STEN HELLBERG (1885-1947) - krögare på Stockholms magnifika B-krogar!
Framsidan av Ragnar Hoppes skrift om de båda Stockholmskrogarna från 1930 med dedikation från min morbror Arne till min Mormor.
”Ordet smak, det latinska gustus, det franska goût, har som bekant mer än en betydelse. Man behöver inte nödvändigt sätta det i förbindelse med vår gom och vad som retar dennas papiller, man talar också om att ett rum är möblerat med utsökt smak, och att en målning tilltalar vår mer eller mindre odlade smal- och skönhetssinne. ”
Så inleder konsthistorikern och Lundadocenten Ragnar Hoppe sin skrift 1930 om de båda Stockholms-krogarna Brända Tomten och Bäckahästen. Dessa hade startats av handelsmannen, sjukgymnasten, börsspekulanten, tidningsredaktören, konsthandlaren med mera Sten Hellberg (1885-1947).
Sten Hellberg till höger, med en gäst. Är det inte så att man kommer att tänka på hovmästaren på Djurgårdskällaren i "Vår tid är nu" – "Bella"!
Hellberg var en märklig man på många sätt. Han kom in i restaurangbranschen genom en vistelse i USA runt 1920 där han fick tillfälle att inreda tre restauranger. Han ville att restauranger skulle vara som ett andra hem. Och han ansåg att mat och konst hörde ihop. Med andra ord skulle inredningen också återspegla en hemkänsla i såväl textiler som möblering och utsmyckning.
Tillsammans med kompanjonen författaren Sven Stål öppnade han den 4 september 1922 sin första egna restaurang, ”Brända Tomten” vid Stureplan i den lokal som idag rymmer krogen ”East”. Inredningen hämtades till stora delar från Ståls föräldrahem. Stål stod också för namnidén. Det var för det första något så originellt som en kombinerad konsthandel och restaurang (också det en idé som vidareutvecklats av många krogar som idag låter konstnärer hänga sina alster för försäljning på väggarna). Det var en högst personligt inredd restaurang som bestod av flera separata rum som var konstnärligt inredda med idéer hämtade från teaterns värld. Med olika former av sittgrupper vid matbord eller lägre bord med mer avslappade stoppade fåtöljer och soffor. Textiler och äkta mattor inramade och dämpade ljudmiljön. Unik och dyrbar konst på väggar och piedestaler. Stål blev inte så långvarig i samarbetet utan snart var Hellberg ensam ägare inte bara till denna första restaurang utan också de fyra ytterligare som startades med olika koncept och som alla fick eller hade namn som började på ”B”: ”Bäckahästen” på Hamngatan mitt emot Berzelii Park och den sammanbyggda ”Beckasinen” med ingång runt hörnet på Birger Jarlsgatan. ”Bella” på Vasagatan som var en krog med italiensk prägel. Och så kanske pärlan: ”Bellmansro” på Djurgården, vackert belägen norr om Oakhill. Detta gamla utvärdshus hade dock varken startats, namngetts eller inretts av Hellberg men var ändå en gediget trivsam familjekänsla och givetvis som på alla Hellbergs ställen så var maten utmärkt och väggarna pryddes av god konst. Detta är alltså bakgrunden till den kanske lite raljanta rubriken på denna artikel och således ingen kvalitetsbeteckning. För är det något Hellbergs krogar var så var de absoluta A-ställen!
I Hellbergs konstsamling återfanns sådana storheter som till exempel Albrecht Dürer, Jacob van Ruisdal, Claude Monet, Jan Bruegel d ä, Wijnants men också svenska konstnärer som Carl Frederic von Breda, Johan Säfvenbom, Johan Tobias Sergel, Julius Kronberg, Marcus Larsson, Karl Skånberg, Nils Kreuger, Carl Fredrik Hill, Isac Grünewald med flera. Utspridd i de olika restaurangerna men också i hans hem på Ekerö, den praktfulla herrgården Menhammar.
Interiör från Brända Tomten
Interiör från Brända Tomten
Interiör från Brända Tomten, Spiselvrån.
Interiör från Brända Tomten
Interiör från Brända Tomten 1956
Interiör från Brända Tomten 1956. Här ser man också en av Sten Hellbergs "ljusa" idéer. Överlag var belysningen på hans krogar annorlunda och kreativa. Här är votivskeppet del av rummets belysning.
En annan av de uppskattade specialiteterna med Sten Hellbergs krogar var att här var kvinnor välkomna också utan herrsällskap vilket inte var vanligt på 20- och 30-talen då det ansågs opassande att kvinnor ”gick på lokal” utan herrsällskap.
Som ett led i den ombonade och välkomnande atmosfär som Hellberg ville skulle omge hans gäster, var det självklart att det inte fanns ”hovmästare” utan endast ”värdar”. Dessa rekryterades bland Stockholms yngre stiliga gentlemän som kunde föra sig och som vid behov också kunde delta i en konversation. Deras uppgift var givetvis att höja trivseln för gästerna. Min morbror var en av Hellbergs första värdar på Brända Tomten vilket gjorde att mina föräldrar ofta hörde till gästerna på Hellbergs olika ställen, även sedan han själv lämnat det jordiska och imperiet splittrats på olika händer. Så minns jag själv främst Bäckahästen som ju också levde kvar som ungdomsställe en bit in på 2000-talet. Beckasinen har jag inget minne av men den stängde först i mitten av 50-talet. Brända Tomten har jag också många minnen från och den försvann först 1987. Bellmansro är även förknippat med många goda familjemiddagar sommartid. Dessvärre brann stället ner helt och hållet 1955 och har sorgligt nog aldrig återuppförts.
Interiör från Bäckahästen
Interiör från baren i Bäckahästen
Interiör från Bäckahästen Jungfruburen
Interiör från Bäckahästen Lejonkulan
Interiör från Bäckahästen med Olga Lanners springbrunn
Interiör från Bäckahästen. Rusthållarbordet. I taket en av de många originella takkronor som Hellberg skapade av i det här fallet en hel flock av muntra små barockänglar, som blåser i långa gyllene basuner genom vilka ljuset strömmar ut i väldiga kaskader och ger upphov till märkliga ljuseffekter.
Morbror Arne avancerade inom Hellbergs imperium och hade vad jag förstått även visst inflytande över konstsamlingen. Han slutade i samband med sitt giftermål med en av Stockholms mesta skönheter ”bagardottern” Gunvor Schumacher. Som barn upplevde jag min moster som den vackraste kvinna jag sett. Så måningom skildes Gunvor och Arne och hon gifte om sig med konstnären Nisse Zetterberg som också kom att bli en god vän till familjen.
En annan av Hellbergs idéer var också att i likhet med Le Chef Georges på Pariskrogen Rotisserie de la Table du Roy, ge de rätter som förekom på matsedeln exotiska namn. Länge trodde jag att ”Förälskade havskräftor” var just en sådan skapelse av Hellberg. Denna rätt var dock en så pass väletablerad paradspecialite på Restaurang Gourmet på Tegnérgatan (salig i åminnelse) att jag undrade om det i själva verket var dess källarmästare Peter Schück som också kreerat rätten och hittat på namnet. Men så rättade mig vännen Carl Jan Granqvist och berättade om egyptiern Georges (efternamn okänt) som drev La Table du Roy och lockade till sig besökande krögare från hela världen inklusive såväl Peter Schück som Tore Wretman och säkert även Sten Hellberg. ”Scampi Amoureuse” är till såväl recept som namn således en skapelse av denne mästerkock Georges. Så nu vet vi det. Tack Carl Jan!
Men andra originella rätter och namn som serverades på Hellbergs krogar var otvivelaktigt hans egna: ”Chefens eget lilla hjärta i guldsås”, ”Chefens bröst på champinjonbädd”, ”Rara grönsaker på vårt eget lilla vis”, ”Vi skiljas och mötas igen”, ”Ironisk biffsauté”, ”Societetsnjure”, ”Negeräpple”, ”Infruset kapital” eller ”Bellman och Ulla i guldsängen”! Givetvis resulterade denna kreativitet också i en kokbok ”Sten Hellbergs svenska kokbok” som kom ut 1940 och har getts ut i flera upplagor.
När Hellberg sålde Brända Tomten 1946 trodde nog alla att dess glansdagar var över. Men krogen behöll sin dragningskraft, inte bara också fortsättningsvis på ensamma damer utan, även på många ungdomar som tyckte om restaurangens intima karaktär. Men 1987 var det slut. Då hade nyöppnade ställen som Victoria och Café Opera dragit till sig ungdomarna och de ensamma damerna och äldre farbröderna räckte inte längre till varför Erik Videgård tog över och förvandlade stället till ett asiatisk vattenhål. Hellberg sålde 1946 samtidigt också Bäckahästen och Beckasinen. De tre ställena och deras uteserveringar var väl kanske det närmaste Stockholm kommit Paris populära boulevardcaféer. Han behöll dock Bellmansro.
Utvärdshuset Bellmansro på Djurgården.
På Bellmansros veranda.
Året därpå avled Sten Hellberg på Menhammar blott 62 år gammal. Han hade inga barn, men det utbröt ändå en rättstvist om främst den dyrbara inredningen på Menhammar som ansågs representera ”omåttliga värden”.
KÄLLOR:
Ragnar Hoppe: ”Brända Tomten och Bäckahästen”, Stockholm 1930
Martin Stugart: ”Till Brända Tomten vid Stureplan drog Stockholms dåtida brats” DN utan datum.
Wikipedia: ”Sten Hellberg (krögare)”
Gustav Bergströms inlägg på bloggen ”Rävjägaren”.
Ur MAMMAs MINNEN: Krigsåren 1939-1945
Mamma Ann-Mari, 99 år, vilar (?) på sin säng i hemmet på Kaplansbacken där hon flyttade in med Pappa Einar när de gifte sig 1933!
Bland Mammas kvarlämnade minnen fann jag en hel del material kring Stockholm. Hon deltog i årliga föreläsningsserier på Borgarskolan med bland andra Harald Norbelie. Förmodligen blev de ombedda att skriva ner minnen kring olika företeelser under krigsåren. Här följer dessa nedtecknade minnen.
Bostäder
Brist på bostäder blir det visst alltid under krig. Men det dröjde nog en tre-fyra år innan det blev märkbart. Ännu 1942 kunde vi titta på lägenheter, som fanns att hyra.
Efter första världskriget 1914-1918 hävdes bristen redan efter cirka tio år, kanske tidigare. Men efter detta krig har det ju blivit kroniskt – bristen på bostäder.
Kyligt blev det ganska snart i hemmen. Typiskt också, att krigsvintrarna var de kallaste någonsin (i min livstid). Minus 25 grader var inte ovanligt. Inomhus + 13° när det var som sämst. Jag minns, att jag satt mig i badrummet (den varmaste platsen än idag) och stickade, med ryggen mot mot elementet och en rykande kopp te på WC-stolen.
De öppna spisarna var verkligen en tillgång, för det var ingen brist på ved.
Men bränsle att elda med i husen var det brist på naturligtvis. Allt möjligt användes, torvströ, briketter av olika slag minns jag skyfflades in i värmerummet. Mina finaste krukväxter dog oförklarligt, men många skyllde detta på bränslet.
Kläderna
När ryktet om textilransonering kom till våra öron, var goda råd dyra. Min snälla Pappa skaffade en hel rulle lakansväv, plus en hel del andra tyger – han arbetade i den branschen. Själv köpte jag mig en röd vaxduk, som i många, många år efter kriget prydde vårt matbord (under jularna. Den hade gulvita små prickar men var ”röd”. mw:s anm.) Garn försvann – alla hamstrade. Som alltid, när det blir brist på någonting, blir folk som galna. Jag hade ju många barn att tänka på, men många ensamma och gamla blev som tokiga och köpte allt som fanns. Köpmännen gjorde strålande affärer och blev av med åtskilligt annars helt osäljbart. Jag minns ett svenskt ullgarn, som det gick att köpa. Jag stickade två koftor och mina händer blev helt förstörda, garnet var så fullt av stickor, och barnen blev måttligt glada åt dem. Men värmde, det gjorde de, och blev bara bättre efter varje tvätt, omöjliga att slita ut. Jag stickade också kilovis med muddar, strumpor och scarves til soldaterna i finsk-ryska kriget, som ju låg oss så nära.
Här ett foto av kvarterets ungar utanför vår port på Kaplansbacken. I mitten min syster Brittmarie med armen om sin bästis Eva Hjort från grannporten på Bergsgatan och till höger om Brittmarie, syster Karin på cykeln. Storebror Lasse till höger om kartongen eller vad det är han lutar sig emot. Farfar Oscar såg till att bygga en sandlåda på gatan utanför huset för alla barnen. Vår port vätte mot en egen liten säckgata medan Kaplansbacken fortsatte ner mot dagens Bolinders Plan nedanför muren till höger på bilden. Huset byggdes 1916 och ersatte då AB STILLEs fabriker och kontor. Tvärsöver gatan nedanför muren ligger ännu Bolinders Mekaniska Verkstäders gamla kontorsbyggnad. Huset bortom murens slut byggdes på 30-talet av Clas Groschinsky som också bodde högst upp. Ett besvärligt kvarter att bebygga då Kungsklippan här störtade brant ner mot Kaplansbacken. På balkongen i bildens överkant stod en brunbränd man med bar överkropp och läste en bok eller tidning så fort solen lyste, året om! Fotot får väl visa klädstilen från 1944.
Uppfostranpåverkades väl inte precis av kriget. Men barnen på den tiden hade betydligt strängare regler än nu. Till exempel läggningstider och sådant.
SkolgångUnder kriget började de så kallade koksloven. Det vill säga en vecka i februari stängdes skolorna helt och hållet för att spara bränsle. Efter kriget fortsatte loven, men då kallades de sportlov.
Ransoneringhade jag som husmor till ett sjupersoners hushåll ett schå med. Det var kort på allting, man fick räkna ut så att det skulle räcka till det nödvändigaste. Kött till exempel hade vi 2 /TVÅ/ hekto per person och vecka. Det blev för sju personer en köttfärs på 1 kilo 2 hekto. Det drygades ut med skorpsmulor och potatis. Det blev en läcker lördagsmiddag, köttlimpa med brun sås, som serverades kall på söndagen, som pytt i panna på måndagen. Resten av veckan åt vi fisk, när det fanns, makaronipuddingar eller bara grönsaker – under sommaren gick det fint. Jag minns en ”fin” middag jag bjöd tio personer på, det var grönsakssoppa med strimlad falukorv i. Smördosa hade vi alla med oss när vi gick bort. Man åt inte på andras ransoner.
