Intressant Lokaltidning eller dåligt riksförsök?
Vid ett kärt återbesök i min ungdoms sommarort Uchte mellan Minden och Nienburg i Tyskland fick jag anledning att åter läsa lokaltidningen för Kreis Nienburg - Die Harke (är en kombination av trädgårdshacka och dito raka).
Jag blir alltid lika förundrad över att denna anrika tidning i princip fortfarande ser ut som den har gjort sen före kriget. Fortfarande i helformat. Fortfarande löst sammansatta delar (som inte är delar utan tidningen är bara, just - delad).
Visst övergav man frakturstilen i tidningsnamnet för ett tjugotal år sedan och visst har layout och design piffats upp. Men innehållet är egentligen detsamma. Det är skytteföreningens årsmöte. Det är kretslärarförbundets utflykt. Det är den gamle avdankade kommunordförandens högtidsuppvaktning. Repetition i den lilla kyrkokören.
Allt illustrerat med bilder av uppradade människor i grupp stående med blicken rakt in i kameran.
Jag förundrar mig och funderar. Är det inte just detta som är en lokaltidning. De nära nyheterna. Inga långa artiklar i allmänna ämnen (annat än till helgerna) utan korta referat av olika tilldragelser. Alla kan sitta och pricka av att "där är den och var hon där minsann" o.s.v.
Tidningen stillar den lokala nyfikenheten. Riksnyheter förekommer endast i notisform i en sidospalt.
Många gånger har jag saknat bevakningen i vår egen lokaltidning, av olika föreningsevenemang. Av att kunna ge de människor som ansträngt sig för att åstadkomma något minnesvärt för andra en stunds välförtjänt uppmärksamhet och uppskattning.
"Vi hinner inte. Det kommer in så mycket" är ofta svaret man får. Men det är ju bara bull-it (förlåt köksfranskan)!
Kreis Nienburg har 125000 invånare drygt. Samma tidning täcker hela området. Strängnäs kommun har 30000 invånare. Med Eskilstuna och Flen hamnar vi runt 150000 människor. Nog borde den lokala tidningen kunna bemästra större del av kommunens föreningsliv och riktigt lokal bevakning om man bara ville. Mindre och kortare notiser och artiklar ger utrymme för fler lokala nyheter.
Jag tror att haken ligger i ambitionerna. Strängnäs Tidning/Eskilstuna-Kuriren har ambitionen att bli en "storstadstidning". Den lilla kyrkliga syföreningens basar är inte tillräckligt intressant för en tidning som har ambitionen att kommentera nationella frågor.
Kanske är det så att tidningen har rätt. Referatet från den kyrkliga syföreningens basar är kanske ointressant för de flesta läsare idag, men var och en av oss är säkert med i någon förening eller någon lokal aktivitet som vi gärna skulle vilja se mer uppmärksammad. Eller....?
Hur vill vi som läsare ha vår lokaltidning?
Jag kastar ut frågan!
Surt, sa räven!
I Strengnäs Tidning/Eskilstuna-Kuriren kan vi läsa en artikel som andas riktigt påtagligt av Herr Anton Nordströms naivt spontana "Vad var det jag sa!"
Stackars man!
Pinsamt för Centern!
Den borgerliga alliansen var efter valet överens om att politiska arvoden alltid måste vara kopplade till en arbetsinsats i någon form.
Anton Nordström satt som Centerns förhandlare och anmälde ingen avvikande mening.
Nio politiker i Socialnämnden (det sitter elva ord. ledamöter i den nämnden), varav Anton Nordström är en, har dock fått drygt 3000:- i månaden utan annan insats än att finnas till hands per telefon under några perioder per år.
De tre beslut som beredskapspolitiker tog under 2007 har således kostat över 83.000:- per beslut! Det är häftigt betalt för en namnteckning!
Det tyckte i allafall den tillträdande ordföranden i nämnden, Hélène Brodin Rheindorf (kristdemokrat). Hon sa sig ha svårt för en situation där nämnden kunde tvingas skära ner på vårdbiträden hos de gamla samtidigt som politikerna själva plockade ut mastodontersättningar utan motsvarande arbetsinsats.
Det jag frågade mig sedan jag fått höra om detta exempellösa missbruk av skattemedel var givetvis - hur har det kunnat fortgå år ut och år in utan att någon med skammens rodnad fläckandes kinderna, reagerat och sagt att detta är ju vansinne!
Svaret är givetvis att från varje parti har en "tung" företrädare varit en av dem som uppburit denna trevliga arbetsfria inkomst.
När den nytillträdde ordföranden lanserade nyordningen uppstod stort muller och buller! Ack och ve! Detta skulle aldrig fungera!
Oheliga allianser uppstod mellan Folkpartisten, Centerpartisten och ett par Socialdemokrater (som alla tillhörde det gamla beredskapsgänget) och man gjorde allt för att stoppa förslaget. Lite för långt gick man antagligen (ur deras synpunkt) när man ojade sig om jäv (menandes ordföranden) vilket istället resulterade i att alla berörda åkte ut och istället inkallades ersättare som i full enighet antog den nya arbetsordning som innebar att "ordförandeberedskap" i framtiden endast skulle utövas av just ordförande samt 1e och 2e vice ordförande.
Eftersom ordförande idag har en 40%ig tjänst ingick i ordförandens förslag att detta skulle vara tillräckligt i frågan om ordföranden men att de fasta arvodena för 1e och2e vice ordföranden istället skulle höjas något för att kompensera för ett visst merarbete.
1e vice ordföranden Anton Nordström tänkte sig nog inte riktigt för utan gick raskt ut och deklarerade offentligt att han minsann inte tänkte åta sig någon beredskapstjänst som en del av sitt vice ordförandeuppdrag utan den gamla ersättningen. Rent pinsamt blev det när man gavs intrycket i pressen att ersättningen var en förutsättning för semesteraktiviteter.
Någon ideell inställning till sitt politiska förtroendeuppdrag eller någon ödmjukhet inför de människor som finns i andra ändan av det ordförandebeslut om tvångsomhändertagande som han skulle kunna komma att fatta, förmärktes inte. Här talade Penningen!
Inte heller menade Anton Nordström att han skulle kunna tvingas att avgå om han vägrar att fullgöra de skyldigheter som ingår i det uppdrag han fått sig anförtrott. Han anser sig ha ingått något slags avtal för hela mandatperioden som inte skulle kunna förändras. Som om det skulle finnas någon form av "uppdragstrygghet" inom politiken!
Säg det till det vårdbiträde som måste sparkas för att några priviligierade politiker ska kunna ta telefonbeslut hemma i TV-soffan!
Leif Lindström (s), Barbro Söderberg (fp) och Anton Nordström (c) har därefter gjort allt som stått i deras makt att förhindra förändringen. När det inte lyckades med arbetsordningen, har man istället försökt blockera beslutet om förändringen av arvodena till 1e och 2e vice ordförandena genom återremisser till Arvodeskommittén. Allt för att sätta käppar i hjulet.
Genom denna inställning - att vägra fullgöra sitt uppdrag - från de båda vice ordförandena har ordföranden Hélène Brodin Rheindorf tvingats ta på sig hela beredskapstjänstgöringen. 24 timmar om dygnet, veckans alla dagar finns hon att nå för den eventualiteten att hon måste fatta ett s.k. ordförandebeslut i någon tvångsåtgärdsfråga.
Eftersom arvodesfrågan blockeras och inte kommer till beslut i KF, utgår givetvis arvode efter de regler som gäller idag. Det torde vara så självklart att ingen skulle behöva ifrågasätta det. Alla politiska arvoden utgår i enlighet med de bestämmelser som gäller vid varje tidpunkt.
Om därför Socialnämndens budget naggas också i år av denna orimliga kostnad kan det knappast anses vara Hélène Brodin Rheindorfs fel. Det är inte hon som försenar processen. Hade Anton Nordström inte varit så snabb i början hade han fortfarande kunnat få en del "av kakan" eftersom det ju tycks vara den som för honom är den främsta drivkraften.
Tillägg den 28 februari:
Intressant insändare nedan från den påhoppade ordföranden i Socialnämnden! Den visar på en enastående förändring till det bättre av Socialnämndens budgetdisciplin och därmed resultat jämfört med tidigare perioder. Men denna remarkabla förbättring - som till mycket stor del är just den nya odförandens ledarförmågas förtjänst - ansåg lokaltidningen inte hade något nyhetsvärde jämfört med möjligheten att på snaskigast möjliga sätt hoppa på en hårt arbetande politiker för något hon inte är skyldig till. Här följer hennes insändare:
Äras dem som äras bör ? våra fantastiska medarbetare!
Ibland är det extra roligt att vara kommunpolitiker i Strängnäs. Det var det den tisdag i februari, då socialnämnden hade sitt sammanträde. Årsredovisningen för 2007 var på agendan. Vi politiker fick veta att socialnämnden gjort ett överskott på 1,7%. Det låter inte så stort och kan ses som ?felräkningspengar?. Men det är faktiskt nästan 6,4 miljoner kronor! Hur har det då blivit så här? Har verksamheterna inte gjort det man ska? Jo, det är just det man har! Till årsredovisningens knastertorra siffermaterial följde en 120 sidor lång bilaga där varenda verksamhet utifrån sina förutsättningar skrivit ner hur just de arbetat för att nå de mål vi politiker satt upp för 2007. Där går att hitta rörande bevis på hur fantastiska socialkontorets medarbetare är på att följsamt och med brukaren/medborgaren i centrum uppfylla de mål vi satt upp för varje verksamhet. Den följsamhet som finns ser jag som ett bevis på att även ledarskapet fungerar bra.
