Är "yngre" elever farliga, Lotta Grönblad?
"Får gå om nian med de som är ett år yngre"
Det är bara utropstecknet som fattas!
Lottas upprördhet visar med all önskvärd tydlighet att hon och många av oss andra kommer från olika planeter.
Vaddå - gå om ett år?
Men Hallå! Jag gick under min skoltid om två gånger. Visserligen hade jag börjat ett år för tidigt så jag kom bara att gå ett år "längre" i skolan totalt.
Det första året var fjärde klass och berodde på att jag varit borta p.g.a. blodbrist i 2,5 månad på vårterminen då jag låg på sjukhus. Andra gången var i andra ring (som det hette på den planeten i gymnasiet) den gången p.g.a. omfattande "oredovisad bortovaro" (jag följde filminspelningar, Wasa-bärgning, jobbade med teater och annat som var roligare...).
Men vad är det märkvärdiga med att man får gå om? Att få en andra chans att göra någonting bättre än man lyckades med den första? Är det inte bra det?
Är det inte det livet handlar om att vi ska ge varandra just den där andra chansen!
Och allvarligt talat, Lotta. Att få gå om ett år med barn som kanske är ett år yngre - vad i hela välden är det för en segregationspolitik Du företräder. Inte nog med att Socialdemokraternas politik går ut på att skilja barn från sina föräldrar och pensionärer från sina barn - ska ni nu också skilja ut årsklasserna från varandra så att man inte som människa ska kunna lära sig att också "de där småglina" kanske är mänskliga varelser trots allt.
För min egen del kan jag klart konstatera att jag istället för ett tjugotal klasskamrater, fick det dubbla. Fler vänner, Fler jubileer!
Och givetvis en annan öppenhet och tolerans än den som jag anar bakom Lottas förskräckelse inför den "förnedring" som det skulle innebära för det stackars skolkande barnet att få gå om ett år - med yngre människor! Fasa!
Läs även andra bloggares åsikter om Björklunds förslag, Gå om en klass, skolgång, Stanna ett extra år i grundskolan, regeringsförslag
En försynt begäran av Harry Karlsson,
Käre vän, Sankte Per, det är inte nå't krav,
men en önskan, om vi skulle ses.
Inte alls något stort, som Du ej klarar av
blott en småsak, ett slags parentes,
men den gången jag står där så blyg vid Din port
och får prova en nattskjorta vit
blir min lycka enorm, om jag får mig försport,
att Du gett mig ett rum i Din svit
och att rummet, jag fått, har sin utsikt åt väst
så att kvällshimlen alltid jag ser,
för vår Herre och jag faktiskt lyckas som bäst
med vår himmel, när solen går ner.
Och se'n sitta i lugnet och ron upp i skyn
med en pensel i hand och palett
och beskriva i färg Herrens milda försyn
varje dag ifrån första parkett.
Ja, som sagt, inget stort och jag lever alltjämnt
på det klot, dit Du jämt blickar ned,
men ändå', boka in mig den dag, ni bestämt.
Harry Karlsson från Mariefred
Denna text avslutade textdelen i den vänbok som gavs ut med vännen Lasse Grahn som Primus Motor, till Harrys 70-årsdag 1996.
Jag hoppas verkligen att Sankte Per fixade det där rummet åt Harry när han - säkerligen försynt - knackade på häromdagen.
"Allting är som vanligt och inget är sig likt"
Budet om vännen Harry Karlssons - möbelsnickare, konstnär och DN-tecknare - bortgång kom på Långfredagens förmiddag. Det var kanske inte oväntat. Harrys hjärta hade hållit många år på övertid. Men sorgligt! Definitivt! Han efterlämnar hustrun Karin och barnen Annika, Alf och Olof med familjer.
Harry Karlsson skulle fyllt 82 år på Påskaftonen. "Konstnär" blev han inte i telefonkatalogen - och i sina egna ögon - förrän på 70-talet då "Möbelsnickare" ersattes av "Konstnär". Harry har gjort sig känd främst som Mariefredsskildrare, men utflykter till Gotland, Österlen, Grekland och England och inte minst hans roll som tecknare i DN har också lämnat spår i hans produktion.
En av Harrys hälsningar till N&N-sidan på Dagens Nyheter
Han föddes som son till en av de klassiska Möbelsnickarna i Mariefred, Thure Karlsson, och han följde i pappans fotspår in i verkstaden på Snickargården på Munkhagsgatan.
Men ritandet blev tidigt en last och åtskilliga är de härliga ögonblicksbilderna från verkstaden, med porträtt av Pappa, kunder och besökare.
Så småningom vågade sig Harry vidare, både med färgkritorna och oljefärgerna. Från och med 50-talet gick det egentligen bara åt ett håll. Men skildrandet av hemstaden förblev livet igenom hans credo.
Harrys och min vänskap går tillbaka till början av 70-talet då jag var nyinflyttad. Jag hade hunnit uppleva en utställning i Kungshuset med hans härliga målningar och naturligtvis sett hans detaljrika och underfundigt kommenterande teckningar i Dagens Nyheter, när det inflöt en sorgsen bild av det stolta ångfartyget "Norrtelje" vars fadder jag var, hukande under Lantmännens stora siloanläggning i Norrtälje hamn. Kommentaren löd helt följdriktigt: "Men det är inte båten som ger staden dess silhuett"!
Jag släppte en hälsning i Snickargårdens brevlåda. Svaret lät sig inte dröja. En förtjust och förtjusande Harry var i telefon redan dagen efter och på den vägen förblev det.
I början av 80-talet blev Harry "gallerilös". Det gamla Galleri Mariefred bytte ägare och delvis inriktning vilket föranledde den underfundige "La'gårdsmålaren" Gunnar Lundqvist som då ställde ut tillsammans med Harry, att försynt undra om de ställde ut i en diversehandel!
Jag gjorde om ett utställningsrum i mitt dåvarande kontor vid ångbåtsbryggan till galleri och erbjuda Harry ett nytt "hem". Så blev jag gallerist med Harry som "huskonstnär". Det hann bli fem sommarutställningar plus Konstmässan i Sollentuna 1988 innan konstvärldens kollaps, kontorsflytt och andra omständigheter lade galleriverksamheten i malpåse.
"Mina" konstnärer och vänner Leif Ahrle och Harry Karlsson utanför Lilla Galleriet
Harry hade gärna velat göra en julutställning någonstans också, och hade diskuterat med Fru Karin om att alltid ha ett Mariefredsmotiv i olja på gång. Fru Karin replikerade då klokt understrykande med nickningar: "Men då måste Du också ställa undan och inte ens visa dom för Mats".
Ett trettiotal oljemålningar, fyrtiotalet akvareller och färgkritor, hundratalet tuschteckningar och ett stort antal litografier passerade revy genom galleriet under de åtta åren.
Harry var alltid starkt engagerad. Mycket självkritisk i sitt urval. Då och då krävdes viss övertalning för att plocka med ett - sedan helt säkert - uppskattat verk. En härligare och underbarare partner och sällskap under utställningstiden får man nog leta efter. Många gånger något tveksam inför nya motivkretsar från Gotland, Österlen, Härjedalen och Kreta. "Det är lättare att måla så här. Ser ut som alla andra målar. Det är mycket svårare att måla som jag gör" löd Harrys kommentar.
En av Harrys många Gripsholmsbilder. Denna gjordes för slottets 450-årsjubileum 1987.
Min beundran för Harry som människa och konstnär bottnar i den ödmjuka inställning Harry hade till sig själv, sin konst, sin familj, sina vänner och sin omgivning.
Han var ömsom den exakte betraktaren när han exekverade en beställd "går'amålning", ömsom den berättande illustratören när han fångade ett skeende med journalistiskt skarpsinne och träffsäkerhet. Naturlyrisk när han med skissblocket i hand, en tidig morgon fångar ett isigt vindpinat landskap - från värmen i sin bilkupé, eller den spirande vårkänslan i ännu kala björkstammar mot bortsmältande snörester och svartplöjd våt jord. Ömsint fantasirik och kärleksfull i sina färgglada "naiva" sommarbilder från hemstaden. De bulliga molnkluttarna svävar över idylliskt blommande trädgårdar, slott, kyrka och ångbåt, där Harry alltsomoftast tillåter sig geografiska ommöbleringar för att få kompositionen som han vill ha den.
Men när vintern kommer över staden blir också Harry knappare och återhållsammare. Han följer årstiderna inifrån och personifierar deras växlingar också i sitt sätt att återge - att skapa bilder.
Man känner kylan och frusenheten i dessa vintermålningar. Ett samhälle som gått i vinteride och kan ägna sig åt sig självt. Turistattraktionerna har förvisats ur bilden. Husens skavanker syns åter. Invånarna har vågat sig ut på gatorna och Harry vet namnet på varenda en!
En god beskrivning av en verklig konstnär torde vara att en sådan inte stelnar i ett fack. Alltid söker nya vägar och uttryckssätt. Alltid med öppna sinnen. Visst har Harry - som väl de allra flesta av våra konstnärer - tvingats att då och då måla för brödfödan. Ett och annat har väl känts igen. Men hans vilja att pröva och arbeta i olika tekniker, hans sätt att närma sig sina motiv från ständigt skilda håll - innehållsligt och uttrycksmässigt - visar att han har just de kvaliteter som kännetecknar en verklig konstnär.
För varje teknik har han utvecklat ett mästerskap: Blyertsens makalösa interiörer från Snickargården, tuschens snabba bilder ur livet, litografiens regnvåta utetak från Snickargården, pastellens vida fjällandskap, akvarellens och oljans berättande och kommenterande bilder av småstaden och dess invånare.
Nu får Harry skildra sin hemstad från ovan - vilande på ett av sina ulliga sommarmoln.
"Allting är som vanligt och inget är sig likt" för att använda hans egen fras. Nu är inte heller allt "sig likt" längre.
Harry framför några av sina alster vid utställningen "Farmor och vår Harry" i samband med 80-årsdagen. Den för Harry så viktiga farmodern finns med på tre av bilderna.
Harry Karlsson - den naive realisten.
"Vått plåttak", Originallitografi av Harry Karlsson baserad på en blyertsteckning av taket på en av längorna i Snickargården. Litografin trycktes av Konstlitografen Åke Lindström som köpte Snickargården efter Harry.
"Du tycker ju allt är 'fint'", säger Harry när vi sitter och bläddrar igenom några av de kuvert med bilder som blivit resultatet av hans eget första urval inför 70-årsjubileumsboken.
Jag replikerar att för det första gillar jag ju faktiskt det mesta han gör. För det andra har ju alla dessa bilder redan passerat hans eget argusöga och befunnits tillhöra dem han själv ansåg som tillräckligt bra. För det tredje stämmer det inte riktigt eftersom jag då och då bläddrar förbi vissa som inte direkt "fastnar" medan jag stannar upp inför många som är verkligt "fina".
Men hans påstående hängde kvar i huvudet och jag kände att den krävde någon slags analys av mina känslor inför Harrys bilder. Vad är det jag upplever som bra och mindre bra? Vad är det som tilltalar mig och vad känns ointressant?
Jag kände att att jag direkt ville "sortera bort" bilder från den svenska fjällvärlden. Inte för att de är dåliga bilder i sig utan för att jag upplever motivfältet som ointressant och händelsefattigt vilket ofta återspeglas i bilderna som stannar vid vackra former. Vilken professionell tecknare som helst (och Harry är en sådan) skulle kunnat ha gjort dessa bilder.
Det har möjligen att göra med att många tecknares alster gärna blir "enbart vackra bilder" när de rör sig utanför sin "ordinarie" motivkrets och sin "dagliga berättarstil". Det finns ett antal teckningar som Harry gjort från miljöer utanför Mariefred med omnejd som jag älskar. Mera dock för att de väl illustrerar egna minnen än för att det är just Harry Karlsson som gjort dem. De kunde i princip lika väl varit gjorda av Björn Berg, Hasse Eriksson eller Birger Lundqvist.
Detta är måhända den gode tecknarens dilemma - att illustrera eller att rita bilder.Harry är en utomordentlig illustratör och anlitas också ofta som sådan.
Men en illustration blir sällan ett konstverk och lämnar den icke initierade betraktaren relativt likgiltig.
Men när Harry tecknar i sin dagbok, när han berättar i bild om sina föräldrar, sin familj, om livet i Snickargården och småstaden Mariefred - när han med snabba "enkla" penndrag tecknar bilder av naturen runt knuten - då visar han sitt verkliga och omisskännliga mästerskap. Här finns den nära känslan, det fräscha uttrycket, den stringenta linjen, den stilla humorn, stramheten, förenklingen. Allt det som gör dem till en "Harrybild". Inför en sådan kan ingen vara likgiltig!