Tobakskorten hade jag stor glädje av (eftersom ingen i familjen rökte). De bytte jag bort till de verkligt inbitna rökarna och kunde få smör- eller kött-kuponger i byte. Spritkuponger kunde man också byta till sig livets förnödenheter mot.
Tjock grädde fanns fanns ju inte alls. Jag glömmer aldrig när Karin för första gången fick se en skål med vispad grädde. Hon stack fingrarna i den i tro att det var silkespapper och började storgråta. Jag tror ingen uppskattade grädden särskilt.
Det uppfanns en massa ersättningsmedel. För kaffe till exempel. Många tyckte till och med bättre om dem än om riktigt kaffe. Tårtor, som vi köpte på bagerier, var fulla av ersättning för ägg, socker, grädde. Det var mest kemikalier, konstigt när man nu tänker på det, man åt och gillade dem riktigt bra. Sista tiden, innan kriget tog slut, avslöjades en stor skandal, då den så kallade grädden till stor del bestod av paraffinolja, ett lösningsmedel. Undra på att man grundlade en dålig mage.
Fiskkorten fungerade sämst. man indelades i kvarter och dagar. Men om jag på den mig tilldelade dagen inte fann någon fisk i affären, beroende på stormar, då fiskebåtarna inte kunde gå ut, fick jag gå hem tomhänt till nästa period. Detta hände gång på gång under höst och vinter, då ju vädret som ni vet är allt annat än fiskevänligt. Då passade fiskaffären på att sälja ut konserver med fisk. Jag fick ett parti konserverad makrill, som jag inte trots lock och pock fick ner i min eljest matfriska familj. Samma dag freden kom, gick jag ner med lagret i soptunnan.
Värst var det, då barnen var sjuka. Under kikhostetiden dukade jag med handfat bredvid varje barn, som också mycket riktigt fick upp, allt av det oersättliga goda. Men då kunde man få extra tilldelning, och det var välbehövligt. Man fick stå i kö förstås ute på gatan i kylan i timmar bland alla andra, som också fått tilldelning på grund av olika orsaker. Jag var ju gravid med Mats, så det blev några extra ägg till Lasse, Karin och Brittmarie.
Första bananen efter kriget! Vintern 44-45 nådde den första Salénbåten hem till Sverige med sin last av bananer. En av Pappas barndomsvänner befann sig i Sydamerika och såg till att det levererades en klase hem till oss. Jag minns inte själv detta men syskonen minns det väl.
MörkläggningMörkläggningsskivor av masonit, beställdes till varenda fönster och släppte inte igenom en gnutta ljus – det såg dystert ut vill jag lova.
Skyddsrumbyggdes överallt runt omkring, och varje hus, även vårt var tvunget att anordna skyddsrumsövningar. Jag som flerbarnsmamma slapp medverka och var glad, att slippa springa i trapporna och släcka konstgjorda eldsvådor och höra ”tråkiga” föredrag.
Ansvarskännande familjer med barn eller gamla måste skaffa sig en evakueringsort. Under hösten 1939 hyrde Morfar och jag en trevlig stuga i Värmland, strax intill norska gränsen. Vi hade ju släktingar där, som för övrigt hjälpte oss med en del mat. Döm om vår skräck och fasa, då tyskarna den 9 april 1940 går in i Norge, vilket ju med ett enda slag omintetgjorde tanken på den tillflyktsort där.
Vänner till mig tog barnen med sig och flydde ut till skärgården och bodde hur primitivt som helst för att undgå faran, som alla trodde skulle komma att drabba oss. Under några hektiska dagar stod jag i kontakt med en bonde någonstans i skärgården, men allt lugnade ner sig här i huvudstaden, och tack och lov gjorde jag inget förhastat den gången. Vi hade det ju bäst här hemma.
I brist på foto av storasyskonen gemensamhetsbadande i badkaret får ni hålla till godo med mig badande i handfatet (kolla hårknuten!). Övriga foton befinner sig i Nordiska Museets Fotoarkiv. (Gammal dammig diabild inscannad)
Under långa tider hade vi inget varmvatten. Morfar lät då installera en gasdriven varmvattenberedare – som fortfarande sitter där och vanpryder badrummet. Det gällde att ta vara på det vattnet – vi har många fotografier på alla barnen i badkaret på en gång – det var verkligen gemensamhetsbad.
Jag har i alla fall inga dystra minnen från den tiden. Jag tror många gånger att kristider har en god inverkan på människorna (bortsett från hamstringen) man försöker göra sitt bästa och man gläds åt det allra minsta. I välfärdstider behövs det så mycket mera för att någon ska bli nöjd. Men självklart hade vi ju inte kriget inom våra gränser. Men jag kan också berätta om min mycket goda vän Nina, som bodde i Köpenhamn, hon var dansk, hennes pappa dansk, men hennes mamma tysk (mamman var ”lyckligtvis” död då 1940), men även hon sände mig många glada brev från den tiden. Livet går trots allt vidare.
NK – Det Stora Varuhuset!
NK – det stora varuhuset! (Målning i blandteknik av Ferdinand Boberg till varuhusets 25-årsjubileum vid Hamngatan 1940)
Förebilderna för Sveriges främsta varuhus fanns givetvis utomlands. Idéer och impulser strömmade in om den förstoring i jätteformat av den gamla diversehandeln, butiken med allt under ett tak, från främst Paris, från London och från den gamla svenskstaden Stralsund och Berlin. I USA förädlades denna företeelse och där skapades också varuhus av en omfattning som aldrig tidigare skådats. Ett av de allra första – Lord and Taylor – som startade 1826 och öppnade sin flaggskeppsbutik på Femte Avenyn i New York 1914, har nu efter drygt hundra år dock stängt denna butik.
Joseph Lejas magasin vid Regeringsgatan. (Okänd fotograf)
Lejas sommarkatalog från 1887.
I Sverige var det först Josef Sachs, ung chef för detaljhandelsföretaget Joseph Leja på Regeringsgatan, som anammade denna nya form av detaljhandel. Sachs hade ärvt företaget efter sin far Simon som i sin tur ärvt det efter sin morfar Joseph Leja. Lejas ”Pariserbazar” sålde ”galanterivaror”, leksaker och ”korta varor” bland vilka kunde finnas sådana märkliga blandningar som valfiskben, artificiella tänder, sadlar, teatersmink och galoscher. Sachs hade familjeförbindelser i alla de stora Europeiska metropolerna och studerade där också i början av 1890-talet. Genom de intryck han då fick fann han vår svenska detaljhandel mer än lovligt föråldrad och grep sig omedelbart an denna sin nya livsuppgift. Han ville skapa det första svenska verkliga varuhuset, men saknade själv tillräckliga resurser för att göra det. Han fick lov att söka stöd hos den andre av de två stora detaljhandelsföretagen i Stockholm kring det förra sekelskiftet, Karl M. Lundberg. Lejas hade sitt varumagasin på Regeringsgatan medan Lundbergs låg i ”strykjärnet” mellan Birger Jarlsgatan och Biblioteksgatan vid Stureplan. Lundbergs var det klart största företaget med 400 anställda, mot Lejas 150, och en omsättning på två miljoner mot knappt hälften för Leja. Andra betydelsefulla detaljhandlare i Stockholm vid tiden var Paul U Bergström (PUB), Herman Meeths och MEA. De hade alla lite olika huvudinriktningar och inte den varubredd som nu eftersträvades av Sachs.
K M Lundbergs varuhus vid Stureplan under Oscar II:s 75-årsfirande 1904. (Okänd fotogaf)
Trots Lundbergs storlek var det Sachs som var den drivande kraften i sammanslagningen som ägde rum 1902, och som också kom att hålla den större aktieposten i det gemensamma bolaget som döptes till AB NORDISKA KOMPANIET. Sachs var endast 30 år gammal medan Lundberg var över 50. Deras två skilda temperament, där Lundberg var den försiktigare och konservativare generalen som såg konsolidering som viktig medan Sachs var dynamisk och framåtsträvande och där expansion var målet, var en god kombination. De båda företagens rätt olika sortiment bildade grunden, vilken snart utökades för att nå den fulla varuhusbredden. Till en början fanns man kvar i de gamla lokalerna men bytte namnet, men snart tog planerna på att bygga nytt fart.
Genom skickligt manövrerande och med hjälp av utländska släktingar såg Josef Sachs till att skaffa sig en klart dominerande ställning i det nya bolaget, medan Lundbergs förhöll sig mer passiv. 1912 lämnade Lundberg helt ledningen och styrelsen. Detta skedde i samband med att Sachs drev igenom sin önskan om ett nybygge på central plats i Stockholm. Skilsmässan var inte helt problem- eller konfliktfri. Trots att de båda även fortsatt upprätthöll vänskapliga förbindelser på det personliga planet, så såg Sachs Lundbergs avgång som en stor befrielse: ”Nu hade jag fria händer att förverkliga min idé, att bygga det riktiga, stora varuhuset. Äntligen hade jag kommit det, jag i årtionden strävat”.
Först hade man tänkt att utvidga Stureplansfastigheten, men detta lät sig inte göras av stadsplanemässiga skäl. Kungsgatans framdragande hade ju inneburit en ny pulsåder mellan centrums östra och västra delar. Där ville staden att det nya varuhuset skulle byggas. Ett framtidsläge vid den nya huvudleden. Med tanke på att centrum inte ännu sträckte sig så långt norrut och Gustav Adolfs Torg ännu var att betrakta som stadens nav såg Sachs helst ett läge mitt emellan de båda gamla butikerna, vid Regeringsgatan och Stureplan, som optimalt och då hörnet Hamngatan-Regeringsgatan.
Problemet var att det inte fanns så mycket att välja på i den korsningen. Staden hade byggt ett elverk i hörnet Regeringsgatan-Smålandsgatan (Ferdinand Bobergs första byggnad i Stockholm). Den andra hörnfastigheten, Hästen 5, Regeringsgatan-Hamngatan, ansågs för liten. Intill, utmed Hamngatan låg det gamla Sparreska Palatset, på fastigheten Hästen 6, dock förvandlat till nöjestemplet Sveasalen. Men Sachs såg potentialen i det nya affärsstråk som då hade börjat uppstå kring Norrmalmstorg. Flera tongivande butiker hade flyttat från Gamla Stan och till Norrmalmstorg och Biblioteksgatan, som kom att binda samman Norrmalm och Östermalm. Från Norrmalmstorg band Hamngatan ihop stråket med den gamla affärsgatan Regeringsgatan och vidare mot Västerlånggatan som fortfarande var en betydelsefullt promenadstråk. ”Köp till Sveasalen! Där får Du tillräckligt utrymme” sa en gammal klasskamrat till Sachs i ett inspirerat och avgörande ögonblick. Sachs nappade och inledde förhandlingar som ledde till att båda fastigheterna inköptes för 4 miljoner kronor och bygget av Det Stora Varuhuset kunde inledas 1912.
Här pågår schaktningarna för det nya NK. Bilden tagen 26 november 1913 av fotografen Axel Svinhufvud på uppdrag av byggnadsfirman.
Som arkitekt för nybygget utsåg Sachs sin gode vän sedan länge, den redan välkände Ferdinand Boberg. Boberg och Sachs hade lärt känna varandra vid planerandet av Stockholmsutställningen 1897 och Sachs hade – Boberg ovetande – rekommenderat denne till bankdirektören K A Wallenberg som lämplig att rita den nya Saltsjöbadskyrkan som kom att bli Bobergs kanske käraste egna verk.
Sachs, Boberg och NK-disponenten Tore Grönwall reste över till USA för att studera varuhusbyggen och skaffa inspiration.
Schaktningen och grundläggningen för bygget måste tidvis ske med hjälp av dykare eftersom avvattningen från den intilliggande Brunkebergsåsen på vars topp Malmskillnadsgatan löpte, stundtals var mycket besvärande.
Bygget genomfördes sedan på rekordfart. Till exempel blev man av tidsskäl tvungna att beställa de 29 hissarna från fyra olika firmor eftersom det inte fanns något svenskt företag som kunde leverera så många hissar på så kort tid. Andra problem som uppstod var en viss brist på samordning mellan alla dessa företag som kom att bli inkopplade. Man kan nämna när ett nyinstallerat avloppsrör plötsligt befanns avsågat mitt på därför att en leverantör av sprinklersystem på sin ritning utläste att här skulle deras rör fram och avloppsröret var i vägen!
NK:s etageplan. Konfekttillverkning på taket minsann!
En serie vykort med interiörer från det nyöppnade varuhuset 1915
Tack vare att elektriskt ljus nu hade börjat bli tillgängligt på ett helt annat sätt än tidigare, kunde den nya byggnadens fönsterytor minskas till förmån för uppställning av skåp och hyllor för varor. Ljusinsläpp från taklanterniner blev mindre nödvändigt, även om det nya bygget kom att innehålla en större och en mindre ljusgård. Den större finns fortfarande kvar medan den mindre för längesedan byggts igen. Den större ljusgården blev det nya varuhusets nav som utnyttjades för evenemang, julskyltningar, utställningar och som mötesplats för Stockholmarna. De berömda korgstolarna i ljusgården kom, utöver som mötesplats, också att bli en replipunkt för Stockholms äldre damer som i lugn och ro kunde betrakta ”det Stockholm som rör sig” från en lätt upphöjd position utan krav på intag av mat eller dryck.
Elkraft behövdes i stor mängd. Inte bara för belysningen utan också för att driva hissar och andra nödvändiga installationer. Först hade man tänkt sig ett eget elkraftverk, men tack vare att Stockholms Elverk etablerat sig i kvarteret och erbjöd kraft till ett bra pris, så föll tanken på ett eget verk. Bara för alla ljuspunkter i varuhuset förbrukades mer el än vad Norrköpings stads elverk då kunde producera: 2.330 hästkrafter!
När NK den 22 september 1915 öppnade portarna till sitt nya affärshus hade det åtskilligt av intresse att erbjuda såväl tekniskt intresserade som en beundrande allmänhet.
På en tomtyta om 4.800 kvadratmeter hade man rest en byggnad med en höjd av 32 meter, en volym om 145.000 kubikmeter och en golvyta på över 30.000 kvadratmeter. Panncentralen hade en kapacitet av 5 ton ånga per timme, fläktarna pumpade in 220.000 kubikmeter filtrerad och uppvärmd luft i timmen. Över 5.000 sprinklermunstycken hindrade varje tänkbar eldslåga att utvecklas till eldsvåda och larmade direkt såväl varuhusets hela vaktkår som stadens brandkår om eld ändå skulle utbryta.