2008 års detaljbudget beslutades i nämnden i slutet av förra året. Totalt är den på cirka 405 miljoner kronor och är en ökning med nästan 30 miljoner kronor. Nu följer jag med stor uppmärksamhet hur de nya målen verkställs ute i verksamheterna.
Att jag skriver en insändare för att berätta det här beror på att socialnämndens goda resultat tydligen inte ansågs ha nyhetsvärde nog att hamna på annan plats i tidningen. Det tycker däremot jag! Allt är inte åt helsike i Strängnäs ? det finns det som är bra också!
Hélène Brodin Rheindorf (kd)
Ordförande socialnämnden
Strängnäs kommun
Stackars man!
Pinsamt för Centern!
Den borgerliga alliansen var efter valet överens om att politiska arvoden alltid måste vara kopplade till en arbetsinsats i någon form.
Anton Nordström satt som Centerns förhandlare och anmälde ingen avvikande mening.
Nio politiker i Socialnämnden (det sitter elva ord. ledamöter i den nämnden), varav Anton Nordström är en, har dock fått drygt 3000:- i månaden utan annan insats än att finnas till hands per telefon under några perioder per år.
De tre beslut som beredskapspolitiker tog under 2007 har således kostat över 83.000:- per beslut! Det är häftigt betalt för en namnteckning!
Det tyckte i allafall den tillträdande ordföranden i nämnden, Hélène Brodin Rheindorf (kristdemokrat). Hon sa sig ha svårt för en situation där nämnden kunde tvingas skära ner på vårdbiträden hos de gamla samtidigt som politikerna själva plockade ut mastodontersättningar utan motsvarande arbetsinsats.
Det jag frågade mig sedan jag fått höra om detta exempellösa missbruk av skattemedel var givetvis - hur har det kunnat fortgå år ut och år in utan att någon med skammens rodnad fläckandes kinderna, reagerat och sagt att detta är ju vansinne!
Svaret är givetvis att från varje parti har en "tung" företrädare varit en av dem som uppburit denna trevliga arbetsfria inkomst.
När den nytillträdde ordföranden lanserade nyordningen uppstod stort muller och buller! Ack och ve! Detta skulle aldrig fungera!
Oheliga allianser uppstod mellan Folkpartisten, Centerpartisten och ett par Socialdemokrater (som alla tillhörde det gamla beredskapsgänget) och man gjorde allt för att stoppa förslaget. Lite för långt gick man antagligen (ur deras synpunkt) när man ojade sig om jäv (menandes ordföranden) vilket istället resulterade i att alla berörda åkte ut och istället inkallades ersättare som i full enighet antog den nya arbetsordning som innebar att "ordförandeberedskap" i framtiden endast skulle utövas av just ordförande samt 1e och 2e vice ordförande.
Eftersom ordförande idag har en 40%ig tjänst ingick i ordförandens förslag att detta skulle vara tillräckligt i frågan om ordföranden men att de fasta arvodena för 1e och2e vice ordföranden istället skulle höjas något för att kompensera för ett visst merarbete.
1e vice ordföranden Anton Nordström tänkte sig nog inte riktigt för utan gick raskt ut och deklarerade offentligt att han minsann inte tänkte åta sig någon beredskapstjänst som en del av sitt vice ordförandeuppdrag utan den gamla ersättningen. Rent pinsamt blev det när man gavs intrycket i pressen att ersättningen var en förutsättning för semesteraktiviteter.
Någon ideell inställning till sitt politiska förtroendeuppdrag eller någon ödmjukhet inför de människor som finns i andra ändan av det ordförandebeslut om tvångsomhändertagande som han skulle kunna komma att fatta, förmärktes inte. Här talade Penningen!
Inte heller menade Anton Nordström att han skulle kunna tvingas att avgå om han vägrar att fullgöra de skyldigheter som ingår i det uppdrag han fått sig anförtrott. Han anser sig ha ingått något slags avtal för hela mandatperioden som inte skulle kunna förändras. Som om det skulle finnas någon form av "uppdragstrygghet" inom politiken!
Säg det till det vårdbiträde som måste sparkas för att några priviligierade politiker ska kunna ta telefonbeslut hemma i TV-soffan!
Leif Lindström (s), Barbro Söderberg (fp) och Anton Nordström (c) har därefter gjort allt som stått i deras makt att förhindra förändringen. När det inte lyckades med arbetsordningen, har man istället försökt blockera beslutet om förändringen av arvodena till 1e och 2e vice ordförandena genom återremisser till Arvodeskommittén. Allt för att sätta käppar i hjulet.
Genom denna inställning - att vägra fullgöra sitt uppdrag - från de båda vice ordförandena har ordföranden Hélène Brodin Rheindorf tvingats ta på sig hela beredskapstjänstgöringen. 24 timmar om dygnet, veckans alla dagar finns hon att nå för den eventualiteten att hon måste fatta ett s.k. ordförandebeslut i någon tvångsåtgärdsfråga.
Eftersom arvodesfrågan blockeras och inte kommer till beslut i KF, utgår givetvis arvode efter de regler som gäller idag. Det torde vara så självklart att ingen skulle behöva ifrågasätta det. Alla politiska arvoden utgår i enlighet med de bestämmelser som gäller vid varje tidpunkt.
Om därför Socialnämndens budget naggas också i år av denna orimliga kostnad kan det knappast anses vara Hélène Brodin Rheindorfs fel. Det är inte hon som försenar processen. Hade Anton Nordström inte varit så snabb i början hade han fortfarande kunnat få en del "av kakan" eftersom det ju tycks vara den som för honom är den främsta drivkraften.
Tillägg den 28 februari:
Intressant insändare nedan från den påhoppade ordföranden i Socialnämnden! Den visar på en enastående förändring till det bättre av Socialnämndens budgetdisciplin och därmed resultat jämfört med tidigare perioder. Men denna remarkabla förbättring - som till mycket stor del är just den nya odförandens ledarförmågas förtjänst - ansåg lokaltidningen inte hade något nyhetsvärde jämfört med möjligheten att på snaskigast möjliga sätt hoppa på en hårt arbetande politiker för något hon inte är skyldig till. Här följer hennes insändare:
Äras dem som äras bör ? våra fantastiska medarbetare!
Ibland är det extra roligt att vara kommunpolitiker i Strängnäs. Det var det den tisdag i februari, då socialnämnden hade sitt sammanträde. Årsredovisningen för 2007 var på agendan. Vi politiker fick veta att socialnämnden gjort ett överskott på 1,7%. Det låter inte så stort och kan ses som ?felräkningspengar?. Men det är faktiskt nästan 6,4 miljoner kronor! Hur har det då blivit så här? Har verksamheterna inte gjort det man ska? Jo, det är just det man har! Till årsredovisningens knastertorra siffermaterial följde en 120 sidor lång bilaga där varenda verksamhet utifrån sina förutsättningar skrivit ner hur just de arbetat för att nå de mål vi politiker satt upp för 2007. Där går att hitta rörande bevis på hur fantastiska socialkontorets medarbetare är på att följsamt och med brukaren/medborgaren i centrum uppfylla de mål vi satt upp för varje verksamhet. Den följsamhet som finns ser jag som ett bevis på att även ledarskapet fungerar bra.
2008 års detaljbudget beslutades i nämnden i slutet av förra året. Totalt är den på cirka 405 miljoner kronor och är en ökning med nästan 30 miljoner kronor. Nu följer jag med stor uppmärksamhet hur de nya målen verkställs ute i verksamheterna.
Att jag skriver en insändare för att berätta det här beror på att socialnämndens goda resultat tydligen inte ansågs ha nyhetsvärde nog att hamna på annan plats i tidningen. Det tycker däremot jag! Allt är inte åt helsike i Strängnäs ? det finns det som är bra också!
Hélène Brodin Rheindorf (kd)
Ordförande socialnämnden
Strängnäs kommun
Vad borde Tele2 göra?
Deltar just i en enkät som bl.a. frågar vad Tele2 borde göra för att bättra på sitt anseende.
Jag hade då - om utrymmet tillåtit (= fler än 240 tecken) - skrivit följande:
Om Tele2 - liksom alla telefonbolag gav fank-n i att låta sina externa call-centers ständigt terrorisera sina kunder skulle deras anseende avsevärt förbättras.
Om jag väljer en leverantör och blir denne trogen - vare sig det gäller telefoni eller annat - har jag utgått från en hederskodex som säger att jag alltid kan förvänta mig att erhålla leverantörens vid varje tillfälle bästa villkor. Tills dess att jag som kund väljer att avbryta samarbetet.
Utan att behöva byta typ av abonnemang, binda mig hit eller dit, behöva spendera tid på att luska ut vilka jag ringer till flest gånger o.s.v. Kort sagt försöka förmås att teckna någon ny form av abonnemang som blir "så mycket billigare och bättre" (och som ger det uppringande call-centret sådana trevliga provisionsintäkter).
Varför ägnar sig telefon- och elbolag åt dessa idiotier med tusentals (ja, det är sant!) olika former för abonnemang?
