycket bättre. Men när de nu heter ’Kungar, torpare och kavaljerer’ frågar man sig till vilken kategori hr Gutenberg skall hänföras? Kungar går ju inte, torpare stämmer inte heller, återstår alltså kavaljerer.

Enligt uppgift är boken spökskriven av fru Thyra Öhrwall, som annars reser runt till gods och gårdar och skriver intressanta artiklar om ointressanta människor för Allers. Det är en snäll människa som håller tvättbjörnar i bostaden och har ett levande intresse för tama igelkottar.”

 

Thyra Öhrwall, var inte glad åt den roll hon fråntagits/tilldelats och luftade sin ilska i tidningen Se: ” ’Jag vägrade att skriva om Gutenbergtiden på Huseby. Då sa advokaten att han skulle ordna ett sammandrag. Såvitt jag förstår har dom väl suttit ute på landet och flinat och haft roligt och skrivit ihop fabeln....’
Med ‘dom’ menas bokförläggarparet Sjöström, fru Sjöströms bror, som enligt fru Öhrwall tjänstgör som ‘reklamchef’, och kvällstidningsjournalisten som hyr sommarnöje hos advokaten”.

De foton som togs vid mötet på Strandvägen med Fröken, blev omslag på Vecko-Journalen och innebar givetvis, tillsammans med den två uppslag stora artikeln i SE och alla tidningsskriverier i övrigt, fantastiska gratisannonser för ”reklamchefen”.

 

Överenskommelsen med Fröken innebar också att vi kunde sälja slut den första upplagan med den i vårt tycke fortfarande kongeniala omslagsbilden. På den nya upplagan som blev följden av den upphaussade försäljningen byttes den ut mot ett uppstyltat trist ateljéfoto som dock tillfredsställde Fröken.

 

Inte heller blev det något av alla de hot om åtal, ärekränkningsstämningar etc. vilka alla rann ut i sanden. Det fanns ju i realiteten inte någon substans i dessa hot. Också bokens andra upplaga såldes slut efter hand.

Men hela rabaldret hade givetvis det goda med sig att allmänheten för första gången på riktigt fick upp ögonen för hur illa Florence Stephens behandlades och opinionen och människors sympati fick hon på sin sida.

 

I samma veva hade Vilhelm Mobergs pjäs ”Sagoprinsen” premiär på Stockholms Stadsteater. Moberg hade skrivit pjäsen i sin vanliga upprörda vrede över det som denna småländska fura till Fröken hade utsatts för. Normalt sett var ju inte personer ur den s.k. överklassen något som omhuldades av ”Vilda Villes” omtanke och kärlek. Men som den evige förkämpen mot alla sorters övergrepp och orättvisor han var, blev det ändå en enkel pamflett utan bestående värde men ett ärligt inlägg i debatten.

Som dock Fröken grovt missförstod. Eftersom Moberg även drog in Prins Carl som absolut medskyldig (vilket han ju i realiteten var) till eländet kring Huseby reste sig Fröken från sin parkettplats bara en stund efter det att ridån gått upp, och avtågade förnärmat. Hennes prins var minsann helt oskyldig. Han hade bara förts bakom ljuset precis som hon själv. Han var ju prins bevars och måste därigenom betraktas som ständigt oskyldig till allt obehagligt.

Nu var återigen goda råd dyra. Moberg hade ju bara velat väl och så skulle det bli så här!
Han bad sin vän Henning att ordna ett möte med Fröken så att han kunde få förklara vad han menade i grunden. De var ju båda smålänningar och Moberg hade alltid beundrat kämparglöden som fanns hos Fröken. Den var för honom samma livsluft som han själv andades. ”Men inga journalister!” var villkoret från ”Vilda Villes” sida. 

Ett möte ordnades under mycket hysch-hysch hos Karin och Henning på Strandvägen, själv bjöds jag in för att dokumentera mötet med min kamera. Fröken hade rest upp från Huseby och kom i god tid iklädd knäkort klänning (som hon hela tiden förgäves försökte dra ner över knäna, kokett som hon var) och en av sina favoritboor över axlarna. 

Men ingen Vilhelm Moberg! Var fanns han? Plötsligt ringer telefonen och i den ryter Moberg. ”Hela porten kryllar av fotografer och journalister! Va’faan gör di där? Jag sa till taxin att köra förbi. Få bort dom!”

Vem hade skvallrat om detta superhemliga möte? När vi ställde frågan så att Fröken hörde, såg vi hur hon vred sig lite besvärat. Hon hade en naturlig fallenhet för att vara lite lösmynt mot de journalister som ständigt ringde henne – eller som hon själv ringde upp för att få stöd för än det ena än det andra.

Alltnog, Henning gick ner i porten och lyckades övertyga journalisterna om att det hela var falskt alarm och att det inte fanns någon att vänta på. Efter hand troppade de av och efter ytterligare någon kvart smet Moberg runt hörnet och in i porten!

 

Han kopplade omgående på hela sin charm och lyckades snabbt få Fröken att falla. Visst förstod hon att ”författaren” bara menat väl och hur glad hon var över att äntligen få träffa ”författaren”. Det hela utvecklade sig till ett trivsamt samtal över en kopp kaffe. Moberg överlämnade ett signerat exemplar av pjäsen till Fröken (själv fick jag också ett vid ett senare tillfälle då jag lämnade någonting hemma hos honom).

 

Historien slutar så lyckligt det går: Fröken blir åter myndig och Berl Gutenberg åker i fängelse. Märkligt nog klarar sig Prins Carl ifrån att också straffas för sin inblandning, liksom baronen de Geer och advokaten Erik Wennerholm som båda hade vidtagit mycket tvivelaktiga åtgärder i härvan.

Gutenberg dör 1979 liksom också Fröken Stephens. Prins Carl dör 2003. Istället för att Prins Carl fick ärva Huseby så lät Fröken Stephens i en "testamentskarusell" som beskrivs oerhört rafflande i Ebervall-Samuelssons boks slutkapitel, staten överta Huseby inkl. det unika gårdsarkivet och det lika unika biblioteket som var ett av Sveriges absolut största privatbibliotek. Men kvar på Huseby finns hela hemmet precis som det stod när Fröken avled i sitt flickrum. Och det är väl värt ett besök. Inte bara är herrgården vacker i sig och interiörerna fantastiska men också parken med sina påfåglar, rhododendronö, lusthus m.m. en fröjd för ögat och sinnena. Frökens ande vakar än över det hela.