Mats Werner

Jag brukar ha för vana vid bosättning på något nytt ställe att gräva ner mig ordentligt i platsen och i dess historia. När vi flyttade in i kungsgårdens huvudbyggnad vid Gripsholm för fyra år sedan var det alltså dags igen. Men jag började med den närmast mytiska "Gammelgården" som Gustav Vasa och hans familj bodde i medan han lät bygga borgen på Gripsholm. Hur hängde den ihop med gården och var låg den? Det fanns en etablerad uppfattning att den legat inom kartusianerklostrets gränser nedanför nuvarande kyrkokullen i Mariefreds stad. Men var det så?

 

På 1380-talet förvärvade Sveriges då mäktigaste och förmögnaste man, Riksdrotsen Bo Jonsson (Grip) bland annat gårdarna Näsby och Finstad och tillsammans med ytterligare ett par byar gjorde han detta jordagods till sin sätesgård. På en holme i Mälaren utanför Näsby fanns eventuellt redan en äldre herremansbostad från en släkt som hette Green – eller resterna av den. Bo Jonsson byggde där en borgkastal som han gav namnet Gripsholm (Gripen fanns i Bo Jonssons ättevapen). Att döma av de grundmurar som formar delar av dagens Kronkök på Gripsholm och som anses vara resterna av Bo Jonssons borg, så kan man ana att det var en närmast kvadratisk kastal. Antagligen inte helt olik exempelvis Strängnäsbiskopens försvarsborg  Tynnelsö, där varje våningsplan i princip är en enda sal enligt tidens sätt att bygga mindre försvarsborgar.
Bo Jonssons hela markinnehav var av ofattbar omfattning. Det sägs att han ägde en tredjedel av Sverige inklusive hela Finland! Efter Bo Jonssons död i början av 1400-talet såldes Castrum Gripsholm av arvingarna till den danska drottningen Margareta. Det förblev sedan kronogods till 1472 då Sten Sture den äldre – som efter sin morbror Karl Knutsson Bondes död kom att fungera som Sveriges Riksföreståndare – bytte till sig ”Näsby bolstad som Gripsholm ligger uppå”. Han ägde det näraliggande Räfsnäs som sin sätesgård.

Sture uppförde en ny stenbyggnad för sig, som senare kom att kallas ”Gammelgården”. 1491 donerade han dock denna Gammelgård plus en del mark till Kartusianermunkorden för att dessa skulle kunna bygga upp ett kloster. Denna orden var då inte överhuvudtaget etablerad i Sverige. Den mark som medföljde var troligen dels den mark som Gammelgården stod på och dels den halvö på vilken klostret kom att anläggas. Klostret grundades 1493 som nordens första och enda Kartusianerkloster. Det blev också det sista kloster som inrättades före Gustav Vasas reduktion och det första som stängdes 1526.
Klostret kom att byggas på den halvö som idag motsvarar Mariefreds kyrkokulle med omedelbar omgivning. Den skildes från udden på vilken Gripsholmsborgen stod, av en bred vik som nådde förbi Kärnbo sockenkyrka. Att Sture skänkte Gammelgården torde hängt samman med att han fann att sätesgården Räfsnäs var tillräcklig för hans behov och för godsförvaltaren fanns sannolikt redan en bostad i gårdsområdet. Alternativt hade han låtit sätta Bo Jonssons gamla kastal i skick och kunde nyttja den istället för Gammelgården när han behövde vistas på Gripsholm. 1498 donerade Sture resten av godset till kartusianernas orden. Den typen av donation var enligt tidens uppfattning ett sätt att slingra sig förbi skärselden och att få en fristad på ålderdomen och i Sten Stures fall – också en slutlig viloplats.

Varken Bo Jonsson, Sten Sture eller klosterbröderna var jord- och skogsbrukare utan hade  anställda förvaltare eller arrendatorer som skötte driften av jordagodset mot att istället leverera in en avkastning eller ett arrende. Dels säkert in natura men också i penningar.

Men var bodde dessa förvaltare? Troligast på det centrala bostället Näsby till att börja med. Att det var den viktigaste gården kan man anta eftersom sockenkyrkan på 1100-talet anlades på dess mark och nära dess gårdscentrum. Och att Gripsholm kommit att uppföras på Näsbys mark.

1688 års karta visar till vänster i nedre hörnet ”Nähsby tompteställe”. Där redovisas inga befintliga byggnader. Däremot är såväl den fyrlängade ladugårdsbyggnaden som mangårdsbyggnadens västra flygel, vad som kan vara delar av Gammelgården och det som måste vara den stora gästgivarbyggnaden söder om vägen som uppfördes 1592. Rev man då också hela eller delar av Gammelgården? (Karta i Riksarkivet/Slottsarkivet)

 

Enligt 1688 års karta låg ”Nähsby Tompteställe” ungefär där idag Äppelkällaren vid Gripsholmsskolan står. Kanske var till och med äppelkällaren grunden till den gamla mangårdsbyggnaden. Men på den kartan redovisas inga byggnader på den platsen vilket tyder på att man redan då flyttat över till gårdens nya centrum nedanför sockenkyrkan.

Efter Gustav Vasas trontillträde 1523 tog det inte mer än ett par år innan han gjorde anspråk på Gripsholm i egenskap av Sten Stures arvinge och 1526 blev Pax Mariae det första kloster som indrogs av kungen för att han 1537 skulle kunna påbörja sitt eget stora borgbygge på slottsholmen.

Men var bodde Gustav Vasa och hans familj när de vistades på Gripsholm innan den nya borgen var färdigbyggd? Den gamla borgen var obeboelig efter en förödande brand 1493. Och den nya torde inte ha varit beboelig förrän efter mitten av 1500-talet. Kungen vistades ofta här under 20- och 30-talen  vilket man vet tack vare de många brev som daterats på Gripsholm. Familjen bodde givetvis i det herremanshus som Sten Sture byggt och som kallades ”Gammelgården”. Sedan munkarna byggt färdigt sitt kloster lär de ha flyttat över sin verksamhet dit och övergivit Gammelgården.

Om denna Gammelgårds belägenhet, vet man däremot väldigt lite. Per-Olof Westlund för ett längre resonemang kring frågan i sin bok om Vasatidens Gripsholm. Han refererar till en uppgift i slottsräkenskaperna där Gammelgården sägs ligga ”i Mariefred” och därför utesluter han en placering vid Näsby eftersom denna inte ligger ”i Mariefred”. Istället vill Westlund då placera Gammelgården inom klosterområdet i närheten av nuvarande församlingskyrkan. En uppfattning som levt kvar länge.

Jag menar istället att man absolut måste söka dess placering närmare slottet och Gripsholms gårdscentrum såsom det då redan måste ha börjat se ut. Detta nya gårdscentrum lär ha etablerats när Bo Jonssons gårdar skulle transformeras till en sammanhållen sätesgård och det naturliga läget är mellan hans borg och sockenkyrkan, traktens samlade maktcentrum. Detta nya gårdscentrum med fähus, beteshagar och trädgårdsodlingar lär ha kommit att växa fram redan under såväl Bo Jonssons som Sten Stures och under kartusianernas tid. På den tiden fanns inte ens Mariefred ännu. Men utan att ha sett de åberopade uppgifterna så kan jag bara gissa att det i själva verket inte står något om ”Mariefred” som område utan snarare just ”Pacis Marie”, det vill säga att Gammelgården låg inom det område som disponerades av munkklostret. Sten Stures donation anger inte att ”Gammelgården” och den först donerade marken alls behöver ligga tillsammans. Att Westlund låser sig vid uppgiften att Gammelgården skulle legat ”i Mariefred” tror jag alltså snarare beror på ett missförstånd. Sten Sture skulle knappast ha valt att bygga sitt hus på ett sådant avstånd från gårdscentrum. Man måste betänka att det på den tiden låg ett stort vattenområde mellan Gripsholm och det som sedan blev Mariefreds stadsområde.

 

Kartusianerna kunde efter Sten Stures första donation direkt flytta in i det hus han byggt och som redan verkade kallas för Gammelgården för att där påbörja sitt projekt. De byggde sitt kloster på den obebyggda udden på andra sidan viken, väl avskild från godsets egentliga och världsliga verksamhet. Inte förrän efter 1498 hade de ju någonting med godset att göra. Kartusianer anses som den strängaste av alla klosterordnar. Av ritningar över ett möjligt klosterområde framgår just denna klosterordens introverta liv, där varje munk bor i sitt eget hus och lever i en oerhört hård askes. De har var sin egen avskilda trädgård. Oavbruten tystnad och en djup stillhet var ålagda bröderna. De åt tillsammans endast vid högtidsdagar. Inte ens klostrets prior lär ha haft någon mer omfattande bostad. Jag har med andra ord svårt att se att där på klosterområdet skulle kunna ha funnits en större ståndsmässig bostad för en senare godsherre. Bröderna byggde sin kyrka tillräckligt klar för att Sten Sture skulle kunna begravas där 1504.

På kartbilden (från Lars Norberg, Sörmlands Arkeologi AB) syns det stora vattenområde som
skilde klostret från slottet och som man måste ta sig runt i händelse av ofärd.

  

När jag förde Gammelgårdens läge på tal med arkeologen Lars Norberg, och framförde min tveksamhet beträffande klosterläget med tanke på Gustav Vasas påpekande i ett brev till sin fogde Måns Smed 1542 att hans familj i händelse av oro snabbt skulle föras i säkerhet in på borgen, så delade Norberg helt min uppfattning och tog fram ovanstående kartbild som visar vilket stort vattenområde som familjen i så fall först hade tvingats att ta sig runt och därtill riskerat att stöta på eventuella anfallande styrkor. Hela dagens Lottenlund och Munkhagsgärde var en enda stor vik från Gripsholmsfjärden. Att snabbt ro över familjen till borgen från klosterudden är lika orealistisk. Fienden kunde ju mycket väl komma från vattnet. Det kunde storma. Nej, inte sannolikt.

Ingången till den gamla potatiskällaren. Ingen närmare åldersanalys verkar ha gjorts av denna källare som idag står tom och övergiven på Midsommarängen. (Foto: SFV)

Min teori är istället att Sten Sture låter bygga sitt hus på den höjd där idag den så kallade gamla potatiskällaren fortfarande ligger. På 1602 års karta anges ”LadugårdsByggningh” med en inhägnad tomt söder om vägen på dagens järnvägsspår och Midsommaräng. På 1723 års karta finns en gulmålad herremansbostad inritad på den platsen och i den vinkel som visar att byggnaden skulle varit placerad med källarens ingång under sin södra gavel. Det skulle också ha inneburit att byggnaden frontade mot tillfartsallén från Läggestahållet, vilket känns som ytterligare ett argument för tanken att här stod en betydelsefull byggnad.
Potatiskällaren är helt uppbygd av gråsten vilket innebär att den är äldre än 1600-talet då teglet blir ett mer allmänt byggnadsmaterial och definitivt äldre än 1700-talet då tegel ju tillverkas alldeles utanför källarens dörr där Midsommarängen då hette Tegelhagen.
Potatiskällaren torde därför med stor sannolikhet kunna föras till Sten Sture d.ä. tid.
Bostadshus av lägre rang rödmålades på kartor om de alls avbildades, medan herremanshus vanligtvis är gulmålade. Ekonomibyggnader återges sällan eller aldrig. Bostadsstatusen framgick av antal fönster och skorstenar. Det var dock aldrig fråga om naturtrogen avbildning utan ren schablon. På samma karta finns också en mindre gulmålad byggnad på andra sidan vägen vilket bekräftar att godsförvaltarens bostad flyttats från Näsby till nuvarande läge för kungsgården. Runt den större byggnaden anges ett inhägnat större tomtområde som sträcker sig fram till och med dagens ”Gamla Värdshuset”.

