Oroande tendenser!
"Politiker vill begränsa tryckfrihet" (DN ägnar ledaren åt tryckfrihetens försvar)
"C-motion mot trådsmala modeller" ("Riksdagen och regeringen borde bestämma hur svenska fotomodeller ska se ut")
"Upprepat tittande på barnporr kan straffas"
"Bostäder kan stoppas av ny bullergräns"
Och så kronan på verket i radio: "Domstol förbjuder kvinna att röka på sin tomt"!
Man må ha vilka synpunkter som helst på pedolfiler och barnporr som varande avskyvärda företeelser, och man kan också tycka att tobaksrökning (som för bara tio år sedan ansågs som ett högst naturligt inslag i vår vardag) är både skadligt och otrevligt, men var ska samhället sätta sin gräns mot privatlivet?
Hittills har vårt hem varit vår borg, vårt eget reservat och ingen - inkl. farbror staten - har haft något att göra med vad man gör i sitt hem. Givetvis finns undantag som handlar om hänsyn till omvärlden i form av buller, skräpighet och annat.
Nu tycks domstolar vara på väg att inlemma tobaksrök som istället för att gå uppåt tar vägen in över granntomten, under samma kategori som störande buller och skräpighet. Redan tidigare har funnits domstolsutslag mot störande vedeldning och mot kyrkklockors störande klang!!!
Samhällen som gjort långtgående ingrepp i människors vardag och frihet, som lagt synpunkter på hur de ska vara klädda och hur de ska hälsa på varandra, vad de ska se på TV eller lyssna på för radioprogram, vad de ska läsa för tidningar och vilka hemsidor de får besöka, har sällan varit särskilt framgångsrika eller tillfredsställande gemenskaper. Det har oftast varit samhällen som vi svenskar ogärna velat bli förknippade med.
Vill vi verkligen själva sälla oss till raden av dylika misslyckade samhällen?
Måste vi inte när vi väljer att leva inpå varandra också lära oss att acceptera att det finns människor som i sina hem läser skvallerblaskor, ser på porrfilm och tar sig ett bloss i trädgården? Människor som klär sig udda och som kanske är lite ohälsosamt rundnätta? Var ska vi annars dra gränsen?
Får man röka när vinden ligger åt ett visst håll men inte annars? När kommer förslag om att begränsa grillning? När har någon som står på balkongen i en grannfastighet synpunkter på att Din fru solar topless bakom sin häck? När anser någon att gräsklippare bör förbjudas?
Varje enskild sak av dem jag räknade upp i början känns måhända motiverade och i vissa fall till och med angelägna.
Men måste vi inte trots allt besinna oss innan vårt samhälle börjar gå i rött, brunt eller svart.
Personligt ansvar?
Jag läser i tidningen om någon stackars människa som blivit "pålurad" aktier av en bankrådgivare. Aktier som förlorat i värde och "var det nu inte på tiden att samhället lagstiftade" mot dålig rådgivning och inrättade någon slags försäkring för dessa offer för kapitalismens avarter.
En annan dag har en åldring ramlat och dött på ett äldreboende. Larmet har utlöst och kvitterats av personalen under FYRA dagar utan att någon brytt sig om att titta efter vad som skett. När verkligheten uppdagas, vad sker? Jo, personalen som på ett exempellöst sätt åsidosatt sina åligganden, blir föremål för en krisgrupps omsorger! "Man hade inte förstått", "Man hade inte fått tillräckliga instruktioner"!
"Vad gör samhället?"
Men Hallå! - Lyser en ilsken röd larmlampa kväll efter kväll och någon sätter sin kråka på ett formulär kväll efter kväll utan att reflektera över vad lampan och kvittensen kan betyda! Hur svårt kan det vara? Vart är vi på väg?
Exempel efter exempel. Dagligen får vi dem.
Inte tänka själva. Inget eget ansvar. Kräv ett samhällskydd för varje obehaglighet som kan drabba oss. Gör vi fel - sätt in stöd- och krisgruppen! För oss - inte för dem som drabbats av våra tillkortakommanden. Inrätta en samhällelig försäkring så att vi själva inte heller riskerar att behöva betala de skador vi åstadkommer eller som blir följden av våra egna ställningstaganden.