När ska något telefonbolag inse att det enkla telefonabonnemanget - utan konstigheter (d.v.s. jag lyfter luren, slår ett nummer, kopplas fram, pratar och lägger på luren - och får sedan en enkelt uppsatt räkning) är det främsta säljargumentet idag. En fullständig USP!
Har jag väl valt ett telefonbolag som leverantör vill jag bli lämnad ifred. Har jag dessutom anmält mig till NIX gäller det i ännu högre grad. Men som småföretagare drabbas jag ändå ständigt av dessa synnerligen påfrestande telefonsamtal.
Jag är helt enkelt komplett ointresserad av att spendera tid på att höra mindre vetande personer ringa upp och ta min tid i anspråk för att tala om att jag kan ju få ringa "så mycket billigare"!
Det märkliga är dock att om jag vill ha kontakt per telefon med telefonföretaget i fråga (och de är lika "goda kålsupare" hela bunten) är det stört omöjligt. Det är tryck 2 här och blinka stjärna där och ändå hamnar man ute i evigheten.
Nej, de må kalla sig kommunikationsföretag, men det de verkligen brister i är just kommunikation. Den som de bedriver är högst ensidig.
Jag hade då - om utrymmet tillåtit (= fler än 240 tecken) - skrivit följande:
Om Tele2 - liksom alla telefonbolag gav fank-n i att låta sina externa call-centers ständigt terrorisera sina kunder skulle deras anseende avsevärt förbättras.
Om jag väljer en leverantör och blir denne trogen - vare sig det gäller telefoni eller annat - har jag utgått från en hederskodex som säger att jag alltid kan förvänta mig att erhålla leverantörens vid varje tillfälle bästa villkor. Tills dess att jag som kund väljer att avbryta samarbetet.
Utan att behöva byta typ av abonnemang, binda mig hit eller dit, behöva spendera tid på att luska ut vilka jag ringer till flest gånger o.s.v. Kort sagt försöka förmås att teckna någon ny form av abonnemang som blir "så mycket billigare och bättre" (och som ger det uppringande call-centret sådana trevliga provisionsintäkter).
Varför ägnar sig telefon- och elbolag åt dessa idiotier med tusentals (ja, det är sant!) olika former för abonnemang?
När ska något telefonbolag inse att det enkla telefonabonnemanget - utan konstigheter (d.v.s. jag lyfter luren, slår ett nummer, kopplas fram, pratar och lägger på luren - och får sedan en enkelt uppsatt räkning) är det främsta säljargumentet idag. En fullständig USP!
Har jag väl valt ett telefonbolag som leverantör vill jag bli lämnad ifred. Har jag dessutom anmält mig till NIX gäller det i ännu högre grad. Men som småföretagare drabbas jag ändå ständigt av dessa synnerligen påfrestande telefonsamtal.
Jag är helt enkelt komplett ointresserad av att spendera tid på att höra mindre vetande personer ringa upp och ta min tid i anspråk för att tala om att jag kan ju få ringa "så mycket billigare"!
Det märkliga är dock att om jag vill ha kontakt per telefon med telefonföretaget i fråga (och de är lika "goda kålsupare" hela bunten) är det stört omöjligt. Det är tryck 2 här och blinka stjärna där och ändå hamnar man ute i evigheten.
Nej, de må kalla sig kommunikationsföretag, men det de verkligen brister i är just kommunikation. Den som de bedriver är högst ensidig.
Politiker begriper inte sin roll!
Enligt dagens Strengnäs Tidning/Eskilstuna-Kuriren så kritiserar min kära fränka, Margit Urtegård, avhoppad moderat, numer Strängnäspartist, på sin blogg hur Kommunchefen sköter sitt uppdrag.
Vi vet att Margit gärna poppar upp och råskäller till höger och vänster. Det är liksom hennes stil. Hon deltar ogärna i alliansmöten för att där förankra sina åsikter eller åtminstone plädera för dem. Ibland tror jag inte ens att hon har en aning om vad som förevarit eftersom hon ofta verkar så häftigt överraskad. Kanske skulle hon och hennes åsikter vinna på att hon faktiskt deltog lite oftare i den interna alliansdiskussionen Hon tillhör ju trots allt denna allians och är en av dess främsta företrädare. Det skulle rentav vara klädsamt och skänka större tilltro till de uppfattningar hon gärna basunerar ut. Själv har jag trots att jag företräder ett nästan lika litet parti inom alliansen vid flera tillfällen kunnat övertyga mina allianskollegor om att omfatta min uppfattning i några frågor. Det går Margit - om bara viljan finns.
Margits nya drapa är ytterligare ett utmärkt exempel på varför Strängnäs Kommun borde ha en högre representation i de tre nätverk för Medborgardialog som Kommun- och Landstingsförbundet leder. Som kommunens numera (sedan vänsterpartiets Rosy Falk hoppat av) enda representant (jag är "vanlig" ledamot av Demokratiberedningen) har jag nu länge kritiserat denna ordning.
Senast efter den tredje och senaste nätverksträffen i början av Februari då jag påpekade att praktiskt taget samtliga närvarande delegater utom "lilla jag" är Kommunalråd och/eller ledamöter antingen av Kommun- eller Landstingsfullmäktiges, Kommun- eller Landstingsstyrelses presidium eller ordförande/v.ordförande i Demokratinämnd/utskott eller beredning.
En av de viktigaste frågorna som dessa nätverk drivit under de ett och ettt halvt år som de existerat, är vilken roll vi har som politiker och vilken optimal arbetsfördelning som bör finnas mellan politiken och tjänstemannasidan för att undvika onödiga konflikter och stjäla tid och kraft. Här i Stängnäs har vi sedan länge en tradition att politiker lägger sig i hur tjänstemännen jobbar. Margits företrädare på sin ordförandepost var ett praktexempel på när rollen som politiker nästan övergår i tjänstemannens.
När kommunens politiker bestämde sig för den samlade förvaltningen talade man också och var - såvitt jag vet - överens om att politiken skulle tala om "vad" och förvaltningen skulle syssla med "hur".
I det nu aktuella fallet, har Kommunchefen sedan något år nästan, haft Kommunstyrelsens uppdrag att bl.a. se över organisationen för att spara pengar. Det har inte varit någon hemlighet ens för Margit Urtegård. Att Samhällsbyggnadskontoret varit det kontor som växt kraftigast under de senaste åren kan inte heller ha undgått Margit. I vart fall i den andra av de tre nämnder som likt Margits haft kontoret som "sitt" , och i vilken nämnd jag då satt, ifrågasattes redan under förra mandatperioden alla de nya mellanchefsnivåer som skapades. Från politikens sida kändes det förvirrat och svåröverskådligt.
Hur kan då det faktum att Kommunchefen nu tycks ha kommit så långt i sitt uppdrag att han kan börja redovisa sina tankar för sina huvudmän, uppfattas som att det pågår något slags hemlighetsmakeri bakom politikernas ryggar?
Menar Margit på fullt allvar att Kommunchefen på något sätt gått vid sidan om sitt uppdrag? Menar Margit på fullt allvar att varje utredning Kommunchefen får i uppdrag att göra av sina huvudmän ska bedrivas i knät på dessa huvudmän?
Får jag då fråga Margit - varför ha vi politiker tjänstemän? Kanske tycker Margit att det vore bättre om vi politiker gjorde jobbet själva.
Margit hör till de politiker som verkligen borde vara med i nätverken för att träffa politiker från när och fjärran och kunna lära sig det här med rollfördelning. Att få lära sig att som politker är man inte verksamhetsföreträdare - vilket Margit gärna uppträder som - utan företrädare för kommunens skattebetalare.
PS: Från Lena Langlet på SKL erfar jag att det är 166 personer med i nätverket. Av dessa är
14 KS-ordförande
9 vice KS-ordförande
21 KF-ordförande
16 vice KF-ordförande
22 kommunalråd
4 LF-ordförande
6 vice LF-ordförande
2 landstingsråd
7 ordförande i någon form av demokratiorgan i Landstinget
9 ordförande i någon form av nämnd eller beredning för demokrati i kommuner
6 vice ordfr i det samma
Och så då jag - ersättare i Kommunstyrelse och fullmäktige från Strängnäs Kommun! Det säger en del om dels våra demokratiska ambitioner i den här kommunen och framförallt om våra lokalpolitikers kunskaper om de roller vi har som politiker. DS
Vi vet att Margit gärna poppar upp och råskäller till höger och vänster. Det är liksom hennes stil. Hon deltar ogärna i alliansmöten för att där förankra sina åsikter eller åtminstone plädera för dem. Ibland tror jag inte ens att hon har en aning om vad som förevarit eftersom hon ofta verkar så häftigt överraskad. Kanske skulle hon och hennes åsikter vinna på att hon faktiskt deltog lite oftare i den interna alliansdiskussionen Hon tillhör ju trots allt denna allians och är en av dess främsta företrädare. Det skulle rentav vara klädsamt och skänka större tilltro till de uppfattningar hon gärna basunerar ut. Själv har jag trots att jag företräder ett nästan lika litet parti inom alliansen vid flera tillfällen kunnat övertyga mina allianskollegor om att omfatta min uppfattning i några frågor. Det går Margit - om bara viljan finns.