Men Harry Karlsson är också en utomordentlig akvarell- och oljemålare. Hans bilder från Österlen, Gotland och Kreta är vackra, motiven utsökta och kompositionerna suveräna. Harry visar sitt mästerskap också här. Men av naturliga skäl saknar man kanske även här den där känslan inför motivet och dess avbildande som Harry visar när han är på hemmaplan. Det blir lite som Harry själv sagt en gång: "som alla andra målar". Bilderna berör mig inte på samma sätt som när han är på "hemmaplan".
"Hemma" vågar han bryta loss från perfektionen och från det abstrakt vackra. Istället blir han den generöse, glade berättaren. Han skriver helt enkelt sina memoarer med penseln, och han gör det ibland från de mest märkliga vinklar.
Ett av hans absoluta mästerstycken härvidlag är då han - förmodligen sittande på en drömd fiskmåsrygg, hovrande en bra bit över Gripsholmsvikens vatten utanför Kölnholmen - avbildar sitt älskade Mariefred. Han placerar friskt - och med ett s.k. naivt grepp - om bland stadens sevärdheter och laborerar med tidsbegreppen för att få med allihop och få dem att bilda en balanserad och harmonisk komposition. Han skildrar livet på järnvägsstationen, arbetet med sjösättning vid gamla kranen, turisterna på väg från "Maja", vattenskidåkaren, den gamla Mälarskutan, trängseln runt båtmacken på sin pontonbrygga vid Kölnholmen. Harry kan berätta om varenda person (utom möjligen turisterna) och om situationen de befinner sig i när han fångar dem och bakgrunden till den!
En annan "Harry-grej" med just denna tavla är att den från början komponerades för ett annat och mindre format. Men så hade han en härlig och perfekt ram som inte gick att skära ner till det formatet, så det fick bli lite mer vatten i nederkant!
Bilden och alla dess element är prov på ett måleri som med en i mitt tycke missvisande term brukar kallas "naivt". För mig ligger begreppet "surrealistiskt" betydligt närmare när jag tänker på Harrys "hemmamåleri", även om vi i dagligt tal då kanske tänker mera på målare som Max Ernst, Salvador Dali, René Magritte och Halmstadsgruppen.
Men i Harrys måleri finns ofta just det "öververkliga", den drömda inre världen återgiven med den yttres attribut.
Andra "höjdare" bland Harrys oljor är några av dem han skapade för "sitt eget" gästgiveri "Harrys" (nuv. Strandrestaurangen), som "Kyrktuppen" i vintervariant samt "Dansen på Midsommarängen" som på ett oslagbart sätt sublimerar känslorna kring vår svenska sommar. Också oljor från Snickargården som "Sotsupen" m.fl.
Avslutningsvis vill jag också beröra en för de flesta helt okänd del av Harrys konstnärliga produktion - hans skulpturer. De blev tyvärr aldrig så många. Också här är det fråga om ett mästerskap i det lilla formatet. Små figurer - till ytterlighet förenklade - växte fram i träsvarven i snickarboden. De sattes med Harrys stillsamma men ack så pregnanta humor, samman till grupper, ofta illustrerande någon dikt av Nils Ferlin. En modern "döderhultare" i sanning!
Harry skulle verkligen göra skäl för att bli kallad - Harry Karlsson - "Mariefredaren".
För Dina bilder är verkligen fina Harry!
LÅNGFREDAG.........
Det är Långfredags morgon. Solen lyser än så länge från klarblå himmel. Dagen framstår inte längre i sin dystraste framtoning.
Jag tillhör väl den sista generationen som upplevt LÅNGFREDAG! Mänsklighetens mest "förbjudna" och mörka dag.
Betänk!
I begynnelsen var "Barabbas"!
Och detta först från 1954. Filmen byggd på Per Lagerkvists roman. Det enda inslag av någorlunda fantasiflyktigt slag som fanns att tillgå på EN Stockholmsbiograf denna dag! Säkerligen också i andra större städer.
Övriga biografer, teatrar, restaruanger och andra nöjesetablissemang liksom butiker och varuhus, höll givetvis vördnadsfullt stängt denna dysterhetens stora dag. Något annat var otänkbart. Det fanns säkert t.o.m. lag därpå.
Man höll sig hemma och dystrade.
Till Långfredagslunch kom Mormor och Gammelmoster på besök. Djupt sorgklädda med sina svarta klänningar med långa vita snibbkragar. Tårar hade fuktat deras ögon. Allt var tyst, dämpat, sorgligt.
Först sedan Pappa lyckats peta i tanterna ett par nubbar lättade stämningen och resten av dagen kunde framlevas under mer normal samtalston.
Från 1958 kompletterades nöjesutbudet denna dag med Ingmar Bergmans "Det Sjunde Inseglet". En film som man onekligen kunde avnjuta som filmberättelse om och om igen. Tack Ingmar! För att Du med den filmen ytterligare lättade på trycket denna sotsvarta dag.
1964 hade jag lumpat klart och arbetade ett år på mitt gamla sommarjobb, Stockholm Sightseeing, där jag "avancerat" till terminalchef. Under vintern höll jag givetvis i de sporadiska bussrundturer vi hade men framförallt i de rena privatguidningar som turister som kom till Stockholm då var hänvisade till. Bokningarna kom ofta via vårt moderbolag Nyman&Schulz. Långfredagen detta år hade vi fått en beställning för en Holländsk affärsman som var besök och ville se Stockholm. Jag tubbade min blivande fästmö (och hustru) att åta sig jobbet.
När hon annonserade detta hemma blev det tvärstopp. "Arbeta på Långfredagen! Kommer inte på fråga!" sade hennes föräldrar med en mun. Det gjoooorde man ju bara inte. Blivande Svärfar barrikaderade sig i hallen för att förhindra ev. utbrytningsförsök.
Hustrun tog sig dock ut via källaren på husets baksida och lyckades komma i tid till guidningen. Det ni! Våra barn tror oss inte!
Guidningen blev heller ingen lätt uppgift eftersom ingenting var öppet! Det gick bara att visa Slottet och Stadshuset utifrån. Portarna var obevekligt slutna denna dag. Fjällgatan naturligtvis. Sedan fick det bära iväg till Uppsala. Där kunde man ju iallafall komma in i Domkyrkan!
Numer kan jag utan dåligt samvete sätta igång mitt marsipanbak - eller som barnen säger "Matsipan" trots att det är Långfredag. Normalt har jag klarat av det innan men i år har det varit lite mycket den gångna veckan.
Övervägande skållad sötmandel och valnötskärnor. Ett par bittermandlar. Mindre andel florsocker. Mal ihop. Knåda, knåda.... Forma till stiliga (?) ägg. Dränk dessa med mööörk riktig blockchoklad och låt kallna. Mmmmmm - Matzipan! I händelse av mer snö formar jag lätt om till jullimpor.....
Glad Påsk på er alla när vi väl passerat Dysterhetens Dag.
Läs även andra bloggares åsikter om Långfredag, Påsk, Marsipan, Barabbas, Det Sjunde Inseglet
Historien om Negern Pettersson (Kapitel 5,6,7 och 8)
Svarte Peder (eller hette han Zambo) och "Negerkärringen" (Jakten på Negern Pettersson Kap. 5)
Sigge Lindvall i Tallbo hade också hittat en bild av ett konstverk av skulptören Verner Åkerman. Det föreställer definitivt Negern Pettersson men här kallas han ?Zambo?! Är det ytterligare ett namn på modellen eller är det Åkermans namn på konstverket? Jag lutar åt det senare.
Verner Åkerman, Ecke Hedberg och Emil Österman bör alla varit ungefär samtida på Konstakademien. Karin Bergöö blev färdig redan innan dessa tre började sina utbildningar. Negern hade m.a.o. blivit några år äldre och kanske mer tyngd av sitt säkert hårda liv i hamnen och inte minst av sitt privata liv som vi ska se längre fram.
Under sökandet efter vem "Negern Pettersson" egentligen var blev det åtskilliga blindskär.
I Stadsarkivets gömmor kom jag tidigt i kontakt med Sixten Erixons bok "Stockholms Hamnarbetare" och Per Ludvig Lindgrens uppteckningar, där jag fann nedtecknade minnesbilder av många personer med anknytning till Stockholms hamn. Bl.a. fångades min blick av spannmålsbäraren "Svenske negern eller Vite Per" som jag dock raskt förkastade som möjlighet. Däremot "Svarte Peder" som var neger och kom hit som matros på ett amerikanskt fartyg men rymde och stannade kvar i Stockholm där han först arbetade bland kollossarna men sedan kom in i Stockholms Spannmålsbärarelag. Han sades vara från Tanger och svart som en morian. Han gifte sig med en öländska som blev kallad "Negerkärringen" och hade två barn med henne. Hon bakade kroppkakor vilka såldes till hamnsjåarna för fem öre stycket.
"Peder" var naturligtvis en intressant koppling. Men en uppgift säger också "Svarte Pedro" Även "Svarte Pelle" och "Svarte Uno"(?) förekommer uppgifter om. Men ingen gång det som vi kanske tycker borde känts naturligt, nämligen: "Svarte Petter"!
Kan hans egentliga förnamn haft med uppkomsten av "Pettersson" att göra? Eller var det hustrun som hette "Pettersson"? Och hette han egentligen alls "Pettersson"?
"Främlingen i konsten"- Han hette tydligen Pettersson! (Jakten på Negern Pettersson Kap. 6)
På Nationalmuseums utställning om "Främlingen i konsten" (eg. "Främlingen - dröm eller hot") visades Oscar Björks porträtt av Negern Pettersson (se bild) på paradplats. Mina egna efterforskningar i Konstakademiens arkiv hade inte gett någon ledtråd till modellens identitet, men Jeanette Ragnér och Hans Öjmyr som ansvarat för Konstakademiens utställning om just konstnärsmodeller hade gjort ett fynd i akademiens räkenskapsarkiv!
Där hade de hittat några kvitton från 1878 (18 timmar), 1879 (9 timmar) och 1903 (110 timmar!) undertecknade av "J.Louis Pettersson" eller bara "Louis Pettersson". Av anteckningar kan man sluta sig till att han sannolikt hette Pierre Louis eller möjligen Jean Louis Pettersson. Löneutvecklingen var säkert inte så illa: 0:75/tim 1878 växte till 1:/tim 1879 och till 1:50/tim 1903.
Äntligen hade vi ett belägg för att den svarte modellen faktiskt "hette" eller åtminstone officiellt kallades "Pettersson" .
En idog jakt satte igång. Under några månader terroriserade jag samtliga Stockholms församlingars kyrkoarkiv liksom Stadsarkivets personal.
I den tidigare återvändsgränden med den svarte "White" fanns en intressant uppgift från 1930-talet då denne White gått med sin dotter över Liljeholmsbron och då pekat på en byggnad nedanför bron och sagt att "där bor en gammal svart man". Kunde det vara vår Pettersson på ålderns höst? En djupdykning i Högalids Vårdhems arkiv gav inget svar. Men visst fanns det kandidater:
T.ex. två stycken Louis Pettersson. Tyvärr också med namnen "Karl Alfred" resp, "Knut Alfred" vilket diskvalificerade dem. Eller vad sägs om Phocas Pettersson!
Högalids Vårdhem hette tidigare Stockholms Stads Arbetsinrättning och låg vid nuvarande Tantolunden. Ett taggtrådsinhägnat område med stora logementsbyggnader och en central verkstadsbyggnad som gick under namnet "Kvastkyrkan" (det var en gammal kyrkobyggnad). Dit kom stadens utslagna gubbar och fick arbeta med att göra sopkvastar åt stadens renhållningsarbetare. Hade Pettersson tillbringat sin ålderdom där?
Fortfarande inget svar på varför "artistnamnet" Pettersson. I nästa kapitel ger DNs Martin Stugart mitt sökande en rejäl skjuts framåt.
Den fantastiska jakten på Negern Pettersson - eller var det Svarte Pedro? Kapitel 7
Negern Pettersson av August Forsström
"Morens sista suck - eller kärlek och död"
Titeln är namnet på Sveriges första studentspex - samtida med Negern Petterssons tid i Sverige. En tid då Morer - de svarta ståtliga och starka folket som avsatte så fantastiska spår i vår europeiska kultur som Sevilla och Alhambra - var högsta mode. Inte undra på att vår neger blev väl mottagen på Konstakademien. Trots att han förmodligen inte alls kom från Tanger som en källa anger. Att Frankrike hade så avlägsna kolonier som i Sydamerika hade väl inte många klart för sig på våra breddgrader. Kanske inte ens Pettersson själv!
