En fras som reklammediaföretagen tjatar som ett mantra: "Syns Du inte så finns Du inte!"

Min dotterdotter Mathea har tagit den frasen till sig - men på ett sätt som kanske inte medieföretagen skulle gilla! Hon ser själv till att det hon inte vill se, stänger hon ute!



På detta effektiva sätt tar hon sig förbi ställen hon finner otrevliga.



Som det där obehagliga spindelnätet uppe under takfoten.

Precis så som Mathea gör jag också oftast när jag läser tidningar, ser på TV eller besöker olika hemsidor. Jag blundar för reklamen!

Syns Du inte - så finns Du inte?

(Märk väl att jag ägnat ett helt yreksliv åt konsumentpåverkan - men jag har lärt mig hålla för ögonen!)

Helena Hallgarn, Folkpartistisk vice ordförande i Strängnäs Barn- och Utbildningsnämnd tills igår, meddelade häromdagen på sin blogg och dagen därpå under stora rubriker i Strengnäs Tidning, sin avsikt att avgå från denna post.

Man ska ha i åtanke att Helena Hallgarn på intet sätt är den maktlösa fritidspolitiker hon vill framställa sig som. Hon är företrädare för den styrande majoriteten i Strängnäs Kommun. M.a.o. en politiker med verklig makt.

Hur ska man därför tolka hennes avhopp?

Hon påstår en mängd saker som förnekas av den utpekade kommunchefen och kommunjuristen, ett förnekande som t.o.m. hennes egen ordförande och majoritetssyster Lotta Grönblad instämmer i.

Som majoritetsföreträdare har Helena Hallgarn haft alla möjligheter att få gehör för sina uppfattningar i alla frågor - om hon haft stöd i sin majoritetsgrupp.

Slutsatsen måste bli att hon inte har haft detta interna stöd utan känt sig ställd i kylan. Att då avgå är givetvis en följdriktig åtgärd, men de beskyllningar hon vräker ur sig om tjänstemännens herravälde får onekligen en faddare ton.

Att skylla sin egen oförmåga som politiker på tjänstemännen är ett klassiskt försvarstrick.
Om Helena Hallgarn vill ha något att säga till om i personalfrågor borde hon ha vetat att det är Förvaltningschefens perogativ att själv besluta i personalfrågor och att den rätta vägen att gå vore att påverka sin parti- och majoritetsgrupp att ta upp saken i Förvaltningschefens "styrelse", Kommunstyrelsen.

En sak vill jag hålla med henne om: det var alldeles på tok när Kommunstyrelsen "tog över" beslutsfattandet om Campus men lät Barn- och Utbildningsnämnden (BUN)  stå kvar med budgeten - och skammen. Detta blev helt klart grunden för BUNs nuvarande katastrofala situation.

Men här borde de starka politikerna i BUN ha agerat betydligt hårdare.
Man talar nu om nackdelen med nämndsystemet där stuprörs- och revirtänkande motverkar en effektiv politisk styrning. Om det nu förhåller sig så - vilket jag är beredd att hålla med om - måste slutsatsen bli att BUNs tongivande politiker måtte varit sällsynt lama och eftergivliga under hela denna process - och då menar jag således även under den tidigare majoriteten.

Att vi KS-politiker var mer än lovligt godtrogna inför en ekonomichef som vi utgick från hade full kontroll - inte minst som han var helt uppbackad av sin chef - Jan Heimdahl, är en sak och det ansvaret får vi ta på oss, men att också BUNs politiker var så flata att de lät sig köras över av KS är egentligen lika anmärkningsvärt.

Helena Hallgarns avhopp tyder i själva verket på ett sund spricka i den styrande majoriteten.
I dagens tidning får hon ju knappast något stöd av sin socialdemokratiska ordförande.

Alex Voronov, Strengnäs Tidnings politiske redaktör nappar givetvis på Hallgarns avhopp.
Han pekar i sin gårdagsledare på en svaghet i den nuvarande organisationen och pekar på två färdriktningar. En ren utskottsorganisation eller en återgång till en decentraliserad nämndorganisation.

Att politiken för några år sedan beslöt om en samlad förvaltning var inte fel. Tvärtom så är det en fullständigt logisk uppbyggnad av en kommunal organisation. I dag tar den offentliga förvaltningen vare sig på statlig eller kommunal nivå alltmer intryck av lärdomar om effektiv styrning från det fria näringslivet. Det senaste exemplet är LEAN - de från Toyota härstammande "nya kläderna" som innebär att också en kommunal "produktion" kan dra nytta av att göra rätt från början.

Det politiken gjorde fel den gången var att inte först också förändra den politiska organisationen så att denna skulle matcha den professionella förvaltningen.

Två gånger har Kommunfullmäktiges parlamentariskt sammansatta Demokratiberedning framfört förslag om just en sådan matchande politisk organisation utan att få gehör.

Bl.a. gick förslaget ut på att all verksamhet skulle koncentreras under Kommunstyrelsen (som har det direkta ansvaret ovanför Kommunchefen) med ett antal fackutskott. Endast ett par myndighetsnämnder skulle finnas kvar för att uppfylla formella kvar och undvika jävsproblem.

I ärlighetens namn ska erkännas att med tanke på dåvarande Kommunalrådets ambition att göra Strängnäs till Mälardalens bästa skolkommun, innebar beredningens förslag att också BUN skulle finnas kvar.

En starkt bidragande orsak till att Demokratiberedningens förslag aldrig förverkligades var - visade det sig - att det inte ens lästes av Kommunfullmäktiges Folkpartistiske  ordförande eller övriga politiker från Folkpartiets förhandlingsgrupp efter förra valet.

Vid dessa förhandlingar, då Moderaterna, Kristdemokraterna och Strängnäspartiet förde beredningens förslag på tal möttes vi först med ytterlig förvåning av den centerpartistiske förhandlaren, Anton Nordströms totala omsvängning. Från att själv som ordförande i Demokratiberedningen ha lagt fram förslaget för Fullmäktige, svängde han nu 90 grader och företrädde istället en linje om ännu fler nämnder, råd och styrelser (för att tillfredsställa uppdragslystna centerpartister onekligen).

