HISTORIEN OM PERCY HEATH KONTRABAS!
Igår fick jag ett brev från Gunnar Möllerstedt, författare, TV-producent m.m. Numera bosatt i Ottawa i Kanada och god vän till min bror Lasse. Till brevet hade han fogat en text ur sina memoarer kring jazzen och tiden i Paris och Köpenhamn på 50-talet med Miles Davis, Modern Jazz Quartet, Lester Young och "grabbarna". (Uppdatering: Gunnar avled hösten 2021).
I förrgår pratade jag med Hans Backenroth som berättade att han under sitt USA-besök hade haft förmånen att få känna på Percy Heath (1923-2005) kontrabas. Percy Heath kom att bli en god vän till min bror Lasse sedan Percy, John Lewis, Connie Kay och Milt Jackson efter en konsert hos Süddeutsche Rundfunk i Stuttgart 1956, tog med Lasse till en bar där de tillbringade natten. Senare kommer Percy och Connie Kay överraskande in på den klubb i Köln där Lasse och hans band spelar. De båda legendariska MJQ-giganterna sitter in i bandet och lirar ett par låtar och applåderar de unga svenskarna uppskattande enligt tysken Hans Gern som befann sig i publiken den kvällen.
Därför kom Gunnars text så lägligt och jag återger här – i fri översättning från engelska – just berättelsen om denna kontrabas, som jag förmodar är densamma som den som Hans spelade på. Jag utelämnar delar som i sig är roliga om Miles Davis och Juliette Greco men som inte har med basen att göra.
"En dag när jag strosade i bokhandeln mitt emot Café de Flore i Paris, central träffpunkt för de då dominerande existenisalisterna, stötte jag på Pierre Michelot, berömd fransk basist. Vi hade mötts som hastigast tidigare tillsammans med en av mina värdar i Paris, Guy de Fatto, och han visste att jag också spelade bas. Han bad om ursäkt för att han inte kom ihåg mitt namn men undrade och jag kunde göra honom en stor tjänst och hoppa in istället för honom.
Jag blev helt ställd men lyckades få fram: 'Säg inte att du frågar mig om jag vill spela med Lester Young? Det vore bara för mycket!'
Nej, det var inte fråga om att sitta in istället för Pierre Michelot bakom The Prez tillsammans med The Big Bomber (Christian Garros) och pianisten René Urtreger, en fantastisk pianist i Bud Powells anda. Nej, han ville att jag skulle gå och shoppa med Percy Heath som skulle komma till Paris som en del av The Modern Jazz Quartet. Kvartetten skulle sedan tillsammans med Lester Young och Miles Davis starta den europeiska s.k. Birdland-turnén.
Pierre hade fått ett brev från Percy som bett honom om hjälp att finna och eventuellt köpa en speciell kontrabas som han hört ryktas om. Eftersom Pierre talade mycket lite engelska och Percy ingen franska, behövdes någon som kunde tolka och som också förstod något om basfioler.
Brevet hade just översatts för Pierre av en vän som jobbade i bokhandeln vi stod i och när han fick syn på mig såg han det som ett svar från försynen och frågade mig. Jag svarade att jag gärna ville försöka och Pierre sa att han skulle introducera mig för Percy om jag kom ner till Club S:t Germain efter de fyra planerade konserterna i Salle Pleyel med början den 2 november. Percy har skrivit att han skulle dyka upp på klubben, men naturligtvis inte vilken kväll, sa Pierre!
När jag svarade att jag inte hade råd att gå dit så många gånger, log han och tog mig till butiksdisken där han fick tag på penna och papper och frågade hur jag stavade mitt namn, så skulle han skriva ut en obegränsad passersedel för mig till klubben. Det papperet gjorde underverk för mig varje gång jag besökte Paris senare!
Pierres far var taxichaufför, så planen Pierre gjorde upp var att få fadern att hämta först mig och sedan Percy och köra oss mellan olika musikaffärer, vänta på oss och sedan köra tillbaka till Percys hotell eller till La Salle Pleyel.
Några dagar före premiären på Birdland-turnén bröt helvetet löst. Det hade en tid varit kravaller på Paris gator, diskussionerna på stadens kaféer gick heta och nu låg Frankrike i krig tillsammans med Storbritannien mot Egypten och krossandet av drömmen om en socialism med mänskligt ansikte i Budapest tog sin början, men som man säger: The show must go on!
Sent på kvällen den 2a november kom Miles Davis och medlemmarna ur The Modern Jazz Quartet nerför trapporna på Club S:t Germain och satte sig vid borden nära scenen. Efter en stund introducerades jag för Percy Heath och de övriga av Pierre Michelot.
