Folkpartiet tar på skygglapparna!
Den 23 augusti infördes i Strengnäs Tidning en debattartikel skriven av Folkpartiets båda nya toppnamn i Strängnäs kommun: Helena Hallgarn och Fredrik Lundgren. Denna debattartikel har fått svar från såväl Oppositionsrådet Maria von Beetzen som moderaten Sixten Skullman, liksom från oss båda Kristdemokrater, Hélène Brodin Rehindorf och Mats Werner. Tidningen har dock valt att på sex dagar inte publicera någon av dessa invändningar, vilket är anmärkningsvärt i valtider. Istället väljer man gärna att låta stora bilder ta upp yta på den enda sida som anslås för insändare och debattartiklar.
Detta har vi anmärkt på förr och då har tidningen faktiskt lyssnat en och annan gång och låtit insändarna uppta ett helt uppslag. I valtider borde man kunna förvänta sig en större välvilja från tidningens sida för opinionsyttringar från politiska företrädare och andra.
Så här skrev iallafall Hélène Brodin Rheindorf och jag samma dag (23/8):
"Helena Hallgarn och Fredrik Lundgren, Folkpartiet i Strängnäs, förklarar i en insändare (23/8) att det inte är något problem om man har ett 1,5-miljonerslån på en villa som är värd 2 miljoner och klarar av att betala räntor och amorteringar.
Därmed vill de påstå att den skuld på 3,5 MILJARDER som kommunen har inte är något problem eftersom det skulle finnas täckning för lånevärdet och för att kommunen klarar av att betala räntor och amorteringar.
Det är ledsamt att Folkpartiets ”unga garde” nu också ansluter sig till de gammelkommunala åsikter som torgförs av Anders Svensson.
Deras insändare ger upphov till följande kommentarer:
1. Tiderna kan bli sämre. Villan kan falla i värde. En dag kräver banken amortering eller tilläggssäkerhet. Detsamma kan gälla kommunens lån och säkerheter.
2. En kommun skall enligt lagen få sina inkomster från skatter och avgifter. Inget annat! Inte aktieutdelningar. Inte affärsverksamhet.
3. Hallgarn och Lundgren påstår vidare: ”Vad gäller SEVAB ger ju det företaget dessutom avkastning till kommunen varje år”.
Om man menar ”utdelning”, så blev det ingen utdelning för förra året och om bolagets ledning fick som den ville skulle ingen utdelning ske under de närmaste åren heller. Inte förrän bolaget konsoliderat sin egen finansiella situation och uppnått en rimlig soliditet.
Som det nu är kan en politisk majoritet framtvinga utdelningar som går stick i stäv med varje företagsekonomisk grundregel.
4. Hallgarn och Lundgren skriver att det är viktigt att de kommunala bolagen ”...visar goda vinster och kan behålla sina goda värderingar.”
Vad menas? Kommunala bolag har man för att de ska tillhandahålla tjänster till invånarna på rimliga villkor - inte för att ge ”goda vinster”. Som allmännyttigt bolag skulle inte SBAB överhuvudtaget vara vinstgivande.
Och vilka ”värderingar” avses? Ingen annan har sett några värderingar av bolagen. När den gamla alliansen ville fullfölja ett gemensamt vallöfte och låta värdera bolagen, vägrade Herrar Svensson m.fl. från Folkpartiet, ens denna åtgärd.
Men Hallgarn och Lundgren vet tydligen, att SEVABs och Bostadsbolagets värden skulle räcka till att göra kommunen ”i princip skuldfri”!
D.v.s. ett värde på minst 3 miljarder kronor! En intressant uppgift som inte delgetts någon inom oppositionen.
5. Hallgarn och Lundgren säger att man inte ska vara orolig för att ha höga lån om man ”med god marginal” klarar av att betala räntor och amorteringar.
Låt mig påminna om att förra våren tvangs Kommunfullmäktige att godkänna en förändring av kommunens kreditlimit för att månadens löneutbetalningar annars var i fara!
