Mats Werner

 

 

Det är otroligt, men ett helt år har gått sedan min älskade Ann lämnade jordelivet. Det har varit en ny resa ut i det okända för mig. Konstigt och ofattbart. Nya former av beslut som ska fattas utan stöd av Ann. Att sakta inse den reella innebörden av orden "aldrig mer".

 

Sakta har dock livet och kanske också livslusten börjat återvända. Jag har vågat mig ut på egna resor, träffat nya människor, upplevt nya saker. Hittills har Anns foto följt med på hotellrummen och så lär det väl fortsätta ett tag gissar jag. Igår träffade jag en av våra bästa gemensamma vänner som också deltog vid Anns begravning. Han har det senaste året drabbats av elände och även överlevt en tid då man trodde det var slut. Och att se honom nu med glimten tillbaka i ögat, om än med en och annan tacksamhetens tår över att ändå vara tillbaka och att ha fått en "förlängning" i tillvaron, gav mig en slags puff att också själv försöka kasta mig ut i tillvaron igen och med mitt motto för ögonen: Öppna Sinnen!

 

Här på bloggen har jag inte skrivit på ett år, med undantag av minnesteckningen efter Ann. Nu är sorgeåret dock förbi och livet går vidare – liksom bloggen!

 

 

Jag föll direkt!

Hade lämnat min lilla kontorskur vid kajen på Karl XIIs torg för att träffa en ny tjej som skulle introduceras som guide. Det här var någon månad före påsk våren 1965 och vi hade börjat anställa våra sommarguider.  När jag kom fram till biljettkiosken, stod hon där iklädd en chanelinspirerad kappa med tillhörande pillerburk på huvudet, lutad mot järnräcket med Strömmen kastande sig under Strömbron bakom ryggen.
Askblond, ursnygg, glad, med pigg och nyfiken blick (med sug i som svåger Henning skulle ha sagt)! Från min sida var det nog ”love at first sight”. Men hon hade redan en boyfriend sedan länge så det gällde väl att kämpa.

Jag lärde mig snart att hon sytt såväl kappa som hatt själv. Hon hade gått på Maria Husmodersskola och lärt sig allt som var värt att veta om det som behövs innanför ett hems väggar. Hon skulle börja förskoleseminariet i Uppsala till hösten och skulle nu jobba som guide några månader. Hon hade strax före jul kommit hem efter ett år som au pair i Paris där hon jobbat och läst språket och dessförinnan ett år som au pair i London i samma syfte. Hon hade precis börjat på Turisttrafikförbundets guidekurs med löfte om jobb hos sightseeingbolaget.

Innan jag fortsätter historien ska jag berätta lite om Anns bakgrund. Hon föddes den 9 december 1944 på Allmänna BB i Stockholm. Som en i en lång rad av starka, envisa, egensinniga och kapabla Östska östgötakvinnor. I en släkt som enligt Anns släktforskande morbror den legendariske fotografen Lennart Öst i Arboga, haft minst en trädgårdsmästare i varje generation sedan 1400-talet! En sådan linje av gröna fingrar förpliktigar och jag har känt, känner eller har förstått att såväl Anns mormor som hennes mamma Alva som Ann själv och nu våra barn, alla bär på dessa fingrar i varierande grad. Mamma Alva Öst gifte sig med elektroingenjören Yngve Löfgren. Båda var från Motala men hamnade i Stockholm. Yngve som byrådirektör vid Försvarets Materielverk där han fick ansvaret för försvarets totala inköp av allt som hade med svagström att göra. Så batterier fattades aldrig i familjen….
Alva som redan i Motala blivit sekreterare åt chefen för Motala Verkstad kom istället till Industriförbundet i Stockholm där hon till sin pension blev chefen, Axel Iveroths sekreterare liksom även styrelsens dito. Så småningom hamnade hon  ”i marginalen” vilket hon glädjestrålande meddelade oss en dag där vi stod och gapade helt oförstående! Det betydde att hon blivit sin egen chef med eget revir. Vilket alltså manifesterades i var hennes namn stod i personalrullan. D.v.s. ända ute i marginalen!

 

Alva och Yngve hade flyttat från Gärdet in i ett nybyggt lägenhetskomplex vid Torsvikssvängen i Lidingö, där Ann, hennes äldre syster Kerstin och yngre bror Henrik växte upp. Tiden på ”svängen” tycks alltid ha stått i ett förklarat skimmer. Det var väl samma fenomen som alla som flyttar in i nya områden upplever då alla är i samma åldrar och befinner sig i samma familjeutvecklingsstadium. Det fanns med andra ord gott om lekkamrater för barnen och umgängesvänner för föräldrarna. En familj som kom att bli livsvariga vänner till familjen Löfgren var den österrikiske konstnären Fritz Rücker och hans fru och fem barn: Zeppl, Franzl, Jogl, Pompi och Katinka. Ja, de fyra förstfödda hade andra ”normala” namn som Hannes, Frans, Göran, Annika men vid den yngsta Katinka tröt tydligen kreativiteten. De normala namnen brukades aldrig. Pappa Rücker fick 1948 ett uppdrag av Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande (NTF) att göra en affisch om att skydda barn i trafiken. Det blev en akvarell med två små barn på en sparkstötting i snön. Modeller för barnen var Ann, då fyra år, som står på medarna medan Hannes (Zeppl) sitter på sitsen framför.

 

 

Så småningom var det dags för den växande familjen att flytta in i ännu ett nytt bostadsområde, nu ett radhusområde vid Dannemansvägen, mitt emot gamla brandstationen. Även där blev umgänget med övriga i ”längan” ganska intensivt då det på nytt var familjer i samma omständigheter och med bakgrund i Lidingö. Ann avslutade sin skolgång med s.k. normalskolekompetens. Sommarloven tillbringades till en början i morföräldrarnas stuga i Vedemö utanför Motala och liggande inom Ulvåsa slotts domäner. Och det var förknippat med för vår tid fullständigt ofattbara strapatser. Yngve åkte med taxi (familjen hade då ännu inte bil) till Centralstationen i Stockholm dagen före och polletterade allt bagage och cyklar. Därutöver ett par trälårar med tomflaskor och glasburkar som under sommaren skulle fyllas med saft och sylt. Så for hela familjen med tåg till Linköping där byte skedde till den smalspåriga järnvägen upp mot Motala. Avstigning skedde vid någon mindre station före Motala närmare Vedemö. Bagaget skickades med taxi men själva cyklade de på de små grusvägarna fram till stugan. Det hände också att Svärfar Yngve fick skjutsa sin gamla svärmor tur och retur in till Motala och då satt hon på stången framför Yngve. På gropiga grusvägar kan det inte ha varit någon särskilt angenäm resa. Stackars kvinna.

När barnen blivit något äldre så blev vistelserna i stugan kortare och kompletterades istället med någon eller några veckor på västkusten, typ Hemmeslövs gård, eller Skaftö där familjen hyrde in sig hos privatpersoner som i tidens anda, själva flyttade ut i någon mindre stuga eller ner i källaren medan deras egna bostad hyrdes ut till sommargäster. Men ibland var man tillbaka längre perioder i stugan också då flickorna var i hästålder och började hänga i Ulvåsas stall. En sommar hade storasyster Kerstin dessutom fått ta hand om en häst som stallades in på Ulvåsa. På slottet bodde flera grenar av ägarsläkten och flera ungdomar i flickornas ålder.
Arvid Horn berättade för en av sina kusiner som vidarebefordrade till mig häromåret:  "Jag minns systrarna som drömtjejer - från Stockholm! Varje år i maj undrades det om dom skulle dyka upp! Sen, då jag själv var mera mogen, dök dom inte upp mer. Trauma!!”. Ann gladdes stort åt den kommentaren.

Även på västkusten odlades bekantskaper med jämnåriga som man hade roligt ihop med ute på öarna. En av Anns jämnåriga pojkvänner från västkustsomrarna som överraskande dök upp senare i livet var operasångaren, musikalartisten Bruno Wintzell. När Ann och jag gifte oss 1967 så flyttade vi in i en lägenhet högst upp i ett hus på Wallingatan i Stockholm. Året därpå började man på Scalateatern, som låg på bottenvåningen, repetera inför den svenska premiären på ”Hår”, hösten 1968. För att kunna utnyttja sin scen på optimalt sätt så är teatern tvungen att utnyttja den allmänna trappuppgången för att skådisarna ska kunna förflytta sig från den ena sidan av scenen till den andra. Och en dag stötte Ann och Bruno ihop när hon och jag stod och väntade på hissen. Stor förvåning och glädje över återseendet. Bruno var uppe hos oss vid flera tillfällen under det knappa år som ”Hår” gick. Bland annat då vi hade vårt årliga glöggparty i december 68 då flera av ensemblens medlemmar deltog.

 

Men västkusten tog sig under huden på Ann precis som det gjort på hela familjen. Stugan i Vedemö såldes sedan Alvas syster Märta dött på 70-talet. Märta var den enda av syskonen som fanns kvar i Motala och kunde sköta om stugan och den såldes till en ornitolog som vårdat den väl utan att göra några stora förändringar. Utvändigt i vart fall. Det fanns varken elektricitet, gas, indraget vatten eller avlopp. Vatten hämtades i en källa i skogen intill. Mat kokades på vedspisen där också vatten värmdes för disk, tvätt och barnbad. På kvällarna spelades kort vid fotogenlampans sken. 

Istället köpte Alva och Yngve ett härligt ställe vid Kämpersvik söder om Grebbestad där också Ann och jag och vår familj kom att tillbringa många sommarlov innan också den fastigheten såldes då båda Anns föräldrar dött. Sedan dess har vi själva några somrar hyrt hus på olika ställen utmed kusten. Men våra egna hem har ju också i alla tider varit av det slag att vi ogärna velat vara borta därifrån längre tider då det var som vackrast och mest njutbart.

 

8 juni 1962 gick Ann ut flickskolelinjen på Lidingö läroverk med goda betyg. På hösten for hon till London som au pair hos en extremt musikalisk familj. Såväl mamman som pappan var musikprofessorer och vardagsrummet upptogs av två gigantiska konsertflyglar. Lille Ian skulle tas om hand. Därutöver läste hon engelska vid Cambridgeuniversitetets filial i Beckenham. Dock inte högsta betyg men OK. Ann trivdes aldrig i London och önskade sig aldrig tillbaka dit heller. 
I september året därpå drog hon till Paris och där trivdes hon istället som fisken i vattnet. Det förtjusande paret Prouvost på 11 Rue S:t Lazare med lilla Marie blev en helt annan upplevelse för Ann än det London som hon uppfattade som kallt, mörkt, fuktigt och dystert.

 

Kanske hjälpte det att också storasyster Kerstin kom med. De bodde dock i olika familjer och kom att få helt olika umgänge. De läste franska vid Alliance Francaise på Boulevard Raspail. Ann kom att umgås med ett kul gäng svenska killar hon träffade på Svenska kyrkan. De hade vanliga namn men här gick de under beteckningarna Snas, Ylon och Tuc. När Ann fyllde 70 så hade jag i hemlighet fått tag på killarna och de dök med sina fruar ”oanmälda” upp på Hotell Kung Karls restaurang där Ann och jag skulle äta födelsedagsmiddag….



 

Men Ann fick också vara med om andra roligheter som när hennes pojkvän sedan några år, Magnus Francke kom på besök. Då var också den gemensamma vännen Barbro Sachs i Paris och de tre begav sig till Eiffeltornet. I hissen upp hade de sällskap med fyra brittiska killar som spexade vilt med dem hela vägen upp. Långhåriga var de också och först senare insåg Ann och Barbro att killarna var The Beatles! Som de då aldrig hört talas om!
Ett party hemma hos prima ballerinan, stjärnan Zizi Jeanmaire och hennes man regissören Roland Petit hörde också till de mer speciella upplevelserna under Parisåret.

 

Vintern 64-65 ägnar Ann åt att läsa in studentbetyg i franska, jobba på Hotell Foresta och börjar på Maria Husmodersskola som hon går ut på våren 1965 med höga betyg. När jag ser hennes betyg så inser jag varför jag aldrig gav mig in på hennes ”domäner” i vårt äktenskap…..
På Foresta bodde då också Paul Anka som vid ett tillfälle rev av ett papper som han suttit och kladdat på och gav till Ann. Jag vet inte om det är självporträtt och Anns profil…..



 

 

Till Anns intressen hörde också ridning och hon hade alltid hört till ”tjejerna i stallet” på Lidingö, och hästar förblev ett intresse livet igenom. Pojkvännen Magnus Francke var också med på Tyrolerinstitutet som Ann gick på ett par somrar i Reith, Österrike, för att lära sig tyska. De vistelserna gav henne en livslång kärlek till Alperna (dock inte vintertid…).

 

Det var alltså en språkkunnig ung dam som i mars 1965 antogs vid Stockholms Turisttrafikförbunds kurs för rundtursguider för att en månad senare få sitt liv omvälvt..

 

Bostäder

Brist på bostäder blir det visst alltid under krig. Men det dröjde nog en tre-fyra år innan det blev märkbart. Ännu 1942 kunde vi titta på lägenheter, som fanns att hyra.
Efter första världskriget 1914-1918 hävdes bristen redan efter cirka tio år, kanske tidigare. Men efter detta krig har det ju blivit kroniskt – bristen på bostäder.

Kyligt blev det ganska snart i hemmen. Typiskt också, att krigsvintrarna var de kallaste någonsin (i min livstid). Minus 25 grader var inte ovanligt. Inomhus + 13° när det var som sämst. Jag minns, att jag satt mig i badrummet (den varmaste platsen än idag) och stickade, med ryggen mot mot elementet och en rykande kopp te på WC-stolen.
De öppna spisarna var verkligen en tillgång, för det var ingen brist på ved.

Men bränsle att elda med i husen var det brist på naturligtvis. Allt möjligt användes, torvströ, briketter av olika slag minns jag skyfflades in i värmerummet. Mina finaste krukväxter dog oförklarligt, men många skyllde detta på bränslet.

Kläderna

När ryktet om textilransonering kom till våra öron, var goda råd dyra. Min snälla Pappa skaffade en hel rulle lakansväv, plus en hel del andra tyger – han arbetade i den branschen. Själv köpte jag mig en röd vaxduk, som i många, många år efter kriget prydde vårt matbord (under jularna. Den hade gulvita små prickar men var ”röd”. mw:s anm.) Garn försvann – alla hamstrade. Som alltid, när det blir brist på någonting, blir folk som galna. Jag hade ju många barn att tänka på, men många ensamma och gamla blev som tokiga och köpte allt som fanns. Köpmännen gjorde strålande affärer och blev av med åtskilligt annars helt osäljbart. Jag minns ett svenskt ullgarn, som det gick att köpa. Jag stickade två koftor och mina händer blev helt förstörda, garnet var så fullt av stickor, och barnen blev måttligt glada åt dem. Men värmde, det gjorde de, och blev bara bättre efter varje tvätt, omöjliga att slita ut. Jag stickade också kilovis med muddar, strumpor och scarves til soldaterna i finsk-ryska kriget, som ju låg oss så nära.

 

Uppfostran

påverkades väl inte precis av kriget. Men barnen på den tiden hade betydligt strängare regler än nu. Till exempel läggningstider och sådant.

Skolgång

Under kriget började de så kallade koksloven. Det vill säga en vecka i februari stängdes skolorna helt och hållet för att spara bränsle. Efter kriget fortsatte loven, men då kallades de sportlov.

 

Ransonering

hade jag som husmor till ett sjupersoners hushåll ett schå med. Det var kort på allting, man fick räkna ut så att det skulle räcka till det nödvändigaste. Kött till exempel hade vi 2 /TVÅ/ hekto per person och vecka. Det blev för sju personer en köttfärs på 1 kilo 2 hekto. Det drygades ut med skorpsmulor och potatis. Det blev en läcker lördagsmiddag, köttlimpa med brun sås, som serverades kall på söndagen, som pytt i panna på måndagen. Resten av veckan åt vi fisk, när det fanns, makaronipuddingar eller bara grönsaker – under sommaren gick det fint. Jag minns en ”fin” middag jag bjöd tio personer på, det var grönsakssoppa med strimlad falukorv i. Smördosa hade vi alla med oss när vi gick bort. Man åt inte på andras ransoner.

Tobakskorten hade jag stor glädje av (eftersom ingen i familjen rökte). De bytte jag bort till de verkligt inbitna rökarna och kunde få smör- eller kött-kuponger i byte. Spritkuponger kunde man också byta till sig livets förnödenheter mot.
Tjock grädde fanns fanns ju inte alls. Jag glömmer aldrig när Karin för första gången fick se en skål med vispad grädde. Hon stack fingrarna i den i tro att det var silkespapper och började storgråta. Jag tror ingen uppskattade grädden särskilt.