Innan turnén lämnade Paris för andra europeiska städer, så hade Percy och jag hittat basen som han hört talas om i New York. Det förmodades vara en av den legendariske basvirituosen Giovanni Bottesinis instrument som lämnats här i Paris någon gång före hans död i slutet av 1800-talet. Det hade hittats och renoverats nyligen och historien därom hade publicerats i New York Times. Det var därför Percy sökte något utöver det vanliga.
På fiolavdelningen i den tredje butiken Pierre Michelots far körde oss till bekräftade innehavaren att denna kontrabas kunde vara den berömda Testore, en av Bottesinis bästa basfioler.
Percy undersökte den noggrannt och spelade en skala på den, böjde sig fram och lyssnade. Upprepade detta om och om igen. Det föreföll mig som om han var förlorad i en annan värld.
Så såg han upp och sade: 'Man! Denna skönhet är inte ens ordentligt strängad och ingen har spelat på den på mycket länge – men den sjunger! Den har själ!. Det är precis vad jag väntat att få möta hela mitt liv som basist.'
Så blev det lite köpslående och därefter skrevs en check ut som täckte också transporten till New York i en speciallåda. Percy Heath var lycklig. Han insisterade på att få bjuda mig på ett glas på sitt hotell när Pierre far hade satt av oss där. Detta skedde lördagen den 3e november, samma dag som FNs säkerhetsråd hade möte om Ungernkrisen och samma dag jag beslutade mig för att köpa biljett hem till Sverige igen för att avsluta mina akademiska studier."
Jag hoppas att Gunnars memoarer blir till en bok, för han har så fantastiska saker att berätta!
Lasse Werner, basisten Kurt Lindgren och vännen Percy Heath vid ett Stockholmsbesök på 60-talet.
Ner med alla kulturgangsters!
[Denna text var avsedd som ett avslutande kapitel i min bok om bror Lasse (LASSE WERNER En lycklig skit! Gidlunds Förlag ISBN:978 91 7844 894 4) men föll för utrymmesbristen. Så den kommer här istället!]
”Men glädjen över att ha fått uppleva detta, blandas hos oss genast med förtvivlan. Förtvivlan över att denna musik har så få tillfällen att möta publik. Inte därför att den är för svår, utan därför att den är för avvikande: varken stat eller näringsliv kan använda den i sin tjänst, den är inget för P3 och knappast möjlig i P2:s jazzprogram. Den måste få möta levande människor, öra mot öra, annars dör den.”
(Aftonbladets innerspalt om Lasse Werner och hans vänner på Hallands Nation i Göteborg)
Ingmar Bergman frågade i sitt legendariska Sommar-program varifrån musiken kommer. Han bad människor skicka in sina tankar kring denna fråga. Han fick säckvis med svar, läste dem och brände sedan alltihop! Vilket oerhört slöseri och så olikt denne man som var så noggrann med dokumentation. Det hade varit intressant att få veta vilka idéer som fanns om varifrån musiken faktiskt kommer.
Olle Adolphson har sagt att musiken uppstår först när den möter sin lyssnare. En kompositörs ansträngningar på kammaren med notblad och klaviatur eller strängar är alltså av intet värde i sig. Det är först när det skrivna eller tänkta framförs inför ett lyssnande sinne, som musik uppstår.
Jag lyssnar själv gärna på live-inspelningar (om jag inte kan närvara vid själva spelningen förstås). Har många gånger jämfört studioinspelade låtar med samma låt och utförare i en live-situation. Skillnaden är enorm. I studion blir allt oftast snyggt, elegant, felfritt och svalt, för att inte säga känslolöst. Lasses musik var i hög grad också visuell. För att ta den till sig fullt ut behövde fler sinnen vara närvarande än blott hörseln.
För Lasse var den omedelbara känslan viktig för upplevelsen av musiken – inte den väl inövade. Fanns flera tagningar inför en skivproduktion valde han nästan undantagslöst den första. Ibland till och med en tagning från en sound-check. Att det kanske förekom felslag på klaviaturen eller andra misstag var underordnat den intensiva och nakna upplevelsen av musiken. Uttrycket, känslan, upplevelsen!
Jag kommer att tänka på en norsk konstnär (Yngve Henriksen) som sade i en radiointervju 2006:
Mycket konst faller igenom. Det är för vackert att måla det. Det blir som vykort som inte har något annat väsen än att vara vackert.
Konsten ska beröra och angå djupare och mera mentalt. Ha en mental laddning och en andlig dimension. Den ska vara ett psykologiskt drama. Kampen för tillvaron pågår också i ett vackert landskap.