Vi lindas in i bomull och skyddas från allt ont.
Hur ska vi kunna leva på ett sådant sätt. Utan något personligt ansvar? Vad blir vi för slags människor? Att alltid kunna skylla på någon annan. Och då helst anonyma företeelser som "samhället" eller "ledningen".
Nej, det är dags att vi börjar utkräva ansvarstagande av oss själva och varandra. Ingen som på ett flagrant sätt underlåter att göra sitt arbete eller fullfölja sina åtaganden ska kunna undgå en påföljd.
Om vi förväntas uppsöka gatukontoret i varje ort vi besöker för att sätta oss in i dess parkeringsbetämmelser för att undvika P-böter (för så är lagen faktiskt!) och om det är en självklarhet att den som startar en verksamhet förväntas ta reda på vilka regler som gäller, är det banne mig inte för mycket begärt att den som skaffar barn, som accepterar ett erbjudande eller som åtar sig ett arbete/uppdrag också kan förväntas själv ta reda på vad detta kräver.
Fördummande reklam?
Det är ingen hejd på vilket elände som reklamen är för oss stackars människor.
Visst finns det löjlig reklam. Visst finns det idioter också inom reklambranschen. Visst finns det en hel del reklamyttringar vi kunde vara utan. Visst finns det ett stort slöseri i branschen.
Inget av detta skall förnekas. Som avsändare av reklam kan vi dock aldrig riktigt på förhand veta vilket som är vad. Styrmetoderna är inte så förfinade. Redan Henry Ford sa: "Jag vet att hälften av vår reklam är bortkastad. Jag vet bara inte vilken hälft".
Det finns också inom reklamvärlden saker som jag själv - både som professionell reklamutövare och som politiker - motarbetar så gott jag kan: valaffischeringen och de s.k. hushållsutskicken. Dessa båda åtgärder är för sitt syfte helt oviktiga och föga kostnadseffektiva. Men här finns dessvärre en "kultur" som gör att inget parti tycks våga ta steget bort från dessa inslag. Ingen väljare skulle sakna dem, men löjligt nog ringer pressen upp partier som inte affischerar och frågar "ska ni inte..."!
Vad insändarskribenten och andra reklamkritiker inte inser är att vi inte skulle ha de produkter som vi trots allt anser vara nödvändiga, om dessa inte kunnat påpeka sin existens och entré på marknaden genom olika reklamåtgärder. Och många produkter vi vill ha, hade vi kanske inte haft råd att köpa om inte tillräckligt många andra också köpt dem och genom stora volymer bidragit till att hålla priserna nere. Ibland får man ta det onda med det goda och acceptera en del avarter och kostnader för att också få del av innovationer och nya nyttigheter.
T.ex. kan man ju också påpeka att insändarskribenten ifråga ska vara glad för att det finns en tidning att publicera insändaren i och att tillräckligt många har råd att läsa den. För fanns det inte reklam i tidningen skulle den kosta 30:- och då är frågan om någon brydde sig om att ens köpa den.
Veckopeng för politiker?
Är det den lärdom om ekonomi som våra "ungar" får i sig, är det inte konstigt om det går åt pepparn.
Om "ungens" veckopeng inte räcker för allt godis, är det alltså OK att bara be om mer - och få det! Att istället säga till "ungen" att dra ner på godiset verkar inte vara aktuellt.
Politkerna begriper förhoppningsvis mer än insändaren trodde. Det är väl därför de har blivit valda.
Socialdemokraterna i Strängnäs gör det lätt för sig i sin s.k. oppositionspolitik. De hänvisar helt enkelt hela tiden till att "hade vi fått höja skatten med 50 öre hade detta problem inte funnits". Är det en konstruktiv oppositionspolitik? Den där stackars femtioöringen torde vid det här laget kunna hänföras till sagan om pojken med guldbyxorna - den verkar räcka till oändligt mycket!
I flera år ökade de kommunala inkomsterna p.g.a. goda tider i samhället. Myndigheter och förvaltningar fick tillgång till nya resurser och "kostymen växte". Det gjordes en massa bra saker. så kom några år igen då skatteinkomsterna i samhället minskade och kommunerna fick lova att anpassa sig till denna nya nivå. Det är smärtsamt men tvunget. Det löser aldrig någonting långsiktigt att höja skatten. Visserligen ökar intäkterna men samtidigt ökar också någon annans kostnader - Dina och andras i form av ökad skattekostnad.
