Mats Werner

 

Förra året då vi befann oss på Mallorca så lästes det en hel del och vi hade sett till att det var böcker som vi kunde lämna kvar på hotellet. Vi vet av erfarenhet att det är uppskattat när man befinner sig utomlands och plötsligt har läst slut det man hade med sig men ännu har tid kvar, att finna en bokylla på hotellet som innehåller allsköns litteratur från olika håll.

 

När jag ställde av vår ansenliga gemensamma bokhög i hyllan inför hemresan så fångades mitt öga av en bokrygg som antydde ålder men framförallt välbekantskap!

 

Det visade sig att någon haft den goda smaken att efterlämna en fin gammal deckare av Patrick Quentin som jag omgående lade beslag på och tog med mig hem. Nu har jag också haft tid att läsa den.

 

Jag måste erkänna att jag inledde läsandet med viss bävan. Somliga deckare lider av alltför tidsbundet språkbruk "Tjenare, tjenare! Ska'ru'ha en bira?" eller är fulla med daterade jargongyttringar. Detta lider t.o.m. Stieg Trenters böcker av, liksom inte minst den firade H.K. Rönnblom som blir näst intill oläsbar idag.

 

För er som inte känner till Patrick Quentin så vill jag berätta, för det är en mycket komplicerad och mångfasetterad författare som egentligen var två: Hugh Wheeler (1912-1987) och Richard Wilson Webb (1901/02-1965). De första böckerna i början på 30-talet var det dock Webb som skrev ihop med Marha Kelley, så följde ett par som Webb skrev själv varefter Mary Louise Aswell steg in som medförfattare.

 

Att det förhöll sig på detta sätt hade jag inte en aning om förrän jag nu googlade på Patrick Quentin. Själv visste jag ju att denne "Quentin" också skrev under namnet Quentin Patrick och inte minst Jonathan Stagge. Jag är väl bekant med alla tre och har (ännu) kvar en hel inbunden serie med dessa tre författarpseudonymers verk. Avsikten var att sälja eller ge bort dem i samband med den bokrensning jag just nu genomför, men läsningen av "Peter Duluth har döden i hälarna" gjorde mig tveksam. Jag lär nog behålla serien och börja läsa om! Författarduon upphörde 1949 och därefter var ddet bara Wheeler som fortsatte på egen hand dels under eget namn men också under pseudonymen Patrick Quentin.

 

Sammanlagt skrevs 13 böcker under namnet Quentin Patrcik (eller bara Q. Patrick), 16 böcker och en novellsamling som Patrick Quentin och 9 böcker under namnet Jonathan Stagge.

 

Boken jag nu läste har ett språk som ännu idag upplevs som friskt. Visst finns det tidsbundna inslag – klädbeskrivningar, avsaknade av många av dagens kommunikationsmöjligheter, hur man bodde på hotell o.s.v. – men i stort blir man fort fångad av intrigen och med säker hand förd till den labyrintiska upplösningen. För Duluth-deckarna är pusseldeckare. Ingenting av hårdkokthet även om det förekommer våld, det är intrigen och de förvillande villospåren som fångar. Som läsare engageras man så som tanken var med pusseldeckare att i läspauserna fundera över vem som faktiskt kan vara gärningsmannen – eller kvinnan! I dagens deckare ger man snart upp de egna tankarna och låter sig föras till slutet utan större engagemang.

Jag är övertygad om att för den intresserade så finns såväl Quentin, som Patrick och Stagge att låna på bibliotek. Säkerligen direkt och utan beställning i Eskilstuna som specialiserat sig på just deckarlitteratur.

Jag kommer nu att gripa mig an nästa bok om Peter och Iris (som var temporärt utlokaliserad i boken jag just läst) Duluth!