De 29 hissarna kunde transportera 325 personer på en gång och manövrerades av varsin uniformerad hissförare bakom de vackert utsirade mässingsdörrarna. Om hissar inte längre var en nyhet för Stockholmarna så var i vart fall rulltrappan mellan nedre källaren och bottenplanet en definitiv nyhet och attraktion (den försvann så småningom till Göteborgsutställningen 1923).
För interna meddelanden och penningöverföring hade ett modernt rörpostsystem installerats. Centraldammsugare för hela byggnaden! Telefonväxel för 500 anslutningar.
Men det gällde också att få kunderna att röra sig i huset på ett effektivt sätt. Och här gällde inte bara placering av in- och utgångar, hissar etc. utan också hur de olika avdelningarna grupperades på ett ur försäljningssynpunkt fördelaktigt sätt.
Varuhuslegendaren Gordon Selfridges uttryckte sig en gång lite krasst om hur ett optimalt varuhus skulle fungera: kunden skulle kunna gå in helt naken för att vid utgången, fullt ekiperad, sätta sig i sin nyförvärvade bil och fara ut och möblera det likaledes på varuhuset inköpta sommarnöjet.
Stora Ljusgården ännu med den magnifika dubbeltrappan till första våningsplanet.
Vid stora utställningar eller kring jul så dekorerades hela ljusgården spektakulärt.
Här ses de berömda Korgstolarna på ömse sidor om centraltrappan. De inskänktes först till en rad utmed mässingsräcket men förvisades sedan upp till trappavsatsen på vardera sidotrappan.
Här har hela den vackra marmor- och mässingsdubbeltrappan rivits bort.
Och så här ser det ut vid juletid i Ljusgården. Från att varje år ha fått en ny julskyltning så övergick man i något "ekonomitänk" till att använda samma år efter år. Inte drar julskyltningen lika mycket folk längre.
Jag nämnde korgstolarna. NK var välutrustat för kundernas bekvämlighet. Här fanns utöver alla varuavdelningar, en ”sodafontän”, vad vi idag skulle kalla glassbar eller café, ett lunchrum (idag Bobergska Matsalen), en konditoriservering, bank- och postkontor, resebyrå, lekrum och en läsesalong! Vid huvudtrappan var inrett ”ett stort, komfortabelt läsrum, lämpligt som mötesplats och inbjudande till en vilostund och i samband med detta rum också ett rum med bekväma schäslonger, där den trötte kan finna lugn och ro”! Här fanns också ett sjukrum.
NK:s egen adventskalender från 50-talet med öppningsbara luckor.
Öppningspubliken förbluffades inte bara av de stora proprotionerna och mängden av varor som fanns under samma tak utan också av den medvetna lyxkaraktär som kännetecknade det hela. Det var till en utvald publik man i många fall vände sig, både när det gällde juveler, goda märken i vinaffären (detta var före systemets tid!) eller behandlingen på friser- och skönhetssalongen, som kallades ”Damernas Paradis”.
All denna omtänksamhet om kundernas välfärd och bekvämlighet hade sin grund i de studier Sachs, Boberg och Grönwall gjort i USA. Och bakom detta låg naturligtvis den enkla sanningen att ju längre en kund stannar i butiken/varuhuset, desto större chans att sälja mera till henne/honom! De enorma skyltfönstren som i sig blev en lockande attraktion. Inte minst på den så kallade skyltsöndagen som inföll runt första advent och då de försatta skyltfönstren avtäcktes och man kunde beundra den genomtänkta julskyltningen. Flest betraktare hade nog ändå leksaksavdelningens fönster som lockade med allehanda rörliga leksaker och skyltningar. Den stora ljusgården förvandlades också inför julen till något av tomteverkstad och utnyttjades för insäljningen av alla tänkbara julklappar som fanns att köpa i varuhuset. I centrum tronade NK:s tomte, som till vardags var den elegante vaktmästaren som med en honnör öppnade varuhusporten för besökande kunder. Han hette Gustaf Wellerstrand och skickades varje år till Börje Lundhs Perukmakeri där han förvandlades till TOMTEN! I ljusgården satt han och lät små barn viska önskningar i sitt öra eller lämna sin önskelista.
NK:s legendariske tomte, Gustaf Wellerstrand i full julmundering.
Givetvis fanns det vid leksaksavdelningen en ”parktant”, vars uppgift var att vaka över små barn som shoppande mödrar lämnat där under det att de själva kunde strosa runt i varuhuset. Kanske dock inte alltid ens på NK! Det berättas att ”parktanten” en gång påträffade ett litet barn som stod och grät bittert mitt bland alla härligheterna. Då tanten undrade hur det var fatt, snyftade barnet ”Mamma är på Sidenhuset och provar!” (Sidenhuset var en stor textil- och klädbutik tvärs över gatan som så småningom övertogs av NK).
1927 firade NK 25-årsjubileum som företag och för detta togs denna sparbössa fram i form av själva varuhusbyggnaden.
Men man tänkte inte bara på varuhusets besökare och kunder, utan lika mycket på personalens trevnad och välbefinnande. Jag skulle vilja karaktärisera AB Nordiska Kompaniet som Stockholms sista gammeldags handelsbruk. Med brukspatronen Josef Sachs i toppen som beskyddare och omhändertagare. Personalen var som en stor familj. ”NK-andan” genomsyrade hela verksamheten. Det fanns även för personalen vilrum, rökrum, sjukrum med mera. Och inte bara på arbetstid. Brukspatronen månade även om personalen på fritiden genom bland annat en egen idrotts- och skytteförening som anordnade årliga och uppskattade evenemang och tävlingar för personalen med tillhörande medaljregn. Att bära NK-nålen var en självklar identifikation personalen emellan. Och med åren blev denna allt mer gyllene för att efter 25 års tjänst vara helt i guld. Naturligtvis fanns den egna kören med för att förgylla alla dessa personalevenemang.
Joseph och Ragnar Sachs med antingen Karin eller Ellen Sachs emellan sig på Stora Skuggans skjutbana i samband med tävlingar inom NK:s skytteklubb.
Mina kusiner Birre och Hans Björklund med Ragnar Sachs på Stora Skuggans skjutbana vid samma tävling.
NK:s 50-årsfest inleddes på Konserthuset med hela personalen. På främsta bänk nere till vänster sitter min faster Dudde Björklund med maken Tom, Maj Kalderén med maken Rudolf. Den tomma stolen är Ragnar Sachs, vars fru Karin Ekelund-Sachs sitter bredvid.
Glitterafton för personalen på Berns.
Chefen för NK:s Franska Damskrädderi, den legendariske Kurt Jacobson har iklätt sig parfymdrottningen Elisabeth Ardens gestalt och låter sig uppvaktas av Gustaf Holmqvist som lämnar NK för Arden.
Reklamchefen Harry Ungewitters avskedsfest på Stallmästargården gick i Flamencons tecken då alla herrar ifördes "tangorabatt". Harry i mitten mellan Ellen Sachs och Ragnar Sachs (som har Harrys fru Märta på andra sidan.
Ragnar Sachs 40-årskalas gick i Grönköpings tecken. Alla var utklädda till Grönköpingska profiler.
Till Josef Sachs främsta egenskaper som företagare hörde förhållandet till de anställda. Åtskilliga vittnar om hans förmåga att placera sina medarbetare på de verksamhetsfält som passade dem bäst. Han valde sina medarbetare med inkännande och skicklighet. Långt ner i personalorganisationen märktes också hans förmåga att entusiasmera och stimulera och han lyssnade gärna och tog till sig andras idéer och förslag. Han gav sin omgivning arbetsglädje!
En egen semestergård fanns även, där medarbetarna kunde tillbringa någon eller några semesterveckor. Om någon slutade sin anställning eller fyllde jämt, så uppmärksammades detta alltid på något uppskattande och festligt sätt. Gällde det någon i ledande ställning kunde det ta sig rent spektakulära former. När till exempel min farbror Toms efterträdare som reklamchef, Harry Ungewitter (farfar till min gudson), slutade på NK, hölls en fest för ett trettiotal av arbetskamraterna med verkställande direktören Ragnar Sachs i spetsen på Stallmästaregården och med spanskt tema vilket innebar att alla herrarna (för utöver Harrys fru Märta, Ellen och Karin Sachs så var det bara herrar) var utklädda till spanska flamencodansörer inkl. sliskiga mustascher! När en medarbetare lämnade varuhuset för att börja hos parfymhuset Elisabeth Arden så anordnades likaså en lustiger fest med ”Elisabeth Arden själv” närvarande.
Julmiddag för NK-direktionen med Josef Sachs vid bortre bordsänden.
Tom Björklund håller frågesport i NK-kunskap med personalen i Lunchrummet (Bobergska matsalen) 1940.
NK:s direktion står bakom styrelseordförande Josef Sachs när denne håller högtidstal i samband med att varuhuset firar 25 år vid Hamngatan 1940. Ekonomichefen Rudolf Kalderén (senare Ragnar Sachs efterträdare som VD) och vice VDn Tom Björklund står omedelbart bakom Josef Sachs och sonen Ragnar, VD.
1922 kontaktade Josef Sachs Columbiauniversitetet i USA och ”beordrade” dem att sända hem den svenske studenten Tom Björklund för att bli reklamchef för det då blott sex år gamla varuhuset. Tom Björklund hade en gedigen examen från Handelshögskolan i Stockholm bakom sig och studerade marknadsföring och försäljning i USA. Sachs hade säkert haft ögonen på honom redan på Handels i vars styrelse Sachs ingick.
Genom Tom Björklund fick NK allt det senaste från amerikansk detaljhandels utveckling och inte minst erfarenheter från vad reklam och olika säljfrämjande åtgärder betydde. Tom blev varuhuset troget till sin pensionering 1958, varefter han fick NK:s och Reklamförbundets uppdrag att skriva det gigantiska bokverket ”Reklamen i Svensk Marknad 1920-1965” som utkom 1967.
NK flyttade varje höst ut en liten kunglig "filial" till Drottningholm där Kung Gustav V valde ut de julklappar han skulle ge till familj, vänner och anställda. Här syns Ragnar Sachs (skymd) till vänster och med NK:s mode- och textilansvariga Inga Björkman medan Tom Björklund samtalar med några ur den kungliga uppvaktningen.
Här är det prins Carl som inviger en internationell dockutställning på NK 1936. Tom Björklund och Ragnar Sachs till vänster. Att anordna utställningar av internationell klass och bjuda in internationella modedesigners hörde till de verktyg Tom Björklund utnyttjade för att bygga intresse för varuhuset och där utställningarna fick bre ut sig i alla varuhusets avdelningar.
Här ett danskt evenemang på NK som invigs av Prinsessan Caroline Mathilde och Prins Knud (2a och 3a fr. vänster). Den svensk-danske nöjesjournalisten Jules Berman i grå kostym och NK:s Tom Björklund till höger.
Tom Björklund visar den svenska Hollywoodstjärnan Signe Hasso runt på NK.
Tom Björklund (längst t.h.) låter brittiska PYE TELEVISION demonstrera det nya mediefenomenet för Radiotjänsts styrelse på NK i samband med en brittisk utställning.
Gustaf Wellerstrands efterträdare som elegant vaktmästare stänger bildörren medan Tom Björklund välkomnar Amerikas tidigare First Lady, Mrs Eleonore Roosevelt till NK 1950.
Som varuhus var NK det första i landet. Snart följt av Paul U Bergström (PUB) vid Hötorget och det från Insjön i Dalarna till Södermalm inflyttade Åhlén & Holm. Det började också växa upp andra varuhus- och butikskedjor över landet som Tempo och EPA. De båda sistnämnda med mer utpräglad lågprisprofil.
NK:s Takterrass! En fantastisk lunchrestaurang som öppnades på våren och hölls öppen hela sommarhalvåret. Makalös utsikt över Kungsträdgården och Stockholms hamninlopp. Ofattbart att den stängdes! Och att den inte återöppnats.
Här flankerar Tom Björklund och Harry Ungewitter två amerikanska marinofficerare i samband med utställningen "Klart Californien" 1947.Josef Sachs lämnade över varuhuset till sin äldste son Ragnar medan den yngre sonen Herbert fortsatte som framgångsrik byggare av olika dotterbolag efter en karriär som vicedirektör i Turitz & Co, det företag som drev de många EPA-varuhusen runt om i landet.
Efter Ragnar Sachs tog ekonomidirektören Rudolf Kalderén över VD-posten i NK och varuhuset fortsatte i god anda. Rulle K hade börjat som kamrer i företaget, var gift med den oändligt eleganta Maj och de båda var goda och glada vänner till mina föräldrar och umgicks flitigt i vårt hem. Sedan Rulle och min Pappa dött upprätthöll Maj och Mamma täta förbindelser ända till Maj dog. Mer eller mindre dagliga per telefon, men Mamma besökte då och då Maj i Blekinge och även i vinslottet i Loire.
NK kom ju av naturliga skäl att tidigt bli en viktig del i mitt liv. Det var också där jag fick mina första skollovsjobb: först i blomsterhandeln, som då låg i det intilliggande Sagerska Huset i vars gamla källare under välvda tegeltak, jag fick stå och plantera julgrupper som sedan såldes för hiskeliga priser uppe i butiken. För att komma till och från butiken fick man gå över innergården och ut genom det gamla portvalvet, allt försett med vackert träkubbgolv för att dämpa ljudet av hästhovar och vagnshjul för att inte störa herrskapen som bodde i lägenheterna i huset. Från början var till och med Hamngatan utanför de båda husen försedda med beläggning av stående träkubb.
Var man stamkund på NK hade man konto och till detta hörde ingalunda något plastkort utan en vacker oval mässingsbricka som man kunde ha på nyckelringen. Men om expediterna kände igen en, så räckte det ofta att bara säga ”8221” så debiterades skiv- eller bokköpet och dök upp på Pappas månadsfaktura, inte alltid föregånget av något faderligt tillstånd...
Kontobrickor från NK.
Idag är AB NORDISKA KOMPANIET inte längre något varuhus. Familjen Sachs har sedan länge lämnat rodret. Idag är bolaget en fastighet med en byggnad på där de olika lokalerna hyrs ut till separata affärsidkare som marknadsför sig under ett gemensamt ”paraply” – NK. En sorglig utveckling för oss som minns den goda andan, servicen och sammanhanget! AB Nordiska Kompaniet har inget som helst intresse av sin stolta historia. Det är till och med märkligt att man behållit bolagsnamnet och inte bara låtit huset drunkna i AB Hufvudstadens allmänna fastighetsbestånd. När jag nu har hållit på att avveckla min kusins kvarlåtenskap, som omfattande en hel del NK-memorabilia tänkte jag att en liten vägg och kanske en hylla någonstans i direktionsutrymmena högt uppe i NK-huset vid Hamngatan borde det väl finnas för ett fint självporträtt i olja av min farbror Tom som var NK troget i ledande positioner i närmare 40 år, NK-nålar, manschettknappar med NK:s logga och en rolig oljemålning av annan konstnär, föreställande NK:s blomsteraffär i Sagerska Huset, en sparbössa i form av det Bobergska varuhuset – men icke. Jag fick inte ens ett svar på min fråga!