Ytterligare en spännande aspekt. Anna-Greta Gustafson och Gustav Lundberg berör i sin bok ”Gripsholms Värdshus berättar” (Axplock 1989) uppgiften att 1576, fick en person vid namn Christoffer Snider tillstånd att slå sig ner i Gammelgården ”för en herberger” med uppgift att ge resande mat, husrum och hästfoder. Vid den tidpunkten var Gustav Vasa död och Gripsholm kom att tillskiftas sonen Hertig Karl. Dennes behov av Gammelgården fanns inte längre då slottet ansetts beboeligt runt 1550. ”År 1592 finner man av räkenskaperna att ”i Gammelgården uppfördes en stor gästgivarebyggnad”. Denna stora byggnad innehöll enligt beskrivningen 6 stugor och 3 förstugor och till dess uppförande användes ett avsevärt antal stockar, syllar, bottenbräder, tegel m.m.” (Räkenskaper för 1570, -80 och -90-talen). På 1688 års karta torde detta vara den stora byggnad som anges bredvid den gamla byggnaden ovanpå potatiskällaren. Och det torde också vara den byggnad som finns på 1723 års karta ovan, söder om vägen.
Vidare ställer Gustafson-Lundberg frågan om det finns ett samband mellan klostret, den stora gästgivarebyggnaden och de äldsta delarna i nuvarande värdshusbyggnaderna i kvarteret Källaren.
Jag tror istället att det samband man ska söka är det mellan den byggnad jag menar stod på gamla potatiskällaren och den byggnad som i dagligt tal kallas ”Gamla värdshuset” vid nedfarten mot slottet. Och som på tidiga kartor omges av en inhägnad gemensam gård (se ovanstående kartor).

 

 

Logiken i det sambandet är oerhört mycket större än tanken att Gammelgården skulle ha varit kopplad till den gästgivarebyggnad som inte kunde ha funnits förrän Smock fick tomten inne i staden 1629. En byggnad som inte var särskilt stor och som idag blott är en mindre del av Gripsholms Värdshus. Det läget ute på en halvö en bra bit från landsvägen skulle ha tett sig betydligt ointressantare som ”affärsläge” än ”händelsernas centrum” – korsningen mellan landsvägen och nerfarten till kungens slott och uppfarten till sockenkyrkan, alldeles vid den stora kungsgårdens gårdscentrum. Det skulle också ge en trovärdig förklaring – som hittills saknats – till varför ”Gamla Värdshusets” kallas just så istället för det annars mer logiska, nämligen ”Grindstugan”. Och varför skulle kostnaderna för en värdshusbyggnation inne i den ännu inte ens existerande staden Mariefred ha belastat slottets räkenskaper?

När Jocim Smock etablerar sig som krögare i Mariefred så gör han det därför sannolikt i Gammel-gården på dagens Midsommaräng. Kanske övertar han rörelsen efter Christoffer Snider. Sedan Mariefreds stad bildats och fyllts med invånare, Munkhagsgärdet torrlagts och Lilla Munkhagen (nuvarande järnvägsområdet och Lottenlund) även sakteliga förvandlats till ett alltmer upptorkande kärr som överbyggts med en gångbro mellan staden och slottet, kan man anta att ”affärsläget” för ett värdshus också förändrats till stadens fördel. 1629 skänker därför Gustav II Adolf tomten nr 7 i staden till Smock och hans efterlevande för att där bedriva värdshusrörelse. Då sker en överflyttning av verksamheten från Gammelgården till stadens centrum. Troligtvis bygger där Smock såväl källare som överbyggnad, motsvarande den delen av nuvarande värdshusbyggnad som står på en hög källargrund. Då var det en separat byggnad på egen tomt. Brunn i källaren var ett måste för varje krog med egen ölbryggning. Och där finns än idag en välbevarad brunn återfunnen vid värdshusets stora renovering. Så småningom slogs tomten ihop med grannfastigheten nr 8 där den vinklade fabriksbyggnaden står och till slut byggs allt ihop – först till fabrik och sedan till Stadshotell. 
Gripsholms Värdshus blir det inte åter förrän i vår tid. Under tiden bars det namnet av den cafébyggnad som fram till 50-talet stod på nuvarande Slottspaviljongens plats.

 

När värdshusrörelsen flyttade från slottsområdet till staden revs antagligen den stora relativt nya gästgivarbyggnaden vid slottet. Eftersom virket var användbart och dyrbart lär det ha lagts upp för kommande behov och när slottets allt större behov av rum för uppvaktande hov och personal blev uppenbart under Gustav IIIs tid, används virket från den gamla för ändamålet byggda gästgivarbyggnaden som återuppförs på den nuvarande platsen. Därvid får namnet också sin förklaring. På 1801 års karta återfinns byggnaden på dagens plats.

Gripsholms gårdscentrum har som nämnts förflyttats från Näsby-läget till dess nuvarande område vilket kan beläggas i kartmaterialet i vart fall sedan 1600-talet. Då kan också en ny mangårdsbyggnad ha uppförts. Om man får tolka 1688 års karta så verkar en större byggnad ha stått mellan nuvarande arrendatorsbostaden och ladugårdsbyggnaden, medan det redan står en byggnad på platsen för dagens västra flygel. Kanske har denna eventuella mangårdsbyggnad sedan flyttats till nuvarande plats och kompletterats med den östra flygeln. Tidigare arrendatorer synes ha haft Gripsholms som sidoarrende och kunnat bo på sina närliggande sätesgårdar (Taxinge-Näsby och Åkers Styckebruk). Men med Baron Duvall och hans okände företrädare har behovet av en ståndsmässigare mangårdsbyggnad uppkommit.

 

Den nya eller förflyttade mangårdsbyggnaden vid kungsgårdens gårdscentrum torde ha varit en traditionell envånings sörmländsk parstuga. Troligen dock förstorad på djupet med ett par extra rum av mindre dimensioner. Kanske försett med ett högt valmat tak.  
I de båda flyglarna vid kungsgårdens mangårdsbyggnad fanns utrymmen för bykhus, personalbostäder med mera. Att såväl mangårdsbyggnad som flyglar byggts på samma plats som dagens framgår av 1749 års karta. På 17-talets andra hälft gör behovet av ytterligare ytor för bostäder att de båda flyglarna byggs om eller helt ersätts av nya. Den västra flygeln har daterats till 1770 medan den östra är något yngre, 1787. Att döma av 1688 års karta så fanns redan då på västra flygelns plats en lika stor byggnad. Är det den som avbildas på 1723 års karta som den något mindre bostadsbyggnaden norr om vägen?

 

Slutligen har turen kommit till mangårdsbyggnaden eller – som den benämns på en äldre karta – ”corps de logiet eller säteribyggnaden” som, med de nya flyglarna och kanske godsarrendatorns ökade status, var i behov av en ”uppgradering”. Byggnaden brukar dateras till 1802 men troligast är att man då endast tog bort det gamla taket och byggde på en ”paradvåning” med ökad takhöjd och försedd med för tiden mer anpassade höga fönster, på vilken lades ett vanligt sadeltak. Byggnaden försågs med heltäckande ytterpanel, en främre öppen entréveranda och så småningom under 1800-talet tillbyggdes huset på sydvästra gaveln med förråd, skafferiutrymmen och en köksentré, samt med en glasveranda för herrskapet ovanpå. Denna sidobyggnad revs på 1940-talet då gården skulle förses med moderna bekvämligheter i form av centralvärme, vatten och avlopp. För detta grävdes en ca. 40 kvadratmeter stor yta bort under husets sydvästra del. Där cementerades upp en källarvåning med plats för värmepanna, bränslelager och övriga köksförråd. Samtidigt förändrades också husets entréveranda och försågs med en balkong med utgång från övre våningen. Balkongen bars nu upp av tvenne träpelare och dess räcke bestod av vitmålade balusterdockor i trä, vilka i något senare skede ersatts av dagens tristare metallräcke.


 

För att komma till slutlig klarhet beträffande denna teori kring Gammelgården och Kungsgården krävs byggnadsantikvariska och arkeologiska undersökningar av Äppelkällaren, Potatiskällaren, Gamla Värdshuset, Kungsgårdens mangårdsbyggnad och markerna omkring.

Idag står kungsgården med sina sju byggnader lätt övergiven på ”fel” sida om väg 223. Det vill säga att den visserligen ingår i Gripsholms slotts- och byggnadsminneområde men väl inte i den kungliga dispositionsrätten. Detta har den praktiska betydelsen att det endast är Statens Fastig-hetsverk som ansvarar för den och därmed inte är beroende av eller kan dra nytta av vad Kungen eller Ståthållaren tycker, vill och/eller kan. Gården saknar det ”sammanhang” som de antikvariska myndigheterna säger är så unikt och viktigt för att kunna ”avläsa” omgivningen och ”förstå” sam-bandet mellan den kungliga bostaden på slottet och dess underhållsgods med jord- och skogs-bruk. Så länge Fastighetsverket inte återuppbygger den nedbrunna ladugården och det gamla magasinet, kommer möjligheterna att ”avläsa” och ”förstå” detta ”sammanhang”, att bli mindre och mindre. Den sammanbindande länken mellan jordbruksmarken och mangårdsbyggnaden med sina flyglar var just den praktfulla ladugården. Genom dess dominanta läge mitt i var det lätt att förstå hur det hela en gång fungerat. Idag har kungsgården på något sätt förlorat sin själ.

KÄNDA KRONOARRENDATORER PÅ GRIPSHOLMS KUNGSLADUGÅRD:

1682-1710 Johan Westphal. Den förste kronoarrendatorn. Tidigare hade godset skötts av kungens fogdar. Tidigare kammarskrivare i Kammarkollegiet. Hovbokhållare hos änkedrottningen Hedvig Eleonora. Adlades von Westphal 1683 och blev hauptman i drottningens livgeding. 1685 förvärvade han Näsby gods i Taxinge från drottningens livgeding och tillsammans med flera gårdsköp formaliserade han Taxinge-Näsby till sin sätesgård. Han dog där 1710 och ligger begravd med sin hustru i Taxinge kyrka vars föregångare han lät uppföra liksom även herrgårdens byggnader.

1711-1746 Okänd

1747-1784 Borgmästaren, Köpmannen, Riksdagsmannen, Rådmannen m.m. Gustaf Kierman. Ägare av Åkers Styckebruk (där han uppförde den nuvarande huvudbyggnaden), Aspa m.fl. bruk. Fick arrendera Kungsladugården på förmånliga villkor för att där inrätta ett ”schäferi”, d.v.s. en fårfarm, som han fick understöd för. Senare tillfördes också hälften av Gripsholms djurgård till arrendet. Köpte Taxinge Näsby för svärsonens räkning. 1855 för-värvade Kierman Tessinska Palatset i Stockholm som han med god förtjänst sålde till kronan ett år senare. Med intressen i allt från skeppsfart, bruksverksamhet och lantbruk var han ett typiskt exempel på den tidens storföretagare. Hans insatser inom politiken var lika omfattande. Axel von Fersen karakteriserade honom smått elakt: "minsta kunskaper och vetande men mesta vett och tilltagsenhet". Den 4 maj 1765 fängslades Kierman i en stor härva där hans växelkontorsaffärer och lånetransaktioner inom riksdagsutskotten han lett ledde till att Kierman av ständerna krävdes på 1,6 miljoner daler silvermynt. En oerhörd summa. Redan den första domen innebar utom dryga penningböter förlust av ämbete o burskap, en månads fängelse på vatten o bröd samt livstids fängelse på Marstrands fästning. Det blev för mycket för den 60-årige Kierman som avled på Marstrands Fästning den 15 november 1766. Men Kierman hade trots allt gjort tillräckligt många goda insatser i samhället vilket gjorde att Kungen fyra år senare gav honom upprättelse genom att hans barn adlades (Kjerrmansköld) för sin fars förtjänster Detta fick dock Kierman sålunda ej uppleva.

1765-1783 Okänd

1784-1800  Baron Jacob Johan Duvall av den 1594 från Skottland invandrade ätten MacDougall of Mackerston. Av förfaderns nio barn naturaliserades två söner som adlades i Sverige: Mauritz och Jacob. Den senare i en friherrelig gren till vilken Jacob Johan hör.
Under dennes tid påbörjades nydaningen av kungsgårdens bostadsbyggnader.

1800-1833 Överstelöjtnant C G Reuterskiöld. Under dennes tid byggdes huvudbyggnaden på med en våning.

