Tom Björklund – svensk reklam- och handelspionjär!

Självporträtt i olja av en ung Tom Björklund, som var en mycket duktig konstnär dessutom
 
Som jag skrev tidigare så har jag hållit på att gå igenom min avlidne kusin Hans kvarlåtenskap under den gångna hösten. Det har inneburit såväl sorge- som glädjeupplevelser. Sorgligt därför att så mycket av roliga minnen och annat kommer att försvinna och slängas för att ingen finns kvar som stod honom tillräckligt nära för att kunna glädjas åt dessa föremål och minnen. Jag har förmått kusiner att ta hand om foton av dem och deras familjer och sådant som rör släktfrågor. Men beträffande flertalet fotografialbum finns ju ingen i Hans familj kvar i livet som kan glädjas åt dem. 

Själv har jag plockat ut en hel del fotografier som berört mig och/eller min familj. Bland annat en svit fotografier som farbror Tom tagit under en veckolång skärgårdstur som gjordes ombord på Mammas och Pappas motorbåt ”Bumsi” före kriget, tillsammans med farbror Tom och faster Dudde och två bröder Gyllang, Eric och Nisse.  Den salongsbåten hann jag, som född efter kriget, aldrig uppleva. När kriget och ransoneringarna kom, lades båten upp på ett varv i Vaxholm och där hann den förtäras av tiden innan kriget tog slut. Men mina äldre syskon hann uppleva den. Inte minst min syster Karin efter vilken den är döpt. Märkligt förresten, det äldsta barnbarnet till Hilma och Oscar Werner, döptes till Hans men kallades Bimbo (idag inte lika kul kanske...), Birgitta blev Birre, Karin blev Bumsi men vad blev Lasse? Och Brittmarie? Och jag....?
 
Men också foton som berört farbror Toms olika projekt för NK där han var verksam största delen av sitt liv i avsikt att skriva ner berättelser kring dessa.
 
Mrs Sterling, hustru till den amerikanske ambassadören, Drottning Louise och Farbror Tom vid en utställningsinvigning på NK. Kung Gustav VI Adolfs byxben syns emellan.

Dels handlar det om en stor utställning på NK sommaren 1947 som hette ”Klart Kalifornien!” och som omspände kläder, mat, frukter, konsthantverk m.m. Där stötte jag på ett för mig helt okänt namn – Ed Bohlin!
 
Edward H "Ed" Bohlin i full västernmundering ("huvudbonaden" torde dock vara en dekoration i bakgrunden...) håller Farbror Tom i schack!

Vi vet alla att svenske Carl Edvard Bolin for österut och grundade ett företag som kom att jämte Carl Fabergé bli tsarfamiljens främste hovjuvelerare. Men hur många vet att en annan Bohlin, Emil Helge, hundra år därefter for västerut för att bli ”stjärnornas sadelmakare”? Edward H Bohlin (som han kallade sig i USA) arbetade sig till en helt enastående position alltifrån att Tom Mix köpte en specialsydd kalvskinnsjacka av honom till stamkunder som Hopalong Cassidy (William Boyd), the Lone Ranger (Clayton Moore and John Hart), Roy Rogers, Ray “Crash” Corrigan, The Cisco Kid (Duncan Renaldo), Pancho (Leo Carrillo), Ken Maynard, Clark Gable, John Wayne, Barbara Stanwyck och många andra av Hollywoods stjärnor. Hans företag finns kvar om än under nya ägare och hans egna konsthantverksalster är efterfrågade som aldrig förr. Nyligen såldes hans Lone Ranger-sadel på en auktion i Kalifornien för 130.000 $ (närmare 1,2 miljoner kronor)! Och här i Sverige är han idag helt okänd! Det kommer jag att försöka ändra på i en senare artikel.

Farbror Tom välkomnar "Monsieur Erik" på Stockholms Central
 
Ett annat lika okänt namn dök upp på ett fotografi: ”Monsieur Erik”! Han såg ut att kunna ha med mode att göra på bilden där han välkomnas på Stockholms Central av farbror Tom. Men vem han var eller vad han sysslade med, tog det lång tid för mig att finna ut. Att han visade sig vara en av världens främsta hattkreatörer genom tiderna, representerad på såväl Victoria and Albert Museum som på en mängd amerikanska designmuseer, var det mer en slump att jag kom på. Han föddes i Danmark och började som 15-åring som dräng hos en stor pamp. Men redan två år senare etablerade han sin första salong i Paris tillsammans med den sedermera världsberömde Jacques Fath! Tidvis hade han även salong i London men etablerade sig 1936 i New York och där blev han kvar under varumärket ”Braagaard” (för det fanns redan en ”Erik”).
Även om denne bemärkansvärda herre kommer jag att skriva.
 
Farbror Tom flankerad av två kockar från den legendariska Pariskrogen Maxim:s som gästspelade på NK.

Men den gemensamma nämnaren – farbror Tom – förtjänar en närmare presentation. För han tillhörde de verkliga pionjärerna inom svensk reklam och marknadsföring.

Tom Albert Björklund, född den 27 juni 1898. Tog studenten i Södra Latin och gick igenom Handelshögskolan 1919. Efter Handels for han och några andra studenter över till USA för att studera marknadsföring vid Columbia University. Då lärde han känna Ivan Nordgren som blev hans vän för livet. Ivan, kallad ”Ki”, blev sedermera också min gudfar och del av det klassiska ”gäng” som innehöll mina föräldrar, Dudde och Tom Björklund, Ivan ”Ki” och Gull Nordgren, Karin och Elof Ahlström samt Anna och Birger Casserman. Herrarna möttes varje måndagskväll under vårar och höstar på SALK-hallen i Alvik för en timmes tennis. Därefter middag hemma hos något av paren, avslutat med bridge. Alla herrarna hade någon form av reklam- eller handelsmannabakgrund. De tre paren Nordgren (Apoterkarnes Bryggerier), Ahlström (Annons-Krantz) och Casserman (Cassermans Väskor) blev alla mina gudföräldrar. Undra på att jag kom att ägna mig åt såväl butiksreklam som köpenskap!
 
Min sedermera gudfar Ivan "Ki" Nordgren som blev chef för Apotekarnes Bryggerier och farbror Tom i ett något "lantligare" Central Park i New York 1921!

När Tom varit ett par år i USA så blev rektorn vid universitetet, 1922,  uppringd från Sverige och en röst säger: ”Hello. My name is Josef Sachs. You have a young talented student there by the name of Tom Bjorklund. Can you, please, see to it that he packs his bags and is sent back to Stockholm. He is to become head of advertising at my department store here in Stockholm”. Josef Sachs hade bara sju år tidigare invigt sitt nya stora varuhus vid Hamngatan i Stockholm och ville ha en verklig kraft med ett modernt sätt att tänka och verka vid sin sida.

Tom packade sina väskor och reste hem och efter den dagen förblev han AB Nordiska  Kompaniet – NK – troget resten av sitt yrkesliv. Först som reklamchef 1922-1929, sedan som Försäljningsdirektör från 1931 och som vice verkställande direktör från 1944 tills han 1958 pensionerades och avslutade sin yrkesgärning med att på NKs och Svenska Reklamförbundets uppdrag, skriva den svenska reklamens historia: ”Reklamen i svensk marknad 1920-1965”, 1200 sidor i två betydelsefulla band. Redan tidigare hade han gett ut flera undervisningsböcker kring reklam och marknadsföring. Han var ordförande i Stockholms Reklamförbund och i Svenska och Nordiska Reklamförbunden. Han var hedersledamot av Handelshögskolan i Stockholm och försedd med Reklam- och Marknadsförbundets guldmedalj. Kort sagt: han var en av reklamens stora och mest fram-stående pionjärer i Sverige. En förnyare av detaljhandeln och utvecklingsdrivande nytänkare.

En av de yngre NK-direktörerna, Carsten Bratt, sa en gång till min syster Brittmarie: ”Du ska veta det, Brittmarie, Tom var den ende av oss alla som verkligen visste vad vi sysslade med!”
 
Parhästarna Ragnar Sachs och farbror Tom på cykel framför NK. Förstasidesbild på personaltidningen Rullan.


1937 lämnade Josef Sachs över VD-stolen till sin son Ragnar, som börjat på företaget tre år efter Tom. Man kan säga att Ragnar och Tom blev ett radarpar som tillsammans gjorde NK till DET STORA VARUHUSET. De kompletterade varandra, hade samma referensramar då också Ragnar studerat amerikansk detaljhandel, och de hade roligt och trivdes ihop.
 
 
Ragnar Sachs och Tom.
 
Invigningen av den nya Brommaterminalen 1954 med egen NK-butik. Min Pappa och Mamma till vänster om farbror Tom och faster Dudde.
 
 Och här invigs NK-BO. Tom demonstrerar för min Mamma, faster Dudde och goda vännen Karin Gyllang.
 
Tom Björklund, Ragnar Sachs och det franska ambassadörsparet (t.h.) välkomnar estradören Maurice Chevalier till NK i samband med en Frankrikevecka.
 
Farbror Tom blir Hederslegionär och dekoreras av den franske ambassadören i NK:s Ljusgård.
 
 
Under Toms tid tillkom inte bara de amerikainfluerade julhandelsaktiviteterna, den påkostade och omfattande julskyltningen av hela varuhuset (som blev ett event varje års första skyltsöndag), tomten i ljusgården som tog emot barnens önskelistor (vaktmästare Gustav Wellerstrand, omstyrd av Dramatens perukmakare Börje Lundh), utan också ”sodabaren”, ”korgstolarna”, de stora specialutställningarna. Och inte minst den medvetna satsningen på svenskt konsthantverk. Tom knöt tidigt arkitekten Elias Svedberg till NK som chef för möbel- och inredningssidan. NKs verkstäder i Nyköping blev en viktig kugge i varuhusbygget. Möbelformgivare som Axel Einar Hjort och textilkonstnärer som Astrid Sampe knöts till verksamheten. Nära samarbete med de stora glasbruken och porslinsfabrikerna ledde till stora framgångar. Elias Svedberg kom så småningom att efterträda Tom som vice VD.
 
NK:s vaktmästare Gustav Wellerstrand förvandlades varje år till TOMTEN!

När Tom närmade sig pensionen och det stod klart att också Ragnar skulle lämna VD-posten för att bli styrelseordförande och varuhuset därigenom skulle genomgå ett generationsskifte, så gjordes det upp att Tom på uppdrag av NK och Reklamförbundet skulle få sammanfatta det drygt halva sekel av svensk reklamhistoria som han varit med om att bygga och förverkliga. Så han fick ett kontor på Västra Trädgårdsgatan där han kom att tillbringa några år med efterforskning och skrivande av sitt magnum opus.  

En person han inte kunde förbigå i boken var faktiskt hans egen svärfar, som han kallade ”Sveriges Reklamchef”! Oscar Werner hade i sin roll som grundare av och föreståndare för Järnvägsmuseet, samtidigt som han uppehöll sin tjänst som SJs Förste Baningenjör (motsvarande chef för det senare Banverket), redan tidigt på tjugotalet byggt upp en reklamavdelning inom museet. Det dröjde inte länge förrän denna avdelning hade fler anställda än själva museet!
Detta hängde samman med hans aktiva roll i samband med världsutställningar och internationella mässor då han kom att verka som generalkommissarie. I samband med minst två av dessa, 1926 vid en internationell utställning i Grenoble och 1939 vid världsutställningen i New York så beordrade han sin svärson på NK att flyga ut ett svenskt smörgårdsbord för servering till i det första fallet en begränsad skara VIPs och i andra till alla inbjudna vid öppnandet. I det senare fallet hade farfar Oscar förfärdigat ett stort roterande runt bord från vilket läckerheterna serverades.

[GRENOBLE. Tidningsreferat:

"Rensadel per flygmaskin till Grenoble!

Nästa onsdag komma enligt DN, generaldirektör Granholms (oläsligt) att bjuda på  bankett i Grenoble, en verkligt svensk måltid, som till på köpet skall tillagas i kungliga huvudstaden och sedan delvis nedsändas pr flygmaskin till ort och ställe. Enligt vad man berättar hos NK utgöras gästerna av ett tjugotal utlänningar, fransmän, italienare, spanjorer m.fl. representanter vid Grenobleutställningen vars officiella svenska representant och generalkommissarie för Sverige, Kapten Oscar Werner, skall fungera som värd vid banketten.

Först upptager matsedeln ett hejdundrande svenskt smörgåsbord vars olika rätter kommer att förses med små kort, som på franska tala om deras beståndsdelar och var i Sverige de mest förekomma. Bordet kommer att upptaga sill i olika former, strömming i olika former, massor av svensk ost, bl.a. Västerbottens och Jämtlands mesost, kaviar och en del delikatesser m.m. varav en del redan nedsänts per järnväg till Grenoble. ..... Till efterrätt serveras äkta skånsk spettekaka, likaså framställd på NK. Spettekakan blir så stor att den måste tas itu i två delar vid transporten - pr tåg - vilka sedan hopsättas vid framkomsten. ..... Bordet ska dekoreras med grenljus i blått och gult, rönnbär och andra svenska prydnader. Som placeringskort blir det ballonger från NK som fasthålles vid bordet av små ankare. På varje ballong skall gästens namn stå tryckt, och snöret skall vara prytt med respektive länders flaggor.  ....  Det är den första större måltid NK skickar utomlands, men i somras levererade firman kokta kräftor pr flygmaskin till Paris."