Då vill väljarna ha kompensation och kräver högre löner av arbetsgivarna som måste kompensera sig med höjda priser - och så är karusellen igång. Utan att man har gjort något åt de fundamentala orsakerna!
Visst är det jobbigt att säga nej och att krympa kostymen, men vi måste fundera i nya banor - och kanske i "gamla". Vi måste också som enskilda medborgare ta större eget ansvar för vår - och de våras - tillvaro, och inte alltid lita till att "det allmänna" tar hand om allt.
Om vi politiker inte håller igen, kommer inom bara något årtionde kommunalskatterna att vara över 40%. Politkernas uppgift är att hushålla med medborgarnas pengar. Det innebär att man alltid måste vara öppen för att förändra verksamheter för att anpassas till nya verkligheter. Kanske till och med sluta göra vissa saker. D.v.s. räcker inte veckopengen till alla godisbitarna får man välja de godaste - det torde varenda unge veta.
Falukorv tillverkad enligt champagnemetoden i Boston?
EU-domstolen fattade för något år sedan ett principiellt mycket intressant beslut rörande varumärket "Bostongurka". Det är intressant ur många aspekter och visar tydligt den inkonsekvens i bedömningarna som tycks råda inom domstolen.
Jag ska peka på ett par fall:
För inte så länge sedan avgjordes av samma domstol att Wasabröd inte får sälja ett knäckebröd kallat "Mora knäcke" därför att brödet de facto inte bakas i orten Mora.
Hade domen i fallet "Bostongurka" således motiverats med att gurkan inte tillverkas i Boston hade man kunnat spåra någon konsekvens.
Man har mullrat i Bayern över öl som kallas "Bayerskt" men bryggs på andra håll. Kanske också "Pilsner" - som väl verkligen måste betraktas som det generiska ordets ursprung!
Fetaost som tillverkas i Danmark får inte kallas Fetaost.
Roquefortost tillverkad någon annanstans än i Roquefort är illegal.
Om bubbelvin som tillverkats enligt konstens alla regler får det inte ens heta att den framställts "enligt champagnemetoden".
Cognac gjord i en grannkommun måste kallas Brandy.
Och så vidare och så vidare.
Varför har hittills ingen klagat på att Falukorven inte tillverkas i Falun? Jag roade mig med att gå igenom Swedish Meats/Scan Foods hemsida och årsredovisning, men fann ingen som helst koppling till Falun. Det närmaste var ett delägarskap i Siljans Chark AB med produktion i Mora! (Man skulle m.a.o. kanske överväga att tillverka Mora Knäcke istället!)
Hönö, är såvitt jag vet en ö i Bohuslän och varför Pågens i Malmö följaktligen får göra en "Hönökaka" utan protester övergår mitt förstånd.
Och Leksandsbröds nästa måltavla måste väl ändå bli "Falu Rågrut" som inte heller varit i närheten av Falun utan tillverkas i Filipstad. Kan anledningen till att man inte redan börjat, vara att man själv renommésnyltar på originalet och dess förpackning?
Och hur är det med Finska Valios "Ementaler"-ost? Eller all "Port Salut"-ost som tillverkas lite varstans.
Varför bråkar inte Wienarna om våra "wienerkorvar" eller "wienerbröd" och varför har inte Hamburgs stad begärt miljardersättning av McDonalds?
Listan kan göras milslång och frågan är därför om resonemanget ens är värt någon som helst domstolsbehandling. Det hela har samma löjets skimmer över sig som formen på gurkor (före hackandet!) och storleken på jordgubbar.
Vore inte det rimliga istället att EU-domstolen med hänvisning till "Bostongurke-domen" omgående river upp tidigare domslut avseende t.ex. dryckesbeteckningarna "champagne" och "cognac" som väl ändå i rimlighetens namn har uppnått samma - om inte större - generiska status i människors medvetande, som några stackars hackade gurkbitar. Eftersom beteckningarna används över hela världen utan att alltid vara ursprungsadekvata torde de t.o.m. vara betydligt mer generiska än exempelvis vårt lilla lands "herrgårdsostar" som dömts ut som generiska.