1834-1839 Johan Anders Stenberg. Född i Vadstena 3 september 1781. Död av ”nervslag” på Gripsholm 1839. Grosshandlare, kronoarrendator på Gripsholms Kungsladugård, disponent vid Gripsholms svafvelsyrefabrik till dess brand 1824.

1840-1885 Okänd

1886-1903 Borgmästare J. A. Bergholm

1905-1915 Godsägare August Westerström, Hedlanda Gård, Mariefred

1915-1940 Agronom Carl Anders Vilhelm Jungner

1940-1966 Agronom Carl von Bergen

1966-1975 Fru Karin von Bergen

1975-1995 Lantmästare Carl Jan von Bergen. Siste Kronoarrendatorn sedan huvuddelen av resterande jordbruksmark sålts och förvandlats till golfbana. ASSI-DOMÄN avvecklades och den kvarvarande delen av det gamla kronogodset förvaltas därefter genom Statens Fastighetsverk. C J von Bergen kvarstod som greenkeeper under ett antal år medan de bostadshus som arrendet omfattade istället hyrdes ut direkt av Fastighetsverket.

Hyresgäster i kungsgårdens corps de logi efter 1995:

1995-2005    Carl Jan von Bergen

1999-2012    Rolf Svärding (1999-2005 andrahandshyresgäst under Carl Jan von Bergen)

2012-2013    Brit-Marie Svärding

2014-2016    Anna Möller Wrangel

2016-        Mats Werner


LITTERATURLISTA

Gripsholm 1537-1937, Sixten Strömbom (red.), Gripsholmsföreningen 1937
Bygden kring Gripsholm och Pax Mariae, O M Strandberg, Mariefred 1940
Gripsholm under Vasatiden, Per-Olof Westlund, Sörmländska Handlingar N:r 14, 1949
Mariefreds Stad, Ivar Schnell, Södermanlands Hembygdsförbunds sockenbeskrivningar nr  24, 1970
Kärnbo och Mariefred, Carl-Johan Clemedson, Sörmländska Handlingar N:r 30, 1973
Gripsholms Värdshus Berättar, Anna-Greta Gustafson och Gustav Lundberg, Axplock1989
Kartusianerklostret Mariefred vid Gripsholm, Carl-Johan Clemedson, Sörmländska Handlingar N:r 48 1989
Vårdprogram Gripsholms Slott Del II och III SFV 2012
Gripsholms Kungsladugård, Familjen von Bergen m.fl. (Särtryck ur Callandern?) 2014
Gripsholms Kungsladugård, Kunskapsunderlag, Staffan Hansing, K-Märkt 2015

Banbrytare inom fattigvården, folkbildningspionjär och oavlönad socialarbetare. Kultiverad. förmögen, filantrop.

I samband med en stadgerevision i Gripsholmsföreningen fick jag anledning att sätta mig in i vem Axel Hirsch var och fann en oerhört intressant och mångfasetterad människa som lämnat stora spår efter sig – och ändå inte!

Med det menar jag att han – utöver alla de donationer han gjorde under sin livstid – efter att generösa arvslotter till släktingar och vänner avräknats, vid sin död 1967, lämnade inte mindre än över 14 miljoner kronor (130 miljoner i dagens penningvärde) till 20 olika institutioner. Karolinska Institutet fick den största posten (8 miljoner), följd av Nationalmuseum som fick 2 miljoner och Samfundet S:t Erik som fick 1 miljon. Därefter allt från 25.000:- till en halv miljon till socialt och kulturellt inriktade institutioner och organisationer. Pengar som gjort oerhörd nytta och kunnat skänka glädje och livskvalitet till många! Och fortsätter att göra det!

Och detta till trots är det få människor om ens några, som vet vem Axel Hirsch var. Han tillämpade sannerligen det valspråk som brukar tillskrivas familjen Wallenberg, att verka utan att synas. Det finns få fotografier av honom. Inga stiliga oljemålade porträtt. Det skulle ha blivit ett som den unge Isaac Grünewald skulle ha målat av sin välgörare, men andra uppdrag kom emellan och det blev aldrig något portrtätt. Det enda jag efter mycket sökande fann var en bronsbyst som finns i ett av familjen Hirsch filantropiska stiftelsers kontor och som Nationalmuseum kostat på att göra en avgjutning av för Statens Porträttsamlings räkning – för att sedan ”begrava” i magasin! Det ska tilläggas att det är tack vare Axel Hirsch donation 1958 och testamentslegat 1967, som den kanske största delen av de porträttförvärv som Nationalmuseum gjort till porträttsamlingen sedan dess alls kunnat ske. Och samtliga de så kallade Hedersporträtt som varje år doneras till samlingen av Gripsholmsföreningen sker med hjälp av dessa medel.

Så vem var han då? Jag började givetvis googla och fann att det finns en biografi om Axel Hirsch, skriven på Svenska Akademiens uppdrag, av Hirsch släkting Per Wästberg. Hade också mailkontakt med såväl Per Wästberg som dennes bror Olle och deras kusin Carl E. Hirsch. Lånade hem och läste Per Wästbergs bok med växande intresse. Lånade också hem den första bok som fadern Oscar Hirsch satte i händerna på sin son: ”Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner samt märkvärdigaste fruntimmer” samt de två böcker Axel Hirsch själv skrev. 

Hirsch egna böcker är inga memoarer i egentlig mening men innehåller minnesporträtt av människor som han arbetat ihop med i de olika bostadssociala, folkbildande och fattigvårdande organisationer han ägnade sin kraft. Också äldre släktingar, gamla vänner och studiekamrater. Människor han ansett har varit betydelsefulla och värda att minnas. Att framhålla sig själv eller sina insatser synes ha varit honom helt främmande. I den sista boken från 1953 ”Minnen som dröjt sig kvar”, inleder han med ett kapitel om sin långa vistelse på Serafimerlasarettet i samband med att han visat sig ha en svårupptäckt benmärgsinflammation som höll på att ta hans liv. ”På sjukhuset” kallar han skildringen och han skriver i förordet att han placerat den först i boken ”emedan jag i densamma tycker mig bäst ha fått fram det jag velat”.
Jag kan hålla med honom. Det är strålande vackert skrivet. En bildframkallande miljö- och människobeskrivning. Överhuvudtaget har han en utomordentlig stilistisk förmåga och hade han inte kommit att ägna sig åt sin sociala verksamhet kunde han blivit en fängslande och inte oäven författare av romaner eller filmmanuskript. Hirsch själv betraktade en författare som "den som ur livets diffusa flöde räddade gestalter, öden, tankar och ögonblick".

Av de olika porträtten tyckte jag givetvis att det var roligt att läsa om personer som också jag själv upplevt eller på annat sätt kommit i kontakt med: Harald Lettström som var gift med min farmors kusin och vars hem på Djurgården jag gästat några gånger och vars barnbarn tillhör mina kära vänner, förläggaren Folke Lars Hökerberg med hustru Eva – journalist och chefredaktör för tidskriften IDUN, som var föräldrar till en av mina klasskamrater, och nästgårdsgrannar till skolan. Slutligen också författaren Gustaf Lindqvist, signaturen Mari Mihi! Legendarisk siste borgmästare här i Mariefred med bostad och ännu befintligt tjänsterum i Rådhuset i Mariefred. Idag passande nog fungerande som kommunalt bibliotek. Hirsch berättelse om denne märklige man kommer jag att återge i annat sammanhang.

Det är märkligt att tänka sig den tidsmässiga spännvidd som finns här. Hirsch föddes samma år som Sverige fick gemensam tid! Alltså klockan var tolv på en och samma gång i hela landet! De första hästspårvagnarna började rulla i landet. Thomas Edison demonstrerar för första gången elektriskt ljus offentligt. Och Albert Einstein föds! Och samtidigt skriver han om människor som också jag haft förmånen att få träffa under mitt liv eller som varit mycket närvarande också i mitt liv, som Beyron Carlsson, Calle Björkman m.fl. 140 år!

 

Intressant var också att läsa om Isaac Grünewald som tidigt blev en av Axel Hirsch främsta protegéer. Hirsch lärde känna denne unge konstnär i vardande genom den Mosaiska församlingen och insåg omgående potentialen i hans måleri. Tillsammans med sin vän Nils Geber, underhöll han Grünewald så att denne kunde fullfölja sina studier hos Matisse i Paris. Hela tiden med korrespondenskontakt. I en av Hirsch böcker finns ett stort antal brev från Grünewald återgivna (med dennes tillstånd kort innan han dog). Det hade också varit intressant att få läsa några av Hirsch brev till Grünewald.

Jag återger en härlig passage i ett av breven från den unge självmedvetne Grünewald i ett läge där välgörarnas stödperiod uppenbarligen var tänkt att avslutas. Brevet är daterat Paris den 21 maj 1911 ställt till både Geber och Hirsch:

"Jag vet nu ej till hvem jag skall vända mig annat än till Er, som så länge hjälpt mig. Jag besvär Er om att ej släppa mig nu. Jag måste och skall fram! Jag är öfvertygad om min begåfning och vet att jag skall lyckas. Huru många konstnärer har kommit fram före 30-40 årsålder? Jag är bara 21 år. Ge mig blott 3 år ännu. Tre års studium i lugn och ro så att jag äfven en gång kan få i grund misslyckas för att sedan lyckas så mycket mer. Hittills har jag ju ej haft råd eller tid att misslyckas, då jag måste ha arbeten att ställa ut. Och det är en välkänd sak, att en konstnär lär sig lika mycket om ej mer på att i grund misslyckas som på att lyckas. Vore jag en medelmåtta så vore kanske den studietid jag har bakom mig nog. Men jag syftar högre och ser också vanskligheterna, och vore det så 20 år till skulle jag vara glad. Men jag begär endast några få. Och jag skall spänna mig till det yttersta. Tre år! Det gör en fix summa 9.000 kr. Alla våra rika judar med konstintresse och goda affärsmän! Är det så farligt att riskera denna öfverkomliga summa på en ung konstnär som vill och skall fram? 9.000 kronor! Det är den summa akademien offrar på den ena oduglingen efter den andra. Då de har gått igenom akademien får de kunglig medalj och 3 år att fortsätta på. Min akademitid är slut. Min kungliga medalj är min tro på mig själv. Men de 3 åren måste NI ge mig. Förlåt mig att jag så tränger mig på Eder men hvem skulle hjälpa mig annars? Och jag är förtviflad. Det finns säkert 9 konstintresserade i Stockholm. 1.000 kr. är en låg skatt på denna gudagåva: att ha konstsinne. Af Er begär jag endast några timmar och tro på min begåfning och då måste Ni lyckas! Framtiden skall då utvisa om Ni behöfver ångra Eder.
Med största högaktning och tillgifvenhet
Eder alltid tacksamme
Isaac Grünewald"

Sammantaget insåg jag efter läsningen av och om honom och därmed något ha lärt känna Hirsch, att när landshövdingen Bo Hammarskjöld på 50-talet föreslog sin vän att denne genom en donation till Gripsholmsföreningen skulle bidra till att inom Svenska statens Porträttsamling på Gripsholms Slott, skapa ett avgränsat svenskt pantheon, ett hedersporträttgalleri över svenskar som gjort betydelsefulla insatser för sitt land och dess samhälle och kultur, så appellerade detta alldeles säkert till Axel Hirsch hela person och bakgrund. Han inte bara donerade en då avsevärd summa för att tanken skulle kunna förverkligas utan också genom sitt testamente ännu mer pengar för att säkra att detta hedersporträttgalleri också för framtiden skulle kunna kompletteras. Hans donation är också så helt i linje med hans tillbakadragenhet, att inte framhålla sig sjålv utan dem han anser gör de verkliga insatserna (medan han "bara" bidrar med pengar?). Detta genom att föreskriva att donationen inte ska bära hans namn utan Bo Hammarskjölds!


Axel föddes alltså 1879. Ett år senare skulle modern föda hans lillasyster men det hela gick så illa att såväl mor som barn dog.

