Mats Werner

Margaretha Rossholm Lagerlöfs avslutning på artikeln är nyttig att läsa fler gånger:

"Hur ska man då göra för att komma åt konstens värden? Det är lätt och det ger mer än det kostar. Det gäller att vägra nöja sig tills man funnit värden. Stor konst innehåller sanning, den uppenbarar något!" – DEN UPPENBARAR NÅGOT!

Jag kommer att tänka på en norsk konstnär (Yngve Henriksen) som sade i en radiointervju 2007:
 
”Mycket konst faller igenom. Det är för vackert att måla det. Det blir som vykort som inte har något annat väsen än att vara vackert.
Konsten ska beröra och angå djupare och mera mentalt. Ha en mental laddning och en andlig dimension. Den ska vara ett psykologiskt drama. Kampen för tillvaron pågår också i ett vackert landskap.”

Resonemanget att konst skulle vara något försumbart, något man kan klara sig utan är ju helt befängt.

Konst är ju inte bara måleri och skulptur, det är en ständig inspiration i vårt vardagsliv! Det blir textilprodukter, borddukar, gardiner, överkastet på våra sängar. Det blir bok- och skivomslag. Det ger oss associationer  och njutningsupplevelser som gör att vi klarar vår vardag.

Skulle Minister Arnholm applicera samma resonemang på musik? Knappast! Musiken har vi ju fått lära oss är numer en av Sveriges kommersiella basnäringar.
Och ändå är ju musik på samma sätt som bildkonsten en konstform.

Vi kan inte tänka oss kiosklitteratur utan August Strindberg eller utan Astrid Lindgren.

Lika lite kan vi tänka oss den kommersiella musiken utan Johan Helmich Roman eller Georg Riedel.

Och lika lite borde vi kunna tänka oss alla färgglada brickor, underlägg och muggar utan
Carl Larssons Sundborn, Anders Zorns dalkullor eller Edvard Munchs skri!

Vilken andefattig och historielös tillvaro Maria Arnholm vill döma oss till!

Läs också vad finansmannen Robert Weil säger i frågan om humaniorans betydelse för ett kreativt näringsliv.