NK:s Blomsteraffär i Sagerska Huset som angränsade till varuhuset. Oljemålning av Nils Apelman-Öberg (1912-1987) .
Också PUB är borta, liksom EPA och TEMPO. Åhléns finns dock kvar och håller väl ännu varuhusfanan högt även om det numera ingår i Axel Johnson-gruppen.
Josef Sachs på jubileumsmedaljen 1937
Ännu en målning av NK utförd av dess arkitekt Ferdinand Boberg.
Källor:Kurt Samuelsson: NORDISKA KOMPANIET, Historien om ett varuhus. Stockholm 1952
Staffan Tjerneld: Stockholmsliv, Stockholm 1952
Tom Björklund: Reklamen i Svensk Marknad. Stockholm 1967
Tom Björklunds efterlämnade foton och dokument.
NK:s företagstidning RULLAN.
Uno Gustafson, Fil dr.: NK under Josef Sachs. Ur Företagsminnen 1985 /foretagskallan.se
Kungsträdgården i fordna dagar....
Har länge haft en stor mapp hängandes med i alla årens flyttar. Någon har en gång i tiden klippt ut bilder och texter ur Ny Illustrerad Tidning 1882 som handlat om Kungsträdgården, Karl XIIs torg och omgifningarna!
Kan tänka mig möjligheten att mappen kan komma från Mammas barndomsvän Ulla Beyron som växte upp i Fersenska Palatset på Blasieholmstorg där pappa Beyron Carlsson huserade med fru Anna. Beyron Carlsson var den tidens "tidningskung" som chefredaktör på IDUN, på VeckoJournalen och på Dagens Nyheter. Men det är pappa som sedan skrivit "Kungsträdgården" utanpå mappen. Hans intresse torde hängt samman med att han i mitten av 30-talet flyttade sin advokatbyrå till högst upp i huset Kungsträdgårdsgatan 16. Där blev han kvar i över 30 år med en kungsbalkong utanför hörnfönstren med vidunderlig utsikt över Kungsträdgården Strömmen och Hamngatan.
Alltnog, här följer resten av de vackert litograferade teckningarna.
DEMONSTRERA MOT NOBELKLOSSEN! MÅNDAG 25 APRIL klockan 16.30!
I måndags eftermiddag samlades flera hundra människor i snålblåsten på Ragnar Östbergs plan vid Stadshuset i Stockholm för en första demonstration mot det beslut som majoriteten av ledamöterna i Stockholms stadsfullmäktige i form av Moderater, Socialdemokrater och Centerpartister avser att nästa måndag klubba igenom och som innebär att de kulturhistoriskt värdefulla Tullhuset med de två hamnmagasinen, som hittills utgjort den sista depåverksamheten för den för Stockholm och Stockholms skärgård så viktiga båttrafiken, jämnas med marken och ersätts av en ”gyllene” kloss! Det s.k. Nobel Center.
Kampanjgeneralen Björn Tarras-Wahlberg eldar massorna och låter representanter för de sex av nio partier i fullmäktige som säger nej liksom för organisationer som Samfundet Sankt Erik, Skönhetsrådet m.fl. framträda och bidra till argumentationen mot detta projekt: För Stort, För Dyrt och på Fel Plats!
Detta ska huvudsakligen finansieras av lån som ges från Wallenberg- och H&M-stiftelserna (trots att ordföranden i Wallenbergstiftelsen är starkt emot projektet) till ett aktiebolag som ägs av Nobelstiftelsen. Det är ju så att Nobelstiftelsens krympande kassa inte får användas för fastighetsbyggnation. Inte heller de båda andra stiftelsernas pengar får användas för sådant ändamål. Därför förkläs bidragen i ”låneformen”.
Stockholms skattebetalare får dock stå för den verkliga investeringen: man upplåter tomten mot en symbolisk tomträttsavgäld OCH ikläder sig kostnaderna för allt grundläggningsarbete inklusive kostnaden för de arkeologiska utgrävningar som kommer att krävas och vars slutnota man endast kan spekulera kring. På denna plats låg Stockholms skeppsgård där Wasa byggdes och man kan jämföra med den lilla plätt på kajen framför Grand Hotell som grävdes ut i samband med den utbyggnaden och där man gjorde åtskilliga skeppsfynd. Vad ska man då inte göra här. I måndags fick vi veta att man för närvarande (utan markvärdet och utan den arkeologiska kostnaderna) beräknar stadens kostnader till 220 miljoner och att det finns en tjänstemannapromemoria som beräknar att det snarare kommer att sluta på det dubbla. Bland de kostnader man inte ens börjat titta på finns kostnaden för iordningsställande av den återstående delen av Balsieholmsudden till park.
På tomten kommer en kloss att byggas som inte längre får ens en mässingsfasad utan blott en gulmålad stålfasad. Projektet har föregåtts av en internationell arkitekttävling med 140 av världens främsta på området. OCH UT AV TÄVLINGEN KOMMER BLOTT ÄNNU EN KLOSS – om än ”förgylld”!!!! Var finns den arkitektoniska fantasin och visionen idag kan man onekligen fråga!
Oppositionen (90% av alla remissvar är negativa!) mot bygget menar att om det ska byggas ett Nobel Center så ska det ske på annan plats. t.ex. den nya vetenskapstaden/Hagastaden inte i ett läge där trafikinfarkten redan är nära och på en plats som kommer att behövas för Nationalmuseums framtida expansionsmöjligheter.
Att våra politiker ens har mage att fatta beslut som vilar på så stor och okänd andel skattemedel på så lösa grunder är oförsvarligt.
Beslutet kommer att fattas på måndag den 25 april.
MÖT UPP PÅ RAGNAR ÖSTBERGS PLAN VID STADSHUSET KLOCKAN 16.30 NU PÅ MÅNDAG DEN 25 APRIL OCH DEMONSTRERA MOT HANTERINGEN AV DENNA FRÅGA. Nya talare utlovas, bland annat Edward Blom som uttryckt starka åsikter om detta projekt.
(Klicka på annonsen för att se den i läsbart format)
Har alla blivit galna?
APPLEs planer på en jättebutik vid Hamngatan i Kungsträdgårdens norra ände.
Det framgångsrika och genomkommersiella företaget APPLE har förvärvat tomträtten till den byggnad och serveringsyta som skapades i samband med Stockholms stads 700-årsjubileum 1953. Avsikten var att där ha en jubileumsutställning och en sommarservering.
Eftersom det var Stockholms Handelskammare som genom ett dotterbolag stod för den allmänna ruljangsen i Kungsträdgården i samband med jubileet så fick de väl tomträtten och uppdraget att genomföra utställning och programverksamhet. Och därmed uppförandet av serveringsbyggnaden. För att möjliggöra finansieringen av detta torde Stockholms stad så ha upplåtit tomträtten där byggnaden uppfördes till Handelskammaren utan någon ersättning eller av symbolisk natur. Det är ju så det går till när kommunen skänker bort skattebetalaranas tillgångar, som man nu också vill göra för Nobelklossen.
Jag hade på 80-talet mycket att göra med Stockholms Handelskammare som då leddes av Lars Almström som var en man med stort och starkt kulturintresse och -kunskap. De bedrev sin verksamhet i Kungsträdgården med känsla och ansvar för uppgiften.
7Sekel skymtar i gränskan med NK och de gamla Sagerska Husen i bakgrunden.
Lars är sedan länge borta och ägnar sig åt andra kulturella landvinningar och nya vindar tycks blåsa i Handelskammaren. Inte vet jag om det var därför man blev av med eller återlämnade uppdraget att sköta Kungsträdgården 2015 till staden. Det moraliskt riktiga hade väl varit att då också återlämna tomträtten till 7Sekel/THIFriday-byggnaden, men icke! Man sålde den – inte till ett restaurangbolag – utan till APPLE!
Som här vädrade möjligheten att få en jättebutik i primeläge utan någon möjlighet för konkurrenter att gå emellan. Man kan inte lägga några synpunkter på APPLEs agerande här. De har givetvis utnyttjat en strålande möjlighet.
Men! Det finns problem. Den byggnad man tänkt sig bygga (se bilden ovan) strider mot gällande detaljplan för området på många sätt och man har nu begärt ändring av detaljplanen för att kunna genomföra sina idéer.
Och det är nu som det märlliga händer! Istället för att säga "Sorry men vi kan inte ändra detaljplanen! Syftet med tomträtten är att det ska finnas en servering med viss utställningsverksamhet, inte en jättelik butik", så börjar man humma om att istället ge APPLE möjlighet att sätta upp sin butik mitt på Norrmalmstorg!
MEN VAD ÄR DET FÖR DUMHETER!
Staden har planmonopol och bestämmer var man kan ha olika verksamheter. Kungsträdgården är en plats för alla Stockholmare och inte bara för oss Apple-frälsta. Det är väl bara att säga nej, det går inte. Ni får bygga och bedriva er verksamhet på tomträten i enlighet med gällande detaljplan. Passar det inte så får ni söka er någon annanstans.
Ingen ska inbilla mig något annat än att APPLE här tagit en chans! Går det så går det. De var givetvis väl medvetna om vad detaljplanen säger och var beredda att ta denna chans. Ingen behöver "kompensera" APPLE om de beslutar dra sig ur om staden inte vill ändra detaljplanen för deras syften. Det är de kommersiella villkor APPLE och deras gelikar lever med.
Vi kan väl inte börja dela ut parker och torg till olika företag! Samsung får Humlegården, Microsoft kan husera på Plattan vid Sergels Torg, Nokia får disponera Stureplan och varför inte Sony på inre Borggården på Stockholms slott! Det vore väl något. Den ytan är ju så tom och trist!
Kungsträdgården enligt Erik Dahlbergs Suecia Antiqua, med De la Gardieska palatset "Makalös" i fonden vid nuvarande Karl XIIs Torg.
GÄSTBLOGG OM NOBELMAUSOLEET PÅ BLASIEHOLMEN!
Gun och Finn Löfquist i Bromma skrev följande tänkvärda brev till Stockolms kommunfullmäktigeledamöter för att övertyga dem om vansinnet i det planerade lådbygget på den
platsen.
Till alla i kommunfullmäktige
Stockholms politiker bör inte medverka till att kommersialisera varumärket Nobel
Det är synd att vi stockholmare ska behöva förknippa Nobelstiftelsen med den kulturstrid som nu rasar på Blasieholmen. Varför bygga ett hus som är alldeles för stort för Nobelstiftelsens behov och varför inte bygga den på en plats som kan förknippas med vetenskap. Nu gäller det att stoppa planen och se till att staden tar upp en diskussion med Nobelstiftelsen om andra placeringar.
Nobelpriset är ett välkänt begrepp över hela världen. Att Sverige också blir känt tack vare detta ädla varumärke är både glädjande och värdefullt. Det gör att vi alla måste värna om detta varumärke så att det inte förstörs eller svärtas ned. Men frågan är om inte det håller på att hända nu när Stockholms politiker hand i hand med starka kommersiella krafter driver på bygget av ett kitschigt Nobelhus på Blasieholmen.
Högt ansedda ekonomer menar att Nobelstiftelsen inte kommer att mäkta med att plötsligt bli fastighetsförvaltare av ett enormt hus som ska rymma så många ovidkommande verksamheter. Stiftelsen kommer direkt att få problem och därför snart överföra det hela till en kommersiell fastighetsförvaltare som av ekonomiska skäl förstås kommer att hyra ut till den som betalar bäst.
Det kommer att leda till att staden och Nobelstiftelsen snart förlorar kontrollen över husets framtid. Det troliga är att stiftelsen flyttar ut och säljer huset. Vad var det då för glädje med att staden skänkte bort tomtmarken – värd över en miljard sägs det? Ett varnande exempel är fallet Wennergren center som etablerades 1962. Det skulle bli ett vetenskapligt center och locka forskare över hela världen. Idag är det vetenskapliga perspektivet som bortblåst och så är även den vackra idé som gjorde att politikerna skänkte bort tomten. Idag är det affärsverksamhet som gäller.
Att Nobelstiftelsen tydligen är i behov av pengar är klart men det är inte klart varför bidraget måste kombineras med att man bygger en stor fastighet med många utrymmen som inte behövs. Man kan faktiskt undra varför Wallenberg och HM helt enkelt inte skänker pengarna direkt om man nu vill stödja Nobelstiftelsen i den nuvarande ekonomiska svackan. Men att staden skänker bort värdet av tomtmark på kanske över en miljard väcker frågor: enligt Kommunallagen får inte kommunen ge bort kommuninnevånarnas pengar! Vad säger Justitieombudsmannen JO om kommunens agerande?
Nej, kommersialisera inte marken utan låt Nationalmuseum bygga ut så att man kan ställa ut sina enorma samlingar som kan mäta sig med Louvren och andra museer i världsklass. Idag ligger konstskatterna dolda i magasin. Använd sedan det vackra tullhuset och magasinsbyggnaderna på Blasieholmen för publika aktiviteter, skapa en vacker park i kontakt med vattnet och skärgårdsbåtarna. Allt detta kan om något blir en turistmagnet och kassako som gynnar stadens ekonomi!
Det som hänt är ett misstag som går att rätta till. Som vanligt i stadsplanering nu för tiden togs alla med överraskning och det gavs inga alternativ för oss som skulle ge synpunkter. De flesta sakkunniga som sedan satte sig in i frågan är dock emot Nobelhuset. Inse att den politiska ledningen har blivit kidnappad av en reklammässigt dum idé. Nu bör alla kräva att omröstningen i stadsbyggnadsnämnden och fullmäktige ska vara fri dvs. att partipiskan inte ska hindra någon från att lyssna på folkets och experternas kloka råd. Ännu finns tid att stoppa planerna – låt inte detta bli ytterligare ett misslyckande likt Stockholm Waterfront.
Gun och Finn Löfquist, Bromma
Jag kan bara instämma!
"Jag är automobilen"
Efter min pappa har jag en vacker tändsticksaskhållare i brons, som han fick av Hans Osterman. Idag vet få vem Hans Osterman var. En av pionjärerna inom svensk bilhandel. Startade sin bilfirma redan 1908 och blev generalagent för General Motors. Han dog 1941 men företaget levde kvar i familjen fram till 1979 då det såldes.
