Mats Werner

Karl-Yngve Åkerström har i Strengnäs Tidning fått en artikel publicerad som innehåller exempellösa osakligheter och beskyllningar mot min person. Saker som för varje ansvarig debattredaktör borde varit enkla att kontrollera sanningshalten i.

Åkerströms angrepp innehöll 3.387 tecken! Själv erbjöds jag nådigt och icke förhandlingsbart 2.800 tecken av tidningen att bemöta dessa lögner och beskyllningar med!

Då hade jag först kortat ner min föregående bloggtext till 4.000 tecken och därefter skrivit en helt ny text på 3.007 tecken - således långt mindre än Åkerströms! Men icke! Min replik skulle "hålla sig inom av oss uppsatta ramar"!

Mina försök att påpeka att det inte rör sig om en replik i någon pågående sakdebatt utan ett bemötande av osakliga personliga påhopp och beskyllningar vilket borde ges minst samma utrymme som beskyllningarna fick, hade föga framgång.

Därför väljer jag att avstå från att försöka få något bemötande av Åkerströms lögner publicerat i Strengnäs Tidning samt att få saken prövad av Pressombudsmannen. Och min uppfattning att jag inte heller hädanefter ska skicka in någonting till den tidningen består.

Var och en får läsa mina blogginlägg och själv bedöma sanningshalten i Åkerströms påhopp.

I Strengnäs Tidning får Karl-Yngve Åkerström alltså ta heder och ära av mig med 3.403 tecken, men jag får inte ens försvara mig med 3.008! Inte ens på betald annonsplats!

Karl-Yngve Åkerström har i Strengnäs Tidning fått en upprörande och ärekränkande artikel publicerad, som under sken av att vara ett öppet brev till Kristdemokraterna, i själva verket är ett grovt påhopp på min person.

Artikeln innehåller så mycket osakligheter och rena - lätt kontrollerbara - lögner, att det för mig är en gåta att tidningen låtit publicera den. Till att börja med kunde tidningen kontrollerat sina egna lägg och då funnit en artikel om mitt avhopp från Kristdemokraterna i början av året. En artikel som tog halva första sidan och ca. ett och ett halvt uppslag inne i tidningen i anspråk. Redan när Åkerström således riktar sin artikel till Kristdemokraterna för att fråga om mina åsikter står för partiet, borde varningsklockorna ringt för debattredaktören som då av Åkerström skulle begärt ett sakligare innehåll och riktat åt rätt håll.

Än märkligare blir det när jag - som är den förfördelade parten - ska försvara mig, så erbjuds jag ett utrymme för mitt bemötande som är blott 80% av det utrymme som Åkerströms attack på mig. Detta förfarande har jag nu bett Pressombudsmannen pröva.

Det är alltså inte fråga om någon debattreplik utan om att jag som utsatt för ett exempellöst påhopp i tidningen måste ges minst samma utrymme för att bemöta dessa osakligheter.

Istället får jag nu göra det på min blogg: http://matswerner.blogg.se

Åkerström beskyller mig utan någon grund, för främlingsfientlighet och rasism Det torde stå klart för var och en som känner mig hur lögnaktigt detta är. Han beskyller mig för att ha skrivit saker som även en debattredaktör lätt hade kunnat kontrollera den bristande sanninghalten i.

Han påstår att jag, p.g.a. mina ”påhopp”, skulle vara stoppad som debattör i Strengnäs Tidning! Ett påstående som tidningens politiske redaktör redan gjort ett diskret tillrättaläggande av - som dessutom kallades "förtydligande"!

Att jag inte normalt publicerar mig i Strengnäs Tidning är alltså mitt eget val och kanske är tidningens hantering av denna fråga ytterligare en god orsak för mig att också i framtiden avstå.

Rent löjeväcklande blir Åkerström när han vill pådyvla mig makten att tysta mina meningsmotståndare för att de fruktar mitt ”förödmjukande sätt”. Eller att jag skulle göra fullmäktige och nämnder till otrygga församlingar och därmed utgöra en fara för den reella demokratin.

Åkerström påstår rent ärerörigt att jag drivit en ”fientlig linje mot torghandlaren Nedzad Jazic”.

Återigen - för vilken gång i ordningen vet jag inte längre - måste jag påpeka att frågan om en enskild handelsidkare på sätt som skett ska kunna obstruera mot enhälliga kommunala beslut manifesterade i stadgor och andra bestämmelser, är principiell och har ingenting med personen Nedzac Jazic att göra. Det är Åkerström som genom sina artiklar gjort frågan till ett invandrarproblem. Om Åkerström ogillar den torgstadga som kommunfullmäktige i gott samförstånd antagit så får han väl lägga ett medborgarförslag om dess upphävande. Men så länge den finns bör den väl gälla - alla!

Karl-Yngve Åkerström har av outgrundlig anledning skrivit ett öppet brev till Kristdemokraterna istället för att replikera på mitt blogginlägg där han borde gjort det - på min blogg. Där finns även klicklänk till hans egen första drapa så att alla som läser ska kunna bilda sig en riktig uppfattning om frågan. Det är andra gången han beter sig så.