Det uppfanns en massa ersättningsmedel. För kaffe till exempel. Många tyckte till och med bättre om dem än om riktigt kaffe. Tårtor, som vi köpte på bagerier, var fulla av ersättning för ägg, socker, grädde. Det var mest kemikalier, konstigt när man nu tänker på det, man åt och gillade dem riktigt bra. Sista tiden, innan kriget tog slut, avslöjades en stor skandal, då den så kallade grädden till stor del bestod av paraffinolja, ett lösningsmedel. Undra på att man grundlade en dålig mage.
Fiskkorten fungerade sämst. man indelades i kvarter och dagar. Men om jag på den mig tilldelade dagen inte fann någon fisk i affären, beroende på stormar, då fiskebåtarna inte kunde gå ut, fick jag gå hem tomhänt till nästa period. Detta hände gång på gång under höst och vinter, då ju vädret som ni vet är allt annat än fiskevänligt. Då passade fiskaffären på att sälja ut konserver med fisk. Jag fick ett parti konserverad makrill, som jag inte trots lock och pock fick ner i min eljest matfriska familj. Samma dag freden kom, gick jag ner med lagret i soptunnan.
Värst var det, då barnen var sjuka. Under kikhostetiden dukade jag med handfat bredvid varje barn, som också mycket riktigt fick upp, allt av det oersättliga goda. Men då kunde man få extra tilldelning, och det var välbehövligt. Man fick stå i kö förstås ute på gatan i kylan i timmar bland alla andra, som också fått tilldelning på grund av olika orsaker. Jag var ju gravid med Mats, så det blev några extra ägg till Lasse, Karin och Brittmarie.

 

Mörkläggning

Mörkläggningsskivor av masonit, beställdes till varenda fönster och släppte inte igenom en gnutta ljus – det såg dystert ut vill jag lova.

Skyddsrum

byggdes överallt runt omkring, och varje hus, även vårt var tvunget att anordna skyddsrumsövningar. Jag som flerbarnsmamma slapp medverka och var glad, att slippa springa i trapporna och släcka konstgjorda eldsvådor och höra ”tråkiga” föredrag.

Ansvarskännande familjer med barn eller gamla måste skaffa sig en evakueringsort. Under hösten 1939 hyrde Morfar och jag en trevlig stuga i Värmland, strax intill norska gränsen. Vi hade ju släktingar där, som för övrigt hjälpte oss med en del mat. Döm om vår skräck och fasa, då tyskarna den 9 april 1940 går in i Norge, vilket ju med ett enda slag omintetgjorde tanken på den tillflyktsort där.

Vänner till mig tog barnen med sig och flydde ut till skärgården och bodde hur primitivt som helst för att undgå faran, som alla trodde skulle komma att drabba oss. Under några hektiska dagar stod jag i kontakt med en bonde någonstans i skärgården, men allt lugnade ner sig här i huvudstaden, och tack och lov gjorde jag inget förhastat den gången. Vi hade det ju bäst här hemma.

 

Under långa tider hade vi inget varmvatten. Morfar lät då installera en gasdriven varmvattenberedare – som fortfarande sitter där och vanpryder badrummet. Det gällde att ta vara på det vattnet – vi har många fotografier på alla barnen i badkaret på en gång – det var verkligen gemensamhetsbad.

Jag har i alla fall inga dystra minnen från den tiden. Jag tror många gånger att kristider har en god inverkan på människorna (bortsett från hamstringen) man försöker göra sitt bästa och man gläds åt det allra minsta. I välfärdstider behövs det så mycket mera för att någon ska bli nöjd. Men självklart hade vi ju inte kriget inom våra gränser. Men jag kan också berätta om min mycket goda vän Nina, som bodde i Köpenhamn, hon var dansk, hennes pappa dansk, men hennes mamma tysk (mamman var ”lyckligtvis” död då 1940), men även hon sände mig många glada brev från den tiden. Livet går trots allt vidare.

 

Einar Werner, 1899-1972 – alltid redo!

På bloggen har jag skrivit och berättat om flera av medlemmarna i min familj och släkt. Jag har skrivit om min Gammelmor, om Farfar Oscar, om Mamma Ann-Mari, bror Lasse, systrarna Karin och Brittmarie och även lite om mig själv. Men det återstår ett par som har betytt mycket för mig, bland annat min Mormor och framförallt min Pappa Einar. Nyligen blev jag klar med ett litet ”bokprojekt” som är internt inom tre familjer. Där fick jag anledning att skriva om Pappa. Så jag började och det blev en hel del, alldeles för mycket för den lilla skriften men det får bli ett bloggporträtt av Pappa!

Einar Olof Raoul Werner föddes 1899 i Sollefteå där fadern Oscar då tjänstgjorde som baningenjör vid SJ, kontrollant för diverse militära byggen, arkitekt för en kommmunal läroverksbyggnad och för ett varmbadhus. Oscar var av bondesläkt från Värmlands Näs. Fadern som inte var äldste son, fick gå till sjöss och blev sedan kapten på Uddeholmsbolagets kombinerade timmerbogserare och representationsfartyg, ångfartyget Bylgia (som fortfarande, i starkt ombyggt skick, finns kvar i Karlstad. Om än i starkt förfall). Oscar växte upp i Klara och på Hildurlund på Sandbäckens gård vid Klarälvens strand – tvärsöver från dagens Sandgrund. Fick gå gymnasium och KTH där han blev civilingenjör med väg- och vattenbyggande som specialområde. Han gifte sig med Hilma, född Kylander, som tydligen ansågs lite förnäm och behandlades med silkesvantar genom hela sitt liv. De hyrde  bostad på Hullsta Gård (där Folkets Hus idag lär stå) under åren i Sollefteå. Två år senare föddes lillasyster Gudrun, aldrig kallad annat än ”Dudde”. När Einar var i tioårsåldern kallades Oscar till huvudstaden och utnämndes till Förste Baningenjör, vilket väl skulle motsvarat generaldirektören för det senare inrättade Banverket. Oscar började tidigt att samla in historiskt järnvägsmaterial och fick 1915 lov att inviga det som blev Sveriges Järnvägsmuseum vars föreståndare han förblev till sin pension 1936, parallellt med uppgiften som Förste Baningenjör. Efter några år hade museets reklamavdelning fler anställda än själva museet och Oscar blev kallad ”Sveriges Reklamchef”. SJ hade ingen egen sådan verksamhet förrän farfar gick i pension då man tvangs inrätta en reklamavdelning!

 

 

Einar och Dudde växte huvudsakligen upp på Djursholm där Hilma och Oscar hyrde en villa fram tills det var dags för Einar att börja gymnasiet då familjen flyttade in i en lägenhet fyra trappor upp på Torsgatan 2 vid Norra Bantorget, där Oscar kunde hålla full uppsikt från sin balkong över hela centralbangården. Einar började i Norra Real där han så småningom tog studenten tillsammans med bland andra Gunnar Myrdal och skådespelaren Håkan Westergren. Han var aktiv också utanför skolarbetet och startade något som hette Ungdomens Musikförbund och deltog i skolans orkester där han spelade trombon. Senare i livet hände det att han tog fram sin banjo eller mandolin någon gång och spelade. Han diktar och målar och han skriver dramer som framförs i kamratkretsen.

 

En lång ungdomsromans med Dagmar Skarstedt resulterade i en box med brev som jag tänker försöka göra något med framöver. Romansen tog dock slut och Dagmar blev så småningom högvälboren grevinna Douglas. En av dessa livets krumsprång är att Dagmar bodde i det hus på Kungsholmstorg där Hilma och Oscar bosatte sig sedan sonen och dottern gift sig och flyttat hemifrån.

 

Efter studenten och militärtjänstgöring började Einar läsa juridik och tog sin kandidatexamen på rekordartade dryga 2 år. När hans sentida ”lärling” Leif Silbersky många år senare upprepade detta konststycke tror jag att det då ännu bara var de två som klarat sina studier på så kort tid.

 

 

Direkt efter sin kandidatexamen fick han anställning på Knut Littorins Advokatbyrå vid Västra Trädgårdsgatan (i Tändstickspalatset) där han var anställd mellan 1922 och 1930 då han blev delägare i byrån. Tingstjänstgöringen skedde mellan 1923 och 1925 vid Östernärkes domsaga i dagens Örebro tingsrätt. Där skaffade han sig ett stort kontaktnät bland omlandets gårds- och bruksaristokrati som kom att bli till stor nytta för honom i den senare advokatverksamheten.

 

Sina semestrar ägnade han åt utlandsresor. Passen såg i början av förra seklet annorlunda ut. Stora pappersark som veks ihop efter ett givet mönster. De var tidsbegränsade, utfärdades av Kunglig Majestät (med sigill) och avsåg en eller flera resor till specificerade länder.
En sommar studerade han engelsk rätt i Oxford och delade då rum med den blivande imamen av Jemen (vilket måhända spelade in i ett senare skede av hans liv i samband med den så kallade Allegro-affären före och efter andra världskriget. Han seglade med nyfunna vänner och gjorde utflykter i det omgivande landskapet. En annan gång (1929) var det Belgien och Holland då han bland annat flög för första gången. Ett härligt foto visar honom glädjestrålande iförd pilotmundering anno dazumal framför det enmotoriga flygplanet som hade flugit honom över kusten runt Dieppe.

 

 

1930 gjorde han en kryssning med HMS ATLANTIS från Southhampton till Madeira, Casablanca, Malaga och tillbaka till England.
Den resan dokumenterade han i tre fotoalbum, en 16mm-film och alla tillhörande resedokument. 

Inga av dessa resor var uteslutande nöjesresor utan han lärde sig språk och skaffade sig kontakter som blev nyttiga för honom hela livet.

 

 

Då han blev delägare i Littorins advokatbyrå 1930, skulle han också anställa en egen sekreterare och en av de sökande var en ung dam vid namn Ann-Mari Hardt. Hon var då anställd som den förste Konserthuschefens sekreterare, men hennes far Arvid Hardt tyckte nog att en advokatbyrå smällde högre i karriären och kunde ge högre lön och bättre framtidsutsikter. 
Och det stämde – för tycke uppstod mellan chefen och fröken Hardt. Men dessvärre blev också den betydligt äldre partnern i byrån (som var en av Stockholms mer kända ”womanizers”), betuttad i den unga vackra sekreteraren. Därmed var det upplagt för missämja mellan delägarna. Littorin (som var gift) gjorde vad han kunde för att lägga käppar i hjulet för Ann-Mari och Einars spirande romans och likaså när de gifte sig 1933 så försökte han på alla sätt att försena och förhindra deras bröllopsresa.

Det hela ledde till att Einar drog sig ur Littorins advokatbyrå och flyttade tvärs över Kungsträdgården till Kungsträdgårdsgatan 16 där han satt upp sin egen byrå fyra trappor upp, tillsammans med två andra jurister, Åke Svensson och Conrad Quensel. Pappa intog det magnifika hörnrummet innanför kungsbalkongen med sin fantastiska utsikt över Kungsträdgården med omgivningar.

 

Einars juridiska specialitet blev avtals- och skatterätt. Klienter hämtades bland annat från den intilliggande Facit-koncernen (Åtvidabergs Industrier AB) där även dess verkställande direktör Rolf Dencker, styrelseordförande Gunnar Eriksson och andra chefer privat anlitade Einar. Liksom också en stor del av Operans elit från andra sidan Kungsträdgården: Göran Gentele, Sixten Ehrling, Kerstin Meyer, Elisabeth Söderström, Gerd Andersson och Viet Bethke. Film- och teaterkungen Anders Sandrew var en mycket god vän till Pappa Einar och anlitade honom också i något sammanhang, men där fanns ett par intressekonflikter som kanske störde: dels var Pappa hyresgäst hos Sandrew med sin privatbostad och Sandrew samtidigt hyresgäst hos Pappa  med Scalateatern. Dels fanns bland övriga företagsklienter Europa-Film/Folkan-teatern och dess chef och ägare Gustav Scheutz och därigenom också Stig Järrel som blev en omfattande och god klient. Pappa kom att "orkestrera" Stigs bröllop med sista frun Aase som skulle ske i Rom i största hemlighet. Ambassadören kopplades in och det blev en komplicerad historia. Gemensamt för flera av dessa klienter var att de kunde ha stora inkomster under begränsade tidsperioder och därför behövde kunna slå ut dessa inkomster – och framförallt därmed beskattningen – så att pengarna skulle räcka för hela livet, också om deras karriärer av en eller annan orsak plötsligt upphörde. För Järrrel blev det ett företag vid namn Enslingen AB som löste problematiken. Andra klientgrupper bestod av uppfinnare vars intäkter var lika oberäkneliga och som ofta uppstod utomlands och behövde undkomma den dubbelbeskattning som då i hög grad fortfarande var en destruktiv realitet. Företag i ”skatteparadis” var på denna tid (50-talet) en relativt okänd företeelse men Pappa hade en god vän med advokatbyrå i Lichtensteins huvudstad, Vaduz. Åtskilliga företag ”parkerades” hos denna advokatbyrå som leddes av advokaten Juris Doktor Alois Ritter. Företagen tjänade sina ägare väl under många år. Ett av dessa bolag minns jag speciellt för namnets skull: Vadiz ("i Vaduz") AG som hanterade en svensk uppfinnares internationella patentverksamhet. Visst var det en skatteplaneringsverksamhet men dessa utlandsbolag hjälpte sina ägare att skydda sin verksamhet och dess kapital från att beskattas flera gånger om. Och – det ska man ha klart för sig – det var ingen olaglig verksamhet vid denna tid.

 

Som alla advokater blir det också en och annan konkurs att hantera och Pappa fick 1950 hand om en större, som stack ut. Det gällde konsthandlaren, konstsamlaren, konservatorn m.m. Tibor Genal som 1946 köpt på sig Mälsåkers anrika slott och gods och förbundit sig att reparera slottet för 200.000 kronor. Själva slottet var ju i stort sett en ruin sedan brand utbrutit under en av de sista krigsvintrarna då slottet i hemlighet användes som bas för att träna norska polisstyrkor som skulle kunna sättas in direkt efter befrielsen. Branden totalförstörde taket och de övre våningarna och släckvattnet frös till is som blev så tung att bjälklagen med vackra stucktak brast. Genal var väl inte rätt man att ta sig an detta projekt och det gick inte heller i längden. Det blev en stor konkurs som leddes av Pappa tillsammans med ytterligare fyra advokater och pågick i flera år. Det fanns en stor intressent som ville åt godset men hade föga intresse av slottet. Det var ett konsortium under ledning av Reinhold Notander, ägare av kolonialvaruföretaget S.J. Norman (bland annat Twinings te) som hade intresse av de stora äppelodlingarna som ännu finns på godset. Det blev affär och därefter lyckades Reinhold raskt bli av med det stora problemet genom att donera slottet med omgivande park till Vitterhetsakademien. Numer överfört till Statens Fastighetsverk som gjort stordåd genom att ha avlägsnat de förfärliga betongbjälklagen som de första restaureringsförsöken lämnat kvar och ersatt med historiskt korrekta träbjälklag. Genom att anordna byggnadshyttor och ta in kunniga stuckatörer för att lära upp svenska konsthantverkare och byggnadssnickare, har man kunnat återställa stora delar av de förstörda stucktaken. Genals lösöre såldes vid omfattande konstauktioner där Pappa köpte en vacker medeltida polykrom Madonnabild från 1400-talet som sedan stod i föräldrahemmets vardagsrum och blev en kär familjemedlem som vakade över oss.

 

I mellankrigsåren kom Pappa att anlitas av ett par svenska höga militära officerer och en svensk greve som agerat mellanhänder vid en hel del, senare mycket omskrivna, vapenaffärer mellan en tysk vapenhandlare, ryska och finska säljare och den spanska röda kommunistregeringen (Allegro-affären som nämnts ovan). Mellanhänderna blev dock blåsta på sina provisioner och var tvungna att stämma den tyske vapenhandlaren. Det var en affär som innehöll allt vad en oerhört spännande spionthriller brukar bjuda på. Fördolda möten på Stockholmska hotell och pensionat. Fartyg som lastades fulla med vapen i Finland, kontrollerades av köparna i Hamburg för att ändå komma fram till Spanien med tegelstenar i lasten istället för vapen. Ett annat fartyg kom att kapas av Franco-sidan sedan den reelle säljaren, den tyske vapenhandlaren tipsat Franco om lasten som var på väg till Spanien och som han sålt till Francos motståndare, den lagliga regeringen. Detta eftersom det nazistiska Tyskland ju givetvis inte kunde vara inblandad i att sälja vapen till den kommunistiska regimen i Spanien när de i övrigt stödde fascisten Franco.
En riktig soppa med andra ord. Det har skrivits en roman om denna ”Allegro-affär” och det kommer en bok på engelska om den i år, skriven av sonen till en av de inblandade fartygskaptenerna. Sonen till den tyske vapenhandlaren har också skrivit en bok om sin far.

Pappa hade sedan studieresorna goda personliga och yrkesmässiga förbindelser i Tyskland, precis som många andra på den tiden, eftersom Tyskland var vår främsta handelspartner. Eftersom svenska drottningar sedan generationer hämtats från tyska fursteläkter och eftersom tyska fortfarande var det första främmande språk man lärde sig i skolan. Tyskland och tyskar var på ett helt annat sätt än idag en del av den svenska vardagen och den svenska industrin och handeln. Pappa for vid några tillfällen ner till Berlin för att underhandla med den tyske vapenhandlaren Joseph Veltjens. Denne var ett flygaress från första världskriget, kompis med Herman Göhring och en dekorerad folkhjälte. Pappa såg till att Veltjens tillgångar i Sverige låstes under den så kallade Flyktkapitalbyrån som upprättats för att möjliggöra för västmakterna att inkräva krigsskadestånd och att förhindra att krigsförbrytares tillgångar undangömdes. Processandet blev utdraget och till slut var alla inblandade utom Pappa, döda! Den svenske greven sköt sin hustru och tog sedan sitt eget liv på grund av dessa affärer. Men Pappa vann till slut och pengarna Veltjens var skyldiga sina svenska agenter utbetalades till dessas arvingar från de beslagtagna kontona. Pappa var en stridbar advokat. Känd för att inte ge upp förrän han fick rätt vilket brukade ske i Högsta Domstolen - om inte förr.