Man brukar tala om marknadsföringens krav på uthållighet och konsekvens. Borde inte detta också gälla den europeiska juridiken?
Uthållighet och konsekvens!
Han tog som utgångspunkt sin sommargrannes, lokalpolitikerns, försök att få honom att göra reklam för Höga Kusten. Att locka turister till detta paradis på jorden.
Hur ska Falk få politikern att förstå att den miljon denne tror sig kunna skaka fram inte kommer att räcka. Att inte ens tio förslår och att till och med hundra bara blir en tillfällig effekt, likt ett fantastiskt fyrverkeri som inte lämnar något varaktigt spår.
I vår snuttifierade tillvaro, där kvartalsekonomi och strävan efter det snabba klippet också drabbat politikern som hellre sneglar på den senaste TEMO-mätningen än står fast vid sin övertygelse och driver den.
I jakten på snabb framgång, skriver Falk, glömmer man marknadskommunikationens första regel:
uthållighet, uthållighet och uthållighet. Också den andra: konsekvens!
Hur ska någonsin en kommunalt anordnad turismmarknadsföring kunna göra verklig nytta? Under de senaste 25 åren har det hattats kring denna fråga i Strängnäs kommun utan någon "uthållighet" och utan någon "konsekvens".
För ett antal år sedan lades den halvkommunala organisationen Mälarturism slutligt i graven, sörjd av ingen. Kommunen inskränkte sig till den basala turistbyråverksamheten.
Förhoppningen var nu att det näringsliv, vars livsluft är just turismen äntligen skulle gripa initiativet. Ett näringsliv som vimlar av duktiga marknadsförare som vet vad det handlar om. Vad skulle inte de kunna åstadkomma när de slapp den kommunala långsamheten och byråkratin. När de slapp partikäbblet på styrelsemötena och kunde ägna sig åt det väsentliga - att sälja marknadsplatserna Strängnäs och Mariefred. Att de som drar ekonomisk nytta av turismen är desamma som borde styra marknadsföringen kan tyckas vara en självklarhet.
Hur har det blivit?
Ungefär samtidigt med att Mälarturism lades ner, startades två nya Stadskärneföreningar i Strängnäs och Mariefred, vars uppgift bl.a. är att marknadsföra resp. stad. En synnerligen tilltalande lösning.
Aktiva marknadsförare och evenemangsanordnare fristående från den kommunala apparaten men uppbackade med kommunala medel och en kommunal basorganisation i form av turistbyråer. De kan fatta snabba och effektiva beslut nära utförandet och följa sin egen plan.
Men vad sker? Jo, det har ropats på "kommunal samordnare", att "kommunen ska ta sitt ansvar" o.s.v.
Är vi medborgare så försoffade att vi inte klarar någonting själva längre? Varför skulle kommunen "ta tag i detta" när all erfarenhet visar hur dåligt resultatet blir? Hur liten uthållighet som finns på det politiska planet och hur illa det är med konsekvensen.
Varför förmår inte de kommersiella krafter vars hela existens står och faller med besöksnäringen, att gripa det initiativ som kan tillföra just uthållighet och konsekvens. Att själv leda och genomföra utan genast börja skrika på kommunen igen. Har man inget lärt?
De duktiga stadskärneföreningarna måste visa ansvar inför sina medlemmar och inte sträva efter att bli en del av den kommunala apparaten.
Visa just vad uthållighet och konsekvens innebär.
För något år sedan gjorde jag ett efterlängtat återbesök vid La Sagrada Familia i Barcelona, som jag följt regelbundet sedan 1978. Jag kunde konstatera att man nu fått börja reparera och renovera de delar av den ännu ofullbordade Gaudi-katedralen som redan uppnått den aktningsvärda åldern av över 140 år.
Än har man långt kvar innan detta mastodontbygge kan bli färdigt. Och här är det ingen kommun som driver på, utan människor och organisationer som genom sin konfession och sin profession kan visa prov på utomordentlig uthållighet och konsekvens utan att behöva snegla på vad som är "politiskt möjligt". Lär av dem!
Förtäta staden!