Varför skriver Åkerström ett öppet brev till ett politiskt parti om vad jag skriver på min personliga blogg? I all synnerhet, som han borde känna till att jag sedan fem månader inte längre tillhör partiet ifråga. Vad detta parti har för uppfattning i frågan varken vill eller kan jag yttra mig om, men så länge jag var med i partiet ifråga så var den samlade uppfattningen att beslut som i full enighet tagits av kommunens högsta beslutande organ, borde leda till efterföljd. Det skulle förvåna mig om partiet - eller ens något annat parti - har en annan uppfattning i den frågan.

Visst kan politiska beslut bli tokiga. Många är det faktiskt. Oftast är dock sådana beslut tagna av en enkel majoritet med en stor men nedröstad opposition.

Så icke i fallet med den kommunala torgstadgan som i alla instanser och vid alla (och de är vid de här laget många) tidigare behandlingar röstats igenom i full enighet mellan partierna. Vid den senaste behandlingen ändrade sig en ledamot efter Kommunstyrelsebeslutet och fick med sig ytterligare en ledamot i fullmäktige på en reservation. Men det var fortfarande 47 ledamöter för stadgan, mot dessa två.

Åkerström skriver att Göran Hägglund förespråkar ett mindre detaljreglerat samhälle. På annan plats jämför han stadgan med Moses stentavlor och frågar vem som behöver en  Grönköpingsmässig torgstadga och huruvida den har stöd hos invånarna.

Snälla Åkerström!  Vad har det med saken att göra?

Strängnäs Kommun har redan en antagen torgstadga. Om Åkerström vill att den ska tas bort, får han väl väcka ett medborgarförslag eller via något parti börja driva frågan. Men så länge stadgan finns ska den väl ändå följas, folkuppfattning eller ej....eller?

Med Åkerströms resonemang skulle väl bilförare inte behöva efterleva hastighetsangivelser om dessa saknar stöd i folkuppfattningen.

Åkerström påstår att jag drivit en ”fientlig linje mot torghandlaren Nedzad Jazic”. Att jag skulle vara ”främlingsfientlig” och ”sprida myter” om torghandlaren. Åkerström läser isåfall illa. Jag har gång på gång framhållit att mina synpunkter i frågan är av ett principiellt slag och att jag inte har några synpunkter på torghandlaren ifråga. Jag har t.o.m. framhållit att han säkert är en duktig och framgångsrik sådan som bl.a. min hustru gärna handlar av. Åkerströms påståenden om vad jag skulle ha skrivit är lögnaktiga för att inte säga rent äreröriga.

Först i och med Åkerströms egna förra artikel blev det en fråga som istället handlade om en invandrare som borde få bedriva sin verksamhet i strid med de bestämmelser rörande torgvagnar som kommunen antagit, eftersom han kom från ett land där Åkerström sett mycket elände och där torghandeln hade en så mycket längre och rikare tradition än lilla Strängnäs, där politikerna borde ägna sig åt annat än att förmå invånare att efterleva de bestämmelser man beslutat om.

Att Kommunfullmäktiges förre ordförande berättade att hans hund alltid fick en morot när de passerade torghandlarens stånd, är en av många känd historia och var Åkerström läser att jag påstått att dessa morötter skulle vara mutor vet inte jag.

Lika lite som när Åkerström skriver att jag skulle påstått att torghandlaren med hjälp av en skiva skulle försöka dölja att det rör sig om en mobil varuvagn. Jag har läst igenom allt vad jag skrivit om detta och INGENSTANS finns vare sig det ena eller andra påståendet som Åkerström pådyvlar mig.

Åkerströms jävsuppfattning får stå för honom själv. Dessutom är hans uppfattning om min förmåga att styra fullmäktiges beslut oerhört smickrande för mig, men dessvärre helt osann. I det avslutande stycket vill han rent av påstå att min makt skulle vara så oerhörd att jag förmådde köra över den ”reella demokratin”. 

Åkerström borde dra sig till minnes den fråga (Jägmästaren) där jag för några år sedan - ivrigt påhejad av just samme Åkerström och Strengnäs tidnings politiske redaktör - förgäves försökte få med mig ens en återremissminoritet av fullmäktige. Den gången hade jag önskat att jag hade den makt Åkerström nu tycks tilltro mig.

Vidare påstår Åkerström att jag skulle skrivit ”två koleriska blogginlägg” som reaktion på hans artikel. Var han finner det andra vet inte jag.

Själv har jag bara skrivit ett. Om det är att betrakta som ”koleriskt” lämnar jag till läsaren att bedöma.

Eftersom Åkerströms osakliga påhopp på mig innehåller osanna påståenden, utgår jag från att tidningen publicerar en länk till detta mitt blogginlägg så att läsarna får bilda sig en egen uppfattning ( http://matswerner.blogg.se/2011/may/torghandlarens-platschabrak-blir-en-invandrar.html ).

Slutligen påstår Åkerström att undertecknad är ”stoppad som debattör i Strengnäs Tidning på grund av sina påhopp”! Detta är ren ärekränkning och har idag dementerats av tidningens politiske redaktör. Att jag inte publicerar några insändare eller debattartiklar i Strengnäs Tidning beror på mitt eget beslut och endast Åkerström har nu en andra gång fått mig att göra ett avsteg från detta.

