Ur MAMMAs MINNEN: Krigsåren 1939-1945

 Mamma Ann-Mari, 99 år, vilar (?) på sin säng i hemmet på Kaplansbacken där hon flyttade in med Pappa Einar när de gifte sig 1933!
 
Bland Mammas kvarlämnade minnen fann jag en hel del material kring Stockholm. Hon deltog i årliga föreläsningsserier på Borgarskolan med bland andra Harald Norbelie. Förmodligen blev de ombedda att skriva ner minnen kring olika företeelser under krigsåren. Här följer dessa nedtecknade minnen.
 
 
Bostäder

Brist på bostäder blir det visst alltid under krig. Men det dröjde nog en tre-fyra år innan det blev märkbart. Ännu 1942 kunde vi titta på lägenheter, som fanns att hyra.
Efter första världskriget 1914-1918 hävdes bristen redan efter cirka tio år, kanske tidigare. Men efter detta krig har det ju blivit kroniskt – bristen på bostäder.

Kyligt blev det ganska snart i hemmen. Typiskt också, att krigsvintrarna var de kallaste någonsin (i min livstid). Minus 25 grader var inte ovanligt. Inomhus + 13° när det var som sämst. Jag minns, att jag satt mig i badrummet (den varmaste platsen än idag) och stickade, med ryggen mot mot elementet och en rykande kopp te på WC-stolen.
De öppna spisarna var verkligen en tillgång, för det var ingen brist på ved.

Men bränsle att elda med i husen var det brist på naturligtvis. Allt möjligt användes, torvströ, briketter av olika slag minns jag skyfflades in i värmerummet. Mina finaste krukväxter dog oförklarligt, men många skyllde detta på bränslet.

Kläderna

När ryktet om textilransonering kom till våra öron, var goda råd dyra. Min snälla Pappa skaffade en hel rulle lakansväv, plus en hel del andra tyger – han arbetade i den branschen. Själv köpte jag mig en röd vaxduk, som i många, många år efter kriget prydde vårt matbord (under jularna. Den hade gulvita små prickar men var ”röd”. mw:s anm.) Garn försvann – alla hamstrade. Som alltid, när det blir brist på någonting, blir folk som galna. Jag hade ju många barn att tänka på, men många ensamma och gamla blev som tokiga och köpte allt som fanns. Köpmännen gjorde strålande affärer och blev av med åtskilligt annars helt osäljbart. Jag minns ett svenskt ullgarn, som det gick att köpa. Jag stickade två koftor och mina händer blev helt förstörda, garnet var så fullt av stickor, och barnen blev måttligt glada åt dem. Men värmde, det gjorde de, och blev bara bättre efter varje tvätt, omöjliga att slita ut. Jag stickade också kilovis med muddar, strumpor och scarves til soldaterna i finsk-ryska kriget, som ju låg oss så nära.
 
Här ett foto av kvarterets ungar utanför vår port på Kaplansbacken. I mitten mina systrar Brittmarie med armen om sin bästis Eva Hjort från grannporten på Bergsgatan och Karin på cykeln med jämnåriga Karin Almgren från två trappor. Storebror Lasse till höger om kartongen eller vad det är han lutar sig emot. Farfar Oscar såg till att bygga en sandlåda på gatan utanför huset för alla barnen. Vår port vätte mot en egen liten säckgata medan Kaplansbacken fortsatte ner mot dagens Bolinders Plan nedanför muren till höger på bilden. Huset byggdes 1916 och ersatte då AB STILLEs fabriker och kontor. Tvärsöver gatan nedanför muren ligger ännu Bolinders Mekaniska Verkstäders gamla kontorsbyggnad. Huset bortom murens slut byggdes på 30-talet av Clas Groschinsky som också bodde högst upp. Ett besvärligt kvarter att  bebygga då Kungsklippan här störtade brant ner mot Kaplansbacken. På balkongen i bildens överkant stod en brunbränd man med bar överkropp och läste en bok eller tidning så fort solen lyste, året om! Fotot får väl visa klädstilen från 1944.


Uppfostran

påverkades väl inte precis av kriget. Men barnen på den tiden hade betydligt strängare regler än nu. Till exempel läggningstider och sådant.

Skolgång

Under kriget började de så kallade koksloven. Det vill säga en vecka i februari stängdes skolorna helt och hållet för att spara bränsle. Efter kriget fortsatte loven, men då kallades de sportlov.
 
 
Ransonering

hade jag som husmor till ett sjupersoners hushåll ett schå med. Det var kort på allting, man fick räkna ut så att det skulle räcka till det nödvändigaste. Kött till exempel hade vi 2 /TVÅ/ hekto per person och vecka. Det blev för sju personer en köttfärs på 1 kilo 2 hekto. Det drygades ut med skorpsmulor och potatis. Det blev en läcker lördagsmiddag, köttlimpa med brun sås, som serverades kall på söndagen, som pytt i panna på måndagen. Resten av veckan åt vi fisk, när det fanns, makaronipuddingar eller bara grönsaker – under sommaren gick det fint. Jag minns en ”fin” middag jag bjöd tio personer på, det var grönsakssoppa med strimlad falukorv i. Smördosa hade vi alla med oss när vi gick bort. Man åt inte på andras ransoner.

Tobakskorten hade jag stor glädje av (eftersom ingen i familjen rökte). De bytte jag bort till de verkligt inbitna rökarna och kunde få smör- eller kött-kuponger i byte. Spritkuponger kunde man också byta till sig livets förnödenheter mot.
Tjock grädde fanns fanns ju inte alls. Jag glömmer aldrig när Karin för första gången fick se en skål med vispad grädde. Hon stack fingrarna i den i tro att det var silkespapper och började storgråta. Jag tror ingen uppskattade grädden särskilt.

Det uppfanns en massa ersättningsmedel. För kaffe till exempel. Många tyckte till och med bättre om dem än om riktigt kaffe. Tårtor, som vi köpte på bagerier, var fulla av ersättning för ägg, socker, grädde. Det var mest kemikalier, konstigt när man nu tänker på det, man åt och gillade dem riktigt bra. Sista tiden, innan kriget tog slut, avslöjades en stor skandal, då den så kallade grädden till stor del bestod av paraffinolja, ett lösningsmedel. Undra på att man grundlade en dålig mage.
Fiskkorten fungerade sämst. man indelades i kvarter och dagar. Men om jag på den mig tilldelade dagen inte fann någon fisk i affären, beroende på stormar, då fiskebåtarna inte kunde gå ut, fick jag gå hem tomhänt till nästa period. Detta hände gång på gång under höst och vinter, då ju vädret som ni vet är allt annat än fiskevänligt. Då passade fiskaffären på att sälja ut konserver med fisk. Jag fick ett parti konserverad makrill, som jag inte trots lock och pock fick ner i min eljest matfriska familj. Samma dag freden kom, gick jag ner med lagret i soptunnan.
Värst var det, då barnen var sjuka. Under kikhostetiden dukade jag med handfat bredvid varje barn, som också mycket riktigt fick upp, allt av det oersättliga goda. Men då kunde man få extra tilldelning, och det var välbehövligt. Man fick stå i kö förstås ute på gatan i kylan i timmar bland alla andra, som också fått tilldelning på grund av olika orsaker. Jag var ju gravid med Mats, så det blev några extra ägg till Lasse, Karin och Brittmarie.
 
Första bananen efter kriget! Vintern 44-45 nådde den första Salénbåten hem till Sverige med sin last av bananer. En av Pappas barndomsvänner befann sig i Sydamerika och såg till att det levererades en klase hem till oss. Jag minns inte själv detta men syskonen minns det väl.


Mörkläggning

Mörkläggningsskivor av masonit, beställdes till varenda fönster och släppte inte igenom en gnutta ljus – det såg dystert ut vill jag lova.

Skyddsrum

byggdes överallt runt omkring, och varje hus, även vårt var tvunget att anordna skyddsrumsövningar. Jag som flerbarnsmamma slapp medverka och var glad, att slippa springa i trapporna och släcka konstgjorda eldsvådor och höra ”tråkiga” föredrag.

Ansvarskännande familjer med barn eller gamla måste skaffa sig en evakueringsort. Under hösten 1939 hyrde Morfar och jag en trevlig stuga i Värmland, strax intill norska gränsen. Vi hade ju släktingar där, som för övrigt hjälpte oss med en del mat. Döm om vår skräck och fasa, då tyskarna den 9 april 1940 går in i Norge, vilket ju med ett enda slag omintetgjorde tanken på den tillflyktsort där.

Vänner till mig tog barnen med sig och flydde ut till skärgården och bodde hur primitivt som helst för att undgå faran, som alla trodde skulle komma att drabba oss. Under några hektiska dagar stod jag i kontakt med en bonde någonstans i skärgården, men allt lugnade ner sig här i huvudstaden, och tack och lov gjorde jag inget förhastat den gången. Vi hade det ju bäst här hemma.
 
I brist på foto av storasyskonen gemensamhetsbadande i badkaret får ni hålla till godo med mig badande i handfatet (kolla hårknuten!). Övriga foton befinner sig i Nordiska Museets Fotoarkiv.  (Gammal dammig diabild inscannad)

Under långa tider hade vi inget varmvatten. Morfar lät då installera en gasdriven varmvattenberedare – som fortfarande sitter där och vanpryder badrummet. Det gällde att ta vara på det vattnet – vi har många fotografier på alla barnen i badkaret på en gång – det var verkligen gemensamhetsbad.

Jag har i alla fall inga dystra minnen från den tiden. Jag tror många gånger att kristider har en god inverkan på människorna (bortsett från hamstringen) man försöker göra sitt bästa och man gläds åt det allra minsta. I välfärdstider behövs det så mycket mera för att någon ska bli nöjd. Men självklart hade vi ju inte kriget inom våra gränser. Men jag kan också berätta om min mycket goda vän Nina, som bodde i Köpenhamn, hon var dansk, hennes pappa dansk, men hennes mamma tysk (mamman var ”lyckligtvis” död då 1940), men även hon sände mig många glada brev från den tiden. Livet går trots allt vidare.

MIN PAPPA – EINAR WERNER, 1899-1972 – ALLTID REDO!

Pappa Einar två veckor gammal i Sollefteå. Det väcker onekligen tankar när man inser att ens pappa föddes på 1800-talet och dessutom bara 17 år efter att Charles Darwin dog.
 
Einar Werner, 1899-1972 – alltid redo!

På bloggen har jag skrivit och berättat om flera av medlemmarna i min familj och släkt. Jag har skrivit om min Gammelmor, om Farfar Oscar, om Mamma Ann-Mari, bror Lasse, systrarna Karin och Brittmarie och även lite om mig själv. Men det återstår ett par som har betytt mycket för mig, bland annat min Mormor och framförallt min Pappa Einar. Nyligen blev jag klar med ett litet ”bokprojekt” som är internt inom tre familjer. Där fick jag anledning att skriva om Pappa. Så jag började och det blev en hel del, alldeles för mycket för den lilla skriften men det får bli ett bloggporträtt av Pappa!

Einar Olof Raoul Werner föddes 1899 i Sollefteå där fadern Oscar då tjänstgjorde som baningenjör vid SJ, kontrollant för diverse militära byggen, arkitekt för en kommmunal läroverksbyggnad och för ett varmbadhus. Oscar var av bondesläkt från Värmlands Näs. Fadern som inte var äldste son, fick gå till sjöss och blev sedan kapten på Uddeholmsbolagets kombinerade timmerbogserare och representationsfartyg, ångfartyget Bylgia (som fortfarande, i starkt ombyggt skick, finns kvar i Karlstad. Om än i starkt förfall). Oscar växte upp i Klara och på Hildurlund på Sandbäckens gård vid Klarälvens strand – tvärsöver från dagens Sandgrund. Fick gå gymnasium och KTH där han blev civilingenjör med väg- och vattenbyggande som specialområde. Han gifte sig med Hilma, född Kylander, som tydligen ansågs lite förnäm och behandlades med silkesvantar genom hela sitt liv. De hyrde  bostad på Hullsta Gård (där Folkets Hus idag lär stå) under åren i Sollefteå. Två år senare föddes lillasyster Gudrun, aldrig kallad annat än ”Dudde”. När Einar var i tioårsåldern kallades Oscar till huvudstaden och utnämndes till Förste Baningenjör, vilket väl skulle motsvarat generaldirektören för det senare inrättade Banverket. Oscar började tidigt att samla in historiskt järnvägsmaterial och fick 1915 lov att inviga det som blev Sveriges Järnvägsmuseum vars föreståndare han förblev till sin pension 1936, parallellt med uppgiften som Förste Baningenjör. Efter några år hade museets reklamavdelning fler anställda än själva museet och Oscar blev kallad ”Sveriges Reklamchef”. SJ hade ingen egen sådan verksamhet förrän farfar gick i pension då man tvangs inrätta en reklamavdelning!
 
Einar, med lillasyster Dudde bredvid, på den gunghäst som ännu fyra generationer senare troget tjänar familjens barn och den står sedan länge bredvid mitt skrivbord för att den f.n. yngste, lille August ska kunna klänga och rida på den! Bilden från Sollefteå.
 
Här sitter den ännu långhårige och guldlockige förstfödde tillsammans med sin morfar Fredrik August Kylander som varit gårdsbokhållare på flera stora jordagods. Fredrik August pappa Frans Theodor, skomakare, garvare och läderfabrikör föddes i Hedemora och vid hans dop tjänstgjorde en förfader till våra vänner garvarfamiljen Kihlbom i Mariefred som fadder.
Frans Theodor etablerade sig i Vänersborg, men 1834 ville det sig inte bättre än att ett kar med kokande tran välte och startade den brand som ödelade större delen av Vänersborg.
 
Pappa Einar nio år gammal.
 
Pappa Einars klass 1908 framför den nya läroverksbyggnaden, senare kallad Grå Skolan som ritats av farfar Oscar. Skolan revs 1984.
 
Pappa Einar i sin Jössehäradsdräkt.
 
Farmor Hilma, farfar Oscar, faster Dudde och pappa Einar. Ett handkolorerat fotografi av familjen från Sollefteåtiden. Hänger nu vid mitt skrivbord.
 

Einar och Dudde växte huvudsakligen upp i Djursholm där Hilma och Oscar hyrde en villa fram tills det var dags för Einar att börja gymnasiet då familjen flyttade in i en lägenhet fyra trappor upp på Torsgatan 2 vid Norra Bantorget, där Oscar kunde hålla full uppsikt från sin balkong över hela centralbangården. Einar började i Norra Real där han så småningom tog studenten tillsammans med bland andra Gunnar Myrdal och skådespelaren Håkan Westergren. Han var aktiv också utanför skolarbetet och startade något som hette Ungdomens Musikförbund och deltog i skolans orkester där han spelade trombon. Senare i livet hände det att han tog fram sin banjo eller mandolin någon gång och spelade. Han diktar och målar och han skriver dramer som framförs i kamratkretsen.
 
En av Pappa Einars illustrerade dikter till Dagmar Skarstedt.
 
Ett långt och helt illustrerat brev från Einar till Dagmar. (Se även länk till min bloggartikel "Älskade brev II")
 

En lång ungdomsromans med Dagmar Skarstedt resulterade i en box med brev som jag tänker försöka göra något med framöver. Romansen tog dock slut och Dagmar blev så småningom högvälboren grevinna Douglas. En av dessa livets krumsprång är att Dagmar bodde i det hus på Kungsholmstorg där Hilma och Oscar bosatte sig sedan sonen och dottern gift sig och flyttat hemifrån.
 
Pappa Einar med trombon i Norra Reals skolorkester.
 
Pråmutfärd i samband med något Stockholmsevenemang. På fördäck blåsarsektion från Norra Reals skolorkester med Pappa på trombon.
Pappas klasskamrater och lärare i tredje ring. Pappa sitter längst till höger på nedersta raden. Gunnar Myrdal kan dölja sig bakom någon av de övriga nunorna och varken jag eller Meg Westergren har kunnat känna igen Håkan Westergren på fotot. Så han kanske var borta den dagen....
 
Studentklasserna vid Norra Real 1918. Pappa i mitten i främsta raden. Gunnar Myrdal tvåa till höger om honom.

Efter studenten och militärtjänstgöring började Einar läsa juridik och tog sin kandidatexamen på rekordartade dryga 2 år. När hans sentida ”lärling” Leif Silbersky många år senare upprepade detta konststycke tror jag att det då ännu bara var de två som klarat sina studier på så kort tid.
 
Stiligt ateljéfoto av Pappa Einar.
 
Direkt efter sin kandidatexamen fick han anställning på Knut Littorins Advokatbyrå vid Västra Trädgårdsgatan (i Tändstickspalatset) där han var anställd mellan 1922 och 1930 då han blev delägare i byrån. Tingstjänstgöringen skedde mellan 1923 och 1925 vid Östernärkes domsaga i dagens Örebro tingsrätt. Där skaffade han sig ett stort kontaktnät bland omlandets gårds- och bruksaristokrati som kom att bli till stor nytta för honom i den senare advokatverksamheten.
 
Någon har tecknat en "karikatyr" av Pappa Einar som ungkarl i Örebro.
 
Maskerad på Dylta Bruk 1924. Pappa torde vara den vita clownen!
 
Trettondagsuppvaknande och -uppvaktning? På Bålby Herrgård. Pappa till vänster i förgrunden.
 
Pappas bästa vän från tidig barndom och tills döden skiljde dem åt: Otto Cronstedt på trappan till Kils Herrgård. Otto gav tidigt Pappa namnet Hampus. Föräldrarna Frances och Sigge var nära umgängesvänner till farmor och farfar. Arkitekten Sigge valde ut en tomt bredvid sin på Skinnarviksberget och ritade ett hus till Hilma och Oscar, men det förverkligades aldrig. Istället flyttade Hilma och Oscar efter pensioneringen in i ett av de Cronstedtska/Grahamska husen vid Kungsholmstorg. Frances Cronstedt var dotter till den ena hisstillverkande brodern Graham.
 

Några av Einars pass.

Sina semestrar ägnade han åt utlandsresor. Passen såg i början av förra seklet annorlunda ut. Stora pappersark som veks ihop efter ett givet mönster. De var tidsbegränsade, utfärdades av Kunglig Majestät (med sigill) och avsåg en eller flera resor till specificerade länder.
En sommar studerade han engelsk rätt i Oxford och delade då rum med den blivande imamen av Jemen (vilket måhända spelade in i ett senare skede av hans liv i samband med den så kallade Allegro-affären före och efter andra världskriget. Han seglade med nyfunna vänner och gjorde utflykter i det omgivande landskapet. En annan gång (1929) var det Belgien och Holland då han bland annat flög för första gången. Ett härligt foto visar honom glädjestrålande iförd pilotmundering anno dazumal framför det enmotoriga flygplanet som hade flugit honom över kusten runt Dieppe.
 
Pappa som lycklig aviator i Dieppe 1920
 
Einar på stranden i Lido di Jesolo utanför Venedig 1920.
 
Klassiskt styrkeprovsfoto under vindbryggans motvikter vid Gripsholms slott 1923
 
Pappas livslånge klient, affärsmannen Walter Paullig med hustru på språng med Pappa. Walter Paullig köpte för Pappas räkning åtskilliga orientaliska mattor under sina affärsresor i Mellersta och Fjärran Östern. Mattor som mina systrar och jag ännu sätter våra fötter på.
 
Pappa i ledig fritidsklädsel. Den skinnjackan ärvde jag och använde tills den föll i bitar. Men skinn- och textilkunskaper fanns det i stor utsträckning både i Mammas och Pappas släkt.
 
Något mindre ledig fritidsklädsel i Tranås.
 
 
1930 gjorde han en kryssning med HMS ATLANTIS från Southhampton till Madeira, Casablanca, Malaga och tillbaka till England.
Den resan dokumenterade han i tre fotoalbum, en 16mm-film och alla tillhörande resedokument. 

Inga av dessa resor var uteslutande nöjesresor utan han lärde sig språk och skaffade sig kontakter som blev nyttiga för honom hela livet.
 
 
Pappa i typisk herrbaddräkt 1932 med kvinnligt sällskap i skärgården.
 
Men så mötte han den stora kärleken i unga fröken Ann-Mari Hardt och de förlovade sig.
 
Den 6 augusti 1933 stod bröllopet i Vaxholms kyrka. Fem tärnor och nio marskalkar. Brudnäbb var Pappas kusin Ebon Kylander, senare gift Wedell. Bröllopsdagen firades sedan varje år så länge Pappa orkade, med middag vid hörnbordet på Waxholms Hotells restaurangveranda.
 

Då han blev delägare i Littorins advokatbyrå 1930, skulle han också anställa en egen sekreterare och en av de sökande var en ung dam vid namn Ann-Mari Hardt. Hon var då anställd som den förste Konserthuschefens sekreterare, men hennes far Arvid Hardt tyckte nog att en advokatbyrå smällde högre i karriären och kunde ge högre lön och bättre framtidsutsikter. 
Och det stämde – för tycke uppstod mellan chefen och fröken Hardt. Men dessvärre blev också den betydligt äldre partnern i byrån (som var en av Stockholms mer kända ”womanizers”), betuttad i den unga vackra sekreteraren. Därmed var det upplagt för missämja mellan delägarna. Littorin (som var gift) gjorde vad han kunde för att lägga käppar i hjulet för Ann-Mari och Einars spirande romans och likaså när de gifte sig 1933 så försökte han på alla sätt att försena och förhindra deras bröllopsresa.

Det hela ledde till att Einar drog sig ur Littorins advokatbyrå och flyttade tvärs över Kungsträdgården till Kungsträdgårdsgatan 16 där han satt upp sin egen byrå fyra trappor upp, tillsammans med två andra jurister, Åke Svensson och Conrad Quensel. Pappa intog det magnifika hörnrummet innanför kungsbalkongen med sin fantastiska utsikt över Kungsträdgården med omgivningar.
 