Margits nya drapa är ytterligare ett utmärkt exempel på varför Strängnäs Kommun borde ha en högre representation i de tre nätverk för Medborgardialog som Kommun- och Landstingsförbundet leder. Som kommunens numera (sedan vänsterpartiets Rosy Falk hoppat av) enda representant (jag är "vanlig" ledamot av Demokratiberedningen) har jag nu länge kritiserat denna ordning.
Senast efter den tredje och senaste nätverksträffen i början av Februari då jag påpekade att praktiskt taget samtliga närvarande delegater utom "lilla jag" är Kommunalråd och/eller ledamöter antingen av Kommun- eller Landstingsfullmäktiges, Kommun- eller Landstingsstyrelses presidium eller ordförande/v.ordförande i Demokratinämnd/utskott eller beredning.
En av de viktigaste frågorna som dessa nätverk drivit under de ett och ettt halvt år som de existerat, är vilken roll vi har som politiker och vilken optimal arbetsfördelning som bör finnas mellan politiken och tjänstemannasidan för att undvika onödiga konflikter och stjäla tid och kraft. Här i Stängnäs har vi sedan länge en tradition att politiker lägger sig i hur tjänstemännen jobbar. Margits företrädare på sin ordförandepost var ett praktexempel på när rollen som politiker nästan övergår i tjänstemannens.
När kommunens politiker bestämde sig för den samlade förvaltningen talade man också och var - såvitt jag vet - överens om att politiken skulle tala om "vad" och förvaltningen skulle syssla med "hur".
I det nu aktuella fallet, har Kommunchefen sedan något år nästan, haft Kommunstyrelsens uppdrag att bl.a. se över organisationen för att spara pengar. Det har inte varit någon hemlighet ens för Margit Urtegård. Att Samhällsbyggnadskontoret varit det kontor som växt kraftigast under de senaste åren kan inte heller ha undgått Margit. I vart fall i den andra av de tre nämnder som likt Margits haft kontoret som "sitt" , och i vilken nämnd jag då satt, ifrågasattes redan under förra mandatperioden alla de nya mellanchefsnivåer som skapades. Från politikens sida kändes det förvirrat och svåröverskådligt.
Hur kan då det faktum att Kommunchefen nu tycks ha kommit så långt i sitt uppdrag att han kan börja redovisa sina tankar för sina huvudmän, uppfattas som att det pågår något slags hemlighetsmakeri bakom politikernas ryggar?
Menar Margit på fullt allvar att Kommunchefen på något sätt gått vid sidan om sitt uppdrag? Menar Margit på fullt allvar att varje utredning Kommunchefen får i uppdrag att göra av sina huvudmän ska bedrivas i knät på dessa huvudmän?
Får jag då fråga Margit - varför ha vi politiker tjänstemän? Kanske tycker Margit att det vore bättre om vi politiker gjorde jobbet själva.
Margit hör till de politiker som verkligen borde vara med i nätverken för att träffa politiker från när och fjärran och kunna lära sig det här med rollfördelning. Att få lära sig att som politker är man inte verksamhetsföreträdare - vilket Margit gärna uppträder som - utan företrädare för kommunens skattebetalare.
PS: Från Lena Langlet på SKL erfar jag att det är 166 personer med i nätverket. Av dessa är
14 KS-ordförande
9 vice KS-ordförande
21 KF-ordförande
16 vice KF-ordförande
22 kommunalråd
4 LF-ordförande
6 vice LF-ordförande
2 landstingsråd
7 ordförande i någon form av demokratiorgan i Landstinget
9 ordförande i någon form av nämnd eller beredning för demokrati i kommuner
6 vice ordfr i det samma
Och så då jag - ersättare i Kommunstyrelse och fullmäktige från Strängnäs Kommun! Det säger en del om dels våra demokratiska ambitioner i den här kommunen och framförallt om våra lokalpolitikers kunskaper om de roller vi har som politiker. DS
Yoko Ono - The Dragon Lady?
"Cleaning piece" Bronsobjekt. Original, Yoko Ono
Mitt samarbete med Yoko Ono började mycket slumpartat. Jag var på besök hos min dotter Filippa som då bodde i Paris och vi bestämde oss för att gå på FIAC-mässan för att hälsa på gamle vännen Jan Eric Löwenadler som ställde ut. Jan Eric var mycket god vän både till mig och mina systrar. Efter att ha byggt upp den första framgångsrika ferieskolan (för vilken jag gjorde katalogerna i flera år) baserad på utlandsstudier i Österrike och Frankrike hade han sålt den till den idag inte helt okände Bertil Huldt som utvecklat idén till den världsomspännande utbildningskoncernen EF. Jan Eric övergick istället till att ägna sig åt konsthandel på internationell nivå.
Det började med att Picasso och Jan Eric delade frisör på Rivieran. Denne fick tydligen allt som oftast betalt av Picasso i form av teckningar etc. vilka han krängde vidare till Jan Eric.
Det blev ett brinnande intresse för Jan Eric, som snart etablerat personliga kontakter inte bara med Picasso och Joan Miro som också fanns på Rivieran, utan framförallt också med alla de nya unga förmågorna som han kom att introducera för världen. Konstnärer som Arman, Cesar, Vasarely, Yves Klein och Fontana (han med snitten...).
Jan-Eric Löwenadler m. kund på FIAC / Sam Havadtoy, Sean Lennon och Yoko Ono på FIAC 1989
Ett samarbete med Jeanette Bonnier betydde galleri BonLow i New York under ett antal år. Något som i sin tur lett till den nya Bonnierska konsthallen i Stockholm.
Alltnog, dottern och jag vandrar gångarna fram på FIAC-mässan och plötsligt hejdas jag av en bronsplatta i en av montrarna. På bronsplattan ligger tre bronsskedar men bredvid dem finns en fördjupning efter en fjärde... Titeln på verket: "Four spoons"!
En så sublimt typisk 60-talsgrej. Ett konstnärligt trompe l'oeil i annorlunda form. Ett skämt! Ett infall! Så typiskt. Och ändå så otypiskt. Brons var knappast 60-talets konstnärsmaterial. Någon har snott den fjärde skeden....!
Jag var tvungen att lyfta blicken och fann andra lika uppfriskande retsamheter i samma stil. Det märkligt 60-talsaktiga, tillfälliga, flyktiga - för evigt förvandlat i ett av de beständigaste materialen. "The Bronze Age" stod det på väggen och "Yoko Ono".
Det var min första kontakt med konstnären Yoko Ono. Visst hade jag hört talas om hennes "utsvävningar" och olika happenings på den tiden det begav sig. Eftersom bror Lasse under Pontus Hulténs beskydd och uppmuntran hörde till dem som introducerade den musikaliska happeningen i Sverige i form av märkliga konserter på Moderna Museet under Emanon-perioden, så hade jag givetvis uppsnappat ett och annat som också internationella konstnärer höll på med i s.k. performance-form. Yoko Onos deltagande i Fluxus-gruppen med bl.a. John Cage och Merce Cunningham hade inte gått spårlöst förbi. Långt innan Christo börjat slå in saker i tyg gjorde Yoko det med en staty på Trafalgar Square. Men i motsats till Christo fastnade inte Yoko i inslagandets konst utan utvecklades vidare.
Tiden med John Lennon innebar förvisso samma elände som drabbade de flesta kvinnor som gifter sig med framgångsrika män - de får ge upp sin egen karriär. Yoko har dock strävat på för att inte komma bort från sitt eget ursprung.
Apple 1988 (form: originaläpple 1966) Bronsobjekt. Yoko Ono
Men framförallt delade jag väl den vanliga uppfattningen om Yoko Ono som The Dragon Lady - som splittrat favoritguppen Beatles. Upplevelsen av hennes 60-talsobjekt i bronsgjuten form var dock så stark att jag var tvungen att ta kontakt med galleriet. På den tiden drev jag Lilla Galleriet i Mariefred som en bisyssla, mestadels över somrarna. Men jag hade också deltagit vid Stockholm Art Fair med bl.a. en god vän och målare från Provence, Mario Roffler, så mitt galleristintresse triggades.
Efter några dagar fick jag hemma i Mariefred ett fax som bad mig ringa Mr Sam Havadtoy på ett Geneve-nummer, vilket jag gjorde. När jag presenterat mig för kvinnan som svarade möttes jag av ett "Oh, Hi Mats! This is Yoko. How nice of you to call. I'm happy you liked my things. I'll give you Sam, because he knows all the details. See you!"
Något omtumlad av att ha talat med legenden pratade jag sedan en stund med Sam Havadtoy som jag då inte visste vem det var. Sedermera fick jag klart för mig att Sam - som är en mycket verserad och angenäm herre - var antikhandlare i New York och sedan många år John Lennons "ersättare" som mannen vid Yokos sida. Det förblev han tills för bara några år sedan.
Efter diverse samtal och korrespondens blev det beslutat att Lilla Galleriet skulle ordna en utställnng med merparten av objekt ur serien The Bronze Age. Jag satte igång med förberedelserna. Min tanke var att ha en pressmottagning på det då nyöppnade Gripsholms Värdshus i samband med att Stockholm Art Fair öppnade. Att sedan finnas med på mässan för att därefter flytta utställningen till galleriet i Mariefred. Yoko hade lovat att komma till Konstmässan och mottagningen. På något sätt läckte nyheten ut från Värdshuset till lokaltidningen som hade en liten blänkare om att "Yoko Ono ställer ut på Mariefredsgalleri".