Vilken lättnad det måtte vara för kommunfullmäktiges ledamöter att jag inte längre är kvar i politiken och kan ”förödmjuka mina meningsmotståndare” som Åkerström lika ovederhäftigt påstår. Den ”reella demokratin” kan anförd av Karl-Yngve Åkerström göra sitt triumfartade återinträde i Strängnäs Kommunfullmäktige!

Ack ja.

Vi läste i tidningen att Mariefreds turistbyrå flyttat ut ur Rådhuset och istället lierat sig med ProMarina i en husbåt i gästhamnen. Detta har skett utan politiska beslut på någon nivå. Man tömmer alltså Rådhuset på den enda naturliga och redan väletablerade "hyresgästen" - turistbyrån, för vars skull man vanställt rådhusets gamla vackra entrétrapp med en icke billig handikapphiss,  för att istället hyra in sig hos en extern hyresvärd. Utan jämförelser i övrigt verkar det vara samma "räddningsaktion" som Thomasgymnasiets flytt till Campus var för statliga Vasallen. ProMarina behöver all stöttning de kan få för att somliga politiker ska rättfärdiga det vansinnesavtal kommunen träffat med företaget. ProMarina får ett lokalkontor i Mariefred vars kostnader till stor del bärs av kommunen och dess skattebetalare.

Jag vill bara erinra om vad Jens Perssons första "kraftfulla" åtgärd var när han intog kommunalrådsstolen: Han skulle spara 10% på kommunens lokalkostnader för det var ju fullt möjligt och manifesterades i nedskrivna siffror. Detta var 2008.

Hur har det gått?

Ja, det började ju redan med cirkus Karinslundsskolan/Långbergsskolan och har sedan fortsatt med Vasaskolan, Fullmäktiges sessionssal och nu senast Turistbyrån i Mariefred.

Har kommunens lokalkostnader minskat då?

År 2008 det år då Jens Persson tillträdde var lokalkostnaderna  169.431.977 kronor.

Förra året, då således Jens Persson suttit på kommunens finansministerpost i över två år hade kostnaderna ingalunda sjunkit med några tio procent.
Istället hade de ökat till 207.986.217 kronor!!! En ökning med närmare 23 procent!

OK! Denna siffra är då belastad med ett "Murphy-arv": en uppgörelse med Culmen som resultat av tjänstemannaöverträdelser som kostade skattebetalarna närmare 7 miljoner kronor.

Då ska det väl bli bättre detta innevarande år ändå!

Inte heller! Den kommunala budgeten räknar med lokalkostnader på tillhopa 197.926.000 kronor!!! Eller 17% upp sedan Persson tillträdde.

Om nu kostnader för över 6 miljoner (= engångsbeloppet för Culmenuppgörelsen) försvinner från kontot Reparation/Underhåll av byggnader och "Övriga fastighetskostnader" sjunker med två tredjedelar till 366.000:- (de var 3.432.660:- 2008!!!!), varför stiger då ändå lokalkostnaderna i år?

Jo, helt enkelt för att fastighetsbolaget redan förra året tvingades höja sina hyror till hyresgästen/ägaren/kommunen för att denna istället ska kunna få avkastning!!! Närmare 20% högre lokalhyror får kommunen punga ut med till det fastighetsbolag som fick ta hand om kommunens alla fastigheter för att det skulle bli så mycket billigare och bättre!

Som Margit Urtegård frågar på sin blogg: Var det ett klokt beslut? Har det blivit så mycket billigare och bättre?

Uppenbarligen inte!

Att vi har ett fastighetsbolag som ska stå för löpande underhåll och renoveringar av kommunens fastigheter skulle innebära så mycket enklare finansiering av dessa åtgärder och så mycket mer skulle kunna läggas på underhållsåtgärder än om kommunen var ägare. Det lät bra när vi fattade beslutet.

Men hur kan det då komma sig att kommunen nu - UTÖVER HYRAN - dessutom ska betala 100 miljoner kronor för det arbete som är fastighetsbolagets uppgift? Och hur kommer denna sammanblandning av hyresvärdens/bolagets och hyresgästens/kommunens uppgifter att kunna hållas isär redovisningsmässigt? Speglar inte de kraftiga hyreshöjningarna under de gångna åren just dessa löpande underhållskostnader som nu hyresgästen ändå ska tvingas ta på sig?

Är det inte dags att lösa upp fastighetsbolaget och låta rektorerna basa - och ansvara - för sina egna fastigheter och lokaler! Då blir det inte längre "någon annan" att skylla på när saker inte underhålls eller åtgärdas. Respekten för de "egna" väggarna kanske också bidrar till att ingen klottrar på dem!

Den 6 maj kunde vi också läsa i tidningen att dyrare lokalhyror är att vänta för kommunens idrottsföreningar.

Fastighetsbolaget behöver öka sina intäkter ytterligare för att möta avkastningskrav från ägaren-kommunen. Det gör att hyresgästerna-idrottsföreningarna kommer att begära högre föreningsbidrag från kommunen för att kunna vara kvar i de kommunala (genom fastighetsbolaget ägda) lokalerna och anläggningarna. Uppstår någon vinst för skattebetalarna?