För fadern, Oscar Hirsch , blev detta en katastrof han aldrig hämtade sig ifrån. Mellan honom och hustrun Fanny fanns glädje, kärlek, uppsluppenhet och framtidshopp. Allt detta tycks ha släckts hos Oscar när hustrun dog. Han blev aldrig en särskilt närvarande far för sonen Axel i och med att han begravde sig i arbete, för att som Axel senare skriver, döva sin sorg. Arbetet blev ett opiat. Om Oscar finns inte så mycket personligt att berätta, det är som Per Wästberg skriver om sin äldre släkting: ”En man som inte skrattar föder inga anekdoter”.

Axel var emellertid ett snällt barn som sällan togs i upptuktelse. Han hade en betydande frihet eftersom modern var död och fadern ofta frånvarande.

Fadern gjorde honom medveten om hans sociala skyldigheter. Eftersom han inte var ”född till arbetshjon på Grubbens, inte registrerad för venerisk kontroll på Eira, inte såld på auktion eller omhändertagen som kringstrykare”, så var han priviligierad. Med Oscars tolkning innebar det att han borde arbeta för dem som i motsats till honom tvingades tänka på sig själva och sin överlevnad. Han måste leva under sina tillgångar för att så förvalta dem för andra. Familjen var i likhet med många andra av de tidigt invandrade judiska familjerna, mer eller mindre religiöst sekulära. Däremot var nog den mosaiska församlingens sociala liv väsentligt.

 

Oscar inpräntade också i sin son följande: "Var inte den du är, var den du kunde bli"!

Som enda barnet fick han delta i de vuxnas tillställningar – förutsatt att han yttrade sig först då han blev tillfrågad. Ingen bad honom springa ut och leka. Oscar lade knappast märke till honom. Därför var det rörande att läsa Oscars brev till sin son om dennes kärleksbekymmer i lite vuxnare ålder.  Breven var långt varmare och ömsintare än vad skildringen av den ”frånvarande” fadern, som slöt sig inom sig själv och aldrig kom över sin sorg, antydde.

En man som under studieåren och senare i livet kom att betyda mycket för Axel Hirsch var den blivande ärkebiskopen och författaren Nathan Söderblom som en gång, oanmäld, höll ett lysande tal inför en hänförd skara studenter som satt och åt vid långbord uppdukade i Skoklosters slottsallé. Många år senare träffade Hirsch Söderblom i ett sammanhang som rörde faderns filantropiska verksamhet och Axel nämnde då att Söderbloms tal den gången betytt oerhört mycket för honom. Hirsch berättar i en av sina böcker att några dagar senare kom ett paket med en vackert inbunden bok av Nathan Söderblom med en vänlig dedikation. Hela Skoklostertalet fanns i boken och Hirsch återger hela talet i en av sina böcker. Även Per Wästberg återger i sin bok om Axel Hirsch ett kortare utsnitt:


”För kommande tider, när mången blixtrande genialitet och senare klokskap slocknat i glömskans natt, skola dessa ord och hänförelsen som de tänt, lysa förklarande och försonande på vårt sekels änne....

Nu ligger faran i de yngsta folkens ömtålighet för nationalitetssjukdomens smitta... Den dådkraftiga lycksalighetsvissheten från seklets början blev rubbad, när i världsloppet och människans liv avgrunder upptäcktes, som överhöljs av optimismens grönskande lövverk. Goethes och Tegnérs harmoniska mänsklighet stod sig slätt i ljuset av Kierkegaards och Ibsens röntgenstrålar. Humanitetens klara luft svärtades av stenkolsröken, dess jubelsång överöstes av knot och kvidan från industrialismens grottekvarn.

Vägen är tung från det Rousseuska natursvärmeriets veka vemod till den tävlingskamp, Darwin såg i tillvaron och till Schopenhauers förtvivlan över viljedriftens lönlösa smärta...
Över de andra krafterna i utvecklingens kamp står den lidande rättfärdighetens tålamod, ännu högre den i döden samvetslydige, sig offrande, troende kärleken...”

Söderbloms maning om att aldrig hejda sig halvvägs blev viktig för Axel.

Axel Hirsch var i grunden moralist. Tidigt ivrande för jämställdhetssträvanden och för socialt utsatta människor. Erinrade om Elsa Eschelssons tragiska öde: juristen som tog sitt liv då hon inte fick den post vid universitetet som hennes meriter berättigade till men som oskrivna värdenormer förvägrade henne.

Eftersom bostadsbyggande ”låg i släkten” kom mycket i hans liv att handla om just bostäder för sämre lottade och utsatta människor.

Verdandist sedan första Uppsalaåret. Föreningen lärde honom att politik är öppna samtal mellan medborgare av olika åsikt. Idén om det offentliga rummet var motsatsen till rasism, elitism, särbehandling och påtvingad eller eftersträvad segregation. I Verdandi fann han klart förnuft, hjälpsamhet, engagemang i andra människors livsöden.

Han valde bort den akademiska banan eftersom han kände att den skulle begränsa honom. Han såg armod och otillfredsställelse inpå knutarna och insåg sitt kall. Han hade också lovat sin far att aldrig ta betalt för sina arbetsinsatser.

Han hade lätt för att beundra handlingens män men ville inte nöja sig med att studera deras bedrifter. Dock var han ingen romantiker som trodde han kunde utföra stordåd som individ. Han tillskrev sig ingen nyskapande kraft, däremot en lugn klarsyn och en känslighet för elden hos andra.

Om människan kastade av sig fördomarna, ifrågasatte konventionerna och blev fri att växa genom ett ocensurerat kunskapssökande, då skulle hon förändras. Historien fick aldrig förträngas, endast omprövas.

Han kom in i diskussionsföreningen Studenter och Arbetare i Uppsala. Enl. DN var Stockholms motsvarande den mest livaktiga diskussionsföreningen. Idén att ordna läsestugor i Stockholm väcktes här liksom fröet till arbetarhem. Liksom till ABF.

Många är de människor och organisationer som fått glädje av Axel Hirsch och hans släktingars insatser och pengar. Finns bland dagens rika och förmögna, människor som utan tanke på egen vinning vill offra sin tid, sina krafter och sina pengar för andra som inte fått samma förutsättningar på det sätt som Axel Hirsch gjorde?


Källor:
Per Wästberg, AXEL HIRSCH, Svenska Akademien 2002 (Flitigt citerad ovan)
G H Mellin, Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner samt märkvärdigaste fruntimmer, 1840-49

 

UPPDATERING JULI 2022: Nu äntligen har Axel Hirsch byst kommit till Gripsholm där den återfinns i gallerikorridoren på Tredje Våningen.

 

 

”Den ende nu levande som hållit varje föremål på Gripsholms slott i sin hand” brukade han säga om sig själv efter att ha lett den stora generalinventeringen på slottet på 80-talet.

Men i sanningens namn var det faktiskt hans mamma Greta som jag lärde känna först. Hon var en av de glada härliga ”tanterna” hos Carl Jan Granqvist på Grythyttans Gästgifveri på 70-talet då familjen firade mellandagar och nyår där. Det var Carl Jans mamma Mai, Åkes mamma Greta och så Valborg och Sickan. Den sistnämnda var barnens absoluta favorit med sagoläsning och hyss. Dessa kvinnor gav en god och glad grundton till hela upplevelsen.

 

I mitten på 80-talet blev jag tillsammans med bl.a. Bie Seipel engagerad i Jubileumskommittén för Gripsholms 450-årsjubileum 1987. Planeringen började flera år innan och leddes av vår vän, slottsfogden John Crafoord. En av de första som knöts till projektet var Åke Livstedt, som blev primus motor för den kungliga supé som kom att bli stilbildande och förebild för bl.a. den moderna Nobelbanketten. Själv fick jag ansvar för finansiering och för den teaterföreställning som Dramatens toppgarde genomförde på Gustav IIIs Teater och som inledde jubileumskvällens firande.

 

Jag tror inte någon har upplevt en så genomtänkt och noggrant planerad historisk måltid som den Åke orkestrerade i Rikssalen på Gripsholm. Med rätter från slottets alla århundraden framburna i storslagna processioner av människor klädda i tidstrogna kläder och ofta i roller av verkliga historiska personer, ledda av en marskalk med en vacker specialkomponerad stav av Gunnar Cyrén som tillsammans med övriga speciellt framtagna bestick och glas finns att beskåda på slottet. Med specialskriven ”Gripsholmsmusik” av Sven-Erik Bäck och med ”Den Stora Överraskningen” i rollen som Gustav Wasa, som ledde processionen med efterrättens tårta. Framför det verkliga majestätet demaskerade sig denne dramatiskt och visade sig vara ingen mindre än Jan Myrdal, som i ett tal för sin ”efterträdare” på tronen, gav prov på en oanad respekt för denne och hans roll.

 

Drottningen viskade långt senare i Åkes öra att supén på Gripsholm fortfarande var oöverträffad av alla de historiska måltider hon upplevt. Och vi som var med kan bara instämma.

Bie och jag fortsatte samarbetet med Åke under många år och arrangerade specialvandringar på Gripsholm för en grupp av slottets vänner. Vandringar som tog oss genom århundradena och genom utrymmen som normalt inte visas och där Åke delade med sig av sina enastående kunskaper om slottet, dess inventarier och historia. Inte sällan visade han UF-bilder (som en av deltagarna kvicktänkt kallade Åkes mobila motsvarigheter till OH-bilder: ”Under-Feet-bilder”). D.v.s. utlagda på golvet framför gruppens fötter för att alla skulle kunna se.

 

Om dessa vandringar kan ni läsa mer HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR.

När Åke flyttade från sitt barndomshem på Roslagsgatan ut till Nockebyhus gav han mig förtroendet att förteckna och till Gripsholmsföreningen, för hans räkning, överlämna en omfattande samling av böcker, skrifter och annat kring slottet och däribland inte minst hans tyvärr aldrig publicerade manuskript till en praktbok om den kungliga supén 1987.

 

På grund av sin sviktande hälsa avböjde han för några år sedan flera vandringar. Då Åkes intresse för de tekniska landvinningarna på den digitala fronten var begränsad, kom våra kontakter att inskränka sig till goda hälsningar via sms till jul och påsk.

Men de oförglömliga stunderna vi upplevt med Åke i ”Ödenas Röda Slott” kommer för alltid att bevaras med glädje och saknad.

Förra söndagen hade jag förmånen att vandra runt på Gripsholm med Åke Livstedt (mannen som är den ende någonsin som hållit varje föremål på Gripsholms slott i sin hand!) tillsammans med ett trettiotal av Åkes gamla slottsguider, medhjälpare och tillika servitörer och ouvreuser vid den kungliga supén i Rikssalen på slottet för 25 år sedan.

 

Avsikten var att återse de olika platser som kom i bruk för supén: Rikssalen förstås, men också övre rustkammaren som då helt hade plastats in och gjorts till ett effektivt serveringskök med rundgång för serveringspersonalen. Inte en knappnål ens hade slagits i tegelväggar eller trägolv. Allt var fribärande och väggar, golv och tak helt skyddade. Genom den lucka som finns i golvet och som var avsedd för krut och kanonkulor, hade byggts en hiss med vilken maten kom upp från tillagningsköket på annan plats. I den smala trappan intill dörren till övre rustkammaren, hade alla servitörerna sin plats två och två på trappstegen. Därifrån skulle de 70 snabbt och i god ordning runda serveringsdisken i rustkammaren, fukta sina vita vantar på en därför avsedd svampduk och plocka med sig två tallrikar var, för att sedan i värdig procession skrida in i Rikssalen till sina resp. bord – och stolar! Varje steg fanns inritat, planerat, klockat och repeterat i förväg för att ingenting skulle fallera. På givet kommando från marskalken som stötte sin av Gunnar Cyrén tillverkade stav i golvet, satte de först ner en tallrik framför den ena av de två gäster de betjänade, backade och därefter böjde sig alla samtidigt framåt igen med nästa tallrik till gästen bredvid.

Det hela skedde med en fantastisk precision.