August Forsström, som målat ovanstående bild, bör ha gjort det 1878. Han gick på Konstakademien från 1876 och bör då ha varit i modellskolan 1878 vilket var det första år vi vet att Negern Pettersson fick betalt. Detta skulle då stämma om man kan tänka sig att han hade en annan utstyrsel under sittningarna 1879 då Karin Bergöö gjorde sin studie. Den svängda sabeln (förmodligen en svensk officerssabel!) förekommer på flera bilder av modellen från olika år men huvudduken/turbanen finns bara på Forsströms bild samt på Akademiens enda foto av modellen samt på de ateljeinteriörer som finns i det Östermanska arkivet. Dessa senare bör dock vara från de förmodligen sista sittningarna 1903, eftersom Emil Österman gick modellskolan 1903-04. På ingen annan känd målning eller teckning bär Negern Pettersson huvudduk. Inte heller återfinns hans klädsel på Karin Bergöös målning på någon annan målning.
Jag hade vid några tillfällen haft kontakt med Martin Stugart på Dagens Nyheter i olika sammanhang. Negern Pettersson var Stockholmare - klart att man skulle göra en "Fråga om Stockholm" om vår neger för att se om det gav några napp. Sagt och gjort! Och det blev en lång serie i DN som t.o.m. blev en del av vännen Martins bok baserad på alla dessa intressanta frågor - och svar!
Gensvaret var oerhört intressant. Inte så att det var en mängd människor som svarade men Lennart Wallerman gjorde det och Ola Larsson och några till - och det räckte!
Lennart - visade det sig - hade precis som jag växt upp med en målning av denne stolte svarte man. Som alltid lyckades hålla sitt huvud högt under alla timmarna som modell (se bilden ovan). Vad pratades det om? Ignorerade man modellen och konverserade man bara sinsemellan? Kommenterades han nedsättande som om han inte kunde höra eller blev han en del av arbetslaget och deltog i samtalen? Eller kanske försigicks arbetet under tystnad? Det lär vi aldrig få veta.
"Stackars Pedro stampa kaj frysa kallt Pedro komma hem käring hänga kadaver i vedbod"(Jakten på Negern Pettersson, Kap. 8)
"I 25 år mellan 1878 och 1903 levde och verkade en svart man i Stockholm. En sådan måste ha varit ett så märkligt inslag i tidens stadsbild att han bör ha efterlämnat några spår."
Ja, så inledde jag min fråga till Martin Stugarts läsekrets i Dagens Nyheter den 22 juni 2003.
Och visst kom det in idéer och kommentarer och historier. Men ändå! Så förvånansvärt lite mot vad man kunde väntat. Kanske ska vi ändå se det som något positivt. En svart man var ingen "freak show" som skapade rubriker eller folkbegapanden. Han verkade ha kunnat leva ett helt alldagligt liv i skymundan från nyfikenhet och slapp bli en ny Badin.
Av katalogen till utställningen på Nationalmuseum om "Främlingen - dröm eller hot" (1966) framgår att han var en ganska anonym person.
En av uppgiftslämnarna påstod att Pettersson visserligen arbetat i hamnen men sedan träffat "Ölands-Lotta" som ordnade jobb åt Pettersson i det bageri där hon jobbade. Några kroppkakor hade vederbörande inte hört talas om men att "Ölands-Lotta" däremot varit en hejare på att kränga bröd tack vare sin charm, för vilken då även Pettersson skulle ha fallit.
Den tragiska ramsan från Vasastaden återkom i en lätt annorlunda version:
Det var Eva Melander som berättade om sin farmor (född 1876) som berättat att när hon var ung fanns en svart man på Söder som arbetade i Stadsgården som sjåare.
En dag (den 20 mars 1889) kom han in på Söders polisstatíon och sade: "Komma hem. Frysa kallt. Ingen mat. Kärringen vedbod häng".
Även Rolf Sandin berättar denna historia som han fått sig till livs från sin morfar som jobbade i hamnen. Morfar var född 1908, 19 år efter händelsen, så det visar att just denna händelse förvandlats till en etablerad ramsa som berättades generation efter generation och levde kvar på så sätt.
Rolfs version låter: "Stackars Pedro stampa kaj frysa kallt Pedro komma hem käring hänga kadaver i vedbod".
Bakom det som för många Stockholmare blev en kittlande ramsa låg uppenbarligen en tragisk händelse. Mer därom senare.
Historien om Negern Pettersson
"Negern Pettersson" Detalj ur foto från Östermanska Arkivet hos Eskilstuna Museum
Jag rivstartar pensionen med en sak jag skjutit upp både länge och väl, nämligen att "vända" på Historien om Negern Pettersson - den på 1800-talet invandrade sydamerikanske Pierre Louis Alexandre som blev modell åt alla de blivande stora konstnärerna på Konstakademien men som också levde ett liv som hamnsjåare, kollossare och spannmålsbärare. Tidigare har den legat på vanligt bloggvis, d.v.s. första avsnittet längst ner. Mycket irriterande om man vill läsa historien relativt sammanhängande.
Nur är det åtgärdat. Det gick tyvärr inte att lägga hela historien i ett inlägg.
Nu återstår att till hösten försöka luska ut vad som hände under de 15 okända åren från det att Alexandre kommer till Sverige enligt noteringen i Katolska Kyrkans register och tills han dyker upp i stadens register och rullor.
God läsning!
Läs även andra bloggares åsikter om Negern Pettersson, Pierre Louis Alexandre, Måleri, Konstnärsmodeller, Konst,
Historien om Negern Pettersson (Kapitel 1, 2, 3 och 4)
Låt mig presentera er för Negern Pettersson!
"Neger Pettersson", oljemålning av Karin Bergöö
Jakten på Negern Pettersson, Kapitel 1
Den svarte mannen vilar, lutad mot en draperad pall e.dyl. Hans ena ben är upplyft och han knäpper sina båda händer runt det uppdragna knäet. Han är klädd i ett par randiga korta åtsittande byxor och en vid vit skjorta med uppkavlade ärmar. Hans drömmande blick riktas mot någonting utanför bilden.Det korta skägget och det lätt rufsiga håret förstärker intrycket av en stark vilja och ambition.
Hela hans gestalt utstrålar potentiell kraft. En vilande styrka. Ljuset över honom är den sydländska solen.
Ändå är det bara illusion. I själva verket är mannen en frigiven eller förrymd slav från Franska Guyana som via Amerika råkat hamna i vårt kalla land och som där drar sig fram som hamnsjåare med extra påhugg som modell på Konstakademien. Det sydländska solljuset trollas fram av akademieleven Karin Bergöö. Ett kraftfullt porträtt av Negern Pettersson - för så kallades han på Konstakademien bland elever och lärare.
I själva verket hette han Pierre Louis Alexandre, men det fick jag veta långt senare. Låt oss ta det från början.
Porträttet hängde i mitt föräldrahem. Pappa som hade som ung notarie på slutet av 20-talet hjälpt Karin Bergöös brorson Per i samband med avvecklandet av det gamla familjeföretaget. Förmodligen p.g.a.att Pappas chef hade sommarställe på Spadarvet i Sundborn och därmed bodde granne med Karin Larsson Jag har förstått att Per Bergöö inte ansågs som någon särskilt lyckad affärsman. Inte heller hade han några pengar att betala Pappa med men en tavla av Faster Karin som han ärvt kunde kanske duga.
Jag är glad för att Pappa nappade på erbjudandet. Så kom Negern Pettersson till vårt hem. Han blev en bemärkt familjemedlem och gjorde alltid ett starkt intryck på våra besökare. Åtskilliga är de vänner och bekanta till såväl föräldrarna som till oss syskon, för vilka Negern Pettersson är det bestående minnet av vårt barndomshem.
När min systers barndomsvän Caroline Falkenberg många år senare höll en serie föreläsningar i anslutning till den stora Liljewalchsutställningen "De drogo till Paris", om den första generationen unga kvinnliga konstnärer som for utomlands för studier, bad hon att få använda Negern Pettersson som illustration.
Sedan snart 30 år hänger han hos mig. Jag har alltid berörts starkt av porträttet och fascinerats av den stolte svarte mannen. Men vem var han? En svart man i Stockholm i slutet av 1800-talet måste väl ha märkts!
En titt i tidningskällor gav inget. En svart minstrelsångare blev omskriven, men en man som jobbade i hamnen nådde inte tillräcklig intressenivå tydligen, svart eller ej.
Var skulle jag börja? Det ska jag berätta i nästa kapitel.
Hans första spik fanns kvar på väggen länge! (Negern Pettersson Kapitel 2)
Ateljéinteriör från Kungliga Konstakademiens modellskola på 1870-talet. Negern Pettersson sitter modell.
Som jag berättade, var porträttet av Negern Pettersson ett elevarbete av den unga Karin Bergöö, järnhandlardottern från Hallsberg som gifte sig med Carl Larsson.
Karin gick på Konstakademien mellan åren 1877 och 1882. Ulwa Nergaard, dotterdotter till Karin och Carl Larsson och tidigare intendent på Carl Larsson-gården i Sundborn, berättade för mig att de första två åren tillbringades i "Antiken" och först därefter vidtog Modellskolan. Hennes gissning är att Negern Pettersson målades 1879. Ateljéinteriören visar dock samtida manliga elever. De kvinnliga var ju fortfarande "bara för skojs skull" och behövde väl inte avbildas!
Likt de flesta av den generationens konstnärinnor fick Karin lov att omkanalisera sin kreativitet i och med giftermålet. Makens konstnärsskap ansågs viktigare och han förutsattes ju också vara familjeförsörjaren i enlighet med tidens anda. Karin fick ägna sig åt hem och barn. Textil formgivning och heminredning fick bli hennes lott. Och där fortsatte hon att visa sin skaparförmåga. Det Larssonska hemmet kom att bli mönster för svensk heminredning under större delen av 1900-talet.
Många har hävdat att Karin skulle nått ännu längre än sin make om hon fått vidareutveckla sitt måleri.
Av hennes måleri finns det mesta i Sundborn och hos familjen. Bland akademiarbetena fanns dels "Negern Pettersson", dels "Vikingen", i det Bergööska hemmet i Hallsberg. Det praktfulla jugendbygget som Grosshandlare Bergöö lät uppföra i anslutning till sin järnhandel är dag i kommunal ägo. Det rymmer en magnifik svit väggmålningar av svärsonen Carl Larsson och är idag öppet för allmänheten vissa tider.
I husets bakre trapphall lär fortfarande för ca. tjugo år sedan funnits kvar tvenne kraftiga spikar på vilka Negern Pettersson och Vikingen en gång hängde. Under ett tiotal år på 1990-talet återvände Negern Pettersson till sitt gamla hem i Hallsberg. Denna gång dock på paradplats i salongen där han gästspelade i bl.a. en utställning om Karins Bergöö och hennes konst.
I början av 70-talet fann jag i samband med att jag röjde ur ett källarförråd en mapp med krokiteckningar av akademielever från slutet av 1800-talet och bland dessa en kolteckning av Negern Pettersson signerad av Emil Österman. Förmodligen är han en av de manliga eleverna på ateljefotografiet eftersom detta kommer från Bröderna Östermans arkiv i Eskilstuna Konstmuseum.
Men inte kunde väl modellen ha hetat Pettersson? Om han kom från Amerika kan man förvisso tänka sig att han kunnat heta Peterson eller Patterson som försvenskats. Men var det så?
På slutet av 80-talet beslöt jag att försöka ta reda på mer om den stolte svarte mannen. Varifrån han kom och varför han hamnade i Sverige och vart han tog vägen och varför han kom att kallas Negern Pettersson.
"Negern gick i källar'n för att hugga ved, hitta ett kadaver...." (Jakten på Negern Pettersson Kapitel 3)
Negern Pettersson i Ecke Hedbergs ögon och pensel.
I tidningen Antik&Auktion fick jag in en blänkare där jag efterlyste dels uppgifter om modellen men också andra bilder av honom. Resultatet var magert. En kvinna hörde av sig och berättade att hon haft en vän som var uppvuxen i Vasastan (Sibirien) och där hade en ramsa som barn: "Negern gick i källar'n för att hugga ved. Hitta ett kadaver..:". Tyvärr kom hon inte ihåg mer av ramsan men det var en ramsa som var både kittlande otäck och spännande.