Att vi haft en period av historiskt låga räntor har givetvis varit till kommunens fördel.
Men ingen förväntar sig längre att denna låga räntenivå ska bli bestående. Redan har diskontot höjts och då inflationstrycket ökar kommer också räntenivån att höjas.
Det innebär också att kommunens kostnader för sina lån kommer att öka utöver de 80 miljoner vi betalat hittills på årsbasis!
Men Hallgarn och Lundgren tycks sova gott om natten! Låt dem sova också efter valet.
Vi andra vet att det alltid är bättre att skattepengar går till verksamhet än till bankräntor.
HÉLÈNE BRODIN RHEINDORF
MATS WERNER
Kristdemokraterna i Strängnäs"
Detta har vi anmärkt på förr och då har tidningen faktiskt lyssnat en och annan gång och låtit insändarna uppta ett helt uppslag. I valtider borde man kunna förvänta sig en större välvilja från tidningens sida för opinionsyttringar från politiska företrädare och andra.
Så här skrev iallafall Hélène Brodin Rheindorf och jag samma dag (23/8):
"Helena Hallgarn och Fredrik Lundgren, Folkpartiet i Strängnäs, förklarar i en insändare (23/8) att det inte är något problem om man har ett 1,5-miljonerslån på en villa som är värd 2 miljoner och klarar av att betala räntor och amorteringar.
Därmed vill de påstå att den skuld på 3,5 MILJARDER som kommunen har inte är något problem eftersom det skulle finnas täckning för lånevärdet och för att kommunen klarar av att betala räntor och amorteringar.
Det är ledsamt att Folkpartiets ”unga garde” nu också ansluter sig till de gammelkommunala åsikter som torgförs av Anders Svensson.
Deras insändare ger upphov till följande kommentarer:
1. Tiderna kan bli sämre. Villan kan falla i värde. En dag kräver banken amortering eller tilläggssäkerhet. Detsamma kan gälla kommunens lån och säkerheter.
2. En kommun skall enligt lagen få sina inkomster från skatter och avgifter. Inget annat! Inte aktieutdelningar. Inte affärsverksamhet.
3. Hallgarn och Lundgren påstår vidare: ”Vad gäller SEVAB ger ju det företaget dessutom avkastning till kommunen varje år”.
Om man menar ”utdelning”, så blev det ingen utdelning för förra året och om bolagets ledning fick som den ville skulle ingen utdelning ske under de närmaste åren heller. Inte förrän bolaget konsoliderat sin egen finansiella situation och uppnått en rimlig soliditet.
Som det nu är kan en politisk majoritet framtvinga utdelningar som går stick i stäv med varje företagsekonomisk grundregel.
4. Hallgarn och Lundgren skriver att det är viktigt att de kommunala bolagen ”...visar goda vinster och kan behålla sina goda värderingar.”
Vad menas? Kommunala bolag har man för att de ska tillhandahålla tjänster till invånarna på rimliga villkor - inte för att ge ”goda vinster”. Som allmännyttigt bolag skulle inte SBAB överhuvudtaget vara vinstgivande.
Och vilka ”värderingar” avses? Ingen annan har sett några värderingar av bolagen. När den gamla alliansen ville fullfölja ett gemensamt vallöfte och låta värdera bolagen, vägrade Herrar Svensson m.fl. från Folkpartiet, ens denna åtgärd.
Men Hallgarn och Lundgren vet tydligen, att SEVABs och Bostadsbolagets värden skulle räcka till att göra kommunen ”i princip skuldfri”!
D.v.s. ett värde på minst 3 miljarder kronor! En intressant uppgift som inte delgetts någon inom oppositionen.
5. Hallgarn och Lundgren säger att man inte ska vara orolig för att ha höga lån om man ”med god marginal” klarar av att betala räntor och amorteringar.
Låt mig påminna om att förra våren tvangs Kommunfullmäktige att godkänna en förändring av kommunens kreditlimit för att månadens löneutbetalningar annars var i fara!