 

Men vi fick höra att staven efter allt stötande i golvet, omgående efter festen fick tas tillbaka till Gunnar Cyrén för att förstärkas, eftersom slottsmodellen i silver som kröner staven höll på att trilla av. Marskalken berättade också att detta blev en lärdom när Nobelmiddagsutformningen sedan tog vid, med Gripsholmssupén som förebild (inkl. en marskalksstav med Stadshuset i modell på krönet, av Gunnar Cyrén), så fick man bygga en särskild trälåda för marskalken (som efter Gripsholmssupén tjänstgjorde vid Nobelbanketterna ytterligare ett tiotal år) att stöta staven mot eftersom det inte hördes när den stöttes i Blå Hallens marmorgolv och dessutom riskerade att Stadshuset på stavens krön skulle falla till golvet.

 

Åke berättade också om den presumptiva katastrof som hans kära Mamma Greta, salig i åminnelse, kunde förhindra. När Åke kom hem och berättade en vecka före supén att han suttit på slottet och vikt servetter (dessa bröts i fem olika mönster, ett för vart och ett av slottets århundranden), utbrast Mamma Greta: "Är Du inte klok – i ett stenhus!"

 

För hon visste ju att ett stenhus lagrar mycket fukt i sina väggar och i all synnerhet under en sommar som 1987 då det regnade häftigt hela tiden. Servetterna skulle slokat som utjänta tulpaner efter bara några dagar om inget gjordes. Men då kunde Åke få hjälp av slottssnickare Franzén som monterade upp ett antal kupévärmare som såg till att hålla servetterna styva tills det var dags!

 

 

En av ouvreuserna mindes att det hade kunnat gå riktigt illa med den stora paradtårtan i form av Gripsholms Slott, som skulle bäras in på en "bår" för att skäras av Majestätet själv. I väntan på att det skulle bli dags för tårtan, så stod den i ett förrum, där också den väl maskerade Jan Myrdal väntade på sin för alla så överraskande entré. I spetsen för sitt kungliga följe skulle Gustav Vasa göra entré i en procession för att inför sin "efterträdare" Kung Carl XVI Gustaf demaskera sig och framföra ett högst egenhändigt skrivet tal (som ingen fått läsa i förväg!) till Kungen.

 

Alltnog, det bar sig inte bättre än att Myrdals stora rock fastnade i handtaget på den "bår" på vilken tårtan väntade. Utan att veta eller titta efter, vad han fastnat i (han hade sin stora ansiktsmask på sig vilken delvis skymde hans sikt) var han på väg att fullt naturligt dra åt sig rocken vilket obönhörligen fått till följd att hela jättetårtan gått i golvet med dunder och brak, om inte ett par rådiga servitörer grabbat tag i "majestätet" och handgripligen förhindrat honom från att röra sig innan han kunnat lösgöras från tårtan!

 

Att Jan Myrdal ens åtog sig detta uppdrag: att hemligen maskera sig till en kunglig despot, klä sig i trikåer, delta i ett historiskt "jippo" och till råga på allt hålla ett tal och harangera den nuvarande Kungen. Det var väl ändå otänkbart för en rabiat revolutionär som Jan Myrdal, eller...?

Åke var inte heller särskilt optimistisk när han ställde frågan till Myrdal. Men denne var inte alls omöjlig. Han hade bara tre villkor: att han skulle få ha trikåer – för han tyckte han hade snygga ben som han aldrig fick visa, att han själv skulle få skriva sitt tal och att ingen annan fick läsa det i förväg!

Det vore en felaktig beskrivning av verkligheten om jag sa att Åke inte var orolig för vad Myrdal skulle hitta på att säga i sitt tal, men också här överraskade denne märklige man, genom att hålla en lysande expose över Gustav Vasa och hans verk och betydelse.

 

Om allt detta kanske Åke berättar när vi – 80 personer – på söndag återigen, efter 25 år, bänkar oss i Gustav IIIs Teater på slottet för att i bild och tal få den kungliga supén och dess förberedelser beskrivan av Åke, följt av den teaterföreställning, "En afton på Gripsholm" som de mest lysande av Dramatens skådespelare: Jarl Kulle, Anita Björk, Sif Ruud, Birgitta Valberg, Jan Malmsjö, Sven Lindberg, Ingvar Kjellson (även regi), Ulf Johansson, Jan-Olof Strandberg m.fl. framförde vid jubileumshögtiden 1987. Föreställningen sändes och spelades in av Sveriges Television och nu får vi möjlighet att se föreställningen på stor duk i själva teatersalongen. Att åter få sitta på teaterns bänkar och uppleva den unika föreställningen blir något alldeles extra. Inte sedan 1789 har det spelats teater på den scenen och inte lär det ske igen i vår livstid – om någonsin. Nationalmuseum, som ansvarar för teaterns originalkulisser, hotade med att ta hem alla dessa om jubileumskommittén så mycket som lät en nykter landshövding beträda scengolvet. Med mycken list lyckades det dock! Kanske dyker föreställningen också upp i Minnenas Television och kan då varmt rekommenderas. Inte bara är det ett lysande skådespeleri utan också ett lysande manuskript, författat av Kaj Lundgren, signaturen Kajenn.

Planschen över Fredrik Lilljekvists stora restauration av Gripsholm

Idag var det dags för höstens rundvandring på Gripsholm med Åke Livstedt, mannen som är den ende nu eller någonsin levande som hållit varje föremål på slottet i sin hand! Det berättade han att han "tvingades" göra när han var ansvarig för den stora inventering som skedde för ett antal decennier sedan.

Bie Seipel och jag bjöd våren 2009 in ett antal vänner och bekanta till en rundvandring med Åke, med fokus på Gustav IIIs Gripsholm och 1700-talet. Intresset var så stort att vi tvangs upprepa evenemanget på hösten. Den tid som är Åkes egen favoritsäsong på slottet. Och visst är det mysigt att i novembermörkret och med regnet ihärdigt fallande kunna få gå in i den mysigt  – om än bristfälligt – upplysta borgen. Med fladdrande levande ljus och känsla. Intresset var fortfarande påtryckande. Våra vänner ville ha mer!

Så 2011 blev det ännu en vandring men med fokus på 1800-talets Gripsholm. Lika bedövande intressant. Det eggade oss till ytterligare en vandring idag och då koncentrerat kring Fredrik Lilljekvists stora restauration på 1890-talet då slottet enligt malicen gjordes "aendnu gamblare"!


Samling på yttre borggården. Mannen i vit jacka och keps är vår trogne medvandrare, förre slottsfogden på Gripsholm, Översten John Crafoord som vanligt åtföljd av ett nytt barnbarn! Alla ska läras!

Som vanligt samlades vi på yttre borggården där Åke inledde med att berätta om de förändringar som skett av slottets exteriör vid Lilljekvists restauration. En del av dessa har av senare "expertis" ansetts "ohistoriska" och avlägsnats. Men Åke menade att ingen annan renovering, vare sig förr eller senare har varit så väl förberedd och genomtänkt som Lilljekvists.


Åke visar bilder, Maren von Bothmer skyddar!


Gripsholm hade ju fram till Carl XVs tid fungerat som ett kungligt sommar- och jaktslott. Som sådant hade det utvecklats organiskt efter varje generations behov och moden. Men nu ville man istället göra slottet till ett historiskt panorama över århundradena. Turismen hade börjat växa fram och de kungliga behoven av slottet minska. Nu skulle här Sveriges historia visas fram. Man hade ju inte minst alla porträtten av Svenska kungligheter och stormän.


Här berättar Åke om vad de numera oputsade fasaderna avslöjar, om karnapet och om den "brunn" som pryder inre borggården men som tillverkades för den "modell-Gamla-stan" som uppfördes på Djurgården vid den stora konstindustrimässan 1897 men som på 60-talet sattes upp här istället!

För att kunna göra en "naturlig" rundvandring fick besökarna på vissa ställen ta sig runt via baktrappor som tidigare endast varit avsedda för tjänstefolket och p.g.a. detta kommer man idag in i t.ex. slottets rikssal bakifrån, även om man tack vare att tronstolens placering ändrats, inte kanske upplever det så.


Här är det Astraksalen som får sin förklaring!

Men man kan inte endast tala om Lilljekvists renovering utan att också beröra tidigare förändringar eller senare. På 1950-talet gjordes en ny större – även om den aldrig framställdes som så – men långt ifrån lika välmotiverad och genomtänkt renovering som delvis avlägsnade delar av Lilljekvists åtgärder därför att det antikvariska modet förändrats. T.ex. ansåg man Lilljekvists vitkalkning av inre borggårdens väggar med krusidullmåöning runt fönstren, som ohistorisk och knackade helt sonika bort den. Men som Åke påpekade: aldrig någonsin hade man på den tiden avsett att lämna tegel synligt. Att putsa teglet var ett sätt att skydda detta och förlänga dess liv. Samtidigt gav det ljus åt den annars så mörka inre borggården. Det enda goda borttagandet av putsen kan sägas ha fört med sig är att man nu kan åskådliggöra åtskilliga av de olika förändringar som skett i slottet genom århundrandena. Man ser spår på fasaderna av igenmurade fönster, man ser spår av trapphus och man ser spår av att en våning tidigare varit två o.s.v.


Allt ljus på John Crafoord!


Åkes kunnande om slottet och dess historia är oöverträffat och hans förmåga att förmedla detta kunnande till oss andäktigt lyssnande medvandrare är lysande.


Bie berättar om maten.

Vandringen slutade denna gång framför den stora planschen som syns överst och som illustrerar Lilljekvists restauration. Planschen hänger sedan länge i Kronköket där vi sedan avslutade denna som vanligt superintressanta eftermiddag med en god måltid. Denna gång nästan till hundra procent närproducerad. Gäddfärs med romsås från Sjöbris i Stallarholmen, potatissallad och stenugnsbakat bröd från Printzens, också i Stallarholmen, som även försåg oss med den goda äppelkakan till kaffet.




Det var bara vinet som kom från Italien och vattnet från Stockholm!

Nästa år är det 25 år sedan det stora 450-årsjubileet på slottet som med andra ord fyller 475 år. Vi kommer att uppmärksamma detta med ytterligare visningar med Åke. Dels om bordsdukningar genom århundrandena och dels om slottet på 1900-talet.

Här på Gripsholms yttre borggård med Kronkökets gråstensväggar i bakgrunden (ursprunglig del från Bo Jonson Grips kastal) inleddes som vanligt specialvandringen med Åke Livstedt (i svart skinnjacka t.v.)

Efter ett uppehåll under 2010 p.g.a. olyckliga omständigheter återupptog Bie Seipel och jag de populära specialvisningarna av Gripsholms slott ur skilda synvinklar, med konstvetaren, måltidsforskaren m.m. Åke Livstedt. Denna gång med fokus på 1800-talets Gripsholm fram till den stora renoveringen 1896 (då slottet blev "ändnu gamblare"). Renoveringsepoken blir föremål för nästa vandring i höst.


Den här gången hade vi uppgraderat till "IM-bilder" (I Midjehöjd). Sist lade Åke ut bilderna på golvet och Niklas Mörner myntade uttrycket att vi i brist på OH-utrustning istället hade UF-bilder = Under Fötterna.
Här är det bilder ur Billmarks Gripsholmsverk som fick illustrera hur slottet tog sig ut på 1800-talet.


Här fick vi veta hur Rikssalen såg ut på Karl XVs tid då slottet nästan fungerade som jaktstuga för kungliga sällskap och det dukades upp för festliga middagar under tre stycken jätteliga takkronor gjorda av papier maché (varav en numera hänger i Mariefreds biolokal).

Gripsholm är ju fortfarande ett kungligt lustslott och Kungen kan närsomhelst stå utanför dörren och kräva logi och mat. Även om det inte sker i samma utsträckning som förr så är dock kungafamiljen förhållandevis flitiga besökare på sitt slott. Kungaparet firade också sitt silverbröllop här 2001.

Vi fick också veta att det förr när någon utsågs till Hovsångare eller Hovpredikant eller liknande ingick att man "vid resa söderut fick rätt till en övernattning på Gripsholm". Den sista som utnyttjade detta privilegium var operasångerskan Kerstin Meyer.

Det tillverkades mycket möbler till slottet på 1800-talet. Möbler som i stor utsträckning fortfarande finns kvar. Åtskilliga tillverkade av lokala möbelsnickare.