 

En gång i tiden höll vår familj på att bli Djurgårdsbor, då Pappa var spekulant på Bergsgården i Sollidenbacken har jag förstått av handlingar och ritningar jag fann då jag många år efter Pappas död rensade hans gamla arkiv. Det blev emellertid inte något köp utan vi blev Kungsholmsbor dit faster Dudde och farbror Tom redan flyttat och dit också Farmor och Farfar flyttade.
Om det var i samband med titt på denna Djurgårdsfastighet – som då ägdes av en Fröken Anna Ström – som Pappa parkerade sin bil på ett tveksamt sätt förtäljer inte historien men den visar att Pappa inte lät sig sättas på i första taget. Parkeringsböterna överklagades och i domstolsdokumenten läser jag:

”Åklagaren har yrkat ansvar å Werner jämlikt 24 kap. 4 § strafflagen för tagande av olovlig väg, varvid åklagaren anfört: Werner har den 1 juli 1957 olovligen parkerat personbilen D23487 på gräsmattan i parkområdet mellan Singelbacken och Djurgårdsvägen, vilket varit ägnat att skada gräsmattan. Marken tillhör Kronan.”

Pappa erkände parkeringen i Rådhusrätten men påstod att den icke varit ägnad att skada gräsmattan. Han hade ingen framgång i Rådhusrätten utan dömdes till sex (6!) dagsböter! Varje dagsbot dock jämkad med hänsyn till förseelsens ringhet till fem kronor! 30 Kronor lär inte ha varit något att bråka om ens på den tiden, men då kände man inte Pappa! Här gällde principer!

I hovrättsförhandlingarna har han därför gett sitt försvar en annan vinkel. Han visar med ritningar med hur många hjul bilen stått på vägen resp. gräsmattan och anför att: ’backa upp i denna position” inte kan betecknas som ”tagande av väg över” ett område i lagens mening’!  Han påpekar också att Åklagaren inte bestritt att ”gräsmattan” var, en starkt försliten, ursprungligen gräsbevuxen markbit. Inte heller har Åklagaren kunnat påvisa någon ny skada. Pappa bestrider att ”ett rullande eller stillastående motorfordon av personvagnstyp kan förorsaka någon som helst skada på mark av denna typ och i det torra och hårda skick som den var vid tillfället i fråga”.
”I själva verket är det så att åklagaren via ett lagrum, som avser en helt annan situation, vill åstadkomma straff för en ur trafikpolisens synpunkt ren felparkering, som inte kan straffas eftersom inget parkeringsförbud råder i området.”
Han menar därför att det är orimligt att man genom en omrubricering skulle kunna straffas via ett helt annat lagbud för något som kunde varit en parkeringsförseelse - om P-förbud rått!.
Hovrätten var dock kallsinnig! Vet ej om Pappa fullföljde också detta till HD men tvivlar! Hans förnuft fick honom säkert att inse att det skulle kosta mer än de trettio kronorna skulle göra!

Jag har förstått att Pappa gjorde insatser under kriget för att rädda människor och tillgångar ut ur Tyskland och ut ur de ockuperade länderna främst Frankrike och Finland. Efter kriget dekorerades han med Hederslegionens Svarta Stjärna, Finlands Lejons Orden och Röda Korsets förtjänstmedalj i silver. Under själva kriget var han instruktör inom Stockholms Luftvärnsförsvar och vid någon begivenhet skrevs ”nidvisor” om befälen. Här versen om Pappa:

 



I Werners kommandon är både must och märg
han bräcker nästan både Ståhl och Setterberg
Framförhållning och sånt är han väldigt fin på
men elektrotekniska tal vill han ej gå in på
I det civila fru Justitia han tjänar
och gör svart till vitt och vitt till svart
och det är tydligt och klart
att det honom en viss pondus förlänar.


Privat så kom Einar tidigt att umgås med sin syster och svåger Tom Björklund och deras vänner. Tom var reklamchef på NK, kom snart att bli Försäljningsdirektör och vice VD vilket han förblev till sin pension 1968. Efter Mammas entré några år senare bestod ”Gänget” av fem par som från 30-talet och fram till slutet av 60-talet sågs varje måndagskväll under höst-vinter-vår. Herrarna möttes ute i SALKs tennishall i Alvik efter jobbet och spelade tennis i en timme varefter de tog sig hem till en av gängmedlemmarna där fruarna anslöt för en gemensam och alltid glad middag, gärna med sångliga inslag. Flera av dem var högst musikaliska men framförallt var det nog Birger ”Bigge” Casserman, väskhandlare och bror till kungens livmedikus Hjalmar som stod för det musikaliskt kreativa. Båda bröderna Casserman var musikaliska. Brodern Hjalmars ”Beatrice Aurore” var en landsplåga under många år. Och Bigge skrev fantastiska bords- och snapsvisor för gänget som sjöngs glatt så fort det fanns en chans.

Efter middag slog sig herrarna och någon dam ner vid bridgeborden och groggbrickan medan de övriga hade trevligt på andra sätt. Utöver Bigge: Anna, hans fru, försäljningsdirektören på Stockholms Bryggerier och verkställande direktören för Apotekarnes, Ivan ”Ki” Nordgren med frun Gull kallad ”Lusse”, modedirektris hos Sven Sahlén som även då och då ingick i umgänget och båtskaran. Direktören för Esselteföretaget Annons-Krantz, Elof Ahlström med fru Karin som var ett yrväder som sysselsatte sig med kosmetik och en produkt som hette ”Seven Oils”. Gänget är värd en egen historia! Som kommer! När det var dags för mitt dop i Kungsholms kyrka 1943 så var det tydligen en självklarhet att jag skulle bli ”Gängets gudson”! Så de tre par som inte var föräldrar eller på annat sätt befryndade eller gudföräldrar till något av mina syskon vilket Dudde och Tom var, blev således mina gudföräldrar.

 

Liksom Mamma i hög grad var sina vänners vän, var också Pappa det. Hans valspråk var ”Alltid redo”! Högst naturligt eftersom han var en del av landets första scoutgeneration. Första scoutklubben var Djursholms Spanare som sedan blev Djursholms Scoutkår. Med den deltog han i ett jamboree på Mälby herrgård utanför Gnesta då självaste Lord Baden-Powell och den svenske scoutpionjären Ebbe Lieberath deltog. I tonåren var han med när spanarna vid ett par tillfällen gjorde långa och strapatsrika fjällvandringar i Lappland, varav en dokumenterades av Pappa med en tidig handvevad 16-mm filmkamera. Filmen finns i behåll, numera hos Scoutförbundet. Medan den fina hyllningsskulptur som Pappa förärades vid något tillfälle donerades till Djursholmskåren.

 

Med scouterna var Pappa också på utfärd till Gripsholm någon gång i förra seklets början och från det tillfället finns en dråplig historia:

Av en slump kom jag att öppna en liten jubileumsskrift över Djursholms Scoutkår 1910-35 där jag fann en berättelse som min pappa Einar - som var en av urscouterna - skrivit om ett besök kåren gjort på Gripsholms slott någon gång i förra seklets början. Han var då 14-15 år men skrev detta tjugo år senare.


”Jag minns

.......
Och minns ni, när vi avseglade till Gripsholm hela långa hundrapojksraden med fladdrande patrullfanor, vår dåvarande ”hövding”, direktör Mauroy med familj och herr hovskådespelaren Anders de Wahl med colliehund som medresenärer. Farbror Anders skulle under vårt besök i den gamla teatern i ena tornet från dess scen föredraga något fint och dramatiskt. För ändamålet behövde han emellertid en medhjälpare som vid ett givet tillfälle under monologen skulle störta in på scenen med rufsigt hår och oordnad klädsel under utstötande av en kort men betydelsefull replik i stil med den klassiska: ”sadlarna är hästade” , och för detta maktpåliggande värv blev jag utvald.

Föreställningen började. På scenen deklamerade farbror Anders med förvridna anletsdrag och ädla gester insvept i sin till oigenkännlighet draperade grå vårulster. I kulissen på ena sidan stretade en vaktmästare av alla krafter för att hålla kvar hans hund, som högljutt gav sitt missnöje tillkänna, för att han ej fick vara med husse på scen, genom gnäll och gny som lät hemskt och olycksbådande för publiken i salongen. Och i kulissen på andra sidan slutligen, stod jag med darrande knän, tuggande på min replik tills halsen blev torrare än Sahara och väntade på min entré.

Plötsligt var stunden inne. Halvt omtöcknad av känslan av att på en kunglig scen få spela mot landets störste skådespelare rusade jag iväg med en fasansfull förnimmelse i maggropen, ty i samma ögonblick, som jag fått se mina kamraters vita, stirrande anleten i den svarta salongen, hade jag glömt min replik!

De fattiga stegen fram till huvudrollens innehavare syntes mig ändlösa, men ju större nöden blev, desto närmare kom hjälpen. Det var farbror Anders hund som greps av en vanvettig lust att vara med och leka, när han såg min ynkliga skepnad störta fram mot husse, och därför etablerade en envig med sin väktare för att komma loss.

Under tumultet dinglade de mot en spak, som vek undan med påföljd att jag, som just hunnit fram på lagom avstånd för att ryta fram min bortglömda replik, bokstavligt uppslukades av jorden och försvann som en blixt ur folkets åsyn, innan jag vare sig hann eller behövde öppna min mun. Spaken hade nämligen hastigt och lustigt öppnat en fallucka i golvet med påföljd att herr hovskådespelaren plötsligt blev av med halva teatersällskapet, som hamnade i teaterkällarens historiska damm.

Under publikens öronbedövande skratt och applåder avbröts föreställningen, ty publikum trodde att de bevittnat pjäsens dramatiska klimax, och eftersom teater skall vara illusion, fingo de behålla denna.

Det var emellertid med ett något ansträngt leende, som jag sedermera mottog komplimanger för mitt ovanligt otvungna och naturliga spel i ”jordbävningsscenen”.

Einar Werner”


Att Anders de Wahl deltog kan ha haft att göra med att Farmor Hilmas familj hade någon gammal etablerad relation till de Wahl, som förekom alltsomoftast i olika familjesammanhang. För sina scoutinsatser belönades Pappa med Scoutförbundets Stora Förtjänstmedalj.

Åter till valspråket. Pappa blev med tiden vad man kallar välbärgad men även om han likt skomakaren kanske inte alltid i tillräcklig utsträckning ägnade sig så mycket som han bort till att se till sitt eget, så gissar jag att hans kunskaper inom skattejuridikens irrgångar ändå kunde lotsa honom fram rätt väl. Men det möjliggjorde också för honom att göra åtskilliga insatser för människor som sökte hans hjälp utan att det alltid ledde till att någon arvodesfaktura utfärdades. Av naturliga skäl inte sällan vänner till familjen eller släktingar. Men också vänner till oss barn som gjort bort sig på ett eller annat sätt och behövde stöd av en jurist, kunde tveklöst påräkna att Pappa ställde upp och hjälpte dem ”pro bono”, som det så vackert heter på juristspråk. Men hans vilja att hjälpa till för sakens bästa kunde också ge honom bekymmer när han ett par gånger vidtog åtgärder med och för klienters bästa som senare bedömdes ha varit i strid med advokatregler som kommit att stramas upp under 50- och 60-talen. Mängden med tacksamma kort och brev till Pappa talade sitt tydliga språk om hans vilja och förmåga att hjälpa andra.

Einar gjorde mångåriga insatser på många områden. Som ordförande i Sveriges Damkonfektionsförening, ombudsman och sekreterare i Stockholms Möbelhandlareförening, dito i Sveriges Möbelhandlares Centralförbund, styrelseledamot i Stockholms Detaljistförbund och Stockholms Köpmannaförbund. För dessa insatser belönades han med Köpmannaförbundets guldmedalj.

Jag stöter på ett urklipp ur tidningen Möbelvärlden från slutet av 40-talet då avbetalningshandeln var på tapeten. Stockholms Reklamförening hade anordnat en diskussionsafton på Konserthuset. En statlig utredning ville lätta inflationstrycket och strypa avbetalningshandeln. Pappa Einar, som kunde ge svar på tal, framträdde som ombudsman för möbelhandeln och visade att branschen själv lyckats väl med att hålla avbetalningsproblematiken stången. Regleringar skulle bara bidra till att öka svårigheterna för branschen. En riksdagsrevisor pekade på alla unga som ingick stora avbetalningsköp för att kunna sätta bo och som inte klarade dessa när sedan också barnen kom varvid man måste gå till banken och begära uppskov.
Pappa replikerade raskt att möbelbranschens kreditförluster var 0,2-0,5%. "Detta visar att möbelhandeln synes sovra sitt kreditklientel bättre än riksbanken tycks göra."!!

 

Pappa var också en stor sällskapsmänniska, en uppskattad middagstalare och en spirituell samtalspartner. Han och Mamma var medlemmar i en mängd föreningar med kulturell inriktning. Och även om han var fint ”dekorerad” enligt ovan, så var det ingenting mot det ohejdade överflöd av medaljer, kraschaner, band och ordensutmärkelser som förekom i den glada sällskapsorden som han deltog i, nämligen Pimpinellaorden. Orden hade avdelningar i Skåne, Stockholm och Göteborg. Stockholmskapitlet hade sina solenna kapitel i Svartbrödraklostrets källare vid Södra Bennickebrinken varefter bröderna i procession avtågade till Källaren Den Gyldene Freden nere på Österlånggatan där de åt och drack gott samt gjorde sig lustige. För det var en illuster skara av Stockholms spirituella elit. Det sjöngs, deklamerades och hölls högstämda tal men alltid med esprit, snille och smak! Om någon höll ett särdeles uppskattat tal, så var Stormästaren raskt framme och nålade fast en medalj ”För Talets Gåva” på talarens frackbröst. För frack gällde givetvis! Medaljerna utformades och tillverkades säkert också av ordensbrodern och silversmeden Wiven Nilsson. Kanske målade konstnärerna Pelle Åberg eller Magnus Creutz de vackra diplomen och Evert Taubes bror Carl-Otto Taube stod säkert för en och annan sånglig hyllning.

 

Stormästare vid den här tiden var friherren Hans Hugold von Schwerin till Skarhults slott i Skåne, likaså en av Pappas mycket goda vänner och klienter. Pappa var förvisso också en vältalare. Retoriken var en naturlig del av hans yrkesutövande men hos Pimpinellabröderna fick han också utlopp för sin humor och ofta ganska underfundiga och kanske ibland något tillspetsade formuleringar. Bröderna tycks ha haft personliga pseudonymer och författaren, historikern Åke Ohlmarks (Ach. Ultzlund) gav följdriktigt Pappa namnet Einar Ormstunga! Tveeggat minsann!

När Hans Hugolds efterträdare skulle invigas i sitt höga ämbete hade Pappa bett att få låna den kopia av Charles II:s brittiska kröningskrona (i kartong och glasjuveler), som jag 1956 förfärdigat under min vistelse i London som 13-åring och ”släpat hem” i en stor papperskasse. Den med tillhörande ”äpple” och ”spira” användes vid den högtidliga ceremonien där såväl Pappa som Åke Ohlmarks officierade. Jag tilldelades raskt medaljen ”Stundande skördar, mödornas lön”! Tänk om man kunde använda den ersättningsmetoden i dagens näringsliv......

Före kriget hade Pappa en stor salongsmotorbåt som hette ”Bumsi” efter min äldsta syster Karins smeknamn. Med båten vidtogs långa skärgårdsfärder med goda vänner  (som jag skrivit om här...).
När kriget började lades Bumsi upp eftersom det inte längre gick att få bränsle och uppläggningen innebar förmodligen att båten sakta bröts ner så pass att när kriget väl var över har jag nästan intrycket att båten helt enkelt glömdes bort och fick ruttna ner på Blynäsvarvet i Vaxholm. Det var sedan aldrig aktuellt att skaffa någon ny. Själv var jag rätt förvånad över att få veta att Pappa haft en motorbåt eftersom jag aldrig upplevde honom som någon ”sjöman”.

Däremot pulade han gärna på det sommarnöje som familjen hade på Östra Ekudden i Vaxholm. Det var vår Morfar som 1920 köpte denna ”grosshandlarvilla” med glasverandor och punschtorn som blev vårt sommarparadis ända till mitten av 70-talet.
Men Pappa hade också på 40-talet förvärvat ett Sörmländskt gods med en stor slottsbyggnad. Han hade handhaft administrationen kring detta gods ända sedan slutet av 20-talet i början av sin advokatbana. Det ägdes då av en rejält ”opraktisk” änka som var avlägset släkt med Farmor. En kusin till Farmor var också ”sällskapsdam” till änkan och fungerade som husfru på slottet och fyllde änkans roll i sockensammanhang (ordförande i kyrkliga syföreningen, hembygdsföreningen, fattigvårdsstyrelsen etcetera). Det fanns också tre söner som var duktiga jord- och skogsbrukare men som inte gärna satt vid skrivbordet. Änkan dog, den äldste sonen dog i hjärtinfarkt, mellanbrodern tog tidigt livet av sig och kvar blev den yngste brodern Gunnar som var tjugo år äldre än Einar. De båda blev under alla år mycket nära och varma vänner. Gunnar närmast som en storebror för Pappa. Farbror Gunnar uppvaktade oss barn på födelsedagar, deltog i familjefester och vi uppvaktade givetvis också honom när han fyllde år, eller till jul. Redan tidigt hade Gunnar kommit att bosätta sig på en mindre utgård som han skött som sin egen medan äldste brodern skött stora godset. Alltefter Gunnar blev äldre ville han inte längre ha kvar hela ansvaret utan kom överens med Pappa om att Pappa skulle köpa godset varefter Gunnar köpte sig en villa i Östertälje dit han flyttade. Det stora slottet hade sedan 40-talets början hyrts ut till ett underbart par som hette Svedberg som bedrev pensionatsverksamhet där.