Pappas specialritade kontorsmöbler från Åtvidabergs Industrier. Skrivbordet hade jag kvar ända in på 80-talet då det "försvann" efter en flytt. Den stora bokhyllan utanför bild till vänster följde mig (dock i uppstyckat skick) ända tills vi flyttade till Mariefred igen 2016. Den står kvar på Kumla Gård i Härad.
 
Sommautsikten 1949 från kungsbalkongen utanför Pappas kontor.
 
Samma utsikt men under vintern 1949-50
 

Einars juridiska specialitet blev avtals- och skatterätt. Klienter hämtades bland annat från den intilliggande Facit-koncernen (Åtvidabergs Industrier AB) där även dess verkställande direktör Rolf Dencker, styrelseordförande Gunnar Eriksson och andra chefer privat anlitade Einar. Liksom också en stor del av Operans elit från andra sidan Kungsträdgården: Göran Gentele, Sixten Ehrling, Kerstin Meyer, Elisabeth Söderström, Gerd Andersson och Viet Bethke. Film- och teaterkungen Anders Sandrew var en mycket god vän till Pappa Einar och anlitade honom också i något sammanhang, men där fanns ett par intressekonflikter som kanske störde: dels var Pappa hyresgäst hos Sandrew med sin privatbostad och Sandrew samtidigt hyresgäst hos Pappa  med Scalateatern. Dels fanns bland övriga företagsklienter Europa-Film/Folkan-teatern och dess chef och ägare Gustav Scheutz och därigenom också Stig Järrel som blev en omfattande och god klient. Pappa kom att "orkestrera" Stigs bröllop med sista frun Aase som skulle ske i Rom i största hemlighet. Ambassadören kopplades in och det blev en komplicerad historia. Gemensamt för flera av dessa klienter var att de kunde ha stora inkomster under begränsade tidsperioder och därför behövde kunna slå ut dessa inkomster – och framförallt därmed beskattningen – så att pengarna skulle räcka för hela livet, också om deras karriärer av en eller annan orsak plötsligt upphörde. För Järrrel blev det ett företag vid namn Enslingen AB som löste problematiken. Andra klientgrupper bestod av uppfinnare vars intäkter var lika oberäkneliga och som ofta uppstod utomlands och behövde undkomma den dubbelbeskattning som då i hög grad fortfarande var en destruktiv realitet. Företag i ”skatteparadis” var på denna tid (50-talet) en relativt okänd företeelse men Pappa hade en god vän med advokatbyrå i Lichtensteins huvudstad, Vaduz. Åtskilliga företag ”parkerades” hos denna advokatbyrå som leddes av advokaten Juris Doktor Alois Ritter. Företagen tjänade sina ägare väl under många år. Ett av dessa bolag minns jag speciellt för namnets skull: Vadiz ("i Vaduz") AG som hanterade en svensk uppfinnares internationella patentverksamhet. Visst var det en skatteplaneringsverksamhet men dessa utlandsbolag hjälpte sina ägare att skydda sin verksamhet och dess kapital från att beskattas flera gånger om. Och – det ska man ha klart för sig – det var ingen olaglig verksamhet vid denna tid.
Madonnan från Mälsåker som vakade över det Wernerska hemmet och umgänget i många år.
 

Som alla advokater blir det också en och annan konkurs att hantera och Pappa fick 1950 hand om en större, som stack ut. Det gällde konsthandlaren, konstsamlaren, konservatorn m.m. Tibor Genal som 1946 köpt på sig Mälsåkers anrika slott och gods och förbundit sig att reparera slottet för 200.000 kronor. Själva slottet var ju i stort sett en ruin sedan brand utbrutit under en av de sista krigsvintrarna då slottet i hemlighet användes som bas för att träna norska polisstyrkor som skulle kunna sättas in direkt efter befrielsen. Branden totalförstörde taket och de övre våningarna och släckvattnet frös till is som blev så tung att bjälklagen med vackra stucktak brast. Genal var väl inte rätt man att ta sig an detta projekt och det gick inte heller i längden. Det blev en stor konkurs som leddes av Pappa tillsammans med ytterligare fyra advokater och pågick i flera år. Det fanns en stor intressent som ville åt godset men hade föga intresse av slottet. Det var ett konsortium under ledning av Reinhold Notander, ägare av kolonialvaruföretaget S.J. Norman (bland annat Twinings te) som hade intresse av de stora äppelodlingarna som ännu finns på godset. Det blev affär och därefter lyckades Reinhold raskt bli av med det stora problemet genom att donera slottet med omgivande park till Vitterhetsakademien. Numer överfört till Statens Fastighetsverk som gjort stordåd genom att ha avlägsnat de förfärliga betongbjälklagen som de första restaureringsförsöken lämnat kvar och ersatt med historiskt korrekta träbjälklag. Genom att anordna byggnadshyttor och ta in kunniga stuckatörer för att lära upp svenska konsthantverkare och byggnadssnickare, har man kunnat återställa stora delar av de förstörda stucktaken. Genals lösöre såldes vid omfattande konstauktioner där Pappa köpte en vacker medeltida polykrom Madonnabild från 1400-talet som sedan stod i föräldrahemmets vardagsrum och blev en kär familjemedlem som vakade över oss.
 
En av många förstasidor omkring Allegroaffären som sträckte sig  över tio års tid.

I mellankrigsåren kom Pappa att anlitas av ett par svenska höga militära officerer och en svensk greve som agerat mellanhänder vid en hel del, senare mycket omskrivna, vapenaffärer mellan en tysk vapenhandlare, ryska och finska säljare och den spanska röda kommunistregeringen (Allegro-affären som nämnts ovan). Mellanhänderna blev dock blåsta på sina provisioner och var tvungna att stämma den tyske vapenhandlaren. Det var en affär som innehöll allt vad en oerhört spännande spionthriller brukar bjuda på. Fördolda möten på Stockholmska hotell och pensionat. Fartyg som lastades fulla med vapen i Finland, kontrollerades av köparna i Hamburg för att ändå komma fram till Spanien med tegelstenar i lasten istället för vapen. Ett annat fartyg kom att kapas av Franco-sidan sedan den reelle säljaren, den tyske vapenhandlaren tipsat Franco om lasten som var på väg till Spanien och som han sålt till Francos motståndare, den lagliga regeringen. Detta eftersom det nazistiska Tyskland ju givetvis inte kunde vara inblandad i att sälja vapen till den kommunistiska regimen i Spanien när de i övrigt stödde fascisten Franco.
En riktig soppa med andra ord. Det har skrivits en roman om denna ”Allegro-affär” och det kommer en bok på engelska om den i år, skriven av sonen till en av de inblandade fartygskaptenerna. Sonen till den tyske vapenhandlaren har också skrivit en bok om sin far.

Pappa hade sedan studieresorna goda personliga och yrkesmässiga förbindelser i Tyskland, precis som många andra på den tiden, eftersom Tyskland var vår främsta handelspartner. Eftersom svenska drottningar sedan generationer hämtats från tyska fursteläkter och eftersom tyska fortfarande var det första främmande språk man lärde sig i skolan. Tyskland och tyskar var på ett helt annat sätt än idag en del av den svenska vardagen och den svenska industrin och handeln. Pappa for vid några tillfällen ner till Berlin för att underhandla med den tyske vapenhandlaren Joseph Veltjens. Denne var ett flygaress från första världskriget, kompis med Herman Göhring och en dekorerad folkhjälte. Pappa såg till att Veltjens tillgångar i Sverige låstes under den så kallade Flyktkapitalbyrån som upprättats för att möjliggöra för västmakterna att inkräva krigsskadestånd och att förhindra att krigsförbrytares tillgångar undangömdes. Processandet blev utdraget och till slut var alla inblandade utom Pappa, döda! Den svenske greven sköt sin hustru och tog sedan sitt eget liv på grund av dessa affärer. Men Pappa vann till slut och pengarna Veltjens var skyldiga sina svenska agenter utbetalades till dessas arvingar från de beslagtagna kontona. Pappa var en stridbar advokat. Känd för att inte ge upp förrän han fick rätt vilket brukade ske i Högsta Domstolen - om inte förr.
 
Originalritningen till Fröken Anna Ströms villa Bergsgården vid Sollidenbacken

En gång i tiden höll vår familj på att bli Djurgårdsbor, då Pappa var spekulant på Bergsgården i Sollidenbacken har jag förstått av handlingar och ritningar jag fann då jag många år efter Pappas död rensade hans gamla arkiv. Det blev emellertid inte något köp utan vi blev Kungsholmsbor dit faster Dudde och farbror Tom redan flyttat och dit också Farmor och Farfar flyttade.
Om det var i samband med titt på denna Djurgårdsfastighet – som då ägdes av en Fröken Anna Ström – som Pappa parkerade sin bil på ett tveksamt sätt förtäljer inte historien men den visar att Pappa inte lät sig sättas på i första taget. Parkeringsböterna överklagades och i domstolsdokumenten läser jag:

”Åklagaren har yrkat ansvar å Werner jämlikt 24 kap. 4 § strafflagen för tagande av olovlig väg, varvid åklagaren anfört: Werner har den 1 juli 1957 olovligen parkerat personbilen D23487 på gräsmattan i parkområdet mellan Singelbacken och Djurgårdsvägen, vilket varit ägnat att skada gräsmattan. Marken tillhör Kronan.”

Pappa erkände parkeringen i Rådhusrätten men påstod att den icke varit ägnad att skada gräsmattan. Han hade ingen framgång i Rådhusrätten utan dömdes till sex (6!) dagsböter! Varje dagsbot dock jämkad med hänsyn till förseelsens ringhet till fem kronor! 30 Kronor lär inte ha varit något att bråka om ens på den tiden, men då kände man inte Pappa! Här gällde principer!

I hovrättsförhandlingarna har han därför gett sitt försvar en annan vinkel. Han visar med ritningar med hur många hjul bilen stått på vägen resp. gräsmattan och anför att: ’backa upp i denna position” inte kan betecknas som ”tagande av väg över” ett område i lagens mening’!  Han påpekar också att Åklagaren inte bestritt att ”gräsmattan” var, en starkt försliten, ursprungligen gräsbevuxen markbit. Inte heller har Åklagaren kunnat påvisa någon ny skada. Pappa bestrider att ”ett rullande eller stillastående motorfordon av personvagnstyp kan förorsaka någon som helst skada på mark av denna typ och i det torra och hårda skick som den var vid tillfället i fråga”.
”I själva verket är det så att åklagaren via ett lagrum, som avser en helt annan situation, vill åstadkomma straff för en ur trafikpolisens synpunkt ren felparkering, som inte kan straffas eftersom inget parkeringsförbud råder i området.”
Han menar därför att det är orimligt att man genom en omrubricering skulle kunna straffas via ett helt annat lagbud för något som kunde varit en parkeringsförseelse - om P-förbud rått!.
Hovrätten var dock kallsinnig! Vet ej om Pappa fullföljde också detta till HD men tvivlar! Hans förnuft fick honom säkert att inse att det skulle kosta mer än de trettio kronorna skulle göra!

Jag har förstått att Pappa gjorde insatser under kriget för att rädda människor och tillgångar ut ur Tyskland och ut ur de ockuperade länderna främst Frankrike och Finland. Efter kriget dekorerades han med Hederslegionens Svarta Stjärna, Finlands Lejons Orden och Röda Korsets förtjänstmedalj i silver. Under själva kriget var han instruktör inom Stockholms Luftvärnsförsvar och vid någon begivenhet skrevs ”nidvisor” om befälen. Här versen om Pappa:
 


I Werners kommandon är både must och märg
han bräcker nästan både Ståhl och Setterberg
Framförhållning och sånt är han väldigt fin på
men elektrotekniska tal vill han ej gå in på
I det civila fru Justitia han tjänar
och gör svart till vitt och vitt till svart
och det är tydligt och klart
att det honom en viss pondus förlänar.


Privat så kom Einar tidigt att umgås med sin syster och svåger Tom Björklund och deras vänner. Tom var reklamchef på NK, kom snart att bli Försäljningsdirektör och vice VD vilket han förblev till sin pension 1968. Efter Mammas entré några år senare bestod ”Gänget” av fem par som från 30-talet och fram till slutet av 60-talet sågs varje måndagskväll under höst-vinter-vår. Herrarna möttes ute i SALKs tennishall i Alvik efter jobbet och spelade tennis i en timme varefter de tog sig hem till en av gängmedlemmarna där fruarna anslöt för en gemensam och alltid glad middag, gärna med sångliga inslag. Flera av dem var högst musikaliska men framförallt var det nog Birger ”Bigge” Casserman, väskhandlare och bror till kungens livmedikus Hjalmar som stod för det musikaliskt kreativa. Båda bröderna Casserman var musikaliska. Brodern Hjalmars ”Beatrice Aurore” var en landsplåga under många år. Och Bigge skrev fantastiska bords- och snapsvisor för gänget som sjöngs glatt så fort det fanns en chans.

Efter middag slog sig herrarna och någon dam ner vid bridgeborden och groggbrickan medan de övriga hade trevligt på andra sätt. Utöver Bigge: Anna, hans fru, försäljningsdirektören på Stockholms Bryggerier och verkställande direktören för Apotekarnes, Ivan ”Ki” Nordgren med frun Gull kallad ”Lusse”, modedirektris hos Sven Sahlén som även då och då ingick i umgänget och båtskaran. Direktören för Esselteföretaget Annons-Krantz, Elof Ahlström med fru Karin som var ett yrväder som sysselsatte sig med kosmetik och en produkt som hette ”Seven Oils”. Gänget är värd en egen historia! Som kommer! När det var dags för mitt dop i Kungsholms kyrka 1943 så var det tydligen en självklarhet att jag skulle bli ”Gängets gudson”! Så de tre par som inte var föräldrar eller på annat sätt befryndade eller gudföräldrar till något av mina syskon vilket Dudde och Tom var, blev således mina gudföräldrar.
 
Gänget firar att "spriten blivit fri" 1955, på Berns Salonger. Från vänster: Mamma Ann-Mari, Elof Ahlström (min gudfar), Gull Nordgren (min gudmor), Tom Björklund (min ingifte farbror), Karin Ahlström (min gudmor), Birger "Bigge" Casserman (min gudfar), Gudrun "Dudde" Björklund (min faster), Ivan "Ki" Nordgren (min gudfar), Anna Casserman (min gudmor) och Pappa Einar.

Liksom Mamma i hög grad var sina vänners vän, var också Pappa det. Hans valspråk var ”Alltid redo”! Högst naturligt eftersom han var en del av landets första scoutgeneration. Första scoutklubben var Djursholms Spanare som sedan blev Djursholms Scoutkår. Med den deltog han i ett jamboree på Mälby herrgård utanför Gnesta då självaste Lord Baden-Powell och den svenske scoutpionjären Ebbe Lieberath deltog. I tonåren var han med när spanarna vid ett par tillfällen gjorde långa och strapatsrika fjällvandringar i Lappland, varav en dokumenterades av Pappa med en tidig handvevad 16-mm filmkamera. Filmen finns i behåll, numera hos Scoutförbundet. Medan den fina hyllningsskulptur som Pappa förärades vid något tillfälle donerades till Djursholmskåren.
 
Här ses Anders de Wahl med hund samt spanarnas "hövding", direktör Mauroy med familj på yttre Borggården.
 
Djursholms Spanare på Gripsholms yttre borggård med Gustav IIIs kronkök i bakgrunden.
 
Med scouterna var Pappa också på utfärd till Gripsholm någon gång i förra seklets början och från det tillfället finns en dråplig historia:

Av en slump kom jag att öppna en liten jubileumsskrift över Djursholms Scoutkår 1910-35 där jag fann en berättelse som min pappa Einar - som var en av urscouterna - skrivit om ett besök kåren gjort på Gripsholms slott någon gång i förra seklets början. Han var då 14-15 år men skrev detta tjugo år senare.


”Jag minns

.......
Och minns ni, när vi avseglade till Gripsholm hela långa hundrapojksraden med fladdrande patrullfanor, vår dåvarande ”hövding”, direktör Mauroy med familj och herr hovskådespelaren Anders de Wahl med colliehund som medresenärer. Farbror Anders skulle under vårt besök i den gamla teatern i ena tornet från dess scen föredraga något fint och dramatiskt. För ändamålet behövde han emellertid en medhjälpare som vid ett givet tillfälle under monologen skulle störta in på scenen med rufsigt hår och oordnad klädsel under utstötande av en kort men betydelsefull replik i stil med den klassiska: ”sadlarna är hästade” , och för detta maktpåliggande värv blev jag utvald.

Föreställningen började. På scenen deklamerade farbror Anders med förvridna anletsdrag och ädla gester insvept i sin till oigenkännlighet draperade grå vårulster. I kulissen på ena sidan stretade en vaktmästare av alla krafter för att hålla kvar hans hund, som högljutt gav sitt missnöje tillkänna, för att han ej fick vara med husse på scen, genom gnäll och gny som lät hemskt och olycksbådande för publiken i salongen. Och i kulissen på andra sidan slutligen, stod jag med darrande knän, tuggande på min replik tills halsen blev torrare än Sahara och väntade på min entré.

Plötsligt var stunden inne. Halvt omtöcknad av känslan av att på en kunglig scen få spela mot landets störste skådespelare rusade jag iväg med en fasansfull förnimmelse i maggropen, ty i samma ögonblick, som jag fått se mina kamraters vita, stirrande anleten i den svarta salongen, hade jag glömt min replik!

De fattiga stegen fram till huvudrollens innehavare syntes mig ändlösa, men ju större nöden blev, desto närmare kom hjälpen. Det var farbror Anders hund som greps av en vanvettig lust att vara med och leka, när han såg min ynkliga skepnad störta fram mot husse, och därför etablerade en envig med sin väktare för att komma loss.

Under tumultet dinglade de mot en spak, som vek undan med påföljd att jag, som just hunnit fram på lagom avstånd för att ryta fram min bortglömda replik, bokstavligt uppslukades av jorden och försvann som en blixt ur folkets åsyn, innan jag vare sig hann eller behövde öppna min mun. Spaken hade nämligen hastigt och lustigt öppnat en fallucka i golvet med påföljd att herr hovskådespelaren plötsligt blev av med halva teatersällskapet, som hamnade i teaterkällarens historiska damm.

Under publikens öronbedövande skratt och applåder avbröts föreställningen, ty publikum trodde att de bevittnat pjäsens dramatiska klimax, och eftersom teater skall vara illusion, fingo de behålla denna.

Det var emellertid med ett något ansträngt leende, som jag sedermera mottog komplimanger för mitt ovanligt otvungna och naturliga spel i ”jordbävningsscenen”.

Einar Werner”


Att Anders de Wahl deltog kan ha haft att göra med att Farmor Hilmas familj hade någon gammal etablerad relation till de Wahl, som förekom alltsomoftast i olika familjesammanhang. För sina scoutinsatser belönades Pappa med Scoutförbundets Stora Förtjänstmedalj.

Åter till valspråket. Pappa blev med tiden vad man kallar välbärgad men även om han likt skomakaren kanske inte alltid i tillräcklig utsträckning ägnade sig så mycket som han bort till att se till sitt eget, så gissar jag att hans kunskaper inom skattejuridikens irrgångar ändå kunde lotsa honom fram rätt väl. Men det möjliggjorde också för honom att göra åtskilliga insatser för människor som sökte hans hjälp utan att det alltid ledde till att någon arvodesfaktura utfärdades. Av naturliga skäl inte sällan vänner till familjen eller släktingar. Men också vänner till oss barn som gjort bort sig på ett eller annat sätt och behövde stöd av en jurist, kunde tveklöst påräkna att Pappa ställde upp och hjälpte dem ”pro bono”, som det så vackert heter på juristspråk. Men hans vilja att hjälpa till för sakens bästa kunde också ge honom bekymmer när han ett par gånger vidtog åtgärder med och för klienters bästa som senare bedömdes ha varit i strid med advokatregler som kommit att stramas upp under 50- och 60-talen. Mängden med tacksamma kort och brev till Pappa talade sitt tydliga språk om hans vilja och förmåga att hjälpa andra.

Einar gjorde mångåriga insatser på många områden. Som ordförande i Sveriges Damkonfektionsförening, ombudsman och sekreterare i Stockholms Möbelhandlareförening, dito i Sveriges Möbelhandlares Centralförbund, styrelseledamot i Stockholms Detaljistförbund och Stockholms Köpmannaförbund. För dessa insatser belönades han med Köpmannaförbundets guldmedalj.
Jag stöter på ett urklipp ur tidningen Möbelvärlden från slutet av 40-talet då avbetalningshandeln var på tapeten. Stockholms Reklamförening hade anordnat en diskussionsafton på Konserthuset. En statlig utredning ville lätta inflationstrycket och strypa avbetalningshandeln. Pappa Einar, som kunde ge svar på tal, framträdde som ombudsman för möbelhandeln och visade att branschen själv lyckats väl med att hålla avbetalningsproblematiken stången. Regleringar skulle bara bidra till att öka svårigheterna för branschen. En riksdagsrevisor pekade på alla unga som ingick stora avbetalningsköp för att kunna sätta bo och som inte klarade dessa när sedan också barnen kom varvid man måste gå till banken och begära uppskov.
Pappa replikerade raskt att möbelbranschens kreditförluster var 0,2-0,5%. "Detta visar att möbelhandeln synes sovra sitt kreditklientel bättre än riksbanken tycks göra."!!
 
Pappas utmärkelser och ordnar.

