Mats Werner

Vår underbare, trofaste, gode vän John Crafoord har lämnat oss i stor sorg och saknad.

1983 efterträdde John, Jonas Waern som slottsfogde på Gripsholm. Till skillnad från sina olika företrädare var John en traktens sommarson. Hans föräldrar ägde Marielunds Herrgård och på granngården Stora Sundby härskade hans älskade morföräldrar. Stora Sundby var en viktig bit av Johns barndom och målningen av den sedermera rivna vackra 1700-talsherrgården, följde honom genom livet.

Vi lärde snart känna John och hans lika härliga hustru Karin när de flyttade in på slottet tvärs över vattnet från oss. Karin berättade om hur det kom sig att John blev fogde. Karin arbetade på Kammarkollegium på Riddarholmen i Stockholm och en dag kom deras vän Ståthållaren Harald Smith förbi och hälsade när Karin stod vid kopiatorn. När han var på väg att gå, kom han tydligen på något och frågade vad John gjorde nuförtiden. Karin berättar att han avslutat sin diplomatiska tjänst och inte gör någonting. ”Han har ju sin militära pension”. Då svarade Smith: ”Jag fick en idé! Be honom ringa mig”! Och på så sätt kom John ”hem” till Mariefred.

Få slottsfogdar har väl haft den känslan för slottet och dess omgivning som John.
Hans företrädare hade öppnat kontakterna mellan slottet och staden, men John och ”Johns Gripsholm” blev en del av staden som väl aldrig förr.

 

John ”kallade mig” också till ledamot av ”Jubileumskommittén för Gripsholm 450 år” som formades med Gripsholmsföreningen som bas inför firandet 1987. Det blev drygt tre intensiva och roliga år i ett kreativt och lustfyllt gäng under Johns ledning. Jubiléet måste betraktas som historiskt och succéartat i många avseenden även om dessvärre många av de ingående evenemangen regnade bort under veckan.

Umgänget över viken blev stundtals intensivt och det hände att vi till och med sov över i Ståthållarflygeln efter någon middag. En gång när författaren Bo Setterlind hade en magisk poesiafton i Rikssalen kom John fram till oss och frågade viskande om vi hade något för oss efteråt. ”Jag har bjudit in Bo och Madelaine på lite ost och vin och vi måste ha någon med som begriper när det är dags att gå hem!” Det ska tilläggas att det blev en mycket trivsam och rolig eftersittning i Ståthållarbostaden med Bo i sitt inspirerande esse. Vi kom alla till sängs i rimlig tid!

 

John och Karin kom också att betyda mycket för mig och min familj personligen under en besvärlig tid, då de båda fanns för oss på ett särskilt starkt och stöttande sätt. Därför finns deras minne för alltid mycket nära våra hjärtan.

 

Sista gången John besökte oss var den 11 februari 2017 då jag hade hämtat honom vid Läggesta dit han ensam tagit sig, 93 år gammal, med buss, tunnelbana och tåg. Jag gjorde en rundtur med honom genom det nya bostadsområde som vuxit upp på den gamla familjegården Marielund. Han berättade om busstreck och badglädje tillsammans med grannpojken Mille Schmidt.
Vi åt en god lunch. John satt sedan vid kaffet placerad så att han tittade på Harry Karlssons målning ”Midsommardansen på Gripsholms äng”. Och plötsligt säger han eftertänksamt: ”Tänk att jag har bott där! Och att ni bor här nu! Det hade man väl aldrig kunnat tro när man var barn och hälsade på hos Hedenstiernas och von Bergens”. Hedenstierna var dåvarande slottsfogden på slottet och von Bergens kronoarrendatorn på Kungsgården.
Därefter deltog vi i invigningskonserten i Rikssalen för den nya Steinway-flygeln. John sov över i Oldfrubostaden och på morgonen körde jag honom till tåget.

Aldrig mer kommer någon att ta avsked av oss som John när han, stående vid sin grindstolpe i Canton, i stram givakt och skyldrande med sin käpp, hedrade vår avfärd. Våra varmaste tankar går till barnen Christina och Göran med familjer.