Hole piece 1971 Yoko Ono
Jag hade nog aldrig föreställt mig den oerhörda effekt denna lilla blänkare hade. Yoko Ono tycktes oerhört mycket hetare än jag kunnat ana. Inom loppet av ett par dagar hade praktiskt taget samtliga dags- och veckotidningar i Sverige haft en blänkare eller större artikel om att Yoko skulle ställa ut i Sverige - och i lilla Mariefred av alla platser. Jag fick möjlighet att se alla dessa klipp på Konstmässan som omgående vid min anmälan började bevakningen av pressens uppmärksamhet runt mässan och Yoko. Urklippen fyller en späckad A4-pärm.
Snart ringde Jacob Dahlin (Jacobs Stege, Caramba m.fl.) och ville göra en intervju med Yoko. Syrrornas goda vän Marianne "Flackan" Flach (Bindefelt före Bindefelt - och bättre) ringde och sa att kommer Yoko hit "måste Du ju se till att hon åker ståndsmässigt. Jag har en god vän som säkert ställer upp och som har en Rolls Royce".
Yokos tidschema runt tiden för mässan var pressat. Jacob Dahlins intervju fick göras i London några veckor tidigare och det skulle inte hinnas med någon presskonferens i Mariefred. Det fick ordnas i samband med mässan i Stockholm.
Untitled 1988 Bronze Yoko Ono
Yoko, Sam Havadtoy, sonen Sean Lennon och dennes gode vän Max anlände till Stockholm i vårkylan 1990. Arlandas VIP-lounge var under reparation så jag hade fått arrangera att Yoko med sällskap lotsades från London-planet direkt ut genom en sidoentré där jag väntade med sonen Pontus (som tänkt bärhjälp för bagage) och två bilar varav den ena var den trevlige Claes Lindholms (har jag för mig att han hette. Såg helt osannolik ut som Rollsägare med sitt långa hippiehår) vackra Rolls. Claes ställde upp alldeles gratis (hm, nåja jag fyllde hans jättelika bensintank. Hade ingen aning om att så stora tankar fanns när jag obetänksamt erbjöd mig att åtminstone få tanka upp hans bil som tack). Han ställde upp under det två dagar långa besöket och såg till att sällskapet kom dit de skulle (inkl. ett besök vid Olof Palmes grav på Yokos önskemål.).
Sean hade med sig en gitarr som jag bar till bilen (det visade sig vara pappa Johns) och jag fick senare hålla i den och "plinka" på strängarna.
Sam Havadtoy, Sean Lennon, Seans vän Max, Pontus Werner (10 dagar yngre än Sean) och min dotter Johannas dåvarande boyfriend Jocke Månsson.
Under färden in åkte Yoko, Sam och Max med mig medan Pontus och Sean åkte med Claes i Rollsen. Vi samtalade om ditt och datt. Men vi kom in på vad föräldrar arbetar med av någon anledning och jag frågade då Max vad hans pappa gjorde. "Han jobbar på Warner Brothers". Jaha, "Vad gör han där då?". "Well, han håller på med siffror and stuff". I min enfald tänkte jag att han väl var någon slags kamrer på detta jätteföretag då Yoko böjde sig fram och viskade i mitt öra "He owns it". Ridå!
Vi ankomsten till hotell Stockholm Plaza, där jag trodde mig ha förberett allt genom gode vännen Mauritz Gindin som var kopplad till Bicky Chakrabortis hotellkedja som äger Plaza, fanns givetvis ingen parkeringsmöjlighet framför hotellet. Vi körde helt sonika upp på trottoaren för att undvika att stoppa trafiken. Klockan var över elva på kvällen så antalet gångtrafikanter kunde räknas på ena handens fingrar. Vi började lasta ur bagaget då en polis materialiserar sig framför oss med myndig min. (Var finns de när man behöver dem?) "Och vad pågår här om jag får fråga? Det här är ingen parkeringsplats!". Jag försökte urskulda oss med att vi var tvungna att lasta ur passagerare och bagage och inte ville störa biltrafiken och så lite viskande - "Det är Yoko Ono med sällskap jag har med mig". "Jaha - och är hon oförmögen att gå kanske?" svarade den omutlige polisen, som dock lät sig nöja med att vi raskt skulle lasta ur och vara borta.
Max, Johanna, Pontus och Sean på konstnärsklubben Nordens Ljus. / Mats, Sam och Yoko
Den krulliga nacken tillhör vår osannolike chaufför
Väl inne på hotellet visar det sig att dagskiftets personal - som var väl informerad - hunnit "gå av" och ersatts av en stackars nattportier som ingen hade informerat. Han hittade ingen bokning och stod där och vimsade. Till slut fick Yoko, Sam och pojkarna i alla fall sina nycklar och försvann uppåt medan jag försökte arrangera en nattmacka från det stängda köket (flyget hade varit starkt försenat).
Plötsligt tumlar Yoko och Sam ut ur hissen förtjust fnissande. Det visade sig att de naturligtvis fått nyckel till fel svit och vandrat rakt in i en mycket amorös situation. De tog det från den humoristiska sidan och backade snabbt ut igen. Jag har alltid undrat om det stackars störda paret någonsin uppfattade vem det var som störde i herdestunden.......
Till slut fick de iallafall rätt rum och vi möttes så småningom i den nattstängda baren där jag lyckats åstadkomma en god Croque Monsieur och en öl till oss alla.
Yoko förhörde sig om våra övriga barn och vi pratade om utställningen och om London-utställningen och intervjun. Överlag gav hon ett alldeles "normalt" intryck. Vänlig, intresserad, humoristisk och långt från någon "Dragon Lady". Men helt klart en mycket kompetent affärskvinna.
Vi kom väl överens. Morgonen efter hämtades de till mässan där jag förberett en presskonferens in mässans stora hörsal som var fylld nästan till sista plats.
Mats och Pontus välkomnar Yoko till Konstmässan. Mats hjälper Yoko med den bärbara micken
Yoko och Mats vid presskonferensen / Yoko, Sean och Mats på väg till montern. Framför oss gick
ett 20-tal fotografer baklänges.......
Utställningen gick mycket bra. Innan dagen var slut hade jag sålt ett tiotal objekt. Varje objekt var gjutet i nio signerade och numrerade exemplar vilket på konstspråk konstituerar ett "orginalobjekt". Av de berömda glasögonen och något objekt till, sålde jag två exemplar. Det bitna äpplet "uppträdde" i ytterligare ett Jacob Dahlin-program tillsammans med Sun Axelsson och Lars Forsell.
En glad mottagning för familj, vänner och köpare blev det också
Yoko, Mats och Mats syster Karin Ellhammar / Mamma Ann-Mari och Yoko
Karin Ellhammar, Hylandvärdinnan, toppmannekängen Anne-Marie Gummesson och Ann Löfgren Werner
Yoko Ono, Kjerstin Dellert och hennes son konstnären Totte Dellert-Bergh
Yoko och Sean med Mats barn Pontus och Johanna i bakgrunden. / Omslaget till galleriets Yoko-skrift.
Den framgångsrika utställningen fortsatte sedan till Lilla Galleriet i Mariefred där ytterligare något objekt såldes. Det hela ledde till att jag av Yoko fick erbjudande att arrangera en utställning med John Lennons konst. Yoko hade dels en hel del blyerts- och tuschoriginal. Dels hade hon låtit litografera ett antal teckningar plus föra över till festliga neonobjekt. Jag insåg att detta var lite "för stort" för lilla Mariefred under lågsäsong, så jag träffade en uppgörelse med en god vän som dels drev ett konstgalleri på Karlavägen i Stockholm och dels ett i Göteborg.
John Lennon-utställningen blev även den en stor framgång såväl i Stockholm som Göteborg och ledde till en ny satsning från Yokos sida som blivit till löpande världsturnéer med Lennons konstverk. Senaste gången var på det av vännen Lasse Gullstedt byggda Hilton-hotellet för ca. 6 år sedan.
Lotta på Skolbråkargatan
Lotta Grönblad, Socialdemokratisk skoltalesperson i Strängnäs har läst en artikel i DN i lördags om den finländska skolans situation och skriver på sin blogg att hon skulle älska att ha en sådan rektor som Mirja Sappalu. Och Lotta tycker
"att den moderatledda borgerliga alliansen ska fundera över detta när de vill få sin brutalbudget expedierad av våra oftast lojala skolledare här i Strängnäs."
Och så citerar hon och spetsformulerar valda stycken ur artikeln:
"För det första förklarar Henrik Laurén på utbildningsstyrelsen i Helsingfors de finska framgångarna med att landet efter andra världskriget insåg att det enda sättet att bygga upp landet på var genom god utbildning. Han säger också detta, och det är det intressanta som kan översättas till Strängnäs borgarnas besparingsiver i skolan:
- Under den svåra depressionen på 90-talet när vi skar ner på det mesta lämnades skolsektorn i fred. Det var vår lycka.
För det andra är det en rektor som uttalar sig om skolan som organisation om vad som är dess kännetecken och framgång. I det sammanhanget nämns föräldrarna. Jag har länge sagt att skolan måste göra sig intressant för föräldrarna och bland annat erbjuda dem bättre service. Men också stöd.