Nästa chock var den totala okunskap som den Folkpartistiska förhandlingsgruppen visade i frågan. Vi var tvungna att efterbeställa ett antal exemplar av Demokratiberedningens förslag och uppmana förhandlarna att läsa vad de för länge sedan borde ha tagit del av.

Även Folkpartiet var fortsatt stark motståndare till att minska antalet nämnder etc. (och uppdrag?).

Att därför nu Helena Hallgarn förespråkar en ordning där BUN esätts av ett utskott under Kommunstyrelsen är oerhört intressant, men visar att hon inte bara tycks isolerad från sin majoritetesgrupp i BUN utan också från sitt parti.

Att behålla dagens ordning kommer ofelbart att leda till en katastrof. Orsaken till att politiken ville ha en samlad förvaltning var att undvika de inbördes stridigheter om politikens uppmärksamhet  - och pengar - från ett antal fristående och jämbördiga "vasaller" till Förvaltningschefer. Istället skulle vi få en effektiv och sammanhållen organisation med en chef och ett enda och gemensamt mål - att på effektivaste sätt göra varje skattekrona nyttig.

Men att i det läget behålla den splittrande nämndordningen där nämnderna konkurrerar inbördes om pengar och uppmärksamhet innebär ju ingen förbättring. Fortfarande spelar man ut tjänstemän mot tjänstemän och politiker mot politiker och sår därmed split och skapar oklarhet och ineffektivitet.

Strängnäspartiet och Kristdemokraterna har nyligen motionerat i fullmäktige om indragning av samtliga nämnder (myndighetsutövningen givetvis undantagen) till utstkott under Kommunstyrelsen. Den direkta orsaken är givetvis den katastrofala ekonomin, men vi ser också värdet i att få möjlighet att praktiskt pröva detta system som idag framgångsrikt praktiseras av åtskilliga svenska kommuner.
 
Jag brukar i Demokratiberedning och i andra fora peka på den socialdemokratiska kommunen Arvika där man infört ett utskottssystem och löst personfrågan på ett kreativt sätt. Systemet har upenbarligen fungerat väl och även Strängnäs borde ta till sig av de lärdomar som finns att dra från Arvika, Götene och andra kommuner med utstkottssystem.

Lösningen är således inte en återgång till fler nämnder och fler politiker som ska strida inbördes om knappa tillgångar, utan att den påbörjade förändringen till ett system som är bättre anpassat till vår moderna tillvaro också fullföljs på den politiska sidan.

Här en påpasslig blomsterförsäljare som gjort särskilda Mors-buketter till Mors Dag.

Sista dagen. Tillika hemresedag! Tidig väckning och packning. Sista frukosten i den tidiga morgonsolen på terrassen och så iväg mot bussen med allt bagage.


Här samlas gruppen för avfärd i morgonsolen.

På vägen mot Roms flygplats skulle vi göra ett långt besök i Bagnoregio - den döende staden. Det lät ju intressant. Vi fick också veta av Louise Lyberg att hon sedan länge försökt förmå Bobby att åka och titta på denna stad med tanken att det kunde vara ett etappmål på resan mot Rom. Bobby hade dock aldrig riktigt tänt på tanken men så en gång hade de mer eller mindre slumpmässigt hämnat där och alla häpnade över denna ypperliga besökspärla!

Vägen dit gav dock ytterligare möjlighet för Bobby att förse oss med allehanda information om sitt hemland.

Bl.a. fick vi veta att Florens faktiskt varit Italiens huvudstad under fem år efter det att Garibaldi enat landet i en enda stat.

Man har också en slags allemansrätt. D.v.s. man får gå överallt där det inte är stängslat. Och för att förhindra alltför mycket stängsel så har staten lagt skatt på varje meter staket som sätts upp! Det blir ett rätt effektivt skydd för allemansrätten.

Skogarna är dock ganska ogenomträngliga jämfört med våra egna.

År 1278 skulle ett biskopsval ske. Dessa sker i likhet med påvevalen i ett slutet rum där dörrarna hålls låsta tills valet är klart. Vid detta tillfälle deltog Kardinalen - och sedermera Sankt - Bonaventura som var född i Bagnoregio.

Man kunde inte enas och det blev till slut olidligt inne i det slutna kapellet varvid Kardinal Bonaventura beordrar att kapellets tak skulle demonteras så att ”den helige ande” skulle kunna komma in. Möjligen hade han tumme med vädergudarna för det började då regna häftigt varför delegaterna snabbt bestämde sig!

Bagnoregio - som alltså betyder den kungliga badplatsen - ingick i kyrkostaten och var omfluten av tvenne floder som sakta men säkert eroderade ner sig i berget och lämnade den bebyggda stadsholmen kvar emellan sig. Alltmer isolerad på en hög klippa.


Liksom så mycket annat har Italienarna långt kvar till förståelsen för behovet av lättfattliga och lätt ihågkomliga webadresser......

Idag kallas den för den döende staden. Få invånare bor kvar där uppe. De flesta hus står öde eller bebos endast tidvis. Kyrkan är i ett ganska bedrövligt skick, men turistströmmen är stark.


Jag tog bilden för gubben på den putsade väggen, men upptäcker nu att röret faktiskt sitter fast med en rörklämma som ingick bland produkterna  i vårt gamla företag!


Även om den nyare delen av staden tycks fullt bebodd så verkar det ändå vara avfolkning på gång. Här något som ser ut som en övergiven skola bakom höga murar. Trots dessa är praktiskt taget varje fönsterruta krossad!


Man undrar om den kliar en i ryggen också?


Kan man månne utgå från att det bor en blomsterälskare här!

Vi fick lämna vår buss långt nere och vandra genom de nyare delarna av staden som vilar på mer ”fast” mark för att till slut stå inför en fantastisk syn: på en enslig hög och smal klippa mitt i landskapet (floderna är sedan länge försvunna eller förvandlade till mindre bäckar) ligger vad som ser ut som en gammal sagoborg med en nybyggd smal styltbro som närmast staden övergår i en brant vinkel som ger bergsbestigningskänsla.