NEW YORK.


"Smörgåsbordet slog igenom internationellt på världsutställningen i New York 1939 där den svenska paviljongen hade ett roterande smörgåsbord i paviljongrestaurangen ’Three Crowns Restaurant’. Det var i New York som ordet förlorade sina prickar och ringar för att istället uttalas ´smorgasbord’. (Wikipedia)" ]

När Oscar gick i pension, tvingades SJ för första gången inrätta en egen reklamavdelning!

Så det är kanske inte så konstigt att jag också kom att ägna min yrkesgärning åt köpenskapsreklamverksamhet! Tom var mig behjälplig med val av utbildning. Han kopplade ihop mig med sin vän Chris Ottander som var rektor vid IHR och senare nästgårdsgranne i Stallarholmen. Tom var en av grundarna till IHR. Men det blev Reklam- och Marketinginstitutet RMI(-Berghs) som jag hamnade hos och fick min utbildning.
 
Farbror Tom bläddrar stolt i sitt just utkomna bokverk "Reklamen i Svensk Marknad"
 
Tom Björklund som färsk reklamchef på NK vid sitt skrivbord 1926
 Och 33 år senare som vice verkställande direktör och försäljningschef 1959
 
 
 
För sina insatser belönades han rikligen. Bl.a. med Nordiska Försäljnings- och Reklamförbundets Guldmedalj 1956, med motiveringen: "För sina förtjänstfulla insatser inom nordiks reklam, som uppbyggare av det svenska förbundet såsom riksorganisation och dess förste ordförande, för avgörande initiativ och mångårigt värdefullt arbete för reklamens sanering, för förtjänstfulla insatser till fromma för reklamundervisningen i Norden, som skapare av betydelsefulla internationellaoch internordiska kontakter, för att i den dagliga gärningen städse ha använt reklamen på ett föredömligt sätt till gagn för näringsliv och konsumenter."

Tom var en utomordentlig sällskapsmänniska, glad och fryntlig. Öppen och nyfiken. En härlig farbror!

Tom Björklund avled den 2 maj 1968 och ligger begravd i vår gemensamma familjegrav på Norra Kyrkogården där också hans hustru och deras båda barn vilar.

Självporträtt som renässansman av Tom Björklund

 
 
I dag är rollerna ombytta. Det är icke Tom, som sin vana trogen knackar på dörren till mitt kontor, sticker in huvudet och frågar: ”Ragnar, har Du tid för mig, det här går på en minut.”
I dag däremot är det jag, som knackar i glaset och frågar: ”Tom, vill Du höra på mig en minut.” Båda rollerna ha dock ett gemensamt, det där med minuten är nämligen icke med sanningen överensstämmande. Lika litet som Toms ärenden till mig äro föredragna på ett ögonblick, lika litet kan jag avfärda det jag har att säga nu på en minut. Därtill har jag alltför mycket på hjärtat och känner föremålet för väl. Jag säger som min morfar sade en gång i tiden: ”Den mannen har jag verkligen praktiserat.”

Hade jag Toms artistiska förmåga och skulle kunna ta till pensel och palett för att måla ett porträtt av Tom, så skulle det bli en färgstark tavla, fylld av liv och rörelse, ty det mest utmärkande draget hos Dig, käre Tom, är just den färg Du sätter på allt Du rör vid, den entusiasm Du själv har för Dina uppgifter och som Du överför på dem Du samarbetar med. Jag skulle kunna tänka mig att det är Du som inspirerat Harry Ungewitter till en av NK:s sagofigurer som lanserades på sin tid, nämligen general Pim-Pim. Liksom denne marscherar Du alltid i täten, slår på stora trumman, samlar Dina trupper till att attack och ger Dig icke förrän slaget är vunnet, d.v.s. den köpande allmänheten har tillfångatagits och givit sig på nåd och onåd. Liksom general Pim-Pim så vilar Du aldrig på Dina lagrar. Ditt vakna intellekt är alltid på språng för att hitta något nytt, som kan tjusa och dra publik och sätta färg på det annars kanske många gånger gråa varuhuset.
 
General Pim-Pim. Skulptur, byst, iförd militär huvudbonad med plym och tofs. På varuhuset Nordiska Kompaniet i Stockholm 1937.


Ditt motto är: ”Aldrig något stillastående – NK alltid på allas läppar”.

Otaliga är de evenemang Du satt i verket och de slogans Du hittat på. Det var Du, som bad att ”få släppa in Herr Thoresen” och dymedelst gav revyförfattarna anledning till ett litet tillägg ”och Du känner inte igen Ditt bankkonto”. ( Den danske inredningsarkitekten Svend Thoresen var slagfärdig och något av en social institution. I hans lilla rum på möbelavdelningen på NK trängdes tidens celebriteter för att få sina hem möblerade efter gällande mode. Ville man ta avstånd från funktionalismen var barocken i ropet i en bekväm 1930-talstappning kryddad med konst och antikviteter. Thoresen möblerade och inredde på detta sätt åt både Gösta Ekman den äldre och Zarah Leander. MW:s anm.). Det var Du som släppte in King Bore i NK, det var Du som släppte in olika damer i och för borddukningstävlan, som blev en sådan succé, att en oavbruten kö ringlade genom hela varuhuset. Det var Du, som började med miniatyrgolfbanan på takterrassen, Du introducerade badmintonspelet, Du visade de engelska kronjuvelerna. Du ordnade julgranstävlan, det är Du som är pappa till ”Brud och Hem”, det är du som är initiativtagare till ”NK i Ord och Bild” och till det som kallas NK:s Guldklubb, och det är Du som lade ner hela Din själ i det som vi alla ännu ha i färskt minne ”Klart California”. Där uppbådade Du verkligen allt som tänkas kunde, men jag förstår fortfarande inte att Du inte i samband därmed kunde ordna med ett besök av president Truman, åtminstone kunde Du väl ha åstadkommit ett litet telegram från honom eller en grammofonskiva, där han tackade mig för att jag släppt in California i NK. 

Det här är ju bara ett litet axplock på vad Du gjort, och man frågar sig med häpnad: Hur kan en enda människa hinna med så mycket? Svaret blir: Det är bara möjligt, om man har Tom Björklunds arbetsförmåga och arbetsintensitet. Man frågar kanske också: Hur är det att ha en sådan man till medarbetare? På det kan jag lämna svaret i ett enda ord: Idealiskt!

Tom, som är så konstnärligt begåvad på alla de områden, står nämligen i trots av detta med bägge fötterna på jorden och saknar helt de överdrivna känslosvängningar, som i många fall brukar utmärka konstnären och många gånger kan bli påkostande i samarbetet. Jag vill ju inte påstå, att Du alltid är så ekonomisk, när det gäller reklamen, där kommer Din bohemnatur till uttryck. Därför kan jag väl förstå att Pappa blev något häpen när Du på sin tid i samband med en NK-realisation lanserade uttrycket: ”Bli NK-nomisk”. Han hade svårt att förstå, vad NK hade med ekonomi att göra. Han tänkte givetvis då uteslutande på reklambudgeten. Du är emellertid så pass ekonomiskt lagd att Du böjer Dig för sak- och sifferskäl och avstår, om ock med svidande hjärta, från vissa projekt, som absolut inte finna genklang i Dina medarbetares öron. En man med en sådan idérikedom, som den Du besitter, måste ju givetvis då och då sväva ut i det blå. Ja nu är också detta sagt, käre Tom, annars skulle Du väl icke känna igen mig, om jag lät ett sådant tillfälle gå mig ur händerna.

Vad som icke heller passar riktigt ihop med Din konstnärliga läggning är det lugn med vilket Du arbetar, den balans, som är utmärkande för Dig. Du är en osedvanligt harmonisk människa. Förklaringen härtill är måhända den atmosfär av trivsel och förståelse Du funnit i Ditt hem och i Din ledsagarinna genom livet. Hon har förstått Dig, stött Dig och hjälpt Dig på alla sätt. Ett ytterligare bidrag till denna Din balans är nog också, att Du med rätta har den sanna tron på Dig själv. Denna har tydligen redan i ungdomens vår varit ett utmärkande drag för Dig. Det ryktas nämligen att när Tom sökte sin första anställning i USA, så ritade han en tom skruvstol i sin ansökningshandling och skrev över: ”Who can fill that chair?” och på sidan ”I myself”. Huruvida han fick anställningen eller ej, vet jag icke, men att Du ”have filled and still are filling a big chair” i NK, det kan jag intyga.

Jag skulle kunna fortsätta i det oändliga, när jag talar om Dig, käre Tom, både om Dina förtjänster som medarbetare, och som familjefar, vän och människa, ty i alla dessa egenskaper är Du prima. Jag har emellertid en känsla av, att den utbedda minuten nästan hunnit i nivå med tiden för våra samtal på NK och då förstår jag, att det är tid att sluta. Innan dess vill jag dock bringa Dig ett tack, ett varmt och hjärtligt tack för vad Du betytt för NK och för mig personligen. Du har varit en osedvanligt lojal, skicklig och inspirerande medarbetare och har gjort en stor insats i bolaget. Du har varit en trogen och god vän, som man kunnat lita på i alla väder.

Det är min innerliga förhoppning, att hälsa och krafter må stå bi, så att Du ännu länge må få verka på samma föredömliga sätt som hittills, gå till attack med samma frejdiga mod och artistiska förmåga som under gångna år och att Du må få leva lycklig i kretsen av dina kära.

RAGNAR SACHS

 




Tom var en duktig konstnär och lämnade många fina oljemålningar och skulpturporträtt efter sig. Här har han förevigat familjens vackra Pettersson-båt "Mejs" ute i Stockholms Skärgård.
 
Och här är hans byst av sin svärfar Oscar Werner när bysten invigs på Järnvägsmuseet (som Oscar grundade 1915 och sedan förestod till sin pension på 30-talet samtidigt som han for världen kring på Järnvägsstyrelsens uppdrag som "Sveriges Reklamchef" som Tom kallade honom. När Oscar gick i pension hade museets reklamavdelning fler anställda än själva museet och SJ tvangs att för första gången inrätta en egen reklamavdelning). Mellan bysten och originalet (som då fyllde 80 år) står hans efterträdare som museichef.
 

TOM BJÖRKLUND
Född 26 juni 1898
Död 2 maj 1968
Examen från Handelshögskolan i Stockholm
Studier vid Columbiauniversitetet 1919-1922
Reklamchef AB NORDISKA KOMPANIET 1922-29
Försäljningsdirektör 1931-1958
Vice Verkställande Direktör 1944-1958
 
Ordförande i Stockholms Reklamförening 1934-36
Ordföfande i Svenska Reklamförbundet 1935-38
Ordförande i Nordiska Reklamförbundet 1936-39
En av grundarna till IHR
 
BÖCKER:
"Hur man annonserar med framgång" 1924
"Hur man gör reklam" 1931
"Handbok i försäljning och reklam" 1938
"Reklamen i Svensk Marknad 1920-1965" 2 band 1967

Min äldste kusin – Hans Björklund, arkitekt, operafantast och konstsamlare.

 
 
Hans Björklund (1930-2018), inredningsarkitekt SIR.

Praktiskt taget hela 2018 kom jag att ägna mig åt min gamle kusin Hans, vars hälsotillstånd gjorde att jag redan 2017 blev ombedd av honom att bli god man. Hans syn hade då gradvis försämrats så att han knappt såg alls. En misslyckad laseroperation i ett öga hade bränt bort stora delar av synnerven vilket gjorde att han bara såg en ring i periferin. Det andra ögat var även det så dåligt. Hans hörsel var också helt på upphällningen och hans diabetes gav honom ständiga bekymmer med bensår. Allt detta gjorde att hans rörlighet begränsades och han kom överhuvudtaget inte ut längre. Men han ville inte lämna sin trygga lägenhet för ett serviceboende. Han ville klara sig själv. Änkan efter hans gamle vän Sten, Katrin Berggren som själv var över 90, hade då minst en gång varje månad tagit sig med färdtjänst från sitt äldreboende hos "nunnorna i Bagarmossen" för att hjälpa Hans att betala räkningar eftersom han inte såg att själv skriva längre. Katrin ville också bli befriad från denna uppgift och kunna ägna sig mer åt att bara vara vän!

Sent i våras stod det dock klart att Hans inte längre kunde bo hemma. Han hade tagit fel på toalett- och ytterdörrarna och kommit ut i farstun och med tanke på hans dåliga syn var det väl bara tur att han inte föll utför trappan. Hans biståndshandläggare lyckades då komma överens med honom om att flytta till Katarinagården i närheten vilket också skedde. Men där försämrades hans tillstånd snabbt och i början av juli avled han.
 