 

Under änkans tid hade i den generationens anda all skogsavverkning avstannat. Likt gamla drottning Viktoria på Mainau fick inte ett träd fällas. Skogen blev vanskött. Pappa tog hjälp av en duktig skogskarl som såg till att hela godset rycktes upp ur sin törnrosasömn. Då Pappa drog sig tillbaka på 60-talet såldes godset tillbaka till ett par andra avlägsna släktingar till den gamla familjen.

Vår familj kom att tillbringa en månad på pensionatet efter skolans slut på våren till efter midsommar varje år under säkert ett tiotal år. Varefter resten av sommarlovet tillbringades ute hos Mormor och Morfar i Vaxholm, då vi fick ha villan där för oss själva. Efter Mormors död så köpte Mamma ut sin bror och Villa Villervalla på Östra Ekuddsgatan blev då familjens helt och hållet. Pappa var förvånansvärt händig, byggde palissader mot grannarna där vi hade sittgrupper. Markistak och annat. Men i grunden var han mer en skrivbordets man. Under sommarvistelserna höll Pappa sin yrkesverksamhet igång. Under juni kom han ut till Ekensberg på torsdagar eller fredagar med ångbåten Mariefred och åkte hem igen på söndagen. När vi var i Vaxholm så åkte han till kontoret dagligen i veckorna. 8-båten in till staden på morgonen och hem med 5-båten på eftermiddagen. Ändå vill jag absolut mena att han var en i högsta grad närvarande Pappa för oss barn. Kanske märkte jag det mer då jag var ett sladdbarn. Mina äldre syskon var mellan sju och nio år äldre än jag och när jag kom i tonåren var de redan mer eller mindre utflugna och jag fick i stor utsträckning ha mina föräldrar för mig själv. Inte så att han var en far som kröp omkring på alla fyra eller klängde i klätterträden men han var alltid väldigt medveten om oss och våra behov. Pappa pratade alltid med oss och alltid lyssnande. Han var en oerhört öppen och nyfiken människa. Han kom med goda råd. Han tog oss med på saker och berättade. Utskällningar kan jag inte minnas att de förekom i någon större omfattning. Däremot allvarliga men konstruktiva samtal. En gång hade jag väl gjort något mer anmärkningsvärt under dagen varvid Mamma sade: ”vänta bara till Pappa kommer hem....Då minsann...” Och stackars Pappa kom intet ont anandes hem och tillsades vad jag gjort och uppmanades att bestraffa mig. Pappa tog med mig in i badrummet och lade upp mig över sitt knä och sa till mig att skrika till för varje smackande ljud som uppstod då han slog ihop sina händer. Och se lite rödgråten ut när jag kom ut........

 

 

Pappa deltog alltid i barnens aktiviteter. Engagerad på flera plan. Naturligtvis i de föräldraföreningar som fanns på de skolor vi gick. Till Kungsholms läroverk fixade han dess första 16mm-projektor för filmvisningar. Han gav ett stipendium till Lasses klasskamrat Peter Dahl för att denne skulle få utföra en muralmålning i aulans absid. Det blev en rolig skissmålning kallad ”Spårvagn till Babylon”. Peter och två klasskamrater målade sedan upp den på papper i fullformat som hängdes upp i Blå Hallen vid skolans 50-årsfirande där och har sedan dess aldrig synts till. Ingen vet vart den tog vägen. Skissen hade dock Peter i behåll. Väggmålningen kom dessvärre inte till utförande då skolans ledning inte tyckte den passade in i färgskalan till den tänkta ”dalainteriören”.

Mamma och Pappa for också till Bergen och till Hamburg för att se och höra Lasse spela där på 50-talet och gick givetvis på alla konserter och spektakel i Stockholm där Lasse var inblandad. Eller for till Göteborg för att se Brittmarie dansa i ”Greven av Luxemburg”, satt i publiken vid Karins mannekänguppvisningar eller vid mina teaterföreställningar i ungdomsföreningen på Kungsholmen.

 

 

På 60-talets början drabbades Pappa av den coloncancer som visat sig vara en genetisk risk som finns i vår familj. Farfar Oscar opererades för detta redan 1936 men överlevde därefter ytterligare 16 år tills han dog. Hans pappa Olovs dödsorsak angavs till ”något med magen” och var troligen just denna form av cancer. Pappa opererades och drog ner på sin verksamhet. Avecklade det gemensamma kontoret på Kungsträdgårdsgatan och flyttade in på Drottninggatan 14 där han höll till med en sekreterare i några år för att så till sist flytta hem kontoret då han bara behöll några få klienter. Under dessa år kom han också att bli ett starkt stöd för sin före detta måg advokaten Henning Sjöström och dennes unge notarie Leif Silbersky. Leif har ofta berättat att Pappa blev hans verkliga mentor inom juridiken. Henning bad Pappa att göra de juridiska sammanställningarna som krävdes för att mästra det enorma materialet i det stora Neurosedynmålet som Henning åtagit sig och framgångsrikt förde till en stor seger för sina klienter. Pappas insatser att skapa stringenta och adekvata sammanfattningar, var i sammanhanget för Henning ovärderliga.

 

 

Pappa avled på S:t Görans Sjukhus den 5 april 1972, 73 år gammal. Han hade då tagits in för njursvikt och medan han låg inne så slutade njurarna att fungera. Men det som var den direkta dödsorsaken var en blodpropp som bildats inne i hjärtat. Familjens nära vän som var läkare, deltog vid obduktionen som gjordes på Pappa och sa efteråt att Pappa visserligen hade metastaser från sin cancer kvar men att med dem hade han kunnat leva många år till.

Pappa Einar hade köpt en större salongsmotorbåt på 30-talet. Den döptes efter min äldsta syster Karin som kallades "Bumsi". Med denna båt gjordes sommarseglatser i Stockholms skärgård i goda vänners sällskap. Pappa som var en ivrig fotograf hela livet fotograferade givetvis också under dessa färder men hans fotografialbum vilar i Nordiska Museets fotoarkiv, så det skulle bli lite bökigt att göra en berättelse idag om deras äventyr i skärgården.

 

Men tack vara att vår ingifte farbror Tom Björklund också fotograferade och därtill gjorde separata små album kring i vart fall 1938 och 1939 års färder så kan jag återge dessa här på bloggen då jag fann dessa album när jag rensade efter min salig kusin Hans död 2018.

 

BUMSI lades sannolikt upp efter 1939 års skärgårdsfärd eftersom kriget då gjorde det omöjligt att få bränsle till fritidsbåtar. Hon låg sedan kvar på Bjynäs varv i Vaxholm och där gistnade hon och avled förmodligen i dyn under krigets slutskede och fick aldrig mer känna Saltsjöns vågor klyvas av sin för och svepa sitt skrov. Det enda inventarium som återstår från BUMSI är två ölglas som är underbara att njuta öl i och som numer finns hos vår dotter Filippa. Att döma av formen så torde detta ha varit en glasserie som togs fram för medlemmar i Kungliga Motorbåtsklubben för jag har senare på auktion kunnat inköpa ett par snapsglas i samma serie där ett är märkt med KMKs emblem.

 

Så låt er nu föras iväg på böljan den blå i detta galna gängs sällskap!

 

 

 

”THE BOUSTEDT-WERNER-SESSION”, in Molde, Norway, 1969.

 Lasse Werner tycks på 60-talet ha varit något av vad ”Gubben” Arefelt var på 40-talet – en lite ”crazy” kulturspridare i radio och TV, som hade ”sjuk humor” och var som en trygg, rolig och älskvärd ”sagotant” för alla stackars människor, både stora och små, gamla och unga! Givetvis med den skillnaden att Werner levde och verkade i den moderna TV-åldern, medan ju endast radio fanns att tillgå på Sven Arefelts tid.

 

En halvtimmeslång session, inspelad i norsk TV 1969, från Molde Jazzfestival, med mingusprofilen Ted Curson på trumpet, Lasse Werner på flygel, Christer Boustedt, altsax och Gösta Wälivaara, bas samt inte minst den amerikanske trummisen vid namn J.C. Moses. I Lasses pianospel hör jag ett visst inflytande från vad jag tror alla, i stort sett alla, kända pianister som medverkat på olika skivor med Charlie Parker, som jag vet att givetvis både Lasse W. och Christer B. i väldigt hög grad influerades av. Jag hör dock därvidlag hos Lasse mer av den yvige och dynamiske Bud Powell än av den mer strikt korrekta John Lewis. Men Al Haigs perkussiva och rytmiskt briljanta bop-piano lyser ofta klart igenom, när Lasse spelar på denna TV-inspelning. Alla någorlunda väl orienterade jazzälskare kan ju även hos Werner, i denna live-tagning, höra något av Lennie Tristanos virtuosa löpningar i tvättäkta be-bop-stil! Jag vet inte om minguspianisten Jaki Byard någonsin lirade på skiva med ”Bird”, men inflytandet från Byard kommer osökt och anmäler sig, när man hör Lasse. Kanske är det Ted Curson, vars vemodiga, karga trumpetstil, som jag tror är starkt influerad av Miles fåordiga minimalism, som får Lasse att låta som Byard, denne pianist, i denna tagning direkt kommen från sitt mångåriga samarbete med Mingus.

 

Men här, i denna fantastiska TV-inspelning från Molde, märks att Lasse Werner till skillnad från Jackie Byard hade stark förankring i Errol Garners swing-groove, medan Byard snarare istället lät mer som ”Fats” Waller, när han på jazzmusikers gängse manér ibland drog in ”den gamla jazzen” - ”The Old School” - som kontrasterande effekt i sina solon. Det gör Werner t ex på ett briljant sätt här, i denna långa låt, som mig veterligt tycks vara en helt fri improvisation, utan specifikt tema, som annars ju är brukligt, t ex teman ur ”The American Songbook” eller ur den moderna floran av jazzkompositioner bland efterkrigstidens kompositörer och jazzprofiler. Men jag kan ju i och för sig ha hört fel!

 

I denna halvtimmes-långa låt ingår också Jan Johanssons komposition, signaturmelodin till TV-serien ”Pippi Långstrump” ( även spontant i valda delar sjungen på svenska av Werner och även några av de svenska medmusikanterna i en slags ”allsång”!) och dessutom den  gamla svenska filmmelodin ”Jag Har Bott Vid En Landsväg”(och Lennon-McCartneys "Here, there and everywhere" MW:s anm.). I styckets andra hälft förekommer även ett jazz-rock-influerat, groovigt och fritt avsnitt, som ett slags mellanting mellan  filmmusik från en James-Bond-film, ”Hit the Road Jack” och någon form av  groove med twistkomp, á la pianisten Ramsey Lewis, fast här är hammondorgeln utbytt mot pianisten Lasses flygel.........Influenser kan också avläsas från de i 60-talets kulturella smältdegel då allra hetaste, aktuella free-form-pianisterna, det hörs tydligt i Lasses solon. Med detta menar jag ett visst inflytande från såväl Dolphy-pianisten Misja Mengelberg, Globe-unity-pianisten Alexander von Schlippenbach samt inte minst från den då ganska fullbordade stilbildaren Cecil Taylor! Lasses ofta ganska perkussiva solospel, med inslag av cluster, har ju uppenbara stildrag från den taylorska pianoskolan.......

 

Så tycks även de tre be-bop-fädrerna Charlie Parker, Bud Powell och Monk vila som svävande andar, projicerade i skyn över Lars Werner och hans flygel på Moldes scen 1969!

Dessa tre be-bop-giganter tror jag hade ett oerhört inflytande på jazzpianisten Werner, under hela hans alltför korta karriär som musiker och inspiratör i Nordens annars så torftiga kulturliv. TV-inspelningen från Molde visar denne musikers fenomenala ensembelspel, briljanta improvisationer och självklart stora betydelse som en av 60-talsjazzens stilbildare i Sverige. I denna långa session tycks indirekt hela världens jazz- och populärmusik från hela 1900-talets olika tidsperioder, speglas och återberättas i toner och sånger. Detta rymdålderns år, liksom året innan – 1968 – även det en milstolpe i världshistorien under förra seklet.

 

Man skulle nog kunna säga, att Lasse Werner, denna mångsidiga musiker, humorist, happening-pionjär och nydanare inom både nordiskt och europeiskt kultur- och musikliv, även skulle kunna kallas ”Jazzens Beppe Wolgers”!? Jag tycker hans mysiga, sunt barnsliga humor och charmiga ”Farsan-Baloo-gestalt”, påminner om ”Beppe”, som en slags seriös och mycket kompetent, jazzclown på scen, i likhet med både Dizzy Gillespie, ”Fats” Waller och faktiskt även jazzclownen Charlie Mingus, som ju även var en högst allvarlig politisk kämpe med ett stort samhällsengagemang. Vilken underbar musik och enastående improvisationskonst, denna session i Molde med Ted Curson 1969, i ett eldigt möte med radarparet Boustedt-Werner!!

   Anders Jansson, maj 2020.

 

 

 

 

 

För ett drygt år sedan, på Norges nationaldag avled den folkkäre norskfödde konstnären Peter Dahl. När Peter kom till Sverige, hamnade han i Kungsholms Läroverk i samma klass som bl.a. min bror Lasse. Vår Pappa som var mycket engagerad i föräldraföreningen och såg till att skolan fick sin första filmprojektor och filmer därtill, gav också 300:- i ett stipendium till Peter för att denne skulle göra en muralmålning i aulans stora absid. Sagt och gjort, Peter gjorde denna skissmålning "Spårvagn till Babylon" 1952 som han och en klasskamrat sedan målade upp på kartong i full storlek 2 x 6 meter för att den skulle kunna förevisas på plats. Skolan fyllde 50 år det året vilket skulle firas med bankett på Stadshuset och där hängdes den stora kartongen upp.

 

Sedan dess är den försvunnen! Om någon hittar en stor rulle någonstans på en vind med detta motiv, så hör av er till mig. Skolledningen tycket dock inte att motivet passade in i den tänkta rustika "dalastil" som det var tänkt att aulan skulle få efter renovering, varför saken helt enkelt lades ner och än idag gapar absidens vägg tom.


 

Men spårvagnen var starkt förknippad med skolan för alla elever som var tvungna att ta sig dit och därifrån med någon av de linjer som passerade skolan. Också bror Lasse inspirerades av den och ett tjugotal år senare hade han en natt drömt om hur han for till New York med spårvagn linje två och berättade för sin dåvarande sambo Maj Sjöwall (som lämnade oss för drygt två veckor sedan). Maj skrev ner drömmen i en text till Lasse som raskt tonsatte den. Men istället för att den blå spårvagnen skulle gå till Babylon så gällde New York för Lasse:

 

"Jag tog en spårvagn till New York härom natten


Min älskling borde varit med, men för katten,


hon hade inga stålar kvar,


så hon fick stanna där hon var,


på Skeppsbron och vifta med hatten

New York var mina drömmars mål, alltid varit


Jag hade tänkt mig att jag skulle ha farit


i jättestor lyxångare, 


(OBS, jag är ingen sångare)


Ta trick dit var faktiskt rätt marigt
Biljetten kosta tjugo öre,
precis som alltid när jag


åkte från Parmmätargatan till Riksbron,


med tvåan,


på plattformen längst bak

Jag tog en spårvagn till New York härom natten,


New York var mina drömmars mål, så för katten,


jag hade två och tjugofem
och ville inte åka hem
Så det blev blå spårvagn till New York
yeah, yeah


det blev blå spårvagn till New York
yeah, yeah...."

 

(Finns utgiven på LPn "Därför dricker jag" Dragon DRLP20 under titeln "Ambrosia")

Där står de nog, Pelle, Lasse, Göran, Monkan, Gösta, Olle, Chrille, Jacques och alla de andra vännerna, skrålande, lätt i gasen och gläds att de nu får sällskap av den varma, vänliga, glada Maj som lämnade det jordiska dagen före Valborgsmässoafton 84 år ung.
”Jag är för tillfället död” skulle hon säkert själv kalla tillståndet. Lasse lirar ”Om Maj och mej” på en stor vit flygel där pingpongbollarna studsar på strängarna där uppe i ”the Blue Skies”. Kanske vinkar också Ol’Blue Eyes!

För ganska precis en månad sedan pratades vi länge vid i telefon då hon ringde och berättade om sitt nya boende på ett hem i Landskrona där hon hade utsikt rakt över havet. Hon lät pigg och glad. Sedan länge hade hon lite svårt att prata men det gick jättebra.
Under många år bodde hon på Hven där vi var och hälsade på henne för två år sedan. Levde ett lugnt liv och körde runt i sin elektriska golfbil. Hennes äldsta dotter Lena bodde sedan länge på ön.

I mitt liv kom inte Maj in förrän på 70-talet. Hon och bror Lasse hade dock varit klasskamrater i Fagerlind och Moselius småskola på Norr Mälarstrand. För Lasse var Maj alltid den första kärleken – och den kom också att bli hans sista. Maj berättade en gång för mig om skoltiden med Lasse: ”Vi gick alltid längs med staketet vid kyrkogården. Och mitt första minne av ett samtal vi hade var när vi gick där och så sa Lasse så här: ’Vad tycker du bäst om, gammal eller modern dansmusik?’ Och jag var så kuvad i hemmet, så jag var inte säker på vad han tyckte att jag skulle svara. Jag ville ju så gärna tycka likadant som Lasse och hade inte riktigt nån uppfattning om vilket som var vilket. Och då lyssnade man ju på dagens grammofonmusik i radio och då förekom det alltid nån modern och nån gammal. Nån hambo eller nån foxtrot. Men jag drog till med modern och det var ju rätt.”