Knappast!

Sparas något på lokalkostnader?

Knappast!

När ska denna vansinneskarusell ta slut?

När jag återinträdde i politiken på 90-talet fanns en liten skamfläck som hette "Hotell Drott", en fastighet som kommunen förhyrt i många år och fortfarande då gjorde trots flera beslut om att förhyrningen skulle upphöra. Sedan dess har yterligare flera likartade beslut fattats utan nämnvärt resultat. Kommunen tycks fortfarande hyra fastigheten ifråga. Ideligen är det tjänstmän som "missar" uppsägningstider med fleråriga förlängningar till följd. Allt medan hyresvärden gnuggar händerna. Kommunen lade ner 7 miljoner på att komma till rätta med misstagen i Culmenfrågan. Varför inte också köpa sig loss från Hotell Drott. Det hade säkert varit mycket billigare för skattebetalarna.

Men framförallt - när ska vi få höra annat än munväder från det ack så "handlingskraftiga" kommunalrådet som ju "ser till att få saker gjorda"?

Karl-Yngve Åkerström lyckas i sin debattartikel häromdagen, förvandla en principiell fråga om huruvida en enskild handelsidkare ska kunna obstruera obehindrat mot kommunala beslut, till en fråga om att vi bör tillåta invandrare att överträda lagar och förordningar för att Åkerström minsann har sett hur det ser ut i dessas hemländer!

Vad är nu detta?

Åkerström inleder med att skriva att "den numera välkände bosniske torghandlaren i Strängnäs Nedzad Jazic har åter öppnat sin försäljningsvagn för säsongen med frångående av tidigare fullmäktigebeslut (MWs kursivering). De folkliga opinionsyttringarna har sannolikt haft stor betydelse för utgången och även för mandatfördelningen i valet."

Sedan följer en redogörelse för utsatta invandrare som sedan barnsben utnyttjats som slagpåsar av dem som vill hävda sig. "Det borde vara viktigare för förtroendevalda att sopa rent framför den egna dörren än att som amatörer på torgförsäljning mästra erfarna torghandlare. Gatuförsäljning i Bosnien har lång tradition. "

Man häpnar!

Förvisso var Bosnien (som Illyrien) tidigt en del av det romerska riket, men att detta skulle vara kvalificerande för en högre form av kunskap kring gatu- och torghandel än vad våra enkla svenska seder kring denna företeelse uppvisar, har jag svårt att tänka mig. I vart fall undrar jag vad det isåfall skulle ha att göra med vår kommuns, i demokratisk ordning beslutade, torghandelsstadga!

Eftersom jag utgår från att jag är en av dessa "amatörer" i Åkerströms ögon (han tyckte på sin tid att jag var allt annat än amatör när det gällde Jägmästaren) vet jag inte vad jag skulle ha sopat bort framför min dörr för att göra mig mer kvalificerad att delta i ett beslut, som fattades av en överväldigande - för att inte säga nästan total majoritet av fullmäktigeledamöterna och tidigare ledamöter i olika nämnder, varav minst en med en gedigen och solid erfarenhet av torghandel, nämligen förre ordföranden i Miljö- och räddningsnämnden, Hugo Rundberg. Var vi alla amatörer med skit framför dörrarna?

Och vad beträffar mandatfördelningen så kan nog Åkerströms förmodande helt avskrivas eftersom jag varit den som utåt kanske främst opponerat mot att Jazic tillåtits att obehindrat obstruera mot torghandelsstadgorna. Mitt dåvarande parti behöll sina fullmäktigemandat trots detta.

Jag har all respekt för Åkerströms internationella insatser och för hans erfarenheter från inbördeskrigen i det forna Jugoslavien och jag har också all respekt för hans vilja att hjälpa människor i nöd och som är i behov av hjälp också här hemma. Men jag har svårt att inse att denna vilja och önskan att hjälpa skall kunna ta över lokala stadgebestämmelser oavsett vad man kan tycka om dessa.

Jag har under hela tiden jag engagerat mig i denna synnerligen långdragna historia, med alla medel försökt att undvika att göra ärendet till något annat än en principfråga. Jag har ideligen påpekat att jag inte har några som helst synpunkter på personen ifråga som jag utgått från är en duktig yrkesman. Läs tidigare inlägg här, här och här.

Nu gör Åkerström istället detta till en invandrarfråga och antyder därmed att jag och alla de fullmäktigeledamöter som fattat beslut i olika omgångar om den gällande torghandelsstadgan skulle vara invandrarfientliga eller rent av rasister!

Jag vänder mig starkt emot detta och anser att det är rent oförskämt av Åkerström.

Om bestämmelser fattas av demokratiskt valda ombud så är det baske mig vars och ens skyldighet att rätta och packa sig efter dessa bestämmelser tills de ändras av nya demokratiskt fattade beslut! Oavsett vad man tycker om innehållet eller varifrån man må härstamma.

Östra Sörmlands Järnväg (ÖSlJ) - en förening som verkat under många år i vår kommun och lockat hundratusentals besökare att komma till vår kommun - utan att begära så mycket som en krona av kommunen i gengäld! Det torde vara den enda kulturinstitution i Strängnäs Kommun som lyckats bedriva sin verksamhet med helt ideella insatser utöver de resandeavgifter man får in under sommarmånaderna.