Då vidtog nästa fas i mitt arbete: att vara testamentsexekutor. Hans hade ingen nära familj och eftersom hans stora intresse varit operakonsten och han dessutom ägnat så stor del av sitt yrkesliv åt Stockholmsoperans byggnad, så var hans vilja att kvarlåtenskapen skulle bilda en stipendiefond för unga talanger inom operans värld. D.v.s. inte bara de som befann sig på och framfår scenen utan även sådana som fanns ovanför, under, bakom och vid sidorna. För alla bidrog till helhetsupplevelsen.

Men det var mycket att röja och ta hand om. Hans led av vår "familjegen" som gör det svårt för oss att göra oss av med saker....
Men denna röjning har också gett mig insikter i delar av Hans familj som jag inte hade förut. Inte minst när det gäller Hans pappa Tom Björklund, legendarisk NK-direktör. Därför kommer jag framöver att både skriva om honom och om NK och en del av de begivenheter där som hade Tom som upphovsman.

Så här skrev jag dock om kusin Hans i den introduktionstext som lades ut som vinjett för auktionshusets temaauktion kring Hans samlingar:
 
Son till Gudrun (Dudde) och Tom Björklund. Morfar var Oscar Werner som grundat Järnvägsmuseet, vilket satte outplånliga spår hos den unge Hans som ofta ”barnvaktades” av museets personal. Hans far Tom Björklund var den som – som reklamchef, försäljningdirektör och vVD – formade det moderna varuhuset NK där Hans i unga år fick träffa de stora amerikanska filmstjärnorna som gästade NK i samband med olika galor. Idolfoton med dedikationer i Hans byrålådor vittnar om dessa möten.

Men själv valde han en annan bana. Efter studier på Konstfack, praktik och anställningar på NKs Verkstäder, Lena Larsson, Erik Herløw i Köpenhamn, Franco Albini i Milano blev Hans inredningsarkitekt hos Tengboms och Sven Kai-Larsen. På det sistnämnda kontoret arbetade han närmare tjugo år. Något av de sista åren i mitten på 70-talet, visades vid några tillfällen en ung tysk dam vid namn Silvia Somerlath in på Hans kontorsrum som då låg närmast entrén. Hans fick av sin chef veta att det skedde som en väntjänst till den unge kungen som fick besök av sin hjärtans kär men ville undvika att pressen fick nys om saken, varför denna ”kringgående rörelse” vidtogs för att förvilla eventuella förföljare.

1976 blev han ansvarig på inredningssidan för statens kulturbyggnader i Stockholmsregionen hos Kgl. Byggnadsstyrelsen. Särskilt Operan, Dramaten och Södra Teatern låg honom varmt om hjärtat och från alla tre fick han stolar från salongerna när han slutade 1994 i och med att Byggnadstyrelsen upphörde och övergick i andra myndigheter.

Att just Operan var en favorit hade säkert med hans stora intresse för operamusik att göra. Han var en flitig och livsvarig medlem i Operavännerna och andra vänföreningar kring Operan. Sedan Hans syster Birre Söderhjelm avlidit hade han inte längre någon nära familj varför det blir de unga talangerna inom operans värld som kommer att få nytta av kvarlåtenskapen efter Hans i form av en stipendiefond.

Sedan han pensionerat sig 63 år gammal, i samband med att Byggnadstyrelsen upphörde och verksamheten organiserades inom Statens Fastighetsverk, ägnade han sig åt att odla sina intressen: konst, operamusik och resor. Gärna i kombination. Han blev en flitig besökare på Stockholms konstgallerier men också gallerier i New York, London, Paris och Milano. Han gjorde operaresor då han inte bara avnjöt föreställningarna utan också som gammal yrkesman, bekantade sig med de gamla och nya operabyggnaderna runt om i Europa och USA.

Han ägde visserligen målad och skulpterad originalkonst, men det var den moderna grafiska konsten han främst uppskattade. Han lärde känna och bekantade sig med de främsta moderna litograferna som James Coignard, Max Papart och andra. Också svenska konsthantverkare inom glas och keramik fångade hans ögon och känslor.
Liksom många i vår släkt ägde han den gen som gör oss till samlare och som ibland kan bli nästan övermäktig. Så var det i vissa stycken för Hans.

De sista åren fördystrades av en svårbemästrad diabetes, tilltagande blind- och dövhet, men musiken ljöd ändå på högsta volym i hans hörlurar när livet flydde.

MATS WERNER
 
 Hans hade givetvis ärvt sin fars konstnärliga ådra på många sätt. Här ett fantastiskt foto av ett spindelnät på familjens mångåriga sommarställe, Bergvillan på Fredriksro på Värmdölandet.

Apropås Tage Cervins gata i Almedalen

 
I dessa Almedalstider erinrar jag mig att när hustrun och jag vandrade där i våras så såg jag att en gata utmed ringmuren var uppkallad efter bankiren Tage Cervin. Eftersom namnet var mig välbekant så tog jag reda på varför han fått en sådan hedersbetygelse. Det visade sig att när Visby ringmur höll på att rasa samman för ett halvsekel sedan saknades pengar till restaurering. Den gången fick staden oväntat bistånd från en rik stockholmsbankir – Tage Cervin! Han gav då i början av 1960-talet en miljon kronor till renoveringen, en gåva som motsvarar drygt 15 miljoner kronor idag. Ett välförtjänt tack för hjälpen alltså.
 
Ja, att bankiren innerst inne var en fin och hederlig man har jag förstått, trots att även solar kan ha fläckar ibland...
Bankiren Tage Cervin (1892-1971)

Bankiren Cervin var under många år klient till min far och god vän till mina föräldrar. Han kom in i deras liv då pappa som ung nybliven advokat blev kompanjon med Stockholms på den tiden mest notoriske "womanizer", advokaten Knut Littorin som var tio år äldre än pappa.
Advokat Einar Werner som ung aviator i Liége 1929 (1899-1972)


Runt 1930 anställdes på Littorins/Werners byrå vid Västra Trädsgårdsgatan, den då 19-åriga Ann-Mari Hardt som sekreterare till min far. Ann-Mari (som 13 år senare kom att bli min mamma) kom då direkt från sin första anställning som sekreterare åt den förste Konserthuschefen Sigfrid Ehlin och var ännu ung, ofördärvad och oerfaren.
 
Fröken Ann-Mari Hardt (senare gift Werner. 1911-2011)
 
Advokaten Knut Littorin (1889 – 1974)
 
Advokaten Littorin var förvisso gift, men det hindrade honom inte från att när tillfälle gavs även uppvakta andra. Sin egen sekreterare Fröken Höglund hörde uppenbarligen till hans favoriter. När Littorin var gräsänkling sommartid och inte ville hushålla själv så flyttade han helt sonika in hos sin klient Bankiren Cervin som bodde i en enfamiljsvilla på Villagatan med hushållerska i svart och vitt.
 
Vid ett tillfälle hade Littorin bjudit in Fröken Höglund och Fröken Hardt på middag hos bankiren Cervin. Två unga damer och två tjugo år äldre herrar! Mycket riktigt, vid kaffet försvann Littorin och fröken Höglund för obekanta äventyr på egen hand och bankiren Cervin började göra närmanden mot Fröken Hardt som dock värjde sin heder, så "det blev ingen kyss där" som Mamma uttryckte saken när hon långt senare berättade historien för mig.

Dagen efter ringde bankiren och var djupt ångerfull och bad om ursäkt för sitt uppträdande – "inte som man, men som värd" skulle han givetvis inte ha betett sig på det sättet.

För att på ett ringa sätt få visa sin goda vilja och sin ånger erbjöd han sig att skjutsa Mamma till Vaxholm dit han visste att hon skulle fara. Mamma som sett fram emot en avkopplande ångbåtsfärd försökte på alla sätt avstyra hans erbjudande men han insisterade. Hon trodde att han skulle komma i sin egen bil och köra, men icke! Det kom en stor taxi i vilken satt såväl bankiren som advokaten Littorin. Taxin körde till Vaxholm och avlämnade Mamma på Östra Ekuddsgatan. Mamma som var besvärad av hela situationen och inte visste om hon skulle bjuda in herrarna, tackade till slut för skjutsen och gick in till föräldrarna som när de fick höra historien utbrast: "Men snälla Ann-Mari, varför bjöd du inte in dem?" Nej, det ville inte Mamma eftersom hon sett att den tio år äldre löjtnanten Bengt Benktsson  stod på pass längre ner på gatan och han skulle bli rysligt arg om han såg att Mamma kom med dessa herrar.
 
Littorin hade en osviklig förmåga att ordna "personalfester" så fort Pappa råkade vara på tjänsteresa och han visade på alla sätt att han inte bara hade ett gott öga till Fröken Höglund utan i lika hög grad också till Mamma. Och när det så småningom stod klart att det var bröllop på gång mellan Mamma och Pappa gjorde Littorin allt för att sätta käppar i hjulet. Bl.a. försenade han med ett antal finter deras bröllopsresa. Det ledde också till att de båda advokaterna gick skilda vägar och bankiren Cervin följde med till Pappas nya byrå vid Kungsträdgårdsgatan.
 
 

Sagan om en städrock!

Den här gamla rocken hängde under min barndom i städskrubben under trappen på Villa Villervalla på Östra Ekuddsgatan i Vaxholm. Den var Mormors och användes säkert också av min Mamma.
 
Städrocken var inköpt hos Harald Löfberg AB (idag Hemtex), en manufakturbutik som startade 1900 och således firade sitt 25-årsjubileum samtidigt som den första landsvägsbron mellan fastlandet och Vaxön/Vaxholm byggdes! Ett lustigt sammanträffande som visar sig i denna roliga gamla Paramountjournal från 1926 där både den nya bron och Harald Löfbergs jubileum skildras (plus mycket annat roligt Stockholmsmaterial i filmform från Filmarkivet).
 
Interiör från Harald Löfberg AB någon gång på 50-talet.
 
 
Jag har alltid älskat tygets mönster och den ger mig en ständig påminnelse om min härliga Mormor och min underbara Mamma (även om den väl inte egentligen var så flitigt i bruk som just "städrock") så därför tog jag hand om städrocken när huset tömdes efter försäljningen på 70-talet.
Och sedan dess har den legat bland barnens utklädningskläder eller bara i någon kartong.
 
Så hade hustrun sett en rolig idé för att hänga scarfes och plockade fram den gamla städrocken och frågade om hon fick använda tyget. Efter viss tvekan (måste jag tillstå) gav jag henne lov att klippa sönder rocken. Största delen av det ännu mycket vackra tyget finns kvar men en del har blivit till en nyttopryl för dottern!
 
 
 

SISTA AVLÄMNANDET PÅ JÄRNVÄGSMUSEET?

Kraft och styrka! Vårt största ånglok genom tiderna i Sverige. Går fortfarande att köra!
 
Har idag varit på besök i "familjemuseet" Järnvägsmuseum i Gävle. Ja, det känns ju faktiskt så. Det grundades år 1915 av min driftige och underbare farfar Oscar Werner som också blev dess förste föreståndare.
 
Alltså blir det 100 årsjubileum om två år! Anledningen till mitt besök var att överlämna den förmodligen sista kartongen med material från farfars privata järnvägsarkiv. Fotografier, böcker, skrifter och kuvert med dokumentation från hans utlandsresor samt hans uniformsrock och mössa. Nu återstår egentligen bara hans vackra diplom, hans ordnar och hans paraduniform. Det får bli när jag trillar av pinn.
 
Farfar, som var SJs Förste Baningenjör och ledde flera stora järnvägsbyggen, hade också en sidosyssla där han började se till att gammalt järnvägsmaterial, vagnar, lok, biljetter, tjänstgöringslistor – allt! – sparades för att dokumentera för framtiden. Detta lär ha varit ett privat intitiativ från honom men det bedrevs också kampanj från andra håll för att man skulle göra ett nationellt järnvägsmuseum, och 1915 blev det till slut en realitet. Allt som magasinerats på olika håll samlades nu på två ställen: lok och vagnar och större saker på Tomteboda utanför Stockholm och mindre ting i en lokal på första våningen i ett hus som låg där Royal Hotel Viking nu står, på Vasagatan.
 
 
Ett klassiskt teakpanelat ellok!
 
 
Farfar fick nu också ett uppdrag att sprida information och kunskap om SJ och därmed också om Sverige i utlandet. Det skedde genom deltaganden vid stora internationella världsutställningar, turism- och transportmässor, där farfar som generalkommissarie basade för de svenska montrarna. Montrar som fylldes med modeller av de svenska tågen, av Stadshuset och andra sevärdheter och med allehanda promotionmaterial (som man skulle säga idag) om Sverige.
 
När det var utställning i Grenoble 1926 lät farfar flyga ut det första svenska smörgåsbordet för att bjuda invigningsgästerna på, med "placeringskort" i form av heliumfyllda ballonger med gästernas namn, förankrade med kedjor och små båtbojar vid bordsplatsen. 1939 upprepade han samma sak i New York varvid det amerikanska ordet "smorgasbord" myntades. Hans måg, min farbror, Tom Björklund kallade sin svärfar "Sveriges Reklamchef" när han skrev sin tegelsten om den svenska reklamens historia.
 