Här är sista chansen till skugga innan vi ger oss ut på bron....


...över till "den döende staden".


Nog är det som en sagobild.


På väg över bron.


Bron är relativt ny. Den föregående rasade........


Vid torget en trattoria där vi ska äta lunch. I övrigt är det rätt så öde även om det finns liv kvar.


Kyrkan mitt i byn lever än om än i eländigt skick.


De gamla kyrkbänkarna lockar inte till någon långsittning.


Altarmålningar etc. monteras - eller rasar - ner.


Inte ens Sankte Hildebrand tycks ha kraft kvar att skydda sin kyrka.

Vi torget ligger stadens kyrka, hjälpligt beskyddad av Sankt Hildebrand som vilar inom glas och ram under ett sidoaltare.
Delar av staden har försvunnit då erosionen underminerat  klippkanterna varvid hus och hela kvarter störtat i djupet.

Vi äter en god lunch på en restaurang vid torget och vandrar sedan ner utmed klippsidan för att också gå under staden en bit!


Reseledare Bobby är beredd på allt!


Om Italienarna annars inte verkar bry sig särskilt mycket om EU-regler tycks de fullt ut ha tagit till sig och verkställt förbudet mot glödlampor. Här ses ett exempel på de horribla konsekvenserna. Tänk er lampetterna och takkronorna i Drottningholms slottsteater! Ve och fasa!


Att stadens gamla hus inte är helt övergivna vittnar alla krukväxter om.


Mera krukor.


Nu får ni ursäkta men jag tänker ägna en stund åt portspotting - en av mina favorithobbies!










Tänk om alla dessa portar kunnat berätta om de öden som passerat genom dem.


Så beger vi oss neråt på andra sidan för att gå under staden en bit!


På vägen ner sitter en kommersiellt inriktad överlevande från staden och vinkar in oss till sin trädgård för att den har "fin utsikt". Först på vägen ut hade den magra handen ändrat läge och bad om en tribut - som hon givetvis fick.


Inne i gummans lummiga trädgård som förvisso även hade en utsiktsterrass, men också...


....rena exposén över gångna tiders redskap och ting.


Krukor och funna skärvor från förr.


Här på bergets utsida kan man nästan tala om hängande trädgårdar.


Blomsterprakten är stor.


Utblickarna över dalen betagande.


De vulkaniska avlagringarna syntes tydligt i bergväggen.


Jag skulle säga att det krävs ett visst mod för att bo kvar i det huset! Notera "förstärkningarna" som håller delar av huset kvar.


I bergssidan fanns inte bara förrådsutrymmen och gravkamrar och kapell men också regelrätta passager mellan olika stadsdelar.


Åsså uppåt igen....


Följt av samlad utpustning i skuggan.


Kunde ha svurit på att de var syskon!


Under bron tillbaka till "fastlandet" växte jämsides med en vanlig vit nyponros, denna röd/rosa. Kan någon säga hustrun namnet?



Väl tillbaka på "fastlandet" slog törsten till och glass fick duga.....


...eftersom man fick se sig om i himlen efter andra svalkande drycker!

I sanning en märklig och minnesvärd upplevelse!

Så tar oss bussen vidare till Roms flygplats.


Tillbaka i bussen tar Louise kommandot igen!


Snörräta vinrader "tågar vi förbi".


Den gode Corrado som kört oss runt de flesta av dagarna avtackades vederbörligen.


Och kramades om!

Vi embarkerar i god ordning och får veta av flygvärdinnorna att vi måste sitta stilla tills skylten ’Fasten your seat-belts’ ”seläckts”! T.o.m. flygvärdinnorna har förfallit till samma bokstavsaddering som många TV- och radioreportrar idag. ”Seläckts”! Sa man så på Din tid som flygvärdinna Louise?


Så sitter vi åter i flygstolarna på väg norrut. Notera Louises nya uggle"medalj".


Inte SJs smörgåsar direkt kanske men.......


Väl i Sverige igen skiljs så våra vägar i nattens mörker.


Så småningom slussas vi tillbaka in i Sverige, något utmattade efter en intensiv vecka. En vecka dock som gett oss oförglömliga upplevelser och stunder i glada vänners sällskap. Var vi inte vänner innan så blev vi det under veckan i Panicale. Återträffen är redan planerad med bild- och filmvisningar.

Tack, Louise, Tack Ann och Bobby!


Här ses hela ressällskapet på piazzan framför Franciscusbasilikan omgivna av bl.a. värdparet Ann och Bobby Hommerberg, liksom våra vinvärdar Kaja och Lars-Erik Nimskov.

Nu ”selutar” jag denna berättelse!

PS: Vill ni själva uppleva Panicale och Umbrien i Ann och Bobby Hommerbergs regi - gå in på http://www.italianholydays.info/     DS

På vägen mot bussen passerar vi utmed den gamla stadsmurens utsida.


Stadsmuren har för länge sedan genombrutits av fönsterrader och byggnaderna har fått terrasser utanför med vackra trädgårdar.


Den sjunde dagen blev ingen vilodag minsann. Nu var det avfärd klockan 9 igen mot Perugia.

Idag ska ni äntligen få reda på orsaken till titeln på denna drapa: ”Blod och död, shopping och kanske lite glass”.


Kan rubriken ha något att göra med att vi på stora plakat varnas för den slemma Tigermyggan?


Eller på att man här annonserar sina döda på stortavlor på gatorna...?

Nej - helt enkelt något som undslapp vår eminente guide Bobby Hommerberg i bussen.  Bobby förklarar:

"Detta uttryck tycker jag passar alldeles utmärkt när det gäller Perugias historia.
Borgmästare, condottiärer, kardinaler och påvar som kämpade om Perugias makt genom tiderna kantade vägen till makten med mutor, blod och död."

Men vårt besök skulle inte bara handla om den mörka historien utan också ge utrymme för lite shopping - och kanske en glass!

På vägen får vi på nytt en del Italiensk allmänbildning till dels. I Panicales kommun har alla invånare ett kommunalt plastkort som dras var gång man lämnar sorterade sopor på återvinningscentralerna. Detta blir poäng som ger avdrag på kommunalskatten.