Pappa var också en stor sällskapsmänniska, en uppskattad middagstalare och en spirituell samtalspartner. Han och Mamma var medlemmar i en mängd föreningar med kulturell inriktning. Och även om han var fint ”dekorerad” enligt ovan, så var det ingenting mot det ohejdade överflöd av medaljer, kraschaner, band och ordensutmärkelser som förekom i den glada sällskapsorden som han deltog i, nämligen Pimpinellaorden. Orden hade avdelningar i Skåne, Stockholm och Göteborg. Stockholmskapitlet hade sina solenna kapitel i Svartbrödraklostrets källare vid Södra Bennickebrinken varefter bröderna i procession avtågade till Källaren Den Gyldene Freden nere på Österlånggatan där de åt och drack gott samt gjorde sig lustige. För det var en illuster skara av Stockholms spirituella elit. Det sjöngs, deklamerades och hölls högstämda tal men alltid med esprit, snille och smak! Om någon höll ett särdeles uppskattat tal, så var Stormästaren raskt framme och nålade fast en medalj ”För Talets Gåva” på talarens frackbröst. För frack gällde givetvis! Medaljerna utformades och tillverkades säkert också av ordensbrodern och silversmeden Wiven Nilsson. Kanske målade konstnärerna Pelle Åberg eller Magnus Creutz de vackra diplomen och Evert Taubes bror Carl-Otto Taube stod säkert för en och annan sånglig hyllning.
 
Pimpinellaordens styrande mästare Hans Hugold von Schwerin omgiven av tvenne bröder – och vänner – historikern, översättaren och författaren Åke Ohlmarks och Pappa Einar.


Stormästare vid den här tiden var friherren Hans Hugold von Schwerin till Skarhults slott i Skåne, likaså en av Pappas mycket goda vänner och klienter. Pappa var förvisso också en vältalare. Retoriken var en naturlig del av hans yrkesutövande men hos Pimpinellabröderna fick han också utlopp för sin humor och ofta ganska underfundiga och kanske ibland något tillspetsade formuleringar. Bröderna tycks ha haft personliga pseudonymer och författaren, historikern Åke Ohlmarks (Ach. Ultzlund) gav följdriktigt Pappa namnet Einar Ormstunga! Tveeggat minsann!

När Hans Hugolds efterträdare skulle invigas i sitt höga ämbete hade Pappa bett att få låna den kopia av Charles II:s brittiska kröningskrona (i kartong och glasjuveler), som jag 1956 förfärdigat under min vistelse i London som 13-åring och ”släpat hem” i en stor papperskasse. Den med tillhörande ”äpple” och ”spira” användes vid den högtidliga ceremonien där såväl Pappa som Åke Ohlmarks officierade. Jag tilldelades raskt medaljen ”Stundande skördar, mödornas lön”! Tänk om man kunde använda den ersättningsmetoden i dagens näringsliv......

Före kriget hade Pappa en stor salongsmotorbåt som hette ”Bumsi” efter min äldsta syster Karins smeknamn. Med båten vidtogs långa skärgårdsfärder med goda vänner  (som jag skrivit om här...).
När kriget började lades Bumsi upp eftersom det inte längre gick att få bränsle och uppläggningen innebar förmodligen att båten sakta bröts ner så pass att när kriget väl var över har jag nästan intrycket att båten helt enkelt glömdes bort och fick ruttna ner på Blynäsvarvet i Vaxholm. Det var sedan aldrig aktuellt att skaffa någon ny. Själv var jag rätt förvånad över att få veta att Pappa haft en motorbåt eftersom jag aldrig upplevde honom som någon ”sjöman”.

Däremot pulade han gärna på det sommarnöje som familjen hade på Östra Ekudden i Vaxholm. Det var vår Morfar som 1920 köpte denna ”grosshandlarvilla” med glasverandor och punschtorn som blev vårt sommarparadis ända till mitten av 70-talet.
Men Pappa hade också på 40-talet förvärvat ett Sörmländskt gods med en stor slottsbyggnad. Han hade handhaft administrationen kring detta gods ända sedan slutet av 20-talet i början av sin advokatbana. Det ägdes då av en rejält ”opraktisk” änka som var avlägset släkt med Farmor. En kusin till Farmor var också ”sällskapsdam” till änkan och fungerade som husfru på slottet och fyllde änkans roll i sockensammanhang (ordförande i kyrkliga syföreningen, hembygdsföreningen, fattigvårdsstyrelsen etcetera). Det fanns också tre söner som var duktiga jord- och skogsbrukare men som inte gärna satt vid skrivbordet. Änkan dog, den äldste sonen dog i hjärtinfarkt, mellanbrodern tog tidigt livet av sig och kvar blev den yngste brodern Gunnar som var tjugo år äldre än Einar. De båda blev under alla år mycket nära och varma vänner. Gunnar närmast som en storebror för Pappa. Farbror Gunnar uppvaktade oss barn på födelsedagar, deltog i familjefester och vi uppvaktade givetvis också honom när han fyllde år, eller till jul. Redan tidigt hade Gunnar kommit att bosätta sig på en mindre utgård som han skött som sin egen medan äldste brodern skött stora godset. Alltefter Gunnar blev äldre ville han inte längre ha kvar hela ansvaret utan kom överens med Pappa om att Pappa skulle köpa godset varefter Gunnar köpte sig en villa i Östertälje dit han flyttade. Det stora slottet hade sedan 40-talets början hyrts ut till ett underbart par som hette Svedberg som bedrev pensionatsverksamhet där.
 
Mamma Ann-Mari, Mats, Brittmari och Karin framför Ekensbergs slott. Förmodligen är vi på väg till grannarna på Horns säteri för att fira midsommar.

Under änkans tid hade i den generationens anda all skogsavverkning avstannat. Likt gamla drottning Viktoria på Mainau fick inte ett träd fällas. Skogen blev vanskött. Pappa tog hjälp av en duktig skogskarl som såg till att hela godset rycktes upp ur sin törnrosasömn. Då Pappa drog sig tillbaka på 60-talet såldes godset tillbaka till ett par andra avlägsna släktingar till den gamla familjen.

Vår familj kom att tillbringa en månad på pensionatet efter skolans slut på våren till efter midsommar varje år under säkert ett tiotal år. Varefter resten av sommarlovet tillbringades ute hos Mormor och Morfar i Vaxholm, då vi fick ha villan där för oss själva. Efter Mormors död så köpte Mamma ut sin bror och Villa Villervalla på Östra Ekuddsgatan blev då familjens helt och hållet. Pappa var förvånansvärt händig, byggde palissader mot grannarna där vi hade sittgrupper. Markistak och annat. Men i grunden var han mer en skrivbordets man. Under sommarvistelserna höll Pappa sin yrkesverksamhet igång. Under juni kom han ut till Ekensberg på torsdagar eller fredagar med ångbåten Mariefred och åkte hem igen på söndagen. När vi var i Vaxholm så åkte han till kontoret dagligen i veckorna. 8-båten in till staden på morgonen och hem med 5-båten på eftermiddagen. Ändå vill jag absolut mena att han var en i högsta grad närvarande Pappa för oss barn. Kanske märkte jag det mer då jag var ett sladdbarn. Mina äldre syskon var mellan sju och nio år äldre än jag och när jag kom i tonåren var de redan mer eller mindre utflugna och jag fick i stor utsträckning ha mina föräldrar för mig själv. Inte så att han var en far som kröp omkring på alla fyra eller klängde i klätterträden men han var alltid väldigt medveten om oss och våra behov. Pappa pratade alltid med oss och alltid lyssnande. Han var en oerhört öppen och nyfiken människa. Han kom med goda råd. Han tog oss med på saker och berättade. Utskällningar kan jag inte minnas att de förekom i någon större omfattning. Däremot allvarliga men konstruktiva samtal. En gång hade jag väl gjort något mer anmärkningsvärt under dagen varvid Mamma sade: ”vänta bara till Pappa kommer hem....Då minsann...” Och stackars Pappa kom intet ont anandes hem och tillsades vad jag gjort och uppmanades att bestraffa mig. Pappa tog med mig in i badrummet och lade upp mig över sitt knä och sa till mig att skrika till för varje smackande ljud som uppstod då han slog ihop sina händer. Och se lite rödgråten ut när jag kom ut........
 
När vi var barn så hade vi förmånen att ha den "riktiga tomten" som kom och delade ut julklappar till oss. Det var NK:s vaktmästare Wellerstrand som i december varje år skickades till Börje Lundhs Perukmakeri för att göras till Tomte. Sedan satt han i NK:s ljusgård och lät små barn lämna önskelistor och sitta i hans knä fram till Julaftons eftermiddag då han kom med ett par säckar till oss och våra kusiner (farbror Tom var vVD på NK). Familjerna firade alltid tillsammans hemma hos oss. Men senare i livet så gjorde Pappa tappra försök att upprätthålla den "Riktiga Tomtens" ära men med varierande resultat...... Käppen använder jag än idag som tomte på Julafton. Den förvarnar om Tomtens ankomst med sina stötar och sin klingande bjällra.
 
1961 nådde Pappa det verkliga lågbudgetstadiet som tomte. Då använde han en spritpenna och skrev "Mustasch" på överläppen och "Skägg" på hakan!
 
"Spårvagn till Babylon" en oljeskiss av Peter Dahl från 1952. Avsikten var att bilden skulle målas i storformat på absidens fondvägg i Kungsholms Läroverks aula. Pappa skänkte de 300:- som utgjorde stipendiet till Peter Dahl för att göra denna skiss. Peter och bror Lasse var klasskamrater.

Pappa deltog alltid i barnens aktiviteter. Engagerad på flera plan. Naturligtvis i de föräldraföreningar som fanns på de skolor vi gick. Till Kungsholms läroverk fixade han dess första 16mm-projektor för filmvisningar. Han gav ett stipendium till Lasses klasskamrat Peter Dahl för att denne skulle få utföra en muralmålning i aulans absid. Det blev en rolig skissmålning kallad ”Spårvagn till Babylon”. Peter och två klasskamrater målade sedan upp den på papper i fullformat som hängdes upp i Blå Hallen vid skolans 50-årsfirande där och har sedan dess aldrig synts till. Ingen vet vart den tog vägen. Skissen hade dock Peter i behåll. Väggmålningen kom dessvärre inte till utförande då skolans ledning inte tyckte den passade in i färgskalan till den tänkta ”dalainteriören”.

Mamma och Pappa for också till Bergen och till Hamburg för att se och höra Lasse spela där på 50-talet och gick givetvis på alla konserter och spektakel i Stockholm där Lasse var inblandad. Eller for till Göteborg för att se Brittmarie dansa i ”Greven av Luxemburg”, satt i publiken vid Karins mannekänguppvisningar eller vid mina teaterföreställningar i ungdomsföreningen på Kungsholmen.
 
Under många år satte jag upp en årlig sportlovsrevy i dörröppningen till stora salongen på Ehrendals Gästhem hos Fru Gerda Aschan. Tvekslöst ställde Pappa upp och gjorde någon insats på scenen om så krävdes. Här med vännen Carl-Axel-chefen, trollkarlen, Grönköpings Veckobladsmedverkaren Gylfe Burdin som "ett strävsamt par"!
 
 
 
Stolt och glad pappa Einar vid Karins bröllop med Henning Sjöström 1959
 
 Och med mig och Brittmarie på en Oscarspremiär (pappa var alltid inbjuden på alla Anders Sandrews evenemang och vi barn fick alltid en fribiljett till någon av hans biografer. Han var en försiktig herre när det gällde pengar.
 
 Danslegendaren Holger Rosenqvist (i skuggan), Pappa och Mamma på M/Y SVALANS akterdäck. Champagneflaskan hålls av kaptenen Pontus Henriques hustru Ulla, en av Mammas äldsta barndomsvänner.

På 60-talets början drabbades Pappa av den coloncancer som visat sig vara en genetisk risk som finns i vår familj. Farfar Oscar opererades för detta redan 1936 men överlevde därefter ytterligare 16 år tills han dog. Hans pappa Olovs dödsorsak angavs till ”något med magen” och var troligen just denna form av cancer. Pappa opererades och drog ner på sin verksamhet. Avecklade det gemensamma kontoret på Kungsträdgårdsgatan och flyttade in på Drottninggatan 14 där han höll till med en sekreterare i några år för att så till sist flytta hem kontoret då han bara behöll några få klienter. Under dessa år kom han också att bli ett starkt stöd för sin före detta måg advokaten Henning Sjöström och dennes unge notarie Leif Silbersky. Leif har ofta berättat att Pappa blev hans verkliga mentor inom juridiken. Henning bad Pappa att göra de juridiska sammanställningarna som krävdes för att mästra det enorma materialet i det stora Neurosedynmålet som Henning åtagit sig och framgångsrikt förde till en stor seger för sina klienter. Pappas insatser att skapa stringenta och adekvata sammanfattningar, var i sammanhanget för Henning ovärderliga.
 
1968 fick Pappa uppleva sitt 50-åriga studentjubileum. Här sitter Gunnar Myrdal till vänster, Håkan Westergren rakt fram och den äldre studenten till höger är ingen mindre än Amiralitetspastorn, teologie doktorn Gustaf Adolf Brandt som varit "pojkarnas" kristendomslärare och som 40 år senare kom att bli min konfirmationspräst i Skeppsholmskyrkan.
 
Pappa och Mamma hos Lasse och hans första fru Carina i Bromma 1970. Bilden tagen av Carina som sannolikt också stod för buketten.


Pappa avled på S:t Görans Sjukhus den 5 april 1972, 73 år gammal. Han hade då tagits in för njursvikt och medan han låg inne så slutade njurarna att fungera. Men det som var den direkta dödsorsaken var en blodpropp som bildats inne i hjärtat. Familjens nära vän som var läkare, deltog vid obduktionen som gjordes på Pappa och sa efteråt att Pappa visserligen hade metastaser från sin cancer kvar men att med dem hade han kunnat leva många år till.


En av de sista tillfällen då hela familjen samlades kring Pappa var då Mammas 60-årsdag firades på Gripsholms Värdshus i Mariefred, december 1971 (det hade då stängt för säsongen så vi hade hela huset för oss själva!). Översta raden från vänster: Mats, Gösta Ellhammar, Hans Jondal, Lasse. Mellersta raden: Ann Lövgren-Werner med Johanna i knäet, Karin Ellhammar  med Vippan, Mamma Ann-Mari med Filippa Werner, Pappa Einar, Brittmarie Jondal med Felix och Carina Werner.
Främsta raden: Theo Werner, Justus Jondal, Sofia Ellhammar och Petra Werner

Motoryachten BUMSIs äventyrliga färder i Stockholms Skärgård 1938 och 1939

Pappa Einar hade köpt en större salongsmotorbåt på 30-talet. Den döptes efter min äldsta syster Karin som kallades "Bumsi". Med denna båt gjordes sommarseglatser i Stockholms skärgård i goda vänners sällskap. Pappa som var en ivrig fotograf hela livet fotograferade givetvis också under dessa färder men hans fotografialbum vilar i Nordiska Museets fotoarkiv, så det skulle bli lite bökigt att göra en berättelse idag om deras äventyr i skärgården.
 
Men tack vara att vår ingifte farbror Tom Björklund också fotograferade och därtill gjorde separata små album kring i vart fall 1938 och 1939 års färder så kan jag återge dessa här på bloggen då jag fann dessa album när jag rensade efter min salig kusin Hans död 2018.
 
BUMSI lades sannolikt upp efter 1939 års skärgårdsfärd eftersom kriget då gjorde det omöjligt att få bränsle till fritidsbåtar. Hon låg sedan kvar på Bjynäs varv i Vaxholm och där gistnade hon och avled förmodligen i dyn under krigets slutskede och fick aldrig mer känna Saltsjöns vågor klyvas av sin för och svepa sitt skrov. Det enda inventarium som återstår från BUMSI är två ölglas som är underbara att njuta öl i och som numer finns hos vår dotter Filippa. Att döma av formen så torde detta ha varit en glasserie som togs fram för medlemmar i Kungliga Motorbåtsklubben för jag har senare på auktion kunnat inköpa ett par snapsglas i samma serie där ett är märkt med KMKs emblem.
 
Så låt er nu föras iväg på böljan den blå i detta galna gängs sällskap!
 
 
 
 
Och så till sist 1939 års seglats:

 
 

THE BOUSTEDT-WERNER-SESSION in Molde Norway 1969. Gästblogg av ANDERS JANSSON

 
Anders Jansson, pianist och byggnadsantikvarie i Göteborg fick fatt på denna inspelning på YouTube och skrev en betraktelse som jag med hans medgivande här återger in extenso.
 

”THE BOUSTEDT-WERNER-SESSION”, in Molde, Norway, 1969.

 Lasse Werner tycks på 60-talet ha varit något av vad ”Gubben” Arefelt var på 40-talet – en lite ”crazy” kulturspridare i radio och TV, som hade ”sjuk humor” och var som en trygg, rolig och älskvärd ”sagotant” för alla stackars människor, både stora och små, gamla och unga! Givetvis med den skillnaden att Werner levde och verkade i den moderna TV-åldern, medan ju endast radio fanns att tillgå på Sven Arefelts tid.

 

En halvtimmeslång session, inspelad i norsk TV 1969, från Molde Jazzfestival, med mingusprofilen Ted Curson på trumpet, Lasse Werner på flygel, Christer Boustedt, altsax och Gösta Wälivaara, bas samt inte minst den amerikanske trummisen vid namn J.C. Moses. I Lasses pianospel hör jag ett visst inflytande från vad jag tror alla, i stort sett alla, kända pianister som medverkat på olika skivor med Charlie Parker, som jag vet att givetvis både Lasse W. och Christer B. i väldigt hög grad influerades av. Jag hör dock därvidlag hos Lasse mer av den yvige och dynamiske Bud Powell än av den mer strikt korrekta John Lewis. Men Al Haigs perkussiva och rytmiskt briljanta bop-piano lyser ofta klart igenom, när Lasse spelar på denna TV-inspelning. Alla någorlunda väl orienterade jazzälskare kan ju även hos Werner, i denna live-tagning, höra något av Lennie Tristanos virtuosa löpningar i tvättäkta be-bop-stil! Jag vet inte om minguspianisten Jaki Byard någonsin lirade på skiva med ”Bird”, men inflytandet från Byard kommer osökt och anmäler sig, när man hör Lasse. Kanske är det Ted Curson, vars vemodiga, karga trumpetstil, som jag tror är starkt influerad av Miles fåordiga minimalism, som får Lasse att låta som Byard, denne pianist, i denna tagning direkt kommen från sitt mångåriga samarbete med Mingus.

 

Men här, i denna fantastiska TV-inspelning från Molde, märks att Lasse Werner till skillnad från Jackie Byard hade stark förankring i Errol Garners swing-groove, medan Byard snarare istället lät mer som ”Fats” Waller, när han på jazzmusikers gängse manér ibland drog in ”den gamla jazzen” - ”The Old School” - som kontrasterande effekt i sina solon. Det gör Werner t ex på ett briljant sätt här, i denna långa låt, som mig veterligt tycks vara en helt fri improvisation, utan specifikt tema, som annars ju är brukligt, t ex teman ur ”The American Songbook” eller ur den moderna floran av jazzkompositioner bland efterkrigstidens kompositörer och jazzprofiler. Men jag kan ju i och för sig ha hört fel!

 

I denna halvtimmes-långa låt ingår också Jan Johanssons komposition, signaturmelodin till TV-serien ”Pippi Långstrump” ( även spontant i valda delar sjungen på svenska av Werner och även några av de svenska medmusikanterna i en slags ”allsång”!) och dessutom den  gamla svenska filmmelodin ”Jag Har Bott Vid En Landsväg”(och Lennon-McCartneys "Here, there and everywhere" MW:s anm.). I styckets andra hälft förekommer även ett jazz-rock-influerat, groovigt och fritt avsnitt, som ett slags mellanting mellan  filmmusik från en James-Bond-film, ”Hit the Road Jack” och någon form av  groove med twistkomp, á la pianisten Ramsey Lewis, fast här är hammondorgeln utbytt mot pianisten Lasses flygel.........Influenser kan också avläsas från de i 60-talets kulturella smältdegel då allra hetaste, aktuella free-form-pianisterna, det hörs tydligt i Lasses solon. Med detta menar jag ett visst inflytande från såväl Dolphy-pianisten Misja Mengelberg, Globe-unity-pianisten Alexander von Schlippenbach samt inte minst från den då ganska fullbordade stilbildaren Cecil Taylor! Lasses ofta ganska perkussiva solospel, med inslag av cluster, har ju uppenbara stildrag från den taylorska pianoskolan.......

 

Så tycks även de tre be-bop-fädrerna Charlie Parker, Bud Powell och Monk vila som svävande andar, projicerade i skyn över Lars Werner och hans flygel på Moldes scen 1969!

Dessa tre be-bop-giganter tror jag hade ett oerhört inflytande på jazzpianisten Werner, under hela hans alltför korta karriär som musiker och inspiratör i Nordens annars så torftiga kulturliv. TV-inspelningen från Molde visar denne musikers fenomenala ensembelspel, briljanta improvisationer och självklart stora betydelse som en av 60-talsjazzens stilbildare i Sverige. I denna långa session tycks indirekt hela världens jazz- och populärmusik från hela 1900-talets olika tidsperioder, speglas och återberättas i toner och sånger. Detta rymdålderns år, liksom året innan – 1968 – även det en milstolpe i världshistorien under förra seklet.

 

Man skulle nog kunna säga, att Lasse Werner, denna mångsidiga musiker, humorist, happening-pionjär och nydanare inom både nordiskt och europeiskt kultur- och musikliv, även skulle kunna kallas ”Jazzens Beppe Wolgers”!? Jag tycker hans mysiga, sunt barnsliga humor och charmiga ”Farsan-Baloo-gestalt”, påminner om ”Beppe”, som en slags seriös och mycket kompetent, jazzclown på scen, i likhet med både Dizzy Gillespie, ”Fats” Waller och faktiskt även jazzclownen Charlie Mingus, som ju även var en högst allvarlig politisk kämpe med ett stort samhällsengagemang. Vilken underbar musik och enastående improvisationskonst, denna session i Molde med Ted Curson 1969, i ett eldigt möte med radarparet Boustedt-Werner!!