När farfar gick i pension 1936 såg sig SJ föranlåtet att inrätta en reklamavdelning. Något man inte haft tidigare. 1951, då farfar fyllde 80 år avtäcktes en byst av honom på museet i dess dåvarande plats på Torsgatan under nuvarande Bonniers konsthall. I lokaler som idag används för bl.a. jazzavdelningen vid Svenskt Visarkiv där jag på nytt tillbringar en del tid. Bysten som efter att museet flyttat till Gävle stod i museientrén, har dock idag förvisats till en magasinshylla där den tronar tillsammans med Gustav V och Oscar II! Kanske får den dyka upp till 100-årsjubileet igen! Kanske för att för många nyfikna barnafingrar nupit honom i näsan!
 
 
 
Wow! Och de hålls smorda och rullbara än idag!
 
 
En av de vackra kungliga vagnarna.
 
 
Min blygsamhet förbjuder mig att ens tänka på vilka kungliga kroppsdelar som kan ha varit nära denna tingest....
 
 
Att betala ut löner kunde tydligen vara en riskfylld syssla!
 
 
Här en av de minutiöst utförda modellvagnarna. Farfar såg bl.a. till att två av museets modellok ställdes upp i Centralens stora hall vid nuvarande entrén till McDonalds. Om man lade i en tioöring så rullade hjulen på dessa lokmodeller till alla barns förtjusning. Det gav museet ett icke föraktligt verksamhetsbidrag! Det förvånar mig att man idag inte utnyttjar Centralhallen för att exponera museet inför den resande allmänheten.

 
 
Antagligen beroende på att Sveriges Järnvägsmuseum numera huserar under Trafikverket har man tvingats upplåta ytor också för andra trafikslag. Med tanke på vilka centralistiska tankar nuvarande regering visat i andra sammanhang lär vi väl få frukta ett sammanslaget jättemuseum kring trafik av alla slag. Utspätt och för mycket blir ett sådant rätt ointressant.
 
 
På vändplattan utanför det gamla lokstallet står detta TGOJ-lok. I bakgrunden sysn det s.k. årgångståget som fortfarande då och då rullar ute på järnvägarna vid speciella tillfällen.
 
 
Och detta maffiga dubbellok för malmtransporter.







Ett värdeskrin i många avseenden!

 
Ett slitet svart plåtkassaskrin med gulddekor har följt mig länge. Jag har väl aldrig reflekterat över dess bakgrund annat än att jag vet att det kom från min farfar Oscar.
 
När barnbarnen nyligen behövde ett kassaskrin till sin loppis så plockade jag fram det och öppnade också mittfacket (som förmodligen är tänkt för sedlar medan mynten lades i de båda sidofacken) fann jag ett litet hopvikt brev i botten som berättade om skrinets bakgrund. Brevet är skrivet av min farfarsmor Elisabeth, Betty kallad, Andersson-Werner, till min farfarsfar Olof Andersson, sjökapten och fram till sin pensionering befälhavare på  s/s Bylgia som trafikerade Klarälven för Uddeholmsbolagets räkning. Läs mer om Bylgia, eller "Bölja" som hon kallades här.
 
Bylgia var ett kombinationsfartyg för Uddeholmsbolaget. Dels fungerade hon som representationsfartyg, dels som personalutflyktsfartyg (då också en lång pråm släpades efter med tälttak och sittplatser), dels som timmerbogserare men också som godstransportfartyg. För allt detta behövde Kapten Andersson givetvis föra räkenskaper och ha en handkassa. Hans kassabok har jag sedan tidigare i behåll, men nu insåg jag också att det var hans personliga kassaskrin jag haft så länge utan att veta det.
 
För så här har hans kära hustru skrivit med sin vackra piktur i det brev som alltså låg kvar längst ner i skrinet:
 
Älskade lille rara Gutten min!
 
Ja, nu är skrinet färdigt och jag hoppas att du skall finna det litet trefligare än förut; locket går lite trögt upp ännu, men det ger sig nog med tiden; drag inte i handtaget när du öppnar det utan tag i locket ännu så länge tills det låter bättre öppna sig; annars kan det bli "lealöst" igen. Ack att det alltid måtte följa välsignelse med detta lilla förvaringsställe af arbetets lön, så att du alltid måtte ega der hvad du behöfver och måtte vi aldrig glömma att vara tacksamma för hvar slant som der ska läggas ned och som hör oss till. Gud välsigne ditt arbete och din redliga sträfvan min älskling, beder af hela hjertat din egen trofasta tös. (Nyckeln ligger i högra facket).
 
Kan vi tänka oss denna omtanke i det lilla idag?
 
 

Christer Frunck - mellan polerna!


Journalisten, globetrottern m.m. fotograferad i Himalayas bergstrakter

Min frände och vän, Christer Frunck har avlidit omkring en månad efter det att hans gamla, nästan hundraåriga, Mamma, journalisten Marga Lettström-Lundmark avled. Det har blivit lite många begravningar på kort tid i familj och vänkrets och jag hoppas nu på lugnare tider.

"Trasslingar" eller "Krånglingar" brukade jag kalla Christer och hans syster Lena eftersom jag inte var riktigt klar över släktförhållandena. Att Christer och Lenas mormor Gerda Lettström var befryndad med min farmor visste jag eftersom båda kom från "Svanströmska Smålandssläkten". Nu har jag fastställt att vi var femmänningar! D.v.s. Marga var brylling med min pappa. Min farmor Hilma var syssling med Gerda Lettström. Och den gemensamme förfadern var Sven Svanström vars son Gustaf Wilhelms "lefnadsteckning" jag tidigare publicerat på denna blogg.

Christer var egentligen jämnårig och vän med min äldre syster, men blev som lärare vid Jan Eric Löwenadlers ferieskola på Franska Rivieran runt 1960, då jag var elev, också min vän. Bl.a. besökte vi då flera gånger hans fantastiska mamma Marga i hennes och maken Berndt Lundmarks viste i Haut-de-Cagnes.

Vår vänskap accentuerades då Christer först förlovade sig med en av mina mycket goda vänner och senare gifte sig med min konfirmationskamrat Ulla.

Christer var ömsom en bullrande levnadsglad garcon och ömsom en bitsk och oövervinnlig debattör. En människa man aldrig kunde vara likgiltig inför. Där fanns såväl en starkt glädje som stor sorg.

Han kom från en förmögen familj och förväntades inte att skaffa sig någon egen försörjning. Fadern, advokat med en framgångrik järnhandelsgrossiströrelse i ryggen ansåg att Christer skulle leva på månatliga "allowances" från fadern. En "marionettordning" som aldrig tilltalade Christer.

Förhållandet far-son var väl aldrig det bästa. Föräldrarna skildes redan tidigt och fadern tilltvingade sig vårdnaden om Christer som fann sig som en främmande fågel i faderns nya snabbt etablerade familj. Hans svårigheter att binda sig emotionellt hade sin grund i den uppslitande och för honom som barn helt obegripliga skilsmässan. Däremot upprätthöll han livet ut goda relationer till sin mor och till hennes båda senare äkta män, först i ett stormigt äktenskap med skådespelaren Georg Rydeberg och sedan ett harmoniskt och livsvarigt med affärsmannen Berndt Lundmark.

Efter avslutad skolgång sökte sig Christer genom universitetets humanistiska vägar i förhoppningen om att finna en fastare bas i tillvaron. Filmens värld tilltalade honom intuitivt och han engagerade sig i universitetets filmklubb där han tidigt fascinerades av den nya franska filmvågen med regissörer som Truffaut och Chabrol. Ett engagemang som senare – efter en "halvtid" på Journalisthögskolan – bidrog till att han av styrelsen för det nybildade statliga Filminstitutet, erbjöds jobbet som dess förste informationschef.

Christer hade höga ambitioner och gjorde ett jätteinsats men fick aldrig någon uppbackning eller ens uppskattning från den dynamiske, självupptagne och diktatoriske chefen Harry Schein. Istället fick han veta när han återvände efter en tids – av läkare påkallad – sjukskrivning, att Schein ansåg att han borde "söka sig ett annat jobb som passade honom bättre"! Alltmedan en efterträdare handplockad av Schein väntade i kulissen.

Detta blev ett avgörande slag mot Christer som kom att trigga igång det bipolära syndrom han säkert burit latent. Hans fortsatta liv blev en vandring mellan höjder och dalgångar som han själv beskrivit väl i sin biografiska skrift "Mellan polerna".


En mottagning på Rosenvik på Djurgården för att lansera Christers nya filmprojekt. Själv kom han två timmar för sent eftersom han satt fast på flygplatsen i Paris. Men här står han längst till höger med en av de franska intressenterna i projektet. Den äldre mannen i bildens vänstra kant är husets herre, den viktigaste personen i Christers liv enligt Christer själv, hans morfar Överintendenten och Drottning Victorias förtrogne, Harald Lettström i samtal med Christers halvbror krögaren Christer Rydeberg. Därefter följer Marianne Rosenlöf-Rahmqvist, kulturjournalisten Ingemar Björkstén och jag själv. Den dramatiska klänningen sitter på min vän och Christers fästmö vid tiden, Margareta Lindholm som samtalar med Carl-Wilhelm Liljencrantz, en av Christers äldsta vänner, och Margaretas bror Harald.

Ett försök att mitt i en manisk period importera fransk kvalitétsfilm till Sverige och att realisera en egen filmproduktion tillsammans med filmaren Stig Björkman, Eva-Britt Strandberg och Sven Wolter, slutade närmast i en katastrof som det tog många år att återhämta.

Istället blev det TT – Tidningarnas Telegrambyrå som Christer kom att ägna sin fortsatta yrkesbana. Där, i ett litet tight gäng av professionella journalister blommade Christer vilket en av hans gamla arbetskamrater underströk vid samlingen efter begravningen då han talade om Christers förmåga att extrahera det väsentliga ur nyhetsmaterialet och att kunna överbringa erfarenheter och lärdomar till dem som kom efter honom. Sedan han slutat på TT blev han freelance-journalist och skrev också t.ex. en fin reseskildring i bokform om Seychellerna.



En annan beröringspunkt mellan Christer och mig var syskonen Hederström, i mitt fall skådespelaren, dansören, Stockholmsguiden, Kungl. kammarvaktmästaren m.m. Bosse Hederström och i Christers fall fotografen, globetrottern, författarinnan m.m. Marianne Greenwood, uppburen musa till både Pablo Picasso och Evert Taube, med bostad i Antibes. Flera oförglömliga måltider hos Christer, hos oss och i Bosses lilla krypin på Döbelnsgatan och den sista med Marianne vid samlingen på Slottsbacken 2 efter Bosses begravning i Slottskyrkan.

Flera av talarna vid samlingen efter Christers begravning berörde hans "turnérande" till vänner över hela landet. Också vi fick del av detta då Christer kunde dyka ner och bo några dagar också tillsammans med sin kära Ulla. Alltid intensiva och oförglömliga dagar. Givande diskussioner på hög nivå. Christers kunskaper var omfattande i många ämnen och han fängslade med sin entusiasm. Ett par gånger bodde han hos oss under mer besvärliga perioder och då kändes det gott att kunna finnas också för honom. Bl.a. en gång då han varit i Afrika på jobb men inte haft tillräcklig mängd av de litium-tabletter som hjälpte honom att hålla mano-depressiviteten i någorlunda schack och han visste vad det skulle komma att innebära innan medicineringen åter kunnat byggas upp.


Monsieur le Patron firar midsommar 1988  i La Belle France

Han återgäldade alltid gästfrihet. Vi kommer alltid att med välbehag minnas de midsommardagar då först min födelsedag firades i vår hyrda våning i Peymeinade ovanför Rivierakusten varefter vi bodde över midsommar hos Ulla och Christer i det lilla ombyggda stallet i Var som han köpt några år tidigare. Köpet och ombyggnaden av detta var ett kulturskiljande administrativt äventyr i sig som Christer livfullt återberättade.


Christer på grillmiddag på Kumla Gård 2003. Det bör måhända påpekas att han faktiskt har ett par små badbrallor på sig!

Vi kommer att sakna Christer! Han förkroppsligade generositet, på alla sätt, också genom att bjuda på sig själv. Han var äventyret. Han var livsglädjen men också tvivlet, ifrågasättandet och sorgen. Han var bullret, han var dominanten men han var också lyssnaren, den intresserade, den nyfikne. Han var en riktig Grandseigneur!


Javisst Herrn! (Christer tvättar bilen på Dufveholm 2003)


Sankt Göran och Mamma (ingen drake!!)

Så till sist en berättelse från Mamma som kanske borde läsas av en och annan "riskkapitalist". Nu vill jag inte påstå att just S:t Göran är något skräckställe, och inte heller Sabbatsberg, Saltsjöbadens Sjukhus (Carema) eller Serafens sjukhem är några dåliga exempel. Tvärtom! Mamma fick den bästa tänkbara vård på alla ställena. Inte minst just på Carema-sjukhuset i Saltsjöbaden.