Att vi haft en period av historiskt låga räntor har givetvis varit till kommunens fördel.
Men ingen förväntar sig längre att denna låga räntenivå ska bli bestående. Redan har diskontot höjts och då inflationstrycket ökar kommer också räntenivån att höjas.
Det innebär också att kommunens kostnader för sina lån kommer att öka utöver de 80 miljoner vi betalat hittills på årsbasis!
Men Hallgarn och Lundgren tycks sova gott om natten! Låt dem sova också efter valet.
Vi andra vet att det alltid är bättre att skattepengar går till verksamhet än till bankräntor.
HÉLÈNE BRODIN RHEINDORF
MATS WERNER
Kristdemokraterna i Strängnäs"
Projektstyrning och kommunala taxor!
Usel projekthantering har varit ett stort problem i Strängnäs Kommun - och är det fortfarande?
I början på förra mandatperioden hade politiken funnit att en mängd projekt kommunen varit involverad i hade kunnat svälla ut. Styrning och uppföljning hade saknats.
När därför Campusprojektet skulle startas var dåvarande nytillträdde ekonomichefen den förste att just kritisera kommunens tidigare dåliga projektplanering. Att han däför sattes som projektledare för det nya Campusprojektet kändes betryggande. Vem skulle bättre än kommunens högst ansvarige ekonomichef kunna hålla i detta stora projekt.
Ja, vi såg ju hur det gick. Också med det andra projekt där det visade sig att ekonomichefen mer eller mindre självsvåldigt tagit långtgående och för kommunen kostsamma beslut utan riktig kontroll.
Givetvis kan inte vi politiker avsäga oss vårt ansvar. Men normalt måste vi lita på att våra tjänstemän gör vad de förväntas göra och att en högste ansvarig förvaltningschef hela tiden förväntas hålla koll på att hans förvaltning också uppfyller våra förväntingar och utför givna uppdrag på rätt sätt. Gör man inte det och vi politiker inte i tid reagerar, då är också ansvaret vårt.
Att kommunen återigen misslyckats med projektstyrningen och -kontrollen, ledde till ett beslut om att alla fastighetsrelaterade projekt skulle hanteras av kommunens fastighetsbolag "för där finns kompetensen"! Hette det!
F-n trot! Mariefredsskolans ombyggnad borgar inte direkt för någon kompetent projekthantering.
Men uppenbarligen finns också - eller har funnits - på andra ställen i den kommunala förvaltningen, en fullständigt obegriplig släpphänthet när det gäller hur man ska hantera projekt. Att man som chef aldrig kan ge en underställd tjänsteman obegränsad attesträtt borde vara en självklarhet men har tydligen inte varit det.
Jag vill gärna peka på en mönsterförebild: när SEVAB skulle bygga sitt kraftvärmeverk, anställdes en professionell projektledare som följde och rapporterade varje moment av den stora investeringen. Bolagets styrelse fick fortlöpande fullständig redovisning om ev. avvikelser och orsakerna därtill samt vilka åtgärder som vidtogs för att rätta till ev. fel.
Vår kommun har länge fått kritik för våra höga taxor på olika områden.
Jag bedrev som vice ordförande i Miljö- och Räddningsnämnden, under många år en formlig kampanj när det gällde kommunens taxor på miljöområdet. Till slut lyckades jag få det underlag som jag tjatat om länge och som talade om vad kommunen räknade in i de overhead-kostnader som utgjorde underlag för taxan.
Min kritik baserade sig på att lagstiftningen förbjuder en kommun att ta ut mer i taxa än vad det bakomliggande arbetet faktiskt medför för kostnader. I själva verket fann jag att man - inte bara i vår kommun - har väldigt dåligt hum om vilka de faktiska kostnaderna är.
När man tittar på behovet av taxehöjningar är det mera förvaltningens totala budgetbehov som styr än vad kostnaderna för taxeåtgärderna faktiskt kräver. Höjningar motiveras oftast med att grannkommunerna gör si eller så eller att SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) "rekommenderar" en viss taxa.