   Anders Jansson, maj 2020.

 

 

 

 


Spårvagnar till Babylon och New York!

 
 
För ett drygt år sedan, på Norges nationaldag avled den folkkäre norskfödde konstnären Peter Dahl. När Peter kom till Sverige, hamnade han i Kungsholms Läroverk i samma klass som bl.a. min bror Lasse. Vår Pappa som var mycket engagerad i föräldraföreningen och såg till att skolan fick sin första filmprojektor och filmer därtill, gav också 300:- i ett stipendium till Peter för att denne skulle göra en muralmålning i aulans stora absid. Sagt och gjort, Peter gjorde denna skissmålning "Spårvagn till Babylon" 1952 som han och en klasskamrat sedan målade upp på kartong i full storlek 2 x 6 meter för att den skulle kunna förevisas på plats. Skolan fyllde 50 år det året vilket skulle firas med bankett på Stadshuset och där hängdes den stora kartongen upp.
 
Sedan dess är den försvunnen! Om någon hittar en stor rulle någonstans på en vind med detta motiv, så hör av er till mig. Skolledningen tycket dock inte att motivet passade in i den tänkta rustika "dalastil" som det var tänkt att aulan skulle få efter renovering, varför saken helt enkelt lades ner och än idag gapar absidens vägg tom.

 
Men spårvagnen var starkt förknippad med skolan för alla elever som var tvungna att ta sig dit och därifrån med någon av de linjer som passerade skolan. Också bror Lasse inspirerades av den och ett tjugotal år senare hade han en natt drömt om hur han for till New York med spårvagn linje två och berättade för sin dåvarande sambo Maj Sjöwall (som lämnade oss för drygt två veckor sedan). Maj skrev ner drömmen i en text till Lasse som raskt tonsatte den. Men istället för att den blå spårvagnen skulle gå till Babylon så gällde New York för Lasse:
 

"Jag tog en spårvagn till New York härom natten

Min älskling borde varit med, men för katten,

hon hade inga stålar kvar,

så hon fick stanna där hon var,

på Skeppsbron och vifta med hatten

New York var mina drömmars mål, alltid varit

Jag hade tänkt mig att jag skulle ha farit

i jättestor lyxångare, 

(OBS, jag är ingen sångare)

Ta trick dit var faktiskt rätt marigt
Biljetten kosta tjugo öre,
precis som alltid när jag

åkte från Parmmätargatan till Riksbron,

med tvåan,

på plattformen längst bak

Jag tog en spårvagn till New York härom natten,

New York var mina drömmars mål, så för katten,

jag hade två och tjugofem
och ville inte åka hem
Så det blev blå spårvagn till New York
yeah, yeah

det blev blå spårvagn till New York
yeah, yeah...."
 
(Finns utgiven på LPn "Därför dricker jag" Dragon DRLP20 under titeln "Ambrosia")

MAJ SJÖWALL 1935-2020 – min härliga svägerska!

 Maj inviger Monica Zetterlunds sjungande bänk i Zetterlunden utförd av konstnären Fredrik Wretman.


”Sköna Maj, Välkommen våra lekars vän...”

Där står de nog, Pelle, Lasse, Göran, Monkan, Gösta, Olle, Chrille, Jacques och alla de andra vännerna, skrålande, lätt i gasen och gläds att de nu får sällskap av den varma, vänliga, glada Maj som lämnade det jordiska dagen före Valborgsmässoafton 84 år ung.
”Jag är för tillfället död” skulle hon säkert själv kalla tillståndet. Lasse lirar ”Om Maj och mej” på en stor vit flygel där pingpongbollarna studsar på strängarna där uppe i ”the Blue Skies”. Kanske vinkar också Ol’Blue Eyes!

För ganska precis en månad sedan pratades vi länge vid i telefon då hon ringde och berättade om sitt nya boende på ett hem i Landskrona där hon hade utsikt rakt över havet. Hon lät pigg och glad. Sedan länge hade hon lite svårt att prata men det gick jättebra.
Under många år bodde hon på Hven där vi var och hälsade på henne för två år sedan. Levde ett lugnt liv och körde runt i sin elektriska golfbil. Hennes äldsta dotter Lena bodde sedan länge på ön.

I mitt liv kom inte Maj in förrän på 70-talet. Hon och bror Lasse hade dock varit klasskamrater i Fagerlind och Moselius småskola på Norr Mälarstrand. För Lasse var Maj alltid den första kärleken – och den kom också att bli hans sista. Maj berättade en gång för mig om skoltiden med Lasse: ”Vi gick alltid längs med staketet vid kyrkogården. Och mitt första minne av ett samtal vi hade var när vi gick där och så sa Lasse så här: ’Vad tycker du bäst om, gammal eller modern dansmusik?’ Och jag var så kuvad i hemmet, så jag var inte säker på vad han tyckte att jag skulle svara. Jag ville ju så gärna tycka likadant som Lasse och hade inte riktigt nån uppfattning om vilket som var vilket. Och då lyssnade man ju på dagens grammofonmusik i radio och då förekom det alltid nån modern och nån gammal. Nån hambo eller nån foxtrot. Men jag drog till med modern och det var ju rätt.”
 
Klassfoto från Fagerlind och Moselius. Rektor Svea Fagerlind övervakar med Maj framför sig.
Lasse i glasögon till vänster om mitten i övre raden. Olle Adolphson sitter snett nedanför Maj till höger.


Maj bodde uppe på Brunkebergstorg där pappan var chef på Hotell Gillet (i vars bottenvåning den gamla Odeon-teatern låg som sedan blev Idéon under Povel Ramels och Felix Alvos direktorat), så hon hade skolkort och skulle åka tvåans spårvagn till Riksbron. Sen fick hon gå Drottninggatan och Brunkebergsgatan som inte finns längre. Den gatstumpen är bortbyggd. Men hon tappade alltid bort det där skolkortet med påföljd att hon fick kuta som en tokig, för på frukostrasterna skulle hon hela vägen hem för att äta. Skolluncher existerade inte. De som bodde långt bort hade med sig matlåda och fick äta i lärarnas kök.

I klassen gick även Olle Adolphson som också var Lasses vän genom livet. Maj berättar: 
”Lasse och Olle var mycket tillsammans. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var så läskigt när killarna från skolan på Kungsholmstorg kom ner och skulle bråka med oss. På Norr Mälarstrands kaj stod vedtravarna tätt under krigsåren. Och där hade Lasse och Olle stuckit undan en påk som var tunn så där.  Ett vedträ. Ganska långt, som jag minns det. Och av nån anledning kallade de den där påken för ‘Emmaboda’. Så när de här killarna – fienden –  kom från den andra skolan och sa att man skulle slåss ropade Lasse eller Olle: ’Emmaboda!’ Och sen rusade de in i nån av de här smala gångarna vid vedtravarna och kom ut med den här påken. Och så stod en av dem och bara snurrade runt med påken för att hålla killarna ifrån sig. Det kommer jag ihåg. Och jag frågade Olle nån gång för inte så hemskt länge sen om den här påken och varför de kallade den för ‘Emmaboda’, men det kunde Olle inte erinra sig. Han kom ju ihåg att den hette så, men mindes inte varför. Men det var ju deras hemliga vapen och skulle väl ha ett ‘täcknamn’.”
 
Maj Sjöwall och Lasse Werner



30 år efter det att de slutat skolan träffades Maj och Lasse igen, ett år efter det att Per Wahlöö dött, och om detta berättade Maj för mig när jag i mitten på 2000-talet skrev min bok om brorsan och tillbringade en dag i hennes skrivarstuga på Södermalm: ”-76 måste det ha varit. Per dog -75 vid midsommartid. Och det här var på Valborg. Lasse och Chrille spelade på en jazzklubb som hette Bohemia och det var fullt med folk. Jag stod längst bak. Jag brukade gå dit och lyssna på jazz. Som vanligt var Lasse fräck i mun och sa nåt fult. Då ropade jag: ’Det där skulle fru Fagerlind inte tyckt om.’ Och Lasse sa: ’Maj! Är du här?’ Då hade vi inte setts sen vi var barn. Nästa dag var det första maj och då satt vi hela dagen på Savoy och snackade och snackade och snackade. Sen följde jag honom till tåget tvärs över gatan. Dagarna efter pratade vi i telefon i timmar tills han plötsligt bara kom ner och bosatte sig hos mig, med en trave skivor under armen.”
 
Maj och Lasse tillsammans med vår syster Karin och hennes make Gösta Ellhammar i Malmö
 
Under åren i Malmö blev det också återigen en hel del umgänge med gamle vännen och klasskamraten Olle Adolpshon som då bodde på Österlen. Maj brukade referera till dessa träffar som "klassmöten á trois".
 
Min son Pontus, Maj, Fatima Svendsen och Bengt Säve Söderbergh efter invigningen av Monica Zetterlunds parkbänk. I bakgrunden Eva Bysing.


Så kommer också en dråplig upplevelse i Danmark: ”Jag vet inte om du har hört om vår Danmarksturné? Jag blev tillfrågad om jag ville komma ner till Sönderborg och läsa på ett bibliotek där i samband med att nån skulle göra nåt nordiskt, tror jag. En vecka. Och då sa jag: ’Jag kommer om jag får ta med mig en jazztrio. Om ni har utrymme för en kväll med en svensk jazztrio så vill jag gärna komma.’ Jodå. De hade aldrig hört talas om den här jazztrion, men jag hyrde en Mercabuss och så kom Ivve (Oscarsson) och Ivar (Lindell) ner till Malmö och så körde vi ner till Sönderborg. Och där fick vi ett hotell, varsitt rum. Och så skulle vi gå och titta på den här lokalen där de skulle lira. Det var en fullständigt hopplös lokal. Den var jävligt bred. Estraden var liksom en kilometer lång och mycket grund. Och Lasse sa ’va’ fan!’. Men i alla fall, flygeln var okej och så där. Sen gjorde jag mitt framträdande samma kväll som vi hade kommit fram. Nästa kväll skulle de spela. Då visade det sig att Ivve hade krökat hela dagen och låg nästan medvetslös på sitt rum, och Ivar sa: ’Det går inte, vi kan inte ta med honom. Vi får spela på duo.’ Och där satt en massa jazzintresserade, medelålders danskar. Och Lasse och Ivve, du vet… Och Lasse började idiotiskt nog med att göra just det där med att sitta och stirra på tangenterna, dunka i locket, plonka på strängarna. Och folk började mumla. Och sen började han lira så där explosivt. Då gick det ut en gubbe därifrån och återkom efter ett bra tag med en annan gubbe. De satt en stund och sen gick den andra gubben upp och försökte slå igen klaviaturlocket. Och Lasse sa: ’Man kan ju inte slå klaviaturlocket över händerna på pianisten.’ ’Ja, men det här är inte jazz. Det här är inte musik, så var så god att sluta. Det här vill vi inte höra.’ Och då började Lasse spela ett jättevackert Night and Day, men det gick inte. Då visade det sig att den första mannen var arrangör och den andra mannen var ordförande i Sönderborgs jazzklubb. Och publiken var också såna som ville höra  Chrille Boustedt. Så de blev utkörda. Då kom det en kille till vår räddning och sa: ’Ni har kommit hit och ska ha era stålar. Ni kan hänga med mig hem.’ Och det visade sig att den här snubben var bebop-fantast och var med i den här jazzklubben, men hade inget att säga till om på den konserten. Han bodde i en villa och gjorde jättegoda mackor. Jag kommer ihåg att han samlade på telefoner. Han hade telefoner av alla möjliga sorter. Så nästa dag åkte vi hem. Och den där historien har berättats på alla möjliga sätt inom jazzkretsar”.
 
Lasses och min Mamma Ann-Mari uppvaktas på 98-årsdagen av Maj och sin kusin Brita Hardt. Nu är alla tre borta.


Så var det det här med Cabaret Fredagsbarnen! Det var en klubb som leddes av Jacques Werup och Lasse Söderberg. Och vi gjorde en kväll där, en fredag. Jag hittade ett häfte med en kort pjäs av Conan Doyle. En Sherlock Holmes-pjäs som hette Krondiamanten. Och sen hittade jag på att vi skulle göra en föreställning av den här pjäsen och så skulle de medverkande inte få läsa manus, utan vi skulle spela med manus i hand, och de medverkande skulle alltså se texten för första gången när vi spelade, ungefär som en skolteaterpjäs. Och då spelade jag Sherlock Holmes. Jag lånade en sån där mössa och en rock på Stadsteatern. Paula Brandt spelade Watson i smoking med kudde på magen. Chrille Boustedt spelade skurken och Lasse spelade… Eller var det tvärtom? Lasse och Chrille var skurkar båda två, tror jag. Eller om Lasse var polis, kanske. Och Per Eggers var betjäntfolket. Och min dotter stod ute i kulissen, för historien var nåt om att Sherlock Holmes riggade upp en docka av sig själv så att skurken skulle tro att han satt där. Och så hade han lagt på en skiva med fiolspel, så att skurken skulle tro det. Sen gömde han sig nån annanstans. Och Lena stod i kulissen och spelade Internationalen på fiol. Och sen hade jag whisky i en stor sån här brun medicinflaska som alla gick och drack ur. Det var fullsatt i salongen och folk garvade så att de tjöt. Jag träffar fortfarande människor som minns föreställningen. Det var verkligen himla roligt. Jag tror att jag tog upp det på band, men kan inte riktigt komma ihåg var den kan finnas. Ja, vi gjorde mycket sånt där kul”.
 
 
 
 
Maj och Mats på Hven 2018
 
 Maj i sin tuffa golfbil


Maj förblev en del av familjen även sedan Lasse dött och var ofta med på Mammas årliga födelsedagsmottagning före jul. Vi höll kontakten. En gång frågade hon mig: ”Lasse och jag gifte oss ju aldrig men skulle inte jag kunna få kalla Dig för min svåger?”. Klart att hon fick det den härliga människan! 2016 hade Maj ”Sommar i P1” och berättade då bland annat den legendariska historien om när hon och Lasse ringde upp Frank Sinatra på julafton. Hela programmet finns på Sveriges Radios hemsida. Eller lyssna enbart på berättelsen om samtalet med "The Voice" genom att klicka HÄR.

Maj var ju inte bara vårt lands kanske främsta deckarförfattare. När Per Wahlöö dog kom hon att ägna sig mycket åt översättningarbeten. Och vad passar bättre att sluta med än med den översättning Maj gjorde för Lasses räkning av deckarlegenden Raymond Chandlers ”Requiem”:
        
        Det finns ett ögonblick efter döden när ansiktet är vackert
        när de milda trötta ögonen är slutna och smärtan är borta
        och kärlekens långa tåliga oskuld sakta kommer in
        för att stilla dröja ännu en stund.

        Det finns ett ögonblick efter döden, ja, knappt ett ögonblick
        när de ljusa kläderna hänger i garderobens doft
        och den förlorade drömmen bleknar och bleknar efter hand
        när flaskorna av silver och glaset och den tomma spegeln
        och de tre långa hårstråna i en borste och en vit näsduk
        och den nybäddade sängen och den släta mjuka kudden
        på vilken inget huvud skall vila
        är allt som är kvar av den långa vilda drömmen.

        Men kvar finns alltid breven.
        Jag håller dem i min hand bundna med grönt band
        prydligt och fast av kärlekens mjuka starka fingrar
        Breven skall inte dö.
        Jag skall vänta och vänta på främlingen som ska läsa dem
        Han skall komma sakta ut ur tidens och förändringens dimma
        Han skall komma sakta, tveksamt genom åren.
        Han skall klippa bandet och sprida ut breven
        och läsa dem noggrant, sida för sida.

        Och kärlekens långa tåliga oskuld kommer sakta in
        som en fjäril genom ett öppet fönster om sommaren
        för att stilla dröja ännu en stund.

        Men främlingen vet ingenting. Drömmen är förbi.
        Främlingen är jag.


Maj på Hven 2018
 
Maj på Hven sista sommaren 2019 (Foto Lena Sjöwall)
















Tom Björklund – svensk reklam- och handelspionjär!

Självporträtt i olja av en ung Tom Björklund, som var en mycket duktig konstnär dessutom
 
Som jag skrev tidigare så har jag hållit på att gå igenom min avlidne kusin Hans kvarlåtenskap under den gångna hösten. Det har inneburit såväl sorge- som glädjeupplevelser. Sorgligt därför att så mycket av roliga minnen och annat kommer att försvinna och slängas för att ingen finns kvar som stod honom tillräckligt nära för att kunna glädjas åt dessa föremål och minnen. Jag har förmått kusiner att ta hand om foton av dem och deras familjer och sådant som rör släktfrågor. Men beträffande flertalet fotografialbum finns ju ingen i Hans familj kvar i livet som kan glädjas åt dem. 

Själv har jag plockat ut en hel del fotografier som berört mig och/eller min familj. Bland annat en svit fotografier som farbror Tom tagit under en veckolång skärgårdstur som gjordes ombord på Mammas och Pappas motorbåt ”Bumsi” före kriget, tillsammans med farbror Tom och faster Dudde och två bröder Gyllang, Eric och Nisse.  Den salongsbåten hann jag, som född efter kriget, aldrig uppleva. När kriget och ransoneringarna kom, lades båten upp på ett varv i Vaxholm och där hann den förtäras av tiden innan kriget tog slut. Men mina äldre syskon hann uppleva den. Inte minst min syster Karin efter vilken den är döpt. Märkligt förresten, det äldsta barnbarnet till Hilma och Oscar Werner, döptes till Hans men kallades Bimbo (idag inte lika kul kanske...), Birgitta blev Birre, Karin blev Bumsi men vad blev Lasse? Och Brittmarie? Och jag....?
 
Men också foton som berört farbror Toms olika projekt för NK där han var verksam största delen av sitt liv i avsikt att skriva ner berättelser kring dessa.
 
Mrs Sterling, hustru till den amerikanske ambassadören, Drottning Louise och Farbror Tom vid en utställningsinvigning på NK. Kung Gustav VI Adolfs byxben syns emellan.

Dels handlar det om en stor utställning på NK sommaren 1947 som hette ”Klart Kalifornien!” och som omspände kläder, mat, frukter, konsthantverk m.m. Där stötte jag på ett för mig helt okänt namn – Ed Bohlin!
 
Edward H "Ed" Bohlin i full västernmundering ("huvudbonaden" torde dock vara en dekoration i bakgrunden...) håller Farbror Tom i schack!

Vi vet alla att svenske Carl Edvard Bolin for österut och grundade ett företag som kom att jämte Carl Fabergé bli tsarfamiljens främste hovjuvelerare. Men hur många vet att en annan Bohlin, Emil Helge, hundra år därefter for västerut för att bli ”stjärnornas sadelmakare”? Edward H Bohlin (som han kallade sig i USA) arbetade sig till en helt enastående position alltifrån att Tom Mix köpte en specialsydd kalvskinnsjacka av honom till stamkunder som Hopalong Cassidy (William Boyd), the Lone Ranger (Clayton Moore and John Hart), Roy Rogers, Ray “Crash” Corrigan, The Cisco Kid (Duncan Renaldo), Pancho (Leo Carrillo), Ken Maynard, Clark Gable, John Wayne, Barbara Stanwyck och många andra av Hollywoods stjärnor. Hans företag finns kvar om än under nya ägare och hans egna konsthantverksalster är efterfrågade som aldrig förr. Nyligen såldes hans Lone Ranger-sadel på en auktion i Kalifornien för 130.000 $ (närmare 1,2 miljoner kronor)! Och här i Sverige är han idag helt okänd! Det kommer jag att försöka ändra på i en senare artikel.

Farbror Tom välkomnar "Monsieur Erik" på Stockholms Central
 
Ett annat lika okänt namn dök upp på ett fotografi: ”Monsieur Erik”! Han såg ut att kunna ha med mode att göra på bilden där han välkomnas på Stockholms Central av farbror Tom. Men vem han var eller vad han sysslade med, tog det lång tid för mig att finna ut. Att han visade sig vara en av världens främsta hattkreatörer genom tiderna, representerad på såväl Victoria and Albert Museum som på en mängd amerikanska designmuseer, var det mer en slump att jag kom på. Han föddes i Danmark och började som 15-åring som dräng hos en stor pamp. Men redan två år senare etablerade han sin första salong i Paris tillsammans med den sedermera världsberömde Jacques Fath! Tidvis hade han även salong i London men etablerade sig 1936 i New York och där blev han kvar under varumärket ”Braagaard” (för det fanns redan en ”Erik”).
Även om denne bemärkansvärda herre kommer jag att skriva.
 
Farbror Tom flankerad av två kockar från den legendariska Pariskrogen Maxim:s som gästspelade på NK.

Men den gemensamma nämnaren – farbror Tom – förtjänar en närmare presentation. För han tillhörde de verkliga pionjärerna inom svensk reklam och marknadsföring.

Tom Albert Björklund, född den 27 juni 1898. Tog studenten i Södra Latin och gick igenom Handelshögskolan 1919. Efter Handels for han och några andra studenter över till USA för att studera marknadsföring vid Columbia University. Då lärde han känna Ivan Nordgren som blev hans vän för livet. Ivan, kallad ”Ki”, blev sedermera också min gudfar och del av det klassiska ”gäng” som innehöll mina föräldrar, Dudde och Tom Björklund, Ivan ”Ki” och Gull Nordgren, Karin och Elof Ahlström samt Anna och Birger Casserman. Herrarna möttes varje måndagskväll under vårar och höstar på SALK-hallen i Alvik för en timmes tennis. Därefter middag hemma hos något av paren, avslutat med bridge. Alla herrarna hade någon form av reklam- eller handelsmannabakgrund. De tre paren Nordgren (Apoterkarnes Bryggerier), Ahlström (Annons-Krantz) och Casserman (Cassermans Väskor) blev alla mina gudföräldrar. Undra på att jag kom att ägna mig åt såväl butiksreklam som köpenskap!
 