Ramsan skulle återkomma i andra versioner och visa sig innehålla en sorglig sanning.
En som hörde av sig efter utställningarna i Hallsberg var Sigge Lindvall, intendent på Ecke Hedbergs Konstnärshem Tallbo i Järbo utanför Sandviken. Sigge berättade att han hört av någon att Pettersson aldrig hette Pettersson utan bara kallades så därför att hans riktiga namn var svårt att uttala. Något som jag väl anat och som nog får anses vara så nära sanningen man kan komma. Dock visar det sig vid senare efterforskningar att han faktiskt kvitterar sina modellarvoden (1:50-2:- per timme) med namnet "Louis Pettersson".
Även Ecke Hedberg hade gjort en version av Negern Pettersson (se bild). En bild som likt den som Oscar Björk gjorde och som fanns med på Nationalmuseums stora utställning om "Främlingen i konsten" visar en tröttare och resignerad gestalt. En lätt hopsjunken och desillusionerad man som saknar den utstrålning som Karin Bergöös porträtt förmedlar. Vilken är den sanna bilden?
Jag fick också som en följd av Hallsbergsutställningen kontakt med Barbro Staffansdotter i Lund (ett barnbarn till konstnären Julius Kronberg) som hade ett tips som verkade lovande och jag kastade mig in i ett omfattande sökande via alla församlingsregister, via skolor och i Stockholms stadsarkiv bara för att till slut finna att den svarte man jag då jagade och som av alla namn faktiskt visade sig ha hetat White inte kunde ha med Negern Pettersson att göra.
Så kom annat emellan och Negern Pettersson gästspelade i Hallsberg och papperna kring honom vilade i en mapp ända till jag fick den lysande idén att utnyttja vännen Martin Stugarts spalt om frågor kring Stockholm i Dagens Nyheter. Mer om detta i ett kapitel längre fram. I nästa kapitel tar vi en sväng i återvändsgränderna.
Ord är starka saker. Ord påverkar oss. Ord styr vårt tänkande. (Jakten på Negern Pettersson Kap. 4)
En parentes:
"Neger" är ett ord som väcker starka känslor. När jag vid ett tillfälle talade i telefon med en kyrkoherde i en söderortsförsamling, riktigt hörde jag hur han studsade i andra änden och snörpte duktigt på munnen när jag berättade om mitt sökande efter "Negern Pettersson". I samma veva gjorde dåvarande ministern Jan O Karlsson bort sig med att använda samma ord och jag roade mig med att samla insändarstormen kring detta känsliga ord i min "Neger-mapp". Jag hade haft större förståelse om det gällt det direkt nedsättande ordet "nigger", men att en språksynonym till det accepterade begreppet "svart" skulle vara så laddat har jag svårt att förstå. Att övergå till "Afroamerikanen Pettersson" eller något annat lika krystat är helt otänkbart för mig. Hans namn är Negern Pettersson - och han är stolt! Vi kan ju inte gärna ändra historien utan måste också kunna göra skillnad på då och nu när vi talar om olika fenomen.
Så här skrev jag år 2003 i ämnet:
"Neger" är på tapeten. Många läsare ondgör sig över bruket av ordet. Själv har jag stött på ett påtagligt "munsnörpande" under min jakt på "Negern Pettersson", en sjöman och konstnärsmodell vid förra sekelskiftet. Det har inte hjälpt att jag påpekat att han faktiskt kallades så. Jag kan inte gärna förändra historien genom att börja kalla honom "Svarte Pettersson", eller kanske "Afroamerikanen Pettersson".
Konstnären Carl Larsson talade om "negrer, gulingar och andra filurer" i sin hyllningsartikel i tidningen Idun, till Anders Zorns 50-årsdag i början av förra seklet och så sent som 1966 använde Martin Luther King och Harry Belafonte begreppet "negro americans".
Men det var ju innan ordet drabbades av "lokalvårdarsyndromet"!
Vi lever i en märklig tid när vi inte får använda en försvenskning av det spanska ordet för just svart, samtidigt som det tycks vara OK för var och en att kalla sina medmänniskor för "hora", "fitta" m.fl. tillmälen.
Kan någon tänka sig att det skulle komma krav på att i nyutgåvor av Emil i Lönneberga skall drängen Alfred bli "Jordbruksproduktionsassistent" och pigan "Hushållsnära tjänstekonsulenten Lina"! Kanske bör t.o.m. gamla upplagor i cirkulation, dras in?
Och visst fanns det historier. Hör här ett par exempel. Kanske är det Negern Pettersson som figurerar!
"En neger jobbade i Stadsgården; stark som fyra vanliga stuvare, glad, ambitiös, nykter - på det hela taget en ouppnåelig prydnad för stuvareskrået, men så långt över dem att det hela nästan sågs som en smula teologiskt.
På frågan vad han tyckte om den nye negern i stuvarelaget, lär basen följaktligen ha svarat att - 'jo, han är bra, mycket bra.... men, det kan ju aldrig hålla i längden'".
Också den om söderkisen som någon gång på tjugotalet mötte sitt livs allra första livs levande neger å Kornhamnstorg och häpet frågade:
"Spelar'u trumpet"?
Historien om Negern Pettersson (Kapitel 9 och 10)
Kroppkakorna - fanns dom överhuvudtaget? (Jakten på Negern Pettersson Kap. 9)
Pierre Louis Alexandre som modell (Foto från Konstakademien)
Anders Björklund har forskat och givit ut en bok om Stockholms hamnarbetare och hörde av sig till DN och hänvisade till vad han skrivit i sin bok om "Svarte Peder". Att har var "mulatt, född i Tanger och spannmålsbärare decennierna kring sekelskiftet 1900. Han gifte sig med en svenska som blev kallad 'Negerkärringen'. Hon härstammade från Öland och bakade kroppkakor som hon sålde till hamnarbetarna för fem öre styck."
Problemet är bara att Björklund endast återger en fjärdehandsuppgift om vars sanningshalt vi vet väldigt lite i det skedet. Han baserar sig på Sigurd Erixons bok om "Stockholms Hamnarbetare" från 1945 och 1988. Sigurd Erixon i sin tur återger närmast ordagrant de uppteckningar som finns från Per Ludvig Lindgren om öknamn på stuveriarbetare.
Varifrån Lindgren fått sina uppgifter om Svarte Peder vet vi inte.
Men det var Ola Larsson som kom med den förlösande uppgiften om Pierre Louis Alexandre, en svart man född i staden Cayenne i Franska Guyana den 16 juni 1844 eller 45. Till Stockholm kom han den 20 april 1863 - knappt 20 år gammal.
Nu kunde vi koppla ihop figurerna! Pierre Louis var nämligen gift med en kvinna som hängde sig i vedboden just det som ramsan om Svarte Peder eller Pedro handlar om. I vart fall ett av "Negern Petterssons" kvitton är undertecknat "P Louis ...".
Att Negern Pettersson därmed skulle vara identifierad får nu anses helt klart.
Om denne Alexandre sägs det att han ska ha kommit med ett fartyg från New York och rymt när fartyget låg vid kaj i Stockholm.
Jag har förgäves försökt komma i kontakt med Borgmästeriet i Cayenne som är huvudstad i den Sydamerikanska franska kolonin Franska Guyana men har ideligen hamnat i rena Moment 22-situationer. När inget svar kommer från Cayenne, skriver jag till Franska myndigheter som hänvisar till Borgmästaren i Cayenne som inte besvarar fax eller brev och inte har e-post. När jag så försöker med Svenska UD hänvisar man till Svenska Ambassaden i Paris och när man skriver till dem hamnar ärendet på UD i Stockholm..... Som i andra vevan föreslår mig att kontakta Franska Ambassaden som hänvisar till Franska kolonialmyndigheten som hänvisar till Borgmästeriet i Cayenne......
Av allmänna källor kan man läsa ut att slaveriet avskaffades i Guyana vid ungefär den tid som Alexandre föddes. Man kan tänka sig att han tog hyra på en båt och kom till New York och vidare hit. Det fanns vid tiden inga organisationer för sjömän i New York och inga centrala register så där finns inga fakta att söka
En sak att notera är att slavar i den delen av världen oftast hade namn efter sina ägare och en av de ökändaste slavägarna i Karibien hette Louis Alexandre! Kan det vara en slump?
Pierre Louis kom hit 1863. Men först 1878 dyker han upp i stadens rullor då 34 år gammal. Vad hade han för sig dessa första 15 år i Sverige?
Var det från Kapten Pettersson namnet kom eller från Öländska Ingrid? (Jakten på Negern Pettersson. Kap.10)
Detalj ur Oscar Björks målning
Kom Alexandre verkligen hit från New York? Det kom inget fartyg från New York vid tiden för Alexandres hitkomst. Däremot kom ett fartyg lastat med socker från Bahia den 21 april 1863, således dagen efter den som uppgetts som ankomstdatum för Alexandre. Men en dag hit eller dit. Det kan ju ha blivit fel någonstans, för det är onekligen en bestickande tanke att Alexandre kom med just det fartyget eftersom dess kapten hette just - Pettersson!
Hur var det så med namnet "Peder"? Jag är övertygad om att om han ej kallats "Svarte Petter" så ligger nog Pedro bättre till än Peder. Trots allt kom han från Sydamerika, visserligen en fransk koloni, men med mycken spanska i omgivningarna. Pedro ligger helt enkelt bättre till. Peder kan måhända förmodas vara en felskrivning eller feltolkning av upptecknaren Lindgren. Pedro finns det fler källor till.
Det har gissats att Pettersson skulle varit ett sätt att förenkla tilltalet på Akademien, men för det skulle Alexandre ju inte ha behövt kvittera med det namnet. Kanske använde han det avsiktligt i sina kontakter med Akademien för att han ville vara inkognito. Men varför just Pettersson?
I Lindgrens och andras uppgifter talas det om att Svarte Pedro skulle varit gift med en öländska - eller en kvinna med öländsk härkomst, vilket ju faktiskt är två skilda saker - som var en hejare på kroppkakor som hon sålde till hamnarbetarna.
Den enda kvinna som enligt registren stämmer in på detta är Ingrid Maria Pettersson, född 1841 på Öland men brödförsäljerska i Stockholm från 1878.
Uppgifterna om Pedro säger att han dessutom hade två barn med denna kvinna.
Ingrid Maria hade dock bara ett barn, dottern Maria Teresia Pettersson född utom äktenskapet 1872. Ingrid Maria förblir ogift till hon dör 1907.
Ingenstans finns uppgifter om att Alexandre och Pettersson någonsin skulle varit skrivna på samma adress eller att det skulle funnits någon koppling dem emellan utöver vad fantasin baserad på Lindgrens uppgifter i Stadsarkivet kan ge upphov till, eller....?
Det finns ju faktiskt ett tidsgap mellan den dag Alexandre sägs ha kommit till Sverige 1863 och den första tidpunkt han dyker upp i mantalslängderna 1878. En tidsrymd då vi inte vet någonting om var han bodde eller gjorde. Första lönen från Akademien registreras dessutom först 1878.
Kan det vara en slump att Ingrid Marie inte heller registreras någonstans i Stockholm förrän 1878?
Kan det i själva verket vara så att Alexandre som möjligen rymt från en slavägare och som definitivt rymt från sitt fartyg, vilket vad jag förstår var en straffbar handling på den tiden, helt enkelt vistades illegalt i Sverige och höll sig undan tills preskribtion inträtt?
Under dessa 15 år kan han ju mycket väl hunnit bli sammanboende med Ingrid Marie Pettersson och börjat använda hennes efternamn.
Men de två barnen då? Teoretiskt kan det ju ha funnits ytterligare ett barn som dött i barndomen redan. Men det kan också vara en sammanblandning med Petterssons första registrerade äktenskap där det redan fanns två barn som "kom med hustrun".
Historien om Negern Pettersson (Kapitel 11 och 12)
Finns Ölands-Lotta alls? Jakten på Negern Pettersson Kapitel 11
Det som varit mest stimulerande med att bedriva jakten på Negern Pettersson under så pass lång tid, periodvis med långa uppehåll emellan, är alla de nya ingångar och bilder som öppnats mellan varje gång.