Det är alltså oftast så att kommuner sätter sin taxa efter vad en annan kommun satt, vilket kan innebära att ingen faktiskt vet vad åtgärderna kostar eftersom alla hänvisar till varandra.
I ett fall kunde jag konstatera att vår kommun tog ut 16.000:- årligen av ett företag för "tillsyn". Taxan var satt efter det högsta beloppet av SKLs rekommenderade intervall. Den "tillsyn" som skedde var att företagaren i fråga fick sig tillsänd en lunta papper som han förväntades kryssa sig igenom och återsända! Sedan skulle tydligen någon tjänsteman sitta och föra in dessa kryss i datorn. Hur det arbetet skulle motivera en taxekostnad om 16.000:/år fick jag aldrig något nöjaktigt svar på. Återigen hänvisades till vad SKL rekommenderade.
Också våra VA-taxor är skyhöga. De var skyhöga redan när vi beslöt att ansluta kommunen till Stockholm Vatten.
Det är i mina ögon anmärkningsvärt när t.ex. våra professionella revisorer på uppdrag av den kommunala revisionen i höstas granskade den kommunala VA- och renhållningshanteringen och endast konstaterade att våra taxor var höga för att vi under några år investerat kraftigt i vårt VA-system, utan att närmare granska varför investeringarna blivit så stora och varför taxorna redan dessförinnan var så höga.
Här kommer vi att få anledning att revidera vår uppfattning om hur den kommunala revisionen ska bedrivas.
Återigen - vad som krävs är en professionell organisation under ledning av EN politisk styrelse med en effektiv revisionsapparat vid sin sida.
I början på förra mandatperioden hade politiken funnit att en mängd projekt kommunen varit involverad i hade kunnat svälla ut. Styrning och uppföljning hade saknats.
När därför Campusprojektet skulle startas var dåvarande nytillträdde ekonomichefen den förste att just kritisera kommunens tidigare dåliga projektplanering. Att han däför sattes som projektledare för det nya Campusprojektet kändes betryggande. Vem skulle bättre än kommunens högst ansvarige ekonomichef kunna hålla i detta stora projekt.
Ja, vi såg ju hur det gick. Också med det andra projekt där det visade sig att ekonomichefen mer eller mindre självsvåldigt tagit långtgående och för kommunen kostsamma beslut utan riktig kontroll.
Givetvis kan inte vi politiker avsäga oss vårt ansvar. Men normalt måste vi lita på att våra tjänstemän gör vad de förväntas göra och att en högste ansvarig förvaltningschef hela tiden förväntas hålla koll på att hans förvaltning också uppfyller våra förväntingar och utför givna uppdrag på rätt sätt. Gör man inte det och vi politiker inte i tid reagerar, då är också ansvaret vårt.
Att kommunen återigen misslyckats med projektstyrningen och -kontrollen, ledde till ett beslut om att alla fastighetsrelaterade projekt skulle hanteras av kommunens fastighetsbolag "för där finns kompetensen"! Hette det!
F-n trot! Mariefredsskolans ombyggnad borgar inte direkt för någon kompetent projekthantering.
Men uppenbarligen finns också - eller har funnits - på andra ställen i den kommunala förvaltningen, en fullständigt obegriplig släpphänthet när det gäller hur man ska hantera projekt. Att man som chef aldrig kan ge en underställd tjänsteman obegränsad attesträtt borde vara en självklarhet men har tydligen inte varit det.
Jag vill gärna peka på en mönsterförebild: när SEVAB skulle bygga sitt kraftvärmeverk, anställdes en professionell projektledare som följde och rapporterade varje moment av den stora investeringen. Bolagets styrelse fick fortlöpande fullständig redovisning om ev. avvikelser och orsakerna därtill samt vilka åtgärder som vidtogs för att rätta till ev. fel.
Vår kommun har länge fått kritik för våra höga taxor på olika områden.