Min sedermera gudfar Ivan "Ki" Nordgren som blev chef för Apotekarnes Bryggerier och farbror Tom i ett något "lantligare" Central Park i New York 1921!

När Tom varit ett par år i USA så blev rektorn vid universitetet, 1922,  uppringd från Sverige och en röst säger: ”Hello. My name is Josef Sachs. You have a young talented student there by the name of Tom Bjorklund. Can you, please, see to it that he packs his bags and is sent back to Stockholm. He is to become head of advertising at my department store here in Stockholm”. Josef Sachs hade bara sju år tidigare invigt sitt nya stora varuhus vid Hamngatan i Stockholm och ville ha en verklig kraft med ett modernt sätt att tänka och verka vid sin sida.

Tom packade sina väskor och reste hem och efter den dagen förblev han AB Nordiska  Kompaniet – NK – troget resten av sitt yrkesliv. Först som reklamchef 1922-1929, sedan som Försäljningsdirektör från 1931 och som vice verkställande direktör från 1944 tills han 1958 pensionerades och avslutade sin yrkesgärning med att på NKs och Svenska Reklamförbundets uppdrag, skriva den svenska reklamens historia: ”Reklamen i svensk marknad 1920-1965”, 1200 sidor i två betydelsefulla band. Redan tidigare hade han gett ut flera undervisningsböcker kring reklam och marknadsföring. Han var ordförande i Stockholms Reklamförbund och i Svenska och Nordiska Reklamförbunden. Han var hedersledamot av Handelshögskolan i Stockholm och försedd med Reklam- och Marknadsförbundets guldmedalj. Kort sagt: han var en av reklamens stora och mest fram-stående pionjärer i Sverige. En förnyare av detaljhandeln och utvecklingsdrivande nytänkare.

En av de yngre NK-direktörerna, Carsten Bratt, sa en gång till min syster Brittmarie: ”Du ska veta det, Brittmarie, Tom var den ende av oss alla som verkligen visste vad vi sysslade med!”
 
Parhästarna Ragnar Sachs och farbror Tom på cykel framför NK. Förstasidesbild på personaltidningen Rullan.


1937 lämnade Josef Sachs över VD-stolen till sin son Ragnar, som börjat på företaget tre år efter Tom. Man kan säga att Ragnar och Tom blev ett radarpar som tillsammans gjorde NK till DET STORA VARUHUSET. De kompletterade varandra, hade samma referensramar då också Ragnar studerat amerikansk detaljhandel, och de hade roligt och trivdes ihop.
 
 
Ragnar Sachs och Tom.
 
Invigningen av den nya Brommaterminalen 1954 med egen NK-butik. Min Pappa och Mamma till vänster om farbror Tom och faster Dudde.
 
 Och här invigs NK-BO. Tom demonstrerar för min Mamma, faster Dudde och goda vännen Karin Gyllang.
 
Tom Björklund, Ragnar Sachs och det franska ambassadörsparet (t.h.) välkomnar estradören Maurice Chevalier till NK i samband med en Frankrikevecka.
 
Farbror Tom blir Hederslegionär och dekoreras av den franske ambassadören i NK:s Ljusgård.
 
 
Under Toms tid tillkom inte bara de amerikainfluerade julhandelsaktiviteterna, den påkostade och omfattande julskyltningen av hela varuhuset (som blev ett event varje års första skyltsöndag), tomten i ljusgården som tog emot barnens önskelistor (vaktmästare Gustav Wellerstrand, omstyrd av Dramatens perukmakare Börje Lundh), utan också ”sodabaren”, ”korgstolarna”, de stora specialutställningarna. Och inte minst den medvetna satsningen på svenskt konsthantverk. Tom knöt tidigt arkitekten Elias Svedberg till NK som chef för möbel- och inredningssidan. NKs verkstäder i Nyköping blev en viktig kugge i varuhusbygget. Möbelformgivare som Axel Einar Hjort och textilkonstnärer som Astrid Sampe knöts till verksamheten. Nära samarbete med de stora glasbruken och porslinsfabrikerna ledde till stora framgångar. Elias Svedberg kom så småningom att efterträda Tom som vice VD.
 
NK:s vaktmästare Gustav Wellerstrand förvandlades varje år till TOMTEN!

När Tom närmade sig pensionen och det stod klart att också Ragnar skulle lämna VD-posten för att bli styrelseordförande och varuhuset därigenom skulle genomgå ett generationsskifte, så gjordes det upp att Tom på uppdrag av NK och Reklamförbundet skulle få sammanfatta det drygt halva sekel av svensk reklamhistoria som han varit med om att bygga och förverkliga. Så han fick ett kontor på Västra Trädgårdsgatan där han kom att tillbringa några år med efterforskning och skrivande av sitt magnum opus.  

En person han inte kunde förbigå i boken var faktiskt hans egen svärfar, som han kallade ”Sveriges Reklamchef”! Oscar Werner hade i sin roll som grundare av och föreståndare för Järnvägsmuseet, samtidigt som han uppehöll sin tjänst som SJs Förste Baningenjör (motsvarande chef för det senare Banverket), redan tidigt på tjugotalet byggt upp en reklamavdelning inom museet. Det dröjde inte länge förrän denna avdelning hade fler anställda än själva museet!
Detta hängde samman med hans aktiva roll i samband med världsutställningar och internationella mässor då han kom att verka som generalkommissarie. I samband med minst två av dessa, 1926 vid en internationell utställning i Grenoble och 1939 vid världsutställningen i New York så beordrade han sin svärson på NK att flyga ut ett svenskt smörgårdsbord för servering till i det första fallet en begränsad skara VIPs och i andra till alla inbjudna vid öppnandet. I det senare fallet hade farfar Oscar förfärdigat ett stort roterande runt bord från vilket läckerheterna serverades.

[GRENOBLE. Tidningsreferat:

"Rensadel per flygmaskin till Grenoble!

Nästa onsdag komma enligt DN, generaldirektör Granholms (oläsligt) att bjuda på  bankett i Grenoble, en verkligt svensk måltid, som till på köpet skall tillagas i kungliga huvudstaden och sedan delvis nedsändas pr flygmaskin till ort och ställe. Enligt vad man berättar hos NK utgöras gästerna av ett tjugotal utlänningar, fransmän, italienare, spanjorer m.fl. representanter vid Grenobleutställningen vars officiella svenska representant och generalkommissarie för Sverige, Kapten Oscar Werner, skall fungera som värd vid banketten.

Först upptager matsedeln ett hejdundrande svenskt smörgåsbord vars olika rätter kommer att förses med små kort, som på franska tala om deras beståndsdelar och var i Sverige de mest förekomma. Bordet kommer att upptaga sill i olika former, strömming i olika former, massor av svensk ost, bl.a. Västerbottens och Jämtlands mesost, kaviar och en del delikatesser m.m. varav en del redan nedsänts per järnväg till Grenoble. ..... Till efterrätt serveras äkta skånsk spettekaka, likaså framställd på NK. Spettekakan blir så stor att den måste tas itu i två delar vid transporten - pr tåg - vilka sedan hopsättas vid framkomsten. ..... Bordet ska dekoreras med grenljus i blått och gult, rönnbär och andra svenska prydnader. Som placeringskort blir det ballonger från NK som fasthålles vid bordet av små ankare. På varje ballong skall gästens namn stå tryckt, och snöret skall vara prytt med respektive länders flaggor.  ....  Det är den första större måltid NK skickar utomlands, men i somras levererade firman kokta kräftor pr flygmaskin till Paris."

NEW YORK.


"Smörgåsbordet slog igenom internationellt på världsutställningen i New York 1939 där den svenska paviljongen hade ett roterande smörgåsbord i paviljongrestaurangen ’Three Crowns Restaurant’. Det var i New York som ordet förlorade sina prickar och ringar för att istället uttalas ´smorgasbord’. (Wikipedia)" ]

När Oscar gick i pension, tvingades SJ för första gången inrätta en egen reklamavdelning!

Så det är kanske inte så konstigt att jag också kom att ägna min yrkesgärning åt köpenskapsreklamverksamhet! Tom var mig behjälplig med val av utbildning. Han kopplade ihop mig med sin vän Chris Ottander som var rektor vid IHR och senare nästgårdsgranne i Stallarholmen. Tom var en av grundarna till IHR. Men det blev Reklam- och Marketinginstitutet RMI(-Berghs) som jag hamnade hos och fick min utbildning.
 
Farbror Tom bläddrar stolt i sitt just utkomna bokverk "Reklamen i Svensk Marknad"
 
Tom Björklund som färsk reklamchef på NK vid sitt skrivbord 1926
 Och 33 år senare som vice verkställande direktör och försäljningschef 1959
 
 
 
För sina insatser belönades han rikligen. Bl.a. med Nordiska Försäljnings- och Reklamförbundets Guldmedalj 1956, med motiveringen: "För sina förtjänstfulla insatser inom nordiks reklam, som uppbyggare av det svenska förbundet såsom riksorganisation och dess förste ordförande, för avgörande initiativ och mångårigt värdefullt arbete för reklamens sanering, för förtjänstfulla insatser till fromma för reklamundervisningen i Norden, som skapare av betydelsefulla internationellaoch internordiska kontakter, för att i den dagliga gärningen städse ha använt reklamen på ett föredömligt sätt till gagn för näringsliv och konsumenter."

Tom var en utomordentlig sällskapsmänniska, glad och fryntlig. Öppen och nyfiken. En härlig farbror!

Tom Björklund avled den 2 maj 1968 och ligger begravd i vår gemensamma familjegrav på Norra Kyrkogården där också hans hustru och deras båda barn vilar.

Självporträtt som renässansman av Tom Björklund

 
 
I dag är rollerna ombytta. Det är icke Tom, som sin vana trogen knackar på dörren till mitt kontor, sticker in huvudet och frågar: ”Ragnar, har Du tid för mig, det här går på en minut.”
I dag däremot är det jag, som knackar i glaset och frågar: ”Tom, vill Du höra på mig en minut.” Båda rollerna ha dock ett gemensamt, det där med minuten är nämligen icke med sanningen överensstämmande. Lika litet som Toms ärenden till mig äro föredragna på ett ögonblick, lika litet kan jag avfärda det jag har att säga nu på en minut. Därtill har jag alltför mycket på hjärtat och känner föremålet för väl. Jag säger som min morfar sade en gång i tiden: ”Den mannen har jag verkligen praktiserat.”

Hade jag Toms artistiska förmåga och skulle kunna ta till pensel och palett för att måla ett porträtt av Tom, så skulle det bli en färgstark tavla, fylld av liv och rörelse, ty det mest utmärkande draget hos Dig, käre Tom, är just den färg Du sätter på allt Du rör vid, den entusiasm Du själv har för Dina uppgifter och som Du överför på dem Du samarbetar med. Jag skulle kunna tänka mig att det är Du som inspirerat Harry Ungewitter till en av NK:s sagofigurer som lanserades på sin tid, nämligen general Pim-Pim. Liksom denne marscherar Du alltid i täten, slår på stora trumman, samlar Dina trupper till att attack och ger Dig icke förrän slaget är vunnet, d.v.s. den köpande allmänheten har tillfångatagits och givit sig på nåd och onåd. Liksom general Pim-Pim så vilar Du aldrig på Dina lagrar. Ditt vakna intellekt är alltid på språng för att hitta något nytt, som kan tjusa och dra publik och sätta färg på det annars kanske många gånger gråa varuhuset.
 
General Pim-Pim. Skulptur, byst, iförd militär huvudbonad med plym och tofs. På varuhuset Nordiska Kompaniet i Stockholm 1937.


Ditt motto är: ”Aldrig något stillastående – NK alltid på allas läppar”.

Otaliga är de evenemang Du satt i verket och de slogans Du hittat på. Det var Du, som bad att ”få släppa in Herr Thoresen” och dymedelst gav revyförfattarna anledning till ett litet tillägg ”och Du känner inte igen Ditt bankkonto”. ( Den danske inredningsarkitekten Svend Thoresen var slagfärdig och något av en social institution. I hans lilla rum på möbelavdelningen på NK trängdes tidens celebriteter för att få sina hem möblerade efter gällande mode. Ville man ta avstånd från funktionalismen var barocken i ropet i en bekväm 1930-talstappning kryddad med konst och antikviteter. Thoresen möblerade och inredde på detta sätt åt både Gösta Ekman den äldre och Zarah Leander. MW:s anm.). Det var Du som släppte in King Bore i NK, det var Du som släppte in olika damer i och för borddukningstävlan, som blev en sådan succé, att en oavbruten kö ringlade genom hela varuhuset. Det var Du, som började med miniatyrgolfbanan på takterrassen, Du introducerade badmintonspelet, Du visade de engelska kronjuvelerna. Du ordnade julgranstävlan, det är Du som är pappa till ”Brud och Hem”, det är du som är initiativtagare till ”NK i Ord och Bild” och till det som kallas NK:s Guldklubb, och det är Du som lade ner hela Din själ i det som vi alla ännu ha i färskt minne ”Klart California”. Där uppbådade Du verkligen allt som tänkas kunde, men jag förstår fortfarande inte att Du inte i samband därmed kunde ordna med ett besök av president Truman, åtminstone kunde Du väl ha åstadkommit ett litet telegram från honom eller en grammofonskiva, där han tackade mig för att jag släppt in California i NK. 

Det här är ju bara ett litet axplock på vad Du gjort, och man frågar sig med häpnad: Hur kan en enda människa hinna med så mycket? Svaret blir: Det är bara möjligt, om man har Tom Björklunds arbetsförmåga och arbetsintensitet. Man frågar kanske också: Hur är det att ha en sådan man till medarbetare? På det kan jag lämna svaret i ett enda ord: Idealiskt!

Tom, som är så konstnärligt begåvad på alla de områden, står nämligen i trots av detta med bägge fötterna på jorden och saknar helt de överdrivna känslosvängningar, som i många fall brukar utmärka konstnären och många gånger kan bli påkostande i samarbetet. Jag vill ju inte påstå, att Du alltid är så ekonomisk, när det gäller reklamen, där kommer Din bohemnatur till uttryck. Därför kan jag väl förstå att Pappa blev något häpen när Du på sin tid i samband med en NK-realisation lanserade uttrycket: ”Bli NK-nomisk”. Han hade svårt att förstå, vad NK hade med ekonomi att göra. Han tänkte givetvis då uteslutande på reklambudgeten. Du är emellertid så pass ekonomiskt lagd att Du böjer Dig för sak- och sifferskäl och avstår, om ock med svidande hjärta, från vissa projekt, som absolut inte finna genklang i Dina medarbetares öron. En man med en sådan idérikedom, som den Du besitter, måste ju givetvis då och då sväva ut i det blå. Ja nu är också detta sagt, käre Tom, annars skulle Du väl icke känna igen mig, om jag lät ett sådant tillfälle gå mig ur händerna.

Vad som icke heller passar riktigt ihop med Din konstnärliga läggning är det lugn med vilket Du arbetar, den balans, som är utmärkande för Dig. Du är en osedvanligt harmonisk människa. Förklaringen härtill är måhända den atmosfär av trivsel och förståelse Du funnit i Ditt hem och i Din ledsagarinna genom livet. Hon har förstått Dig, stött Dig och hjälpt Dig på alla sätt. Ett ytterligare bidrag till denna Din balans är nog också, att Du med rätta har den sanna tron på Dig själv. Denna har tydligen redan i ungdomens vår varit ett utmärkande drag för Dig. Det ryktas nämligen att när Tom sökte sin första anställning i USA, så ritade han en tom skruvstol i sin ansökningshandling och skrev över: ”Who can fill that chair?” och på sidan ”I myself”. Huruvida han fick anställningen eller ej, vet jag icke, men att Du ”have filled and still are filling a big chair” i NK, det kan jag intyga.

Jag skulle kunna fortsätta i det oändliga, när jag talar om Dig, käre Tom, både om Dina förtjänster som medarbetare, och som familjefar, vän och människa, ty i alla dessa egenskaper är Du prima. Jag har emellertid en känsla av, att den utbedda minuten nästan hunnit i nivå med tiden för våra samtal på NK och då förstår jag, att det är tid att sluta. Innan dess vill jag dock bringa Dig ett tack, ett varmt och hjärtligt tack för vad Du betytt för NK och för mig personligen. Du har varit en osedvanligt lojal, skicklig och inspirerande medarbetare och har gjort en stor insats i bolaget. Du har varit en trogen och god vän, som man kunnat lita på i alla väder.

Det är min innerliga förhoppning, att hälsa och krafter må stå bi, så att Du ännu länge må få verka på samma föredömliga sätt som hittills, gå till attack med samma frejdiga mod och artistiska förmåga som under gångna år och att Du må få leva lycklig i kretsen av dina kära.

RAGNAR SACHS

 




Tom var en duktig konstnär och lämnade många fina oljemålningar och skulpturporträtt efter sig. Här har han förevigat familjens vackra Pettersson-båt "Mejs" ute i Stockholms Skärgård.
 
Och här är hans byst av sin svärfar Oscar Werner när bysten invigs på Järnvägsmuseet (som Oscar grundade 1915 och sedan förestod till sin pension på 30-talet samtidigt som han for världen kring på Järnvägsstyrelsens uppdrag som "Sveriges Reklamchef" som Tom kallade honom. När Oscar gick i pension hade museets reklamavdelning fler anställda än själva museet och SJ tvangs att för första gången inrätta en egen reklamavdelning). Mellan bysten och originalet (som då fyllde 80 år) står hans efterträdare som museichef.
 

TOM BJÖRKLUND
Född 26 juni 1898
Död 2 maj 1968
Examen från Handelshögskolan i Stockholm
Studier vid Columbiauniversitetet 1919-1922
Reklamchef AB NORDISKA KOMPANIET 1922-29
Försäljningsdirektör 1931-1958
Vice Verkställande Direktör 1944-1958
 
Ordförande i Stockholms Reklamförening 1934-36
Ordföfande i Svenska Reklamförbundet 1935-38
Ordförande i Nordiska Reklamförbundet 1936-39
En av grundarna till IHR
 
BÖCKER:
"Hur man annonserar med framgång" 1924
"Hur man gör reklam" 1931
"Handbok i försäljning och reklam" 1938
"Reklamen i Svensk Marknad 1920-1965" 2 band 1967

Min äldste kusin – Hans Björklund, arkitekt, operafantast och konstsamlare.

 
 
Hans Björklund (1930-2018), inredningsarkitekt SIR.

Praktiskt taget hela 2018 kom jag att ägna mig åt min gamle kusin Hans, vars hälsotillstånd gjorde att jag redan 2017 blev ombedd av honom att bli god man. Hans syn hade då gradvis försämrats så att han knappt såg alls. En misslyckad laseroperation i ett öga hade bränt bort stora delar av synnerven vilket gjorde att han bara såg en ring i periferin. Det andra ögat var även det så dåligt. Hans hörsel var också helt på upphällningen och hans diabetes gav honom ständiga bekymmer med bensår. Allt detta gjorde att hans rörlighet begränsades och han kom överhuvudtaget inte ut längre. Men han ville inte lämna sin trygga lägenhet för ett serviceboende. Han ville klara sig själv. Änkan efter hans gamle vän Sten, Katrin Berggren som själv var över 90, hade då minst en gång varje månad tagit sig med färdtjänst från sitt äldreboende hos "nunnorna i Bagarmossen" för att hjälpa Hans att betala räkningar eftersom han inte såg att själv skriva längre. Katrin ville också bli befriad från denna uppgift och kunna ägna sig mer åt att bara vara vän!

Sent i våras stod det dock klart att Hans inte längre kunde bo hemma. Han hade tagit fel på toalett- och ytterdörrarna och kommit ut i farstun och med tanke på hans dåliga syn var det väl bara tur att han inte föll utför trappan. Hans biståndshandläggare lyckades då komma överens med honom om att flytta till Katarinagården i närheten vilket också skedde. Men där försämrades hans tillstånd snabbt och i början av juli avled han.
 
Då vidtog nästa fas i mitt arbete: att vara testamentsexekutor. Hans hade ingen nära familj och eftersom hans stora intresse varit operakonsten och han dessutom ägnat så stor del av sitt yrkesliv åt Stockholmsoperans byggnad, så var hans vilja att kvarlåtenskapen skulle bilda en stipendiefond för unga talanger inom operans värld. D.v.s. inte bara de som befann sig på och framfår scenen utan även sådana som fanns ovanför, under, bakom och vid sidorna. För alla bidrog till helhetsupplevelsen.

Men det var mycket att röja och ta hand om. Hans led av vår "familjegen" som gör det svårt för oss att göra oss av med saker....
Men denna röjning har också gett mig insikter i delar av Hans familj som jag inte hade förut. Inte minst när det gäller Hans pappa Tom Björklund, legendarisk NK-direktör. Därför kommer jag framöver att både skriva om honom och om NK och en del av de begivenheter där som hade Tom som upphovsman.

Så här skrev jag dock om kusin Hans i den introduktionstext som lades ut som vinjett för auktionshusets temaauktion kring Hans samlingar:
 
Son till Gudrun (Dudde) och Tom Björklund. Morfar var Oscar Werner som grundat Järnvägsmuseet, vilket satte outplånliga spår hos den unge Hans som ofta ”barnvaktades” av museets personal. Hans far Tom Björklund var den som – som reklamchef, försäljningdirektör och vVD – formade det moderna varuhuset NK där Hans i unga år fick träffa de stora amerikanska filmstjärnorna som gästade NK i samband med olika galor. Idolfoton med dedikationer i Hans byrålådor vittnar om dessa möten.