"Bygg tätare i storstäderna så minskar växthusgaserna"
Statligt och kommunalt samarbetsprojekt över blockgränsen: Nya lösningar för stadsbyggnad och trafik ger oss tryggare och kortare resvägar. En kompakt och funktionell stad ger mindre utsläpp av växthusgaser. Förtätad bebyggelse tar mindre naturmark i anspråk och utnyttjar redan gjorda investeringar. Där kan skapas moderna trafiklösningar för kollektivtrafik som ger kortare och tryggare resvägar. Helt nya stadsbyggnadsideal förutsätter nya regelverk och samverkan mellan stat och kommun. Utmaningen kommer från företrädare för projektet "Den goda staden", med tre generaldirektörer och sex kommunalråd från båda politiska blocken.
Länk till DN-artikeln
Upphovsrätt till döds?
DN Debatt har idag en intressant artikel skriven av Karl Sigfrid som talar för ett avskaffande av upphovsrätten.
Sigfrid har naturligtvis alldeles rätt. Upphovsrättslagstiftningen som den ser ut idag är sedan länge frånsprungen av tekniken och mentaliteten hos den uppväxande generationen. Varje lagstiftning måste för att nå acceptans motsvara en rättskänsla hos landets invånare annars blir den kontraproduktiv och gör brottslingar av flertalet människor.
För några år sedan kommenterade jag det märkliga avtalsförhållande som råder inom TV-mediet .
En skådespelare, regissör eller fotograf utför ett arbete med en produktion. För detta får de rejält betalt, helt riktigt. Sedan sänds deras arbete ut i television. Då får de betalt igen efter en med antalet repriser sjunkande skala.
Dessa ersättningar - och märk väl, jag talar inte om rimlig ersättning för faktiskt utfört arbete om vilken ingen delad mening råder, utan om de ersättningar som musiker, kompositörer, författare, regissörer, skådespelare,dansare, koreografer m.fl. (men av någon anledning inte ljussättare, passare, ljudkillar, snickare och andra) får för att deras insats visas i tv-rutan! - torde i realiteten ha lagt en förlamande hand över svensk tv-produktion. Åtskilliga programmöjligheter faller p.g.a. att dessa ersättningar blir för höga. Åtskilliga repriseringar som kunnat vara till glädje för tittarna utgår p.g.a. ersättningarna för reprisrättigheter. Att få en roll i en långdragen tv-såpa innebär ren "Bingo" för en skådespelare. Inte nog med att han får hyggligt betalt för det faktiska arbete han utför utan dessutom får han ännu mer för att insatsen visas i tv - och för varje repris! Också för avsnitt där han kanske inte ens medverkar!
Tänk om t.ex. bilmotorkonstruktörer varit lika framgångsrika vid förhandlingsbordet och fått höra det klirra i kassalådan varje gång någon vred om startnyckeln!
Detta kan man ha synpunkter på. Av tradition har vi ansett det riktigt att författare och regissörer/iscensättare varit att betrakta som originella upphovsmän till ett verk. Men skådespelarna? Fotografen?
Skådespelarna har på något märkligt sätt förhandlat sig till en upphovsrätt till sitt ansiktes mimik, vilken skulle konstituera en särskild upphovsrätt. Gör inte skådespelaren vad regissören vill? Är det en unikt egen rolltolkning skådespelaren gör finns ju inget skäl att betala regissören någon upphovsrättsersättning.
Detsamma gäller ju (trots t.ex. Sven Nyquists oerhörda insatser) faktiskt fotografen. Denne riktar ju knappast kameran åt ett annat håll än det regissören vill, eller....?
Om man skulle dra konsekvenser av de rättigheter dessa yrkeskategorier förhandlat sig till, ställer man sig ju onekligen frågan hur länge det dröjer innan snickarfacket, ljussättarfacket etc. kräver upphovsrättslig ersättning för sitt arbete när det visas och repriseras i television.
Hela situationen blir ju absurd!
Självklart måste lagstiftningen ändras.
Ekonomi - att hushålla med resurser!