Vi kom åter in på saltets betydelse. När Romarna tagit över och insett möjligheterna att beskatta invånarna kom man på att lägga skatt också på saltet eftersom staten hade monopol på saltframställning och -handel. Än idag köper man inte salt i livsmedelsbutikerna utan i tobaksaffärerna eftersom dessa var dåtidens ”systembolag” för försäljning av beskattade monopolvaror som tobak, cigaretter, tändstickor och salt.

De då kuvade etruskerna skatteskolkade genom att börja baka bröd utan salt. Än idag gör man det vilket tyvärr gör det Umbriska brödet ganska trist.

Straffet för skatteskolkarna blev dagsverken vid borgbyggena.

Perugia är en av regionens storstäder. Här finns Italiens största chokladfabrik ägd av Nestlé.


Vi tar oss upp mot Perugias gamla stad genom olika bebyggelselager med hjälp av rulltrappor. Här har vi landat i källarplanen till den gamla borgen och Bobby passar på att undervisa.


Detta är inte något nattlig vandring. Det är helt enkelt en av många "inomhusgator" i den gamla borgens "underjord" som man passerar för att komma upp till Perugias gamla centrum.


Liksom denna....


Innan man kliver genom Porta Etrusca, den uråldriga stadsporten.


På väg mot piazzan.


Genom trånga gator.


Till slut når vi fram till Fontana Maggiore från 1275 som inhägnad står på piazzan.


Framför det vackra Palazzo dei Priori.


Med sitt klocktorn.


Det verkade vara en stor bröllopsdag med köande bröllopsgrupper framför Palazzo dei Priori.


Här var det inte helt enkelt att klara ut vem som är bruden!


Bröllopsgäster.


Nästa brud med sina tärnor.


Mors Dag är i faggorna här i Italien (på söndag) och firas med särskilda bakelser med lite häxliknande (?) reklamskyltning....


Medan andra visar att det går utan "mördande reklam"?


En lätt lunch och ett svalkande glas behövdes!


Även svalkan kring denna springbrunn var välkommen.


Representanter för en av italiens SJU olika poliskårer! Vilken -  det vete bara Italienare!


Som jag skrivit tidigare noterar vi åter känslan av att Italien - trots att man tillhör grundarländerna i den gamla Kol- och Stålunionen som föregick EU - ändå inte riktigt ”är med” i EU. Det är ett extremt konservativt och bitvis outvecklat land. Deras administrativa system såväl inom förvaltning som affärsliv är byråkratiska, hierarkiska och stelbent fyrkantiga. Här är det sannerligen chefen som bestämmer allt och är med i allt och petar. Deras post (som ju faktiskt fortfarande existerar som ”det var förr”) kan närmast betraktas som en myndighet där man får stå med mössan i hand och vänta tills någon upptäcker en vid disken och tar fram den stora liggaren med läskpappersblad mellan vilka vilar de hederliga gamla frimärksarken!

Efter lunch ett besök på den närbelägna vingården Boschetto.
Vi togs emot av det danska paret Kaja och Lars-Erik Nimskov som drivit gården i många år.


Dansken Lars-Erik Nimskov tar emot på sin vingård, tillsammans med....


sin hustrun Kaja som här ger hustrun goda råd om blommor?


...kanske Vallmo rent ut av! (Ni förstår kanske att det är något speciellt med vallmo och mig!)


Utsikten över vinodlingen är betagande. Kanske har Kaja och Lars-Erik suttit lite för ofta och tittat ut över den!


Så välkomnades vi in i Lars-Eriks Wine Cellar och fick smaka (och köpa) av 2005 och 2006 års viner.


Här talar vi om en liten familjär produktion i en skala som känns väldigt tilltalande.


Här lagras 2006-orna.


Utrustningen är modern med enkel. Här har vi "linjen" med buteljering, korkning och etikettering.


Louise vid provningsbordet som innehåller hela produktutbudet: viner, olivoljor och vallmo!


Lite damm kan väl inte skada.......


På bristningsgränsen......


Det är dock ingen dans på rosor förklarade Lars-Erik. Det krävs stora arealer (40000 har och mer) och stora fabriker för att kunna konkurrera med standardviner idag. Alternativet är att gå åt andra hållet och skapa högklassiga exklusiva viner som man kan ta bra betalt för. Som Antinori - och alla andra!

Det går helt enkelt inte ihop. 2008 slog skörden helt fel och man står helt utan vin från den årgången. Då gäller det att också ha andra ben att stå på. Lars-Erik visste berätta att Francis Ford Coppola, världsberömd filmare gjort slut på alla sina pengar på sin vingård och nu måste låna pengar av sina vänner.

Vi lät oss dock väl smaka av paret Nimskovs produkter och köpte med oss en och annan butelj!


Precis när vi skulle åka fick vi syn på denna snara! Med tanke på vad vi hört om vinböndernas svårigheter var det inte utan att vi blev smått oroliga.....


Så fick vi en av dessa sällsynta pauser i programmet då vi tog igen oss på terrassen.

På kvällen åter dags för ”garden party” eller snarare takterassdito. Följt av avskedsmiddag på stadens hotellkrog.


Här fick man se upp för alla svalor som svischade förbi på några millimeters avstånd!


Eftersom det var avskedsmiddag som stod för dörren var vi rejält uppstassade. De båda Matsarna hade de kulörtaste slipsarna!


Några av våra skrivkunniga medresenärer med Elisabeth Hellström i spetsen hade totat ihop en hejdundrande rolig och spirituell hyllningsvisa till värdkusinerna plus Ann. Vi sjöng och hyllade av hjärtans lust.

Men först var det examen bevars! Resultatet som kanske ändå inte var alltför magert genomgicks under middagen och vi fick alla motta premium (eftersom det var tionde resan!) i form av Sigge Hommerbergs (Bobbys pappa och Louises morbror) bok om Renässanskonsten.   Louise behängdes med ”ugglemedalj” av Ann och Bobby för sin trogna lärartjänst.