Men själv valde han en annan bana. Efter studier på Konstfack, praktik och anställningar på NKs Verkstäder, Lena Larsson, Erik Herløw i Köpenhamn, Franco Albini i Milano blev Hans inredningsarkitekt hos Tengboms och Sven Kai-Larsen. På det sistnämnda kontoret arbetade han närmare tjugo år. Något av de sista åren i mitten på 70-talet, visades vid några tillfällen en ung tysk dam vid namn Silvia Somerlath in på Hans kontorsrum som då låg närmast entrén. Hans fick av sin chef veta att det skedde som en väntjänst till den unge kungen som fick besök av sin hjärtans kär men ville undvika att pressen fick nys om saken, varför denna ”kringgående rörelse” vidtogs för att förvilla eventuella förföljare.

1976 blev han ansvarig på inredningssidan för statens kulturbyggnader i Stockholmsregionen hos Kgl. Byggnadsstyrelsen. Särskilt Operan, Dramaten och Södra Teatern låg honom varmt om hjärtat och från alla tre fick han stolar från salongerna när han slutade 1994 i och med att Byggnadstyrelsen upphörde och övergick i andra myndigheter.

Att just Operan var en favorit hade säkert med hans stora intresse för operamusik att göra. Han var en flitig och livsvarig medlem i Operavännerna och andra vänföreningar kring Operan. Sedan Hans syster Birre Söderhjelm avlidit hade han inte längre någon nära familj varför det blir de unga talangerna inom operans värld som kommer att få nytta av kvarlåtenskapen efter Hans i form av en stipendiefond.

Sedan han pensionerat sig 63 år gammal, i samband med att Byggnadstyrelsen upphörde och verksamheten organiserades inom Statens Fastighetsverk, ägnade han sig åt att odla sina intressen: konst, operamusik och resor. Gärna i kombination. Han blev en flitig besökare på Stockholms konstgallerier men också gallerier i New York, London, Paris och Milano. Han gjorde operaresor då han inte bara avnjöt föreställningarna utan också som gammal yrkesman, bekantade sig med de gamla och nya operabyggnaderna runt om i Europa och USA.

Han ägde visserligen målad och skulpterad originalkonst, men det var den moderna grafiska konsten han främst uppskattade. Han lärde känna och bekantade sig med de främsta moderna litograferna som James Coignard, Max Papart och andra. Också svenska konsthantverkare inom glas och keramik fångade hans ögon och känslor.
Liksom många i vår släkt ägde han den gen som gör oss till samlare och som ibland kan bli nästan övermäktig. Så var det i vissa stycken för Hans.

De sista åren fördystrades av en svårbemästrad diabetes, tilltagande blind- och dövhet, men musiken ljöd ändå på högsta volym i hans hörlurar när livet flydde.

MATS WERNER
 
 Hans hade givetvis ärvt sin fars konstnärliga ådra på många sätt. Här ett fantastiskt foto av ett spindelnät på familjens mångåriga sommarställe, Bergvillan på Fredriksro på Värmdölandet.

Apropås Tage Cervins gata i Almedalen

 
I dessa Almedalstider erinrar jag mig att när hustrun och jag vandrade där i våras så såg jag att en gata utmed ringmuren var uppkallad efter bankiren Tage Cervin. Eftersom namnet var mig välbekant så tog jag reda på varför han fått en sådan hedersbetygelse. Det visade sig att när Visby ringmur höll på att rasa samman för ett halvsekel sedan saknades pengar till restaurering. Den gången fick staden oväntat bistånd från en rik stockholmsbankir – Tage Cervin! Han gav då i början av 1960-talet en miljon kronor till renoveringen, en gåva som motsvarar drygt 15 miljoner kronor idag. Ett välförtjänt tack för hjälpen alltså.
 
Ja, att bankiren innerst inne var en fin och hederlig man har jag förstått, trots att även solar kan ha fläckar ibland...
Bankiren Tage Cervin (1892-1971)

Bankiren Cervin var under många år klient till min far och god vän till mina föräldrar. Han kom in i deras liv då pappa som ung nybliven advokat blev kompanjon med Stockholms på den tiden mest notoriske "womanizer", advokaten Knut Littorin som var tio år äldre än pappa.
Advokat Einar Werner som ung aviator i Liége 1929 (1899-1972)


Runt 1930 anställdes på Littorins/Werners byrå vid Västra Trädsgårdsgatan, den då 19-åriga Ann-Mari Hardt som sekreterare till min far. Ann-Mari (som 13 år senare kom att bli min mamma) kom då direkt från sin första anställning som sekreterare åt den förste Konserthuschefen Sigfrid Ehlin och var ännu ung, ofördärvad och oerfaren.
 
Fröken Ann-Mari Hardt (senare gift Werner. 1911-2011)
 
Advokaten Knut Littorin (1889 – 1974)
 
Advokaten Littorin var förvisso gift, men det hindrade honom inte från att när tillfälle gavs även uppvakta andra. Sin egen sekreterare Fröken Höglund hörde uppenbarligen till hans favoriter. När Littorin var gräsänkling sommartid och inte ville hushålla själv så flyttade han helt sonika in hos sin klient Bankiren Cervin som bodde i en enfamiljsvilla på Villagatan med hushållerska i svart och vitt.
 
Vid ett tillfälle hade Littorin bjudit in Fröken Höglund och Fröken Hardt på middag hos bankiren Cervin. Två unga damer och två tjugo år äldre herrar! Mycket riktigt, vid kaffet försvann Littorin och fröken Höglund för obekanta äventyr på egen hand och bankiren Cervin började göra närmanden mot Fröken Hardt som dock värjde sin heder, så "det blev ingen kyss där" som Mamma uttryckte saken när hon långt senare berättade historien för mig.

Dagen efter ringde bankiren och var djupt ångerfull och bad om ursäkt för sitt uppträdande – "inte som man, men som värd" skulle han givetvis inte ha betett sig på det sättet.

För att på ett ringa sätt få visa sin goda vilja och sin ånger erbjöd han sig att skjutsa Mamma till Vaxholm dit han visste att hon skulle fara. Mamma som sett fram emot en avkopplande ångbåtsfärd försökte på alla sätt avstyra hans erbjudande men han insisterade. Hon trodde att han skulle komma i sin egen bil och köra, men icke! Det kom en stor taxi i vilken satt såväl bankiren som advokaten Littorin. Taxin körde till Vaxholm och avlämnade Mamma på Östra Ekuddsgatan. Mamma som var besvärad av hela situationen och inte visste om hon skulle bjuda in herrarna, tackade till slut för skjutsen och gick in till föräldrarna som när de fick höra historien utbrast: "Men snälla Ann-Mari, varför bjöd du inte in dem?" Nej, det ville inte Mamma eftersom hon sett att den tio år äldre löjtnanten Bengt Benktsson  stod på pass längre ner på gatan och han skulle bli rysligt arg om han såg att Mamma kom med dessa herrar.
 
Littorin hade en osviklig förmåga att ordna "personalfester" så fort Pappa råkade vara på tjänsteresa och han visade på alla sätt att han inte bara hade ett gott öga till Fröken Höglund utan i lika hög grad också till Mamma. Och när det så småningom stod klart att det var bröllop på gång mellan Mamma och Pappa gjorde Littorin allt för att sätta käppar i hjulet. Bl.a. försenade han med ett antal finter deras bröllopsresa. Det ledde också till att de båda advokaterna gick skilda vägar och bankiren Cervin följde med till Pappas nya byrå vid Kungsträdgårdsgatan.
 
 

Sagan om en städrock!

Den här gamla rocken hängde under min barndom i städskrubben under trappen på Villa Villervalla på Östra Ekuddsgatan i Vaxholm. Den var Mormors och användes säkert också av min Mamma.
 
Städrocken var inköpt hos Harald Löfberg AB (idag Hemtex), en manufakturbutik som startade 1900 och således firade sitt 25-årsjubileum samtidigt som den första landsvägsbron mellan fastlandet och Vaxön/Vaxholm byggdes! Ett lustigt sammanträffande som visar sig i denna roliga gamla Paramountjournal från 1926 där både den nya bron och Harald Löfbergs jubileum skildras (plus mycket annat roligt Stockholmsmaterial i filmform från Filmarkivet).
 
Interiör från Harald Löfberg AB någon gång på 50-talet.
 
 
Jag har alltid älskat tygets mönster och den ger mig en ständig påminnelse om min härliga Mormor och min underbara Mamma (även om den väl inte egentligen var så flitigt i bruk som just "städrock") så därför tog jag hand om städrocken när huset tömdes efter försäljningen på 70-talet.
Och sedan dess har den legat bland barnens utklädningskläder eller bara i någon kartong.
 
Så hade hustrun sett en rolig idé för att hänga scarfes och plockade fram den gamla städrocken och frågade om hon fick använda tyget. Efter viss tvekan (måste jag tillstå) gav jag henne lov att klippa sönder rocken. Största delen av det ännu mycket vackra tyget finns kvar men en del har blivit till en nyttopryl för dottern!
 
 
 

SISTA AVLÄMNANDET PÅ JÄRNVÄGSMUSEET?

Kraft och styrka! Vårt största ånglok genom tiderna i Sverige. Går fortfarande att köra!
 
Har idag varit på besök i "familjemuseet" Järnvägsmuseum i Gävle. Ja, det känns ju faktiskt så. Det grundades år 1915 av min driftige och underbare farfar Oscar Werner som också blev dess förste föreståndare.
 
Alltså blir det 100 årsjubileum om två år! Anledningen till mitt besök var att överlämna den förmodligen sista kartongen med material från farfars privata järnvägsarkiv. Fotografier, böcker, skrifter och kuvert med dokumentation från hans utlandsresor samt hans uniformsrock och mössa. Nu återstår egentligen bara hans vackra diplom, hans ordnar och hans paraduniform. Det får bli när jag trillar av pinn.
 
Farfar, som var SJs Förste Baningenjör och ledde flera stora järnvägsbyggen, hade också en sidosyssla där han började se till att gammalt järnvägsmaterial, vagnar, lok, biljetter, tjänstgöringslistor – allt! – sparades för att dokumentera för framtiden. Detta lär ha varit ett privat intitiativ från honom men det bedrevs också kampanj från andra håll för att man skulle göra ett nationellt järnvägsmuseum, och 1915 blev det till slut en realitet. Allt som magasinerats på olika håll samlades nu på två ställen: lok och vagnar och större saker på Tomteboda utanför Stockholm och mindre ting i en lokal på första våningen i ett hus som låg där Royal Hotel Viking nu står, på Vasagatan.
 
 
Ett klassiskt teakpanelat ellok!
 
 
Farfar fick nu också ett uppdrag att sprida information och kunskap om SJ och därmed också om Sverige i utlandet. Det skedde genom deltaganden vid stora internationella världsutställningar, turism- och transportmässor, där farfar som generalkommissarie basade för de svenska montrarna. Montrar som fylldes med modeller av de svenska tågen, av Stadshuset och andra sevärdheter och med allehanda promotionmaterial (som man skulle säga idag) om Sverige.
 
När det var utställning i Grenoble 1926 lät farfar flyga ut det första svenska smörgåsbordet för att bjuda invigningsgästerna på, med "placeringskort" i form av heliumfyllda ballonger med gästernas namn, förankrade med kedjor och små båtbojar vid bordsplatsen. 1939 upprepade han samma sak i New York varvid det amerikanska ordet "smorgasbord" myntades. Hans måg, min farbror, Tom Björklund kallade sin svärfar "Sveriges Reklamchef" när han skrev sin tegelsten om den svenska reklamens historia.
 
När farfar gick i pension 1936 såg sig SJ föranlåtet att inrätta en reklamavdelning. Något man inte haft tidigare. 1951, då farfar fyllde 80 år avtäcktes en byst av honom på museet i dess dåvarande plats på Torsgatan under nuvarande Bonniers konsthall. I lokaler som idag används för bl.a. jazzavdelningen vid Svenskt Visarkiv där jag på nytt tillbringar en del tid. Bysten som efter att museet flyttat till Gävle stod i museientrén, har dock idag förvisats till en magasinshylla där den tronar tillsammans med Gustav V och Oscar II! Kanske får den dyka upp till 100-årsjubileet igen! Kanske för att för många nyfikna barnafingrar nupit honom i näsan!
 
 
 
Wow! Och de hålls smorda och rullbara än idag!
 
 
En av de vackra kungliga vagnarna.
 
 
Min blygsamhet förbjuder mig att ens tänka på vilka kungliga kroppsdelar som kan ha varit nära denna tingest....
 
 
Att betala ut löner kunde tydligen vara en riskfylld syssla!
 
 
Här en av de minutiöst utförda modellvagnarna. Farfar såg bl.a. till att två av museets modellok ställdes upp i Centralens stora hall vid nuvarande entrén till McDonalds. Om man lade i en tioöring så rullade hjulen på dessa lokmodeller till alla barns förtjusning. Det gav museet ett icke föraktligt verksamhetsbidrag! Det förvånar mig att man idag inte utnyttjar Centralhallen för att exponera museet inför den resande allmänheten.

 
 
Antagligen beroende på att Sveriges Järnvägsmuseum numera huserar under Trafikverket har man tvingats upplåta ytor också för andra trafikslag. Med tanke på vilka centralistiska tankar nuvarande regering visat i andra sammanhang lär vi väl få frukta ett sammanslaget jättemuseum kring trafik av alla slag. Utspätt och för mycket blir ett sådant rätt ointressant.
 
 
På vändplattan utanför det gamla lokstallet står detta TGOJ-lok. I bakgrunden sysn det s.k. årgångståget som fortfarande då och då rullar ute på järnvägarna vid speciella tillfällen.
 
 
Och detta maffiga dubbellok för malmtransporter.







Ett värdeskrin i många avseenden!

 
Ett slitet svart plåtkassaskrin med gulddekor har följt mig länge. Jag har väl aldrig reflekterat över dess bakgrund annat än att jag vet att det kom från min farfar Oscar.
 
När barnbarnen nyligen behövde ett kassaskrin till sin loppis så plockade jag fram det och öppnade också mittfacket (som förmodligen är tänkt för sedlar medan mynten lades i de båda sidofacken) fann jag ett litet hopvikt brev i botten som berättade om skrinets bakgrund. Brevet är skrivet av min farfarsmor Elisabeth, Betty kallad, Andersson-Werner, till min farfarsfar Olof Andersson, sjökapten och fram till sin pensionering befälhavare på  s/s Bylgia som trafikerade Klarälven för Uddeholmsbolagets räkning. Läs mer om Bylgia, eller "Bölja" som hon kallades här.
 
Bylgia var ett kombinationsfartyg för Uddeholmsbolaget. Dels fungerade hon som representationsfartyg, dels som personalutflyktsfartyg (då också en lång pråm släpades efter med tälttak och sittplatser), dels som timmerbogserare men också som godstransportfartyg. För allt detta behövde Kapten Andersson givetvis föra räkenskaper och ha en handkassa. Hans kassabok har jag sedan tidigare i behåll, men nu insåg jag också att det var hans personliga kassaskrin jag haft så länge utan att veta det.
 
För så här har hans kära hustru skrivit med sin vackra piktur i det brev som alltså låg kvar längst ner i skrinet:
 
Älskade lille rara Gutten min!
 
Ja, nu är skrinet färdigt och jag hoppas att du skall finna det litet trefligare än förut; locket går lite trögt upp ännu, men det ger sig nog med tiden; drag inte i handtaget när du öppnar det utan tag i locket ännu så länge tills det låter bättre öppna sig; annars kan det bli "lealöst" igen. Ack att det alltid måtte följa välsignelse med detta lilla förvaringsställe af arbetets lön, så att du alltid måtte ega der hvad du behöfver och måtte vi aldrig glömma att vara tacksamma för hvar slant som der ska läggas ned och som hör oss till. Gud välsigne ditt arbete och din redliga sträfvan min älskling, beder af hela hjertat din egen trofasta tös. (Nyckeln ligger i högra facket).
 
Kan vi tänka oss denna omtanke i det lilla idag?
 
 

Christer Frunck - mellan polerna!


Journalisten, globetrottern m.m. fotograferad i Himalayas bergstrakter

Min frände och vän, Christer Frunck har avlidit omkring en månad efter det att hans gamla, nästan hundraåriga, Mamma, journalisten Marga Lettström-Lundmark avled. Det har blivit lite många begravningar på kort tid i familj och vänkrets och jag hoppas nu på lugnare tider.

"Trasslingar" eller "Krånglingar" brukade jag kalla Christer och hans syster Lena eftersom jag inte var riktigt klar över släktförhållandena. Att Christer och Lenas mormor Gerda Lettström var befryndad med min farmor visste jag eftersom båda kom från "Svanströmska Smålandssläkten". Nu har jag fastställt att vi var femmänningar! D.v.s. Marga var brylling med min pappa. Min farmor Hilma var syssling med Gerda Lettström. Och den gemensamme förfadern var Sven Svanström vars son Gustaf Wilhelms "lefnadsteckning" jag tidigare publicerat på denna blogg.

Christer var egentligen jämnårig och vän med min äldre syster, men blev som lärare vid Jan Eric Löwenadlers ferieskola på Franska Rivieran runt 1960, då jag var elev, också min vän. Bl.a. besökte vi då flera gånger hans fantastiska mamma Marga i hennes och maken Berndt Lundmarks viste i Haut-de-Cagnes.

Vår vänskap accentuerades då Christer först förlovade sig med en av mina mycket goda vänner och senare gifte sig med min konfirmationskamrat Ulla.

Christer var ömsom en bullrande levnadsglad garcon och ömsom en bitsk och oövervinnlig debattör. En människa man aldrig kunde vara likgiltig inför. Där fanns såväl en starkt glädje som stor sorg.

Han kom från en förmögen familj och förväntades inte att skaffa sig någon egen försörjning. Fadern, advokat med en framgångrik järnhandelsgrossiströrelse i ryggen ansåg att Christer skulle leva på månatliga "allowances" från fadern. En "marionettordning" som aldrig tilltalade Christer.

Förhållandet far-son var väl aldrig det bästa. Föräldrarna skildes redan tidigt och fadern tilltvingade sig vårdnaden om Christer som fann sig som en främmande fågel i faderns nya snabbt etablerade familj. Hans svårigheter att binda sig emotionellt hade sin grund i den uppslitande och för honom som barn helt obegripliga skilsmässan. Däremot upprätthöll han livet ut goda relationer till sin mor och till hennes båda senare äkta män, först i ett stormigt äktenskap med skådespelaren Georg Rydeberg och sedan ett harmoniskt och livsvarigt med affärsmannen Berndt Lundmark.

Efter avslutad skolgång sökte sig Christer genom universitetets humanistiska vägar i förhoppningen om att finna en fastare bas i tillvaron. Filmens värld tilltalade honom intuitivt och han engagerade sig i universitetets filmklubb där han tidigt fascinerades av den nya franska filmvågen med regissörer som Truffaut och Chabrol. Ett engagemang som senare – efter en "halvtid" på Journalisthögskolan – bidrog till att han av styrelsen för det nybildade statliga Filminstitutet, erbjöds jobbet som dess förste informationschef.

Christer hade höga ambitioner och gjorde ett jätteinsats men fick aldrig någon uppbackning eller ens uppskattning från den dynamiske, självupptagne och diktatoriske chefen Harry Schein. Istället fick han veta när han återvände efter en tids – av läkare påkallad – sjukskrivning, att Schein ansåg att han borde "söka sig ett annat jobb som passade honom bättre"! Alltmedan en efterträdare handplockad av Schein väntade i kulissen.

Detta blev ett avgörande slag mot Christer som kom att trigga igång det bipolära syndrom han säkert burit latent. Hans fortsatta liv blev en vandring mellan höjder och dalgångar som han själv beskrivit väl i sin biografiska skrift "Mellan polerna".


En mottagning på Rosenvik på Djurgården för att lansera Christers nya filmprojekt. Själv kom han två timmar för sent eftersom han satt fast på flygplatsen i Paris. Men här står han längst till höger med en av de franska intressenterna i projektet. Den äldre mannen i bildens vänstra kant är husets herre, den viktigaste personen i Christers liv enligt Christer själv, hans morfar Överintendenten och Drottning Victorias förtrogne, Harald Lettström i samtal med Christers halvbror krögaren Christer Rydeberg. Därefter följer Marianne Rosenlöf-Rahmqvist, kulturjournalisten Ingemar Björkstén och jag själv. Den dramatiska klänningen sitter på min vän och Christers fästmö vid tiden, Margareta Lindholm som samtalar med Carl-Wilhelm Liljencrantz, en av Christers äldsta vänner, och Margaretas bror Harald. Kvinnan i bakgrunden med "pillerhatt" och vit krage är skådespelerskan Eva-Britt Strandberg och bakom henne skymtar regissören Vilgot Sjöman.

Ett försök att mitt i en manisk period importera fransk kvalitétsfilm till Sverige och att realisera en egen filmproduktion tillsammans med filmaren Stig Björkman, Eva-Britt Strandberg och Sven Wolter, slutade närmast i en katastrof som det tog många år att återhämta.

Istället blev det TT – Tidningarnas Telegrambyrå som Christer kom att ägna sin fortsatta yrkesbana. Där, i ett litet tight gäng av professionella journalister blommade Christer vilket en av hans gamla arbetskamrater underströk vid samlingen efter begravningen då han talade om Christers förmåga att extrahera det väsentliga ur nyhetsmaterialet och att kunna överbringa erfarenheter och lärdomar till dem som kom efter honom. Sedan han slutat på TT blev han freelance-journalist och skrev också t.ex. en fin reseskildring i bokform om Seychellerna.