När SJ lade ner sin trafik på den gamla banan mellan Läggesta och Södertälje blev banvallen "över". På den har bedrivits tågtrafik i över hundra år och därför fanns det alla skäl i världen för ÖSlJ att försöka överta driften av bandelen Läggesta-Taxinge där man redan bedrev en framgångsrik "rundtur" med hjälp av en gammal veteranrälsbuss.

Trots ihärdiga protester och överklaganden från ett antal av de boende utmed banan - att döma av uppgifter som cirkulerar: ett par fastighetsägare som vill slippa ha sina sjötomter avskurna, vilka i sin tur "uppviglat" flera - så kunde kommunen köpa banvallen från SJ och sälja den vidare till ÖSlJ. De klagande menade att kommunen överträdde sina befogenheter, att man sålde för billigt och jag vet inte allt vad de hittade på för att obstruera och kasta käppar i lokhjulen.

När alltså alla instanser sagt sitt och saken borde vara utagerad rättsligt sett, har ÖSlJ byggt om banvallen för sitt smalspår och samtidigt gett kommunen möjligheten att anlägga en gång och cykelväg utmed banan.

Nu är det så dags för den högtidliga och kungliga invigningen den 25:e maj. Invigningsceremonin sker i Taxinge och det är alltså Nykvarns Kommun som utan några lokala problem bidragit på samma sätt som Strängnäs Kommun till att detta drömprojekt för ÖSlJ kunnat realiseras. Man får äntligen inte bara en banlängd som blir intressant utan också en faktisk trafikuppgift mellan två resmål. Den uppskattade "rundturen" med ångfartyget Mariefred och ångtågen hos ÖSlJ kan därmed bli en riktig höjdare ur turistsynpunkt.

Men vad tar sig då dessa rättshaverister med sjötomter till? Jo, de tillskriver hovstaterna och därmed Kungen för att smutskasta hela projektet. Hur de ens kan tänka sig att deras åtgärd kan bli annat än ett tarvligt slag i luften, anar jag inte.

Två av de tongivande fastighetsägarna, vilka köpt sina fastigheter under senare år och därmed förmodligen hoppats på att den gamla järnvägens nedläggning skulle innebära att de fick ostörd tillgång till sina strandremsor, tillhör Nya Moderaterna och har framskjutande uppdrag i kommunen: f.d. ångpannekonsulten Ewert Wijkander och leksakshandlaren Magnus Stuart. De har inte heller dragit sig för att försöka förmå det tidigare Kommundelsrådet i Mariefred genom dess dåvarande ordförande Arne Arvidsson (också moderat), att agera för sina privatintressen.

Jag finner tilltaget skamligt. Det parti de företräder är det politiska parti som främst hyllar dem som "klarar sig själva", men det gäller tydligen inte då en ideell organisation som står helt på egna ben och inte behöver belasta den kommunala stödbudgeten råkar ha tillgång till de Moderata företrädarnas privata tomter med hävdens rätt.

Så här skriver fastighetsägarna:

Kungl. Hovstaterna

Kungl. Slottet

11130 Stockholm

Mariefred den 10 april 2011

Till hovet och Kungaparet för kännedom

Kungaparet avser att besöka Nykvarns Kommun den 25 maj i år. I samband därmed har Kungaparet accepterat att åka museitåg med ÖSLJ från Läggesta i Strängnäs Kommun till Taxinge i Nykvarns Kommun på den nyanlagda smalspåriga järnvägen mellan dessa två stationer.

De boende längs den nyanlagda banan har under många år förgäves försökt förhindra att denna trafik får bedrivas med orenad koleldning p g a de miljöproblem som denna verksamhet förväntas medföra. De största problemen är nersmutsning, lukt, utsläpp av hälsovådliga gaser och en betydande brandrisk. Därtill kommer ett betydande buller och signalljud. De provkörningar som f n pågår bekräftar våra värsta farhågor. Verksamheten är inte vederbörligen miljöprövad då den har så begränsad omfattning att den inte kräver miljögodkännande före start. Däremot har ÖSLJ låtit genomföra en begränsad miljöanalys som vi boende anser mycket bristfällig och som varken vi eller någon annan godkänt.

Vi som bor längs banvallen motsätter oss inte trafiken som sådan men tycker och kräver att ÖSLJ framför sina tåg på ett miljömässigt acceptabelt sätt. Detta kan t ex åstadkommas genom att framföra tågen med miljödiesel och ÖSLJ förfogar över lämplig utrustning för detta. Om de nödvändigtvis skall använda ångtåg borde de kunna finna ett alternativt sätt att skapa ånga som är anpassat till 2000-talet och nu gällande krav och praxis inom miljöområdet och utnyttjande dagens tekniska förutsättningar. Ingen annanstans i samhället får man elda med orenat kol och absolut inte i existerande bebyggelse och den totala bristen på hänsyn i detta avseende från ÖSLJ’s sida är upprörande och egentligen obegripligt då flera fastigheter ligger i omedelbar närhet intill banvallen.