Rektor Mirja Suppola säger detta:
- Kontakten mellan hem och skola fungerar mycket bra. Vi korresponderar hela tiden med föräldrarna per e-post. De kan följa med i allt som händer i skolan. När föräldrarna undrar över någonting får de genast ett svar.
Ur mitt perspektiv som politiker och fyrabarnsmamma så skulle jag älska en sådan rektor som Mirja!" slutar Lotta.
Men som vanligt är det som när F-n själv läser Bibeln! Lotta utelämnar en mängd visa saker som inte passar lika bra in i den socialdemokratiska skoljargongen:
"Vi har en mycket seriös lärarutbildning. Klassläraren har en femårig utbildning som koncentrerar sig på det pedagogiska. Utbildning värdesätts högt i Finland och föräldrarna stöder sina barns skolarbete."
"Vi har mycket klart definierat vad som krävs av eleverna. Det ställs hela tiden krav på eleverna för att de ska komma upp till följande nivå. De måste ha bra betyg för att kunna studera vidare."
"Trivsel och välbefinnande bland eleverna prioriteras inte" För oss svenskar ett nästan främmande uttryck som ändå visar på det allvar Finländarna i första hand lägger vid just lärandet och kunnandet.
"Systemet är mycket hemläxintensivt"
Den goda Rektor Mirja berättar vidare att det är ca. 20 elever per klass. Att det råder ordning och att eleverna är tysta under lektionerna trots att ingen kadaverdisciplin tillämpas.
"Det skrattas mycket på bägge sidor om lärarkatedern och det är uppenbart att det råder ett kamratligt förhållande mellan läraren och eleverna."
Rektorn poängterar också vikten av den goda kontakten med hem och föräldrar.
Men det som Lotta allra helst låter bli att återge i sin blogg, är det som Helsingfors undervisningschef Juha Lemberg och bildningschef Simo Juva klämmer i med när de säger att de....."....anser det nästan pinsamt att man inte hittar ett samband mellan skolframgångar och den ekonomiska satsningen på skolan. Det visar att man inom industriländerna inte kan förbättra resultaten med pengar."
"att den moderatledda borgerliga alliansen ska fundera över detta när de vill få sin brutalbudget expedierad av våra oftast lojala skolledare här i Strängnäs."
Och så citerar hon och spetsformulerar valda stycken ur artikeln:
"För det första förklarar Henrik Laurén på utbildningsstyrelsen i Helsingfors de finska framgångarna med att landet efter andra världskriget insåg att det enda sättet att bygga upp landet på var genom god utbildning. Han säger också detta, och det är det intressanta som kan översättas till Strängnäs borgarnas besparingsiver i skolan:
- Under den svåra depressionen på 90-talet när vi skar ner på det mesta lämnades skolsektorn i fred. Det var vår lycka.
För det andra är det en rektor som uttalar sig om skolan som organisation om vad som är dess kännetecken och framgång. I det sammanhanget nämns föräldrarna. Jag har länge sagt att skolan måste göra sig intressant för föräldrarna och bland annat erbjuda dem bättre service. Men också stöd.
Rektor Mirja Suppola säger detta:
- Kontakten mellan hem och skola fungerar mycket bra. Vi korresponderar hela tiden med föräldrarna per e-post. De kan följa med i allt som händer i skolan. När föräldrarna undrar över någonting får de genast ett svar.
Ur mitt perspektiv som politiker och fyrabarnsmamma så skulle jag älska en sådan rektor som Mirja!" slutar Lotta.
Men som vanligt är det som när F-n själv läser Bibeln! Lotta utelämnar en mängd visa saker som inte passar lika bra in i den socialdemokratiska skoljargongen:
"Vi har en mycket seriös lärarutbildning. Klassläraren har en femårig utbildning som koncentrerar sig på det pedagogiska. Utbildning värdesätts högt i Finland och föräldrarna stöder sina barns skolarbete."
"Vi har mycket klart definierat vad som krävs av eleverna. Det ställs hela tiden krav på eleverna för att de ska komma upp till följande nivå. De måste ha bra betyg för att kunna studera vidare."
"Trivsel och välbefinnande bland eleverna prioriteras inte" För oss svenskar ett nästan främmande uttryck som ändå visar på det allvar Finländarna i första hand lägger vid just lärandet och kunnandet.
"Systemet är mycket hemläxintensivt"
Den goda Rektor Mirja berättar vidare att det är ca. 20 elever per klass. Att det råder ordning och att eleverna är tysta under lektionerna trots att ingen kadaverdisciplin tillämpas.
"Det skrattas mycket på bägge sidor om lärarkatedern och det är uppenbart att det råder ett kamratligt förhållande mellan läraren och eleverna."
Rektorn poängterar också vikten av den goda kontakten med hem och föräldrar.
Men det som Lotta allra helst låter bli att återge i sin blogg, är det som Helsingfors undervisningschef Juha Lemberg och bildningschef Simo Juva klämmer i med när de säger att de....."....anser det nästan pinsamt att man inte hittar ett samband mellan skolframgångar och den ekonomiska satsningen på skolan. Det visar att man inom industriländerna inte kan förbättra resultaten med pengar."
Mord och andra illdåd
När jag tittar tillbaka på de senaste rubrikerna på mina inlägg, är det inte utan att jag blir smått fundersam: "Att döda ett barn" och "Midvinterblot". Snart följer "Mordet på ett livsverk" och nu "Mord och andra illdåd"!
Denna gång har rubriken dock full täckning i texten för det ska handla om kriminalförfattare.
Deckare kom tidigt in i mitt litterära medvetande. Först genom Astrid Lindgrens Kalle Blomqvist, Åke Holmbergs Ture Sventon, Sivar Ahlruds Tvillingdetektiver och Enid Blytons Mysterieböcker (senare även några Fem-böcker). Sedan satte pappa och storebror sina tonårsdyrgripar i händerna på mig (idag finns de på deckarbibliotektet i Eskilstuna): David Humes serie om detektiven Mick Cardby. Skriven för de de tidiga tonårsläsarna. Medryckande, välskrivna med bra komplotter, spänning och oväntade upplösningar.
Så småningom kom jag ikapp pappa och brorsan (familjens damer var nog aldrig så trakterade av deckargenren) och grävde med dem i den boklåda som före varje jul kom hem från NKs bokhandel.
Böckerna i lådan fördelades delvis i form av julklappar men mycket lades fram för allmänt bruk. Där fanns förutom all aktuell svensk och utländsk skönlitteratur, också alltid de nya Stieg Trenter, Maria Lang, HK Rönnblom, Vic Suneson och Fale Burman (även de utländska Carr, Rice, McInnes, Sayers och Christie) som blev min julläsning. Gärna framför brasan och med en obligatorisk enkilos marsipanlimpa från NK (sedan länge av kostnads- och avståndsskäl utbytt mot egentillverkad av motsvarande - för att inte säga förbättrad! - kvalitet!) och en ClubSoda (numer Loka)!
Jag har svårt att tänka mig en mer ombonad, varm, trygg och rofylld upplevelse. Att nersjunken i en mjuk fåtölj, med eldens värme och gommens njutning, få försvinna in i fiktionens värld. Att samtidigt som man förs framåt av handlingen få bry sin hjärna med att försöka lösa gåtan.
När hustrun och jag 1970 flyttade till Mariefred kom jag snart att (likt de flesta nyinflyttade bildstormare) initiera en debatt om bilfritt torg. En av dem som gick i svaromål var den fine Tage Giron. En god deckarförfattare med sommarviste utanför Mariefred. Egentligen var han skeppsmäklare. Drev framgångsrikt ett gammalt familjeföretag på Skeppsbron i Stockholm. På fritiden fattade han sin pipa och försjönk i "blodfattiga" deckargåtor. Tages intresse låg mer på det personpsykologiska planet snarare än blod och mord.
Vi kom dock snart på vänskaplig fot och plötsligt förekom jag t.o.m. i en av hans böcker:
Senare flyttade också Ulla Trenter med familj till Mariefred. Ullas förste man, Stieg Trenter var ju en "gudom" i sammanhanget. Fortfarande oöverträffad i miljöbeskrivning. Ulla och hennes nye man Johan Palm blev snart våra goda vänner.
Strax efter skaffade sig Leif och Rita Silbersky sommarställe utanför Mariefred. Jag kände dem väl ända sedan Leif började sin första notarietjänst hos min dåvarande svåger Henning Sjöström på 60-talet. Leif hade börjat skriva deckare ihop med Olov Svedelid och snart hade Leif lockat Elli och Olov att också skaffa sig ett weekendställe utanför Mariefred.
Nu började staden bli riktigt "mordisk". Vår alerta bokhandlerska Britt Schölin insåg snart möjligheterna och de årliga deckaraftnarna blev höjdpunkter. Till att börja med lyckades Britt utverka tillstånd att hålla till i Kronköket på Gripsholm där det serverades ärtsoppa och mord! Den närboende författarskaran utökade efter hand med andra tillresande. Tage, Ulla och Olov var ju alla medlemmar i Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm och tog med sig kompisarna Ulf Durling, Carlösten Nordmark, Jan-Olof Ekholm, Kjell Genberg m.fl. till gastkramande kvällar i stearinljusens sken under de gamla valven. Kvällarna avslutades alltid med en mindre skara hemma hos Britt. Inte bara skräck utan tvärtom - med lust och skratt fylldes dessa kvällar som för alltid bildar en kedja av glada minnen. Inte för inte är Britts innertak perforerat av kvarsittande champagnekorkar!