En annan beröringspunkt mellan Christer och mig var syskonen Hederström, i mitt fall skådespelaren, dansören, Stockholmsguiden, Kungl. kammarvaktmästaren m.m. Bosse Hederström och i Christers fall fotografen, globetrottern, författarinnan m.m. Marianne Greenwood, uppburen musa till både Pablo Picasso och Evert Taube, med bostad i Antibes. Flera oförglömliga måltider hos Christer, hos oss och i Bosses lilla krypin på Döbelnsgatan och den sista med Marianne vid samlingen på Slottsbacken 2 efter Bosses begravning i Slottskyrkan.

Flera av talarna vid samlingen efter Christers begravning berörde hans "turnérande" till vänner över hela landet. Också vi fick del av detta då Christer kunde dyka ner och bo några dagar också tillsammans med sin kära Ulla. Alltid intensiva och oförglömliga dagar. Givande diskussioner på hög nivå. Christers kunskaper var omfattande i många ämnen och han fängslade med sin entusiasm. Ett par gånger bodde han hos oss under mer besvärliga perioder och då kändes det gott att kunna finnas också för honom. Bl.a. en gång då han varit i Afrika på jobb men inte haft tillräcklig mängd av de litium-tabletter som hjälpte honom att hålla mano-depressiviteten i någorlunda schack och han visste vad det skulle komma att innebära innan medicineringen åter kunnat byggas upp.


Monsieur le Patron firar midsommar 1988  i La Belle France

Han återgäldade alltid gästfrihet. Vi kommer alltid att med välbehag minnas de midsommardagar då först min födelsedag firades i vår hyrda våning i Peymeinade ovanför Rivierakusten varefter vi bodde över midsommar hos Ulla och Christer i det lilla ombyggda stallet i Var som han köpt några år tidigare. Köpet och ombyggnaden av detta var ett kulturskiljande administrativt äventyr i sig som Christer livfullt återberättade.


Christer på grillmiddag på Kumla Gård 2003. Det bör måhända påpekas att han faktiskt har ett par små badbrallor på sig!

Vi kommer att sakna Christer! Han förkroppsligade generositet, på alla sätt, också genom att bjuda på sig själv. Han var äventyret. Han var livsglädjen men också tvivlet, ifrågasättandet och sorgen. Han var bullret, han var dominanten men han var också lyssnaren, den intresserade, den nyfikne. Han var en riktig Grandseigneur!


Javisst Herrn! (Christer tvättar bilen på Dufveholm 2003)


Sankt Göran och Mamma (ingen drake!!)

Så till sist en berättelse från Mamma som kanske borde läsas av en och annan "riskkapitalist". Nu vill jag inte påstå att just S:t Göran är något skräckställe, och inte heller Sabbatsberg, Saltsjöbadens Sjukhus (Carema) eller Serafens sjukhem är några dåliga exempel. Tvärtom! Mamma fick den bästa tänkbara vård på alla ställena. Inte minst just på Carema-sjukhuset i Saltsjöbaden.

Men visst finns det ett och annat som fortfarande skiljer från den gamla "goda tiden"! Eller vad säger ni:

S:t Göran – förr och nu!
(av Ann-Mari Werner)

Under 50-talet drabbades jag av blödande magsår och togs in på S:t Görans medicinavdelning. Där var ju helt förtjusande och jag trivdes från första stund.

Jag glömmer aldrig de utsökta tebrickor som jag fick varje morgon. Bara de små rosafärgade grytlapparna gjorde mig glad för hela dagen. De blommor jag fick togs om hand på nätterna och kom åter nästa morgon, fräscha och doftande.

Vid tjänlig väderlek drogs sängen ut på en balkong, varifrån man hade en strålande utsikt.

Senare på året togs jag in på kirurgiska avdelningen. Det gällde en strumaoperation av den kände läkaren Doktor Wijnbladh.

På den tiden kostade ett helenskilt rum 21:- dygnet. Det var lika trevligt som förra gången.

Doktorn var mycket road av deckare, särskilt Dorothy Sayers, som vi diskuterade på ronderna. Jag fick t.o.m. låna något exemplar.

Mamma kom upp med termoskaffe och Tössebröd och personalen lät sig väl smaka, sittande på min sängkant.  Var det solsken samlades vi på någon balkong och fotograferade.



År 2006 var det dags igen. Jag steg upp en julinatt, ramlade och bröt lårbenet, larmade och kördes till S:t Göran – det nybyggda , stora.

Jag vaknade ur narkosen, och låg då i ett stort rum. Det var kväll, det kom några svaga ljusglimtar från fönstret. Sängar stod runt rummet. Några såg jag i mitten. Jag tyckte jag hörde något manligt mummel från vrårna, så jag tänkte ”har jag karlar på rummet?”

Jag sökte förgäves efter en ringklocka eftersom jag var i stort behov av ett bäcken. Försökte då i min nöd att ropa: ”Hallå!” utan resultat. Gjorde ett nytt försök, denna gång högre. Då kom ett bestämt fruntimmer in, arg som ett bi: ”Tror du att du är den enda patienten här?”

Jag bad om ursäkt, förklarade mig, men ingenting hjälpte. Jag fick mitt bäcken, men sedan körde hon ut mig i något slags dagrum med full belysning och krukväxter. ”Här kan du skrika hela natten, för ingen kan höra dig!”

Jag blev så häpen över denna ovänlighet. Jag var ju en gammal
(95 år) och nyopererad patient, som inget ont hade gjort, men tydligen skulle jag nu bestraffas!

Vart skulle jag vända mig? Ingen telefon. Alla mina anhöriga var på semesterresor. Inte gråta!  Det gällde att få natten att gå och ingen hörde mig.

Så jag började sjunga. Först barnvisor: ”Mors lilla Olle i skogen gick etc.” Övergick till ”Har Du någon ull..:” Efter fyra barn kan jag ju en hel del och när förrådet var slut övergick jag till schlagers från 20- och 30-talet.

”You were meant for me And I was meant for you. Nature patterned you, and when she was done you were all the sweet things rolled up in one.

You’re like a plaintive melody that never lets me free. But I’m content. Angels must have sent you and they meant you just for me...”

Mammas älsklingsskiva var Lucienne Boyers:

”Parlez moi d’amour, redites mois des chose tendres, votre beau discours, mon coer n’est pas las de l’entendre. Pourvu que tousjours, vous repetiez ces mots supremes. Je vous aime!”

Natten gick och plötsligt får jag höra mitt namn och jag ropade: ”Här!”.

Det var en ung sköterska, som skulle ta mig till en annan avdelning och gissa om jag blev glad.

Det visade sig vara ett rum för tre personer, och två var redan där.

Det enda tråkiga var de tidiga kvällstiderna. Redan klockan sex eller halv sju nattades vi, och de två kamraterna somnade ögonblickligen, som på befallning. Så gick det inte för mig.


En skolpojke arbetade extra på sjukhuset. Han ville bli läkare och hade därför använt sitt sommarlov för att förkovra sig. Han blev väldigt omtyckt. En eftermiddag blev han skickad att sätta in en kateter i mitt urinrör för en ”tappning”. Det blev en pärs. Både för honom och för mig. Han bad om ursäkt ideligen och jag förstod ju att han inte gjorde mig illa med flit. men det blev förfärligt. Han kunde inte och måste till slut ge upp och gick och hämtade en sköterska som klarade av det hela på nolltid. Jag föll ihop som en trasa och önskade att jag kunnat vråla ut min smärta. Skulle jag inte ha kunnat få en lugnande eller smärtstillande tablett? Det var faktiskt hänsynslöst mot en 95-åring. Sexmisshandel!

Så jag lämnade S:t Göran efter fem veckor, illa behandlad.

För att börja en invalidtillvaro. Benet blev aldrig bra och utan rollator kan jag inte ta ett steg. Att sedan hörsel och syn förändrades till det sämre, gjorde ju inte tillvaron lättare.

Tråkigt nog kan jag inte heller slå mig lös och festa, fast jag har tillgång till både champagne och bakelser. För då börjar magen att säga ifrån. Jag läste ju så många böcker förr, men det går inte nu. Jag kan hjälpligt se TV, så jag följer med när det går, men mest glädje har jag nog av radion, som har en del att bjuda på.

Och så är jag ju glad åt det fåtal vänner, som jag fortfarande har i livet. Petra är underbar och kommer, och likaså Mats, som gör utstickare till Systemet för min räkning.

Och så har jag telefon, så helt hopplöst är det inte, men väldigt olikt mitt ”förra” liv.

Badrum! Rinnande kallt och varmt vatten!

I samband med att jag skulle säga några ord om Mamma efter begravningen i förra veckan, så letade jag bland saker hon skrivit ner eller berättat för mig genom åren. En människa som levt hundra år (så när som på tio dagar) under vår mänsklighets hittills mest utvecklingsintensiva era, har naturligtvis upplevelser att berätta som för oss och våra barn och barnbarn ter sig fullständigt osannolika. Att få våra barnbarn att förstå att när vi var små fanns inte TV, är näst intill en omöjlighet.

Bland berättelserna fann jag Mammas uppsats om den första grammofonen, men också om första gången hon upplevde ett badrum med badkar och rinnande kallt och varmt vatten. På den tiden var det ju annars så att man tog fram ett stort kar på köksgolvet i vilket man sedan gjorde sig ren så gott det gick. Eller också uppsökte man ett varmbadhus som fanns i varje stad med självaktning, där man under överinseende av barska bastanta badfruntimmer, fick tvaga sig i stora träkar.

För Mammas del skedde detta första möte med hygienens nya landvinning på Skinnarviksringen 16 där arkitekten Ernst Stenhammar huserade. Mamma bör ha varit i tolv-fjortonårsåldern, d.v.s. 1923-25. Det märkliga är att tänka sig att vår då blivande pappa kanske befann sig i grannskapet eftersom han gick som barn i huset hos en granne på Skinnarviksringen 6 som också var arkitekt, nämligen Sigfrid "Sigge" Cronstedt vars son Otto var pappas bästis.

Här följer Mammas berättelse:



Mitt första besök på Skinnarviksringen av Ann-Mari Hardt

I början av 20-talet var jag en gång på jullovet bjuden till en klasskamrat, tillsammans med en del av mina kamarater, bland vilka jag säkert minns: min bästis Nina Friborg, Gun Holmgren (sedermera Mallmin) och Ulla Löfgren (dotter till advokaten och sedermera utrikesminister Eliel Löfgren och hans maka, författarinnan Mia Leche Löfgren).

Vår värdinna-skolkamrat var Louise Stenhammar – dotter till arkitekten Ernst Stenhammar (bror till kompositören Wilhelm S) och hans maka, Strindbergs favoritskådespelare, Anna Flygare Stenhammar. Familjen bodde i ett magnifikt enfamiljshus i flera våningar med en springbrunn i trädgården på Skinnarviksberget.

Vi flickor var mäkta imponerade men fann oss märkligt nog snart tillrätta och trivdes!!

De vuxna hade också sina gäster. Jag minns särskilt mammans goda vän, skådespelerskan Manda Björling, med dottern Renée, som jag sett på skolteater. Jag tror också att regissören August Falck var med.

Han son Johan, var i alla fall med och tog genast itu med att ordna en föreställning, där vi barn alla skulle medverka. Ulla Löfgren blev drottning (därför att Johan var förtjust i henne). Nina och jag åtog oss genast att vara dansöser (som vi ofta var!). Jag fattar inte idag, hur vi två som aldrig tagit en lektion eller ens sett balett, kunde ”koreografera” en del i en föreställning (vi fick applåder!).

Vi älskade att dansa, och något måste vi väl ha sett – åtminstone på bild – och Jenny Hasselquist var ett bekant namn.

När kvällen kom, bestämdes att alla skulle ligga kvar (bara en sådan sak!). Madrasser drogs ihop från alla håll och vi låg alla på golvet och fnittrade – någon sömn var det aldrig tal om. Men så småningom blev vi förstås hungriga, och vi beundrade då Ulla Löfgren, som klädde på sig och ”in the middle of the night” klev ner ett flertal trappor, till sist fann ett kök, dä hon inträdde och gjorde smörgåsar till oss alla – en bedrift!

Dagen därpå, före hemfärden, var vi alla i det fantastiska badrummet, där somliga av oss badade! Något så sagolikt hade vi bara sett på bio!

Bland ungdomarna glömde jag nämna Erland von Koch som senare i livet blev en berömd tonsättare.

(I en kommentar långt senare i livet berättade Mamma att denne Erland varit ganska så försagd men tydligen på ett något tafatt sätt försökt att uppvakta Mamma)

"Vår grammofon"



Min Mamma som dog före jul och begravdes häromdagen hade levt ett långt liv. Så när som på tio dagar, etthundra år.

Vad har hon inte fått uppleva av utveckling. Allt det vi idag tar för självklarheter och som våra barnbarn inte ens kan förstå att det har funnits tider då inte TV eller ens radio fanns!

En gång på 20-talet skrev Mamma en skoluppsats om hur grammofonen kom till hennes familj. En uppsats hon återfann för ca. tio år sedan och bad mig kopiera upp så att hon kunde ge till sina barnbarn och barnbarnsbarn för att ge dem en bild av vilken betydelse grammofonen fick. Man kan också ha i minnet att 78-varvsskivorna och dessa vevgrammofoner förblev i stort sett desamma under runt 40 år innan de försvann i slutet av 50-talet.

Här kommer Mammas uppsats från 1928:

”Vår grammofon!” av Ann-Mari Hardt den 21.4.1928 (17 år)

Vår grammofon är en av dessa moderna grammofoner i form av en resväska, som har den stora fördelen framför de gammalmodiga åbäkena att vara ytterst lättskött, lätt att föra med sig och ha ett behagligt ljud.

Det var förfärligt många om och men, innan vi fick den.

Då min bror Arne och jag hade små danstillställningar, brukade vi få låna en grammofon av en familj.

Då kunde vi ibland få behålla den två,tre dagar efteråt, coh vi utnyttjade tillfället på bästa sätt.

Tidigt på morgonen började vi spela på den och dansa efter de härliga skivorna. det dröjde inte lång stund, förrän mamma och pappa kom ut rosenrasande och frågade vad vi menade med att störa hela husets morgonsömn.

Och när vi förde det ämnet på tal, att vi själva skulle skaffa en grammofon, kan man förstå, att vi möttes av kraftiga protester. ”Då kommer ni att spela både natt och dag, och vi får inte en lugn stund i huset.”

Men så fick vi en gång låna en resegrammofon på His Master’s Voice med inte alls det vanliga skrällande ljudet utan ett behagligt och mjukt ljus.

Skivorna var också särskilt väl valda av Arne och mig, med den påföljd att mamma och pappa kom överens om att en sådan grammofon kunde man möjligtvis stå ut med.

En dag kom pappa till vår stora förvåning hem med en grammofon plus åtta skivor. Vi började spela ögonblickligen förstås och fortsatte ända till sängdags.

Men nästa morgon, då vi började spela en skiva insjungen av Ernst Rolf klockan halv nio låste mamma igen grammofonen och tog sedan hand om nyckeln. Det bar sig så till, att några ungdomar samma kväll kom upp till oss, och då mamma inte var hemma, kände vi oss föranlåtna att bryta upp låset för att de skulle få beskåda underverket och njuta av skivorna.

Nu går den inte längre att låsa.

Vi blev ögonblickligen rekommenderade skivor i mängd; ”I’ve got the girl, var alldeles utmärkt, Me too ganska gammalmodig men ändå riktigt trevlig!”

Nu har vi ett ganska ansenligt antal skivor i alla olika genrer.

Sångskivor; engelska, som är utmärkta, svenska, som inte är något vidare.

Jag tycker inte, att det svenska språket gör sig något särskilt på grammofon. Den ende som i mitt tycke, kunnat göra språket välljudande och njutbart på grammofon är Sven Olof Sandberg.

En amerikansk skiva; The Merrymakers’ Carnival, insjungen och inspelad av The Merrymakers, är en mycket trevlig skiva. Man får höra alla instrument man kan tänka sig, vart och ett har sitt solo. Bland annat spelar Amerikas bästa banjospelare ett nummer på sin banjo. Det är ett riktigt underhållningsprogram.

Det dominerande inslaget av skivor är naturligtvis dansskivorna; Vals, Blues, Foxtrot, Tango o.s.v. Pianosolona är riktigt trevliga, till exempel Chopinata.

En skiva står ensam i sin genre, den heter När juldagsmorgon glimmar. Den har vi spelat en gång, på Julafton.

Nu spelar vi inte längre så mycket att mamma behöver vara rädd för att vi skall bli uppsagda. Men vi är alla överens om, att det är ett särdeles angenämt och trevligt sällskap.        (Läraren med signaturen CL gav betyget Ba+)

En älskad Mamma till minne


Min mormor Maja med min Mamma

Min Mamma, Ann-Mari Werner avled den 12 december,  tio dagar före sin hundraårsdag. Hon efterlämnar tre barn, tio barnbarn och  arton barnbarnsbarn.

Mamma föddes den 23 december 1911. En god vän till min son sade till honom: ”Betänk att när din farmor var lika gammal som din dotter är nu hade inte ens första världskriget börjat!”

Det ger perspektiv på det långa liv som hon kom att få leva. Hon växte upp vid Östermalmstorg i Stockholm. Dotter till textilgrosshandlaren Arvid Hardt och hans maka Maja. Arvid tillhörde ett bowlinggäng som också hyste bl.a. den blivande statsministern Per Albin Hansson, tecknarna Birger Lundquist och Carl A Jacobsson (signaturen JAC) .

Föräldrarna var sysslingar från Bjuråker i Malung men hade vuxit upp på olika håll. Arvids föräldrar ”utvandrade” till Ottebol, Arvika medan Majas föräldrar lockades till Vaxholm där de öppnade handelsbod.



Mammas mormor, Marit Larsdotter var vandringskulla i sin ungdom och ”gick med varor” från Dalarna och runt i Sörmland. Vandringslusten satt i hela livet också sedan hon blivit bofast i Vaxholm med man och barn. Det hände att hon helt enkelt fyllde en säck och gav sig av och lämnade barnen i händerna på maken och äldsta dottern Maja, som därför aldrig var särskilt förtjust i sin mor, medan Mamma som barn fann henne fascinerande med alla de historier hon kunde berätta.



Mamma sattes tidigt i Franska skolan vars byggnad på Döbelnsgatan är jämnårig med Mamma. Där fick hon många vänner för livet. Vänner som i många fall hade spännande och betydelsefulla föräldrar. Som DNs, VeckoJournalens och IDUNs legendariske chefredaktör Beyron Carlsson, vars dotter Ulla (tillika journalist och författare) förblev Mammas nära vän till sin död 2002.


Mamma, Beyron Carlsson, Ulla och den fantastiskt underbara och galna Anna Beyron som jag minns väl från min egen barndom.


Här balanserar Beyron Carlsson med Ulla och Mamma på en stege. På Laggars? Eller Lambarudd?



Hos en annan klasskamrat och vän, Louise Stenhammar, (där hon f.ö. också för första gången fick bada i badkar med rinnande varmt och kallt vatten) mötte hon en ung försagd gosse som gjorde tafatta försök att uppvakta henne. Den unge mannen blev senare i livet en framgångsrik kompositör med namnet Erland von Koch. När Louise och Mamma var i 95-årsåldern och möttes berättade Louise att hon mindes Mamma som klassens skönhet! "Där ser man!" sa Mamma.

Familjen Hardt skaffade runt 1920 ett sommarställe på Östra Ekudden i Vaxholm. En gammal fiskarstuga tillbyggd med övervåning, glasverandor, torn med balkong och snickarglädje. Där träffade Mamma ännu en jämnårig flicka, Birgit Rosengren, vars storasyster Margit redan var framgångsrik operettsångerska och gift med Kurt Jacobsson, skaparen av NKs franska damskrädderi. Kurt, som senare i livet kom att forma kläder också för Mamma, var en generös man som rikligt belönade Mamma och Birgit när de mötte honom vid Waxholmsbåten och bar hans väskor till det Rosengrenska tjället. Samma generositet visade inte Margits näste make som då ännu var en fattig tjugofemåring, nämligen Erik Zetterström (Kar de Mumma).


Birgit Rosengren och Mamma på Ekudden i Vaxholm


Mamma och Birgit anordnade storstilade revyer för föräldrar och deras vänner med ”kläder från egen atelier”! Den egna ateljén var i själva verket mamma Maja.
Birgits morfar var den legendariske Hamburger börs-krögaren m.m. August Hallner och tidigt fick de båda flickorna sitta hos Birgits mormor i spritkassan på Börsen för att beskåda ett eller annat musikframträdande.


Bild från "Revysoppan" 1926 på Familjen Rosengrens brygga i Vaxholm. Vem den unge mannen är har vi inte lyckats utröna. Förmodligen en grannpojke.


Mamma och Birgit på äldre da'r.

Hur gick det då till på den tiden (Mamma var 14 år) när flickor och pojkar skulle mötas i Stockholm?
Mamma berättar:

Efter skolan gick man Strandvägen fram och tillbaka. Från Nybroplan till Skeppargatan, där man vände och gick tillbaka. Så gjorde också de unga männen, som alla hade öknamn. Sture Lagerwall t.ex. kallades "Håret" efter sitt vågiga hårsvall.

Rätt vad det var kunde en konversation uppstå. Det kunde också ske på t.ex. det konditori som frekventerades i de lokaler som sedermera blev Restaurang Intim på Smålandsgatan mitt emot Teatergrillen.

En sådan konversation med en blivande student, ledde till att Mamma första och enda gången blev förfalskare!