Allra senast det faktum att de två bilder, varav en illustrerade Kapitel 2, som kommer ifrån de Östermanska arkivet hos Eskilstuna Museum, har jag hittills bara haft i ganska svarta fotostatkopior där det tyckts som om bilden av Negern Pettersson till vänster ovan, varit den målning som eleven med ryggen mot fotografen synes ha arbetat med. Döm därför om min förvåning när jag istället får ovanstående scannade kopia av originalbilden så framgår det ju att det inte alls är en målning utan Pierre Louis i egen hög person! På så vis också ett alldeles nyupptäckt foto av honom och det andra kända fotografiet.
Också kontakterna med de franska diplomatiska arkiven. Av Mats Tallberg vid Stadsarkivet i Stockholm (den tredje konstnärsbarnbarnet som varit oerhört behjälplig i mitt sökande vid sidan av Ulwa Nergaard -Carl Larsson/Karin Bergöö- och Barbro Staffansdotter -Julius Kronberg. Mats är barnbarn till den suveräne grafikern Axel Tallberg.) fick jag tipset om att Franska konsulatet kan ha varit inblandat om Pierre Louis rymt från ett fartyg. För en gångs skull fick jag också kontakt med en engelskspråkig arkivarie, Gregoire Eldin, på Franska UD som inte nog med att han hade vänligheten att svara mig snabbt och på engelska utan han hade dessutom en stor portion humor!
Dessvärre fanns inga noteringar under de aktuella åren om någon diplomatisk inblandning kring vår Pierre Louis.
Jag har suttit vid släktforskardatorn på Multeum i Strängnäs och där bl.a. kikat på födelseuppgifter på Öland. Kunde då konstatera att den 20 juli 1841 föddes helt enkelt inte en enda baby på Öland! Inte heller den 21 finns någon Ingrid Maria Pettersson född i Föra församling på Öland. Överhuvudtaget finns ingen passande Ingrid Maria Pettersson någonsin född vare sig på hela Öland eller i hela Småland! Så där försvann möjligheterna att undersöka när "vår brödförsäljerska" och ev. kroppkaksexpert faktiskt kom till Stockholm.
Ytterligare några möjligheter finns som jag ska ta itu med på måndag. Ovannämnde Mats Tallberg har gett mig ett antal nya uppslag att pröva just när jag trodde att jag skulle kunna "avsluta" min jakt.
Inte heller fann jag någon notering i begravningsregistret över var Pierre Louis begravdes i Stockholm. Troligtvis skedde detta dock på den katolska kyrkogården eftersom han tillhörde denna församling. Vars arkiv jag återigen kontaktat för att få ytterligare uppgifter.
I morgon ska jag samla mig till ett "delbokslut" i jakten, för att vid ett senare tillfälle återkomma med en Epilog!
Delbokslut i Jakten på Negern Pettersson, Kapitel 12
Det är dags att samla ihop alla årens uppgifter om Negern Pettersson - den stolte svarte man jag växte upp med och som möter mig varje morgon med sin fjärrskådande blick i Karin Bergöös porträtt målat 1879.
Denne svarte man hette egentligen Pierre Louis Alexandre. Han föddes möjligen fri, möjligen som slav i Cayenne, Franska Guyana den 16 juni 1844 eller 1845.
Franska kolonin Guyana hade eller höll just på att avskaffa slaveriet. Förmodligen var det en av de ökända slavägarna, Louis Alexandre som ägde Pierre Louis och/eller hans föräldrar och namngav honom. Kanske var de kryddarbetare.
Pierre Louis ville bort och tog sig förmodligen till grannlandet Brasilien där han i Bahia fick hyra på fartyget "s/s Ostindia" som gick med socker till Stockholm i avlägsna Sverige. En stad och ett land som han säkert aldrig ens hört talas om.
Han anländer till Stockholm, förmodligen den 21 april 1863. Där rymmer han från fartyget, vars kapten hette Pettersson. Han kontaktar den katolska kyrkan på platsen som den enda naturliga första kontakten, där det förmodligen också finns fransktalande personer.
Eftersom han rymt från fartyget har han måhända anledning att lägga ut lite dimridåer varför han anger att han kommit med ett fartyg från New York. Därför behöver kanske inte heller det Franska Konsulatet blandas in.
Vad som sedan händer med Pierre Louis under de närmaste 15 åren är än så länge höljt i dunkel. Kanske var han under denna tid gift med "Ölands-Lotta", en kvinna med öländsk härkomst som var en hejare på att baka kroppkakor och sälja till hamnarbetarna. Vi vet inte - än så länge!
I de uppteckningar som finns kring Stockholms Hamnarbetare är dock Svarte Pedro en välkänd figur. Hans kvinna kallades "Negerkärringen" och han kan ha haft två barn med henne enligt dessa uppgifter. Är det barn med "Ölands-Lotta" eller är det senare fosterbarn som avses? Vi vet inte än.
Dock vet vi att han först arbetade som hamnsjåare och lossade kol för Kol&Koks. Lennart Wallermans (som varit till utomordentlig hjälp i mitt sökande) morfar Axel Johansson (1874-1950) var förman på Kol&Koks och hade Svarte Pedro under sig som stuvare.
1878 dyker Pierre Louis upp på Söder i Stockholm (och därmed i de hittills utforskade registren). Samma år får han sin första lön som modell vid Konstakademien. Han får 0:75 per timme vilket säkert var bra betalt jämfört med det slitsamma arbetet i hamnen. På Akademien får han det smeknamn som gjort honom känd för oss: "Negern Pettersson". Att han där kallades "Pettersson" framgår av namnet på kvittona. Var det för att svenskarna tyckte "Alexandre" var för svårt? Var det en försvenskning av "Pierre" och "Pedro"? Eller var det ett namn han tog till från kaptenen på fartyget han kommit hit med eller från en kvinna han levde med? Det får vi kanske aldrig veta.
Men det äldsta kända porträttet av honom är från detta år, målat av August Edvard Forsström. På denna bild har han ännu en ganska frejdad ungdom i sitt uttryck. Visserligen är hans skägg och hår lätt grånat, men det tror jag faktiskt är en konstnärlig frihet som Forsström tagit sig. Pierre Louis var vid denna tid 34 år.
Porträttet inköps enligt uppgift som gåva till en direktör eller kamrer på Kol&Koks i samband med en högtidsdag. Denne antingen sålde tavlan eller gav den till ovannämnde Axel Johansson som "ju hade honom i sitt lag".
Pierre Louis bodde på olika adresser inom Katarina församling mellan 1878 och 1881. Mellan åren 1881 och 1884 bor han i Gamla Stan. Han har då precis träffat sin första hustru (som vi känner till), Kristina Elisabeth Eriksson, f. 1841 i Fredsberg, Skaraborgs län, med vilken han gifter sig 1881 eller 82. 1886 tar de sig ett tvåårigt fosterbarn, Nils Gustaf .
Den 20 mars 1889 kommer Pierre Louis hem och finner hustrun hängande död från en takläkt i vedboden. Han uppsöker Katarina polisstation och där antecknas vad som sedan kom att bli en "ramsa" för flera generationer stockholmare i lite varierande former: "Mig komma hem, frysa kallt, kadaver hänga i vedboden". Kristina Elisabeth sades ha lidit av en obotlig sjukdom som fått henne att ta detta steg.
Här finns också en piga, Karolina Lundgren (f. 19/4 1864) som till och från bor hos Pierre Louis. Första gången flyttar hon in 21 november 1880. 1897 slutar hon i fängelse. Vilken hennes ev. relation till Pierre Louis är utöver ett rent husföreståndare-pige-förhållande, vet vi inte. Hon flyttar ut kort tid innan hustruns självmord.
Den 29 december 1895 gifter sig Pierre Louis på nytt. Denna gång med cigarrfabriksarbeterskan Althea Carolina Wikman f. 10/4 1861. De tycks ha bott ihop sedan 1892. Carolina har två utomäktenskapliga barn med sig in i äktenskapet som Pierre Louis tar som fosterbarn. Barnen antar också hans efternamn.
Carolina är visserligen född i Stockholm och hon är fabriksarbetare, men hon har två barn som tar Pierre Louis efternamn. Därmed stämmer hon till del in på den beskrivning av Svarte Pedros kvinna. Återstår att se om hon också har öländska rötter och om hon kan ha varit en baddare på kroppkakor.
Pierre Louis sliter i hamnen. Han lämnar så småningom kollossandet till förmån för det säkerligen något renare spannmålsbärandet. Carolina byter från "Fabriksarbetare" till "Hustru" i rullorna, vilket tyder på en förbättrad ekonomisk situation för familjen. Såvitt vi vet har han inget extraknäck på Konstakademien under dessa år. 1903 däremot, när Pierre Louis är nära 60 år gammal sitter han återigen för de unga eleverna på Konstakademien, nu fler timmar än någon gång tidigare . Jag föreställer mig att det måtte varit ett synnerligen avkopplande alternativ till ett slitsamt hamnjobb.
1905 går han också med i hamnarbetarfacket. Under namnet "P.L. Alexandersson".
Men det hårda livet i hamnen har satt sina spår och den 29 april 1905 avlider Pierre Louis på Serafimerlasarettet i tuberkulos. Han begravs på Katolska kyrkogården i graven nr 354 i kv. S:t Jakobus den äldre.
Pierre Louis verkar ha adopterat de två barnen som antog hans efternamn och därefter betecknades som "födda inom äktenskapet". Jag har varit i kontakt med dottern Johanna Axelinas dotterdotter, som dock berättade att man inom släkten aldrig talat om Pierre Louis. När Johanna Axelinas båda döttrar en gång på 30-talet sökte kontakt med sin mamma, var modern gravt alkoholiserad och bodde på ett hem. Det finns inga berättelser, inga minnessaker.
Bara alla dessa fantastiska målningar och bilder av denne stolte svarte man - Negern Pettersson, Svarte Pedro, P.L. Alexandersson, Svarte Peder, Svarte Uno - Pierre Louis Alexandre - kärt barn har verkligen många namn.
Historien om Negern Pettersson, Biografiska data
Målning av C-F von Salza. Förmodligen föreställande Negern Pettersson. Foto ur Antik&Auktion. Var originalet finns är okänt idag.
16/6 1844 el 45
föds Pierre Louis Alexandre i Cayenne, Franska Guyana.
20/4 1863
Anländer till Sverige från New York, enl. kyrkoskrivning i S:a Eugenia Kat. förs. i Stockholm.
Uppgift finns att han rymt från ett fartyg. Troligare är att han kom med ett sockerlastat svenskt fartyg ifrån Bahia i grannlandet Brasilien. Det anlände nämligen inget fartyg från New York under rimlig tid före eller efter detta datum. Kaptenen på s/s Ostindia hette just - Pettersson! Som gammal slav uppvuxen med traditionen att man får namn efter sin ägare, kanske Pierre Louis tyckte att han borde heta Pettersson när han kom till Sverige.
1863 - 1878
Vad gör Pierre Louis och var bor han? Att han börjar arbeta som hamnsjåare och kollossare för
AB Kol & Koks vet vi. Han kallas i hamnen för Svarte Pedro, Svarte Peder och/eller Svarte Uno.
Han ska enligt hamnarkiv ha varit gift med en öländska (eller "kvinna med öländsk bakgrund")
och med henne haft två barn. Hon ska ha kallats "Negerkärringen" eller "Ölands-Lotta" och varit en hejare på att koka kroppkakor som hon ska ha sålt i hamnen för 5 öre styck. Vi vet dock ej om dessa uppgifter är sammanblandade eller vilken kvinna som avses. Ingen av Pierre Louis båda hustrur, stämmer in på beskrivningen så när som Karolina såtillvida att hon har två barn.
1878
Bor Lilla Mejtens gränd 2; Stadsträdgårdsg. 55 (Kv. Vintertullen 5). Ogift, ensamstående. Hyresgäst hos Enkan Sofia Beata Reuszner. Detta år sitter han också för första gången modell på Modellskolan i Konstakademien.
1878
Katarina Östra Kyrkogata 40 (Justitia 6)
Ogift, ensamstående. Hyresvärd: Byggmästare S Isaksson m.fl.
1878 - 29/10 1881
Katarina Norra Kyrkogata 7 (Glasbruket Östra 9). Husföreståndare, ogift sammanboende utan barn (med Kristina Elisabeth Erikson f. 7/8 1841 som han gifter sig med någon gång mellan 81 och 84)
29/10 1881 - 30/6 1884
Prästgatan 21; Skomakargatan 28 (Atlas 5). Gift, husföreståndare, sammanboende utan barn.
11/7 (?) 1884 - 8/10 1885
Katarina Kyrkobacke 5; Katarina Norra Kyrkogata 5 (Glasbruket Östra 13,14). Gift, husföreståndare utan barn.