Namnet lever ännu kvar i Osterman Helicopter, tidigare Osterman Aero som grundades av Hans son Lennart.
Men det som jag saknar allra mest är nog Ostermans Marmorhallar! Denna framgångens magnifika manifestation!
På Birger Jarlsgatan 18 bredvid biografen Spegeln låg denna stora lokal i flera plan, allt i grön vacker kolmårdsmarmor. Utan tvekan Stockholms vackraste och elegantaste utställningslokal någonsin!
Tidning för byggnadskonst skrev år 1930 att lokalen "med sin hypereleganta inredning i grön
kolmårdsmarmor" utan tvekan kunde "rubriceras så som Europas elegantaste och kanske största bilförsäljningshall".
Och inte bara för bilförsäljning! Här hölls mässor och utställningar långt innan S:t Eriks- eller Älvsjömässan var påtänkta. Båtmässan Allt för Sjön började här på 40- och 50-talen.
Varje senhöst hade Röda Korset en stor julbasar här och ett besök där ingick då min faster Dudde Björklund var mycket engagerad i Röda Korsets verksamhet och givetvis då också i denna basar. Något år när jag var i de nedre tonåren städslades jag dessutom för att vara mannekäng för barnkläder och vandrade på cat-walken förmodligen starkt generad.
Sedan bilförsäljningen flyttat ut i början på 60-talet användes lokalerna också fortsatt för utställningar och mässor tills Stockholms Rullskridskocenter frlyttade in. När detta etablissemang lade ner 1981 så byggdes lokalerna om och idag vet jag inte om det ens finns en rest kvar. Dessa vansinnigt sköna och vackra trappor med breda mjuka balustrader. Jag kan utan tvekan säga att det var en sensuell upplevelse att stryka handen över balustraderna. Hela Marmorhallarna borde ha byggnadsminnesmärkts!
Inför företagets 25-årsjubileum beställde Hans Osterman av Marmorbruks AB Kolmården, en 2 x 1,25 meter stor marmortavla där en hyllningsdikt till bilen var ingraverad. Dikten var skriven av John O. Munn och hette på engelska The automobile. Den är en hyllning till bilen. Vid denna tid var motorfordon ju något nytt och spännande:
Tavlan finns fortfarande kvar i byggnaden i en av entréerna men föga iögonenfallande.
Tänk om man kunde få Swedish Match att åter tillverka tändsticksaskar i det format som krävs för att fylla dessa hållare!
Varför stannade den arkitektoniska utvecklingen upp efter Legoklossens entré?
Genom århundranden kan man följa stilhistorien också inom arkitekturen. Det går att finna karaktärsdrag från varje stilhistorisk epok också inom arkitekturen. Former, strukturer, dekorationselement, materialval etc. Den sista stora ”vackra” svenska arkitektepoken var nog 20-talets. Dess stramhet och ändå med stor formfulländning får sitt uttryck i åtskilliga vackra bostadsfastigheter i Stockholm och i andra städer, och manifesteras kanske främst i det stora mästerverket från perioden, Stockholms Stadshus.
Så kommer trettiotalet och dess funktionalism där åtskilliga svenska arkitekter gör banbrytande insatser. Man börjar se till funktion före form, men överger ändå inte arkitektens möjlighet att ge en personlig utformning i fasader och andra delar. Hästskopalatset i Stockholm är ett praktexempel på personligt utformad funktionalism.
Men sedan....
Vad händer? Ännu idag – ÅTTIO år senare – ritar arkitekter samma funktionella byggnader med en och annan variation. Utan några personliga uttryck.
I Amerika har jag för mig att arkitekturutbildningen är uppdelad i vad som väl motsvarar arkitekt resp. ingenjör här i Sverige. Och det verkar som om arkitekterna – som borde vara visionärerna och konstnärerna idag helt fått böja sig för konstruktörerna/ingenjörerna – de som kan rita raka injer och räta vinklar.
I lördags var jag på Kgl. Operan med några av barnbarnen. När den byggnaden tillkom på 1800-talets slut talade man om lådbygge. Cigarrlådor som staplats på varandra. Men sett i backspegeln är ju ändå Operan en vacker, spännande och varierad byggnad. Som ger nya synvinklar och perspektiv från alla håll.
Men vad kan man då säga om den senaste tidens inslag i den Stockholmska byggnationsdebatten, Nobelcentret och Gallerian?
För min egen del, står det klart att arkitektutbildningen numer helt och hållet skippat ritstift och ljusbord och istället ägnas utbildningstiden för studenterna åt en jättelåda med legobitar som de får lära sig att kombinera och stapla på olika sätt.
För vad annat kan man tro när man ser resultatet? Det är ju fortfarande lådstaplande, fyrkanter, glasfasader, raka linjer och räta vinklar! Vari ligger visioner och konstnärlighet i dessa förslag? Var finns arkitekten? Vad är det för ”fomspråk” man talar om i sammanhanget? Här finns väl bara två former: rektangeln och kvadraten!
Bara för att man lägger in guldfärg i glas och fasadlister så förändras ju inte grundformen. Det är och förblir en trist och intetsägande opersonlig låda som inte visar på någon som helst arkitektonisk kunskap, konstnärlighet eller vision. Det är och förblir en ritbordsprodukt som vilken EPA-ingenjör som helst skulle kunna ha åstadkommit.
Att inte Nobelstiftelsen skäms! Man är satt att dela ut priser till de vetenskapsmän, författare och fredsivrare som ”gjort mänskligheten den största tjänsten” under det gångna året. Men när man vill manifestera sig i en byggnad, väljer man inte bara ett uselt bakgårdsläge som har större värde som det är, utan dessutom gör man det med en byggnad som bara är en hög med staplade legoklossar! Skäms! Det finns ju faktiskt fortfarande en och annan verklig arkitekt som har en visionär syn på form och material. Frank Gehry, Santiago Calatrava bara för att nämna ett par. Hade Nobelstiftelsen haft tillräcklig kompetens och använt sig av någon av dessa storheter eller någon ung ny som drivs av samma konstnärliga visioner i sitt yrke, så hade möjligen också i värsta fall lokaliseringen på Balsieholmen kunnat nödtorftigt motiveras. Men något lådbygge är inte stadsbilden förtjänt av vare sig där eller någon annanstans.
KÄLLARMÄSTAREN m.m. AUGUST HALLNER
Mamma hade två vänner som följde henne från tidig barndom och livet ut och det var Ulla Beyron sedermera gift Henriques och Birgit Rosengren sedermera gift Ahrle och senare Gustafson. I sin barndom fick hon därför inte sällan träffa såväl Ullas legendariske far, chefredaktören och författaren Beyron Carlsson (signaturerna Celestin och Floridor) som Birgits lika legendariske morfar källarmästaren, konstnären och diktaren August Hallner.
Ulla träffade hon dock genom Franska skolan medan Birgit kom in i hennes liv som sommargranne på Vaxholm.
Stockholm på den tiden kring förra sekelskiftet var dock inte större än att Ullas pappa och Birgits morfar kände varandra väl. När Ulla många år senare efter att själv ha avslutat en lång journalistbana på Stockholms-Tidningen gav sig på att skriva en bok om sin far ”Kring en redaktör” (LT:s förlag 1978), som baserar sig på innehållet i en stor kartong fylld med brev till redaktören från den tidens alla storheter, så är August Hallner given för ett eget kapitel som jag här vill återge. Eftersom boken torde vara svår att få tag på idag ens på biblioteken så kanske jag succesivt ger mig på att transkribera flera intressanta kapitel för publicering på min blogg. Detsamma gäller Ullas första fantastiska Stockholms-bok "Stockholm i gasljus". Dessutom har jag fem stora tjocka inbundna klippböcker med Ullas egna tidningsskriverier som borde kunna ge stoff till fler blogginlägg framöver. Här följer Ullas text ur boken "Kring en redaktör":
AUGUST HALLNER
En rar liten farbror som man ofta mötte på stan i närheten av Hamburger Börs var dess källarmästare, August Hallner, ”stadbud” likosm min pappa och gammal god vän och ordensbroder i bl.a. Bellmans minne, PB och andra sällskap. Han blev senare känd även i egenskap av morfar är två prima primadonnor, Margit Rosengern och Birgit Rosengren-Ahrle-Gustafson.
En icke oäven konstnär var han också – hade börjat på Konstakademien, där han var kamrat med både Kronberg och Carl Larsson och drömde om andra dukar och stilleben än restaurangmatsalens. Men det blev inte så – platsen framför staffliet byttes ut mot den innanför källardisken. Och att arrangera en god middag är minsann också en konst. På lediga stunder umgicks han dock gärna med både pensel och diktarpenna. Han hade givit ut tre skaldesamlingar från trycket och presenterade då och då ”bröderna” både vers och tavlor.
På äldre dar fick han lite rinnande ögon och det där lade jag förstås märke till och tolkade på mitt eget sätt. Alltså frågade jag en dag, när vi gick över Jakobstorg, vad den där farbrorn vi nyss mött hade för yrke?
– Han är källarmästare, sa pappa.
– Jaha, sa jag, det syns att han har stekt mycket lök!
En replik, som Hallner själv fick roligt åt.
På Drottningholm bodde han sommartid i Bergshyddan, en gammal trävilla högst uppe på ”Malmen” med underbar utsikt över slott och fjärd och omgiven av en lummig trädgård med praktfulla gullregn och persiska syrener. Överst på den snickarglada gaveln lyste – som den gör än i dag – en förgylld lyra.
”Stockholms gladaste krögare” kallades Hallner inte för intet och han och vännen Emil Norlander gnabbades ofta och spelade varann pojkaktiga spratt, vad man idag skulle kalla practical jokes.
En dag hade Halllner bjudit ut ett par vänner från ”vischan” eller landet. De hade aldrig förr besökt Drottningholm, men hört talas en hel del om vännens fina och gedigna sommarställe där.
När de kom ut med båten stod deras värd på bryggan, elegant som alltid i jacquette och svart-vit-rutiga byxor.
– Ja, vi tittar väl hem ett tag först, sa Hallner och visade vägen ner i parken. Vännerna häpnade över prakten i vad Hallner blygsamt kallade sin lilla villa. Nog för att de hade hört att han ägde mycket antika möbler och tavlor, men se detta!
En av gästerna som fastnat för en takmålning av lätt klädda flickor – förmodligen caféuppasserskorna, tänkte han – hade kommit en smula efter de andra. Då fick han se en galonerad man, av hållning och ålder att döma en gammal hovmästare. Gästen passade på att göra den fråga som länge legat på tungan:
– Säg mig en sak, var ä frun?
– Frun??? Menar herrn drottningen?
– Drottningen! Vad säjer ni? Ä vi inte hos direktör Hallner?
Nej, det här är Drottningholms slott.....
Ja, ja det var ju lyckat.
Inte precis Drottningholms slott, men en vacker vy av parken med kungens betande får skänkte Hallner min pappa en marsdag 1918. Och på tavlan, målad i olja, finns förstås en baksida och på denna har konstnären klistrat dit dels ett foto av den ädle givaren, dels denna vers, präntad med gulnat bläck:
Bäste Broder!
Härmed skänkes dig en vid terräng,
åker, skogar och en äng,
samt den illa dammen
jemte alla lammen.
Sjelf jag skapat ”rariteten”,
men jag önskade förvisst
dock min Broder, att till sist
Du det hela fått i verkligheten.
Rimmar gör källarmästaren också ibland i sina brev, t.ex. ett, daterat Bergshyddan, Drottningholm 26/8 1919 och försett med näpna akvarellmålningar utmed brevpapperets alla sidor. Versen lyder så här:
Broder Beyron!
Jag lofvat dig en akvarell,
och hur jag mina färger blanda’
en ljus och stilla sommarkväll
så blef det litet hvarjehanda.
Du får på detta lilla ark
Ett prof uppå min pensels nycker,
Kritiken gifver jag en spark
och kluddar bara, bäst jag tycker.
Till dessa hus – en smånätt grupp –
en dag jag tänker kosan styra
och mörda en förbannad tupp,
som väcker mig på slaget fyra.
Af ”Hyddans” kock en bild du fär,
en, må du tro, som håller måttet,
är införskrifven gallisk mat-ador,
som tjenat har förut på slottet.
Situationen, den är klar,
helt enkelt så sig ställer saken.
I detta ögonblick han har
på såsen fått den rätta smaken
Af denna lilla mälarvy
jag ständigt kan från ”Hyddan” njuta
och måla kvällens rosensky,
när som jag tittar från min ruta.
Jag har en ”misse”, som är blå,
och aldrig misslynt är till sinnes,
och du kan ge dig katten på
det enda exemplar, som finnes.
Min lilla vov-vov gerna såg
hans död och slut på konkurrensen
och för att komma det ihåg
går ”Misse” jemt med knut på svansen.
Chateaubriand har sagt så här
– om nu på sanning det sig grundar –:
”Ju mer jag menskor känna lär,
ju mer jag vördnad har för hundar.”
Då tänkte han nog i sitt sinn,
just hund med hufvud ska det vara,
och då en ”tåckendär” som min,
ty då man saken kan förklara.
Min bild är mindre mönstergill,
af likhet kanske ej finns spåret,
men om man rättvis vara vill,
så liknar det mog mig ”på håret”.
Och nu till sist så beder jag,
du detta emottaga torde,
som litet minne af den dag,
då du besök på ”Hyddan” gjorde.
Vännen
Aug. Hallner
Gult är inte fult!
I det senaste numret av Statens Fastighetsverks utmärkta tidskrift "Kulturvärden" redovisas den nu påbörjade stora totalrenoveringen av slottets fasader i ett par artiklar. Dels om de omfattande bytena av stenar och skulpturer som gjordes i gotländsk sandsten om vilken slottarkitekten Tessin d.y. sade så här: Gått ländska Steen (tala om särskrivning...), är en härlig Steen att betjäna sig af, ty man Kan arbeta densamma så fijnt man vill. Men han tillade att stenen måste oljas in och målas med linoljefärg ty eljest spricker alt sammans Ofelbart!