Detta tankesätt kan också appliceras på musik. En del av mina egna ”gamla gudar” var just bara för vackra i sitt uttryck. För mycket yta och för lite djup.
Salig trumslagaren och vännen Sune Spångberg formulerade samma tanke så här:
Den musik som verkligen betyder något är den som spelas med livet som insats. Visst kan det vara imponerande med virtuositet, men det som ändå betyder något är att musiken verkligen berör.
Det räcker inte med bara briljans och teknik. Det måste finnas något mera.
Ludvig Rasmusson skriver i sitt kapitel i boken att Lasse aldrig bildade skola. Det är en sanning med modifikation. Han har rätt när det gäller just att kombinationen av jazzmusikaliskt kunnande, lekfullhet och dramatisk närvaro saknas hos dagens jazzmusiker.
Själv skriver Ludvig i en av sina första recensioner 1963:
Men framförallt blev kvällens konsert en mycket stor konstnärlig framgång för Lars Werner och Kurt Lindgren. Både som solister och arrangörer är de ju framstående. Ingen svensk jazzpianist spelar angelägnare än Lars Werner idag. Men jag tror att deras största värde ligger i en vidare musikalisk och konstnärlig betydelse, som vägröjare och inspirationskällor i stort. Vad de gör har en aktualitet långt bortom jazzen.
Och jag tror att just där ligger Lasses insats. Att ha varit vägröjaren och inspirationskällan. Inte många nämner Lasse Werner idag. Få minns honom, och gör någon det, är det för saltets skull.
Janne Carlsson hittade på nätet en inspelning från en konsert med Herbie Hancock och Chick Corea på varsin flygel. De improviserade, använde sig av smällar i klaviaturlocken, trummade på pianot, knäppte på strängarna, dämpade strängar och så vidare. Fullt naturligt och helt uppskattat av publiken. Året var 1988! När Lasse gjorde samma saker femton år tidigare hånades han. Musikerkollegor som tillhörde ”klanen” kring Arne Domnerus utbrast att ”så får man inte göra!”
Flera musiker beskrivs i Svensk Jazzhistoria som tillhörande ”kretsen kring Lasse Werner” och idag finns åtskilliga som faktiskt verkar i ”hans skola” eller ”hans art” – om vi ska fortsätta bruka konstnärstermer – och de gör det oftast utan att veta att de har Lasse Werner att tacka därför.
Till exempel noterade jag att den unge pianisten Mathias Landaeus under en spelning plötsligt river av en bit silvertape och klistrar över ett antal strängar på pianot eller lägger en hand över strängar för att få en annan klang. Han har lärt sig att utnyttja sitt instrument till fullo, för att göra musik, inte bara med hjälp av de svarta och vita tangenterna.
När salig pianisten Gösta Rundqvist en gång i Eskilstuna, några år innan han dog, blev lite lättsinnig på Blüthnerflygeln, böjde sig sångerskan Karin Krog in under flygellocket och ropade ner i klanglådan: ”Lars Weeerner!
Lasse i DN-intervju 1989:
Jag hade tur som lärde mig lira med människor som dansar. Det finns ett naturligt samband mellan musik och rörelse. De som börjar lira jazz nu får aldrig det sambandet. Jag minns när jazzen blev fin och det blev jazzkonserter när man bara skulle sitta still och lyssna. Vi gick på dem, men det var inget roligt. Jag tycker fortfarande jazzkonserter är skitlöjliga.
Det är roligt att många unga tjejer och killar har börjat spela nu. De är duktiga men de kan ingenting. De fattar inte vad fan de sysslar med. Det är syntar och trummaskiner hit och dit, men jazzmusik är levande människor.
Det är den fysiska utlevelsen och de tankegångar den fysiska rörelsen vill uttrycka som är ”showen”.
Där tror jag Lasse hade helt rätt. Men han är medskyldig till den utveckling han beskriver. För genom Lasses och många av hans generationskamraters insatser, genom Emanon och senare FSJ, så blev jazzen ”salongsfähig”. Den blev en musik som flyttade från rökiga källarlokaler med intensivt spel till svala och eleganta konsertscener. Jazzen blev något man upplevde på lite avstånd.
Jag minns när jag vid några tillfällen på 80-talet och början av 90-talet tog med mina barn till Zum Tiroler i Gamla stan för att de skulle få uppleva sin farbror, så var det en revolutionerande upplevelse för dem, som då var i tonåren. Hittills hade deras ”live-upplevelser” inskränkt sig till en pytteliten Stevie Wonder, Michael Jackson eller Prince långt därnere på Globens scen. En upplevelse som inte blev verklig eftersom det ändå bara var den uppförstorade storbildsskärmen man tittade på.