Hyresvärd: L P Wallin, Skeppare o.h.h
8/10 1885 - 20/10 1887
Hökens gata 5 (Urvädersklippan Större 5). Gift, husföreståndare, sammanboende utan barn.
Här finns dock från 1886, fostersonen Nils Gustaf, f. 19/10 1884 (adopt.släkt: Stig Olin).
Hyresvärd: Hofslagerskan Helena Ulrika Lindström
21/10 1887 - 31/10 1889
Högbergsgatan 22;Högbergsgatan 24 (Häcklefjäll 16; Häcklefjäll 21,22). Gift, husföreståndare, sammanboende utan barn.
20/3 1889 hänger sig Kristina i vedboden och Pierre Louis blir änkling. Nils Gustaf flyttar ut
till sin biologiska mormor/morfar.
2/11 1889 - 28/10 1890
Åsögatan 28 (Höken 5-6). Änkling, ensamstående.
Hyresvärd: Murarna Winberg och Thunell
31/10 1890 - 1892
Götgatan 51 (Gråberget 6)
Änkling, ensamstående.
1892 - 1893
Bondegatan 17 (Timmermannen 14). Änkling, husföreståndare, sammanboende med barn.
Althea Karolina Wikman f. 10/4 1861 i Maria, Sthlm med sonen Axel Leonard August
f. 7/2 1886 och dottern Johanna Axelina, f. 12/2 1888.
Hyresvärd: Konsul Fredrik Möller.
1893 - 1895
Skånegatan 11; Södermannagatan 20c; Södermannagatan 26 (Bonden Större 24)
Änkling, husföreståndare, sammanboende med barn.
7/1 1896 - 16/4 1896
Kocksgatan 39, 41 (Båtsmannen Mindre 4). Gift, inneboende, sammanboende med barn
Hyresvärd: Kjellberg. Fastighetsägare: Bruksegare K A Rosén, Förste Arkitekt L Haverman och Kungl. Sekr. F af Klintberg.
16/4 1896 - 29/4 1905
Kocksgatan 39,41; Nytorgsgatan 23 b (Båtsmannen Mindre 4,10). Gift, inneboende, sammanboende med barn.
Hyresvärd och Fastighetsägare: se ovan.
29/4 1905
dör Pierre Louis i turberkulos på Serafimerlasarrettet och begravs på Katolska Kyrkogården (inom Norra Begravningsplatsen) den 3/5 i grav nr. 31 i kvarter IV som är återanvänd från 1990 och numer är upplåten åt familjen Jaconelli.
Änkan och barnen kvarbor på Kocksgatan till 1907.
Kopia av Pierre Louis Alexandres personkort hos Katolska församlingen i Stockholm
Å' va' ska' man göra nu?
När hustrun som nyutexaminerad förskollärare och jag som nyutexaminerad reklamare flyttade till Mariefred 1970, gjorde vi det på vinst och förlust. Hustrun hade jobbat några år på sin förskola i Folkets Hus B-sal (Förskolan plockades fram ur skåpen varje morgon och tillbaka varje kväll. Det var andra tider också för förskollärare...) medan jag pluggade färdigt, tog hand om vår förstfödda och samtidigt gjorde turisttrycksaker åt Halllsberg och Örebro län.
Men vi visste att "förskollärare kan man alltid placera" och mycket riktigt. Inom någon månad förestod hon en förskola i Strängnäs och efter några år startade hon den första i Mariefred (det "fanns väl inget behov av en sådan. Ingen hade ju frågat!").
Själv fick jag också ganska snart jobb hos ett företag i reklambranschen som just flyttat sitt kontor från Stockholm till fabrikens närhet i Mariefred. Dels blev jag ansvarig för den kamerala biten men främst skulle jag ta hand om den internationella lanseringen av en produkt som heter Jet-snabb och som består av en spirallindad tråd med en krok i var ände. Inte olik en gardinspiral.
Jet-snabb är en av dessa verkligt geniala vardagsprodukter som ingen människa tänker på. Men idag är Jet-snabb världens utan tvekan mest använda hjälpmedel för att hänga upp reklam- och säsongsmaterial i butikstak.
Före Jet-snabb användes i bästa fall fisklina (nylontråd) som klipptes och knöts och säljarna var tvungna att ha med sig stege och sax och det tog tid, eller en färdiglindad s.k. mobilvinda (skulle man dock ha en skylt som hängde i två linor kunde man ge sig fanken på att skylten aldirg hamnade rakt hur mycket man än lindade fram och tillbaka) . I värsta fall användes brun packtape (jag det har jag faktiskt sett prov på i Japan).
Säljarnas tid hade börjat bli dyrbar och det gällde att utnyttja tiden maximalt för att möjliggöra många besök.
Edvin Westlund - ett pillemariskt geni som redan gett världen ballongvispen (genom Nils-Johan) - satt och lagade sin sons leksaksbil och var tvungen att dra ut en spiral inuti bilen för att få den att fungera.
Heureka - Jet-snabb-patentet var ett faktum. Spiralen var inte längre en spiral utan ett "spirallindat trådförråd" vars enda syfte var att kunna dras ut till önskad längd.
Genialt!
Butikssäljaren kunde nu efter att vi kompletterat med bl.a. en teleskop"konsulentförlängare" (!) från butiksgolvet lyfta upp och fästa kroken i butikstaken med skylten redan hängande i andra änden. När kroken var fäst däruppe, användes "konsulentförlängarens" gaffeltopp till att dra ut/ner Jet-snabben med sin skylt till den höjd som han ville att skylten skulle hänga på. Inga stegar, inga saxar, inget tidsödande klippande och knytande.
Produkten världspatenterades och blev snart en succe. Jag bildade ganska omgående ett internationellt nätverk av företagare som alla hade börjat inse behovet av olika fastsättnings- och upphängningshjälpmedel för butiksreklammaterial. Jag arbetade delvis ihop med en annan svensk företagare som också gripits av denna pionjäranda och börjat tillverka olika typer av kupongspjut och andra små plastdetaljer. Hans linje var dock att själv tillverka och utnyttja distributionskanaler i olika länder, medan min linje blev att genom nätverket låta alla bli kreativa och medskapande. Hans företag blev så småningom en del av det nu så framgångsrika HL Display AB.
Efter några år föreslog min chef att jag skulle starta ett eget företag som fick ensamrätten till produkten på världsmarknaden. Idén tilltalade mig och jag blev min egen 1974.
Efteråt har jag förstått att chefen ingalunda hade min välfärd för ögonen. Hans syften var tre: att få en dedicerad säljare på världsmarknaden, att slippa betala arbetsgivaravgifter för honom och att själv slippa ifrån de ofta på den tiden ganska långa kredittiderna vid internationella affärer (fransmän var t.ex. vana vid "fri leveransmånad plus 90 dagar"!!!)!
D.v.s. han fick alla tidigare fördelarna men slapp nackdelarna - dem fick jag ta!
Jag fick ligga ute med pengar men förväntades betala chefens fakturor på 30 dagar. Och jag hade - precis som uppfinnaren själv - bara något öres förtjänst per produkt. Alla som inte var lika naiva som jag begrep väl att det inte skulle gå, så efter fyra år upphörde min ensamrätt men i gengäld fick jag rätten att också sälja i Sverige.
Det internationella nätverket hade under tiden dock etablerat sig stabilt på sina resp. marknader så jag hade en fortsatt stadig exportförsäljning. Men nu kunde jag också importera kollegornas produkter och sälja i Sverige. Det hade chefen aldrig varit intresserad av. Han hade - liksom f.ö. den svenske kollegan - istället blott kopierat de utländska produkterna.
Efter några år hade vi gemensamt byggt upp vad som troligen fortfarande är världens största gemensamma produktprogram när det gäller hjälpmedel för att fästa och hänga reklammaterial i butiker.
Produktgruppen har under de 37 år jag varit verksam växt från ingenting till att fylla tre hela jättehallar vid den internationella EUROSHOP-mässan. Idag kopieras våra produkter världen över. Kineserna kopierar t.o.m. våra fel!
POP, POS, Point-of Sale, Point-of-Purchase, Säljpunktsreklam - alla begrepp som fötts under min tid i branschen.
Exporten förblev under många år vår tyngdpunkt i omsättningen, men under de senaste fem åren har den svenska andelen vuxit till att bli mer än halva omsättningen. Det blev åtskilliga produkter varje år som såldes, Jag brukade skämta att vi sålde fler produkter än Volvo. Och med en årlig försäljning kring 17-20 miljoner produktenheter blir det en del trots allt, även om varje produkt inte kostar särskilt mycket,
I takt med att andra produkter kom in och i och med att patenten började löpa ut i slutet av 80-talet, minskade Jet-snabbens betydelse för vår omsättning. Fortfarande var den dock den enskilt största produkten genom alla åren.
Vid ett besök för många år sedan i Tunisien, ingick en fascinerande soluppgång i en oas ute i Sahara-öknen. Vi anlände till det lilla primitiva "hotellet" på kvällen och gick in i den kombinerade baren och matsalen. Där fanns ett enda reklamobjekt. En Coca-Colaskylt som hängde och dinglade från taket, Vad den hängde i? En Jet-snabb förstås!
Edvin Westlund blev äldre och äldre, men slutade aldrig att bygga vidare på sina automatmaskiner för tillverkningen av Jet-snabbarna. Till slut tog hans son Anders över produktionen och så småningom Anders son Ola.
Och nu sluts cirkeln. När det stod klart för hustrun och mig att ingen av våra barn var intresserade att ta över vårt företag - vilket vi trots allt tog med en viss lättnad av många skäl (att bli småföretagare kräver mycket av sin man/kvinna - började vi leta lämpliga kandidater. Att det skulle vara en familjeföretagare som skulle kunna passa in i profilen för medlemskapet i Intercreator-gruppen var en förutsättning. Ola Westlund motstod länge våra lockrop men insåg till slut fördelarna med en breddning av verksamheten i en situation av hårdnande konkurrens på tillverkningssidan.
Här ses Ola Westlund till höger tillsammans med tidigare Intercreator-medlemmen Sabrina Monterisi och vår amerikanske medlem Stuart Cadwaller Wear. Båda andra generationens familjemedlemmar. Bilden tagen i Düsseldorf nyligen i samband med den internationella EUROSHOP-mässan.
Och den 14 mars skrev vi således det avtal som nu innebär att cirkeln sluts mellan produkten, produktionen och säljkanalen.
Hustrun och jag kommer nu successivt att börja använda våra dagar annorlunda. För mig blir lokalpolitiken en större del än hittills. Likaså ska jag äntligen avsluta arbetet med Historien om Negern Pettersson (se sep. kategori) liksom ett bokprojekt jag engagerat mig i.
Så småningom ska jag öppna mitt Lilla Galleri igen.
Livet leker!
Plats på scen för Anders de Wahl och Pappa Einar.
Min pappa Einar, tillhörde pionjärgenerationen scouter i början av förra seklet. Han fick träffa både Lord Baden-Powell och den svenska scoutrörelsens fader Ebbe Lieberath. 1914 filmade han Djursholms scoutkårs strapatsrika färd i de norrländska fjällen. Men han fick också uppleva andra dråpliga händelser. I Scoutkårens jubileumsskrift från 1935 hittade jag följande berättelse som jag saxar delar av:
"Jag minns!
.......
Och minns ni, när vi avseglade till Gripsholm hela långa hundrapojksraden med fladdrande patrullfanor, vår dåvarande "hövding", direktör Mauroy med familj och herr hovskådespelaren Anders de Wahl med colliehund som medresenärer. Farbror Anders skulle under vårt besök i den gamla teatern i ena tornet från dess scen föredraga något fint och dramatiskt. För ändamålet behövde han emellertid en medhjälpare som vid ett givet tillfälle under monologen skulle störta in på scenen med rufsigt hår och oordnad klädsel under utstötande av en kort men betydelsefull replik i stil med den klassiska: "sadlarna är hästade", och för detta maktpåliggande värv blev jag utvald.
Här ses Anders de Wahl med hund samt familjen Mauroy på yttre Borggården.
Föreställningen började. På scenen deklamerade farbror Anders med förvridna anletsdrag och ädla gester insvept i sin till oigenkännlighet draperade grå vårulster. I kulissen på ena sidan stretade en vaktmästare av alla krafter för att hålla kvar hans hund, som högljutt gav sitt missnöje tillkänna, för att han ej fick vara med husse på scen, genom gnäll och gny som lät hemskt och olycksbådande för publiken i salongen. Och i kulissen på andra sidan slutligen, stod jag med darrande knän, tuggande på min replik tills halsen blev torrare än Sahara och väntade på min entré.