Som vanligt avslutades vandringen med en snabb genomgång av världens första Hlton-hotell - Kavaljersflygeln. Denna gång den översta våningen där rummen ännu bär gamla 1800-talstapeter på väggarna. Kavaljersflygeln är nu under renovering p.g.a. alla de fuktskador som uppstått genom att man slutat använda rummen. Slutenheten har gjort att fukt aldrig vädras ut utan har anfrätt väggar och möbler på ett mycket olyckligt sätt. Nu installeras klimatreglerande utrustning m.m. men det bästa vore givetvis att man faktiskt visade våningarna också för besökare och att slottets sommarguider - liksom förr - kunde tillåtas bo i rummen på någon av de fyra våningarna under sommaren. Ett hus som används åldras bättre än ett som överges.



Och som vanligt avslutades visningen med en måltid i det gamla Kronköket vars stora spisar tillkom just på 1800-talet. Där hade det dukats upp rökt regnbågslax, sallad, ost och bröd från lokala producenter. Dryckes- och kaffebordet fick dock hållas avskilt då det endast innehöll avståndsproducerade godsaker!

Vid borden utspann sig glada konversationer men också kritiska. Man ifrågasatte "tristessen" i den svenska museala hållningen. Jag berättade om de tre "V" som infördes under förre ståthållare på Stockholms Slott: "Värna, Vårda och Visa". Själv har jag alltid hävdat att man glömt ett fjärde "V" som skulle stå för "Våga". Att också våga gå utanför det fyrkantigt faktiska och kunna "leka med historien" för att göra den levande och tillgänglig också för en modern publik.

Men också här kolliderar två intressenter: de som vill se ökande besökssiffror mot dem som tycker det är bra med färre besökare för det sliter mindre på slottet.

Men man måste ha i åtanke att detta är allas vår egendom. Den ska finnas tillgänglig för alla som vill uppleva vår svenska historia på ett direkt och levande sätt. Idag känns till och med det "V" som står för "Visa" hotat. Gripsholm har en enastående fatbur fylld med unika textilier. Att dessa måste skyddas för att kunna bevaras är helt klart, men idag finns tekniska möjligheter att också visa känsliga textiler och man borde också kunna visa dessa skatter för mindre sällskap.


Warwick Castle utanför Birmingham lockar stora besökarskaror genom att vara "besökarorienterat" med National Trusts välsignelse.

Jag brukar hänvisa till vad National Trust i England kan göra utan att för den skull göra avkall på museal saklighet, på Warwick Castle vid Brimingham. Här möts besökarna redan vid biljettkön av en burdus och fräck stallfogde från 1600-talet som hutar åt folk utan urskiljning. I parken kommer den röde riddaren till häst i full mundering. Under ekarna sjunger en och annan lutsångare och inne på slottet finns uppbyggda historiskt korrekta tablåer med vaxdockor (och levande aktörer) som åskådliggör slottets historia tusen gånger bättre, roligare och mer minnesvärt än vad våra svenska, ofta dödstrista, museilärare (de får inte ens heta guider) förmår. Att också vår musievärld invaderats av en Luthersk-Calvinistisk skuldpåläggning där man tyngd av stundens allvar förväntas inta en lågmäld och hukande ställning när man inträder i de gamla salarna är för sorgligt.


Här äger det rum bataljer runt vallgraven vid Warwick Castle till besökarnas förtjusning.


Och från slottmuren kommer spröda toner från en luta.



Och inne i slottsgemaken går det "livligt" till!

Låt riddarna runda Griptornet, eldslukarna utöva sina konster på rännarbanan. Låt Grå Damen skönjas i gemaken och Gustaf IIIs ande på teatern. Kort sagt blås lite liv i Gripsholm.

Ni kan läsa om de tidigare två rundvandringarna med Åke Livstedt här och här.

Igår kväll upplevde jag en härlig konsert i Rikssalen på Gripsholm med barytonsångaren Karl-Magnus Fredriksson. Det minde mig att jag inte berättat om årets porträttillskott till Hedersporträttsamlingen som avtäcktes vid Gripsholmsföreningen årsmöte i början av juni.


Styrelseledamoten Annika Hagström berättar om hur den filmade intervjun kom till.

Bak det gula täckelset dolde sig ett fotografiskt porträtt av Ingvar Kamprad. Ett genialt porträtt av fotografen Thomas Wågström som fångar hela bilden av en genialisk man, Ingvar Kamprad, Elmtaryd, Algunnaryd eller IKEA.

När jag såg det associerade jag direkt till en helgonbild. Kamprad har en färgskiftning i sitt gråa hår som får det att se ut som han har en religiös kalott lite på sniskan och han håller sin insexxkruv i en välsignelseliknande gest.

Och fotografen bekräftade denna avsikt när han berättade om hur porträttet kom till. Han påpekade också den valvliknande belysningsskuggan i bildens överkant.

Han berättade också om svårigheterna att få till en tid med Kamprad för att kunna göra porträttet. Att detta måste bli fotografiskt framgick med all önskvärd tydlighet för när skulle Kamprad som beskriver sitt liv så som att han bor på hotell och flygplatser, någonsin haft tid att "sitta för ett porträtt".

Istället blev det någon timme i samband med invigningen av ett IKEA-varuhus, då fotografen och hans objekt kunde "gå bakom" en stund och ta fotografiet.

Inte heller hade Kamprad möjlighet att själv närvara vid avtäckningen. Det skylldes på problem med hälsan vilket väl inte vore otroligt med tanke på det tempo denne man håller i sitt liv.

Istället lyckades man med hjälp av styrelseledamoten i Gripsholmsföreningen, Mariefredsbon och TV-journalisten Annika Hagströms hjälp få till en filmad intervju som vi alla fick ta del av i Rikssalen. Första gången jag upplevde en filmduk där.

Det blev ett lika träffande filmporträtt som den stillbild som var orsaken. Filmen visar denne i grunden enkle man som äger en otrolig självinsikt och en grundtrygghet i sig själv.

"Ja, jag är mycket rik!" säger han eftertänksamt och förklarar sedan hur lite det egentligen betyder för hans liv. Istället är det hans företag - eller rättare sagt - hans bild av det företag som är hans liv, som har betydelse. Vi som hade förmånen att vara på plats, var rörande överens om att denna intervju borde få en större spridning.

Kamprads betydelse för Sverige och Sverigebilden står inte monarkin efter. Jag har länge föreslagit att vi skulle slopa UD och överlåta Sveriges diplomatiska förbindelser med omvärlden till IKEA. Bättre ambassader kan man inte tänka sig.


Årets hedersporträtt i två upplagor!

Åke Livstedt inleder vår vandring runt Gripsholm. Slottsfogden Claes Göran Hedén(i kostym strax bakom Åke)  har just hälsat oss välkomna till slottet. Den f.d. fogden John Crafoord (i grå rock till höger) lyssnar uppmärksamt.


Här syns Gustaf IIIs mest påtagliga tillägg till slottet i bakgrunden, Kavaljersflygeln ("det första Hiltonhotellet"). De mörka fönsterpartierna är bjälklagen mellan våningarna. Vad som ser ut som en tvåvåningsbyggnad är således en fyravåningsdito.

Den strålande vårsolen lyste över den utvalda skaran på Gripsholms yttre borggård. Men den kvardröjande vinterkylan bet i kinderna.

Bie Seipel och jag hade bjudit in ett gäng entusiaster till en special-  - och mycket speciell - visning av slottet under ledning av vännen Fil.lic Åke Livstedt.  Som ansvarig för den stora inventering som skedde på slottet för många år sedan nu, torde Åke vara den enda levande människa som i sina händer hållit varje föremål som finns på slottet.

Åke är konst- och kulturhistoriker med en bred intressesfär. Han stod för utformningen av den berömda supén vid Gripsholmsjubileet 1987. Och med den som bakgrund blev han 1991 "pappa" till omdaningen av Nobelbanketten.

2004 mottog han Skansens och Nordiska Museets Arturpris med följande motivering: "Konst- och kulthistorikern Åke Livstedt tilldelas Arturpriset 2004 för sitt outtröttliga kulturhistoriska engagemang. Med folkbildarens och lärarens kunskap om historiens betydelse för framtiden har han bl a förnyat Nobelfestens dukning och Stockholms Konserthus textilier. Båda dessa har givit svenskt konsthantverk och konstindustri betydande uppmärksamhet."

Åke skulle nu guida oss genom slottets både kända och okända skrymslen och vrår under de närmaste tre timmarna. Det blev en resa genom den svenska historien, kanske med viss emfas för tiden runt Gustaf III som betydde så mycket för Gripsholm - och för vilken Gripsholm också betydde mycket.

Jag förstod Åkes speciella ställning på slottet då jag - som är väl förtrogen med alla restriktioner som omger ett kungligt slott som dessutom innehåller sådana konst- och kulturskatter - ville kolla om gruppen fick komma in på de ställen Åke ville visa och fick det omedelbara svaret att "det var inga problem. Vi låser upp överallt där Åke vill fram".

Och inte nog med det - han fick sova över i ett av gästrummen i den gamla Oldfrubostaden också! Visserligen har hustrun och jag också haft ynnesten att sova över i Ståthållarflygeln som en av de gamla slottsfogdarnas gäster en gång då jag fick njuta av en av Sveriges vackraste dassutsikter i morgonsol, men det är trots allt få förunnat.

Efter en inledande duvning i slottets byggnadshistoria, tog vi oss upp i Gustaf IIIs Teater, högst upp i Teatertornet. Där fick vi veta åtskilligt som jag inte visste tidigare. Bl.a. att det var på Gripsholmsteatern som det spelades dramatik på svenska språket för första gången. Det var t.om. något av en världssensation eftersom teaterspråket par preference vid den tiden var just franska. "Hur skulle det låta! 'Min Älskare' kan man väl inte säga på svenska! Kunde man åtminstone inte få säga 'Mon Amant'?"


Åke framför orkesterdiket på teatern. På scenen får knappt ens en nykter landshövding gå upp!

Att Gustaf III var en föregångsman inom många områden visste vi. Att han t.ex. grundade alla de stora akademierna, Operan och Dramaten, att han förnyade teatern genom att både själv skriva och uppmuntra andra att skriva teaterpjäser på svenska. Att dessa också skulle kunna avnjutas av tjänstefolk och andra utanför adeln och kungahuset såg han också till på Gripsholm där en särskild läktare anordnades för just tjänstefolket.

På Gripsholms Slottsteater skedde också det historiska att man för första gången spelade med kulisser som var gjorda speciellt för en pjäs. Och dessa finns fortfarande i behåll. Tidigare hade varje teater i stort sett tre uppsättningar kulisser, en för tragedier, en för romantiska dramer och en för komedier. Och dessa fick passa alla pjäser.


Modern - men lika hängiven - publik. När gradängernas bänkar för ett antal år sedan fick ny klädsel behöll man iallafall den gamla originalhalmstoppningen.

Så vandrade vi mot den fängelsecell som ligger strax intill teatern, men in genom en normalt stängd järndörr där vi klättrade upp till det gamla drabantrummet ovanför cellen. Ett cirkelrunt rum som ligger högst upp i Fängelsetornet. Det inrättades för att vara drabanternas kvarter. Det fanns tre enkla sängar som man sov två stycken åt gången i. Ett bord, några stolar och en hög kakelugn.


Bland alla underbara detaljer man finner på slottet är t.ex. de mångahanda "Kilroy-was-here"-inskriptionerna. På dörren fanns en mångfald. På vindsbjälkarna har jag också sett många.

Endast två av sängarna finns i behåll.  Här fick Åke möjlighet att prata lite om sparandets värde. Han illustrerade med en historia om hur han funnit en kartong efter sin Farmor där det stod prydligt skrivet: "Snören. För korta att använda".

Varför slängde man inte dessa små hoprullade stumpar? Givetvis visste Åke besked: man tvinnade upp stumparna och använde för att skarva i varpen när man vävde! Allt kunde återanvändas! Vad lär vi oss av detta?

Också på slotten sparade man. När något blev slitet och gammalt och skulle bytas ut på Stockholms Slott så tog man ut den gamla utjänta möbeln eller vad det nu var till Gripsholm eller något av de andra lantliga kungliga slotten.