Men visst finns det ett och annat som fortfarande skiljer från den gamla "goda tiden"! Eller vad säger ni:

S:t Göran – förr och nu!
(av Ann-Mari Werner)

Under 50-talet drabbades jag av blödande magsår och togs in på S:t Görans medicinavdelning. Där var ju helt förtjusande och jag trivdes från första stund.

Jag glömmer aldrig de utsökta tebrickor som jag fick varje morgon. Bara de små rosafärgade grytlapparna gjorde mig glad för hela dagen. De blommor jag fick togs om hand på nätterna och kom åter nästa morgon, fräscha och doftande.

Vid tjänlig väderlek drogs sängen ut på en balkong, varifrån man hade en strålande utsikt.

Senare på året togs jag in på kirurgiska avdelningen. Det gällde en strumaoperation av den kände läkaren Doktor Wijnbladh.

På den tiden kostade ett helenskilt rum 21:- dygnet. Det var lika trevligt som förra gången.

Doktorn var mycket road av deckare, särskilt Dorothy Sayers, som vi diskuterade på ronderna. Jag fick t.o.m. låna något exemplar.

Mamma kom upp med termoskaffe och Tössebröd och personalen lät sig väl smaka, sittande på min sängkant.  Var det solsken samlades vi på någon balkong och fotograferade.



År 2006 var det dags igen. Jag steg upp en julinatt, ramlade och bröt lårbenet, larmade och kördes till S:t Göran – det nybyggda , stora.

Jag vaknade ur narkosen, och låg då i ett stort rum. Det var kväll, det kom några svaga ljusglimtar från fönstret. Sängar stod runt rummet. Några såg jag i mitten. Jag tyckte jag hörde något manligt mummel från vrårna, så jag tänkte ”har jag karlar på rummet?”

Jag sökte förgäves efter en ringklocka eftersom jag var i stort behov av ett bäcken. Försökte då i min nöd att ropa: ”Hallå!” utan resultat. Gjorde ett nytt försök, denna gång högre. Då kom ett bestämt fruntimmer in, arg som ett bi: ”Tror du att du är den enda patienten här?”

Jag bad om ursäkt, förklarade mig, men ingenting hjälpte. Jag fick mitt bäcken, men sedan körde hon ut mig i något slags dagrum med full belysning och krukväxter. ”Här kan du skrika hela natten, för ingen kan höra dig!”

Jag blev så häpen över denna ovänlighet. Jag var ju en gammal
(95 år) och nyopererad patient, som inget ont hade gjort, men tydligen skulle jag nu bestraffas!

Vart skulle jag vända mig? Ingen telefon. Alla mina anhöriga var på semesterresor. Inte gråta!  Det gällde att få natten att gå och ingen hörde mig.

Så jag började sjunga. Först barnvisor: ”Mors lilla Olle i skogen gick etc.” Övergick till ”Har Du någon ull..:” Efter fyra barn kan jag ju en hel del och när förrådet var slut övergick jag till schlagers från 20- och 30-talet.

”You were meant for me And I was meant for you. Nature patterned you, and when she was done you were all the sweet things rolled up in one.

You’re like a plaintive melody that never lets me free. But I’m content. Angels must have sent you and they meant you just for me...”

Mammas älsklingsskiva var Lucienne Boyers:

”Parlez moi d’amour, redites mois des chose tendres, votre beau discours, mon coer n’est pas las de l’entendre. Pourvu que tousjours, vous repetiez ces mots supremes. Je vous aime!”

Natten gick och plötsligt får jag höra mitt namn och jag ropade: ”Här!”.

Det var en ung sköterska, som skulle ta mig till en annan avdelning och gissa om jag blev glad.

Det visade sig vara ett rum för tre personer, och två var redan där.

Det enda tråkiga var de tidiga kvällstiderna. Redan klockan sex eller halv sju nattades vi, och de två kamraterna somnade ögonblickligen, som på befallning. Så gick det inte för mig.


En skolpojke arbetade extra på sjukhuset. Han ville bli läkare och hade därför använt sitt sommarlov för att förkovra sig. Han blev väldigt omtyckt. En eftermiddag blev han skickad att sätta in en kateter i mitt urinrör för en ”tappning”. Det blev en pärs. Både för honom och för mig. Han bad om ursäkt ideligen och jag förstod ju att han inte gjorde mig illa med flit. men det blev förfärligt. Han kunde inte och måste till slut ge upp och gick och hämtade en sköterska som klarade av det hela på nolltid. Jag föll ihop som en trasa och önskade att jag kunnat vråla ut min smärta. Skulle jag inte ha kunnat få en lugnande eller smärtstillande tablett? Det var faktiskt hänsynslöst mot en 95-åring. Sexmisshandel!

Så jag lämnade S:t Göran efter fem veckor, illa behandlad.

För att börja en invalidtillvaro. Benet blev aldrig bra och utan rollator kan jag inte ta ett steg. Att sedan hörsel och syn förändrades till det sämre, gjorde ju inte tillvaron lättare.

Tråkigt nog kan jag inte heller slå mig lös och festa, fast jag har tillgång till både champagne och bakelser. För då börjar magen att säga ifrån. Jag läste ju så många böcker förr, men det går inte nu. Jag kan hjälpligt se TV, så jag följer med när det går, men mest glädje har jag nog av radion, som har en del att bjuda på.

Och så är jag ju glad åt det fåtal vänner, som jag fortfarande har i livet. Petra är underbar och kommer, och likaså Mats, som gör utstickare till Systemet för min räkning.

Och så har jag telefon, så helt hopplöst är det inte, men väldigt olikt mitt ”förra” liv.

Badrum! Rinnande kallt och varmt vatten!

I samband med att jag skulle säga några ord om Mamma efter begravningen i förra veckan, så letade jag bland saker hon skrivit ner eller berättat för mig genom åren. En människa som levt hundra år (så när som på tio dagar) under vår mänsklighets hittills mest utvecklingsintensiva era, har naturligtvis upplevelser att berätta som för oss och våra barn och barnbarn ter sig fullständigt osannolika. Att få våra barnbarn att förstå att när vi var små fanns inte TV, är näst intill en omöjlighet.

Bland berättelserna fann jag Mammas uppsats om den första grammofonen, men också om första gången hon upplevde ett badrum med badkar och rinnande kallt och varmt vatten. På den tiden var det ju annars så att man tog fram ett stort kar på köksgolvet i vilket man sedan gjorde sig ren så gott det gick. Eller också uppsökte man ett varmbadhus som fanns i varje stad med självaktning, där man under överinseende av barska bastanta badfruntimmer, fick tvaga sig i stora träkar.

För Mammas del skedde detta första möte med hygienens nya landvinning på Skinnarviksringen 16 där arkitekten Ernst Stenhammar huserade. Mamma bör ha varit i tolv-fjortonårsåldern, d.v.s. 1923-25. Det märkliga är att tänka sig att vår då blivande pappa kanske befann sig i grannskapet eftersom han gick som barn i huset hos en granne på Skinnarviksringen 6 som också var arkitekt, nämligen Sigfrid "Sigge" Cronstedt vars son Otto var pappas bästis.

Här följer Mammas berättelse:



Mitt första besök på Skinnarviksringen av Ann-Mari Hardt

I början av 20-talet var jag en gång på jullovet bjuden till en klasskamrat, tillsammans med en del av mina kamarater, bland vilka jag säkert minns: min bästis Nina Friborg, Gun Holmgren (sedermera Mallmin) och Ulla Löfgren (dotter till advokaten och sedermera utrikesminister Eliel Löfgren och hans maka, författarinnan Mia Leche Löfgren).

Vår värdinna-skolkamrat var Louise Stenhammar – dotter till arkitekten Ernst Stenhammar (bror till kompositören Wilhelm S) och hans maka, Strindbergs favoritskådespelare, Anna Flygare Stenhammar. Familjen bodde i ett magnifikt enfamiljshus i flera våningar med en springbrunn i trädgården på Skinnarviksberget.

Vi flickor var mäkta imponerade men fann oss märkligt nog snart tillrätta och trivdes!!

De vuxna hade också sina gäster. Jag minns särskilt mammans goda vän, skådespelerskan Manda Björling, med dottern Renée, som jag sett på skolteater. Jag tror också att regissören August Falck var med.

Han son Johan, var i alla fall med och tog genast itu med att ordna en föreställning, där vi barn alla skulle medverka. Ulla Löfgren blev drottning (därför att Johan var förtjust i henne). Nina och jag åtog oss genast att vara dansöser (som vi ofta var!). Jag fattar inte idag, hur vi två som aldrig tagit en lektion eller ens sett balett, kunde ”koreografera” en del i en föreställning (vi fick applåder!).

Vi älskade att dansa, och något måste vi väl ha sett – åtminstone på bild – och Jenny Hasselquist var ett bekant namn.

När kvällen kom, bestämdes att alla skulle ligga kvar (bara en sådan sak!). Madrasser drogs ihop från alla håll och vi låg alla på golvet och fnittrade – någon sömn var det aldrig tal om. Men så småningom blev vi förstås hungriga, och vi beundrade då Ulla Löfgren, som klädde på sig och ”in the middle of the night” klev ner ett flertal trappor, till sist fann ett kök, dä hon inträdde och gjorde smörgåsar till oss alla – en bedrift!

Dagen därpå, före hemfärden, var vi alla i det fantastiska badrummet, där somliga av oss badade! Något så sagolikt hade vi bara sett på bio!

Bland ungdomarna glömde jag nämna Erland von Koch som senare i livet blev en berömd tonsättare.

(I en kommentar långt senare i livet berättade Mamma att denne Erland varit ganska så försagd men tydligen på ett något tafatt sätt försökt att uppvakta Mamma)

"Vår grammofon"



Min Mamma som dog före jul och begravdes häromdagen hade levt ett långt liv. Så när som på tio dagar, etthundra år.

Vad har hon inte fått uppleva av utveckling. Allt det vi idag tar för självklarheter och som våra barnbarn inte ens kan förstå att det har funnits tider då inte TV eller ens radio fanns!

En gång på 20-talet skrev Mamma en skoluppsats om hur grammofonen kom till hennes familj. En uppsats hon återfann för ca. tio år sedan och bad mig kopiera upp så att hon kunde ge till sina barnbarn och barnbarnsbarn för att ge dem en bild av vilken betydelse grammofonen fick. Man kan också ha i minnet att 78-varvsskivorna och dessa vevgrammofoner förblev i stort sett desamma under runt 40 år innan de försvann i slutet av 50-talet.

Här kommer Mammas uppsats från 1928:

”Vår grammofon!” av Ann-Mari Hardt den 21.4.1928 (17 år)

Vår grammofon är en av dessa moderna grammofoner i form av en resväska, som har den stora fördelen framför de gammalmodiga åbäkena att vara ytterst lättskött, lätt att föra med sig och ha ett behagligt ljud.

Det var förfärligt många om och men, innan vi fick den.

Då min bror Arne och jag hade små danstillställningar, brukade vi få låna en grammofon av en familj.

Då kunde vi ibland få behålla den två,tre dagar efteråt, coh vi utnyttjade tillfället på bästa sätt.

Tidigt på morgonen började vi spela på den och dansa efter de härliga skivorna. det dröjde inte lång stund, förrän mamma och pappa kom ut rosenrasande och frågade vad vi menade med att störa hela husets morgonsömn.

Och när vi förde det ämnet på tal, att vi själva skulle skaffa en grammofon, kan man förstå, att vi möttes av kraftiga protester. ”Då kommer ni att spela både natt och dag, och vi får inte en lugn stund i huset.”

Men så fick vi en gång låna en resegrammofon på His Master’s Voice med inte alls det vanliga skrällande ljudet utan ett behagligt och mjukt ljus.

Skivorna var också särskilt väl valda av Arne och mig, med den påföljd att mamma och pappa kom överens om att en sådan grammofon kunde man möjligtvis stå ut med.

En dag kom pappa till vår stora förvåning hem med en grammofon plus åtta skivor. Vi började spela ögonblickligen förstås och fortsatte ända till sängdags.

Men nästa morgon, då vi började spela en skiva insjungen av Ernst Rolf klockan halv nio låste mamma igen grammofonen och tog sedan hand om nyckeln. Det bar sig så till, att några ungdomar samma kväll kom upp till oss, och då mamma inte var hemma, kände vi oss föranlåtna att bryta upp låset för att de skulle få beskåda underverket och njuta av skivorna.

Nu går den inte längre att låsa.

Vi blev ögonblickligen rekommenderade skivor i mängd; ”I’ve got the girl, var alldeles utmärkt, Me too ganska gammalmodig men ändå riktigt trevlig!”

Nu har vi ett ganska ansenligt antal skivor i alla olika genrer.

Sångskivor; engelska, som är utmärkta, svenska, som inte är något vidare.

Jag tycker inte, att det svenska språket gör sig något särskilt på grammofon. Den ende som i mitt tycke, kunnat göra språket välljudande och njutbart på grammofon är Sven Olof Sandberg.

En amerikansk skiva; The Merrymakers’ Carnival, insjungen och inspelad av The Merrymakers, är en mycket trevlig skiva. Man får höra alla instrument man kan tänka sig, vart och ett har sitt solo. Bland annat spelar Amerikas bästa banjospelare ett nummer på sin banjo. Det är ett riktigt underhållningsprogram.