Så småningom växte aftnarna i popularitet och Britt tvangs att flytta evenemangen till det större, men i sammanhanget förödande trista, församlingshemmet. Evenemanget miste sin intimitet och känsla och dog till slut bort. Kanske berodde det också på Britts tilltagande ålder. Hon var ju "kommen till åren" redan när hon övertog bokhandeln på 70-talet.
Men deckare har fortsatt att vid sidan av biografier och memoarer vara min favoritlektyr. Det blev naturligtvis inte sämre av att bror Lasse flyttade samman med sin barndomskärlek Maj Sjöwall då Pelle Wahlöö dött.
Nej, jag måste erkänna att jag inte är intresserad av polisens hem- och familjeförhållanden. Deras barn må ha hur många vattkoppor som helst! Jag vill veta varför mordet begicks! Och ha en chans att själv lista ut av vem.
Det ska vara som ett stort korsord.
Jan Mårtensson är med andra ord en klar favorit. Hans stillsamme evigt medelålders, lätt lönnfete antikhandlare med föga lönsam butik i Gamla Stan och närliggande vindsvåning med takterass på vilken snustorra Dry Martinis intas med spinnande siameskatt lojt betraktande tillvaron från det höga barockskåpets krön - det är vad den djupa fåtöljen med intillsprakande brasa och näraliggande marsipanlimpa kräver!
Socialdemokraterna faller för luftargument!
På gårdagens kommunstyrelsesammanträde godkände en majoritet den nya detaljplanen för Tredje Backe, öster om Mariefred. Socialdemokraterna vek sig för en skiss. Denna skiss var ett utritande på papper av det förslag till lösning som jag själv framförde när ärendet återremitterades förra gången i KS. Skissen hade tillagts på baksidan av den sista handlingen i ärendet och åtföljdes inte av någon form av förverkligandetanke. Tvärtom fick vi veta att Vägverket inte önskade en avstängning av Slottsträdgårdsgatan! Just den lösning som förvaltningen nu pekade på som en "möjlig"!!!
Trots detta föll Socialdemokraterna för skissen! De kunde med andra ord redan förra gången "fallit" på mitt lika luftiga och lika teoretiska förslag! Har man mist sin analysförmåga totalt?
Av deras gruppledares anförande framgick att man för en ny förskola för ett nittiotal barn och ett tjugotal hyreslägenheters skull är beredda att offra alla Mariefredsskolans 685 elevers dagliga trafikmiljö!
Svagt!
Här följer min reservation till protokollet från Kommunstyrelsens möte:
Reservation mot Kommunstyrelsens beslut avseende Detaljplan för Tredje Backe, Mariefred
Hittills har en majoritet av Kommunstyrelsens ledamöter klart sagt ifrån att det inte får bli någon byggnation förrän förbifartsfrågan runt skoltomten (väg 978) är löst.
Själv har jag deltagit vid tre KS-sammanträden och ett Miljö- & Räddningsnämndssammanträde som klart uttalat denna målsättning. Och jag kan ju konstatera i samråds- och utställningshandlingarna att samtliga kommunens nämnder samt Vägverket uttalat sig på likartat sätt.
Ändå kommer planen nu fram för antagande av Kommunfullmäktige!
Låt mig först ändå säga att det inte är något fel på planen i sig. Det är en utmärkt detaljplan. Läget är ypperligt och följer väl de intentioner vi har om att bygga med attraktion snarare än restriktion.
Men frågan om trafiken förbi skoltomten kvarstår i mina ögon olöst.
Kontoret hänvisar till att Trafikplan och FÖP har antagits och att såväl Tredje Backe som den trafikökning detta innebär finns med där och således "antagits" av politikerna. Planen hänvisar till den tänkta Hammargatan samt öppnande av Solvändan vid Vårdcentralen som lösningen på problemet! Hur någon kan tro att dessa åtgärder skulle få trafiken på väg 978 från Läggestahållet att ta någon annan väg än den nuvarande - utan förhindrande åtgärder - är för mig en gåta.
Och även om politikerna "antagit" dessa planer, innebär ju inte det per automatik att det villkor samma politiker satt upp för att byggnation i Tredje Backe skulle få påbörjas på något sätt upphört att gälla som beslut.
Kommunstyrelsen återremitterade hela ärendet kring Tredje Backe i slutet av 2007 med uppdrag att lösa förbifartsproblematiken i enlighet med tidigare uttalanden från KS m.fl. Någon begränsning till endast "själva byggtrafiken" har aldrig funnits med i resonemangen.
Efter återremissen av ärendet återkom det med den enda skillnaden mot tidigare att ett förslag till lösning som jag själv presenterat, nu klätts i en enkel skiss som bifogades ärendet.
Denna lösa skiss vars förverkligandemöjligheter inte på något sätt manifesterades räckte tydligen för att få det största partiet att tycka att "förbifartsfrågan är löst". Märkligt!
För någon som helst garanti för att denna föreslagna lösning överhuvudtaget kommer till utförande finns inte. Tvärtom har Vägverket uttalat att man inte är beredd att stänga av Slottsträdgårdsgatan.
Det hänvisas till ett exploateringsavtal som skulle finansiera den tänkta Hammargatan (söder om Hammaren). Endast ca. 1,5 miljoner finns kopplade till Etapp 1 i Tredje Backe. Resterande dryga 7 miljoner kommer inte förrän en bra bit in i Etapp 2. Ytterligare lika mycket till avses tillföras gatubygget från en tänkt villaexploatering utmed gatan.
Det innebär att inte bara den nuvarande trafiken utan också tillkommande trafik alstrad av de inflyttande i Etapp 1 PLUS hela byggtrafiken i realiteten kommer att ledas förbi skoltomten.
Knappast vad politikerna hittills menat med att trafikfrågan vid skoltomten måste få sin lösning först.
Idag är Hammargatan endast ett streck på ett papper. Vi vet ingenting om dess realiserande.
Ponera att fastighetsmarknaden plötsligt punkteras (det har hänt förr) av räntechocker, oljekriser eller annat elände. Tror någon då att Etapp 2 är omedelbart förestående?
Ponera att de antikvariska myndigheterna finner omfattande arkeologiska fyndplatser i Hammaren som kanske t.o.m. omöjliggör eller i vart fall kraftigt fördyrar Hammargatans förverkligande.
Ponera att de tänkta boende utmed den lika tänkta Hammargatan - likt de boende utmed Nyponvägen en gång - inte vill ha "genomfartstrafik" på "sin" gata och vi får omfattande protester. Vart hänvisar vi då de bilar som trots allt letat sig upp dit för att ta sig förbi innerstaden?
Då vi inte i ett senare skede kan avslå en bygglovsansökan som följer en godkänd plan även om trafiksituationen inte är löst, och då KS ej ville återremittera ärendet ytterligare en gång, tvingades jag yrka på avslag på den föreslagna detaljplanen för Tredje Backe.
Strängnäs den 4.2.2008
Trots detta föll Socialdemokraterna för skissen! De kunde med andra ord redan förra gången "fallit" på mitt lika luftiga och lika teoretiska förslag! Har man mist sin analysförmåga totalt?
Av deras gruppledares anförande framgick att man för en ny förskola för ett nittiotal barn och ett tjugotal hyreslägenheters skull är beredda att offra alla Mariefredsskolans 685 elevers dagliga trafikmiljö!
Svagt!
Här följer min reservation till protokollet från Kommunstyrelsens möte:
Reservation mot Kommunstyrelsens beslut avseende Detaljplan för Tredje Backe, Mariefred
Hittills har en majoritet av Kommunstyrelsens ledamöter klart sagt ifrån att det inte får bli någon byggnation förrän förbifartsfrågan runt skoltomten (väg 978) är löst.
Själv har jag deltagit vid tre KS-sammanträden och ett Miljö- & Räddningsnämndssammanträde som klart uttalat denna målsättning. Och jag kan ju konstatera i samråds- och utställningshandlingarna att samtliga kommunens nämnder samt Vägverket uttalat sig på likartat sätt.
Ändå kommer planen nu fram för antagande av Kommunfullmäktige!
Låt mig först ändå säga att det inte är något fel på planen i sig. Det är en utmärkt detaljplan. Läget är ypperligt och följer väl de intentioner vi har om att bygga med attraktion snarare än restriktion.
Men frågan om trafiken förbi skoltomten kvarstår i mina ögon olöst.
Kontoret hänvisar till att Trafikplan och FÖP har antagits och att såväl Tredje Backe som den trafikökning detta innebär finns med där och således "antagits" av politikerna. Planen hänvisar till den tänkta Hammargatan samt öppnande av Solvändan vid Vårdcentralen som lösningen på problemet! Hur någon kan tro att dessa åtgärder skulle få trafiken på väg 978 från Läggestahållet att ta någon annan väg än den nuvarande - utan förhindrande åtgärder - är för mig en gåta.
Och även om politikerna "antagit" dessa planer, innebär ju inte det per automatik att det villkor samma politiker satt upp för att byggnation i Tredje Backe skulle få påbörjas på något sätt upphört att gälla som beslut.