Mitt under middagen började det pipa i alla mobiltelefoner och runt bordet började tummarna löpa över sifferknapparna! Ett nytt påfund som jag tvivlar på att Italienare ännu förstår sig på - att checka in till morgondagens hemresa via SMS! Enkelt och bekvämt!


Elisabeth examensgrubblar.


Här är det fler som grubblar under de båda examinatorernas överinseende.


Så sjungs det hyllningssång.


Och Hans Fletcher håller det spirituella tacktalet för maten - och för veckan som gått. Louise ser nöjd ut!

Marknadsfredag i Panicale. Framför stadshuset den obligatoriska polisbilen (Italien håller sig med tre olika poliskårer med delvis olika uppgifter. Undra på att det blir revirpink och korridorer för maffian)

Den sjätte dagen fick vi en rejäl sovmorgon. Klockan 10 var avfärden utsatt till.

Anledningen var givetvis den reguljära fredagsmarknaden i Panicale. Inte mycket att hänga i julgranen jämfört med de arabiska och mer turistiska marknaderna. Här hade ett tiotal handlare dykt upp och vecklat ut sina sinnrika markistak från fiffigheter ovanpå sina biltak. Mest kläder, skor och lädervaror.

Men minst en kjol och ett antal nya jeans upptäcktes på gruppens damer under dagen!


Sinnrika tälttakskonstruktioner

Idag bar det av till närbelägna Chiusi, ett av etruskernas centra.

På vägen dit passerades familjen Buitonis ”place”. Rings a bell?  Spagetti! Pasta!

Vi befinner oss i Slow Foods vagga. Här i trakterna påbörjades revolten mot fast food, mot McDonalds och Burger King. Till och med mot Pizza Hut!

Maten får inte raskas över som om det bara vore ett nödvändigt livsuppehållande ”ont”. Maten - och hela matupplevelsen - är livsnödvändig.

Mat ska lagas från grunden, produceras och tillredas lokalt och ätas med lust och ro!

En god tanke om det inte bara hade förorenats av helt onödiga påbyggnader som ledde till det ödesdigra begreppet Slow City.

Att få köra bil på stadsgator är något helt annat. Rörelsen hade nått en oerhört mycket större spridning och kunnat omfattas av många fler sympatisörer om man inte lierat sig med miljömaffian utan hållit sig till maten.


Vid foten av basilikans kampanil i Chiusi berättar Bobby etruskernas historia.


Kampanilen byggdes av etruskerna redan men då som en vattenreservoar till vilken vattnet trycktes upp genom ett sinnrikt akveduktsystem.


Vid kampanilens fot står en replik av den berömda varghyndan med Romulus och Remus som diar. De båda gossarna sägs ha fötts i Chiusi.


Här ville man ta av sig skorna och njuta av det havsslipade och solvarma "gruset".


Dessa huvuden användes som lock till begravningsurnor.

 
Nu lämnar vi nutiden och beger oss tillbaka till de gamle etruskerna. Första stoppet i Chuisi var just det fina etruskermuseet.


När man fann denna typ av lerkärl kopplades de till etruskernas begravningsseder och de exponerades gärna med gravkärl stående ovanpå. Tills någon "omvärderade" en påstådd inskription: "ITIS APISS POTANDA BIGONE" och läste det: "It is a pot, and a big one!". Om ock troligen i detta fall för ett barn.

Detta mytiska folk om vars ursprung de lärde tvista. Etruskerna hade gruvor, de utvann metaller och de kunde göra salt!

Det sistnämnda inte minst väsentligt. På den tiden lika värdefullt som guld om inte värdefullare. Saltets värde visas inte minst av de än idag påkostade och ibland rent överdådiga saltkar man finner. Se bara på det specialkar som ingår i Kungens paraddukning vid den kungliga taffeln.

De ägde också skrivkonsten även om de endast lämnat efter sig affärskontrakt och räkenskaper.

Romulus och Remus vilka enligt legenden grundlade Rom var ett par etruskiska gossebarn. Att Lars är ett etruskiskt gossenamn, visste ni inte, eller? Jag visste det definitivt inte.

Etruskernas makt bröts först då Romarna började bygga vägar som gick snabbare att transportera varor på än den kustsjöfart som etruskerna bedrivit.


Så här är vi vana att se de etruskiska skålarna och faten.


Men att döma av denna bottenskärva kunde de tydligen också fylla andra syften.......

Etruskerna höll sig med slavar. Man kan förenklat säga att dessa fanns i olika lager. De som var hantverkare och fick äga hus och hade förmåner men som var bundna till sin ägare. Nästa lager bestod av samma typ som också kunde äga hus men inte fick några andra förmåner. Underst på samhällsstegen stod de slavar som endast bokfördes som ”verktyg”. Deras situation var värre än vad som gällde för husdjuren.


Fantastiska guldfynd!


Små bronsfiguriner. Notera de båda gymnasterna i förgrunden.


Typiska mindre begravningskistor för aska. I detta fall serietillverkade (IKEA-modellen) för mindre bemedlade etrusker.


Den högra gubben ser ut att hålla en glasstrut i handen! Inte otroligt, eftersom de gjorde glass!

Att etruskerna tidigt lärde sig utvinna metaller och att smida stål gav dem möjlighet att utveckla en vapenhandel som vid sidan av saltet bidrog till deras makt och rikedom.

Vi fick också lära oss att etruskerna kunde göra glass. Eller snarare en glassörja. Urglassen som kallades ”Granita” fraktades från bergen med kejserliga posten varefter fruktsaft tillsattes.


Sämre blompiedestaler har man ju sett.....


En vilostund på museets trapp.


Utom för Hans och Mats-Ola som ägnar sig åt ljusskygga aktiviteter........?

Efter museet en tripp ut till några av de omgivande begravningsgrottorna.


Lejonets grav


Inne i innersta gravkammaren får vi veta allt om etruskernas begravningsseder.


Någon gång på 1800-talet har denna grav plundrats och för att hålla upp locket på den stora kistan har man använt locket till en mindre askkista!


Fagra vallmoblomster!


Vår återbördade chaufför Corrado (med vederbörlig vätskereserv försedd!) och Bobby väntar på passagerarna!