Därför kommer det sig t.ex. att det i just det här gamla drabantrummet, en mängd  demonterade stolpsängar stod uppradade utmed en vägg. Jag studsade onekligen när jag vände mig om och betraktade den som jag lutat mig emot!
Karl XIIs säng som ung!


Under Hedvig Eleonoras krönta monogram står det "Prince Carls Sängh Ao 1697". G och H står för Gripsholm.

Åke berättade att när han gjorde den stora inventeringen hade han ett gäng unga studenter med sig som gjorde grundjobb. En av dessa var den numera riksbekante Knut Knutsson från Antikrundan m.m. Det var Knut som hittade sängen med den märkliga märkningen och då fullständigt gick i taket av lycka!


Bordet i drabantrummet som alltid stått där. Notera inventariemärkningen på slån. Varje föremål, såväl möbler som  textilier och konstverk - allt är märkt och kan med hjälp av de olika inventarielistorna följas på sin ev. väg runt det kungliga huset.

Just de flitiga inventeringar som gjordes vid bl.a. varje tronskifte gör att man på Gripsholm kan följa i stort sett varje föremåls placeringar i olika rum vid olika tidpunkter. Bl.a. kan man konstatera att bordet och de två drabantsängarna aldrig lämnat detta rum.


På bordsskivan ett liten stilleben av dekorfragment, spikar och t.o.m. här en "Kilroy was here". Göran Holmström, Fy!

Så bar det av neråt i slottet, och till drabantsalen utanför Runda Salongen. Där blev det en genomgång av porträttsamlingens utveckling från de första hundratalen till dagens över 4000 porträtt, världens största samling i sitt slag.


En av de första katalogerna över konstsamlingen, som alla ville "känna på".

Jag fick veta att det länge saknade porträttet av Badin - den svarte pojken som gavs till Drottning Lovisa Ulrika (som slav) men som växte upp och blev en uppskattad och välbeställd hovman - p.g.a. svårigheter att hålla pastellmålningen vid liv i slottets ljusförhållanden, t.v. befinner sig i magasin för vila! Däremot har trycket på att få fram "Hönstavlan" tydligen gett effekt, för den är åter på plats i Slottet.


Två av dem som känner slottet bäst: Åke Livstedt och John Crafoord med upplevelsefullt barnbarn Camilla.

Rikssalens olika perioder fick vi veta en hel del om. Att den tidvis varit blåmålad var en annan nyhet för mig.


Rikssalen med porträtten av Gustaf Vasa och hans samtida gelikar runt Europa på väggarna.

Så in i den trånga Prinsessvåningen, som blev just Prinsessvåning för att Kungens syster Sofia Albertina blev hemlös sedan hennes mor Änkedrottningen Lovisa Ulrika dött och änkedrottningens hov således upplösts. Brodern Fredrik Adolf sade då generöst att han kunde flytta upp på vinden så att systern kunde få hans gamla svit. Därför ser den våningen ut idag som den gör och i stort sett har gjort i alla tider. Frånsett Audiensrummet är de inre rummen i sviten relativt orörda sedan Prinsessan tog den i bruk.

En av de klenoder som tidigare stod här i våningen var en skrivpulpet som nyligen upptäcktes vara gjord av Hovebenisten Georg Haupt. Den lär inte slottet få återse!

F.d. Slottsfogden John Crafoord som medföljde sin sondotter som önskat sig en "upplevelse" i present (och verkligen fick det!) berättade historien om plexiglasskivorna i Prinsessans sovrum. Dessa gamla vackert mönstrade sidentapeter kunde folk inte låta bli att peta på, så det uppstod slitage. Då satte man dit plexiglasskivor framför. Men de visade sig vara för låga för folk petade nu ovanför istället. Nya skivor sattes dit, men även dessa kunde människor nå ovanför. Då tillkom de nuvarande som det krävs en medförd stege för att kunna peta ovanför!


Åke berättar om Gustaf IIIs liv på slottet.

I Kungens våning fick vi veta hur hans sovrum varit möblerat. Var den fängslade Gustav IV Adolf fick vistas och mycket annat.


I brist på OH-projektor fick det bli UF-bilder (som Niklas Mörner fyndigt kommenterade) d.v.s. "Under Feet"-bilder istället för Over Head-bilder!

Så åter till Runda Salongen där vi fick veta att vi inte hade klarat dåtidens entrévakter eftersom vi inte "stod på listan" som är uppsatt vid ingången och som omfattar de kavaljerer och fruntimmer som hade tillträde till denna Gustaf IIIs paradsalong. Den fungerade som slottets spelhall! Här tillbringade man åtskillig tid runt spelborden med olika kortspel.

En runda genom den gustavianska våningen i Drottningflygeln där vi fick veta lite mer om det dagliga hovlivet på Tredje Gustafs dagar. Vi fick också en illustration i det dilemma som detta kungliga slott befinner sig i. Olika myndigheter är ansvariga för olika delar av slottet. Marken och byggnaden tillhör numera en och samma myndighet nämligen Fastighetsverket. Interiören, möbler och textiler är Husgerådskammarens ansvar. Alla tavlor och deras hängning är Nationalmuseums sak. Teatern lyder under Drottningholms teatermuseum. Utom kulisserna som är Nationalmuseums - och möblerna som är Husgerådskammarens.....

Förstår ni! Om sedan dessa myndigheter inte talar med varandra så uppstår sådana märkligheter som ledde till frågan från en av deltagarna: "Varför hänger den Gustavianska kungliga familjen i en salong som nyligen omdekorerats i den Oscarianska stilen". Svaret blev givetvis en huvudskakning och upplysningen att så blir det när man inte kommunicerar.

I Drottningens Sängkammare hänger en av slottets klenoder, en takkrona som kommer från Borgen Tre Kronor i Stockholm.


Gammal takkrona i Drottningens sängkammare.

Så vandrade vi ner tlll Kronprinsens våning. Sedan ett antal år helt urstädad. Tidigare var här fullproppat med upplagrade möbler och annat. Våningen visas normalt inte. Den iordningställdes för den lille nyfödde Kronprins Gustaf Adolf som på väggarna fick porträtt av alla sina anfäder för att pränta in dessa i honom från start! En Ståthållare på slottet som irriterat sig på att tavlor ständigt flyttades omkring (han hade skrivit den första katalogen) såg till att det skaffades speciella ramar som skruvades fast i väggpanelerna i prinsens våning, vilket gjort att dessa tavlor fått förbli på väggarna här.


En av de fyra våningskorridorerna i Kavaljersflygeln. Fönstren till höger vetter in till tjänstepersonens (domestikens) lilla "krypin".

Vandringen avslutades i Kavaljersflygeln. Gustaf IIIs mest påtagliga tillägg till slottet. En "modern" byggnad på många sätt. Inte bara för att den lurar ögat att tro att det är en tvåvåningsbyggnad när den faktiskt innehåller fyra plan, där bjälklagen syns i fönstrens mitt. Nej också för hur den inreddes.


Samma kakelugn, stolar, bord, spegel och ljussax i alla rummen.

Jag brukar säga (och enligt Åke är jag tydligen inte ensam) att Conrad Hilton måtte ha sett Kavaljersflygeln när han formulerade tankarna kring sin hotellkedja, där en amerikan alltid skulle känna igen sig och veta precis var skohornet låg och var garderoben fanns.


Ett rum i Kavaljersflygeln.

Kavaljersflygelns 28 rum är alla identiska. Med samma möblemang, samma ljussax etc. Och med samma lilla "smatt" utåt korridoren där domestiken (tjänstekvinna el. -man) fick sova tillsammans med Herrns eller Fruns nattstol (potta i sittmöbel) som på anmaning bars in - och användes!


Domestikrum. OBS! Herrns/Fruns nattstol. Det kunde inte alltid vara så kul att snusa bredvid den....

Smatten är dock försedd med fönster åt korridoren. Om detta var av en modern omtanke om tjänstefolket eller om det berodde på att det var enda möjligheten dessa hade att få ljus i sina rum förtäljer inte historien. Jag misstänker dock det senare. Fönster var antagligen billigare än talgljus i längden.

Här gick Åke också igenom de förteckningar som finns över vilka som bott var, i rummen på Gustafs tid.


Det var stundtals trångt under visningen i de små rummen i Kavaljersflygeln.

Det var ju så att Gripsholm kom att bli Kungens vinterslott. Man firade jul härute. Och hovet måste naturligtvis följa med. I början tvingades hovets medlemmar finna nattkvarter i hus och gårdar på staden, då det ej fanns sovrum nog på slottet. Så småningom byggdes de s.k. Kungshusen bakom Rådhustorget för att lösa problemet. Och slutligen så Kavaljersflygeln.

Att hovet inhystes så här på landsbygden var synnerligen ovanligt. De diplomater som anlände från främmande länder för att ackrediteras uttryckte stor förvåning över detta arrangemang. Och hovet självt var inte särskilt trakterat av att tvingas lämna huvudstaden med dess nöjen och möjligheter för att tillbringa en längre tid i det trots allt kalla slottet och den oansenliga småstaden Mariefred. Slottet var förvisso inte varmt men ändå hade sommarsolen fyllt de tjocka tegelmurarna med värme och det gick att hålla en någorlunda dräglig temperatur med hjälp av brasor i alla kaminer och eldstäder. Framåt vårkanten hade dock de stora värmemagasinen förvandlats till kylelement och det blev omöjligt att vistas på slottet fram till nästa höst.

Bellman har skrivit en elak visa om vistelsetvånget i den lilla staden och en annan potentat utbrast: "På Gripsholm finns allt!
- Utom värme, trefnad och lakan!"

Men Åke berättade också att den unge kungen var en mycket spänstig person vilket bekräftades av obduktionen efter det dödande skottet på Operan. Han drack inte mycket alkohol. Ett glas seltersvatten med lite champagne i - det var hans dryck.

När Kungen hade Gripsholm som favoritslott var han bara 26 år. Och hans hovfolk för det mesta lika unga. Inte undra på då att det säkert festades ordentligt och smögs mellan rummen i Kavaljersflygeln, där förvisso ingen uppdelning i dam- och herrvåningar förekom.


Här samlas vi utanför Kronköket som iordningställdes under Gustaf IIIs tid. Tidigare stod köket på pålar i vattnet utanför slottet. Kronköket vilar på resterna av Bo Jonsson Grips ursprungliga kastal.

Fram till mitten på 70-talet bodde sommarguiderna i Kavaljersflygeln som också visades. Då satte Husgerådskammaren stopp för detta eftersom man ansåg att byggnad och inventarier slets för hårt. Vid vår välkomstmiddag för Åke kvällen innan, fick vi dock av Slottfogden höra att det nu pratades om att åter öppna flygeln för visningar för att därigenom få ett bättre inomhusklimat. Man har funnit att inte heller de tillslutna dörrarna och fönstren är bra för byggnad och möbler. Vi kan alltså hoppas på att fler får möjlighet att bese denna unika miljö om några år.

Nu var även gruppen lagom frusen och vi tog oss till Kronköket där vi möttes av en mugg varm buljong, följd av en lätt lunch som avnjöts under glatt samspråk.


Äntligen mat! Ledsamt dock att rundvandringen är över. Mycket att prata om runt borden.

En i sanning fantastisk och inspirerande rundvandring. Eftersom vi fick ett antal överanmälningar är vår avsikt att bjuda in till en ny visning med Åke i höst. Anmäl gärna intresse till [email protected] .

Mitt första möte med Carl Jan Granqvist var rätt festligt. Vi hade tidigt läst om Carl Jan och hans Gästgifvaregård i Grythyttan. Om hur han räddat det gamla värdshuset från ett öde "värre än döden" - rivning för att bereda plats för Konsum. Om hur han efter renovering fyllt stället med antikviteter och inrett allt med en högst egen och personlig stil. Stort stöd hade han av ortens starke man, Artur Lindqvist (1897-1983) som också var den som först reagerade mot den tänkta rivningen och tog kontakt med Carl Jan. Artur var en intressant person i sig. Han var den som skapade de klassiska Grythyttemöblerna på 30-talet och byggde upp Grythyttans Möbelfabrik som fortfarande drivs av hans söner. Han var en ivrig hembygdsforskare på äldre dar och höll inspirerande föredrag för Gästgifveriets gäster. Han hade sitt eget bord i en av matsalarna och åt sin middag där mest varje dag.