Det dominerande inslaget av skivor är naturligtvis dansskivorna; Vals, Blues, Foxtrot, Tango o.s.v. Pianosolona är riktigt trevliga, till exempel Chopinata.

En skiva står ensam i sin genre, den heter När juldagsmorgon glimmar. Den har vi spelat en gång, på Julafton.

Nu spelar vi inte längre så mycket att mamma behöver vara rädd för att vi skall bli uppsagda. Men vi är alla överens om, att det är ett särdeles angenämt och trevligt sällskap.        (Läraren med signaturen CL gav betyget Ba+)

En älskad Mamma till minne


Min mormor Maja med min Mamma

Min Mamma, Ann-Mari Werner avled den 12 december,  tio dagar före sin hundraårsdag. Hon efterlämnar tre barn, tio barnbarn och  arton barnbarnsbarn.

Mamma föddes den 23 december 1911. En god vän till min son sade till honom: ”Betänk att när din farmor var lika gammal som din dotter är nu hade inte ens första världskriget börjat!”

Det ger perspektiv på det långa liv som hon kom att få leva. Hon växte upp vid Östermalmstorg i Stockholm. Dotter till textilgrosshandlaren Arvid Hardt och hans maka Maja. Arvid tillhörde ett bowlinggäng som också hyste bl.a. den blivande statsministern Per Albin Hansson, tecknarna Birger Lundquist och Carl A Jacobsson (signaturen JAC) .

Föräldrarna var sysslingar från Bjuråker i Malung men hade vuxit upp på olika håll. Arvids föräldrar ”utvandrade” till Ottebol, Arvika medan Majas föräldrar lockades till Vaxholm där de öppnade handelsbod.



Mammas mormor, Marit Larsdotter var vandringskulla i sin ungdom och ”gick med varor” från Dalarna och runt i Sörmland. Vandringslusten satt i hela livet också sedan hon blivit bofast i Vaxholm med man och barn. Det hände att hon helt enkelt fyllde en säck och gav sig av och lämnade barnen i händerna på maken och äldsta dottern Maja, som därför aldrig var särskilt förtjust i sin mor, medan Mamma som barn fann henne fascinerande med alla de historier hon kunde berätta.



Mamma sattes tidigt i Franska skolan vars byggnad på Döbelnsgatan är jämnårig med Mamma. Där fick hon många vänner för livet. Vänner som i många fall hade spännande och betydelsefulla föräldrar. Som DNs, VeckoJournalens och IDUNs legendariske chefredaktör Beyron Carlsson, vars dotter Ulla (tillika journalist och författare) förblev Mammas nära vän till sin död 2002.


Mamma, Beyron Carlsson, Ulla och den fantastiskt underbara och galna Anna Beyron som jag minns väl från min egen barndom.


Här balanserar Beyron Carlsson med Ulla och Mamma på en stege. På Laggars? Eller Lambarudd?



Hos en annan klasskamrat och vän, Louise Stenhammar, (där hon f.ö. också för första gången fick bada i badkar med rinnande varmt och kallt vatten) mötte hon en ung försagd gosse som gjorde tafatta försök att uppvakta henne. Den unge mannen blev senare i livet en framgångsrik kompositör med namnet Erland von Koch. När Louise och Mamma var i 95-årsåldern och möttes berättade Louise att hon mindes Mamma som klassens skönhet! "Där ser man!" sa Mamma.

Familjen Hardt skaffade runt 1920 ett sommarställe på Östra Ekudden i Vaxholm. En gammal fiskarstuga tillbyggd med övervåning, glasverandor, torn med balkong och snickarglädje. Där träffade Mamma ännu en jämnårig flicka, Birgit Rosengren, vars storasyster Margit redan var framgångsrik operettsångerska och gift med Kurt Jacobsson, skaparen av NKs franska damskrädderi. Kurt, som senare i livet kom att forma kläder också för Mamma, var en generös man som rikligt belönade Mamma och Birgit när de mötte honom vid Waxholmsbåten och bar hans väskor till det Rosengrenska tjället. Samma generositet visade inte Margits näste make som då ännu var en fattig tjugofemåring, nämligen Erik Zetterström (Kar de Mumma).


Birgit Rosengren och Mamma på Ekudden i Vaxholm


Mamma och Birgit anordnade storstilade revyer för föräldrar och deras vänner med ”kläder från egen atelier”! Den egna ateljén var i själva verket mamma Maja.
Birgits morfar var den legendariske Hamburger börs-krögaren m.m. August Hallner och tidigt fick de båda flickorna sitta hos Birgits mormor i spritkassan på Börsen för att beskåda ett eller annat musikframträdande.


Bild från "Revysoppan" 1926 på Familjen Rosengrens brygga i Vaxholm. Vem den unge mannen är har vi inte lyckats utröna. Förmodligen en grannpojke.


Mamma och Birgit på äldre da'r.

Hur gick det då till på den tiden (Mamma var 14 år) när flickor och pojkar skulle mötas i Stockholm?
Mamma berättar:

Efter skolan gick man Strandvägen fram och tillbaka. Från Nybroplan till Skeppargatan, där man vände och gick tillbaka. Så gjorde också de unga männen, som alla hade öknamn. Sture Lagerwall t.ex. kallades "Håret" efter sitt vågiga hårsvall.

Rätt vad det var kunde en konversation uppstå. Det kunde också ske på t.ex. det konditori som frekventerades i de lokaler som sedermera blev Restaurang Intim på Smålandsgatan mitt emot Teatergrillen.

En sådan konversation med en blivande student, ledde till att Mamma första och enda gången blev förfalskare!

Hur gick nu det till då:

Jo, studenten var en mycket fager ung man. Mamma ville uppvakta honom med en röd ros då han tog studenten. Hon visste inte vad rosen kunde kosta och eftersom hon bara hade 1:25 så frågade hon hembiträdet Stava om hon kunde få låna en krona. Stava hade dock bara en tia som hon lånade till Mamma. Rosen kostade dock bara 1:25 varför tian blev kvar i Mammas portmonnä som låg i hennes handväska som var av den typ man klämde fast under överarmen. I tumultet på skolgården upptäcker Mamma plötsligt att väskan är borta och börjar förtvivlat leta. Vännen Nina och de andra flickorna säger hela tiden till henne: ”Bry Dig inte om det, vi skramlar ihop till Din tia, kom  nu!” De ville ju inte missa festen och möjligheten att få dricka vin.

Till slut gav de upp och gick till festen, drack sitt vin och hade jätteroligt.

Uppvaknandet var inte lika kul. Nu måste Mamma berätta för Stava vad som hänt. Stava sade dock att "om Ann-Mari går mina ärenden till affären under en tid så blir det nog bra med den saken". Fantastiskt, eftersom en tia ändå måste ha varit mycket för en jungfru på den tiden.
En dag sade Stava till Mamma att "om nu Ann-Mari hämtar mjölken och brödet från affären, så är vi kvitt".

Men med handväskan försvann också Mammas spårvagnskort. Men hon hade kvar kortet från 1925 så hon ändrade helt enkelt femman till en sexa!

Hon visade upp det för konduktören lite snabbt och det gick bra. Men sedan när hon skulle gå av, bad han att få se på det igen. Kallsvetten bröt fram på Mamma. Konduktören tittade på kortet, tittade på Mamma och gav det sedan tillbaka.

Som Mamma sade: mycket klok man. Han insåg att Mamma insåg att han visste och att hon inte skulle använda sig av kortet igen och att aldrig mer försöka samma sak igen.

Hon gick resten av terminen! Tillsammans med klasskamraten och bästisen Nina. Istället för att gå till spårvagnahållplatsen på Karlavägen gick hon till Nina som ännu var i nattlinnet och sedan sprang de till skolan på Döbelnsgatan. Mormor skulle vetat detta sa Mamma. Hon som alltid var så fussy med Mamma som aldrig fick anstärnga sig och alltid skulle skyddas. Det hade att göra med att Mormor ju förlorat Mammas lillasyster Karin några år tidigare.



Med klassen i Franska skolan fick Mamma vara med om en skolresa till Poitiers i Frankrike, vilket på den tiden var mycket ovanligt och föranledde stora artiklar i dagspressen. Skolan ägdes och drevs fram till 1978 av en fransk katolsk nunneorden och det var till moderklostret i Frankrike som resan ställdes. De franska systrarnas undervisning var dock helt ekumenisk och följde hela tiden svenska skolförordningar.

”I Paris hade vi underbart! Kan Du tänka Dig, när vi åt lunch fick vi både starkt rödvin och champagne, så jag kände mig faktiskt riktigt snurrig i huvudet” skrev Mamma hem till sin bästis Ulla Beyron som av någon orsak inte var med på resan. Men lopporna i hotellsängarna var väl inte lika kul!

Med  just Ulla Beyron delade Mamma ytterligare ett intresse, nämligen att skriva. Ett intresse hon tog upp igen efter andra världskriget då de tre äldre barnen börjat skolan och hon fick lite mer tid för sig själv. Men efter att ha blivit refuserad – om än i uppmuntrande ordalag – av ingen mindre än den legendariske förläggaren Åke Runnqvist på Bonniers, som gjorde samma misstag med Astrid Lindgren (!), så inskränkte hon sig till dagboken och brevskrivandet till vänner och bekanta.



Efter avslutat skolgång blev det en sekreterareutbildning för Mamma. Morfars chef och vän, David Holmblad, hade skrivit till rektorn för Stockholms stads högre folkskola för handelsutbildning att Mamma skulle få gå där. Skolan ansågs vara en mycket hård experimentskola. Mamma blev bäst i skolan på språk. Duktigare än lärarna i franska (vilket de erkände). Mamma pluggade varje dag utom lördagar till halv tolv på kvällarna. Rektorn hette Ehlin och var bror till Konserthusets förste chef Sigfrid Ehlin som hade bett sin bror rekommendera någon som kunde rycka in som hans sekreterare. Rektorn rekommenderade Mamma eftersom han visste att hon inte bara var duglig utan också musikalisk. Så efter en kortare sejour på Morfars kontor, dit Morfar tog med henne första dagen efter skolavslutningen och satte henne att arbeta med faktureringen så började hon på Konserthuset.

I hennes uppgifter ingick tydligen också att bistå med uppläsningar och den 26 april 1930 läste hon från Konserthusets stora scen en dikt, ”Det skönaste landet” av Bertil Gripenberg.

Men morfar betraktade ändå detta som ett övergående arbete och fortsatte komma till henne varje dag med Svenska Daglbaldets jobbannonser. En dag var det en annons från en av Stockholms främsta advokatkontor. ”Och advokatbyråer är bra! Ett sådant jobb kan leda till många olika saker” sa Morfar. Var han synsk?

Men Mamma sökte platsen och intervjuades av den 12 år äldre biträdande juristen och delägaren Einar Werner. Konserthuschefen hade skrivit i sitt betyg om Mamma att hon var "en intagande person". Möjligen fann advokaten detta vara sant, trots att han lite elakt  sa: ”Franska Skolan kan väl inte vara någon bra skola. Jag har så många ansökningar från kvinnor som gått där”. Mamma tänkte då att hon hoppades att hon inte skulle få jobbet.

Men det fick hon, och började på kontoret på Västra Trädgårdsgatan, där hon snabbt utsattes för den biträdande advokatens uppvaktning.



Det ledde till giftermål den 6 augusti 1933. Inte helt okomplicerat eftersom inte bara den betydligt äldre – och gifte – chefen för advokatbyrån, som var en av Stockholms kända ”kvinnokarlar”, utan också en av dennes klienter, en stenrik bankir, kastade sina lystna blickar på den förtjusande unga sekreteraren. Chefen gjorde sedan vad han kunde för att försena såväl bröllop som bröllopsresa för de unga tu och de båda advokaternas vägar skiljdes därför åt och Pappa öppnade eget kontor på andra sidan Kungsträdgården. Mamma blev hemmafru i den lägenhet de valt ut åt sig. En s.k. byggmästarlägenhet på Kaplansbacken vid Kungsholms kyrka, med ett par extra rum och en lång balkong med utsikt över hela Stockholm.

På den tiden var bostadssituationen en annan än idag och fastighetsägarna underbjöd varandra för att locka till sig hyresgäster. Lägenheten blev Mamma trogen till sin död. 73 år!

Musiken spelade en stor roll i Mammas och vårt liv . Det har alltid funnits en flygel i vårt hem vid vilken hon ofta satte sig att spela. Inte minst om familjen hade gäster hemma som skulle underhållas, antingen av pianospel eller av sång av de fyra barnen till Mammas ackompanjemang. Också Pappa hade en musikalisk ådra och spelade i sin ungdom många instrument. Sedan han gifte sig blev det dock endast undantagsvis som han spelade på sin mandolin eller på den pärlskimrande banjon.

Men också film och teater där hon blev ett riktigt uppslagsverk. Och böcker läste hon jämt. Och ända till slutet, då vi dock turades om att läsa högt ur den nya boken om Gösta Ekman, som hon givetvis upplevt.