Plötsligt var stunden inne. Halvt omtöcknad av känslan av att på en kunglig scen få spela mot landets störste skådespelare rusade jag iväg med en fasansfull förnimmelse i maggropen, ty i samma ögonblick, som jag fått se mina kamraters vita, stirrande anleten i den svarta salongen, hade jag glömt min replik!
De fattiga stegen fram till huvudrollens innehavare syntes mig ändlösa, men ju större nöden blev, desto närmare kom hjälpen. Det var farbror Anders hund som greps av en vanvettig lust att vara med och leka, när han såg min ynkliga skepnad störta fram mot husse, och därför etablerade en envig med sin väktare för att komma loss.
Under tumultet dinglade de mot en spak, som vek undan med påföljd att jag, som just hunnit fram på lagom avstånd för att ryta fram min bortglömda replik, bokstavligt uppslukades av jorden och försvann som en blixt ur folkets åsyn, innan jag vare sig hann eller behövde öppna min mun. Spaken hade nämligen hastigt och lustigt öppnat en fallucka i golvet med påföljd att herr hovskådespelaren plötsligt blev av med halva teatersällskapet, som hamnade i teaterkällarens historiska damm.
Under publikens öronbedövande skratt och applåder avbröts föreställningen, ty publikum trodde att de bevittnat pjäsens dramatiska klimax, och eftersom teater skall vara illusion, fingo de behålla denna.
Det var emellertid med ett något ansträngt leende, som jag sedermera mottog komplimanger för mitt ovanligt otvungna och naturliga spel i "jordbävningsscenen".
..................
Einar Werner"
Djursholms Spanare på hemväg ombord på ångaren "Säbyholm"
Med kännedom om vilka besvär vi, som satt i slottets Jubileumskommitté 1987, hade för att ens få tillstånd för en "nykter landshövding" - och än mindre ett taskspelarsällskap från Kungliga Dramatiska Teatern - att beträda scenen på Gustaf IIIs Teater utan att Nationalmuseum "kallade hem" alla originalkulisser, framstår pappas berättelse verkligen som ett dokument från en helt annan tid.
Min "egen" ensemble från "En afton på Gripsholm" 1987 på Gustaf IIIs Teater på Gripsholm.
(Denna text är tidigare publicerad utan fotografier)
Läs även andra bloggares åsikter om Scouter, Djursholm, Gustaf IIIs Teater, Gripsholm, Djursholmsscouter, Anders de Wahl
Sagornas uttolkare, diktarsjälar
Denna lilla kärleksdikt i original av Grönköpings store poet Alfrd Vstld fann jag bland Pappas papper. Troligtvis är den skriven av hans gode vän Gylfe Burdin som under många år var skaldens alter ego. Farbror Gylfe var till vardags ägare och chef för varuhuset Carl-Axel Pettersson i hörnan Kungsgatan-Drottninggatan. Sedan länge försvunnet.
Här är jag tillsammans med fr.v. Fru Elsa Burdin, Anders Åberg (idag konstnär i Nordingrå), Anders pappa målaren Pelle Åberg, Elisabeth "Pip" Burdin, Fru Åberg, Gylfe Burdin, Astrid Burdin. Tillfället var den årliga premiärföreställningen på Cirkus Schumann på Cirkus Djurgården.
Kvällstid förvandlades Gylfe ibland till Magikern Gylfino Burdini, medlem av Svensk Magisk Cirkel. Trots en tidig polioskada som gjorde hans ena hand mer eller mindre obrukbar, kunde han manipulera en kortlek som få andra.
En man med många strängar på sin lyra. Uppskattad broder av den lekfulla Pimpinellaorden tillsammans med Pappa och bland andra konstnären Pelle Åberg, silversmeden Wiven Nilsson och den gemensamme vännen Fil. Dr Åke Ohlmarks.
Åke Ohlmarks, Fil.Dr. Hobbit EmeritusJag slås återigen av det märkliga i att de svenska uttolkarna av två av vår tids stora barn- och ungdomsförfattare (A.A. Milne med Nalle Puh och J.R.R. Tolkien med Sagan om Ringen), nämligen Brita af Geijerstam och Åke Ohlmarks båda hörde till mina föräldrars närmaste umgängesvänner utan att det lämnade ett uns spår i någon av oss fyra syskon.
Jag vet inte om det kan ha berott på att de aldrig tyckte att dessa översättningar var något annat än ett "brödfödejobb" och därför aldrig berörde dem eller lät oss barn få del av den fantasivärld dessa böcker ändå representerade. Översättarnas roll hade väl på den tiden kanske inte heller fått den uppmärksamhet de förtjänade.
Pappa hade hyllmeter med dedicerade böcker från Åke, men de var alla "lärda" böcker om Eddan och fornnordisk historia och mytologi och liknande. Inte en enda liten Bilbo! Själv har jag dedicerade diktböcker från Brita men inte en enda Nalle Puh.
För mig gällde Nalle Lufs och Ivanhoe medan Nalle Puh och Frodo Bagger var mer eller mindre okända storheter.
En annan ofrånkomlig storhet när det gäller upplevelser för barn och ungdom i vår tid är givetvis Walt Disney och hans Kalle Anka. Denna bisarra anka var desto mer välbekant och också hans svenska uttolkare fanns i vår familj. Jag tänker då på regissören och författaren Martin Söderhjelm som var gift med min kusin Birre och umgicks flitigt i vårt hem. Läs mer om honom i särskilt inlägg (Klicka på namnet ovan).
Åke och Pappa var inte bara privata umgängesvänner, Pappas blev som advokat inblandad i Åkes och hans fru Lettys skilsmässa och de var båda s.k. "Pimpinellabröder", d.v.s. ledamöter av den illustra Pimpinellaorden som hade sina ordenssammankomster under visst stoj och glam i Svartbrödraklostrets källare med efterförljande munterheter på Den Gyldene Freden. I ordenssammanhang hade den gode Åke gett Pappa det i sammanhanget något tveksamma tillnamnet "Ormstunga". Kanske hade Pappa stuckit till Åke något dåligt råd i samband med hans skilsmässa.....
Till såväl Mammas och Pappas som Åkes och Gylfes umgängesvänner hörde alltså också Brita af Geierstam.
Jag fick häromdagen en förfrågan från DN om de fick använda en nekrolog jag skrev för fyra år sedan över Danspedagogen och författaren Brita af Geijerstam, i en antologi över "Levande och döda på 2000-talet".
Det föranledde mig att läsa om nekrologen och jag fann att den faktiskt beskrev mina känslor för "tant" Brita alldeles väldigt bra. Jag återger den här nedan.
Danspedagogen, författarinnan, Nalle Puhöversättarinnan m.m. Brita af Geijerstam har avlidiit i en ålder av 101 år.
"Visst är det livgivande att skriva", skrev Brita till mig när hon var 97 och just hade publicerat sin första diktsamling. Men hon hade ju skrivit i hela sitt liv och det hade redan skänkt henne en aktningsvärd ålder. En ålder som inte syntes, inte märktes. Åh jovisst hade hon rynkor. Hennes ansikte kunde vara ett riktigt russin, men ögonen, munnen, håret, skrattet! Inget fanns hos henne som fick en att tänka på ålder.
Brita - eller som jag kanske ändå innerst inne respektfullt tänker - "tant" Brita, kom in i mitt liv när jag just passerat sagoåldern och dessutom var mer en Nalle Lufs-fan än Nalle Puhs-dito. Det känns märkligt att där i min barndom och ungdom fanns såväl Nalle Puh som Frodo Bagger så nära omkring mig utan att jag förstod det märkvärdiga. Såväl Milnes översättare Brita af Geijerstam som Tolkiens översättare Åke Ohlmarks hörde till mina föräldrars nära vänner och båda ägde geniets låga. Åkes bullrande och självmedvetet, Britas mer ömsint varm.
Brita blev min ungdoms Primadonna Assoluta, min Marlene Dietrich. Tjusig, tjusande, elegant, vacker, spirituell och - professionell. I hög hatt förgyllde hon mina enkla revyer som sattes upp för att roa på sport- och jullov. Alltid villig att hjälpa. Som den danskonstnär hon var, visste hon att röra sig och föra sig. Vad kunde en yngling bli annat än bedårad.
Brita kunde behålla denna tjuskraft livet ut. Trots svåra stunder i livet. Stunder som skulle fått vem som helst att tappa livslusten. Men Brita kallade sig en "nu-människa", och grävde inte ner sig i det förgångna utan såg framåt med förtröstan. Hennes liv som danspedagog har säkert hjälpt henne att hålla den fysiska formen, men nyfikenheten och livsglädjen har sett till att också sinnet förblivit klart.
"Jag är en smula gaggig. Är Du?" frågade henne väninnan Astrid Lindgren en gång, men det kunde ju inte gärna Brita säga att hon var. "Nehej, men när Du också är gaggig flyttar vi ihop! Tänk va roligt vi ska ha!" svarade Astrid.
Nu är Brita också borta. Men jag förnimmer hennes goda kisande blick och leende och vill hålla kvar känslan nära hjärtat - alltid.
"Så stilla det blir
när man lyssnar
på träden
När fåglarna tystnar
i solnedgång
Så stilla det blir
när man lyss
till sitt
hjärta
Och gläds åt allt det
som var
en gång"
(ur "Nära, Nya dikter" Brita af Geijerstam 2002 )
Läs även andra bloggares åsikter om Åke Ohlmarks, Tolkien, Sagan om Ringen, Brita af Geijerstam, Milne, Nalle Puh, Gylfe Burdin,
Tidig morgon i Grez
Place de la republique............
Jag slår upp fönsterluckorna och blickar ut över Place de la Republic. Till vänster visar de stängda luckorna att baren i Hotel La Terasse ännu inte öppnat. Längre upp rundas gathörnet av en ensam vandrare som gör en lov ut för att se om La Terrasse-baren är öppen och konstaterar att så ej är fallet varför han raskt går in genom dörren på bar-tabacen högst upp på Placen. En rultig liten Madame kommer ut ur Boulangeriet längre ner på högersidan, med två baguetter under armen. Morgonsolens strålar värmer sakta bort frosten på taket på la Poste högst upp på Placen.
Place förresten! Det är egentligen inte mer än en tvärgata mellan de båda genomgående gatorna Rue Wilson och Rue Victor Hugo. Obetydligt bredare än de omgivande gatorna.
Fönstret jag lutar mig ut igenom tillhör det gamla Hotel Chevillon. En gång välmående landsortspension under ledning av legendariska "Mère och Père" Chevillon. Säkert blev de som en omtänksam mor och styrslande far för det konstnärskollektiv som på slutet av 1800-talet hade Chevillon som andra hem.
I näraliggande Barbizon fanns de franska konstnärerna och idkade friluftsmåleri. Där formades den s.k. Barbizon-skolan. Därför har också den lilla orten blivit ett nationellt turistmål av format.
Grez-sur-Loing, där jag befinner mig, saknar totalt turistisk betydelse för fransmännen och har därigenom förskonats från gallerier, snabbrestauranger och krimskramsboutiquer. Märkligt nog.
Grez blev för internationella konstnärer vad Barbizon var för de franska. Hit kom Carl Larsson och Karin Bergöö och här föddes deras första barn Här bodde August Strindberg och Siri von Essen liksom alla skandinaviska konstnärer av betydelse. Men också amerikaner, engelsmän och japaner. De hyrde in sig dels på Hotel Chevillon dels på Pension Laurent en bit bort på Rue Wilson. Där kunde de leva konstnärsliv, umgås, älska, föda barn och till och med bygga kompletta ateljéer som Larssons.
Karin och Carl Larssons ateljé
Först på 2000-talet verkar den lilla kommunen ha fått upp ögonen för sin egen betydelse som internationell konstvagga. Förra året döptes en gata om till Rue Carl Larsson och en annan till Rue Karuda (efter en japansk samtida målare).
Hade inte ett gäng Göteborgare fått upp ögonen för att denna, den svenska 1800-talskonstens "kluster" höll på att förfalla, hade nog Hotel Chevillons saga varit all.
Med stor energi lyckades dessa entusiaster, forma Stiftelsen Grez-sur-Loing (eller Foundation Chevillon som man säger här), och finna sponsorer och donatorer för detta kulturprojekt. Stiftelsen förvärvade fastigheten och renoverade den. Med donationspengar har man byggt till ateljéer ner mot floden Loing som sakta flyter förbi. Man har rustat Karin och Carl Larssons gamla hus och ateljé.