I en synnerligen intressant historisk trilogi om Eskilstuna, läste jag om Johan Theofron Munktell, skapare av vad som senare blev ett av världens mest framgångsrika företag i sin bransch: Munktells Mekaniska Verkstäder, Bolinder-Munktell, Volvo-BM och idag VCE/Wheel Loaders. Där stod att läsa att det som kännetecknade denne framsynte man, och som förmodligen genomsyrade hela hans företag och gjorde det framgångsrikt, var: "arbetsmoral, återhållsamhet och sparsamhet".
Jag tar det igen: "arbetsmoral, återhållsamhet och sparsamhet"!
När man läser, är det inte utan att man undrar: hur kan någon vara framsynt, framgångsrik och kreativ genom att vara återhållsam och sparsam? Är det inte motsatser?
Visst känns det lite främmande. Men tänker man efter - och vilka tar sig tid att göra det idag - så inser man hur riktigt detta är: arbetsmoral, återhållsamhet och sparsamhet är långt ifrån några motsatser till framgång, skaparanda och entreprenörskap. Dessa tre begrepp är istället förutsättningarna för just detta.
Ordet Ekonomi - att hushålla med resurser!
Och vi talar här om eviga sanningar. När det gäller mänskligt beteende blir ingenting "omodernt". Möjligen sker förskjutningar i uppfattningar, men fortfarande gäller att för att bli riktigt och varaktigt framgångsrik krävs arbetsmoral, återhållsamhet och sparsamhet.
Tre ord som måste finna tillämpning i det dagliga arbetet inom vår kommunala apparat, inom den statliga sektorn - och inom privata företag. Med risk att bli tjatig: arbetsmoral, återhållsamhet och sparsamhet.
Har man dessa tre ledord framför ögonen tvingas man reflektera över varje åtgärd i det dagliga arbetet. Man måste fundera över vad som är viktigt för vårt gemensamma - inte vad som är viktigt för MIG. Man måste tänka på att göra ett gott arbete, att lämna efter sig en insats som man kan se tillbaka på med stolthet och känna att "det gjorde jag bra. Många har haft glädje och nytta av vad jag gjorde". Arbetsglädje, yrkesstolthet - ord som förlorat sin innebörd för människor i dessa "självförverkligandets" tider.
Thomas Fürth, en av våra begåvade "framtidsforskare", sade en gång att den nya unga generationen inte längre arbetar "hos" Ericsson eller ABB. Man arbetar "för" dem. Man spelar inte fotboll i Hammarby utan "för" Hammarby.
D.v.s. man lånar företaget, fotbollslaget etc. en del av sin tid och kraft för att därefter dra vidare till något annat mer lukrativt, mer spännande. No strings attached! Engagera Dig inte. Bli aldrig känslomässig. Stålsätt Dig. Tänk i första hand på vad Du själv vill. Tjäna pengar!
Hur har vi blivit så omänskliga? I ett samhälle som under årtionden dominerats av ett politiskt system som påstår sig värna om solidaritet människor emellan!!!
Inte undra på att vi stannar hemma när vi inte "känner för" att gå till jobbet, eftersom vi inte är en del av den organisationen utan bara skänker den en kort tid av vårt liv och någon liten del av vårt intresse. Inte undra på att vi tanklöst utvidgar organisationen, anställer medarbetare, bygger ut och lägger till. Det är ju ändå inte vi som är ansvariga. Vi är ju inte en del av det hela, vi bara arbetar "för" det, tills vi hittar något roligare att göra. Inte undra på att vi inte bryr oss när papper kopieras i mängd och sedan slängs. Inte undra på att man utan problem kan plocka ihop ett helt hem efter några timmar på den lokala soptippen. Vem bryr sig?
Vad har det blivit av det personliga ansvaret? Ansvaret gentemot omgivningen, familjen, arbetskamraterna, arbetsgivaren, kommunen, landet, våra medmänniskor? Är det det vi känner när vi ringer oss "sjuka" för att det blev sent kvällen innan, eller för att vi helt enkelt inte "känner för att gå till jobbet idag".
Arbetsmoral, återhållsamhet och sparsamhet. Tänk om vi fick läsa dessa ord på demonstranters banderoller istället för "Mer", "Högre" och "Öka".
Tack Marita Ulvskog!
Utbrändhet?
Utbrändhet - ett vällevnadsproblem?
Kan inte undgå att reflektera kring en insändare i en Stockholmstidning som berättade om en kvinna som kände sig "maktlös" och p.g.a. brist på "valfrihet" blev "utbränd".