Nu fick de uppleva musikanter på nära håll! Fick se hur samspelet mellan musikerna födde musik.
Jag tror att om Lasse fått leva och verka in i vår tid hade han slagits för att återföra jazzen till den nära, intima musikupplevelsen.
Vissa jazzmusiker har också förmågan att likt Lasse skapa kontakt med publiken, och ”att ha sinne för lite skoj”, som Janne Carlsson sa. När jazzen blev konsertmusik blev framförandet ofta gravallvarligt, introvert och därmed ganska trist. Det finns en alltför stor dos navelskådande hos många jazzmusiker.
Jag beskrev ett beklämmande exempel på detta på min blogg en gång:
Jag skrev tidigare om vikten av publikkontakt. Inte ens den mest meriterade artist har råd att behandla sin publik nonchalant. Som om det inte spelade någon roll att den finns där utanför rampen.
Spelglädje är en annan nästan obligatorisk ingrediens i musicerandet. Har inte musikanterna roligt med varandra och den musik de skapar, utan lika gärna kan sitta på sin kammare och spela var för sig (men samtidigt), kan de lika gärna hålla till i en studio och låta bli att bjuda in publik.
Om sedan lokalen i sig lägger en viss sordin på stämningen blir saken inte bättre.
OK, en färglös stadsteatersalong är knappast jordens mest tilltalande plats att lyssna på jazz i.
Efter att ha förvånats igenom två timmars konsert dedicerad till en av vår tids stora sångare, måste jag tyvärr säga: "Köp hellre CDn".
Här är några av Sveriges främsta jazzmusikanter. Skickliga, erfarna, oerhört drivna på sina instrument. Och så har de absolut NOLL PUBLIKKONTAKT! Inte ens en vridning på huvudet antydde att de brydde sig det minsta om de varma applåder de ändå fick. För mig är det ett oerhört respektlöst uppträdande.
Pianisten spelar oerhört habilt, ofta till och med briljant. Han har gjort suveräna arrangemang för kvällen. Gitarrlegenden spelar legendariskt på sin gitarr utan att röra en min eller lyfta blicken. Den unge basisten är den enda som jag har en känsla av verkligen anstränger sig! Ibland spricker hans ansikte rent av ut i ett leende. Och hans härliga bassolon är också de enda som belönas med spontana applåder. Jag tror han känner sig lite främmande i det här gänget.
Sångaren – en av Sveriges underbaraste jazz- och bluesröster, försöker lätta upp det hela med berättelser om och kring den store sångaren, men vad hjälper det när gänget bakom honom "gör sin grej" och gör det klanderfritt ur musikaliskt synpunkt – men var för sig! Inte egentligen tillsammans. Inte tittar upp ur noterna en enda gång och inte visar minsta tecken på att musiken är kul att spela eller att det är roligt att just nu spela, just här och tillsammans med just de tre andra.
Nej, det var en sorglig upplevelse av saknad spelglädje, saknat engagemang, saknad publik- och musikantkontakt. Man hade lika gärna kunnat sitta på sin kammare och lyssna på en CD.
”Musiken blir ju inte sämre av att man har lite roligt ibland också!”
Just kombinationen av urskickliga musikanter, en enorm spelglädje och sinne för det dramatiska och för att ge publiken en verklig upplevelse utöver det vanliga. Var ser vi det jazzbandet idag?
Kommer vi någonsin att få uppleva en ”ny Lasse Werner”? En gränsöverskridande provokatör, en jazzmusikalisk förnyare, en estradör!
Dagens Nyheter anordnar något de kallar Kulturdagen och puffar för arrangemanget med stora helsidesannonser och ett späckat dagsprogram.
Men inte en blå ton! Inte en jazzmusiker så långt ögat kan nå! Jag skrev till Jazzriksförbundet (numera: Riksförbundet Svensk Jazz) och FSJ och frågade: Finns det inte längre några verbalt begåvade och utåtriktade jazzmusiker? Hänger alla introvert över klaviaturer och bassträngar? Vem säger "Ner med alla kulturgangsters" idag?
Svaret från SJR:s ordförande var: ”Det finns massor av blå toner idag. Men språket förändras över tiden. Så också arenorna”.
Men också idag får jazzen kämpa för sin överlevnad. Tack vare Lasse och hans generationskamrater blev jazzen ett undervisningsämne ända upp på akademisk nivå. Men det har fått till följd att vi istället utbildar en massa ambitiösa, engagerade och musikaliska ungdomar till arbetslöshet. Det finns inte jobb för så många musiker som vi utbildar. Därför blir det också fortfarande ett låglönejobb där utövarna många gånger tvingas jobba svart, ”på dörren” eller motsvarande.