De boende kommer självfallet att, när trafiken kommit igång, anmäla verksamheten till miljöprövning och därefter får vi se vad som händer.

Vi finner det angeläget att Kungaparet före sin resa känner till att ÖSLJ’s verksamhet är mycket kontroversiell och långt ifrån accepterad av de boende längs banvallen.

Greveparet Sonja och Lennart Bernadotte var på sin tid aktiva motståndare till ÖSLJ’s planerade trafik på denna sträcka.

Med vänlig hälsning från oss som äger angränsande fastigheter och som bor längs banvallen.

Det finns en lista med över 60 namn, motsvarande över 90 % av berörda, som stödjer denna uppfattning.

 

Här sitter delar av förbundets framtidsgrupp: Förbundssekreteraren Magnus Thuvesson, Förbundsordföranden Bengt Säve Söderbergh, Faschings chef Lena Åberg-Frisk, Lennart Dahlbom och ordföranden för Sveriges Jazzmusiker, John Högman.

Svenska Jazzriskförbundet byter namn  - igen. Denna organisation som skapats för att sammanlänka landets alla jazzklubbar och som från början hette Svenska Jazzklubbars Riksförbund, ska nu åter byta namn. Denna gång blir det Riksförbundet Svensk Jazz - eller kort och gott "Svensk Jazz".

Detta bestämdes vid årets Jazzrixdag som ägde rum i Nynäshamn i strålande sol om ock kanske inte så påtaglig värme.

Fler delegater än någonsin hade slutit upp och arrangemanget blev oerhört lyckat på alla sätt och vis. Och för detta ska naturligtvis den arrangerande värdklubben i Nynäshamn med sin ordförande Gösta Rising äras. Liksom också SJRs (det hette fortfarande så...) kanslipersonal som också hjälpt till att få detta evenemang att fungera så utmärkt.

Delegaterna samlades på torsdagskvällen då Nynäshamns Kommun bjöd på god middag. Till kaffet fick många av oss uppleva ett av dessa famtastiska ögonblick i livet då man känner att det finns hopp om framtiden, att man utsätts för något totalt oväntat men positivt: The Agnas Brothers! Fyra bröder: Konrad (20 år) på trummor, Kasper (18 år) på gitarr, Mauritz (16 år) på bas och "lillebror" Max (13 år!) på piano. Överväldigande moget och drivet spel. Helt överväldigande. Unge Max på pianot lät som en fullfjädrad Thelonious Monk. Konrad och Mauritz behandling av trummor och bas var helt enastående professionellt. Kasper stod också för flera kompositioner och för arrangemang.


The Agnas Brothers med Stina Agnas.

Den äldste, Konrad, går förvisso redan på Musikaliska Akademien och Kasper står på tur att börja där till hösten. Vi kan nog känna oss rätt säkra på att också de två yngre bröderna kommer att följa i deras fotspår.


Konrad behärskar sina trummor till fullo!


Att se denna brödraskara lira tillsammans var en stor fröjd. Här fanns ett samspel och en definitiv spelglädje. Får de bara mer rutin kommer lättheten, i kontakt med publik och varandra, att öka och därmed också trycket i spelet.

Vi ser med tillförsikt fram emot detta. De har att brås på minst två generationer av musikalitet bakåt.

Som grädde på moset hade bröderna för kvällen också tagit med sig sin skönsjungande kusin Stina (29 år) som fulländade upplevelsen med stor jazzkänsla.

Under årsmötesförhandlingarna behandlades den rapport om den svenska jazzens framtid som lagts fram av en grupp som tillsattes vid den föregående jazzrixdagen och som alltså nu leder till en breddning av förbundets bas till att omfatta inte bara de arrangerande jazzklubbarna utan också musikersidan, samarbetande organisationer och enskilda. Kort sagt alla som gillar och/eller är engagerade inom jazzmusikens värld. Detta också för att bli en stark samtalspart när nu staten slopat Rikskonserter och slagit samman alla musikformer i en egen stalinistisk central "kompostition": Statens Musikverk. För att manifestera förändringen tillkom således det nya namnet på organisationern.


Bengt och Bengt! Här får Bengt Hallberg förbundets stora pris av Bengt Säve Söderbergh


Den avslutande kvällen innefattade dels utdelning av förbundets priser där årets Lifetime Achievment Award tilldelades den legendariske pianisten Bengt Hallberg som fick motta flera stående ovationer inte minst efter att ha spelat för oss och visat att hans obestridliga storhet som pianist fortlever trots den mångåriga bortovaron från den offentliga scenen. Bengt har nu åter börjat framträda och det är att rekommendera att passa på när han ger konsert i närheten.

Så blev det mer musikaliskt avnjutande: "Brand Nostalgia kvintett" med Bosse Broberg och Roland Keijser.


Bosse Broberg och Roland Keijser. Båda "gudar" på sina instrument.

Den finländske jazztrumpetaren, kompositören m.m. Henrik Otto Donner

I torsdags morse satte jag mig på tåget mot Karis, där jag möttes av Otto Donner och hans ljudtekniker. Otto är en gammal god vän till min bror Lasse, jazzpianisten, om vilken jag just nu avslutar en bok. Detta skulle bli den sista intervjun.