Pension Laurent är sedan länge borta. Det övertogs redan vid sekelskiftet av den amerikanske konstnären Francis Chadwick som gift sig med svenska målarinnan Emma Löwstedt. Det blev så småningom deras privatbostad men ägs nu av en parisfamilj. Dock finns - som sista "svenska" rest av dåtidens konstnärskoloni, ett barnbarn till paret Chadwick kvar i byn.
Jag går ut i den långa korridoren som löper genom hela övervåningen och vinklar sig ut också i flygeln utmed Rue Carl Larsson (f.d. Rue du Vieux Pont).
Det mörka trägolvet knarrar. På väggarna hänger återfunna målningar som gjorts på dörrar och paneler av konstnärer "från tiden". Dock inga Larssonska.
Den höga trapphallen har istället för en mer passande kristallkrona en ynka liten halogenlampa hängande. Det gjutna järnräcket följer smidigt neråt.
Trappan i Hotel Chevillon
Solen lyser in från gårdssidan i den ljusa hallen. Inne i biblioteket ger de färgade fönsterglasen märkliga ljuseffekter. Innanför, en liten salong där en gång (att döma av ett gammalt vykort) den ursprungliga inkörsporten till fastigheten legat. Även en toalettavdelning med magnifika marmortvättfat och stiliga kranar.
I biblioteket hänger en Arvid Fougstedt och en del annan bra, senare konst. Boksamlingen är ganska omfattande och härör från olika donationer.
Åter till hallen där en chiffonier utgör telefon- och post-centrum för gästerna på hotellet. I ena fönstersmygen står en målning lutad på en piedestal. Lustig exponering! Glasdörren mot terass och trädgård har en "dragkatt" fastsatt i nederkant. Ett kanske mer pikant än effektivt sätt att hindra golvdraget.
Från hallen kommer man också in i den stora matsalen. Vackert renoverad och med ett stort matbord i mitten. Här är de flesta tavlorna f.n. utlånade till en pågående utställning i Sverige.
Innanför matsalen, föreståndarinnans rum och ett modernt utrustat kök. IKEA har bidragit med inredning och utrustning. Även i rum och lägenheter. När Stiftelsen tog över fanns ingenting av det gamla kvar.
Här i köket lagas ofta gemensamma måltider som aväts i matsalen under glatt samspråk. Känslan av hur det en gång kan ha upplevts är väldigt stark. Här finns dagens unga konstnärer. Just nu enbart kvinnor. Tre skulptriser, varav en från Finland. En video-kontnärinna och så vår värdinna den svenska deckardrottningen. De har alla varsin liten lägenhet med sov- och vardagsrum och litet pentry. Därtill en ateljé eller ett arbetsrum. Två nya ateljéer har byggts utmed östra muren, med hjälp av en donation från Gerhard Bonnier.
Glatt samkväm i matsalen i Hotel Chevillon
Och så finns den Larssonska lägenheten med ateljé längst ner på den västra flygeln. Från början fristående men sedermera hopbyggd med huvudbyggnaden. Det känns andäktigt att kliva in i den stora och höga ateljén och tänka sig att här har Carl Larsson målat flera av sina bästa akvareller och oljor. Än mer andäktigt att gå vidare in i sovrummet som vetter mot trädgården och floden. Solen strålar in. Från balkongen utanför ser man också ut över den gamla bron med sina åtta stenvalv. En absolut skönhet i sitt slag. Och skymtar gör även den gamla kastalruinen Tour de Ganne där en gång den franska liljan, Fleur du Lys, blev en rikssymbol.
La Tour de Ganne
Utanför ateljén finns en trappa som för ner till den lägre delen av trädgården.
Trädgårdstrappan
Därnere, djupt inne i ett stenvalv, finns ett vattenflöde som kommer norrifrån under byn och rinner vidare genom ett delvis täckt dike som mynnar i en liten "hamn" nere vid flodkanten. I valvet (liknande kan ses på alla fastigheterna utmed floden) ligger ett stengolv och vattnet rinner i en stensatt ränna. En tidig tvättstuga? Eller rentav vattentoalett? Eller båda?
Den långa västra muren utmed brogatan måste vara en av dem som finns på Carl Larssons bilder. En imponerande hållbar "vägg". I en liten nisch alldeles nedanför den Larssonska ateljén återfinnes en liten lustig stentavla med inhuggen kälke av 1800-talsmodell och texten: "Se opp i backen, hundra hål i nacken"! Vem kan vara pappa till denna märklighet? Märklig inte minst på just denna plats där kälkåkning knappast torde ha varit särskilt vanligt.
Märklig stenristning
En stig för ner till en stentrapp i strandskoningen. Här har ett antal trädkubbar ställts upp (som sittmöbler?). Förmodligen rester efter utgallrade träd (det måtte varit rena skogen här innan det röjdes).
En stund i solen på trappen, med flodens vatten sakta och lojt passerande nedanför fötterna skänker en oändlig vila. Tills änderna och gässen från ängarna på andra sidan hunnit fram och förväntar sig utfordring.
Vid Loings stilla vattten
En promenad över den gamla bron och vidare utmed floden för genom ett misteltätt och stundtals ganska ovårdat landskap.
Byn ligger endast på norra sidan av floden. Den gamla kyrkan och kastalen bildar synliga siluetter utmed den slingrande Rue Wilson. Åter till Place de la Republic (varför mäter man namnet med en Parisuppfattning egentligen?). Hotel och Bar La Terrasse i hörnet mit Rue Wilson ser ganska slitet ut.
Bar-Hotel La Terasse
Kvällen innan hade vi ätit en av våra livs märkligaste måltider där. Vi hade förvarnats om att ägarparet Jöelle och Joseph tycktes ständigt höggradigt berusade (för att inte säga plakata). Hur de lyckades åstadkomma en riktigt hygglig måltid förblir en gåta. När Jöelle kom in med förrätten som var en terrin de campagne, skedde det på synnerligen ostadiga ben, mycket lutande över bordet. Vi noterade omgående att hon höll sitt vänstra pekfinger invikt i handen och med en stor hushållspappersbit runt. Vi undrade om hon gjort sig illa och fick omgående veta att hon skurit sig (vi kastade oroliga blickar på terrinskivorna) men att hon hade gjort som hon brukar: stoppat fingret i peppar ( - den som sedan använts i matlagningen? ), "så det skulle nog gå så bra". Varpå hon tog av även den plåstertuta som dolde fingret och visade upp ett pekfinger som nog var det värst skurna och illa tilltygade vi sett. (Aptiten påverkades säkert och vinkonsumtionen ökades). Därefter vidtog en lång och vinglig beskrivning om de knep man använder för att hålla sallad fräsch "i veckor"(!!!) med hjälp av ättika (eller vinäger?) vilket även fick oss att kasta misstänksamma blickar på salladsbladen!
Så småningom avlöstes Jöelle av Joseph som vinglade lika betänkligt kring vårt bord innan han slog sig ner med en gitarr och sjöng en Elvis-låt för oss.
Kvällen blev helt sanslös tack vare detta udda par, fulla av idel vänlighet och servicevilja.
När notan skulle betalas slog sig Jöelle ner och med gemensamma krafter lyckades vi räkna ut vad vi skulle betala. Hon var dock förvånansvärt redig när det gällde uträkningen. Vi hade ingen växel till dricks utan det blev "i absolut överkant" vilket föranledde Jöelle att utbrista i orgier av tacksamhet, med utdelande av tvenne vykort till var och en samt avslutat med fyra kindsmackar av det något smaskiga slaget. Oh, vilken minnesvärd kväll.
Sent på natten vaknade jag av att någon bultade på La Terrasses dörr och ville in. En palaver följde och så blev det tyst. Vid tre-tiden var det dags för några att gå hem - inte helt ljudlöst. De följdes av Joseph som ropade på hunden och som sparkade iväg en soppåse ner mot rännstenen. Så gick han in och dog!
Ja, så var det faktiskt. När Jöelle kom ner på morgonen satt han på en stol i baren och var död.
Den frostnupna lilla skaran
Så var det dags att fira "L'Amistide"(?), första världskrigets avslutning. På håll hördes en bleckorkester närma sig på Rue Wilson. En jeepburen polis stannade och började stoppa bilar. I täten Trikoloren. Efter orkestern, "Mären" själv (borgmästaren) med trikolorband knutet runt midjan och formellt pompös uppsyn. Därefter några generade bybor och sex gendarmer (varav två måste varit upphämtade ur graven). Paraden gick till krigsmonumentet längre bort utmed gatan. Där lades stora cellofanomslutna buketter ner (efter en stund kunde inte en blomma urskiljas då cellofanet blev totalt igenimmat) varefter tåget återvände, svängde upp på Placen och avstannade mitt på och upplöstes. De flesta gick direkt in på bar-tabacen högst upp på Placen för en kaffe (och cognac?). "Mären" hade redan under återtåget tagit av sig trikolorbandet och knäppt upp rocken. Genast mindre formell.
Tåget hade inte väckt mycken uppmärksamhet. Fönsterluckorna utmed Rue Wilson förblev lika slutna som när vi kom till byn.
(Detta inlägg har publicerats tidigare på denna blogg under rubriken "På franska landsbygden" - efter August Strindbergs novell om just trakten kring Grez - men är nu kompletterat med fotografier)
Operan Makalös?
Det pågår en diskussion om ny operabyggnad i Stockholm. Den gamla 1800-talsbyggnaden är föråldrad, för liten och för oflexibel.
Olika förslag har förts fram om nytt läge för ett nytt operahus. Men om det blir fallet, att man bygger en ny opera på en helt annan plats, vad händer med den gamla operan? Blir den som Drottningholmsteatern, mest en ekonomisk belastning som av museala skäl måste hållas liv i med diverse mer eller mindre engagerade projekt och som därför bollas runt mellan myndigheterna bland vilka ingen vill bli sittande med Svarte Petter? Eller kan t.ex. Dansens Hus flytta in i gamla operahuset? Och vad händer isåfall med gamla stadsteatern i Folkets Hus?
När Dramaten en gång i tiden behövde en annexscen, gjorde man det enkelt för sig. Man lät bygga den i grannhuset bakom Dramaten-kvarteret. Sedan förband man scenerna med gångar under och ovan jord och kunde på så sätt dra nytta av alla möjliga synergieffekter.
Varför tänker ingen på det sättet när det gäller Operan?
Bakom Operan finns ett "torg" som inte är äldre än drygt 100 år. På "torget" står Karl XII och pekar på Grand Hotel (så sa vi alltid vi guider vid Karl XIIs torgs sightseeingterminal på den tiden det begav sig). Är detta en helig plats på något sätt?
Här reste sig en gång i tiden det praktfullaste adelspalats Stockholm någonsin skådats, Palatset "Makalös". Också kallat Lilla Operahuset. Under sin senare livstid förvandlat till kunglig arsenal och därefter spektakulärt uppbrunnet.
Varför inte låta någon av vår tids stora arkitekter få ta sig an ett nytt operahus på Karl XIIs torg! Henning Larsen, Frank Gehry, Calatrava eller varför inte vår egen Gert Wingård (om han kan avstå vinkelhake och linjal och att rita en låda till och lovar att inte sätta en skyskrapa på toppen!).
Kan man tänka sig ett ultimatare läge för ett nytt operahus! Som dessutom diskret kan förbindas med det gamla för ett gemensamt untyttjande av scener, repetitionslokaler, verkstäder etc. Vackert vid vattnet mitt emot Stockholms Slott precis som den gamla Operan. Ett praktfullt nytt "Makalös" som kan få ge lite världsrykte åt vår vackra huvudstad.
PS: Glömde bort Kalle Dussin! Det finns flera alternativa placeringar för denna, en av våra mest imposanta kungastatyer. En är ju givetvis en placering framför den nya Operan om man gör som i andra storstäder, gräver ner trafiklederna som går utmed vatten.
En annan är Norrmalmstorg eller Nybroplan, eller varför inte på Södersidan av den nya Slussen - nu när man permanent blivit av med Karl XIV Johan. DS
PS2: Glömde en inte så oäven alternativ placering av "Lejonet med sina Krukor" nämligen mitt på slottets inre borggård. Den skulle göra denna stenfyrkant betydligt intressantare. DS2
Läs även andra bloggares åsikter om bloggar.se, stockholmsoperan, operabygge, operahus, kungliga operan