Problematiken som Lasse och hans generationskamrater upplevde, med svårigheter att få spelmöjligheter är om möjligt ännu större idag än då, på grund av den större mängden musikanter.
Vi har en regering som, istället för att sprida och decentralisera, i än högre grad än någon socialdemokratisk dito gjort sig skyldig till, centraliserar och slår ihop.
Vem har någonsin hört något mer stalinistiskt än ”Statens Musikverk”!
Ska det innebära mer pengar till jazzen? Knappast!
Det finns en i sig sund tanke i botten – att varje kulturyttring ska betala sig själv. Att således människor som gillar jazz också är beredda att betala vad det kostar att få njuta av jazz.
En tanke vars realism dock omgående faller då den skattefinansierade Kungliga Operan kommer på tal. Eller just med tanke på alla de ungdomar vi utbildar inom musik, trots att vi vet att en betalande publik inte finns för dem alla.
Vi lär också i framtiden vara hänvisade till en mixad finansiering av såväl jazzen som många andra kulturyttringar, där det alltså är viktigt att tillse att dessa inte drunknar i en koloss som ska rymma allt – ”Statens Musikverk”! Huh!
Jazzen, liksom annat är starkt beroende av entusiaster. Inte bara inom musikerkåren, utan i minst lika stor utsträckning inom arrangörs- och publikleden. Ett jättelikt oavlönat arbete läggs idag ner i massor av kultur- och musikföreningar runt om i landet. Där eldsjälar ser till att jazzkonserter och teaterföreställningar anordnas. Att lokaler hyrs, att biljetter säljs, att kaffe serveras, att lokalen städas och så vidare – allt utan ett öres ersättning!
Jag vågar påstå att den absoluta majoriteten av alla dessa entusiaster är 40-talister och möjligen en och annan 50-talist. Men hur tänker man sig inom ”Statens Musikverk” att allt som görs av dessa eldsjälar, vilka håller igång stora delar av svenskt kulturliv, ska utföras när den generationen faller ifrån?
För det står fullständigt klart att de unga, de som nu kastar sig ut i musiklivet, i mångt och mycket saknar intresse, vilja och förmåga att som tidigare generationer organisera sig, bilda föreningar och driva verksamhet i dessa. Det finns inte heller någon egentlig återväxt i våra jazzklubbar. De flesta medlemmar är idag just 40-talister.
Och var är de som kan tänkas komma fram på samma sätt som musikerna bakom till exempel Emanon? Musiker som genom en utåtriktad personlighet förmådde attrahera publik ur många åldrar och samhällsskikt. Som genom just humor och entusiasm, nytänkande och provokation kan locka nya publikskaror till jazzscenerna?
Dåtidens unga arga jazzmusikanter skrek på mer pengar från staten. Man skulle givetvis villkorat sina kontakter. Mer pengar från staten innebär per definition mer byråkrati och mer lustförkvävande intrång i den frihet som ligger i jazzens natur.
Jazzen som musikalisk form är rebellisk och provokativ till sitt ursprung.
Släck inte dess låga genom att inlemma musiken i ett syrefattigt statligt mastodontkonglomerat. Släpp ut Jazzen och befria ”kulturgangstrarna”!
(Foto: Gudrun Edel-Rösnäs)
”Men glädjen över att ha fått uppleva detta, blandas hos oss genast med förtvivlan. Förtvivlan över att denna musik har så få tillfällen att möta publik. Inte därför att den är för svår, utan därför att den är för avvikande: varken stat eller näringsliv kan använda den i sin tjänst, den är inget för P3 och knappast möjlig i P2:s jazzprogram. Den måste få möta levande människor, öra mot öra, annars dör den.”
(Aftonbladets innerspalt om Lasse Werner och hans vänner på Hallands Nation i Göteborg)
Ingmar Bergman frågade i sitt legendariska Sommar-program varifrån musiken kommer. Han bad människor skicka in sina tankar kring denna fråga. Han fick säckvis med svar, läste dem och brände sedan alltihop! Vilket oerhört slöseri och så olikt denne man som var så noggrann med dokumentation. Det hade varit intressant att få veta vilka idéer som fanns om varifrån musiken faktiskt kommer.
Olle Adolphson har sagt att musiken uppstår först när den möter sin lyssnare. En kompositörs ansträngningar på kammaren med notblad och klaviatur eller strängar är alltså av intet värde i sig. Det är först när det skrivna eller tänkta framförs inför ett lyssnande sinne, som musik uppstår.