Otto tillhör en gammal svensk-finsk kultursläkt av vilka kanske främst Otto och hans fars kusin Jörn (kulturskribent, författare, tidigare chef för Svenska Filminstitutet m.m.) är mest kända här i Sverige. Eftersom det bara skiljer ett par år i ålder mellan Jörn och Otto, säger Otto att de mer har känt sig som kusiner och de har tidvis också delat lokaler för sina resp. bild- och ljudverksamheter.

Otto är en utomordentlig jazztrumpetare men också kompositör, arrangör och musikproducent. Född 1939. I 60-talets början träffade han, och influerades starkt av den svenska jazzens företrädare och framförallt Lasse Werner och Christer Boustedt som kom att bli hans främsta inspiratörer och vänner. Under ett antal år ingick han i den flexibelt sammansatta orkester som gick under benämningen Lasse Werner och hans Vänner. Samarbetet ledde till den LP med samma namn som utgavs på Ottos eget skivmärke Love Records. Den skivan innebar också den amerikanske tenoristen Dave Liebmans skivdebut. Liebman som senare gjorde sig ett framgångsrikt namn genom fleråriga samarbeten med Miles Davis, Chick Corea m.fl.

Den 10 juni skall ett minnesmärke över den finländska konstnärinnan Helene Schjerfbeck avtäckas i Ekenäs, den stad där hon tillbringade flera viktiga och verksamma år. Hur detta minnesmärke skulle utformas avgjordes genom en tävling som vanns av den norska konstnärinnan Anne Kathrine Dolvens, vars förslag "The Untuned Finnish Bell" vann juryns gehör och avgjorde tävlingen.

Det vinnande bidraget, som skall resas i Skepparträdgården är ett interaktivt verk, som består av två 20 meter höga stålpelare och en gammal kyrkklocka, som väger 800 kg. Denna lätt felstämda 200-åriga klocka fann Dolvens i det engelska Whitechapels klockgjuteri. Runt konstverket placeras ungefär tio parkbänkar i trä med inskriptioner. Den massiva, ostämda kyrkklockan spelar den centrala rollen i monumentet, som fått namnet The Finnish Untuned Bell, Den finska ostämda klockan. Schjerfbeck var inte helt upplagd för sin samtid, men hon var en stark kvinna, som vågade vara sig själv. Hon plågades av skral hälsa, hennes kropp var på sätt och vis ostämd, säger den norska konstnären Anne Kristine Dolven om sambandet mellan konstnären och klockan. Dolven påpekar att ljudet från den gamla kyrkklockan är diskret och dämpat, klingar fint och ett otränat öra hör inte att den är ostämd. Konstnärens tanke är, att verket blir en del av parken och smälter in i naturen. A K Dolven är född i Oslo 1953 och hon är numera bosatt på Lofoten och i London. Schjerfbeck-klockan är inte unik, ett systerverk finns i Oslo.

Till invigningen som sker i Maj har Otto Donner getts i uppdrag att skapa en musikalisk inramning. Eftersom minnesmärket är en klocka är Ottos tanke att denna skall välkomnas av landskapets alla klockor i ett komponerat stycke. Han var dock tvungen att överge tanken att få klockorna inom hörhåll för invigningsceremonin att ringa "live". Det visade sig ge upphov till oöverstigliga tekniska problem. Istället kommer ett antal högtalare att omgärda parken där minnesmärket placeras. Genom dessa skall landskapets alla befintliga klockor, såväl kyrkklockor som vällingklockor och gårdsklockor ringa ett välkommen till den nya klockan från det väderstreck i landskapet som klockan ifråga finns i. Allt musikaliskt komponerat.


Notera fågelholken till vänster om klockan. Undrar vad fåglarna tyckte om klangen!

Så min dag med Otto började med att jag fick följa med till ett par gårdar där man visste att det fanns gamla vällingklockor att spela in. Den första gården visade sig drivas av en bonde från Julita gård som gift sig med en finländsk bondedotter. Den gamla klockan klingade vackert och spelades in på två separata recorders. Mest skrämda blev nog fåglarna i den holk som anbringats på klockans ställning.


Den här klockan ville inte svänga, men Otto fick ljud i den med hjälp av kläppen.

Även den nästa gården visade sig drivas av en invandrad bonde, denna gång från Schweiz. Även denne hade träffat sin hustru på någon agrikulturell utbildning och följt med den finska bondedottern hem till Finland. Den här klockan visade sig kärva men Otto lyckades i alla fall få tillräckligt ljud ur den för inspelningen. Av en händelse upptäcktes att gården även hade ett tornur på en gammal magasinsbyggnad. Raskt dit för inspelning också av denna klocka.


Det pampiga sädesmagasinet.


En rejäl nyckel krävdes för att ta sig in!


Och låset gick inte av för hackor det heller!


Det pampiga gamla sädesmagasinet i tegel från 1800-talet hade fått en tornhuv med klocka ditsatt i början av 1900-talet. Klockan hölls fortfarande igång och ringde varje hel- och halvtimme samt varje kvart dygnet om.


Detta urverk fungerade fortfarande väl efter snart hundra år.