På hemvägen stannade vi för lunch på en fantastisk nyöppnad ”Bondekrog”. Liksom i Sverige måste bönderna finna andra utkomster än djurhållning och jordbruk. Turismen är det främsta alternativet och här hade anlagts en förstklassig restaurang med övernattningsmöjligheter och swimmingpool. Men som sagt - inte längre någon bondeverksamhet!


Bobby välkomnar oss till lunchbordet......


....och fisken! Som smakade alldeles utmärkt!


Inget av glasen är Cal-Axels även om det ser "packat" ut!


Efterrätten var himmelsk och uppläggningen fantastisk!


Kaffet intogs på uteterassen. Pool i bakgrunden men föga jordbrukarverksamhet!


Det hela avslutades med en obligatorisk Limoncello.

På kvällen hade två av herrskapen inviterat sina medresenärer på en drink i sin trädgård. Ett mycket lovvärt initiativ som omedelbart utmanades av ytterligare två till morgondagen. Men då också med en rundvandring så att vi alla skulle kunna få se hur övriga bodde.


Istället för blommor medhavde vi ett fat jordgubbar!



Garden party!


Här ses kusinerna/reseledarna Bobby och Louise.


Bobbyvisionen gör ett nedslag och intervjuar herrskapet Hellström.


En höggradigt ålderstigen diskbänk som dock ännu ej blivit fullt ansluten till det moderna rörsystemet.


Inbrottsskyddet kändes betryggande i denna bostad.


På hustruns uppdrag förevigas blomstervägg.


Och av eget intresse dessa komplicerade taktegelläggningar.


Från trädgården hade vi en otrolig utsikt när mörkret sakta sänkte sig och vi gav oss iväg för att få något mer substantiellt i våra magar.


Och när månen steg på himlen drog vi oss åter till vår lilla lya för att hämta krafter inför morgondagens vedermödor.

Jag får be om ursäkt för det långa avbrottet i min berättelse om veckan i Panicale, men över tekniken råder vi ej??? Jag blev av med min bredbandsuppkoppling en natt. Telia visste intet (på sin hemsidas störningskarta) men det kröp fram att det var avbrott på ett par kablar och "moderkortet" hade kraschat!

Där ser man - sybehörsrymden är ett Matriarkat! Kanske sitter kortet ifråga i "moderskeppet" på väg mot andra rymder!

Alltnog jag behövde inte felanmäla för det gällde många men det skulle vara klart dagen efter....

Efte en vecka var det ännu inte klart och det "fanns ju ingen felanmälan" på mitt nummer, men det "skulle vara färdigt under morgondagen".....

Så åkte jag till Riga en vecka och räknade med att det skulle vara klart när jag kom hem. Ja plötsligt funkade det i några timmar för att sedan försvinna igen! Morgonen efter samma sak. Ett par timmar gick det men säg den glädje som varar... efter ett par timmar försvann det på nytt och sedan dess har jag bara lyckats få det att fungera med direktkoppling till ADSL-modemet. D.v.s. felet ligger nu i någonting mellan modemet-routern-datorn. Med andra ord inom mina väggar vilket gör att Telias mannar kommer att debitera mig dyrt för att komma hit och fixa detta.

Nu är ju jag en sådan som inte tror på tillfälligheter. Om ett större fel uppstår inom Telias nät, varför skulle det samtidigt utan annan orsak uppstå ett fel i mina kablar/routers? Är det inte troligare att detta ev. fel har ett samband med den krasch som ägt rum hos Telia?

Nu har jag testat mina båda routers och bytt alla kablar etc. startat om till förb-else, men ännu inget resutlat. Visste ni förresten att det finns ett fenomen som heter "Mac-lås"? Jag visste det inte och har inget märkt av det tidigare. Men om Du byter ut Din router mot direktkoppling slår ett "lås" till någonstans för att jag har en Mac vilket gör att det tar 20 minuter innan uppkopplingen kan komma till stånd!

Mycket ska man lära sig.....  forts. följer........


Assisi på sin kulle

Alltnog, det blev tidig avfärd den femte dagen klockan 8 i det strålande vädret. Bobby Hommerberg var på likadant humör (strålande alltså!) och berättade på vägen att Greenpeace-rörelsens grundare bott i kommunen några år. Det pinsamma hände sig då att man samtidigt hade bestämt sig för att bygga ett kärnkraftverk i Panicales kommun (ja minsann!). Det blev naturligtvis ett sabla liv och bygget stoppades men kom efter några år och viss justering igång igen och fungerar nu alldeles utmärkt. Det är världens enda kärnkraftverk som är i drift med Greenpeaces välsignelse!


Av Greenpeace godkänt kärnkraftverk!

Det eldas efter justeringen nämligen med olivkärnor!

Vid grävningarna för bygget fann man skelett av både elefanter och krokodiler. Men det var inte fråga om spår efter Hannibal utan flera tusen år äldre  lämningar.


Mitt inne i Santa Maria dei Angeli står det ursprungliga Capella della Porziuncola kvar kring vilket Fransiscus grundade sitt första kloster. Vid vårt besök förrättades gudstjänst i kapellet för en tysk turistgrupp.

Väl framme vid Assisibergets "fot", begynte dagen med ett besök i den jättelika kyrkan Santa Maria dei Angeli. Under dess dom finns såväl det lilla kapell där Fransiscus grundade sitt kloster, som det lilla rum där han så småningom dog.


Till detta lilla kapell drog sig Fransiscus tillbaka när han kände att slutet nalkades och här dog han.

Ett besök i "souvenirbutiken" får en osökt att tänka på orden om "månglarna i templet". Här säljs "Fransiscus-tvål", "Fransiscus After-Shave" (!), "Fransiscus-parfym" (?) m.m.

Man kan också konstatera att klotter är något som förekommit i alla tider. På de mest känsliga ställen i kapellens väggmålningar har människor alltsedan 1700-talet i vart fall, karvat sina namn och datum! Skrämmande!


Även på denna grunnande potentat ("Talar han sanning denne Fransiscus"?) fanns klotter. 