Vi vet ju att det utan tvekan är så att vår arbetsmiljö aldrig någonsin tidigare i mänsklighetens tillvaro varit bättre än den är idag, rent fysiskt, ergonomiskt och materiellt.
Alltså borde vi kunna bortse från den när det gäller att söka orsakerna till att människor blir - eller för all del säkert i vissa fall, känner sig - utbrända.
Det handlar inte om arbetstid och det handlar inte om tungt och hårt arbete.
Kvinnan i insändaren känner sig "maktlös". Men i vilken utsträckning har arbetstagare i äldre tider haft större makt och inflytande på sin arbetssituation än i våra dagar?
Med fackföreningar och med MBL och allt!
Och vilken "valfrihet" kunde våra föräldrar få vid sin maskin eller sitt skrivmaskinsbord på 30-, 40- och 50-talen? Man gjorde det chefen sa! Eller hur.
Som jag ser det ligger problemet med utbrändhet sannolikt inte alls i arbetssituationen eller arbetsplatsen. Det ligger i hemmet och den politiska situationen.
Det är den politiska världen som inte genomfört det i sig riktiga jämställdhetsarbetet på ett balanserat och konsekvent sätt. I realiteten har denna omställning skötts på sant socialdemoratiskt sätt, precis som när man inför digital TV utan att marknaden erbjuder några digitala TV-apparater (Ulvsbäcksdoktrinen?). Man började helt enkelt i fel ände.
Detta har lett till att vi människor fått brist på tid. Tid för barn, tid för relationer, tid för familj, tid för partnern och tid för hemmet. En brist som i realiteten gäller båda könen men som p.g.a. jämställdhetsarbetets politiska upplägg och det predikade självförverkligandeidealet ändå mest kommit att drabba kvinnorna.
Därför måste vi sluta att anklaga arbetsgivare och arbetsplatser för att vara upphovet till dagens "utbrändhetsproblem" och istället rikta blickarna mot de verkliga orsakerna.
Det värsta är ju att arbetsgivarna trots sin oskuld i sammanhanget, ändå måste vara med och betala konsekvenserna av samhällets och politikens misslyckande genom medfinansieringen av sjukersättningen.
"För lång och trogen spänst"
Ombedd av tidningen Jazzgossen att skriva några rader om min Karl Gerhard-medalj: "För Lång och Trogen Spänst .I blått plastband. Enda Storleken. På Nål".
(Hela grejen är förvisso i blå plast med guldtryck. Men med "rätt" formulering kan man ju få det att låta som "Illis Quorum, Åttonde storleken".....)
Medaljen delades ut till mig (och de flesta i publiken) av KG själv i entrén till någon av hans revyer på Ideon-teatern i Stockholm (kan möjligen också ha varit på en tältturné). Jag har funderat på vilken. Inte "Ursäkta handsken" (-61) för där var ju handhälsandet själva gimmicken. Kan det ha varit Jubelsommarn -60? Men det var ju tältturnén - vad hette vintervarianten? Fast det borde väl egentligen ha varit den revy som låg nära pensionsdebatten ("Gärna en medalj men först en rejäl pension"). Säkert finns det andra minnesgoda läsare som kan tala om när det i själva verket var.
Jag kände att jag var tvungen att rannsaka min inställning till och känsla för Karl Gerhard innan jag kan skriva något om detta. Jag är endast en "sval" sekundärläsare av Jazzgossen och snarare "ett förtjusande barn av Povels tid", eller Hasse&Tages. Men förvisso var dessa tre också Karl Gerhards "adepter" och han var högst påtaglig under min tidiga ungdom. Han tillhörde också mina föräldrars favoriter och de tog ofta med mig på KGs olika föreställningar.
I deras nära umgänge fanns dessutom två legendariska KG-artister: Katie Rolfsen och sedermera Eric Gustafsson sedan han gift sig med Mammas barndomsvän Birgit Ahrle (Dessa båda 90+-åringar har följt varandra genom livet och har fortfarande daglig kontakt).