 

Maj bodde uppe på Brunkebergstorg där pappan var chef på Hotell Gillet (i vars bottenvåning den gamla Odeon-teatern låg som sedan blev Idéon under Povel Ramels och Felix Alvos direktorat), så hon hade skolkort och skulle åka tvåans spårvagn till Riksbron. Sen fick hon gå Drottninggatan och Brunkebergsgatan som inte finns längre. Den gatstumpen är bortbyggd. Men hon tappade alltid bort det där skolkortet med påföljd att hon fick kuta som en tokig, för på frukostrasterna skulle hon hela vägen hem för att äta. Skolluncher existerade inte. De som bodde långt bort hade med sig matlåda och fick äta i lärarnas kök.

I klassen gick även Olle Adolphson som också var Lasses vän genom livet. Maj berättar: 
”Lasse och Olle var mycket tillsammans. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var så läskigt när killarna från skolan på Kungsholmstorg kom ner och skulle bråka med oss. På Norr Mälarstrands kaj stod vedtravarna tätt under krigsåren. Och där hade Lasse och Olle stuckit undan en påk som var tunn så där.  Ett vedträ. Ganska långt, som jag minns det. Och av nån anledning kallade de den där påken för ‘Emmaboda’. Så när de här killarna – fienden –  kom från den andra skolan och sa att man skulle slåss ropade Lasse eller Olle: ’Emmaboda!’ Och sen rusade de in i nån av de här smala gångarna vid vedtravarna och kom ut med den här påken. Och så stod en av dem och bara snurrade runt med påken för att hålla killarna ifrån sig. Det kommer jag ihåg. Och jag frågade Olle nån gång för inte så hemskt länge sen om den här påken och varför de kallade den för ‘Emmaboda’, men det kunde Olle inte erinra sig. Han kom ju ihåg att den hette så, men mindes inte varför. Men det var ju deras hemliga vapen och skulle väl ha ett ‘täcknamn’.”

 

30 år efter det att de slutat skolan träffades Maj och Lasse igen, ett år efter det att Per Wahlöö dött, och om detta berättade Maj för mig när jag i mitten på 2000-talet skrev min bok om brorsan och tillbringade en dag i hennes skrivarstuga på Södermalm: ”-76 måste det ha varit. Per dog -75 vid midsommartid. Och det här var på Valborg. Lasse och Chrille spelade på en jazzklubb som hette Bohemia och det var fullt med folk. Jag stod längst bak. Jag brukade gå dit och lyssna på jazz. Som vanligt var Lasse fräck i mun och sa nåt fult. Då ropade jag: ’Det där skulle fru Fagerlind inte tyckt om.’ Och Lasse sa: ’Maj! Är du här?’ Då hade vi inte setts sen vi var barn. Nästa dag var det första maj och då satt vi hela dagen på Savoy och snackade och snackade och snackade. Sen följde jag honom till tåget tvärs över gatan. Dagarna efter pratade vi i telefon i timmar tills han plötsligt bara kom ner och bosatte sig hos mig, med en trave skivor under armen.”

 

 

Under åren i Malmö blev det också återigen en hel del umgänge med gamle vännen och klasskamraten Olle Adolpshon som då bodde på Österlen. Maj brukade referera till dessa träffar som "klassmöten á trois".

 

Så kommer också en dråplig upplevelse i Danmark: ”Jag vet inte om du har hört om vår Danmarksturné? Jag blev tillfrågad om jag ville komma ner till Sönderborg och läsa på ett bibliotek där i samband med att nån skulle göra nåt nordiskt, tror jag. En vecka. Och då sa jag: ’Jag kommer om jag får ta med mig en jazztrio. Om ni har utrymme för en kväll med en svensk jazztrio så vill jag gärna komma.’ Jodå. De hade aldrig hört talas om den här jazztrion, men jag hyrde en Mercabuss och så kom Ivve (Oscarsson) och Ivar (Lindell) ner till Malmö och så körde vi ner till Sönderborg. Och där fick vi ett hotell, varsitt rum. Och så skulle vi gå och titta på den här lokalen där de skulle lira. Det var en fullständigt hopplös lokal. Den var jävligt bred. Estraden var liksom en kilometer lång och mycket grund. Och Lasse sa ’va’ fan!’. Men i alla fall, flygeln var okej och så där. Sen gjorde jag mitt framträdande samma kväll som vi hade kommit fram. Nästa kväll skulle de spela. Då visade det sig att Ivve hade krökat hela dagen och låg nästan medvetslös på sitt rum, och Ivar sa: ’Det går inte, vi kan inte ta med honom. Vi får spela på duo.’ Och där satt en massa jazzintresserade, medelålders danskar. Och Lasse och Ivve, du vet… Och Lasse började idiotiskt nog med att göra just det där med att sitta och stirra på tangenterna, dunka i locket, plonka på strängarna. Och folk började mumla. Och sen började han lira så där explosivt. Då gick det ut en gubbe därifrån och återkom efter ett bra tag med en annan gubbe. De satt en stund och sen gick den andra gubben upp och försökte slå igen klaviaturlocket. Och Lasse sa: ’Man kan ju inte slå klaviaturlocket över händerna på pianisten.’ ’Ja, men det här är inte jazz. Det här är inte musik, så var så god att sluta. Det här vill vi inte höra.’ Och då började Lasse spela ett jättevackert Night and Day, men det gick inte. Då visade det sig att den första mannen var arrangör och den andra mannen var ordförande i Sönderborgs jazzklubb. Och publiken var också såna som ville höra  Chrille Boustedt. Så de blev utkörda. Då kom det en kille till vår räddning och sa: ’Ni har kommit hit och ska ha era stålar. Ni kan hänga med mig hem.’ Och det visade sig att den här snubben var bebop-fantast och var med i den här jazzklubben, men hade inget att säga till om på den konserten. Han bodde i en villa och gjorde jättegoda mackor. Jag kommer ihåg att han samlade på telefoner. Han hade telefoner av alla möjliga sorter. Så nästa dag åkte vi hem. Och den där historien har berättats på alla möjliga sätt inom jazzkretsar”.

 

Så var det det här med Cabaret Fredagsbarnen! Det var en klubb som leddes av Jacques Werup och Lasse Söderberg. Och vi gjorde en kväll där, en fredag. Jag hittade ett häfte med en kort pjäs av Conan Doyle. En Sherlock Holmes-pjäs som hette Krondiamanten. Och sen hittade jag på att vi skulle göra en föreställning av den här pjäsen och så skulle de medverkande inte få läsa manus, utan vi skulle spela med manus i hand, och de medverkande skulle alltså se texten för första gången när vi spelade, ungefär som en skolteaterpjäs. Och då spelade jag Sherlock Holmes. Jag lånade en sån där mössa och en rock på Stadsteatern. Paula Brandt spelade Watson i smoking med kudde på magen. Chrille Boustedt spelade skurken och Lasse spelade… Eller var det tvärtom? Lasse och Chrille var skurkar båda två, tror jag. Eller om Lasse var polis, kanske. Och Per Eggers var betjäntfolket. Och min dotter stod ute i kulissen, för historien var nåt om att Sherlock Holmes riggade upp en docka av sig själv så att skurken skulle tro att han satt där. Och så hade han lagt på en skiva med fiolspel, så att skurken skulle tro det. Sen gömde han sig nån annanstans. Och Lena stod i kulissen och spelade Internationalen på fiol. Och sen hade jag whisky i en stor sån här brun medicinflaska som alla gick och drack ur. Det var fullsatt i salongen och folk garvade så att de tjöt. Jag träffar fortfarande människor som minns föreställningen. Det var verkligen himla roligt. Jag tror att jag tog upp det på band, men kan inte riktigt komma ihåg var den kan finnas. Ja, vi gjorde mycket sånt där kul”.

 

 

 

Maj förblev en del av familjen även sedan Lasse dött och var ofta med på Mammas årliga födelsedagsmottagning före jul. Vi höll kontakten. En gång frågade hon mig: ”Lasse och jag gifte oss ju aldrig men skulle inte jag kunna få kalla Dig för min svåger?”. Klart att hon fick det den härliga människan! 2016 hade Maj ”Sommar i P1” och berättade då bland annat den legendariska historien om när hon och Lasse ringde upp Frank Sinatra på julafton. Hela programmet finns på Sveriges Radios hemsida. Eller lyssna enbart på berättelsen om samtalet med "The Voice" genom att klicka HÄR.

Maj var ju inte bara vårt lands kanske främsta deckarförfattare. När Per Wahlöö dog kom hon att ägna sig mycket åt översättningarbeten. Och vad passar bättre att sluta med än med den översättning Maj gjorde för Lasses räkning av deckarlegenden Raymond Chandlers ”Requiem”:
        
        Det finns ett ögonblick efter döden när ansiktet är vackert
        när de milda trötta ögonen är slutna och smärtan är borta
        och kärlekens långa tåliga oskuld sakta kommer in
        för att stilla dröja ännu en stund.

        Det finns ett ögonblick efter döden, ja, knappt ett ögonblick
        när de ljusa kläderna hänger i garderobens doft
        och den förlorade drömmen bleknar och bleknar efter hand
        när flaskorna av silver och glaset och den tomma spegeln
        och de tre långa hårstråna i en borste och en vit näsduk
        och den nybäddade sängen och den släta mjuka kudden
        på vilken inget huvud skall vila
        är allt som är kvar av den långa vilda drömmen.

        Men kvar finns alltid breven.
        Jag håller dem i min hand bundna med grönt band
        prydligt och fast av kärlekens mjuka starka fingrar
        Breven skall inte dö.
        Jag skall vänta och vänta på främlingen som ska läsa dem
        Han skall komma sakta ut ur tidens och förändringens dimma
        Han skall komma sakta, tveksamt genom åren.
        Han skall klippa bandet och sprida ut breven
        och läsa dem noggrant, sida för sida.

        Och kärlekens långa tåliga oskuld kommer sakta in
        som en fjäril genom ett öppet fönster om sommaren
        för att stilla dröja ännu en stund.

        Men främlingen vet ingenting. Drömmen är förbi.
        Främlingen är jag.

 

Som jag skrev tidigare så har jag hållit på att gå igenom min avlidne kusin Hans kvarlåtenskap under den gångna hösten. Det har inneburit såväl sorge- som glädjeupplevelser. Sorgligt därför att så mycket av roliga minnen och annat kommer att försvinna och slängas för att ingen finns kvar som stod honom tillräckligt nära för att kunna glädjas åt dessa föremål och minnen. Jag har förmått kusiner att ta hand om foton av dem och deras familjer och sådant som rör släktfrågor. Men beträffande flertalet fotografialbum finns ju ingen i Hans familj kvar i livet som kan glädjas åt dem. 

Själv har jag plockat ut en hel del fotografier som berört mig och/eller min familj. Bland annat en svit fotografier som farbror Tom tagit under en veckolång skärgårdstur som gjordes ombord på Mammas och Pappas motorbåt ”Bumsi” före kriget, tillsammans med farbror Tom och faster Dudde och två bröder Gyllang, Eric och Nisse.  Den salongsbåten hann jag, som född efter kriget, aldrig uppleva. När kriget och ransoneringarna kom, lades båten upp på ett varv i Vaxholm och där hann den förtäras av tiden innan kriget tog slut. Men mina äldre syskon hann uppleva den. Inte minst min syster Karin efter vilken den är döpt. Märkligt förresten, det äldsta barnbarnet till Hilma och Oscar Werner, döptes till Hans men kallades Bimbo (idag inte lika kul kanske...), Birgitta blev Birre, Karin blev Bumsi men vad blev Lasse? Och Brittmarie? Och jag....?

 

 

Dels handlar det om en stor utställning på NK sommaren 1947 som hette ”Klart Kalifornien!” och som omspände kläder, mat, frukter, konsthantverk m.m. Där stötte jag på ett för mig helt okänt namn – Ed Bohlin!

 

Vi vet alla att svenske Carl Edvard Bolin for österut och grundade ett företag som kom att jämte Carl Fabergé bli tsarfamiljens främste hovjuvelerare. Men hur många vet att en annan Bohlin, Emil Helge, hundra år därefter for västerut för att bli ”stjärnornas sadelmakare”? Edward H Bohlin (som han kallade sig i USA) arbetade sig till en helt enastående position alltifrån att Tom Mix köpte en specialsydd kalvskinnsjacka av honom till stamkunder som Hopalong Cassidy (William Boyd), the Lone Ranger (Clayton Moore and John Hart), Roy Rogers, Ray “Crash” Corrigan, The Cisco Kid (Duncan Renaldo), Pancho (Leo Carrillo), Ken Maynard, Clark Gable, John Wayne, Barbara Stanwyck och många andra av Hollywoods stjärnor. Hans företag finns kvar om än under nya ägare och hans egna konsthantverksalster är efterfrågade som aldrig förr. Nyligen såldes hans Lone Ranger-sadel på en auktion i Kalifornien för 130.000 $ (närmare 1,2 miljoner kronor)! Och här i Sverige är han idag helt okänd! Det kommer jag att försöka ändra på i en senare artikel.

Ett annat lika okänt namn dök upp på ett fotografi: ”Monsieur Erik”! Han såg ut att kunna ha med mode att göra på bilden där han välkomnas på Stockholms Central av farbror Tom. Men vem han var eller vad han sysslade med, tog det lång tid för mig att finna ut. Att han visade sig vara en av världens främsta hattkreatörer genom tiderna, representerad på såväl Victoria and Albert Museum som på en mängd amerikanska designmuseer, var det mer en slump att jag kom på. Han föddes i Danmark och började som 15-åring som dräng hos en stor pamp. Men redan två år senare etablerade han sin första salong i Paris tillsammans med den sedermera världsberömde Jacques Fath! Tidvis hade han även salong i London men etablerade sig 1936 i New York och där blev han kvar under varumärket ”Braagaard” (för det fanns redan en ”Erik”).
Även om denne bemärkansvärda herre kommer jag att skriva.

 

Men den gemensamma nämnaren – farbror Tom – förtjänar en närmare presentation. För han tillhörde de verkliga pionjärerna inom svensk reklam och marknadsföring.

Tom Albert Björklund, född den 27 juni 1898. Tog studenten i Södra Latin och gick igenom Handelshögskolan 1919. Efter Handels for han och några andra studenter över till USA för att studera marknadsföring vid Columbia University. Då lärde han känna Ivan Nordgren som blev hans vän för livet. Ivan, kallad ”Ki”, blev sedermera också min gudfar och del av det klassiska ”gäng” som innehöll mina föräldrar, Dudde och Tom Björklund, Ivan ”Ki” och Gull Nordgren, Karin och Elof Ahlström samt Anna och Birger Casserman. Herrarna möttes varje måndagskväll under vårar och höstar på SALK-hallen i Alvik för en timmes tennis. Därefter middag hemma hos något av paren, avslutat med bridge. Alla herrarna hade någon form av reklam- eller handelsmannabakgrund. De tre paren Nordgren (Apoterkarnes Bryggerier), Ahlström (Annons-Krantz) och Casserman (Cassermans Väskor) blev alla mina gudföräldrar. Undra på att jag kom att ägna mig åt såväl butiksreklam som köpenskap!

 

När Tom varit ett par år i USA så blev rektorn vid universitetet, 1922,  uppringd från Sverige och en röst säger: ”Hello. My name is Josef Sachs. You have a young talented student there by the name of Tom Bjorklund. Can you, please, see to it that he packs his bags and is sent back to Stockholm. He is to become head of advertising at my department store here in Stockholm”. Josef Sachs hade bara sju år tidigare invigt sitt nya stora varuhus vid Hamngatan i Stockholm och ville ha en verklig kraft med ett modernt sätt att tänka och verka vid sin sida.

Tom packade sina väskor och reste hem och efter den dagen förblev han AB Nordiska  Kompaniet – NK – troget resten av sitt yrkesliv. Först som reklamchef 1922-1929, sedan som Försäljningsdirektör från 1931 och som vice verkställande direktör från 1944 tills han 1958 pensionerades och avslutade sin yrkesgärning med att på NKs och Svenska Reklamförbundets uppdrag, skriva den svenska reklamens historia: ”Reklamen i svensk marknad 1920-1965”, 1200 sidor i två betydelsefulla band. Redan tidigare hade han gett ut flera undervisningsböcker kring reklam och marknadsföring. Han var ordförande i Stockholms Reklamförbund och i Svenska och Nordiska Reklamförbunden. Han var hedersledamot av Handelshögskolan i Stockholm och försedd med Reklam- och Marknadsförbundets guldmedalj. Kort sagt: han var en av reklamens stora och mest fram-stående pionjärer i Sverige. En förnyare av detaljhandeln och utvecklingsdrivande nytänkare.

En av de yngre NK-direktörerna, Carsten Bratt, sa en gång till min syster Brittmarie: ”Du ska veta det, Brittmarie, Tom var den ende av oss alla som verkligen visste vad vi sysslade med!”

 

1937 lämnade Josef Sachs över VD-stolen till sin son Ragnar, som börjat på företaget tre år efter Tom. Man kan säga att Ragnar och Tom blev ett radarpar som tillsammans gjorde NK till DET STORA VARUHUSET. De kompletterade varandra, hade samma referensramar då också Ragnar studerat amerikansk detaljhandel, och de hade roligt och trivdes ihop.