Fasaderna har renoverats vart hundrade år och senaste gången lät man stenen förbli omålad då det var populärt att framhäva naturmaterialen. Men detta har fått till följd omfattande skador på skulpturer och ornament, varför man nu byter ut nästan var tredje sten i fasaderna! Och man har valt att byta till snarlika sandstenar från Polen, Tyskland och Schweitz eftersom den gotländska inte längre bryts. Dessutom byter man ut varenda en av alla de järnkramlor som håller stenarna på plats, mot motsvarande i rostfritt stål. Det visade sig nämligen att de gamla kramlorna rostade och därmed utvidgade sig och bidrog till ytterligare sprickbildningar. Men all denna nya sten som ska till kan inte lagras på plats vid slottet utan körs först till Danmark där de finhuggs (vi har ju inga stenhuggare längre i vårt land som klarar detta arbete), därefter till Kumla där de mellanlagras för att sedan köras till Stockholm. Varje vecka, eller ännu oftare körs mindre kvantiteter till slottet för att slutbearbetas individuellt för sin slutliga placering i fasaden.
Arbetet är uppdelat i 22 etapper för att störa den värdefulla turismen så lite som möjligt. När detta arbete når sitt slut om ca. 25 år, är det så dags att fundera över slottets färgsättning.
Den nuvarande brunmurriga färgen är resultatet av att man mellan 1944 och 1967 lade på en genomfärgad kalkcementputs i en ljusbeige kulör vars pigment mörknat och tillsammans med den allmänna nedsmutsningen har lett till denna trista kulör som blivit förhärskande på så många husfasader också runt slottet.
Diskussionerna har förts om att låta slottet återfå den herrgårdsgula färg den fick då bygget var färdigt i mitten av 1700-talet. Byggnadshistorikern Ralph Edenheim var den förste att föreslå att slottet skulle befrias från den "oscarianska tvångströjan" och åter få den ursprungliga färgen i form av gyllengult och travertin. Förre slottsarkitekten Ove Hidemark avvisade varje tanke på omfärgning eftersom putsen var i gott skick och inte behövde någon åtgärd på länge. Dessutom menade han att slottets nuvarande färgskala väl korresponderade med sin omgivning (som alltså underordnat sig den mörknande och murriga slottsfasaden för att inte överglänsa kungaboningen). Hidemark menade också att den nuvarande färgen hade en lång tradition.
Det har också funnits förespråkare för att återgå till den ursprungliga färgen från slutet av 1600-talet som var tegelröd. Men då måste man ha i åtanke att det vid den tiden endast rörde sig om den norra längan av dagens slott som då var en del av den gamla borgen Tre Kronor som i sin tur var byggd av rött tegel. Den röda färgen på den nya slottslängan var därför naturlig.
Men då Tre Kronor brunnit ner och Tessin kunnat förverkliga hela sin slottsidé satte han också en helt annan färgskala på det nya slottet som strålade i gyllengul färg och därmed blev det dominerande inslag i den kungliga huvdstaden som Tessin såg som självklart.
Denna färg blev sedan kvar i omkring 150 år innan den murrbruna kulören gjorde entré, som alltså "bara" har drygt 100 år på nacken. Att således säga att det är svårare att framhålla en enskild epok i slottets historia när det gäller att välja vilken färg som ska dominera i framtiden är att göra det svårare än nödvändigt för sig.
För mig är det ganska självklart att Tessins tanke med det omgivningsdominanta slottsbygget manifesterades i den ljust gyllengula färgen på fasaderna och att denna således absolut ska återskapas när det blir så dags.
Däremot kan jag mycket väl tänka mig att stendetaljer runt fönster och hushörn avfärgas i en ljusgrå färg likt den som slottet hade på 1820-talet (se ovan). En liknande färgsättning kan man idag beskåda på bl.a. Kungsholms Kyrka och Katarina Kyrka, för att få en uppfattning om effekten.
Vi har nu ett antal år farmför oss då det gäller att förankra Ralph Edenheims tanke på gyllengult och travertin som en självklar färgsättning på Stockholm Slott!
Läs också vad DNs Marcus Boldemann skrev förra året och vad han skrev i DN STHLM den 22 april 2013 (ännu ej i nätupplagan)
Hoppas Kamprad inte vill ha Serafimerorden!
Ur dagens DAGENS NYHETER! (Den 13 Juni 2012)Kloka människor lämnar gruppen bakom förslaget till den s.k. Masthamnsoperan. Det är och förblir ett vansinnesprojekt.
Claes Fellbom – regissör och en av personerna bakom Folkoperan, och som hittills varit mycket positiv till Masthamnsoperan – tar just Köpenhamnsoperan som exempel på hur illa det kan gå, om än tanken var god. Köpenhamnsoperan byggdes av miljardären Arnold Maersk Mc-Kinney Møller och skänktes till det danska folket. En stor gärning som resulterade i att donatorn uppnådde sitt livsmål – att få den eftertraktade Elefantorden, en av världens finaste ordnar att hänga på bröstet.
De anställda på Det Kongelige har skrivit till Herr Møller och bett honom ta tillbaka sin gåva eftersom ett 70-tal av dem kommer att tvingas sluta. Bl.a. 30 röster ur 70-mannakören som skärs ner till 40 man!
Den danska staten lovade skjuta till de beräknade 150 årliga miljonerna, men eftersom omkostnaderna stigit till 200 miljoner tack vare de dubbla byggnaderna samtidigt som staten ålagt dem ett sparbeting på 100 miljoner så inser var och en att projektet är dödfött och kommer att om inte annat så virtuellt sjunka ner i hamnens dy.
Samma scenario kommer att drabba också Stockholmsoperan om man fullföljer detta storhetsvansinne. Men det är klart att politiker ogärna ser att såväl Oslo som Köpenhamn – och till och med Göteborg, kan ståta med nya skrytbyggen på operafronten: "det vore det väl skam om inte också Stockholm....".
Det har förekommit en livlig tidningsdebatt med jämna mellanrum kring detta och den grupp som stått bakom det s.k. Masthamnsalternativet har varit mycket aktiva och t.o.m. presenterat en färdig byggnadsskiss. Och den verkar också vara anledningen för dem som nu hoppar av, som sett att detta mer kommit att handla om byggnaden i sig själv, snarare än innehållet.
Sverige har en fin och stark operatradition. Vår opera har producerat många stora sångförmågor: John Forssell, Jussi Björling, Nicolai Gedda, Hjördis Schymberg, Birgit Nilsson för att nämna några. Såväl Jussi som Birgit Nilsson torde höra till världens yppersta operaröster genom tiderna.
Men idag har operan en krympande publik. Och det beror inte på att den gamla 1800-talsbyggnaden är för liten.
Däremot är den givetvis kostnadskrävande. Det är svårt att rymma modern teknik och svårt att finna erforderliga repetitions- och rekvisitalokaler. T.ex. lagras kulisser för operans alla repertoarföreställningar i Nacka och fraktas alltså emellan. Och den krympande publiken ska betala också dessa ökande kostnader. Vilket de naturligtvis inte gör!
Istället är det vi alla skattebetalare som i realiteten bjuder den fåtaliga operapubliken på större delen av biljettkostnaden. Och nu är man ute efter att lägga ytterligare pålagor på oss för att tillfredsställa ett fåtals musiksmak. Är det rimligt?
Naturligtvis ska vi ha en operabyggnad som fungerar i Stockholm. I realiteten har vi tre: Kgl. Operan, Drottningholsmteatern (sommartid) och Folkoperan.
Den gamla traditionella teaterbyggnaden må vara utjänt och behöva en upprustning och utbyggnad för att underlätta för de anställda och möjliggöra ledningens önskemål.
Men måste det ske genom att man upprepar det danska misstaget? Behöver man en sidoscen och andra nya utrymmen, så varför inte bygga ett
annex på Karl XIIs torg. En byggnad som kan utformas för att bli ett modernt landmärke som kan mäta sig arkitektoniskt med de danska och norska operahusen, men som inte behöver bli så stort, eftersom det kan sammanbindas med den befintliga operabyggnaden och samutnyttjas på ett effektivt sätt. Det danska exemplet visar just på detta att om man bygger en helt separat byggnad så blir den gamla "över", och man får inte bara kvar kostnaderna för denna utan tvingas dessutom bedriva "konstgjord andningsverksamhet" i denna lämnade lokal. På alla sätt en "vanvittaffär". En byggnad på Karl XIIs torg skulle dessutom kunna utformas för att också parallellt kunna användas för annat än opera.
De la Gardies "Makalös" till höger. Gatan är Arsenalsgatan och porten till vänster leder in till den egentliga Kungsträdgården.Nu försöker man också intressera Ingvar Kamprad att satsa pengar på en ny opera. Hoppas man att han ska kunna erbjudas Serafimerorden? Men jag hoppas att Kamprad är en tillräckligt klok man som inte eftersträvar glitter på bröstet, och att han avböjer försöken att vigga pengar av honom för ett syfte som är så helt fel i vår tid.
Vi har andra musikformer som också lever med en krympande publik som t.ex. jazzmusiken. Ändå har denna musikform ännu mångdubbelt större publik än operan men får bara en bråkdel av de skattemedel som öses över vårt "kungliga" operahus.
Platsen – Karl XIIs torg – har ju bara varit torg i något hundratal år. Dessförinnan stod där en makalös byggnad som kallades just "palatset Makalös", byggt av Jacob de la Gardie. Senare förvandlat till arsenal, d.v.s. vapenförråd. Läget mitt emot Slottet inbjuder givetvis till en högkvalitativ arkitektur, ett magnifikt läge vid vattnet och ändå med alla samordningsvinster med den befintliga byggnaden som alltså får ett scentillskott och övriga ytor som behövs utan att det behöver inkräkta på det gamla huset.
Operan "Makalös" – det vore väl något! Kalle Dussin kan flyttas något och vändas så att han pekar på Operan!
Palatset Makalös som konstnären Louis Jean Desprez såg det när han skapade den fantastiska fonden på Gustav IIIs Teater på Gripsholm.Läs också HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR
Rena rama Cirkusen! - Djurgårdsnöjen Del 3, Slutet!
Cirkus Djurgården! Vilken magisk byggnad med sitt stiliga fyrspann sprängande fram över taket.
Den sista delen i min lilla "trilogi" om nöjestemplen på Djurgården var egentligen ursprunget till det hela för min del.
Jag skrev för någon dryg månad sedan om Björn Skifs premiär på sin nya show på Cirkus, och kände att jag behövde skriva om den tid som var mer betydelsefull i mitt liv, nämligen då Cirkus också betydde CIRKUS!
Så här skrev Beyron Carlsson i "Hela Stockholm": "Övermättnad driver stockholmarna att till omväxling gästa den runda byggnaden där kvadrigan på taket annonserar att huvudrollerna innehas av fyrfota aktörer vilkas finlemmade plastik kan vara en njutning för ögat om ock den kanske inte erbjuder mycken omväxling."
Han menar att Stockholm av tradition skulle vara en dålig cirkusstad. Ända till en svensk kom som bytte ut sitt namn mit det mer exotiska Orlando. "Redan detta visade en god förståelse för stockholmarnas smak. Och Cirkus Orlando har blivit favorit här även om han nog också haft sina dystra mellanstunder, då han på sitt cirkusesperanto sammansatt av franska, tyska, engelska, spanska, ryska, italienska och något nygrekiska mumlar fula ord om en publik som blivit så bortskämd av biografernas cirkusdramer där ett par tre stycken bryter nacken av sig per gång. Inte har Orlando råd med sådant. Några clowner kunde han väl möjligen uppoffra utan stor saknad, men han är inte ens säker på att det skulle dra. Lyckligtvis har han sina snälla huskattor som sista resurs. Sätter han dem på svältkur en vecka, släpper dem lösa i en bur och smetar upp väldiga plakat om världens vildaste tigrar, så är han såverad ('räddad') för de närmaste veckorna. Ty än har ingen illistig själ hittat på det infernaliska knepet att släppa in en råtta i tigerburen."
Cirkusfolket inkvarterades i Djurgårdsstaden under sina sejourer på Cirkus Djurgården och på kvällarna efter föreställningarna samlades man på Lilla Hasselbacken där de togs väl om hand av servitrisen Mimmi som visste att hålla ordning på de spretiga artistsjälarna.
Här gör Max, Oscar, Willy, Ernst och Albert Schumann entré på Djurgårdsslätten!
(Fotot från Ernst son John Schumann)
För min egen del var det Cirkus Schumann som gällde. Vårens ankomst trumpetades när bröderna Max och Albert Schumann anlände från Köpenhamn med hästar, elefanter, clowner och Max hustru den vackra konstberiderskan Pauline, dotter till världens mest legendariske clown, Charlie Rivel. Eller August om man ska vara noga med cirkusterminologin. Begreppet Clown är egentligen förbehållet den vita clownen med topphatten och vit mask och en vit glittrande dress.
Den 29 mars 1956 var det dags för det årets vårpremiär på Cirkus Djurgården, som kom att bli den allra sista. Mats med bag t.v. (vad i allsin dar hade jag i den?), Elsa Burdin, Anders Åberg (numera kreativ konstnär i norr), dennes Pappa konstnären Pelle Åberg, Pip (Elisabeth) Burdin, Anne-Marie Frisk,
Gylfe Burdin (ägare till Carl-Axels Varuhus i hörnet Kungsgatan-Drottninggatan och magiker), Astrid Burdin.
Vid tillfället var också förutom mina föräldrar och min syster Karin, Rune Frisk och skådespelaren Håkan Westergren med.
Att träda in i ryttargången på Cirkus Djurgården är en alldeles speciell upplevelse som ännu känns i mina sinnen. Lukten av hästspillning, ljudet av de många språken och programförsäljarnas utrop på bruten svenska, hästars avlägsna gnäggande, cirkusorkesterns blecktoner.
Spänningen inför de upplevelser som stundar är pirrande. Luftakrobater under cirkuskupolen, trollkarlars obegripligt magiska manipulationer, lindansarens glidande akt, pellejönsarna som lockar till skratt för att lätta på spänningen, den för ett barn rätt obegripliga vita clownen och de stiliga men ibland lite väl långa hästdressyrnumren - som dock var just Schumanns kvalitetssignum. Och så Kiki! Eller Otto Moskovitch som han hette, den legendariske dvärgen som roade oss barn. Den första dvärg jag sett i mitt liv. Otto Moskovitch kom att bli bofast i Sverige och gjorde flera filmroller, bl.a. för Ingmar Bergman.
Cirkus Schumanns programframsida från mitt födelseår, då mina föräldrar fyllde ut väntans tider med ett cirkusbesök. Programmet finns numer hos Teatermuséet.
Programframsidan från 1956
Ett typiskt programuppslag med clowner, hästar och magi! Och korgarna finns ju faktiskt kvar om än i nya skepnader.