Artur Lindqvist (med hörapparat) och Carl Jan i samspråk.

Artur och Carl Jan grep in i en tid då Scandic-hotellen rullade ut sin likriktningsmatta över Sverige på 70-talet. Vi blev givetvis nyfikna och började med att skicka dit Svärföräldrarna för en första koll. Den utföll till belåtenhet och det blev dags för vårt eget besök.

Vi installerade oss i det trivsamma hörnrummet mot torget. Allt var tip-top utom en enda sak! Så när vi på väg ner till middagen, för första gången stötte ihop med denne förnyare av svensk gästgifvartradition, en påtaglig yngling i sina bästa år och han välkomnade oss och frågade om allt var till belåtenhet kunde jag inte låta bli: "Allt är toppen men jag är förvånad över det usla toalettpapperet!" Carl Jan replikerade omgående: "Jaså, är Du ömstjärtad!"

Att jag slog ner på just det hårda och ogästvänliga toalettpapperet, hade sin bakgrund i ett projekt som en gymnasie- och studentkamrat och jag bedrivit och som innebar kartläggande av Stockholms Hotell- och restaurangtoaletters utformning och användarvänlighet med speciell inriktning på var toalettpappershållaren var placerad. Vi hade funnit att i de flesta fall verkar inredningsarkitekter ha tagit sig en powernap just när dessa skulle placeras eller funnit ämnet så trivialt att de överlåtit uppskruvande och placering åt byggkillarna. Hur som helst måste man många gånger ha akrobatiska talanger eller riskera att falla av toalettstolen för att komma åt pappershållarna.

Carl Jans avväpnande och glada replik fick oss på fall och vi blev omgående goda vänner. Under ett tiotal år kom vi att fira nyår på Grythyttan med några undantag. Alltid familjärt, varmt, välkomnande och professionellt. Våra då rätt små barn älskade stället och precis som jag själv på min barndoms pang, så gick de - om inte köksvägen, så dock - via Carl Jans goda "tanter" som fanns med hela tiden. Hans härliga Mamma + Valborg och Sickan.

Carl Jan fullföljde under sina år på Grythyttan den härliga svenska gästhemstraditionen. D.v.s. man gavs känslan att vara gäst i ett hem där man umgicks med övriga gäster i gemensamma utrymmen , med en närvarande värd/värdinna istället för att var och en försvinner in på sina rum som idag på hotell. Innan Carl Jan började lägga under sig större delen av centrala Grythyttan, var också gästskaran av det mindre och mer intima slaget.

I min barn- och ungdom hade jag fått rikliga tillfällena att uppleva denna herrgårdspensionatsstämning. Framförallt hos Gerda Aschan på Ehrendals Bruksherrgård utanför Gnesta där familjen vistades varje sportlov, några veckor på sommaren och en och annan helg dessemellan, under många år. Bland Tant Gerdas gäster fanns många intressanta människor - också för oss yngre. Författare som Lasse Widding (som jag skulle komma att jobba nära), Nils-Magnus Folcke, Brita af Geijerstam och Jasha Golovanjuk. Konstnärer som Louis Sparre och Rut Hillarp.

Carl Jan anordnade även speciella program för oss. T.ex. bodde författaren Sven Stolpe ofta på Grythyttan och kunde hålla ett föredrag för oss om t.ex. Drottning Kristina som var ett av hans specialområden. En otroligt intressant människa med ett enastående skarpt intellekt. Mycket musik, t.ex. sjöng Tatiana Angelini (Snövits röst i Disneyfilmen) för oss när hon bodde där med sina båda döttrar.

En annan intressant bekantskap var storbyggmästaren Harry Karlsson och hans fru från Lund (Föräldrar till författaren Anna Wahlgren och byggmästaren Sven Harry Karlsson). Eftersom Hillevi Karlsson varit elev hos min gammelfarbror Calle Werner ("kändare än Lundadomen") fick vi en kul kontakt som ledde till att jag fick ett ex av hans fina bok "Den långa vägen":


Ett nyår var vi bjudna att fira med Carl Jan och hans privata vänner nere i vinkällaren. Bland dessa var Margot och Sven Trädgårdh som på den tiden drev vinimportörsföretaget Vin-Trädgårdh (sedermera lite solkat av en senare ägare). Sven stod för kvällens absoluta höjdpunkt. Innan detta tillfälle hade hustrun och jag ett rätt svalt vinintresse. Genom att vi båda var något av frankofiler var vi dock långt ifrån ointresserade av att dricka vin, men nu stod vi inför en klassresa av oanat slag.

Sven bjöd på ett av världens verkligt stora viner, Chateau Cheval Blanc, och därtill av en 30-talsårgång som han sade att "dess like kommer ni förmodligen aldrig att få smaka ".

Egentligen rätt taskigt av honom! Han borde ha förstått att han den kvällen startade den eviga jakten på vinupplevelsen som någorlunda kunde matcha den Nyårsaftonens. Aldrig mer skulle Valpolicella och Dao tillåtas rinna ner i våra strupar. Livet blev helt enkelt lite dyrare! Men ack så mycket godare!

Snart hade vi startat en sektion av Munskänkarna i Mariefred och inköpte fantastiska viner för gemensamma provningar. Jag måste tillstå att vi aldrig förföll till Knut-Christian Gröntofts och Carl Jans vokalbulär med "svettig häst" och liknande. "Fuktig potatiskällare" var nog så långt vi sträckte oss. Vi fick en silverkåsa som ordenstecken från Munskänkarna. Vid en träff i Stockholm frågade jag underdånigt en herre som hade andra färger på bandet som kåsan hängde i om halsen vad man måste genomgå för att uppnå höjden av dessa färger. "Det är bara att betala medlemsavgiften ett antal år". Jaha!

När vi gjorde en resa genom Frankrike någon sommar senare var givetvis besök på olika vingårdar ett måste. Ett av våra favoritslott var en liten familjeegendom som heter Ch L'Enclos. Ligger på gränsen mellan St. Emilion och Pomerol. Dit kom vi oanmälda och fann hela huset tillbommat. Vi knackade givetvis på och efter en stund öppnades ett par fönsterluckor på övervåningen och en äldre dam stack ut huvudet och frågade vilka vi var. Sedan vi berättat meddelade hon att hon var mormor i huset och att dottern och mågen just åkt till BB för att föda en ättling. Kunde vi komma tillbaka om någon vecka?

Vidare just till Ch Cheval Blanc! Vid det laget var våra tre barn ganska urlessa på vingårdar och ville åka till havet. De satt kvar ute på gräsmattan utanför ("Måste ni verkligen gå in här också") och surade medan vi fick en visning av favoritslottet.

Ett annat vinäventyr av det mindre lyckade slaget blev det också då vi genom Carl-Georg Crafoord (då svensk avgående ambassadör i Spanien och bror till vår vän John Crafoord, dåvarande slottfogde på Gripsholm) blev delägare i en spansk bodega i Ribeira de'l Doro-distriktet. I området framställs ett av världens prestigeviner och stora pengar lades ner för att matcha detta. Dock gick expansionen lite för snabbt och allt hängde nog inte med i snurren utan det hela tog en ände med förskräckelse. Idag äger den gamla aktieägarkretsen tillsammans 15% av bodegan med ett tveksamt värde.

En gång damp Carl Jan ner hos oss i Mariefred på väg hem från Stockholm. Plötsligt fick han syn på en byst föreställande min farfar Oscar på min kontorshylla och frågade vem den föreställde. När jag berättat sa han: "Kom" och vi gick ner till hans bil där han öppnade bakluckan och vad ligger där om inte en identisk farfar! Den var verkligen mycket lik och ändå inte. Carl Jan hade just köpt den hos en antikhandlare och blev lika förvånad som jag. Båda bysterna var gjorda av en invandrad italienare vid namn A. Moretti på 30-talet och uppenbarligen for denne konstnär land och rike kring och modellerade generalkonsuler och majorer efter i stort sett samma mall. Men med obetydliga skillnader i dragen fick han fram en porträttlikhet i varje enskilt fall.

Carl Jan och Knut-Christian flankerar hustrun vid middag hos oss i Mariefred. Jag vill minnas att vi då också knäckte en liten flaska Crofts vintage port från 1927, importerad av Grönstedts vinagentur, som jag hade fått efter min pappa.

1987 kom våra vägar att åter korsas då jag ingick i Gripsholmsföreningens Jubileumskommitté för slottets 450-årsjubileum vid Larsmäss. Vi planerade en historisk bankett för 150 personer i Rikssalen. Uppdraget gick till mat- och kulturhistorikern m.m. Åke Livstedt som vi också tidigare ofta mött på Grythyttan tillsammans med hans härliga mamma Greta, och till Carl Jan.

Det blev en av duons mer genuint fantastiska historiska spektakel. Med nyskriven musik av Sven-Erik Bäck som spelades utanför Rikssalen med märkliga klangeffekter. Med mat från alla århundraden och mat som den kunde ha varit. Varje rätt serverades i procession med marskalk i täten. Eftersom slottet inte på något sätt fick förändras hade Carl Jan & Co varit tvungna till smått extraordinära åtgärder för att få det hela att fungera. Bl.a. hade Nedre Rustkammaren (som fungerade som Stålarms och Kurcks fängelsecell) i Griptornet helt inplastats. Runt öppningen i golvet genom vilket förr kanonkulor och krut hissades upp hade ett mobilt uppvärmnings- och serveringskök etablerats så att serveringspersonalen kunde gå runt för att få med sig allt och för att serveringen skulle kunna flyta som ett löpande band. En mathiss installerades i golvöppningen genom vilken leveranser kom av förberedd mat. Mellan varven hade serveringspersonalen (75 st = en per två gäster) sina väntplatser i den smala tegeltrappan utanför Rustkammaren. På trappstegen låg prydligt deras vita vantar, meny och schema.

 

Tore Wretmans dotter Ann-Sofi berättade en gång för mig hur hon varit på en bankett som Carl Jan och Åke arrangerat och hur hon som krögare och krögardotter reagerat när hon fick se en vitbehandskad serveringshand sträckas fram med matfatet. Eftersom hon visste vilken omöjlighet det var att få professionell serveringspersonal att använda vantar med tanke på risken att fat skulle kunna glida iväg om inte handfukten höll dem på plats, vände hon sig om och beskådade serveringspersonalen och konstaterade - som hon uttryckte det - att det inte fanns en enda som inte hade akademisk examen! De var alla Carl Jans och Åkes personliga vänner, advokater, läkare, konsthisoriker och arkeologer. Så var det också här.

Supén avslutades med en tårta föreställande slottet. Men dessförinnan hade vi alla - inkl. kungaparet - blivit höggradigt överraskade av herrarnas stora och välbevarade hemlighet! Ur den gigantiska sufflén som bars in hoppade plötsligt ingen mindre än Jan Myrdal upp i form av Gustav Vasa deklamerande en dikt till jubiléet och sin "efterträdarens" ära. DET var en verklig "achievement"! Att få den starkt antirojalitstiske Myrdal att hedra en kung - utkädd till en annan!

Carl Jan blir en del av väggen när hans vänner övar serveringsprocession i Rikssalen.

Åren har gått och vi har då och då stött på varandra igen. En gång då han plötsligt jäktade perrongen fram i Strängnäs för att hinna med det tåg jag just anlänt med. Vi hann bara ropa HEJ!

 

När hustrun och jag en gång åkte tåg till Göteborg och "Chess" på Göteborgsoperan hade vi beställt plats i en "tyst kupé" men en herre satt hela tiden och pratade högt i telefon. Vi kände givetvis igen rösten och när samtalet var slut fick vi ett långt glatt samtal (inte heller så tyst...) med vännen Carl Jan.

Första Vinboken som Carl Jan och Knut-Christian skrev 1985 "releasades" för övrigt just i Gripsholms Kronkök.