Jag lyssnar själv gärna på live-inspelningar (om jag inte kan närvara vid själva spelningen förstås). Har många gånger jämfört studioinspelade låtar med samma låt och utförare i en live-situation. Skillnaden är enorm. I studion blir allt oftast snyggt, elegant, felfritt och svalt, för att inte säga känslolöst. Lasses musik var i hög grad också visuell. För att ta den till sig fullt ut behövde fler sinnen vara närvarande än blott hörseln.
För Lasse var den omedelbara känslan viktig för upplevelsen av musiken – inte den väl inövade. Fanns flera tagningar inför en skivproduktion valde han nästan undantagslöst den första. Ibland till och med en tagning från en sound-check. Att det kanske förekom felslag på klaviaturen eller andra misstag var underordnat den intensiva och nakna upplevelsen av musiken. Uttrycket, känslan, upplevelsen!
Jag kommer att tänka på en norsk konstnär (Yngve Henriksen) som sade i en radiointervju 2006:
Mycket konst faller igenom. Det är för vackert att måla det. Det blir som vykort som inte har något annat väsen än att vara vackert.
Konsten ska beröra och angå djupare och mera mentalt. Ha en mental laddning och en andlig dimension. Den ska vara ett psykologiskt drama. Kampen för tillvaron pågår också i ett vackert landskap.
Detta tankesätt kan också appliceras på musik. En del av mina egna ”gamla gudar” var just bara för vackra i sitt uttryck. För mycket yta och för lite djup.
Salig trumslagaren och vännen Sune Spångberg formulerade samma tanke så här:
Den musik som verkligen betyder något är den som spelas med livet som insats. Visst kan det vara imponerande med virtuositet, men det som ändå betyder något är att musiken verkligen berör.
Det räcker inte med bara briljans och teknik. Det måste finnas något mera.
Ludvig Rasmusson skriver i sitt kapitel i boken att Lasse aldrig bildade skola. Det är en sanning med modifikation. Han har rätt när det gäller just att kombinationen av jazzmusikaliskt kunnande, lekfullhet och dramatisk närvaro saknas hos dagens jazzmusiker.
Själv skriver Ludvig i en av sina första recensioner 1963:
Men framförallt blev kvällens konsert en mycket stor konstnärlig framgång för Lars Werner och Kurt Lindgren. Både som solister och arrangörer är de ju framstående. Ingen svensk jazzpianist spelar angelägnare än Lars Werner idag. Men jag tror att deras största värde ligger i en vidare musikalisk och konstnärlig betydelse, som vägröjare och inspirationskällor i stort. Vad de gör har en aktualitet långt bortom jazzen.
Och jag tror att just där ligger Lasses insats. Att ha varit vägröjaren och inspirationskällan. Inte många nämner Lasse Werner idag. Få minns honom, och gör någon det, är det för saltets skull.
Janne Carlsson hittade på nätet en inspelning från en konsert med Herbie Hancock och Chick Corea på varsin flygel. De improviserade, använde sig av smällar i klaviaturlocken, trummade på pianot, knäppte på strängarna, dämpade strängar och så vidare. Fullt naturligt och helt uppskattat av publiken. Året var 1988! När Lasse gjorde samma saker femton år tidigare hånades han. Musikerkollegor som tillhörde ”klanen” kring Arne Domnerus utbrast att ”så får man inte göra!”
Flera musiker beskrivs i Svensk Jazzhistoria som tillhörande ”kretsen kring Lasse Werner” och idag finns åtskilliga som faktiskt verkar i ”hans skola” eller ”hans art” – om vi ska fortsätta bruka konstnärstermer – och de gör det oftast utan att veta att de har Lasse Werner att tacka därför.
Till exempel noterade jag att den unge pianisten Mathias Landaeus under en spelning plötsligt river av en bit silvertape och klistrar över ett antal strängar på pianot eller lägger en hand över strängar för att få en annan klang. Han har lärt sig att utnyttja sitt instrument till fullo, för att göra musik, inte bara med hjälp av de svarta och vita tangenterna.
När salig pianisten Gösta Rundqvist en gång i Eskilstuna, några år innan han dog, blev lite lättsinnig på Blüthnerflygeln, böjde sig sångerskan Karin Krog in under flygellocket och ropade ner i klanglådan: ”Lars Weeerner!
Lasse i DN-intervju 1989:
Jag hade tur som lärde mig lira med människor som dansar. Det finns ett naturligt samband mellan musik och rörelse. De som börjar lira jazz nu får aldrig det sambandet. Jag minns när jazzen blev fin och det blev jazzkonserter när man bara skulle sitta still och lyssna. Vi gick på dem, men det var inget roligt. Jag tycker fortfarande jazzkonserter är skitlöjliga.