Där Cirkus står idag uppförde 1827 - med kungligt tillstånd - konstberidaren L. Forreaux en manège. Den blev dock inte långvarig för 1839 fick istället Konstberidaren P. Tournaire rätt att för 36.000 riksdaler banco, en ansenlig summa, bygga en större manègebyggnad ritad av Kaptenen J Oldenburg. Där roade Tournaire stockholmarna under flera år. Madame Tournaire var en bekant skönhet om dock något fyllig men liksom truppens övriga damer slog hon an på Stockholms Herrar.
Efter diverse ägarbyten gick manègebolaget i konkurs och 1847 brann byggnaden ner till grunden trots ett kraftigt regnväder. Kvällen innan hade man hållit konsert med Kapellmästaren Anton Schnötzinger som förlorade åtskilliga instrument och noter. Elden spred sig österut och antände även
Pohlsro som också brann ner till grunden.
Dåvarande ägaren Maskinmästaren C P Mothander, uppförde dock en ny manège något högre upp i terrängen som invigdes av Alessandro Guerras berömda trupp som redan tidigare hade uppträtt i den gamla salongen med stor framgång.
Här avlöste det ena cirkussällskapet det andra genom åren. De hette: Hinné, Stockes (som var ett amerikanskt cirkussällskap), Renz, Salamonsky, Herzog & Schumann, Leonard, Ciniselli, Wulff, Hollande m.fl.
Emellan cirkussejourerna spelades teater i lokalerna.
Sedan Oscar II dött gick besittningsrätten till fastigheten 1890 över till innehavaren av intilliggande Hasselbacken, M Davidsson som omgående lät riva den gamla manègen och uppföra den nuvarande som invigdes den 25 maj 1892. Det fanns nämligen vid denna tid en cikusbyggnad vid Karlavägen också som börjat bli en besvärlig konkurrent.
Den stora cirkussalongen möjliggjorde också andra evenemang då det inte var cirkus i sta'n. Så har t.ex. Frälsningsarmén haft möten där. August "Mäster" Palm rasade här mot Brattsystemet. Albert Ranft spelade teater under många år. Bazarer och boxningsmatcher, hästutställningar, danssalong och varieté (med bl.a. Cleo de Merode).
Från hösten 1956 efter vad som kom att bli Cirkus Schumanns sista sejour på Cirkus Djurgården och den sista gången som byggnaden användes för sitt fullständiga ändamål, övertogs dispositionen av byggnaden av Sveriges Television. De senare tillfällen då det varit cirkus i byggnaden har det varit i form av TV-produktioner.
Cirkus blev nu Studio C! Men utan fast utrustning. istället kördes SVTs OB-bussar hit vid de tillfällen då inspelning skedde. Sveriges Televison blev kvar ända till 1980 och åtskilliga stora TV-produktioner har här sett dagens ljus som Melodifestivalen, Estrad, 10000-kronorsfrågan och Stora Famnen.
1997-98 försågs cirkus med en helt ny scenbyggnad för att möjliggöra de stora musikalproduktioner som sedan avlöst varandra: Kristina från Duvemåla, Cats, Mamma Mia etc. Liksom gästspel av internationella artister vars bana inte längre tillåter de största arenorna. Andra som utnyttjat den stora salongen är Joe Labero och nu som sagt - Björn Skifs.
Övriga kvarvarande av de gamla nöjesetablissemangen utmed norra sidan av Djurgårdsslätten är Hasselbacken, Novilla och Diorama.
Källor till hela 'Djurgårdstrilogin':
Beyron Carlsson: "Hela stockholm" Bonniers, Stockholm 1912
Gustaf Näsström och Gösta Selling: "Södra Djurgården", Nord. Museets förlag 1930
Gunnar Bolin, Nils Östman och Tor Hedberg: "Djurgården förr och nu", Tisells Stockholm 1925
Ulla Beyron: "Stockholm i gasljus", Norstedts, Stockholm 1962
Ulla Beyron: "Kring en redaktör", LTs förlag, Stockholm 1978
Exotiska Alhambra - Djurgårdsnöjen Del 2
Alhambra på Djurgårdsslätten. Det andra fotot på ett av Djurgårdens nöjesetablissemang som jag fann bland Farfars minnen.
Alhambras paviljonger byggdes 1829 och ritades av Arkitekten Arre Essén. Byggherre var J.F. Pohl som var hovkonditor och som kommit från London 1814. Stället kallade han Pohlsro. Pohl var sockerbagaregesäll men slog sig ner här som pastejbagare. 1815 begärde han och fick tillstånd att sälja s.k. schweizerbakelser på Djurgården.
Salongen utvidgades 1833 och tre år senare fick Pohl tillstånd att idka värdshusrörelse.
1838 hyrde en Apotekare P O Almström värdshuset av Pohl, mellan den första maj och sista augusti dagligen fram till klockan 10 på förmiddagen, under fem års tid för en summa om 1000 riksdaler banco per år.
Apotekaren inrättade en "salong för brunnsdrickning". Här serverades för första gången i Sverige artificiella mineralvatten (d.v.s. med i efterhand tillförda mineralsalter och kolsyra). Efter klockan 10 varje dag skulle lokalerna dock åter stå till Hovkonditorns förfogande eftersom man bara "drack brunn" på morgonen.
Almström utsände på våren ett stort och ståtligt reklamblad smyckat med en bild på Pohlsro och med rubriken:
"
Carlsbader Brunnsinrättningen på Pohlsro vid Stora Slätten å Kongl. Djurgården"
Almström beskriver att just hans inrättning är bättre än andra tack vare att han själv konstruerat och tagit patent på en apparat kallad. "Combinerad compressions- och serveringsapparat".
"
Serveringen sker ur femton särskilda fixerade serveringsapparater av glas, utom ett obegränsat antal portativa av samma konstruktion, varigenom vad slags mineralvatten som behöves, kan för ögonblicket åstadkommas, även uti ganska små kvantiteter, vilket ej varit möjligt vid de hittills varande inrättningarna. I anseende till apparatens material är den för var och en genomskådlig och dessutom kommer vattnet icke ens vid avtappningen i beröring med några möjligen skadliga metalliska ämnen, emedan intappningskranarne äro av förgylld metall, invändigt klädda med platina, och de för uttappningen av tenn, fodrade med glas. Varje skymt av fara är således avlägsnad, och då beredningen sker inför allas ögon, kan var och en själv övertyga sig med vad omsorg och noggrannhet man därvid går tillväga.
Ur dessa apparater serveras dagligen Carlsbader, Neu-Mühl och Theresienbrunn, Ems, Kessel och Kränchen, Marienbad, Kreutzbrunn och Ferdinandquelle, Eger, Frannsbrunn och Saltzquelle, Fachinger, Pyrmont, Trink och Saltzbrunn, Spaa, Driburger, Geilenauer, Wildunger, Selters och Soda vatten, samt på särskilda rekvisitioner, Carlsbad Sprudel, Kissinger, Ragozi och Theresienbrunn, ävensom svavelhaltiga, t.ex. Aachner, Habsburger m.fl. vilka isynnerhet med särskilt förmånlig verkan begagnas mot revormar samt hud- och körtelsjukdomar. För den, som vill begagna de inhemska hälsovattnen, men ej har tillfälle att företaga en resa till själva brunnarna, finnas här även att tillgå de förnämsta av dessa, Porla, Ronneby och Medevi."
Det känns riktigt fattigt med dagens utbud av Ramlösa, Loka och Hwila.
Och allt man inte hade kunde man fixa bara någon kände till ingredienserna. Man säger sig också ha "
Jämkat avgiften till det möjligaste billiga pris, och lämnar således alla slags vatten, utan undantag för 3 rdr 16 sk. banco i veckan för varje fullväxt person och för barn under 12 år till hälften därav. För varje femtonde betalande brunnsgäst, som antecknat sig till Inrättningens begagnande minst trenne veckor, meddelas även en fribiljett, vilken resp. Brunnsgäster äga att efter överenskommelse disponera åt någon Pauvres Honteux" Tidens välgörenhet!!!
För att ta sig till Pohlsro rekommenderar apotekaren "
Omnibus-vagnar, som afvgå från Gustav Adolfs Torg eller en stor, rymlig, med en elegant salong och tält försedd Ångslup, som för en maskin av tio hästars kraft och afgår från Logårdstrappan."
För slutna sällskap kan en särskilt tältförsedd roddslup ordnas.
Men som Gustaf Näsström och Gösta Selling skriver i sin bok om Södra Djurgården 1930:
"Vatten - vare sig naturligt eller artificiellt - har emellertid aldrig varit populärt bland Djurgårdsslättens publik, och brunnsinrättningens innehavare var determinerad att redan året därpå göra konkurs."Den duktige och som farmaceutisk skribent uppskattade Almström tvangs även sälja sitt apotek Hjorten på Kungsholmen och dog blott 46 år gammal 1849.
Pohl själv fick se sin anläggning brinna ner 1847 och han dog 1853.
Redan 49 hade emellertid besittningsrätten till Pohlsro övertagits av en källarmästare C.L Selenius och det nya Pohlsro blev ett omtyckt utvärdshus. Rörelsen kom att skötas av Grand Hotells skapare R Cadier. Byggnaden flyttades på rullar längre upp och de moriska verandorna tillbyggdes i tidens anda av Hovintendenten J E Söderlund 1867. Från 1867 innehades etablissemanget av en F Vasseur som också gav det namnet Alhambra. Här spelades även varietéer och det gick stundtals ganska hett till.
Den vackra byggnaden brann delvis ner 1923. I samband med att Skansen fick sin nya huvudentré mot Djurgårdsslätten försvann det gamla Alhambra och ersattes av en funkisrestaurang som fick behålla namnet tills lokalerna så småningom gjordes om för annat ändamål.
Kristallen den fina! Djurgårdsnöjen del. 1
Kristallsalongen på Djurgårdsslätten."I afton Stor extra Bellmansfest" annonserar skyltarna.
Farfar Oscar skrev sina memoarer i fyra band från sin födelse (inkl. släktleden bakåt) och till den dag han som färdigutbildad civilingenjör flyttade hemifrån. "Hemmets Apoteos" (förhärligande) står som en devis på det första bandets insida.
Men han hade uppenbarligen tänkt sig att på ålderns höst också skriva en fortsättning. Han hade systematiserat fotografier, brev och annat i numrerade kuvert, och någonstans har jag sett en tänkt plan över projektet. Dock förhindrades förverkligandet av dessa memoarer av tre saker: Farfars sjukdom och sedermera död 1953, 82 år gammal och inbrottet på min vind många år senare, då några okänsliga personer härjade i alla de fyra-fem lårar som innehöll Farfars minnen. Allt innehåll låg, i den mån det fanns kvar, utstrött över golvet, sönderrivet och trampat på av stora sulor. Låren som innehöll Farfar och Farmors dagliga brev till varandra under de år de var åtskilda och Farfar byggde järnvägar här och var, var helt borta. Farfar hade sparat alla dessa brev i hopsnörade buntar och gjort misstaget (?) att behålla kuverten med de gröna Oscars-frimärkena. Tjyvarna trodde väl att de gjorde storkovan när de kom iväg med så många gamla frimärken.
Att de samtidigt berövade vår familj en ovärderlig personlig skatt föll dem säkert aldrig ens in. Kärleksfulla brev om och kring vardagliga händelser under lång tid. Vilken sorg som drabbade oss.
Men som sagt, det fanns en hel del annat i lårarna som var matnyttigt och roligt. Inte minst fotografier från gammal tid. Eftersom de låg utspridda och det har varit omöjligt att få ihop allt material så får de betraktas som "lösfynd", d.v.s. vi vet inte riktigt hur och i vilket sammanhang Farfar hade tänkt sig att använda bilderna.
Bl.a. ovanstående föreställande nöjestemplet Kristallsalongen som låg där Skansens huvudentré idag ligger. Kan det ha varit tänkt för ett kapitel om Farfar och Farmors nöjeseskapader?
Djurgårdsslätten var överhuvudtaget Stockholms främsta nöjescenter under lång tid, där förlustelseställena radade upp sig. Djurgårdens teater, Hasselbacken, Cirkus, Alhambra, Kristallsalongen,Novilla och Diorama. Allt för nöjes skull. Det var väl kanske inte direkt överklassen som vallfärdade dit, men för stadens folk i övrigt var detta platsen att roa sig. Här firades Valborgsafton och här samlades man på Första Maj. Utom 1864 då snöyran (!) gjorde att firandet flyttades till den 15 maj!
Om Kristallsalongen kan man t.ex. läsa följande i Beyron Carlssons "Hela Stockholm":
"I närheten av Novilla står en ek vid vars rot det flödar av skummande pilsner samt brännvinets klara safter. Den Mimersbrunnen flödar så lång sommaren är och ingen dag saknas det folk som begärligt samlas för att njuta av dess brygd. När man sörplat tillräckligt ur vishetsbrunnen ringer en klocka att pausen är slut och så går man in för att höra fortsättningen på Norlanders sommardrama. Platsen är nämligen Kristallsalongen."Beyron Carlsson skriver vidare:
"Här har vi alltså den svenska dramatikens Bayreuth dit landsortsdirektörerna strömma för att i ädel sångartävlan konkurrera om det mästerverk vars melodier några månader efteråt kommer att sjungas i norrländska kolarkojor och på skånska fiskelägen, kanske till och med ett stycke utom landets gränser. Ty Sverige går en för ro skull i spetsen för den skandinaviska kulturen. Lokalen har i ett ögonblick av källarmästarextas döpts till Kristallsalongen och bär tålmodigt sitt namn om ock kristallen synes en smula matt. Men förefaller väggarna något slitna är det måhända de skarpa vitsarnas skuld och är glastaket ramponerat här och där får man väl skylla på de applådåskor som brakat därinne. Ty än gal den förgyllda lergöken sitt glada "kuku" i den stora ekens krona och stockholmarna sviker sällan sin Emil Norlander."
Kristallsalongen byggdes i det första Tivoliområdet (benämt Nedre Tivoli - det öppna området nedanför Sollidenberget). Den öppnades 14 maj 1892. Nybyggnaden väckte stort uppseende och ansågs då dom Europas förnämsta varietélokal. I och med spritförbudet 1896 drabbades Kristallsalongen - liksom andra nöjeslokaler - hårt och hela anläggningen överläts till en Fröken Anna Hofmann som stängde Kristallsalongen och koncentrerade sig på att ge teater- och varieteföreställningar på den intilliggande Victoriateatern (bakom Alhambra).
Fr.o.m. 1900 och tjugo år framåt blev dock Kristallsalongen en dundersuccé tack vare Emil Norlanders revyer som kom att spelas där.
Exakt när Kristallsalongen försvann har jag inte kunnat utröna, men måhända i samband med att Skansens nya huvudentré mot Djurgårdsslätten tillkom och rulltrappan byggdes.