 

 

Under Toms tid tillkom inte bara de amerikainfluerade julhandelsaktiviteterna, den påkostade och omfattande julskyltningen av hela varuhuset (som blev ett event varje års första skyltsöndag), tomten i ljusgården som tog emot barnens önskelistor (vaktmästare Gustav Wellerstrand, omstyrd av Dramatens perukmakare Börje Lundh), utan också ”sodabaren”, ”korgstolarna”, de stora specialutställningarna. Och inte minst den medvetna satsningen på svenskt konsthantverk. Tom knöt tidigt arkitekten Elias Svedberg till NK som chef för möbel- och inredningssidan. NKs verkstäder i Nyköping blev en viktig kugge i varuhusbygget. Möbelformgivare som Axel Einar Hjort och textilkonstnärer som Astrid Sampe knöts till verksamheten. Nära samarbete med de stora glasbruken och porslinsfabrikerna ledde till stora framgångar. Elias Svedberg kom så småningom att efterträda Tom som vice VD.

 

När Tom närmade sig pensionen och det stod klart att också Ragnar skulle lämna VD-posten för att bli styrelseordförande och varuhuset därigenom skulle genomgå ett generationsskifte, så gjordes det upp att Tom på uppdrag av NK och Reklamförbundet skulle få sammanfatta det drygt halva sekel av svensk reklamhistoria som han varit med om att bygga och förverkliga. Så han fick ett kontor på Västra Trädgårdsgatan där han kom att tillbringa några år med efterforskning och skrivande av sitt magnum opus.  

En person han inte kunde förbigå i boken var faktiskt hans egen svärfar, som han kallade ”Sveriges Reklamchef”! Oscar Werner hade i sin roll som grundare av och föreståndare för Järnvägsmuseet, samtidigt som han uppehöll sin tjänst som SJs Förste Baningenjör (motsvarande chef för det senare Banverket), redan tidigt på tjugotalet byggt upp en reklamavdelning inom museet. Det dröjde inte länge förrän denna avdelning hade fler anställda än själva museet!
Detta hängde samman med hans aktiva roll i samband med världsutställningar och internationella mässor då han kom att verka som generalkommissarie. I samband med minst två av dessa, 1926 vid en internationell utställning i Grenoble och 1939 vid världsutställningen i New York så beordrade han sin svärson på NK att flyga ut ett svenskt smörgårdsbord för servering till i det första fallet en begränsad skara VIPs och i andra till alla inbjudna vid öppnandet. I det senare fallet hade farfar Oscar förfärdigat ett stort roterande runt bord från vilket läckerheterna serverades.

[GRENOBLE. Tidningsreferat:


"Rensadel per flygmaskin till Grenoble!

Nästa onsdag komma enligt DN, generaldirektör Granholms (oläsligt) att bjuda på  bankett i Grenoble, en verkligt svensk måltid, som till på köpet skall tillagas i kungliga huvudstaden och sedan delvis nedsändas pr flygmaskin till ort och ställe. Enligt vad man berättar hos NK utgöras gästerna av ett tjugotal utlänningar, fransmän, italienare, spanjorer m.fl. representanter vid Grenobleutställningen vars officiella svenska representant och generalkommissarie för Sverige, Kapten Oscar Werner, skall fungera som värd vid banketten.

Först upptager matsedeln ett hejdundrande svenskt smörgåsbord vars olika rätter kommer att förses med små kort, som på franska tala om deras beståndsdelar och var i Sverige de mest förekomma. Bordet kommer att upptaga sill i olika former, strömming i olika former, massor av svensk ost, bl.a. Västerbottens och Jämtlands mesost, kaviar och en del delikatesser m.m. varav en del redan nedsänts per järnväg till Grenoble. ..... Till efterrätt serveras äkta skånsk spettekaka, likaså framställd på NK. Spettekakan blir så stor att den måste tas itu i två delar vid transporten - pr tåg - vilka sedan hopsättas vid framkomsten. ..... Bordet ska dekoreras med grenljus i blått och gult, rönnbär och andra svenska prydnader. Som placeringskort blir det ballonger från NK som fasthålles vid bordet av små ankare. På varje ballong skall gästens namn stå tryckt, och snöret skall vara prytt med respektive länders flaggor.  ....  Det är den första större måltid NK skickar utomlands, men i somras levererade firman kokta kräftor pr flygmaskin till Paris."

NEW YORK.



"Smörgåsbordet slog igenom internationellt på världsutställningen i New York 1939 där den svenska paviljongen hade ett roterande smörgåsbord i paviljongrestaurangen ’Three Crowns Restaurant’. Det var i New York som ordet förlorade sina prickar och ringar för att istället uttalas ´smorgasbord’. (Wikipedia)" ]

När Oscar gick i pension, tvingades SJ för första gången inrätta en egen reklamavdelning!

Så det är kanske inte så konstigt att jag också kom att ägna min yrkesgärning åt köpenskapsreklamverksamhet! Tom var mig behjälplig med val av utbildning. Han kopplade ihop mig med sin vän Chris Ottander som var rektor vid IHR och senare nästgårdsgranne i Stallarholmen. Tom var en av grundarna till IHR. Men det blev Reklam- och Marketinginstitutet RMI(-Berghs) som jag hamnade hos och fick min utbildning.

 

 

För sina insatser belönades han rikligen. Bl.a. med Nordiska Försäljnings- och Reklamförbundets Guldmedalj 1956, med motiveringen: "För sina förtjänstfulla insatser inom nordisk reklam, som uppbyggare av det svenska förbundet såsom riksorganisation och dess förste ordförande, för avgörande initiativ och mångårigt värdefullt arbete för reklamens sanering, för förtjänstfulla insatser till fromma för reklamundervisningen i Norden, som skapare av betydelsefulla internationellaoch internordiska kontakter, för att i den dagliga gärningen städse ha använt reklamen på ett föredömligt sätt till gagn för näringsliv och konsumenter."

Tom var en utomordentlig sällskapsmänniska, glad och fryntlig. Öppen och nyfiken. En härlig farbror!

Tom Björklund avled den 2 maj 1968 och ligger begravd i vår gemensamma familjegrav på Norra Kyrkogården där också hans hustru och deras båda barn vilar.


I dag är rollerna ombytta. Det är icke Tom, som sin vana trogen knackar på dörren till mitt kontor, sticker in huvudet och frågar: ”Ragnar, har Du tid för mig, det här går på en minut.”
I dag däremot är det jag, som knackar i glaset och frågar: ”Tom, vill Du höra på mig en minut.” Båda rollerna ha dock ett gemensamt, det där med minuten är nämligen icke med sanningen överensstämmande. Lika litet som Toms ärenden till mig äro föredragna på ett ögonblick, lika litet kan jag avfärda det jag har att säga nu på en minut. Därtill har jag alltför mycket på hjärtat och känner föremålet för väl. Jag säger som min morfar sade en gång i tiden: ”Den mannen har jag verkligen praktiserat.”

Hade jag Toms artistiska förmåga och skulle kunna ta till pensel och palett för att måla ett porträtt av Tom, så skulle det bli en färgstark tavla, fylld av liv och rörelse, ty det mest utmärkande draget hos Dig, käre Tom, är just den färg Du sätter på allt Du rör vid, den entusiasm Du själv har för Dina uppgifter och som Du överför på dem Du samarbetar med. Jag skulle kunna tänka mig att det är Du som inspirerat Harry Ungewitter till en av NK:s sagofigurer som lanserades på sin tid, nämligen general Pim-Pim. Liksom denne marscherar Du alltid i täten, slår på stora trumman, samlar Dina trupper till att attack och ger Dig icke förrän slaget är vunnet, d.v.s. den köpande allmänheten har tillfångatagits och givit sig på nåd och onåd. Liksom general Pim-Pim så vilar Du aldrig på Dina lagrar. Ditt vakna intellekt är alltid på språng för att hitta något nytt, som kan tjusa och dra publik och sätta färg på det annars kanske många gånger gråa varuhuset.

 

Ditt motto är: ”Aldrig något stillastående – NK alltid på allas läppar”.

Otaliga är de evenemang Du satt i verket och de slogans Du hittat på. Det var Du, som bad att ”få släppa in Herr Thoresen” och dymedelst gav revyförfattarna anledning till ett litet tillägg ”och Du känner inte igen Ditt bankkonto”. ( Den danske inredningsarkitekten Svend Thoresen var slagfärdig och något av en social institution. I hans lilla rum på möbelavdelningen på NK trängdes tidens celebriteter för att få sina hem möblerade efter gällande mode. Ville man ta avstånd från funktionalismen var barocken i ropet i en bekväm 1930-talstappning kryddad med konst och antikviteter. Thoresen möblerade och inredde på detta sätt åt både Gösta Ekman den äldre och Zarah Leander. MW:s anm.). Det var Du som släppte in King Bore i NK, det var Du som släppte in olika damer i och för borddukningstävlan, som blev en sådan succé, att en oavbruten kö ringlade genom hela varuhuset. Det var Du, som började med miniatyrgolfbanan på takterrassen, Du introducerade badmintonspelet, Du visade de engelska kronjuvelerna. Du ordnade julgranstävlan, det är Du som är pappa till ”Brud och Hem”, det är du som är initiativtagare till ”NK i Ord och Bild” och till det som kallas NK:s Guldklubb, och det är Du som lade ner hela Din själ i det som vi alla ännu ha i färskt minne ”Klart California”. Där uppbådade Du verkligen allt som tänkas kunde, men jag förstår fortfarande inte att Du inte i samband därmed kunde ordna med ett besök av president Truman, åtminstone kunde Du väl ha åstadkommit ett litet telegram från honom eller en grammofonskiva, där han tackade mig för att jag släppt in California i NK. 

Det här är ju bara ett litet axplock på vad Du gjort, och man frågar sig med häpnad: Hur kan en enda människa hinna med så mycket? Svaret blir: Det är bara möjligt, om man har Tom Björklunds arbetsförmåga och arbetsintensitet. Man frågar kanske också: Hur är det att ha en sådan man till medarbetare? På det kan jag lämna svaret i ett enda ord: Idealiskt!

Tom, som är så konstnärligt begåvad på alla de områden, står nämligen i trots av detta med bägge fötterna på jorden och saknar helt de överdrivna känslosvängningar, som i många fall brukar utmärka konstnären och många gånger kan bli påkostande i samarbetet. Jag vill ju inte påstå, att Du alltid är så ekonomisk, när det gäller reklamen, där kommer Din bohemnatur till uttryck. Därför kan jag väl förstå att Pappa blev något häpen när Du på sin tid i samband med en NK-realisation lanserade uttrycket: ”Bli NK-nomisk”. Han hade svårt att förstå, vad NK hade med ekonomi att göra. Han tänkte givetvis då uteslutande på reklambudgeten. Du är emellertid så pass ekonomiskt lagd att Du böjer Dig för sak- och sifferskäl och avstår, om ock med svidande hjärta, från vissa projekt, som absolut inte finna genklang i Dina medarbetares öron. En man med en sådan idérikedom, som den Du besitter, måste ju givetvis då och då sväva ut i det blå. Ja nu är också detta sagt, käre Tom, annars skulle Du väl icke känna igen mig, om jag lät ett sådant tillfälle gå mig ur händerna.

Vad som icke heller passar riktigt ihop med Din konstnärliga läggning är det lugn med vilket Du arbetar, den balans, som är utmärkande för Dig. Du är en osedvanligt harmonisk människa. Förklaringen härtill är måhända den atmosfär av trivsel och förståelse Du funnit i Ditt hem och i Din ledsagarinna genom livet. Hon har förstått Dig, stött Dig och hjälpt Dig på alla sätt. Ett ytterligare bidrag till denna Din balans är nog också, att Du med rätta har den sanna tron på Dig själv. Denna har tydligen redan i ungdomens vår varit ett utmärkande drag för Dig. Det ryktas nämligen att när Tom sökte sin första anställning i USA, så ritade han en tom skruvstol i sin ansökningshandling och skrev över: ”Who can fill that chair?” och på sidan ”I myself”. Huruvida han fick anställningen eller ej, vet jag icke, men att Du ”have filled and still are filling a big chair” i NK, det kan jag intyga.

Jag skulle kunna fortsätta i det oändliga, när jag talar om Dig, käre Tom, både om Dina förtjänster som medarbetare, och som familjefar, vän och människa, ty i alla dessa egenskaper är Du prima. Jag har emellertid en känsla av, att den utbedda minuten nästan hunnit i nivå med tiden för våra samtal på NK och då förstår jag, att det är tid att sluta. Innan dess vill jag dock bringa Dig ett tack, ett varmt och hjärtligt tack för vad Du betytt för NK och för mig personligen. Du har varit en osedvanligt lojal, skicklig och inspirerande medarbetare och har gjort en stor insats i bolaget. Du har varit en trogen och god vän, som man kunnat lita på i alla väder.

Det är min innerliga förhoppning, att hälsa och krafter må stå bi, så att Du ännu länge må få verka på samma föredömliga sätt som hittills, gå till attack med samma frejdiga mod och artistiska förmåga som under gångna år och att Du må få leva lycklig i kretsen av dina kära.

RAGNAR SACHS





TOM BJÖRKLUND
Född 26 juni 1898
Död 2 maj 1968

Examen från Handelshögskolan i Stockholm

Studier vid Columbiauniversitetet 1919-1922

Reklamchef AB NORDISKA KOMPANIET 1922-29

Försäljningsdirektör 1931-1958

Vice Verkställande Direktör 1944-1958

 

Ordförande i Stockholms Reklamförening 1934-36

Ordföfande i Svenska Reklamförbundet 1935-38

Ordförande i Nordiska Reklamförbundet 1936-39

En av grundarna till IHR

 

BÖCKER:
"Hur man annonserar med framgång" 1924

"Hur man gör reklam" 1931

"Handbok i försäljning och reklam" 1938

"Reklamen i Svensk Marknad 1920-1965" 2 band 1967

 

Hans Björklund (1930-2018), inredningsarkitekt SIR.

Praktiskt taget hela 2018 kom jag att ägna mig åt min gamle kusin Hans, vars hälsotillstånd gjorde att jag redan 2017 blev ombedd av honom att bli god man. Hans syn hade då gradvis försämrats så att han knappt såg alls. En misslyckad laseroperation i ett öga hade bränt bort stora delar av synnerven vilket gjorde att han bara såg en ring i periferin. Det andra ögat var även det så dåligt. Hans hörsel var också helt på upphällningen och hans diabetes gav honom ständiga bekymmer med bensår. Allt detta gjorde att hans rörlighet begränsades och han kom överhuvudtaget inte ut längre. Men han ville inte lämna sin trygga lägenhet för ett serviceboende. Han ville klara sig själv. Änkan efter hans gamle vän Sten, Katrin Berggren som själv var över 90, hade då minst en gång varje månad tagit sig med färdtjänst från sitt äldreboende hos "nunnorna i Bagarmossen" för att hjälpa Hans att betala räkningar eftersom han inte såg att själv skriva längre. Katrin ville också bli befriad från denna uppgift och kunna ägna sig mer åt att bara vara vän!

Sent i våras stod det dock klart att Hans inte längre kunde bo hemma. Han hade tagit fel på toalett- och ytterdörrarna och kommit ut i farstun och med tanke på hans dåliga syn var det väl bara tur att han inte föll utför trappan. Hans biståndshandläggare lyckades då komma överens med honom om att flytta till Katarinagården i närheten vilket också skedde. Men där försämrades hans tillstånd snabbt och i början av juli avled han.

 

Då vidtog nästa fas i mitt arbete: att vara testamentsexekutor. Hans hade ingen nära familj och eftersom hans stora intresse varit operakonsten och han dessutom ägnat så stor del av sitt yrkesliv åt Stockholmsoperans byggnad, så var hans vilja att kvarlåtenskapen skulle bilda en stipendiefond för unga talanger inom operans värld. D.v.s. inte bara de som befann sig på och framfår scenen utan även sådana som fanns ovanför, under, bakom och vid sidorna. För alla bidrog till helhetsupplevelsen.

Men det var mycket att röja och ta hand om. Hans led av vår "familjegen" som gör det svårt för oss att göra oss av med saker....

Men denna röjning har också gett mig insikter i delar av Hans familj som jag inte hade förut. Inte minst när det gäller Hans pappa Tom Björklund, legendarisk NK-direktör. Därför kommer jag framöver att både skriva om honom och om NK och en del av de begivenheter där som hade Tom som upphovsman.

Så här skrev jag dock om kusin Hans i den introduktionstext som lades ut som vinjett för auktionshusets temaauktion kring Hans samlingar:

 

 

 

Städrocken var inköpt hos Harald Löfberg AB (idag Hemtex), en manufakturbutik som startade 1900 och således firade sitt 25-årsjubileum samtidigt som den första landsvägsbron mellan fastlandet och Vaxön/Vaxholm byggdes! Ett lustigt sammanträffande som visar sig i denna roliga gamla Paramountjournal från 1926 där både den nya bron och Harald Löfbergs jubileum skildras (plus mycket annat roligt Stockholmsmaterial i filmform från Filmarkivet).

 

 

 

Så hade hustrun sett en rolig idé för att hänga scarfes och plockade fram den gamla städrocken och frågade om hon fick använda tyget. Efter viss tvekan (måste jag tillstå) gav jag henne lov att klippa sönder rocken. Största delen av det ännu mycket vackra tyget finns kvar men en del har blivit till en nyttopryl för dottern!

 

 

 

Har idag varit på besök i "familjemuseet" Järnvägsmuseum i Gävle. Ja, det känns ju faktiskt så. Det grundades år 1915 av min driftige och underbare farfar Oscar Werner som också blev dess förste föreståndare.