Det är roligt att många unga tjejer och killar har börjat spela nu. De är duktiga men de kan ingenting. De fattar inte vad fan de sysslar med. Det är syntar och trummaskiner hit och dit, men jazzmusik är levande människor.
Det är den fysiska utlevelsen och de tankegångar den fysiska rörelsen vill uttrycka som är ”showen”.
Där tror jag Lasse hade helt rätt. Men han är medskyldig till den utveckling han beskriver. För genom Lasses och många av hans generationskamraters insatser, genom Emanon och senare FSJ, så blev jazzen ”salongsfähig”. Den blev en musik som flyttade från rökiga källarlokaler med intensivt spel till svala och eleganta konsertscener. Jazzen blev något man upplevde på lite avstånd.
Jag minns när jag vid några tillfällen på 80-talet och början av 90-talet tog med mina barn till Zum Tiroler i Gamla stan för att de skulle få uppleva sin farbror, så var det en revolutionerande upplevelse för dem, som då var i tonåren. Hittills hade deras ”live-upplevelser” inskränkt sig till en pytteliten Stevie Wonder, Michael Jackson eller Prince långt därnere på Globens scen. En upplevelse som inte blev verklig eftersom det ändå bara var den uppförstorade storbildsskärmen man tittade på.
Nu fick de uppleva musikanter på nära håll! Fick se hur samspelet mellan musikerna födde musik.
Jag tror att om Lasse fått leva och verka in i vår tid hade han slagits för att återföra jazzen till den nära, intima musikupplevelsen.
Vissa jazzmusiker har också förmågan att likt Lasse skapa kontakt med publiken, och ”att ha sinne för lite skoj”, som Janne Carlsson sa. När jazzen blev konsertmusik blev framförandet ofta gravallvarligt, introvert och därmed ganska trist. Det finns en alltför stor dos navelskådande hos många jazzmusiker.
Jag beskrev ett beklämmande exempel på detta på min blogg en gång:
Jag skrev tidigare om vikten av publikkontakt. Inte ens den mest meriterade artist har råd att behandla sin publik nonchalant. Som om det inte spelade någon roll att den finns där utanför rampen.
Spelglädje är en annan nästan obligatorisk ingrediens i musicerandet. Har inte musikanterna roligt med varandra och den musik de skapar, utan lika gärna kan sitta på sin kammare och spela var för sig (men samtidigt), kan de lika gärna hålla till i en studio och låta bli att bjuda in publik.
Om sedan lokalen i sig lägger en viss sordin på stämningen blir saken inte bättre.
OK, en färglös stadsteatersalong är knappast jordens mest tilltalande plats att lyssna på jazz i.
Efter att ha förvånats igenom två timmars konsert dedicerad till en av vår tids stora sångare, måste jag tyvärr säga: "Köp hellre CDn".
Här är några av Sveriges främsta jazzmusikanter. Skickliga, erfarna, oerhört drivna på sina instrument. Och så har de absolut NOLL PUBLIKKONTAKT! Inte ens en vridning på huvudet antydde att de brydde sig det minsta om de varma applåder de ändå fick. För mig är det ett oerhört respektlöst uppträdande.
Pianisten spelar oerhört habilt, ofta till och med briljant. Han har gjort suveräna arrangemang för kvällen. Gitarrlegenden spelar legendariskt på sin gitarr utan att röra en min eller lyfta blicken. Den unge basisten är den enda som jag har en känsla av verkligen anstränger sig! Ibland spricker hans ansikte rent av ut i ett leende. Och hans härliga bassolon är också de enda som belönas med spontana applåder. Jag tror han känner sig lite främmande i det här gänget.
Sångaren – en av Sveriges underbaraste jazz- och bluesröster, försöker lätta upp det hela med berättelser om och kring den store sångaren, men vad hjälper det när gänget bakom honom "gör sin grej" och gör det klanderfritt ur musikaliskt synpunkt – men var för sig! Inte egentligen tillsammans. Inte tittar upp ur noterna en enda gång och inte visar minsta tecken på att musiken är kul att spela eller att det är roligt att just nu spela, just här och tillsammans med just de tre andra.
Nej, det var en sorglig upplevelse av saknad spelglädje, saknat engagemang, saknad publik- och musikantkontakt. Man hade lika gärna kunnat sitta på sin kammare och lyssna på en CD.
”Musiken blir ju inte sämre av att man har lite roligt ibland också!”
Just kombinationen av urskickliga musikanter, en enorm spelglädje och sinne för det dramatiska och för att ge publiken en verklig upplevelse utöver det vanliga. Var ser vi det jazzbandet idag?