Sedan tillbaka till Ottos kontor och studio för en kvick men god lunch varefter Otto och jag for hem till honom i Jomalvik för ett par timmars samtal om bror Lasse. En fascinerande dag med en fascinerande människa. Jag hoppas Otto spelar in klockmusiken så att man kan få höra den.


Kusin Jörn har dock lämnat det tidigare gemensamma kontoret och flyttat tillbaka till Helsingfors men kvar finns ett klipprum som utnyttjas av en annan filmmakare.

Uspenskijkatedralens inre.

Det var kallt! Snålblåsten kröp in under kläderna när man promenerade utmed kajen i Helsingfors. Hustrun och jag hade åkt dit, dels för att delta som gäster vid det 40e mötet med den internationella Intercreatorgruppen som jag startade tillsammans med ett par yrkesbröder i Tyskland, Holland och England för 39 år sedan (vi hade två möten första året) men dels också för den sista intervjun för den bok om min bror Lasse, som jag äntligen lyckats få till stånd med Henrik Otto Donner, den finländske musikern m.m.

Det kunde snabbt konstateras att även om scylla och liljor blommade i parkerna var våren ännu inte kommen lika långt som i Stocksholmstrakten.

Vi var inkvarterade i det gamla länsfängelset på Skatudden, nu omgjort till ett modernt hotell. Fängelset har rymt (sic!) åtskilliga intressanta fångar under det århundrade det var i verksamhet. Vi bodde själva dock inte i någon av de gamla omgjorda cellerna utan i vad som förmodligen varit något slags administrationsvåning under fängelsekyrkan som numera var omdöpt till "Ballroom church"!

Den sightseeing vi ägnade oss åt medan andra satt i möten var sparsam. Vi har båda tidigare varit i Helsingfors men det fanns fortfarande ett par hål att täppa till. Uspenskiljkatedralen alldeles i närheten av hotellet var ett sådant. Helsingfors skyline utmärks ju av två monumentalt placerade kyrkobyggnader, dels den protenstantiska katedralen vid Senatstorget och dels den rysk-ortodoxa Uspenskijkatedralen på Skatudden som byggdes färdig 1868 under det ryska storfurstendömets tid. Den är nord- och västeuropas största ortodoxa kyrka och mycket sevärd både för sin exteriör och sin interiör.

När vi kom in var kyrkan nästan tom. En samling ungdomar var på väg ut genom huvudporten medan vi kom in genom sidodörren. Men i högtalarna hördes folk prata, körsång och spridda utrop om att Kristus är uppstånden. Det lät som om man körde ett inspelat band för att skapa atmosfär i en annars alldeles tyst kyrka. Men ack så fel, plötsligt kom en snabb procession av ortodoxa präster in följd av alla ungdomarna. Man hade bara varit ute på den stora terrassen utanför för att också bringa omgivningen den glada nyheten om Kristus uppståndelse.

Likt många katolska kyrkor saknade också denna bänkar. Gudstjänstdeltagarna står i grupper och man samtalar friskt medan den lilla kören sjunger och prästerna ropar ut sina budskap. Den Lutherska tyngden över axlarna känns sällan i katolska kyrkor. Här är det glädjen och det positiva budskapet som gäller inte så mycket syndabekännelse och botgöring.

Men man kan vara glad att man inte är utövande! För maken till bacillspridning har man nog sällan sett på det silverkors som en präst höll fram för alla besökarna att kyssa i tur och ordning. Liksom man såg på glasrutorna över de praktfulla ikonerna som var utlagda i särskilda pulpeter runt kyrkan, spåren efter alla läppar som vidrört dessa.


Innan kvällen var slut var fontänen full av skum, den vackra damen påklädd liksom också de fyra sjölejonen. Marken runt full av diverse, inkl. skum, tomflaskor (hela och i delar) m.m.

Valborgsmässoafton firas här i Helsingfors utan eld, men däremot med en traditionell och mycket studentikos mösspåtagning vid femtiden på eftermiddagen. Hela den stora esplanaden ner till sjötorget framför Presidentpalatset och Svenska Ambassaden är knökfull av gamla och unga studenter och när den jättelika champagneflaskan på torget sköt iväg sin salutkork blev folkhavet plötsligt vitt (frånsett den mängd äldre mössor som antagit en gulaktigare ton).

Sedan var det ett festande utan like på esplanaden med uppbygd musikscen, ballonger och skum i fontänerna till sena natten. Mycket bubbel och mycket öl, men få som drack för mycket. Det var mest glädje och gamman i gammal studentikos anda.


Framåt nattkröken tycktes studenterna samlas på trappan nedanför katedralen (som f.ö. interiört närmast ger intryck av en liten svensk landsortskyrka. Man fattar inte därinne att det är den monumentala byggnad man sett utifrån). Gatustenen är inte tänkt att slängas! Det pågick ledningsgrävningar!

Morgonen efter var det mesta bortstädat men festen fortsatte också på 1a maj. Vi såg inte något demonstrationståg i centrum utan fortfarande var det studenter, nyblivna såväl som åldrade stadiga par i 60-80-årsåldern som dominerade gatubilden.

En sightseeingtur på sjön stod också på programmet och fick avsluta vistelsen.