Och själv har jag haft nöjet att lära känna andra fantastiska KG-medarbetare som Lill Lindfors (som f.ö. scendebuterade med Karl Gerhard och TV-debuterade i min bror Lasses jazzopera, "Nobborna"), Yngve Gamlin och Mille Schmidt. För att inte glömma Göthe Ericsson som jag hade glädjen att samarbeta med då jag tillsammans med Agneta Pauli producerade Dramatens föreställning "En Afton på Gripsholm" i samband med Gripsholmsjubiléet 1987 (En föreställning skriven av en annan ordets virtuos, Kajenn).
Föreställningen blev också Dramatens egen jubileumsföreställning som inledde dess 200-årsjubileum
Karl Gerhard förknippar jag med orden "esprít", "elegans", "skärpa", "humor" och "musikalitet". Men också med den fantastiska diktionen! Varje stavelse gick hem. Varje subtil undermening uppfattades.
Karl Gerhards betydelse för vad vi fortfarande ser och hör på våra scener kan inte nog poängteras. Smaka bara på de namn han samlade kring sig för att göra sin "Eriksgata" redan 1958: Povel Ramel, Yngve Gamlin, Hasse Alfredsson, Tage Danielsson, Beppe Wolgers, Hasse Ekman och Mille Schmidt. Plus de som stod på scenen!
Ännu finns verksamma artister som t.ex. Eva Rydberg som gått i Karl Gerhards skola och kan vittna om hans scenkonst.
Minnesspratt?
"Den sommarstängda luften kändes tjock och stillastående. Det stora eleganta vardagsrummet vilade i halvdunkel. Mörkfordrade tunga gula sammetsgardiner täckte de stora fönstren ut mot terrassen och stängde effektivt ute ljuden från gatan och ångbåtsterminalen vid Strömkajen. Tjoet från hoppilandkallar och fiskmånglare, tjutande ångvisslor och piskande propellrar kunde man inte ens ana. Tystnaden var påtaglig. Stillheten påträngande. En springa släppte in det dallrande solljuset i ett skarpt strålknippe som avslöjade de lojt kringflytande dammpartiklarna."
Jag kunde ha svurit på att en motsvarande beskrivning av Douglas Haags vardagsrum i det gamla Fersenska Palatset fanns i Stieg Trenters "Lek, Lilla Louise". Intrycket från detta rum har funnits starkt i mitt minne alltsedan jag läste boken julen 1950. Trenters böcker ingick obligatoriskt i de kartonger som NKs bokavdelning regelmässigt levererade till oss strax före jul varje år och som innehöll allt som var värt att läsa av det nyutgivna: svensk skönlitteratur av Olle Hedberg, Ivar Lo Johansson, Gösta Gustaf Jansson, Stig Dagerman etc. men också de svenska deckarna av Trenter, Maria Lang, HK Rönnblom, Fale Burman och Vic Suneson.
Deckarna blev för mig starkt förknippade med en stilla vilsam jul vid granen, framför brasan - och med en Club Soda och en ansenlig marsipanlimpa vid sidan!!
Numera finns blott "Springaren" kvar av alla dessa Trenter. De övriga skingrades genom åren av en av våra dåtida större TV-personligheter och dennes vänner som ofta övernattade i familjens lägenhet, började läsa en bok från hyllan - och avslutade den någon annanstans!
Jag har så sakta börjat samla på mig de Trenterska böckerna igen och fann nyligen just "Lek, Lilla Louise" och läste om den med förtjusning och alltmer stigande förvåning. Den bild jag haft i huvudet finns överhuvudtaget inte med! Som levt så starkt i mitt minne. Märkligt vilka spratt våra sinnen spelar oss. Eller ett gott tecken på vilka starka intryck denne fantastiske författare lyckades förmedla.
Trenters böcker är sällsynt levande trots många tidsbundna inslag. Men den enastående miljöbeskrivningen, den lättsamma dialogen, det friska språket, den oftast rimliga och intressanta intrigen gör dem mer än läsvärda än idag. Med en enklare uppdatering skulle även en ny generation läsare kunna känna igen sig.
Titulerandet, telefonerandet, attityden till serveringspersonal och taxichaufförer, och inte minst "söderkisandet" känns måhända lite väl exotiskt för en nutida läsare.
Om vi nu har uppdaterat Tolkien är det kanske dags också för Trenter?