Kommer vi någonsin att få uppleva en ”ny Lasse Werner”? En gränsöverskridande provokatör, en jazzmusikalisk förnyare, en estradör!
Dagens Nyheter anordnar något de kallar Kulturdagen och puffar för arrangemanget med stora helsidesannonser och ett späckat dagsprogram.
Men inte en blå ton! Inte en jazzmusiker så långt ögat kan nå! Jag skrev till Jazzriksförbundet (numera: Riksförbundet Svensk Jazz) och FSJ och frågade: Finns det inte längre några verbalt begåvade och utåtriktade jazzmusiker? Hänger alla introvert över klaviaturer och bassträngar? Vem säger "Ner med alla kulturgangsters" idag?
Svaret från SJR:s ordförande var: ”Det finns massor av blå toner idag. Men språket förändras över tiden. Så också arenorna”.
Men också idag får jazzen kämpa för sin överlevnad. Tack vare Lasse och hans generationskamrater blev jazzen ett undervisningsämne ända upp på akademisk nivå. Men det har fått till följd att vi istället utbildar en massa ambitiösa, engagerade och musikaliska ungdomar till arbetslöshet. Det finns inte jobb för så många musiker som vi utbildar. Därför blir det också fortfarande ett låglönejobb där utövarna många gånger tvingas jobba svart, ”på dörren” eller motsvarande.
Problematiken som Lasse och hans generationskamrater upplevde, med svårigheter att få spelmöjligheter är om möjligt ännu större idag än då, på grund av den större mängden musikanter.
Vi har en regering som, istället för att sprida och decentralisera, i än högre grad än någon socialdemokratisk dito gjort sig skyldig till, centraliserar och slår ihop.
Vem har någonsin hört något mer stalinistiskt än ”Statens Musikverk”!
Ska det innebära mer pengar till jazzen? Knappast!
Det finns en i sig sund tanke i botten – att varje kulturyttring ska betala sig själv. Att således människor som gillar jazz också är beredda att betala vad det kostar att få njuta av jazz.
En tanke vars realism dock omgående faller då den skattefinansierade Kungliga Operan kommer på tal. Eller just med tanke på alla de ungdomar vi utbildar inom musik, trots att vi vet att en betalande publik inte finns för dem alla.
Vi lär också i framtiden vara hänvisade till en mixad finansiering av såväl jazzen som många andra kulturyttringar, där det alltså är viktigt att tillse att dessa inte drunknar i en koloss som ska rymma allt – ”Statens Musikverk”! Huh!
Jazzen, liksom annat är starkt beroende av entusiaster. Inte bara inom musikerkåren, utan i minst lika stor utsträckning inom arrangörs- och publikleden. Ett jättelikt oavlönat arbete läggs idag ner i massor av kultur- och musikföreningar runt om i landet. Där eldsjälar ser till att jazzkonserter och teaterföreställningar anordnas. Att lokaler hyrs, att biljetter säljs, att kaffe serveras, att lokalen städas och så vidare – allt utan ett öres ersättning!
Jag vågar påstå att den absoluta majoriteten av alla dessa entusiaster är 40-talister och möjligen en och annan 50-talist. Men hur tänker man sig inom ”Statens Musikverk” att allt som görs av dessa eldsjälar, vilka håller igång stora delar av svenskt kulturliv, ska utföras när den generationen faller ifrån?
För det står fullständigt klart att de unga, de som nu kastar sig ut i musiklivet, i mångt och mycket saknar intresse, vilja och förmåga att som tidigare generationer organisera sig, bilda föreningar och driva verksamhet i dessa. Det finns inte heller någon egentlig återväxt i våra jazzklubbar. De flesta medlemmar är idag just 40-talister.
Och var är de som kan tänkas komma fram på samma sätt som musikerna bakom till exempel Emanon? Musiker som genom en utåtriktad personlighet förmådde attrahera publik ur många åldrar och samhällsskikt. Som genom just humor och entusiasm, nytänkande och provokation kan locka nya publikskaror till jazzscenerna?
Dåtidens unga arga jazzmusikanter skrek på mer pengar från staten. Man skulle givetvis villkorat sina kontakter. Mer pengar från staten innebär per definition mer byråkrati och mer lustförkvävande intrång i den frihet som ligger i jazzens natur.
Jazzen som musikalisk form är rebellisk och provokativ till sitt ursprung.
Släck inte dess låga genom att inlemma musiken i ett syrefattigt statligt mastodontkonglomerat. Släpp ut Jazzen och befria ”kulturgangstrarna”!