Kommunstyrelsen återremitterade hela ärendet kring Tredje Backe i slutet av 2007 med uppdrag att lösa förbifartsproblematiken i enlighet med tidigare uttalanden från KS m.fl. Någon begränsning till endast "själva byggtrafiken" har aldrig funnits med i resonemangen.
Efter återremissen av ärendet återkom det med den enda skillnaden mot tidigare att ett förslag till lösning som jag själv presenterat, nu klätts i en enkel skiss som bifogades ärendet.
Denna lösa skiss vars förverkligandemöjligheter inte på något sätt manifesterades räckte tydligen för att få det största partiet att tycka att "förbifartsfrågan är löst". Märkligt!
För någon som helst garanti för att denna föreslagna lösning överhuvudtaget kommer till utförande finns inte. Tvärtom har Vägverket uttalat att man inte är beredd att stänga av Slottsträdgårdsgatan.
Det hänvisas till ett exploateringsavtal som skulle finansiera den tänkta Hammargatan (söder om Hammaren). Endast ca. 1,5 miljoner finns kopplade till Etapp 1 i Tredje Backe. Resterande dryga 7 miljoner kommer inte förrän en bra bit in i Etapp 2. Ytterligare lika mycket till avses tillföras gatubygget från en tänkt villaexploatering utmed gatan.
Det innebär att inte bara den nuvarande trafiken utan också tillkommande trafik alstrad av de inflyttande i Etapp 1 PLUS hela byggtrafiken i realiteten kommer att ledas förbi skoltomten.
Knappast vad politikerna hittills menat med att trafikfrågan vid skoltomten måste få sin lösning först.
Idag är Hammargatan endast ett streck på ett papper. Vi vet ingenting om dess realiserande.
Ponera att fastighetsmarknaden plötsligt punkteras (det har hänt förr) av räntechocker, oljekriser eller annat elände. Tror någon då att Etapp 2 är omedelbart förestående?
Ponera att de antikvariska myndigheterna finner omfattande arkeologiska fyndplatser i Hammaren som kanske t.o.m. omöjliggör eller i vart fall kraftigt fördyrar Hammargatans förverkligande.
Ponera att de tänkta boende utmed den lika tänkta Hammargatan - likt de boende utmed Nyponvägen en gång - inte vill ha "genomfartstrafik" på "sin" gata och vi får omfattande protester. Vart hänvisar vi då de bilar som trots allt letat sig upp dit för att ta sig förbi innerstaden?
Då vi inte i ett senare skede kan avslå en bygglovsansökan som följer en godkänd plan även om trafiksituationen inte är löst, och då KS ej ville återremittera ärendet ytterligare en gång, tvingades jag yrka på avslag på den föreslagna detaljplanen för Tredje Backe.
Strängnäs den 4.2.2008
Att döda ett barn och Midvinterblot
"Att döda ett barn" (1953) och "Midvinterblot" (1946) är två av de många uppmärksammade kortfilmer som pappas kusin Gösta Werner gjort.
Den första bygger på Stig Dagermans novell med samma namn. Gösta och Stig Dagerman var nära vänner och det märks att Gösta haft samma känslor för ämnet som författaren. Filmen är nog en av de mest suggestiva och otäckt tragiska filmer jag sett. Att vara en maktlös läsare/åskådare till ett så oåterkalleligt och ångestfyllt skeende är en mycket skrämmande upplevelse.
Den andra filmen blev på sin tid mycket uppmärksammad internationellt. Filmen och dess tema ansågs t.o.m. så starkt att Gösta tvangs lägga till lugnande vinterskogsbilder före och efter......
Gösta, hans fru Kaj och döttrarna Tony (numera Tonie), Meg och Ylva, stod oss mycket nära. Mer som farbror, faster och kusiner snarare än fars kusin och sysslingar. Umgänget mellan familjerna var under hela min uppväxt mycket nära och frekvent.
Under många år gick familjerna var och varannan lördagseftermiddag under höst och vår på någon filmförevisning på Filmhistoriska samlingarna och avslutade dagen med gemensam middag på Cattelins fisksida (bakficka). Här grundlades både mitt och storebror Lasses stora filmintresse.
Gösta Werner enligt sin dotter Tonies förste man, konstnären P-G Thelander (sedermera har Tonie varit gift med fotografen Claes Lewenhaupt och numera med konstnären C-F Reuterswärd.
Gösta Werner – den 15 maj i år blir han 100 år! Född och uppvuxen i Lund. Ända tills för några år sedan var han fullt verksam med sitt författarskap. Och vid 90 år ålder gjorde han sin sista film och blev därmed världens då äldste aktive filmare. Sedermera har den fyra månader yngre portugisen Manoel de Oliveira övertagit titeln genom en senare film.
6 egna långfilmer har Gösta gjort. Ytterligare 6 där han varit antingen regiassistent, manusförfattare eller t.o.m. skådespelare (krigsknekt i Erik XIV) samt 41 kortfilmer varav den sista, Spökskepp, gjordes 1998.
Av långfilmerna brukar den numer försvunna "Två trappor över gården" räknas till de mer minnesvärda. Om den svarar Harriet Andersson i sina memoarer på frågan om det är någon av hennes tidiga filmer som "sticker ut": "Nej, det kan jag nog inte säga att det är. Men Gösta Werner som gjorde 'Två trappor över gården* var en bra regissör. Han lever ju fortfarande, jag träffade honom för ett tag sedan i samband med ett arrangemang av Teaterförbundet. Han är otrolig."
Efter sin långa aktiva filmbana kastade han om och blev Sveriges förste filmakademiker. sedermera docent vid Stockholms Universitet där han så småningom hedrades med Professors titel. Författare av många böcker om svensk film och dess historia. Men också om berömda svenska filmgiganter som Greta Garbo, Victor Sjöström och Mauritz Stiller.
I samband med Göteborgs filmfestival i februari för tio år sedan, skriver Elisabeth Sörenson i SvD:
"Göteborgsfestivalen har så många evenemang vid sidan av filmvisningarna att bara en bläckfisk kan nå dem alla. man tvingas vraka. Men när Gösta Werner föreläser om Sjöström och Stiller tvekar man inte; man tackar och tar emot den svenska filmens tidiga historia – delar av den i fragmentariskt tillstånd framtagen ur rostiga, ofta omärkta plåtaskar av den föreläsande professorn själv. Han är de omkomna filmpärlornas tålmodige detektiv som kombinerar vetenskapsmannens sanningskrav med nödvändig forskarfantasi. På ett decennium när är han jämnårig med den nyss hundraårsjubilerande konstarten; en del kunskaper har han av bara farten, ty han var med."
Gösta lägger i sina egna filmer tonvikten på ett visuellt berättande, "där det talade ordet reducerats så mycket som möjligt. 'Midvinterblot '(1946) har bara två korta texter och 'Tåget '(1948, Prisbelönt i Venedigfestivalen) berättas helt utan ord." berättar Gösta. Många gånger har han sagt: "Tystnaden är den viktigaste ljudeffekten".
Han fortsätter: "I några fall har jag dock valt att utgå från texter som läses av en berättare på ljudbandet och som jag sedan försökt att vidareutveckla i bilder, såsom i 'Att döda ett barn' (1952) och 'Väntande vatten' ((1965) av Stig Dagerman resp. Lars Ahlin".
"Att döda ett barn" berättades i en dröjande bildrytm som lät ana att något ohyggligt snart skulle ske. En av Göstas filmfavoriter Alfred Hitchcock kunde inte ha gjort det bättre. Den mästerliga novellfilmen gick upp på Park i Stockholm som förspel till just Hitchcocks "Jag bekänner" i augusti 1953. Producent för filmen var Minerva men distributör var Warner Bros, vars direktör förargades intill blodstörtning över att recensenterna ägnade sig mer åt Göstas kortfilm än åt den tama långfilmen. Filmen spelades in till en kostnad av 36.520:- varav Gösta fick 5000:- för regin. En annan kuriositet i kostnadskalkylen är att "Speaker av god klass" (det blev skådespelaren Gunnar Sjöberg) kostnadsberäknades till 600:- medan "Mannen som kör bilen" fick 250:- per dag under fyra dagar. Bensinkostnaden låg på 3:50 per mil! Vid filmens försäljning till Tyskland fick Minerva 18.500:- varav Gösta fick 607:50!
Göstas filmer var alltid av den kvaliteten att de gick upp som förfilmer till de "stora" filmarna som just Hitchcock och Bergman. När filmbranschens ekonomi började skaka i mitten av 50-talet fanns dock inte längre plats för ett ambitiöst kortfilmsskapande. SF:s kortfilmsregissörer fick i allt större utsträckning ta sig an rena beställningsjobb från storindustrin. Signaturen Robin Hood skrev en gång om Göstas sublima "hämd" i dokumentärfilmen "Ett glas vin" som var en beställningsprodukt för Vin- & Spritcentralen. I hela filmen fanns inte en bild av en människa som drack eller njöt av ett glas vin – endast av människor som spottade ut vin!
Annars fann nog Gösta dessa uppdrag intressanta, för de förde honom ut i världen, till Frankrikes vingårdar, till Lamcos Liberia och andra på den tiden exotiska platser.
Två av släkten Werner "herrar", Mats och Gösta på utfykt till Östhammar 2006.
Elisabeth (Bettan) och Carl (Calle) Werner med sina fyra pojkar: Sten, Gösta, Ragnar, och Inge.