 

Alltså blir det 100 årsjubileum om två år! Anledningen till mitt besök var att överlämna den förmodligen sista kartongen med material från farfars privata järnvägsarkiv. Fotografier, böcker, skrifter och kuvert med dokumentation från hans utlandsresor samt hans uniformsrock och mössa. Nu återstår egentligen bara hans vackra diplom, hans ordnar och hans paraduniform. Det får bli när jag trillar av pinn.

 

Farfar, som var SJs Förste Baningenjör och ledde flera stora järnvägsbyggen, hade också en sidosyssla där han började se till att gammalt järnvägsmaterial, vagnar, lok, biljetter, tjänstgöringslistor – allt! – sparades för att dokumentera för framtiden. Detta lär ha varit ett privat intitiativ från honom men det bedrevs också kampanj från andra håll för att man skulle göra ett nationellt järnvägsmuseum, och 1915 blev det till slut en realitet. Allt som magasinerats på olika håll samlades nu på två ställen: lok och vagnar och större saker på Tomteboda utanför Stockholm och mindre ting i en lokal på första våningen i ett hus som låg där Royal Hotel Viking nu står, på Vasagatan.

 

 

Farfar fick nu också ett uppdrag att sprida information och kunskap om SJ och därmed också om Sverige i utlandet. Det skedde genom deltaganden vid stora internationella världsutställningar, turism- och transportmässor, där farfar som generalkommissarie basade för de svenska montrarna. Montrar som fylldes med modeller av de svenska tågen, av Stadshuset och andra sevärdheter och med allehanda promotionmaterial (som man skulle säga idag) om Sverige.

 

När det var utställning i Grenoble 1926 lät farfar flyga ut det första svenska smörgåsbordet för att bjuda invigningsgästerna på, med "placeringskort" i form av heliumfyllda ballonger med gästernas namn, förankrade med kedjor och små båtbojar vid bordsplatsen. 1939 upprepade han samma sak i New York varvid det amerikanska ordet "smorgasbord" myntades. Hans måg, min farbror, Tom Björklund kallade sin svärfar "Sveriges Reklamchef" när han skrev sin tegelsten om den svenska reklamens historia.

 

När farfar gick i pension 1936 såg sig SJ föranlåtet att inrätta en reklamavdelning. Något man inte haft tidigare. 1951, då farfar fyllde 80 år avtäcktes en byst av honom på museet i dess dåvarande plats på Torsgatan under nuvarande Bonniers konsthall. I lokaler som idag används för bl.a. jazzavdelningen vid Svenskt Visarkiv där jag på nytt tillbringar en del tid. Bysten som efter att museet flyttat till Gävle stod i museientrén, har dock idag förvisats till en magasinshylla där den tronar tillsammans med Gustav V och Oscar II! Kanske får den dyka upp till 100-årsjubileet igen! Kanske för att för många nyfikna barnafingrar nupit honom i näsan!

 

 

 

Ett slitet svart plåtkassaskrin med gulddekor har följt mig länge. Jag har väl aldrig reflekterat över dess bakgrund annat än att jag vet att det kom från min farfar Oscar.

 

När barnbarnen nyligen behövde ett kassaskrin till sin loppis så plockade jag fram det och öppnade också mittfacket (som förmodligen är tänkt för sedlar medan mynten lades i de båda sidofacken) fann jag ett litet hopvikt brev i botten som berättade om skrinets bakgrund. Brevet är skrivet av min farfarsmor Elisabeth, Betty kallad, Andersson-Werner, till min farfarsfar Olof Andersson, sjökapten och fram till sin pensionering befälhavare på  s/s Bylgia som trafikerade Klarälven för Uddeholmsbolagets räkning. Läs mer om Bylgia, eller "Bölja" som hon kallades här.

 

Bylgia var ett kombinationsfartyg för Uddeholmsbolaget. Dels fungerade hon som representationsfartyg, dels som personalutflyktsfartyg (då också en lång pråm släpades efter med tälttak och sittplatser), dels som timmerbogserare men också som godstransportfartyg. För allt detta behövde Kapten Andersson givetvis föra räkenskaper och ha en handkassa. Hans kassabok har jag sedan tidigare i behåll, men nu insåg jag också att det var hans personliga kassaskrin jag haft så länge utan att veta det.

 

För så här har hans kära hustru skrivit med sin vackra piktur i det brev som alltså låg kvar längst ner i skrinet:

 

 

Kan vi tänka oss denna omtanke i det lilla idag?

 

 

Journalisten, globetrottern m.m. fotograferad i Himalayas bergstrakter

Min frände och vän, Christer Frunck har avlidit omkring en månad efter det att hans gamla, nästan hundraåriga, Mamma, journalisten Marga Lettström-Lundmark avled. Det har blivit lite många begravningar på kort tid i familj och vänkrets och jag hoppas nu på lugnare tider.

"Trasslingar" eller "Krånglingar" brukade jag kalla Christer och hans syster Lena eftersom jag inte var riktigt klar över släktförhållandena. Att Christer och Lenas mormor Gerda Lettström var befryndad med min farmor visste jag eftersom båda kom från "Svanströmska Smålandssläkten". Nu har jag fastställt att vi var femmänningar! D.v.s. Marga var brylling med min pappa. Min farmor Hilma var syssling med Gerda Lettström. Och den gemensamme förfadern var Sven Svanström vars son Gustaf Wilhelms "lefnadsteckning" jag tidigare publicerat på denna blogg.

Christer var egentligen jämnårig och vän med min äldre syster, men blev som lärare vid Jan Eric Löwenadlers ferieskola på Franska Rivieran runt 1960, då jag var elev, också min vän. Bl.a. besökte vi då flera gånger hans fantastiska mamma Marga i hennes och maken Berndt Lundmarks viste i Haut-de-Cagnes.

Vår vänskap accentuerades då Christer först förlovade sig med en av mina mycket goda vänner och senare gifte sig med min konfirmationskamrat Ulla.

Christer var ömsom en bullrande levnadsglad garcon och ömsom en bitsk och oövervinnlig debattör. En människa man aldrig kunde vara likgiltig inför. Där fanns såväl en starkt glädje som stor sorg.

Han kom från en förmögen familj och förväntades inte att skaffa sig någon egen försörjning. Fadern, advokat med en framgångrik järnhandelsgrossiströrelse i ryggen ansåg att Christer skulle leva på månatliga "allowances" från fadern. En "marionettordning" som aldrig tilltalade Christer.

Förhållandet far-son var väl aldrig det bästa. Föräldrarna skildes redan tidigt och fadern tilltvingade sig vårdnaden om Christer som fann sig som en främmande fågel i faderns nya snabbt etablerade familj. Hans svårigheter att binda sig emotionellt hade sin grund i den uppslitande och för honom som barn helt obegripliga skilsmässan. Däremot upprätthöll han livet ut goda relationer till sin mor och till hennes båda senare äkta män, först i ett stormigt äktenskap med skådespelaren Georg Rydeberg och sedan ett harmoniskt och livsvarigt med affärsmannen Berndt Lundmark.

Efter avslutad skolgång sökte sig Christer genom universitetets humanistiska vägar i förhoppningen om att finna en fastare bas i tillvaron. Filmens värld tilltalade honom intuitivt och han engagerade sig i universitetets filmklubb där han tidigt fascinerades av den nya franska filmvågen med regissörer som Truffaut och Chabrol. Ett engagemang som senare – efter en "halvtid" på Journalisthögskolan – bidrog till att han av styrelsen för det nybildade statliga Filminstitutet, erbjöds jobbet som dess förste informationschef.

Christer hade höga ambitioner och gjorde ett jätteinsats men fick aldrig någon uppbackning eller ens uppskattning från den dynamiske, självupptagne och diktatoriske chefen Harry Schein. Istället fick han veta när han återvände efter en tids – av läkare påkallad – sjukskrivning, att Schein ansåg att han borde "söka sig ett annat jobb som passade honom bättre"! Alltmedan en efterträdare handplockad av Schein väntade i kulissen.

Detta blev ett avgörande slag mot Christer som kom att trigga igång det bipolära syndrom han säkert burit latent. Hans fortsatta liv blev en vandring mellan höjder och dalgångar som han själv beskrivit väl i sin biografiska skrift "Mellan polerna".


En mottagning på Rosenvik på Djurgården för att lansera Christers nya filmprojekt. Själv kom han två timmar för sent eftersom han satt fast på flygplatsen i Paris. Men här står han längst till höger med en av de franska intressenterna i projektet. Den äldre mannen i bildens vänstra kant är husets herre, den viktigaste personen i Christers liv enligt Christer själv, hans morfar Överintendenten och Drottning Victorias förtrogne, Harald Lettström i samtal med Christers halvbror krögaren Christer Rydeberg. Därefter följer Marianne Rosenlöf-Rahmqvist, kulturjournalisten Ingemar Björkstén och jag själv. Den dramatiska klänningen sitter på min vän och Christers fästmö vid tiden, Margareta Lindholm som samtalar med Carl-Wilhelm Liljencrantz, en av Christers äldsta vänner, och Margaretas bror Harald. Kvinnan i bakgrunden med "pillerhatt" och vit krage är skådespelerskan Eva-Britt Strandberg och bakom henne skymtar regissören Vilgot Sjöman.

Ett försök att mitt i en manisk period importera fransk kvalitétsfilm till Sverige och att realisera en egen filmproduktion tillsammans med filmaren Stig Björkman, Eva-Britt Strandberg och Sven Wolter, slutade närmast i en katastrof som det tog många år att återhämta.

Istället blev det TT – Tidningarnas Telegrambyrå som Christer kom att ägna sin fortsatta yrkesbana. Där, i ett litet tight gäng av professionella journalister blommade Christer vilket en av hans gamla arbetskamrater underströk vid samlingen efter begravningen då han talade om Christers förmåga att extrahera det väsentliga ur nyhetsmaterialet och att kunna överbringa erfarenheter och lärdomar till dem som kom efter honom. Sedan han slutat på TT blev han freelance-journalist och skrev också t.ex. en fin reseskildring i bokform om Seychellerna.



En annan beröringspunkt mellan Christer och mig var syskonen Hederström, i mitt fall skådespelaren, dansören, Stockholmsguiden, Kungl. kammarvaktmästaren m.m. Bosse Hederström och i Christers fall fotografen, globetrottern, författarinnan m.m. Marianne Greenwood, uppburen musa till både Pablo Picasso och Evert Taube, med bostad i Antibes. Flera oförglömliga måltider hos Christer, hos oss och i Bosses lilla krypin på Döbelnsgatan och den sista med Marianne vid samlingen på Slottsbacken 2 efter Bosses begravning i Slottskyrkan.

Flera av talarna vid samlingen efter Christers begravning berörde hans "turnérande" till vänner över hela landet. Också vi fick del av detta då Christer kunde dyka ner och bo några dagar också tillsammans med sin kära Ulla. Alltid intensiva och oförglömliga dagar. Givande diskussioner på hög nivå. Christers kunskaper var omfattande i många ämnen och han fängslade med sin entusiasm. Ett par gånger bodde han hos oss under mer besvärliga perioder och då kändes det gott att kunna finnas också för honom. Bl.a. en gång då han varit i Afrika på jobb men inte haft tillräcklig mängd av de litium-tabletter som hjälpte honom att hålla mano-depressiviteten i någorlunda schack och han visste vad det skulle komma att innebära innan medicineringen åter kunnat byggas upp.


Monsieur le Patron firar midsommar 1988  i La Belle France

Han återgäldade alltid gästfrihet. Vi kommer alltid att med välbehag minnas de midsommardagar då först min födelsedag firades i vår hyrda våning i Peymeinade ovanför Rivierakusten varefter vi bodde över midsommar hos Ulla och Christer i det lilla ombyggda stallet i Var som han köpt några år tidigare. Köpet och ombyggnaden av detta var ett kulturskiljande administrativt äventyr i sig som Christer livfullt återberättade.


Christer på grillmiddag på Kumla Gård 2003. Det bör måhända påpekas att han faktiskt har ett par små badbrallor på sig!

Vi kommer att sakna Christer! Han förkroppsligade generositet, på alla sätt, också genom att bjuda på sig själv. Han var äventyret. Han var livsglädjen men också tvivlet, ifrågasättandet och sorgen. Han var bullret, han var dominanten men han var också lyssnaren, den intresserade, den nyfikne. Han var en riktig Grandseigneur!


Javisst Herrn! (Christer tvättar bilen på Dufveholm 2003)

Min Mamma som dog före jul och begravdes häromdagen hade levt ett långt liv. Så när som på tio dagar, etthundra år.

Vad har hon inte fått uppleva av utveckling. Allt det vi idag tar för självklarheter och som våra barnbarn inte ens kan förstå att det har funnits tider då inte TV eller ens radio fanns!

En gång på 20-talet skrev Mamma en skoluppsats om hur grammofonen kom till hennes familj. En uppsats hon återfann för ca. tio år sedan och bad mig kopiera upp så att hon kunde ge till sina barnbarn och barnbarnsbarn för att ge dem en bild av vilken betydelse grammofonen fick. Man kan också ha i minnet att 78-varvsskivorna och dessa vevgrammofoner förblev i stort sett desamma under runt 40 år innan de försvann i slutet av 50-talet.

Här kommer Mammas uppsats från 1928:

”Vår grammofon!” av Ann-Mari Hardt den 21.4.1928 (17 år)

Vår grammofon är en av dessa moderna grammofoner i form av en resväska, som har den stora fördelen framför de gammalmodiga åbäkena att vara ytterst lättskött, lätt att föra med sig och ha ett behagligt ljud.

Det var förfärligt många om och men, innan vi fick den.

Då min bror Arne och jag hade små danstillställningar, brukade vi få låna en grammofon av en familj.

Då kunde vi ibland få behålla den två,tre dagar efteråt, och vi utnyttjade tillfället på bästa sätt.

Tidigt på morgonen började vi spela på den och dansa efter de härliga skivorna. det dröjde inte lång stund, förrän mamma och pappa kom ut rosenrasande och frågade vad vi menade med att störa hela husets morgonsömn.

Och när vi förde det ämnet på tal, att vi själva skulle skaffa en grammofon, kan man förstå, att vi möttes av kraftiga protester. ”Då kommer ni att spela både natt och dag, och vi får inte en lugn stund i huset.”

Men så fick vi en gång låna en resegrammofon på His Master’s Voice med inte alls det vanliga skrällande ljudet utan ett behagligt och mjukt ljud.

Skivorna var också särskilt väl valda av Arne och mig, med den påföljd att mamma och pappa kom överens om att en sådan grammofon kunde man möjligtvis stå ut med.

En dag kom pappa till vår stora förvåning hem med en grammofon plus åtta skivor. Vi började spela ögonblickligen förstås och fortsatte ända till sängdags.

Men nästa morgon, då vi började spela en skiva insjungen av Ernst Rolf klockan halv nio låste mamma igen grammofonen och tog sedan hand om nyckeln. Det bar sig så till, att några ungdomar samma kväll kom upp till oss, och då mamma inte var hemma, kände vi oss föranlåtna att bryta upp låset för att de skulle få beskåda underverket och njuta av skivorna.

Nu går den inte längre att låsa.

Vi blev ögonblickligen rekommenderade skivor i mängd; ”I’ve got the girl, var alldeles utmärkt, Me too ganska gammalmodig men ändå riktigt trevlig!”

Nu har vi ett ganska ansenligt antal skivor i alla olika genrer.

Sångskivor; engelska, som är utmärkta, svenska, som inte är något vidare.

Jag tycker inte, att det svenska språket gör sig något särskilt på grammofon. Den ende som i mitt tycke, kunnat göra språket välljudande och njutbart på grammofon är Sven Olof Sandberg.

En amerikansk skiva; The Merrymakers’ Carnival, insjungen och inspelad av The Merrymakers, är en mycket trevlig skiva. Man får höra alla instrument man kan tänka sig, vart och ett har sitt solo. Bland annat spelar Amerikas bästa banjospelare ett nummer på sin banjo. Det är ett riktigt underhållningsprogram.

Det dominerande inslaget av skivor är naturligtvis dansskivorna; Vals, Blues, Foxtrot, Tango o.s.v. Pianosolona är riktigt trevliga, till exempel Chopinata.

En skiva står ensam i sin genre, den heter När juldagsmorgon glimmar. Den har vi spelat en gång, på Julafton.

Nu spelar vi inte längre så mycket att mamma behöver vara rädd för att vi skall bli uppsagda. Men vi är alla överens om, att det är ett särdeles angenämt och trevligt sällskap.        (Läraren med signaturen CL gav betyget Ba+)

Min mormor Maja med min Mamma

Min Mamma, Ann-Mari Werner avled den 12 december,  tio dagar före sin hundraårsdag. Hon efterlämnar tre barn, tio barnbarn och  arton barnbarnsbarn.

Mamma föddes den 23 december 1911. En god vän till min son sade till honom: ”Betänk att när din farmor var lika gammal som din dotter är nu hade inte ens första världskriget börjat!”

Det ger perspektiv på det långa liv som hon kom att få leva. Hon växte upp vid Östermalmstorg i Stockholm. Dotter till textilgrosshandlaren Arvid Hardt och hans maka Maja. Arvid tillhörde ett bowlinggäng som också hyste bl.a. den blivande statsministern Per Albin Hansson, tecknarna Birger Lundquist och Carl A Jacobsson (signaturen JAC) .