Pappa och Mamma


Mammas och Pappas äktenskap blev osedvanligt lyckligt. Även om det utsattes för svåra prövningar så var det som vår farfar sa på deras tionde bröllopsdag: ”Ni visat oss hur man bygger tempel med trohets mursten av gyllne glans”. Han pekade också på en annan viktig sida av det liv Mamma och Pappa levde:

”Er kärlek hölls dock ej svartsjukt bunden.
Frikostigt gav ni åt oss er lott.
Ej minst vi känner i denna stunden,
hur väl ni unnar oss allting gott"



Vänsäll är ett ord som sällan används idag. På Språkrådets hemsida finns 17 fria ordböcker/listor. Ordet finns endast i två av dessa. Inte ens i Akademiens ordbok men väl i dess ordlista, dock utan förklaring. Svensk Synonymordbok listar ordet och är den enda som ger en förklaring av ordet: ”som har många vänner, omtyckt, populär”.

Men det är inte den alltäckande betydelse jag vill lägga i ordet. En betydelse som man kan utläsa av alla de fraser som listas när man googlar ordet.

I begreppet finns tveklöst ett medvetet eller omedvetet ursprung som utgår från den vänsälles egen sida:
Att vara omtänksam, förtänksam, omhändertagande, hjälpsam, empatisk, trogen.

Friedrich Wilhelm Nietzsche har sagt att ”levnadsvisdom – det är att vara vänsäll”


Mamma med vännerna Birgit Rosengren-Ahrle, Stig och Aase Järrel och Eric "Smörgåsbordet" Gustafsson


Mamma var vänsäll! Sina vänners vän. Med ett modernt uttryck kan man säga att Mamma gav ordet ett ansikte.

Hon fick ständigt vänner och hon behöll dem för livet. Antingen det var den gamla skolsyjuntan, den engelska kursen eller ”Gänget”, det vängäng som träffades varje måndag under mer än fem decennier,  och som Mamma blev ”ingift” i. Herrarna spelade först tennis i Alvikshallen en timme och därefter samlades alla hos någon av de fem paren för en god middag följd av bridgespel och allmänna trevligheter.


I kräftkokartagen på Skärfsta gård med Rita och Leif Silbersky


Och hon var lika omtänksam och vänfast mot alla som kom i hennes väg. Vare sig det var Josephine Baker eller frun i mjölkbutiken. Båda blev hennes vänner för livet. Och bland dem som troget önskade henne God Jul ända till slutet och berättade för henne om sina barn och barnbarn fanns en sedan många år pensionerad innehavare av den tobaksaffär på Bolinders plan som sålde hennes dagliga kvällstidning och hjälpte henne att byta batterier i radioapparater och kameror under många år.


Mamma och Josephine Baker


Mamma, Josephine Baker, Lulu Zimais, Torsten Björklund




Men Mamma utsattes också för livets många lättare och svårare prövningar. Inte bara kroppens olika spratt utan också i varierande grad från flera närståendes sida. Men hon stod ändå troget vid deras sida och omfamnade dem med sin värme, omtänksamhet och kärlek.
 
Mats, 2 okända, författaren Lasse Widding, Mamma Ann-Mari och Riksteaterchefen Hans Ullberg utanför Annexet på Ehrendals Bruksherrgård i Sörmland.
 


Mamma och journalisten och författaren Allan Fagerström


När hon fyllde 99 gladdes hon åt att hon då blivit äldre än sin mormor och därmed den äldsta i sin släkt. Hon tyckte nog att hon därmed ”gjort sitt”, men ju närmare vi kom hundraårsdagen desto mer trodde vi att hon ändå trots allt också ville vara med den dagen.

Och visst planerade hon för den. Så sent som för ett par månader sedan ringde hon runt och bjöd in till den mottagning hon traditionellt alltid haft söndagen före sin födelsedag den 23e december. Några gamla vänner hade hon inte längre kvar i livet som kunde vara med, men en kusin, några f.d. och nuvarande grannar, tre av sina barn och en mängd barnbarn och barnbarnsbarn. För att inte tala om ett antal brorsbarn och brorsbarnbarn.


Mamma mellan dåvarande mågen Henning Sjöström och författaren Ivar Lo Johansson


Hon författade också en högst personlig text till en gammal Karl Gerhard-kuplett som hon tänkte sjunga för sina gäster. P.g.a. sin nedsatta syn kunde hon inte själv skriva ner den utan memorerade den och sjöng den sedan för mig som fick skriva ner den åt henne. Meningen var att jag skulle skriva ut den med stor stil så att hon hade ett stöd för minnet när hon skulle sjunga den.

Hurra va’ jag e’ bra
Hurra va’ jag e’ bra
Hurra va’ jag e’ bra ida’

Fyllt hundra år till slut
och skaplig ser jag ut
Hurra va’ ja’ e’ bra ida’

Men ni är allra bäst
och därför har vi fest
Nu hyllas ska varenda gäst

Ty ni ska ha de’ bra
och få vad ni vill ha
då har ni lika bra som ja’

Och lycka till med jul
och låt oss ha’ så kul
Hurra va’ ni e’ bra ida’


Mamma och Yoko Ono


Ett fall en tidig morgon när hon var på väg att hämta morgontidningen den 23 oktober, förändrade bilden. Vi tror att fallet var en följd av en lätt stroke. Hon återhämtade sig visserligen från den och en lunginflammation som följde och var åter hemma i sin egen säng efter dryga två veckor. Samma natt fick hon dock ytterligare en stroke (visserligen inga spår i hjärnscanningen men läkarna bedömde ändå att en propp antagligen passerat) och den hämtade hon sig aldrig från. Sista veckorna kunde hon inte tala och inte svälja. Täta besök av barn och barnbarn, med högläsning gjorde förhoppningsvis tillvaron lite ljusare. När jag t.ex. tre dagar innan hon dog, spelade upp gamla inspelningar för henne där hon själv spelade piano så lyftes plötsligt hennes armar och fingrarna började röra sig över en drömd klaviatur.

Mamma lämnar ett hundraårigt tomrum efter sig. Ett hundraårigt tomrum av glädje, värme, kärlek och omtanke.


Sista bilden av Mamma på Saltsjöbadens sjukhus i december.

Människor kommer att glömma vad Du sagt
och saker som Du gjort.
Men de kommer aldrig att glömma hur Du fick dem
att känna sig.

(Maya Angelou)



Att förlora ett barn.

Tack och lov har jag själv aldrig behövt drabbas av den oerhörda sorg det innebär att förlora ett litet barn. Men jag har förlorat ett litet nyfött barnbarn. En sorg i sig som är svår att komma över. Att hålla en liten – ännu varm – kropp i sina armar och inse att detta liv är förbi och aldrig får bli en del av de upplevelser vår familj ännu har kvar, är nog något av det svåraste som människor har att gå igenom.

Min mormor gick igenom detta 1921 då hennes lilla Karin – min mammas lillasyster – dog, blott två år gammal. Ett oerhört snabbt förlopp av spanska sjukan. Hon insjuknade på lördagen och dog dagen därpå.

Mina morföräldrars vän David Holmblad skrev en dikt som han läste vid Karins grav vid begravningen den 22 december 1921 (Mormor var noga med att begravningen skulle hinnas med före mammas födelsedag den 23e):

Sol och böljeglitter
Fåglars glada kvitter
Skogens tysta stämningsfulla sus
Hälsa dig på färden
Då du uti världen
Första gången skådar dagens ljus

Känsligt modersöra
Lyssnar att få höra
Barnets första späda levnadsljud
Tankar underbara
Söka att förklara
Livets sammanhang med ljusets Gud

Solskensbarnet lilla
Glad, men tyst och stilla
Gick du sedan bland oss andra här
Mer och mer man kände
Då du blicken vände
Mot de dina hur du var dem kär

Vinterdagar korta
Sommarsol är borta
Sorgsna hjärtan, känslan mörk och tom
Ifrån världens vimmel
Hän mot barnens himmel
Tidigt lilla Karin har vänt om

Klaga båtar föga
Lyften edert öga
Mot den värld dit inga sorger når
Karins levnadssaga
Kan ej mer bedraga
Lyckan kanske går i sorgens spår

Döllas Brita och Larses Lars



Från min mammas kusin Britta fick jag ett gammalt foto föreställande två små dalkullor. Den vänstra är min morfarsmor Döllas Brita Jonsdotter från Bjuråkers by i Yttermalung och den lilla till höger hennes syster Kerstin.

Systrarna härstammade på fädernet från Döllas-, Utter-, Storsten- och Mats-gårdarna och från Bäcke-, Larses- (Lass), Haga- och Gästgifvar-gårdarna på mödernet.

Brita gifte sig med - håll i er nu för nu tar jag er med på en typisk dalaresa och somliga skulle säkert förtjust börja mumla om att "det har jag alltid sagt att den där Werner verkar helt inavlad" - med sin mammas kusin Arfs Nils Olson (vars hemsnickrade barnkammarmöblemang nu står hos mina barnbarn).

De båda flyttade från sina hemtrakter för att få en bättre jordbruksmark utanför Arvika och där fick de sönerna Arvid, min morfar, och Helmer. Deras mamma var således samtidigt deras egen syssling. Gården i Arvika fanns kvar i släkten till in på 70-talet.

Så småningom hamnade Arvid i Stockholm och träffade där Maria Olson från Vaxholm, vars föräldrar Krank Marit Larsdotter (min "gammelmor") och Larses Lars Olson, också utvandrat från Malung. På inrådan av sin syster, som gift sig med Vaxholms rikaste man Handelsmannen Arvid Eriksson hamnade de också i Vaxholm där de öppnade handelsbod på Hamngatan. Sonen Karl öppnade sedermera bageri i Rådhusbacken och brodern Johan skoaffär. Den sistnämnda fanns kvar i änkan Emelys drift och ägo in på 50-talet. Butikens avkastning kunde också stötta den unge skådespelaren Edvin Adolphson när karriären var ung.

Arvid Eriksson fick en son som också bar namnet Arvid. Denne Arvid blev sedermera känd som "Radiomajoren" och fick bl.a. sonen Åke Eriksson (brylling till mig), Strängnäs gamle regementschef och fullmäktigeordförande.

Mellan den väna Maria (Maja) och den stilige Arvid (som bowlade med statsministern Per-Albin Hansson, tecknarna Birger Lundqvist och JAC) uppstod tycke och så småningom giftermål som resulterade i min Mamma Ann-Mari

Nu blir det ännu mera komplicerat: Min mormor Majas farmors far Haga Lars Olson var samtidigt min morfar Arvids mormors far. Maja och Arvid som alltså aldrig tidigare setts men som kom från granngårdar i Yttermalung och träffades på annan ort och gifte sig med varandra var alltså sysslingar.

Britas lilla syster Kerstin (till höger på bilden) gifte sig med en handelsman i Avesta och blev släktens verkliga krösus när maken dog. Men släktens förhoppningar om "utdelning" gick om intet när den snutfagre Lewi Pethrus gjorde den vackra änkan sin kur och tog hand om alla pengarna!


Ovannämnde Larses Lars Olson snidade denna vackra skål som vi ännu använder som brödfat och..


...märkte den i botten såväl med kniv som med brännmärke.

Jossi Lee - min fagra dotter!

Det har varit händelselöst en tid här på bloggen. Men inte i verkligheten. Vi ha varit på turné (med mössan lätt på sné) med huvudsyftet att gifta bort vår dotter Johanna på Ängavallen utanför Malmö.

Johanna (Jossi) och hennes Young-Mi Lee, gemenligen kallad Youngan eller bara Youngs har efter tio års samlevnad beslutat sig för att gifta sig "på riktigt".

Och med tanke på de bådas förutsättningar när det gäller fantasi, organisation och kreativitet kunde det ju inte bli annat än ett sagobröllop i sommarsolen där på Ängavallens gård mitt i Vellinge.


Rolf Axel Nordström (i ljusblå skjorta) guidar oss runt gården. Bruden till höger.



De flesta gästerna vet ännu inte att det ska bli bröllop åsså!

Kvällen inleddes med en guidad rundvandring på gården med besök hos de många grisarna. Framförallt de alldeles små och gulliga kultingarna drog naturligtvis det mesta intresset.


Ack hade de varit av marsipan! Ekologisk eller ej....


"Ha så'n Pappa!"


Merparten av gästerna visste bara att Jossi och Youngan tänkte fira tioårsjubileum. Vad de inte visste var att mitt under bonden Rolf Axel Nordströms intressanta berättelse om Ängavallens ekologiska gård, hördes spelmanstoner och ut på gräsmattan, föregångna av fyra spelemän/kvinnor och två tärnor (vår dotter Filippa och Youngans vän Mia), trädde Johanna och Youngan följda av Pelle Präst (Per Lidbeck) ut.


Bröllopsföljet intågar!

Och där på slänten ner mot dammen vigdes de tu under medverkan av tärnorna och Johannas bror Pontus samt musikanterna och sångare.


Brudparet omgivna av sina tärnor och "Pelle Präst"!