Efter jordbävningen 1997 skulle pengar samlas in för att restaurera Fransiscusbasilikan m.m. Bidragsgivare fick köpa en tegelsten med sitt namn på för 10 euro. Dessa tegelstenar lades i ett halvmeterbrett band hela vägen från Santa Maria dei Angeli och upp till basilikan i Assisi. När alla stenarna var lagda och insamlingen avslutad, försvann entreprenören med alla pengarna och har aldrig återsetts!

På vägen upp till själva Assisi stannade vi upp och vandrade en oerhört brant backe ner (och sedan upp igen, pust....!)  till Sankta Klaras lilla kloster San Damiano.


En riktig olivåldring på vägen ner mot San Damiano.


Detta krucifix sägs visa tre stadier av Kristus lidande och död alltefter vilken vinkel man ser det ifrån.


Vackra klostertak med Assisi-kullen i bakgrunden.


Å dessa vackra vilsamma klostergårdar!

Därefter rulltrappan upp till gamla staden i Assisi. Där möttes vi på stadens torg av högt förstärkt renässansmusik, uppenbarligen framförda på tidstrogna instrument. En scen hade byggts upp med publikgradänger som täckte stora delar av torget. Det pågick repetition inför firandet av "Festival de la Primavera", d.v.s. vårfestivalen. Vilken tur vi hade. Härligt dansant musik hördes överallt och läckert utstyrda människor skymtade i varje vrå.


Genom stadsporten. En bil som läckte diesel hade just farit in och jagades för fullt. Man hade fått stopp på den utanför Sankta Klaras kyrka och lade ut länsor och pudrade hela gatan full med absorberande material. Det hade kunnat sluta illa.


Här är vi framme vid Sankta Klaras kyrka. Klara var Fransiscus lärjunge och grundade den kvinnliga orden "Klarissorna" som även etablerade sig med Sankta Klara kyrka och kloster i Stockholm.


I Klaras kloster finns hennes egen rosenträdgård och på vägen dit möter Fransiscus oss också! Med levande (tränade eller matmutade?) duvor.


Denna hjulande ängel återfinns i ett litet kapell intill Rosenträdgården.


Liksom bilden av detta märkliga "utlösande svansryck"!


Vackert åldrad kapelldörr.


"Va sa den där fula farbrorn till Dig egentligen?"


Mera vackra klostergårdar......


och komplicerade takläggningar!




Nere i kryptan exponerades bl.a. Sankta Klaras benkläder!


Och Klara själv!


Sidokoren var oerhört vackert belagda med intarsia i väggfälten.



Men idag tycks klostrets folk ha tagit modern teknik till hjälp....


med förbindelserna uppåt! Eller gör de båda upp om en date..........


Vacker utsikt.




Torget med den obligatoriska fontänen.


Torgets andra ände med den uppbyggda scenen.


Repetition med renässansinstrument - med sladdhjälp!


Gammalt och nytt.....

Och när vi skulle gå in i Fransiscus basilika hamnade vi mitt i den stora öppningsparaden som slutade i basilikan där "Vårens Herre och Fru" (eller skulle det föreställa den medeltida Podestan med hustru?) välkomnades av kyrkoherden som höll en predikan och  bad en bön för en lyckad festival.


På väg mot Fransiscusbasilikan.


Full parad mot Fransicusbasilikan.


Vackra damer - och vackra blommor!


Ståtligt!


Vid basilikans port möttes paraden av fanfarer.


Vårens Herre och Fru på väg mot välsignelsen.


Våren välsignas.


Med ett pressat tidsschema gällde det att ta vara på möjligheterna till en tupplur!


Vår guide Louise Lyberg, som dagen till ära försett sig och oss med ett bärbart guidesystem så att hon skulle kunna göra sig hörd utan att bli tystad av ilskna vakter som hela tiden skrek (ja, kanske inte skrek precis) "Silenzio" när någon blev för högljudd. Louise är en av de få ackrediterade utländska ciceronerna som därför får denna möjlighet.

Det var en rätt fascinerande upplevelse att ha hennes röst hela tiden i öronen. Och inte bara det! Som Hans Fletcher sa i sitt tacktal nägra dagar senare om denna rundvandring mellan kryptan, den nedre och övre kyrkan: "Efter 45 trappsteg hördes en lätt förhöjd andning i hörlurarna"!

Men Bobby ville göra gällande att det var den helige ande som hördes......

Den övre kyrkans 28 fresker (eller var det nu 26....?) beskriver den helige Fransiscus liv och tillhör konsthistoriens främsta verk. Upphovsmannen är Giotto som även anses ha utfört delar av de övriga freskerna i såväl övre som nedre kyrkan.

Tack och lov skadades dessa fresker endast lindrigt vid den stora jordbävningen. Delar av takmålningarna försvann dock och har inte kunnat restaureras.

Fransiscus liv och läror har haft en oerhörd inverkan på hela den västerländska kulturen. Men som medresenären Mats-Ola Mattson så riktigt påtalade: "Alla kan ju inte tigga. Till slut finns ingen att tigga av. Alla måste ju faktiskt bidra och förvalta sitt pund".

Må man hädiskt undra om Fransiscus som kom från en välbärgad familj, kanske i själva verket bara var en lat goddagspilt och därför skapade sin tiggarorden....Nej, jag vet!


Här ser man det takparti som störtade ner vid jordbävningen och som nu blott nödtorftigt dolts.


En tjänande ande ser till att blommorna överlever.


Finns freden i den svarta bilen?



Så vandrade vi tillbaka genom de historiska gatorna och njöt av detaljer och människor.


Hoppsan! "..och han vandrade mitt ibland oss..."


Gissningsvis har ett gossebarn fötts bak denna port.


Det är trångt men bilarna ska kunna komma fram!


Det är inte utan att man ibland undrar vilken tid man lever i.....


Ett av dessa fascinerande olivträd.