Föräldrarna var sysslingar från Bjuråker i Malung men hade vuxit upp på olika håll. Arvids föräldrar ”utvandrade” till Ottebol, Arvika medan Majas föräldrar lockades till Vaxholm där de öppnade handelsbod.



Mammas mormor, Marit Larsdotter var vandringskulla i sin ungdom och ”gick med varor” från Dalarna och runt i Sörmland. Vandringslusten satt i hela livet också sedan hon blivit bofast i Vaxholm med man och barn. Det hände att hon helt enkelt fyllde en säck och gav sig av och lämnade barnen i händerna på maken och äldsta dottern Maja, som därför aldrig var särskilt förtjust i sin mor, medan Mamma som barn fann henne fascinerande med alla de historier hon kunde berätta.



Mamma sattes tidigt i Franska skolan vars byggnad på Döbelnsgatan är jämnårig med Mamma. Där fick hon många vänner för livet. Vänner som i många fall hade spännande och betydelsefulla föräldrar. Som DNs, VeckoJournalens och IDUNs legendariske chefredaktör Beyron Carlsson, vars dotter Ulla (tillika journalist och författare) förblev Mammas nära vän till sin död 2002.


Mamma, Beyron Carlsson, Ulla och den fantastiskt underbara och galna Anna Beyron som jag minns väl från min egen barndom.


Här balanserar Beyron Carlsson med Ulla och Mamma på en stege. På Laggars? Eller Lambarudd?


Hos en annan klasskamrat och vän, Louise Stenhammar, (där hon f.ö. också för första gången fick bada i badkar med rinnande varmt och kallt vatten) mötte hon en ung försagd gosse som gjorde tafatta försök att uppvakta henne. Den unge mannen blev senare i livet en framgångsrik kompositör med namnet Erland von Koch. När Louise och Mamma var i 95-årsåldern och möttes berättade Louise att hon mindes Mamma som klassens skönhet! "Där ser man!" sa Mamma.

Familjen Hardt skaffade runt 1920 ett sommarställe på Östra Ekudden i Vaxholm. En gammal fiskarstuga tillbyggd med övervåning, glasverandor, torn med balkong och snickarglädje. Där träffade Mamma ännu en jämnårig flicka, Birgit Rosengren, vars storasyster Margit redan var framgångsrik operettsångerska och gift med Kurt Jacobsson, skaparen av NKs franska damskrädderi. Kurt, som senare i livet kom att forma kläder också för Mamma, var en generös man som rikligt belönade Mamma och Birgit när de mötte honom vid Waxholmsbåten och bar hans väskor till det Rosengrenska tjället. Samma generositet visade inte Margits näste make som då ännu var en fattig tjugofemåring, nämligen Erik Zetterström (Kar de Mumma).


Birgit Rosengren och Mamma på Ekudden i Vaxholm


Mamma och Birgit anordnade storstilade revyer för föräldrar och deras vänner med ”kläder från egen atelier”! Den egna ateljén var i själva verket mamma Maja.
Birgits morfar var den legendariske Hamburger börs-krögaren m.m. August Hallner och tidigt fick de båda flickorna sitta hos Birgits mormor i spritkassan på Börsen för att beskåda ett eller annat musikframträdande.


Bild från "Revysoppan" 1926 på Familjen Rosengrens brygga i Vaxholm. Vem den unge mannen är har vi inte lyckats utröna. Förmodligen en grannpojke.


Mamma och Birgit på äldre da'r.

Hur gick det då till på den tiden (Mamma var 14 år) när flickor och pojkar skulle mötas i Stockholm?
Mamma berättar:

Efter skolan gick man Strandvägen fram och tillbaka. Från Nybroplan till Skeppargatan, där man vände och gick tillbaka. Så gjorde också de unga männen, som alla hade öknamn. Sture Lagerwall t.ex. kallades "Håret" efter sitt vågiga hårsvall.

Rätt vad det var kunde en konversation uppstå. Det kunde också ske på t.ex. det konditori som frekventerades i de lokaler som sedermera blev Restaurang Intim på Smålandsgatan mitt emot Teatergrillen.

En sådan konversation med en blivande student, ledde till att Mamma första och enda gången blev förfalskare!

Hur gick nu det till då:

Jo, studenten var en mycket fager ung man. Mamma ville uppvakta honom med en röd ros då han tog studenten. Hon visste inte vad rosen kunde kosta och eftersom hon bara hade 1:25 så frågade hon hembiträdet Stava om hon kunde få låna en krona. Stava hade dock bara en tia som hon lånade till Mamma. Rosen kostade dock bara 1:25 varför tian blev kvar i Mammas portmonnä som låg i hennes handväska som var av den typ man klämde fast under överarmen. I tumultet på skolgården upptäcker Mamma plötsligt att väskan är borta och börjar förtvivlat leta. Vännen Nina och de andra flickorna säger hela tiden till henne: ”Bry Dig inte om det, vi skramlar ihop till Din tia, kom  nu!” De ville ju inte missa festen och möjligheten att få dricka vin.

Till slut gav de upp och gick till festen, drack sitt vin och hade jätteroligt.

Uppvaknandet var inte lika kul. Nu måste Mamma berätta för Stava vad som hänt. Stava sade dock att "om Ann-Mari går mina ärenden till affären under en tid så blir det nog bra med den saken". Fantastiskt, eftersom en tia ändå måste ha varit mycket för en jungfru på den tiden.
En dag sade Stava till Mamma att "om nu Ann-Mari hämtar mjölken och brödet från affären, så är vi kvitt".

Men med handväskan försvann också Mammas spårvagnskort. Men hon hade kvar kortet från 1925 så hon ändrade helt enkelt femman till en sexa!

Hon visade upp det för konduktören lite snabbt och det gick bra. Men sedan när hon skulle gå av, bad han att få se på det igen. Kallsvetten bröt fram på Mamma. Konduktören tittade på kortet, tittade på Mamma och gav det sedan tillbaka.

Som Mamma sade: mycket klok man. Han insåg att Mamma insåg att han visste och att hon inte skulle använda sig av kortet igen och att aldrig mer försöka samma sak igen.

Hon gick resten av terminen! Tillsammans med klasskamraten och bästisen Nina. Istället för att gå till spårvagnahållplatsen på Karlavägen gick hon till Nina som ännu var i nattlinnet och sedan sprang de till skolan på Döbelnsgatan. Mormor skulle vetat detta sa Mamma. Hon som alltid var så fussy med Mamma som aldrig fick anstärnga sig och alltid skulle skyddas. Det hade att göra med att Mormor ju förlorat Mammas lillasyster Karin några år tidigare.



Med klassen i Franska skolan fick Mamma vara med om en skolresa till Poitiers i Frankrike, vilket på den tiden var mycket ovanligt och föranledde stora artiklar i dagspressen. Skolan ägdes och drevs fram till 1978 av en fransk katolsk nunneorden och det var till moderklostret i Frankrike som resan ställdes. De franska systrarnas undervisning var dock helt ekumenisk och följde hela tiden svenska skolförordningar.

”I Paris hade vi underbart! Kan Du tänka Dig, när vi åt lunch fick vi både starkt rödvin och champagne, så jag kände mig faktiskt riktigt snurrig i huvudet” skrev Mamma hem till sin bästis Ulla Beyron som av någon orsak inte var med på resan. Men lopporna i hotellsängarna var väl inte lika kul!

Med  just Ulla Beyron delade Mamma ytterligare ett intresse, nämligen att skriva. Ett intresse hon tog upp igen efter andra världskriget då de tre äldre barnen börjat skolan och hon fick lite mer tid för sig själv. Men efter att ha blivit refuserad – om än i uppmuntrande ordalag – av ingen mindre än den legendariske förläggaren Åke Runnqvist på Bonniers, som gjorde samma misstag med Astrid Lindgren (!), så inskränkte hon sig till dagboken och brevskrivandet till vänner och bekanta.



Efter avslutat skolgång blev det en sekreterareutbildning för Mamma. Morfars chef och vän, David Holmblad, hade skrivit till rektorn för Stockholms stads högre folkskola för handelsutbildning att Mamma skulle få gå där. Skolan ansågs vara en mycket hård experimentskola. Mamma blev bäst i skolan på språk. Duktigare än lärarna i franska (vilket de erkände). Mamma pluggade varje dag utom lördagar till halv tolv på kvällarna. Rektorn hette Ehlin och var bror till Konserthusets förste chef Sigfrid Ehlin som hade bett sin bror rekommendera någon som kunde rycka in som hans sekreterare. Rektorn rekommenderade Mamma eftersom han visste att hon inte bara var duglig utan också musikalisk. Så efter en kortare sejour på Morfars kontor, dit Morfar tog med henne första dagen efter skolavslutningen och satte henne att arbeta med faktureringen så började hon på Konserthuset.

I hennes uppgifter ingick tydligen också att bistå med uppläsningar och den 26 april 1930 läste hon från Konserthusets stora scen en dikt, ”Det skönaste landet” av Bertil Gripenberg.

Men morfar betraktade ändå detta som ett övergående arbete och fortsatte komma till henne varje dag med Svenska Daglbaldets jobbannonser. En dag var det en annons från en av Stockholms främsta advokatkontor. ”Och advokatbyråer är bra! Ett sådant jobb kan leda till många olika saker” sa Morfar. Var han synsk?

Men Mamma sökte platsen och intervjuades av den 12 år äldre biträdande juristen och delägaren Einar Werner. Konserthuschefen hade skrivit i sitt betyg om Mamma att hon var "en intagande person". Möjligen fann advokaten detta vara sant, trots att han lite elakt  sa: ”Franska Skolan kan väl inte vara någon bra skola. Jag har så många ansökningar från kvinnor som gått där”. Mamma tänkte då att hon hoppades att hon inte skulle få jobbet.

Men det fick hon, och började på kontoret på Västra Trädgårdsgatan, där hon snabbt utsattes för den biträdande advokatens uppvaktning.



Det ledde till giftermål den 6 augusti 1933. Inte helt okomplicerat eftersom inte bara den betydligt äldre – och gifte – chefen för advokatbyrån, som var en av Stockholms kända ”kvinnokarlar”, utan också en av dennes klienter, en stenrik bankir, kastade sina lystna blickar på den förtjusande unga sekreteraren. Chefen gjorde sedan vad han kunde för att försena såväl bröllop som bröllopsresa för de unga tu och de båda advokaternas vägar skiljdes därför åt och Pappa öppnade eget kontor på andra sidan Kungsträdgården. Mamma blev hemmafru i den lägenhet de valt ut åt sig. En s.k. byggmästarlägenhet på Kaplansbacken vid Kungsholms kyrka, med ett par extra rum och en lång balkong med utsikt över hela Stockholm.

På den tiden var bostadssituationen en annan än idag och fastighetsägarna underbjöd varandra för att locka till sig hyresgäster. Lägenheten blev Mamma trogen till sin död. 73 år!

Musiken spelade en stor roll i Mammas och vårt liv . Det har alltid funnits en flygel i vårt hem vid vilken hon ofta satte sig att spela. Inte minst om familjen hade gäster hemma som skulle underhållas, antingen av pianospel eller av sång av de fyra barnen till Mammas ackompanjemang. Också Pappa hade en musikalisk ådra och spelade i sin ungdom många instrument. Sedan han gifte sig blev det dock endast undantagsvis som han spelade på sin mandolin eller på den pärlskimrande banjon.

Men också film och teater där hon blev ett riktigt uppslagsverk. Och böcker läste hon jämt. Och ända till slutet, då vi dock turades om att läsa högt ur den nya boken om Gösta Ekman, som hon givetvis upplevt.


Pappa och Mamma


Mammas och Pappas äktenskap blev osedvanligt lyckligt. Även om det utsattes för svåra prövningar så var det som vår farfar sa på deras tionde bröllopsdag: ”Ni visat oss hur man bygger tempel med trohets mursten av gyllne glans”. Han pekade också på en annan viktig sida av det liv Mamma och Pappa levde:

”Er kärlek hölls dock ej svartsjukt bunden.
Frikostigt gav ni åt oss er lott.
Ej minst vi känner i denna stunden,
hur väl ni unnar oss allting gott"



Vänsäll är ett ord som sällan används idag. På Språkrådets hemsida finns 17 fria ordböcker/listor. Ordet finns endast i två av dessa. Inte ens i Akademiens ordbok men väl i dess ordlista, dock utan förklaring. Svensk Synonymordbok listar ordet och är den enda som ger en förklaring av ordet: ”som har många vänner, omtyckt, populär”.

Men det är inte den alltäckande betydelse jag vill lägga i ordet. En betydelse som man kan utläsa av alla de fraser som listas när man googlar ordet.

I begreppet finns tveklöst ett medvetet eller omedvetet ursprung som utgår från den vänsälles egen sida:
Att vara omtänksam, förtänksam, omhändertagande, hjälpsam, empatisk, trogen.

Friedrich Wilhelm Nietzsche har sagt att ”levnadsvisdom – det är att vara vänsäll”


Mamma med vännerna Birgit Rosengren-Ahrle, Stig och Aase Järrel och Eric "Smörgåsbordet" Gustafsson


Mamma var vänsäll! Sina vänners vän. Med ett modernt uttryck kan man säga att Mamma gav ordet ett ansikte.

Hon fick ständigt vänner och hon behöll dem för livet. Antingen det var den gamla skolsyjuntan, den engelska kursen eller ”Gänget”, det vängäng som träffades varje måndag under mer än fem decennier,  och som Mamma blev ”ingift” i. Herrarna spelade först tennis i Alvikshallen en timme och därefter samlades alla hos någon av de fem paren för en god middag följd av bridgespel och allmänna trevligheter.


I kräftkokartagen på Skärfsta gård med Rita och Leif Silbersky


Och hon var lika omtänksam och vänfast mot alla som kom i hennes väg. Vare sig det var Josephine Baker eller frun i mjölkbutiken. Båda blev hennes vänner för livet. Och bland dem som troget önskade henne God Jul ända till slutet och berättade för henne om sina barn och barnbarn fanns en sedan många år pensionerad innehavare av den tobaksaffär på Bolinders plan som sålde hennes dagliga kvällstidning och hjälpte henne att byta batterier i radioapparater och kameror under många år.


Mamma och Josephine Baker


Mamma, Josephine Baker, Lulu Zimais, Torsten Björklund




Men Mamma utsattes också för livets många lättare och svårare prövningar. Inte bara kroppens olika spratt utan också i varierande grad från flera närståendes sida. Men hon stod ändå troget vid deras sida och omfamnade dem med sin värme, omtänksamhet och kärlek.

 

Mamma och journalisten och författaren Allan Fagerström


När hon fyllde 99 gladdes hon åt att hon då blivit äldre än sin mormor och därmed den äldsta i sin släkt. Hon tyckte nog att hon därmed ”gjort sitt”, men ju närmare vi kom hundraårsdagen desto mer trodde vi att hon ändå trots allt också ville vara med den dagen.

Och visst planerade hon för den. Så sent som för ett par månader sedan ringde hon runt och bjöd in till den mottagning hon traditionellt alltid haft söndagen före sin födelsedag den 23e december. Några gamla vänner hade hon inte längre kvar i livet som kunde vara med, men en kusin, några f.d. och nuvarande grannar, tre av sina barn och en mängd barnbarn och barnbarnsbarn. För att inte tala om ett antal brorsbarn och brorsbarnbarn.


Mamma mellan dåvarande mågen Henning Sjöström och författaren Ivar Lo Johansson


Hon författade också en högst personlig text till en gammal Karl Gerhard-kuplett som hon tänkte sjunga för sina gäster. P.g.a. sin nedsatta syn kunde hon inte själv skriva ner den utan memorerade den och sjöng den sedan för mig som fick skriva ner den åt henne. Meningen var att jag skulle skriva ut den med stor stil så att hon hade ett stöd för minnet när hon skulle sjunga den.

Hurra va’ jag e’ bra
Hurra va’ jag e’ bra
Hurra va’ jag e’ bra ida’

Fyllt hundra år till slut
och skaplig ser jag ut
Hurra va’ ja’ e’ bra ida’

Men ni är allra bäst
och därför har vi fest
Nu hyllas ska varenda gäst

Ty ni ska ha de’ bra
och få vad ni vill ha
då har ni lika bra som ja’

Och lycka till med jul
och låt oss ha’ så kul
Hurra va’ ni e’ bra ida’


Mamma och Yoko Ono

 

 

Ett fall en tidig morgon när hon var på väg att hämta morgontidningen den 23 oktober, förändrade bilden. Vi tror att fallet var en följd av en lätt stroke. Hon återhämtade sig visserligen från den och en lunginflammation som följde och var åter hemma i sin egen säng efter dryga två veckor. Samma natt fick hon dock ytterligare en stroke (visserligen inga spår i hjärnscanningen men läkarna bedömde ändå att en propp antagligen passerat) och den hämtade hon sig aldrig från. Sista veckorna kunde hon inte tala och inte svälja. Täta besök av barn och barnbarn, med högläsning gjorde förhoppningsvis tillvaron lite ljusare. När jag t.ex. tre dagar innan hon dog, spelade upp gamla inspelningar för henne där hon själv spelade piano så lyftes plötsligt hennes armar och fingrarna började röra sig över en drömd klaviatur.

Mamma lämnar ett hundraårigt tomrum efter sig. Ett hundraårigt tomrum av glädje, värme, kärlek och omtanke.


Sista bilden av Mamma på Saltsjöbadens sjukhus i december.

Människor kommer att glömma vad Du sagt
och saker som Du gjort.
Men de kommer aldrig att glömma hur Du fick dem
att känna sig.
(Maya Angelou)