Stockholms barockpärla!
Tessinska Palatset vid Slottsbacken i Stockholm
Sedan några år är jag med i min årsförening, Föreningen 1943 års män (kvarleva detta! Undrar om det finns någon förening för 1943 års kvinnor?).
Klubbmästare Crillo (Christer Lindgren) t.v. välkomnar min gamle barndomspolare Boa CarlmanVi träffas ett antal gånger per säsong och gör då ofta någon form av intressant studiebesök eller åhör ett föredrag i något aktuellt ämne, allt kombinerat med en måltid med trivsamma och gemytliga samtal.
Igår var det dags för ett besök i Tessinska Palatset på Slottsbacken i Stockholm. En veritabel barockpärla!
Det utåt relativt oansenliga huset på sin lilla stadstomt mitt emot Kungliga Slottet, byggdes mellan 1694 och 1700 av Nicodemus Tessin d.y. Denne var mannen bakom Stockholms Slott och fungerade som Stockholms stadsarkitekt. Naturligtvis skulle han ha en ståndsmässig bostad vid Slottet.
Och på denna förhållandevis lilla tomt lyckades han skapa ett litet mästerverk som trots sin lilla yta ger intryck av så mycket mer. Innergården - ett välkänt "trompe l'oeil"-verk som sannerligen lurar ögat att tro att den är så mycket större än den är i verkligheten. Med arkitektoniska knep känns gården oerhört rymlig.
Sedan Tessin d.y. avlidit ärvdes palatset av den tredje Tessinen, Carl-Gustaf. Ambassadör i Paris, kulturmecenat och stor konstsamlare. Att Sverige idag på Nationalmuseum har sådana internationellt ryktbara skatter är till stor del Carl-Gustaf Tessins förtjänst. Men med en ekonomi i total förvirring slutade det inte bättre än med ruin. Han tvangs sälja bl.a. palatset 1755. Efter några ägare löstes det dock in av Kronan och kom att användas som Överståthållarbostad tills Stockholms Län bildades och Överståthållaren avskaffades till förmån för Landshövdingen.
Landshövdingen Per Unckel hälsar oss välkomnaVi togs hjärtligen emot av Landshövdingen Per Unckel och hans maka som hälsade oss välkomna och gav en första glimt av palatset och dess användning genom tiderna.
Därefter vidtog en guidad visning av paradvåningen, två trappor upp. I sanning en frusen barockinteriör. Även om vi förstod att en hel del förändrats och tillkommit på 1800-talet. Men känslan i den vackra rumssviten med festsal, förmak och sovgemak plus två små kabinett på ömse sida är totalt barock!
Vår guide Petra visar oss paradvåningens festsal. I mitten med röd slips Björn Tarras-Wahlberg som passade på att överlämna årets upplaga (rykande färsk) av Skattebetalarnas Förenings "Fakta för Skattebetalare"För att vara ouppvärmd (av bevarandeskäl) var temperaturen ändock acceptabel.
De tre rummen tog oss nästan en timme att klara av varefter vi återvände till Landshövdingens våning för ett glas vin med tilltugg.
Ett par oändligt vackra debattangdörrar. Tessin var noga med detaljerna och hela byggnaden andas föreberedelse för det stora kraftprovet tvärs över gatan, det nya Kungliga Slottet.
Rumssviten sedd från Paradsängkammaren.
Spektakulära tak!
Lika spektakulära väggdekorationer.
Min gamle dansklubbskompis Harald von Matérn passar på att vila benen!
En lekfull fönstersmyg!
Denna magnifika uv övervakade varje rörelse vi gjorde i Festsalen.
Mycket fin konst pryder också väggarna i de bakre rummen, som denna vackra kvinna.
Eller denna märkliga detalj ur en större målning.
En titt ut genom fönstret gav en uppfattning av den fanastiska barockgården även om den nu är täckt av snö.
Gotska Djävulssandön?
På AFTONBLADETs insändarsida kunde man läsa ovanstående någon gång kring förra sekelskiftet.
"Det bör ju vara med tidningsartiklar som det heter i grundlagsmotioner att däri icke böra sammanblandas ärenden av olika beskaffenhet....." Det är Emil Svensén som skriver detta för att sedan direkt göra det själv! Hans insändare handlar om Centralbangården, Långholmen och Gotska Sandön!
Han berör en diskussion som redan hade pågått en längre tid och som fortsätter än idag, nämligen "getingmidjan" - järnvägsbron över Riddarholmen. Innan den kom till var ju Stockholms Norra (vid Norra bantorget) en säckbangård dit alla linjer norrifrån kom in. De som kom väster- och söderifrån fick sin ändstation i Stockholms Södra.
I diskussionerna kring sammanbindningsbanan kan särskilt noteras prästerskapets ställningstagande:
"På de fantastiska förslagen om anläggande af en jordvall öfver Riddarholmsfjärden, en stor bangårdsbyggnad med pålar och fyllning i Klara sjö och dess sumpiga trakter, en under Södermalm gräfd och sprängd underjordisk väg till Fatburssjön med mera af dylik vidunderlig beskaffenhet, kan jag för min del icke fästa något afseende".
1871 invigdes till slut sammanbindningsbanan så som Nils Eriksson hade planerat den. Men först 1908 blev dubbelspåret klart för användning. Det var redan då Sveriges dyraste järnvägsprojekt. Få se om den nya Citytunneln slår sin föregångar!
Diskussionsämnet därefter kan väl kanske närmast betecknas som "Tegelbackseländet".
I Svenséns insändare handlar det om en av arkitekten Cyrillus Johansson
"tillämnad jättebro över Riddarfjärden med sin enorma kostnad och sin skämmande och skrämmande utsikt åt väster"Själv förespråkar han en dragning över Långholmen (parallellt med den senare tillkomna Västerbron) och över till Kungsholmen. Ett på sin tid mycket diskuterat förslag som oftast innebar tågspår antingen utmed Norr Mälarstrand och över till Centralbangården, eller tunnel under Kungholmen.
Hur kommer han nu in på Gotska sandön? Jo, genom att förlägga den nya järnvägsförbindelsen på dåvarande Centralfängelsets mark på Långholmen måste han söka en ny plats för denna inrättning ("Sveriges största - eftersom det rymdes så mycket där...:"). Och si - det gör han ute i Östersjön!
Med inspiration från Alcatraz, Djävulsön och andra fängelser runt om i världen som förlagts till ödsligt belägna öar som ansågs mer lättövervakade och mer rymningssäkra, föreslår han på fullt allvar att Gotska Sandön med sina 36 kvadratkilometer, ska inrättas till Statsfängelse. Ön tillhör ju redan statsverket och
"befolkas allenast av betjäningen vid de där belägna fyrarna och dess familjer. Så gott som hela ytan upptages av småskog och flygsand, och i privaträttsligt hänseende är den helt och hållet att anse som herrelöst land".
Svensén tänker sig här en utvidgad straffanstalt som kunde motta fångar också från andra städer med fängelser i centrala lägen som istället kunde frigöras för annan och mer angelägen exploatering.
"Måhända är det icke uteslutet att även kronoarbetskåren på Svartsjö kunde förläggas dit, varefter det forna kungaslottet med sitt natursköna läge borde kunna bli en frestande smakbit för köplystna och köpstarka miljonärer."
Svensén påpekar de goda förbindelserna med Fårösund och Nynäshamn, de lättare bevakningsförutsättningarna.
"Istället borde fångarna i ganska stor utsträckning kunna sysselsättas med hälsosamt och stärkande, men icke klemande arbete i det fria, såsom stenhuggeri och dylikt".
Tänk om dessa tankar fått gehör!
Gissa var!
I mitt grävande i pappas och farfars minneslådor fann jag detta foto (och det nedanstående). Först var jag tvungen att stirra en stund på allt som var bekant och ändå inte!
Ser ni varifrån bilden är tagen och vad som är motivet?
Bilden är tagen från kajen nedanför det gamla Bondeska Palatset (nuvarande Högsta Domstolen) på Stadsholmen mot Helgeandsholmen. Gyttret av hus på holmen mitt emot är där Riksdagens plenisal idag är belägen (tidigare Riksbanken). T.v. det Lorentzska badinrättningen.
Bortom holmen syns den gamla Gustaf IIIs Operahus vilket var en pendang till Sofia Albertinas Palats (Arvfurstens palats nuvarande UD) på andra sidan Gustaf Adolfs Torg (då Norrmalmstorg) vars gavel syns t.v.
Jacobs Kyrka i fonden.
Gustaf IIIs Operahus. Här blev Gustaf III skjuten på den beramade Maskeradbalen som t.o.m. Verdi gjorde en opera om.
Bilderna är tagna någon gång mellan 1880 och 1891. De första hästspårvagnarna gjorde sin entré 1878 och den gamla operabyggnaden revs 1891.
"På punschmagarnas tid!"
På Nybrovikens is runt 1890. Då befann vi oss i en "liten istid" och vintrarna var bistra. På viken iordningställdes en rundbana för skridskoåkare och mitt på fanns en paviljong som man får förmoda då och då innehöll en mässingsorkester. Säkert också ett försäljningsställe för värmande drycker av allehanda slag.
Runt 2050 är vi åter i botten på temperaturkurvan med en liten istid och åter med stränga vintrar. Säkert kommer Nybroviken att frysa igen då också. Eller har Stockholm väckt liv i sin gamla stadsisbrytare S:t Erik eller rent av inköpt en ny för att kunna hålla igång skärgårdstrafiken? Annars lär det bli svårt för befolkningen ute på Sockholms skärgårdsöar.
Nedanstående tidningsklipp från 1943 visar hur skridskobanan såg ut från andra hållet. Tydligen hörde den store Ulrich Salchov (med "trippeln") till dem som hängde här.
Det här slår den lilla banan i Kungsan med hästlängder! Vilken häftig anläggning, och likt Ishotellet i Juukasjärvi smälter allt bort till våren!
Apropå Signaltornet på Visholmen i Strängnäs.
Stockholms Stadshus, underbart skildrad av konstnären Nisse Zetterberg (mina kusiners härlige styvpappa) 1926. Tre år efter invigningen.
Någon gång i varje stads historia kommer idén eller kravet på en signalbyggnad. Ett landmärke som ska "sätta staden på kartan". Just nu är frågan aktuell i Strängnäs i och med detaljplaneprogrammet för Visholmen där förre Stadsarkitekten Anders Ericsson lanserade tanken på en hotellbyggnad med ett högt "fyrtorn" som tillsammans med den gamla vindmöllan på Kvarnberget och Domkyrkan på sitt berg kunde bli Strängnärs nya signalbyggnad.
I Stockholms fall började väl diskussionen sedan den gamla kvarnbyggnaden, kallad Eldkvarn, på Kungsholmen påpassligt brunnit ner 1878 ("När Eldkvarn brann").
Eldkvarn brinner den 31 oktober 1878.
Dock kunde man hjälpligt fortsätta malandet ända fram till 1906 då mjölnarepoken definitivt tog slut och byggnaden revs. 1907 tog så staden beslut om att bygga sig ett nytt stadshus på platsen. Efter en tävling vann den unge arkitekten Ragnar Östberg och fick uppdraget att fullfölja detta bygge som kom att resultera i en av Sveriges - för att inte säga världens - vackraste byggnadsverk.
Men det såg inte ut så från början. Det förslag han vann med var en byggnad i den gamla tidens anda. Den kvardröjande något pompösa jugendstilen från Ferdinand Bobergs tid vilket märks på förslaget.
Överst Ragnar Östbergs vinnande förslag från 1909. En byggnad som lika gärna kunde varit signerad Ferdinand Boberg. Signaltornet finns där dock redan. Nedan syns det sanslöst vackra slutliga förslaget som blivit lätt och elegant. Smäckert och svävande. Med klara influenser från italiensk arkitektur men med en klar nordisk touch, istället för den kompakta tunga secessionsbyggnaden i det övre förslaget. Byggnaden klassas som vårt lands främsta i nationalromantisk stil och var den sista som byggdes på klassiskt hantverksmässigt sätt.
Vilket lyft!
Ur Wikipedia: "Under tolv byggnadsår, 1911-1923, gick det åt nära en miljon handslagna och sju miljoner maskinslagna tegelstenar samt arton miljoner sexhundra tusen bitar förgylld mosaik för att färdigställa arkitekten Ragnar Östbergs skapelse. Teglet, ett mörkrött s.k. munktegel, hämtades från Lina tegelbruk utanför Södertälje och virket till portarna byggda i svartek kommer från Regalskeppet Riksäpplet. Ragnar Östberg anställde Oskar Asker från Askersby i Värmland som byggledare när bygget påbörjades. Oskar Askers byst sitter idag i en av borgarrådens korridorer. Den komplicerade grundläggningen för Stadshuset utfördes av byggnadsfirman Kreuger & Toll under ledning av Paul Toll.
Stadshusbygget har kallats den sista riktiga byggnadshyttan i Sverige, där skickliga hantverkare arbetade med uråldrig, traditionell byggnadsteknik sida vid sida med konstnärer och arkitekten Östberg, alltid närvarande, som en dirigent mitt i det hela."
1919 hade bygget hunnit upp till tornkronan.
Denna bild som är anledningen till detta inlägg, fann jag som negativ bland porträtt av min pappas ungdomskärlek. Fotot är taget från mina farföräldrars balkong på Torsgatan vid Norra Bantorget. Troligen 1922 året innan invigningen. Ställningarna runt torntoppen antyder att färdigställandet är nära. Kungsbron finns på plats över järnvägsområdet. Nere till vänster skymtar Norra Bantorget och till höger syns Centralsaluhallen som till del fanns kvar till i början av 60-talet. Bortom den byggdes så småningom Klarahallarna som var nuvarande Årsta Partihallars föregångare från 1933.
Stadshuset från Tegelbacken på 30-talet. Notera järnvägsbron och jämför med dagens. Här ser vi början till "Tegelbackseländet". De olika trafikslagen tvingades hela tiden ta hänsyn till varandra. Bilar och spårvagnar skulle korsa järnvägsspåren och skutor skulle komma till och från Rödbotorget. Jag har sedan dess upplevt en underfart för spårvagnar och bilar och en överfart innans dagens lösning fanns på plats 1967 i och med högertrafikomläggningen.
Jag avslutar med ytterligare ett par målningar. Dels Stockholmsskildraren Emil Hellboms vackra vy från pelargången vid Stadshusterrassen. Dels bror Lasses målning under hans Munch-influerade period, av Riddarfjärden efter solnedgången där Stadshusets silhuett ses till höger och lyktorna från Västerbron speglar sig i fjärdens vatten.