GÄSTSKRIBENT PÅ MIN BLOGG ÄR OLOF EKMAN, TIDIGARE PERSONALDIREKTÖR PÅ SAS:

Sjukhusmat

 

F.n går debatten i vissa kretsar hög vad gäller kvaliteten på den storkökstillagade sjukhusmaten. Politikerna känner sig förfördelade eftersom beslut fattats ”bakom ryggen på dem”, tjänstemännen hukar ( de har väl bara agerat efter de riktlinjer som funnits, men vem vågar säga det), leverantören beklagar ev. misstag men hävdar att man följer ingångna avtal, sjukhuspersonalen fortsätter att resignerat ta emot klagomålen från patienterna och patienterna tuggar förstrött (ibland med avsmak) på det som bjuds och drömmer om att så fort som möjligt komma hem för att få ”riktig” mat.
Dessvärre verkar det som om debatten mer kommer att handla om ”vem har fattat beslutet”, än vad den borde handla om, nämligen:
Är maten en viktig del i patienternas fysiska och psykiska rehabilitering, eller är den ett verksamt medel att få patienten att förklara sig ”medicinskt färdigbehandlad” så fort som möjligt för att få komma bort från eländet och lämna plats till någon annan? ”Politiskt/policymässigt” blir säkerligen svaret alternativ ett, verkligheten säger alternativ två.

Finns det då inga alternativ? Jo det finns det, jag har under de tre gångna veckorna fått uppleva två ytterligheter vad gäller sjukhusmat och effekten av dess del i min rehabilitering/ mitt välbefinnade.

Vecka 1. Operation på Karolinska, duktig, omtänksam, professionell personal, perfekt smärtlindring. Men dessutom underbemanning och viss stress.
Och naturligtvis storköksmat. Serverad under plastlock, fasttorkad på tallriken, dåligt smaksatt (det finns faktiskt fler kryddor än salt och peppar), skogsarbetarvolymer i upplägg, man var mätt innan man lyfte på locket.
Och givetvis återupprepningtekniken. Potatis och köttbullar på kvällen blev givetvis köttbullspytt påföljande lunch.
Så filmjölk, müsli, knäckebröd med ost och näringsersättning blev mina huvudingredienser, och det bygger man inga muskelmassa med. Jag frågade vid en rond ansvarig läkare om det var OK att min hustru tog med sig take-away-mat till mig för att lätta upp mattristessen.
Läkarens svar talar för sig självt: "Ja gärna, vi uppmuntrar våra patienter att göra så, med tanke på hur viktigt det är att ni äter bra."

Vecka 2. Överföring till Stockholms Sjukhem, en stiftelse som har avtal med bl a Karolinska Sjukhuset vad gäller rehabilitering efter vissa större operationer. (Sjukhemmet har också enheter för palliativ vård, för långtidssjuka, en vårdcentral m.m.)
Tala om miljöbyte inom alla fält. Här kände jag att jag stod i centrum, inte bara som ett medicinskt objekt som skall behandlas utan som den människa just jag råkar vara. Mjuka, välkomnande, luftiga lokaler. Härlig, lugn, glad, kunnig personal
Och så maten. Tillagas i eget kök. Serveras på tallrik på rummen eller i gemensam matsal. Välsmakande, kryddad. Och du bestämmer själv portionsstorlek! Hel, halv eller ¼. Så härligt det var att beställa ¼ portion och sedan ”backa”, i stället för att som på Karolinska med dåligt samvetet skjuta ifrån sig ¾ av det som serverades (Man är ju uppfostrad i ”Tänk-på-barnen-i-Indien-traditionen” vad gäller att lämna mat.)
Matkvaliteten var dessutom mycket hög. Karolinskas oxjärpar påminde mest om stekt finmalen sand sammanhållen av gelatin ( smakade som sådana också), medan Stockholm Sjukhems järpar hade ett kött som snarare var rivet än finmalt! En så´n skillnad i saftighet!
Frukostägget kokades medan man väntade, havregrynsgröten portionstillagades. Det var som hemma!

Givetvis kan anförvanter köpa en ”gästkupong” och äta tillsammans med patienten. Och som om det inte var nog: Patienter/närstående har tillgång till ett eget kök, utrustat med kylskåp, mikrovågsugn, spis och porslin för att ha möjlighet att någon gång äta en älsklingsrätt.

Inom sjukhemmet finns även en lunchrestaurant för personal och utomstående. Menyn är densamma som den som erbjuds patienterna. Vissa dagar var det kö till restauranten! Jag betvivlar att utomstående skulle köa för att få avnjuta Karolinskas storköksmat – möjligtvis om det var gratisutdelning.

Inte att förglömma mellanmålen! En smörgås kanske, eller juice/näringsdryck/kaffe! Och på den lilla kärran som kördes runt kl 11 på f.m och ca 19.30 på kvällen fanns också annat godis. Vad sägs om en bit kexchoklad, en liten kaka eller en påse jordnötter.

Med detta inlägg vill jag inte plädera för ett lyx-mat-system inom sjukvården, men att helt bortse från att måltiderna dels är en mycket viktig del i en rehabilitering och inrymmer en viktig social del dels att de är en av de få stunder på dagen som man som patient borde ha rätt att se fram mot, pekar på en bristande människokännedom hos de som beslutat om nuvarande storköksmats innehåll, kvalitet och distribution.

Kanske borde landstingen som en del i sin upphandling påbjuda att ansvariga för matavtalen under en vecka, söndag till söndag, 2 mål per dag, äter sig igenom de produkter de avser att köpa in. Givetvis transporterade och förvarade på samma sätt som patienternas mat och serverade i patientmiljö.
Jag tror nämligen att orsaken till den dåliga maten inte finns hos leverantören, han/hon levererar vad uppköparen beställt. Inköparnas bristande kunskap om, intresse för och helhetssyn på matens betydelse för patienterna är roten till det onda.

Det är bara att erkänna! Ibland räcker tiden bara inte till!

De gångna fem veckorna har varit exempellöst hektiska och ytterligare två står framför mig. Det är bara att konstatera att det är tur att jag inte längre har ett jobb jag måste sköta. Det hade jag aldrig hunnit!

Om en timme far hustrun och jag till Riga på en vecka.

Efter diverse aggremanger efter hemkomsten ska saker och ting lugna ner sig och jag får tid att avsluta min resebereättelse från Panicale!

Ber om ursäkt att det dröjer, men njut av sommaren tills jag återkommer!^

Hälsningar
MATS WERNER