Hur vackert som helst. Intet öga var torrt när de gav varandra sina löften. Brudbuketten var givetvis ett under av blomsterbindningskonst (inte för inte undervisar Johanna på Ingvar Strandhs Blomsterskola, landets främsta floristutbildning).


Kyssen!


De rosenblad som kastades över brudparet fick omgående sopas upp för att inte kompromettera gårdens ekologiska status!

Sedan följde middag (fullständigt ekologisk givetvis) presenterad av Patron Nordström själv och interfolierad av en mängd roliga och spirituella tal.


Middagstal


All den goda maten (eller maden som det väl heter där...) dansades sedan bort med vild musik till nattamaden fyllde på magarna igen.


Här går det livliga till!


Några av gästerna bodde kvar på gården och sågs sedan till frukosten. Andra försvann ut i sommarnatten med ett leende!

Regerande världsmästare på besök!

Lovisa (Lollo/Bibi) Elovsson med Storasyster Linnea t.h.


 

Det är inte var dag huset får besök av en regerande världsmästare! Men idag kom barn och barnbarn på Påskalunch. Sonen Pontus sambo Linnea hade då med sig lillasyster Bibi som är den som gjorde Svenska Dambandylandslaget till världsmästare när hon i sudden death satte in det avgörande målet! Inte illa för en landslagsdebutant!

 

Självklart krävde detta celebra besök speciella åtgärder! Den rödaste mattan vi hade rullades ut och spikades fast i trappan (på det att inga benbrott måtte inträffa på vår mark). Endast Bibi fick beträda denna medan populasen hänvisades till att gå bredvid. Det är ju trots allt skillnad på folk och folk!

 

Med på lunchen var också Lillemor och Jakob, goda vänner från Mariefred dit de båda nu återflyttat efter många år i London och Bath. När Jakob slutade på gamla Gota Bank, skolade han om sig till möbelrenoverare och - värderare. Hans specialitet är böjträmöbler och då givetvis med tonvikt på Thonet. Har ni trasiga Thonetstolar - hör av er till: bentwood@telia.com.

 

Här kollar Jakob lagningen på en av de stolar han just renoverat åt oss. Våra nio Thonetstolar har åkt fram och tillbaka över Engelska kanalen några gånger!


Förmodligen försöker Jakob få vår dotterdotter Matthea att inse konsekvenserna av att sitta med knäna på det sättet i en av Thonetstolarna!


Min gamla Mutter!


Min gamla stiliga Mamma med "svärdottern" Maj Sjöwall och kusinen Britta Hardt.


Min underbara Mamma fyller dagen före Julafton 98 år! Det där med födelsedagen dan före dan insåg hon tidigt att det var föga intäktsbringande. Alltså anordnar hon sedan 40-talet en mottagning söndagen före jul. Och ingen anledning att sluta med den traditionen!

 

De flesta av hennes jämnåriga gamla vänner har redan lämnat in. Och de som ännu är i livet är såpass inkapaciterade att de ej kan närvara annat än per telefon eller brev.

 

Två av de tre levande barnen, tre av de tio barnbarnen och fem av de tjugo barnbarnsbanen, två brorsbarnbarn, två barn till gamla döda väninnor, en f.d. granne och barn till f.d. granne, en kusin, två gamla vänner till barnen och en "svärdotter" trotsade alla kyla och snökaos och tog sig till Mammas mottagning där det nu för säkerhets skull sjungs "leva uti tvåhundra år"!

 

Min svåger som ser till Mammas ekonomi försäkrade henne tanklöst för många år sedan att hon har pengar till hon blir hundra. Så det är kanske med viss oro Mamma nu ser de närmaste åren an...

 

Och långt tacktal höll hon också, stående utan rollator! Uppmanade alla att tillse att när de blir gamla se till att de har vänner som ringer då och då och berättar saker, "för när man blir så gammal som jag kommer man inte ut och kan uppleva själv alla dessa saker och då är det roligt att få vara med om andras upplevelser."


Familjens tradition att till Luciasångens melodi framföra en specialskriven hyllningssång kom detta är på skam sedan jag glömt sången hemma! Men så här skulle vi ha sjungit:

 

Snart nittioåtta
år sen hon föddes
Blott några dagar kvar
till ett helt nytt år
Nu hon på tröskeln står
snyggt klädd med rollatåår
Leeeeve vår Mamma
Leve vår Mamma


"Kärlek i skottkärra"



"Kärlek i skottkärra"

"Passar i en rallares hem. Stod i en ram med äkta förgyllning i vårt hem"

skriver Farfar Oscar på baksidan av detta charmiga foto som jag fann bland farmors minnen. Förmodligen stod det då i det första hemmet utanför Ramnäs och säkert det uppe på Hullsta i Sollefteå, men följde kanske inte med då familjen flyttade till Stockholm och Farfar lämnade det aktiva rallarlivet för att ta ansvar för hela järnvägsnätet och så småningom grunda Järnvägsmuseum och bli "Sveriges Reklamchef". Då hamnade det säkert i lådan där jag fann det.

Betungande utskylder?

I mitt rensande av gamla familjearkivet fann jag dels ovanstående foto från hamnen i Lidköping med ångaren Motala Ström på väg ut. På kajen står min farmors morbror Gottfrid Swanström som också skickat kortet till Farmor.

Om jag förstått familjens skrönor så var denne Morbror Gottfrid en hyvens karl omtyckt av släktens alla ungdomar.

 

Om han däremot tjänade bra eller dåligt på sitt arbete vet jag inte om man kan utläsa av nedanstående skattsedel för kommunalskatten för Wings Pastorats Kommunalnämnd från 1875. Kanske var dessa 1:25 också en betungande summa på den tiden!

 


"Finns det en vilja så finns det en väg"


Den svenska filmens nestor, Gösta Werner begrovs idag. Officianten filmvetaren Bengt Forslund till höger.


Min gamle onkel Gösta dog för en tid sedan, några månader efter sin 101-årsdag. För ganska precis ett år sedan fick han sin sista och just utkomna bok i sin hand, en biografi om Gunnar Bjurman som verkade som chef för den svenska filmcensuren i 32 år. När Gösta hållit den i sin hand tycktes han nöjd med livet och lade sig att dö. Men det tog ett drygt år.

 

"Finns det en vilja så finns det en väg"


sa, Gösta när han 97 år gammal gav sig av i sällskap med filmvetaren Bengt Forslund till staden Odessa i Ukraina för att uppfylla sin egen sista önskan - att se den berömda trappan i vilken Sergei Eisentein låter en barnvagn rulla ner, i en för evigt i filmhistorien inristad scen. Resan skulle Gösta ha gjort när han blev 95, men ett elakt och omopererat lårbensbrott tvingade honom att senarelägga resan. Men den blev av!  "Finns viljan - finns vägen"!

 

Filmprofessorn Leif Furhammar harangerade också sin företrädare: Gösta som tillsammans med Rune Waldekrantz, Bengt Idestam-Almqvist och Einar Lauritzen är de fyra män vi kan tacka för att filmen blev ett akademiskt ämne och att Sverige har en framstående filmforskning som står sig gott också i internationell jämförelse. Gösta blev den förste att doktorera på ämnet film och fick en docentur. För Leif Furhammars generation kunde dock Gösta vara en rätt så besvärlig herre. Orden "arrogant" och "besserwisser" dök upp i flera tal. "Men så var det ju så att han faktiskt oftast visste bäst!"

 

Som akademisk opponent var han fruktad och han hade svårt att spontant ge beröm. När Bengt Forlsund hade kommit ut med sin bok om filmregissören Gustaf Molander sände han i vanlig ordning ett exemplar till Gösta. Hörde ingenting. Ringde till slut och frågade om Gösta fått boken. Jodå, det hade han väl "men Du borde ha talat med mig först"!

 

Men han kunde också vara realist. En dag stannade han Leif Furhammar i biofoajén på Röda Kvarn och sa: "Du och jag har svårt att prata med varandra. Har Du en tid som jag kan komma till Dig så vi kan språka om detta?". Så Gösta kom till Furhammars tjänsterum på utsatt tid och de båda pratade runt ett tag men erkände till slut båda två att det fanns positiva sidor hos den andre och så var den saken klar och de förblev nära vänner livet ut. Leif Furhammar säger: 'Han var faktiskt anmärkningsvärt erkännsam mot mig - när vi väl talat ut. "Den boken
hade inte jag kunnat skriva" sa han om "Filmen i Sverige"'.

Barbro och Leif Furhammar med Gösta vid 100-årsmiddagen.


Journalisten och cineasten Michael Tapper skriver i Sydsvenskan om mina tre absoluta favoriter bland Göstas filmer:

 

"Efter tolv års anonymt slavande som manusförfattare, klippare, reklammakare och mycket annat i branschen slog han igenom 1945 med ”Midvinterblot”. Den hade den för Gösta Werner talande underrubriken ”En berättelse i bild” och var en kärvt naturalistisk skildring av en fornnordisk offerrit. Tre år senare fullkomnade han sin dröm om att, likt experimentfilms­pionjärerna han beundrade: Viking Eggeling och Walter Ruttmann, göra en film enbart berättad i bild och musik. Det blev också hans internationella genombrott: ”Tåget” (1948).


Koncentration, reducering, förenkling, var hans konstnärliga nyckelord. Och när vi talades vid blev det snart tydligt att Stig Dagerman-filmatiseringen ”Att döda ett barn” (1953) var den han tyckte bäst följde detta credo. Trots den talade novelltexten på ljudbandet. Filmen spelades in några vitbrännande sommardagar 1952 kring Haväng på Österlen, och blev så suggestiv i sin skräckstämning att många i biopubliken lämnade salongen.


I högtalarna hörs skådespelaren Gunnar Sjöbergs mjuka röst mässa fram novelltexten till de idylliska tonerna från ”Springtime Romance”. Längs landsvägen får vi och filmens aningslöse lastbilschaufför onda förebud. Några svartklädda kvinnor står plötsligt där likt ödesgudinnorna, nornorna. På stranden av en å ligger Charons svartmålade båt redo att föra det snart dödade barnet över floden Styx till andra sidan. När väl olyckan inträffar ser vi det inte i bild, men vi hör skriket. Fast vems? Barnets eller förarens? Eller var det lastbilsbromsarnas klagosång?


Denna filmkonstnärliga pärla är Gösta Werners testamente; hans estetik i ett koncentrat på mindre än tio minuter. Jag tvivlar på att Alfred Hitchcock, Stiller eller någon av hans andra husgudar kunde ha gjort den bättre."


'And the rest is silence!'

Som Gösta sa en gång: den viktigaste ljudeffekten är just tystnaden!

 

Mats och Gösta på utflykt till Östhammar för fem år sedan


Vår Ålderman - Gösta Werner är död!

Familjen Werners ålderman, Gösta Werner, 101 år och två månader gammal, har stilla avlidit i sitt hem på Döbelnsgatan.

Efter det att Gösta i maj förra året med liv och lust deltagit vid sitt 100-årsfirande på Filmhuset, med mottagning,  paneldebatt, filmvisning och efterföljande familjemiddag och någon månad senare fått sin nyutkomna sista bok i sina händer, lade han sig till ro och inväntade döden.

"Tror Du det tar lång tid?" frågade han sin dotter.

Läs här om Gösta och hans långa verksamma liv inom den svenska filmen.

Gösta var en färgstark man på många sätt. Han tillhörde uttalat inte något religiöst samfund och vägrade gå i kyrkan. Han var nog endast mottvilligt med vid sina föräldrars och sin hustrus begravningar. När jag med kören Pax Mariae och en jazzgrupp skulle framträda i Johannes Kyrka i Stockholm, hade jag givetvis berättat detta för Gösta eftersom han bodde bara några steg från kyrkporten.

Under repetitionen innan ser jag honom glänta på denna och ivrigt vinka åt mig att komma (för att gå in var inte till att tänka på). Nyfiket gick jag kyrkgången ner och hälsade på Gösta som frågade vem den där Brodda var som skulle vara med och spela. Jag pekade ut honom varvid Gösta bad mig hämta honom.

Jag var tvungen att lämna de båda i vapenhuset men fick sedan veta att Classe Broddas farmor varit en kär arbetskamrat med Gösta under många år på något av de stora filmbolagen.

Han var som sagt aktiv som människa och författare ända till för ett år sedan. Länge var han t.o.m. den äldste aktive filmregissören innan han för nio år sedan brädades av sin gamle vän portugisen Manoel de Oliveira (fyra månader yngre).

Men han gillade inte att bli gammal, skröplig och beroende av andras hjälp. När jag t.ex. hjälpte honom ner till taxin efter en mottagning hos min Mamma i december 2007 sa han: "Vet Du Mats, det här är så förödmjukande!". Då hade han ensam rest till Berlin bara några månader innnan.

För mig och mina syskon var Gösta alltid som en mycket nära farbror. Han tog oss med på Filmhistoriska samlingarnas filmvisningar på biografen Regina så snart vi var gamla nog att uppfatta en film. Efteråt var det  ofta uppsluppna familjemiddagar på Cattelins Fisk i Gamla stan.

Gösta kommer att förbli en viktig och spännande pusselbit i mitt liv.

Tidigare inlägg
RSS 2.0