Hur gick nu det till då:

Jo, studenten var en mycket fager ung man. Mamma ville uppvakta honom med en röd ros då han tog studenten. Hon visste inte vad rosen kunde kosta och eftersom hon bara hade 1:25 så frågade hon hembiträdet Stava om hon kunde få låna en krona. Stava hade dock bara en tia som hon lånade till Mamma. Rosen kostade dock bara 1:25 varför tian blev kvar i Mammas portmonnä som låg i hennes handväska som var av den typ man klämde fast under överarmen. I tumultet på skolgården upptäcker Mamma plötsligt att väskan är borta och börjar förtvivlat leta. Vännen Nina och de andra flickorna säger hela tiden till henne: ”Bry Dig inte om det, vi skramlar ihop till Din tia, kom  nu!” De ville ju inte missa festen och möjligheten att få dricka vin.

Till slut gav de upp och gick till festen, drack sitt vin och hade jätteroligt.

Uppvaknandet var inte lika kul. Nu måste Mamma berätta för Stava vad som hänt. Stava sade dock att "om Ann-Mari går mina ärenden till affären under en tid så blir det nog bra med den saken". Fantastiskt, eftersom en tia ändå måste ha varit mycket för en jungfru på den tiden.
En dag sade Stava till Mamma att "om nu Ann-Mari hämtar mjölken och brödet från affären, så är vi kvitt".

Men med handväskan försvann också Mammas spårvagnskort. Men hon hade kvar kortet från 1925 så hon ändrade helt enkelt femman till en sexa!

Hon visade upp det för konduktören lite snabbt och det gick bra. Men sedan när hon skulle gå av, bad han att få se på det igen. Kallsvetten bröt fram på Mamma. Konduktören tittade på kortet, tittade på Mamma och gav det sedan tillbaka.

Som Mamma sade: mycket klok man. Han insåg att Mamma insåg att han visste och att hon inte skulle använda sig av kortet igen och att aldrig mer försöka samma sak igen.

Hon gick resten av terminen! Tillsammans med klasskamraten och bästisen Nina. Istället för att gå till spårvagnahållplatsen på Karlavägen gick hon till Nina som ännu var i nattlinnet och sedan sprang de till skolan på Döbelnsgatan. Mormor skulle vetat detta sa Mamma. Hon som alltid var så fussy med Mamma som aldrig fick anstärnga sig och alltid skulle skyddas. Det hade att göra med att Mormor ju förlorat Mammas lillasyster Karin några år tidigare.



Med klassen i Franska skolan fick Mamma vara med om en skolresa till Poitiers i Frankrike, vilket på den tiden var mycket ovanligt och föranledde stora artiklar i dagspressen. Skolan ägdes och drevs fram till 1978 av en fransk katolsk nunneorden och det var till moderklostret i Frankrike som resan ställdes. De franska systrarnas undervisning var dock helt ekumenisk och följde hela tiden svenska skolförordningar.

”I Paris hade vi underbart! Kan Du tänka Dig, när vi åt lunch fick vi både starkt rödvin och champagne, så jag kände mig faktiskt riktigt snurrig i huvudet” skrev Mamma hem till sin bästis Ulla Beyron som av någon orsak inte var med på resan. Men lopporna i hotellsängarna var väl inte lika kul!

Med  just Ulla Beyron delade Mamma ytterligare ett intresse, nämligen att skriva. Ett intresse hon tog upp igen efter andra världskriget då de tre äldre barnen börjat skolan och hon fick lite mer tid för sig själv. Men efter att ha blivit refuserad – om än i uppmuntrande ordalag – av ingen mindre än den legendariske förläggaren Åke Runnqvist på Bonniers, som gjorde samma misstag med Astrid Lindgren (!), så inskränkte hon sig till dagboken och brevskrivandet till vänner och bekanta.



Efter avslutat skolgång blev det en sekreterareutbildning för Mamma. Morfars chef och vän, David Holmblad, hade skrivit till rektorn för Stockholms stads högre folkskola för handelsutbildning att Mamma skulle få gå där. Skolan ansågs vara en mycket hård experimentskola. Mamma blev bäst i skolan på språk. Duktigare än lärarna i franska (vilket de erkände). Mamma pluggade varje dag utom lördagar till halv tolv på kvällarna. Rektorn hette Ehlin och var bror till Konserthusets förste chef Sigfrid Ehlin som hade bett sin bror rekommendera någon som kunde rycka in som hans sekreterare. Rektorn rekommenderade Mamma eftersom han visste att hon inte bara var duglig utan också musikalisk. Så efter en kortare sejour på Morfars kontor, dit Morfar tog med henne första dagen efter skolavslutningen och satte henne att arbeta med faktureringen så började hon på Konserthuset.

I hennes uppgifter ingick tydligen också att bistå med uppläsningar och den 26 april 1930 läste hon från Konserthusets stora scen en dikt, ”Det skönaste landet” av Bertil Gripenberg.

Men morfar betraktade ändå detta som ett övergående arbete och fortsatte komma till henne varje dag med Svenska Daglbaldets jobbannonser. En dag var det en annons från en av Stockholms främsta advokatkontor. ”Och advokatbyråer är bra! Ett sådant jobb kan leda till många olika saker” sa Morfar. Var han synsk?

Men Mamma sökte platsen och intervjuades av den 12 år äldre biträdande juristen och delägaren Einar Werner. Konserthuschefen hade skrivit i sitt betyg om Mamma att hon var "en intagande person". Möjligen fann advokaten detta vara sant, trots att han lite elakt  sa: ”Franska Skolan kan väl inte vara någon bra skola. Jag har så många ansökningar från kvinnor som gått där”. Mamma tänkte då att hon hoppades att hon inte skulle få jobbet.

Men det fick hon, och började på kontoret på Västra Trädgårdsgatan, där hon snabbt utsattes för den biträdande advokatens uppvaktning.



Det ledde till giftermål den 6 augusti 1933. Inte helt okomplicerat eftersom inte bara den betydligt äldre – och gifte – chefen för advokatbyrån, som var en av Stockholms kända ”kvinnokarlar”, utan också en av dennes klienter, en stenrik bankir, kastade sina lystna blickar på den förtjusande unga sekreteraren. Chefen gjorde sedan vad han kunde för att försena såväl bröllop som bröllopsresa för de unga tu och de båda advokaternas vägar skiljdes därför åt och Pappa öppnade eget kontor på andra sidan Kungsträdgården. Mamma blev hemmafru i den lägenhet de valt ut åt sig. En s.k. byggmästarlägenhet på Kaplansbacken vid Kungsholms kyrka, med ett par extra rum och en lång balkong med utsikt över hela Stockholm.

På den tiden var bostadssituationen en annan än idag och fastighetsägarna underbjöd varandra för att locka till sig hyresgäster. Lägenheten blev Mamma trogen till sin död. 73 år!

Musiken spelade en stor roll i Mammas och vårt liv . Det har alltid funnits en flygel i vårt hem vid vilken hon ofta satte sig att spela. Inte minst om familjen hade gäster hemma som skulle underhållas, antingen av pianospel eller av sång av de fyra barnen till Mammas ackompanjemang. Också Pappa hade en musikalisk ådra och spelade i sin ungdom många instrument. Sedan han gifte sig blev det dock endast undantagsvis som han spelade på sin mandolin eller på den pärlskimrande banjon.

Men också film och teater där hon blev ett riktigt uppslagsverk. Och böcker läste hon jämt. Och ända till slutet, då vi dock turades om att läsa högt ur den nya boken om Gösta Ekman, som hon givetvis upplevt.


Pappa och Mamma


Mammas och Pappas äktenskap blev osedvanligt lyckligt. Även om det utsattes för svåra prövningar så var det som vår farfar sa på deras tionde bröllopsdag: ”Ni visat oss hur man bygger tempel med trohets mursten av gyllne glans”. Han pekade också på en annan viktig sida av det liv Mamma och Pappa levde:

”Er kärlek hölls dock ej svartsjukt bunden.
Frikostigt gav ni åt oss er lott.
Ej minst vi känner i denna stunden,
hur väl ni unnar oss allting gott"



Vänsäll är ett ord som sällan används idag. På Språkrådets hemsida finns 17 fria ordböcker/listor. Ordet finns endast i två av dessa. Inte ens i Akademiens ordbok men väl i dess ordlista, dock utan förklaring. Svensk Synonymordbok listar ordet och är den enda som ger en förklaring av ordet: ”som har många vänner, omtyckt, populär”.

Men det är inte den alltäckande betydelse jag vill lägga i ordet. En betydelse som man kan utläsa av alla de fraser som listas när man googlar ordet.

I begreppet finns tveklöst ett medvetet eller omedvetet ursprung som utgår från den vänsälles egen sida:
Att vara omtänksam, förtänksam, omhändertagande, hjälpsam, empatisk, trogen.

Friedrich Wilhelm Nietzsche har sagt att ”levnadsvisdom – det är att vara vänsäll”


Mamma med vännerna Birgit Rosengren-Ahrle, Stig och Aase Järrel och Eric "Smörgåsbordet" Gustafsson


Mamma var vänsäll! Sina vänners vän. Med ett modernt uttryck kan man säga att Mamma gav ordet ett ansikte.

Hon fick ständigt vänner och hon behöll dem för livet. Antingen det var den gamla skolsyjuntan, den engelska kursen eller ”Gänget”, det vängäng som träffades varje måndag under mer än fem decennier,  och som Mamma blev ”ingift” i. Herrarna spelade först tennis i Alvikshallen en timme och därefter samlades alla hos någon av de fem paren för en god middag följd av bridgespel och allmänna trevligheter.


I kräftkokartagen på Skärfsta gård med Rita och Leif Silbersky


Och hon var lika omtänksam och vänfast mot alla som kom i hennes väg. Vare sig det var Josephine Baker eller frun i mjölkbutiken. Båda blev hennes vänner för livet. Och bland dem som troget önskade henne God Jul ända till slutet och berättade för henne om sina barn och barnbarn fanns en sedan många år pensionerad innehavare av den tobaksaffär på Bolinders plan som sålde hennes dagliga kvällstidning och hjälpte henne att byta batterier i radioapparater och kameror under många år.


Mamma och Josephine Baker


Mamma, Josephine Baker, Lulu Zimais, Torsten Björklund




Men Mamma utsattes också för livets många lättare och svårare prövningar. Inte bara kroppens olika spratt utan också i varierande grad från flera närståendes sida. Men hon stod ändå troget vid deras sida och omfamnade dem med sin värme, omtänksamhet och kärlek.
 
Mats, 2 okända, författaren Lasse Widding, Mamma Ann-Mari och Riksteaterchefen Hans Ullberg utanför Annexet på Ehrendals Bruksherrgård i Sörmland.
 


Mamma och journalisten och författaren Allan Fagerström


När hon fyllde 99 gladdes hon åt att hon då blivit äldre än sin mormor och därmed den äldsta i sin släkt. Hon tyckte nog att hon därmed ”gjort sitt”, men ju närmare vi kom hundraårsdagen desto mer trodde vi att hon ändå trots allt också ville vara med den dagen.

Och visst planerade hon för den. Så sent som för ett par månader sedan ringde hon runt och bjöd in till den mottagning hon traditionellt alltid haft söndagen före sin födelsedag den 23e december. Några gamla vänner hade hon inte längre kvar i livet som kunde vara med, men en kusin, några f.d. och nuvarande grannar, tre av sina barn och en mängd barnbarn och barnbarnsbarn. För att inte tala om ett antal brorsbarn och brorsbarnbarn.


Mamma mellan dåvarande mågen Henning Sjöström och författaren Ivar Lo Johansson


Hon författade också en högst personlig text till en gammal Karl Gerhard-kuplett som hon tänkte sjunga för sina gäster. P.g.a. sin nedsatta syn kunde hon inte själv skriva ner den utan memorerade den och sjöng den sedan för mig som fick skriva ner den åt henne. Meningen var att jag skulle skriva ut den med stor stil så att hon hade ett stöd för minnet när hon skulle sjunga den.

Hurra va’ jag e’ bra
Hurra va’ jag e’ bra
Hurra va’ jag e’ bra ida’

Fyllt hundra år till slut
och skaplig ser jag ut
Hurra va’ ja’ e’ bra ida’

Men ni är allra bäst
och därför har vi fest
Nu hyllas ska varenda gäst

Ty ni ska ha de’ bra
och få vad ni vill ha
då har ni lika bra som ja’

Och lycka till med jul
och låt oss ha’ så kul
Hurra va’ ni e’ bra ida’


Mamma och Yoko Ono
 
Johannas bästis sedan småbarnsåldern, Kristin Insulander jobbade på en TV-kanal och skulle göra ett inslag om hur man serverar te. Den inspelningen gjorde hon hemma hos Mamma på Kaplansbacken.
 
På hösten innan mamma skulle fylla 99 kom jag hem till henne då syster Brittmarie höll på att bädda hennes säng. Under tiden hade Mamma satt sig vid sin flygel och spelade. Hon var helt blind på ett öga och såg dåligt på det andra och hörseln var det lite si och så med men hon hittade fortfarande på klaviaturen. Hon märkte inte att jag kom in och jag satte bara igång mobilkameran. Så härligt att uppleva.

Ett fall en tidig morgon när hon var på väg att hämta morgontidningen den 23 oktober, förändrade bilden. Vi tror att fallet var en följd av en lätt stroke. Hon återhämtade sig visserligen från den och en lunginflammation som följde och var åter hemma i sin egen säng efter dryga två veckor. Samma natt fick hon dock ytterligare en stroke (visserligen inga spår i hjärnscanningen men läkarna bedömde ändå att en propp antagligen passerat) och den hämtade hon sig aldrig från. Sista veckorna kunde hon inte tala och inte svälja. Täta besök av barn och barnbarn, med högläsning gjorde förhoppningsvis tillvaron lite ljusare. När jag t.ex. tre dagar innan hon dog, spelade upp gamla inspelningar för henne där hon själv spelade piano så lyftes plötsligt hennes armar och fingrarna började röra sig över en drömd klaviatur.

Mamma lämnar ett hundraårigt tomrum efter sig. Ett hundraårigt tomrum av glädje, värme, kärlek och omtanke.


Sista bilden av Mamma på Saltsjöbadens sjukhus i december.

Människor kommer att glömma vad Du sagt
och saker som Du gjort.
Men de kommer aldrig att glömma hur Du fick dem
att känna sig.

(Maya Angelou)



Att förlora ett barn.

Tack och lov har jag själv aldrig behövt drabbas av den oerhörda sorg det innebär att förlora ett litet barn. Men jag har förlorat ett litet nyfött barnbarn. En sorg i sig som är svår att komma över. Att hålla en liten – ännu varm – kropp i sina armar och inse att detta liv är förbi och aldrig får bli en del av de upplevelser vår familj ännu har kvar, är nog något av det svåraste som människor har att gå igenom.

Min mormor gick igenom detta 1921 då hennes lilla Karin – min mammas lillasyster – dog, blott två år gammal. Ett oerhört snabbt förlopp av spanska sjukan. Hon insjuknade på lördagen och dog dagen därpå.

Mina morföräldrars vän David Holmblad skrev en dikt som han läste vid Karins grav vid begravningen den 22 december 1921 (Mormor var noga med att begravningen skulle hinnas med före mammas födelsedag den 23e):

Sol och böljeglitter
Fåglars glada kvitter
Skogens tysta stämningsfulla sus
Hälsa dig på färden
Då du uti världen
Första gången skådar dagens ljus

Känsligt modersöra
Lyssnar att få höra
Barnets första späda levnadsljud
Tankar underbara
Söka att förklara
Livets sammanhang med ljusets Gud

Solskensbarnet lilla
Glad, men tyst och stilla
Gick du sedan bland oss andra här
Mer och mer man kände
Då du blicken vände
Mot de dina hur du var dem kär

Vinterdagar korta
Sommarsol är borta
Sorgsna hjärtan, känslan mörk och tom
Ifrån världens vimmel
Hän mot barnens himmel
Tidigt lilla Karin har vänt om

Klaga båtar föga
Lyften edert öga
Mot den värld dit inga sorger når
Karins levnadssaga
Kan ej mer bedraga
Lyckan kanske går i sorgens spår

Döllas Brita och Larses Lars



Från min mammas kusin Britta fick jag ett gammalt foto föreställande två små dalkullor. Den vänstra är min morfarsmor Döllas Brita Jonsdotter från Bjuråkers by i Yttermalung och den lilla till höger hennes syster Kerstin.

Systrarna härstammade på fädernet från Döllas-, Utter-, Storsten- och Mats-gårdarna och från Bäcke-, Larses- (Lass), Haga- och Gästgifvar-gårdarna på mödernet.

Brita gifte sig med - håll i er nu för nu tar jag er med på en typisk dalaresa och somliga skulle säkert förtjust börja mumla om att "det har jag alltid sagt att den där Werner verkar helt inavlad" - med sin mammas kusin Arfs Nils Olson (vars hemsnickrade barnkammarmöblemang nu står hos mina barnbarn).

De båda flyttade från sina hemtrakter för att få en bättre jordbruksmark utanför Arvika och där fick de sönerna Arvid, min morfar, och Helmer. Deras mamma var således samtidigt deras egen syssling. Gården i Arvika fanns kvar i släkten till in på 70-talet.

Så småningom hamnade Arvid i Stockholm och träffade där Maria Olson från Vaxholm, vars föräldrar Krank Marit Larsdotter (min "gammelmor") och Larses Lars Olson, också utvandrat från Malung. På inrådan av sin syster, som gift sig med Vaxholms rikaste man Handelsmannen Arvid Eriksson hamnade de också i Vaxholm där de öppnade handelsbod på Hamngatan. Sonen Karl öppnade sedermera bageri i Rådhusbacken och brodern Johan skoaffär. Den sistnämnda fanns kvar i änkan Emelys drift och ägo in på 50-talet. Butikens avkastning kunde också stötta den unge skådespelaren Edvin Adolphson när karriären var ung.

Arvid Eriksson fick en son som också bar namnet Arvid. Denne Arvid blev sedermera känd som "Radiomajoren" och fick bl.a. sonen Åke Eriksson (brylling till mig), Strängnäs gamle regementschef och fullmäktigeordförande.

Mellan den väna Maria (Maja) och den stilige Arvid (som bowlade med statsministern Per-Albin Hansson, tecknarna Birger Lundqvist och JAC) uppstod tycke och så småningom giftermål som resulterade i min Mamma Ann-Mari

Nu blir det ännu mera komplicerat: Min mormor Majas farmors far Haga Lars Olson var samtidigt min morfar Arvids mormors far. Maja och Arvid som alltså aldrig tidigare setts men som kom från granngårdar i Yttermalung och träffades på annan ort och gifte sig med varandra var alltså sysslingar.

Britas lilla syster Kerstin (till höger på bilden) gifte sig med en handelsman i Avesta och blev släktens verkliga krösus när maken dog. Men släktens förhoppningar om "utdelning" gick om intet när den snutfagre Lewi Pethrus gjorde den vackra änkan sin kur och tog hand om alla pengarna!


Ovannämnde Larses Lars Olson snidade denna vackra skål som vi ännu använder som brödfat och..


...märkte den i botten såväl med kniv som med brännmärke.

Jossi Lee - min fagra dotter!

Det har varit händelselöst en tid här på bloggen. Men inte i verkligheten. Vi ha varit på turné (med mössan lätt på sné) med huvudsyftet att gifta bort vår dotter Johanna på Ängavallen utanför Malmö.

Johanna (Jossi) och hennes Young-Mi Lee, gemenligen kallad Youngan eller bara Youngs har efter tio års samlevnad beslutat sig för att gifta sig "på riktigt".

Och med tanke på de bådas förutsättningar när det gäller fantasi, organisation och kreativitet kunde det ju inte bli annat än ett sagobröllop i sommarsolen där på Ängavallens gård mitt i Vellinge.


Rolf Axel Nordström (i ljusblå skjorta) guidar oss runt gården. Bruden till höger.



De flesta gästerna vet ännu inte att det ska bli bröllop åsså!

Kvällen inleddes med en guidad rundvandring på gården med besök hos de många grisarna. Framförallt de alldeles små och gulliga kultingarna drog naturligtvis det mesta intresset.


Ack hade de varit av marsipan! Ekologisk eller ej....


"Ha så'n Pappa!"


Merparten av gästerna visste bara att Jossi och Youngan tänkte fira tioårsjubileum. Vad de inte visste var att mitt under bonden Rolf Axel Nordströms intressanta berättelse om Ängavallens ekologiska gård, hördes spelmanstoner och ut på gräsmattan, föregångna av fyra spelemän/kvinnor och två tärnor (vår dotter Filippa och Youngans vän Mia), trädde Johanna och Youngan följda av Pelle Präst (Per Lidbeck) ut.


Bröllopsföljet intågar!

Och där på slänten ner mot dammen vigdes de tu under medverkan av tärnorna och Johannas bror Pontus samt musikanterna och sångare.


Brudparet omgivna av sina tärnor och "Pelle Präst"!


Hur vackert som helst. Intet öga var torrt när de gav varandra sina löften. Brudbuketten var givetvis ett under av blomsterbindningskonst (inte för inte undervisar Johanna på Ingvar Strandhs Blomsterskola, landets främsta floristutbildning).


Kyssen!


De rosenblad som kastades över brudparet fick omgående sopas upp för att inte kompromettera gårdens ekologiska status!

Sedan följde middag (fullständigt ekologisk givetvis) presenterad av Patron Nordström själv och interfolierad av en mängd roliga och spirituella tal.


Middagstal


All den goda maten (eller maden som det väl heter där...) dansades sedan bort med vild musik till nattamaden fyllde på magarna igen.


Här går det livliga till!


Några av gästerna bodde kvar på gården och sågs sedan till frukosten. Andra försvann ut i sommarnatten med ett leende!

Tidigare inlägg
RSS 2.0