Jag bedrev som vice ordförande i Miljö- och Räddningsnämnden, under många år en formlig kampanj när det gällde kommunens taxor på miljöområdet. Till slut lyckades jag få det underlag som jag tjatat om länge och som talade om vad kommunen räknade in i de overhead-kostnader som utgjorde underlag för taxan.
Min kritik baserade sig på att lagstiftningen förbjuder en kommun att ta ut mer i taxa än vad det bakomliggande arbetet faktiskt medför för kostnader. I själva verket fann jag att man - inte bara i vår kommun - har väldigt dåligt hum om vilka de faktiska kostnaderna är.
När man tittar på behovet av taxehöjningar är det mera förvaltningens totala budgetbehov som styr än vad kostnaderna för taxeåtgärderna faktiskt kräver. Höjningar motiveras oftast med att grannkommunerna gör si eller så eller att SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) "rekommenderar" en viss taxa.
Det är alltså oftast så att kommuner sätter sin taxa efter vad en annan kommun satt, vilket kan innebära att ingen faktiskt vet vad åtgärderna kostar eftersom alla hänvisar till varandra.
I ett fall kunde jag konstatera att vår kommun tog ut 16.000:- årligen av ett företag för "tillsyn". Taxan var satt efter det högsta beloppet av SKLs rekommenderade intervall. Den "tillsyn" som skedde var att företagaren i fråga fick sig tillsänd en lunta papper som han förväntades kryssa sig igenom och återsända! Sedan skulle tydligen någon tjänsteman sitta och föra in dessa kryss i datorn. Hur det arbetet skulle motivera en taxekostnad om 16.000:/år fick jag aldrig något nöjaktigt svar på. Återigen hänvisades till vad SKL rekommenderade.
Också våra VA-taxor är skyhöga. De var skyhöga redan när vi beslöt att ansluta kommunen till Stockholm Vatten.
Det är i mina ögon anmärkningsvärt när t.ex. våra professionella revisorer på uppdrag av den kommunala revisionen i höstas granskade den kommunala VA- och renhållningshanteringen och endast konstaterade att våra taxor var höga för att vi under några år investerat kraftigt i vårt VA-system, utan att närmare granska varför investeringarna blivit så stora och varför taxorna redan dessförinnan var så höga.
Här kommer vi att få anledning att revidera vår uppfattning om hur den kommunala revisionen ska bedrivas.
Återigen - vad som krävs är en professionell organisation under ledning av EN politisk styrelse med en effektiv revisionsapparat vid sin sida.
Ska politiker peta i verksamheten, eller se framåt?
Häromdagen fick jag en information som jag av tveksamma sekretesskäl inte kan dela med mig av. Men den har fått mig att fundera över de konsekvenser den informationen får när den väl kommer till allmänhetens kännedom - och den stunden kommer!
För ett antal år sedan skapade den dåvarande alliansmajoriteten en enda förvaltning på tjänstemannasidan. På så vis skulle vi slippa ifrån de småpåvedömen som de uppdelade och autonoma förvaltningarna innebar. En otydlig och utspridd organisation utan klar ledning och struktur.
T.ex. den största av dessa förvaltningar som leddes av en man som ägnade stor tid att bygga upp en omfattande egen organisation manifesterad i ett magnifikt väggschema med rutor för varje mellanchef etc.
En snårig och svåröverblickbar organisation under en lätt bohemisk ledning.
Dess chef hade heller ingen tydlig politisk ledning över sig, eftersom han rapporterade till tre olika nämnder. Kort sagt han kunde nog göra lite som han tyckte. Han liksom övriga förvaltningschefer!
En organisation med en professionell chef och en tydlig och rak struktur var vad vi politiker då eftersträvade och skapade.
Det stora felet var att vi inte först - eller åtminstone samtidigt - såg till att göra om den politiska organisationen så att denna skulle matcha en ny tjänstemannaorganisation. En förvaltning ska för att kunna fungera optimalt ha en enda styrelse - en verksamhetsnämnd. Med raka "ordergångar" och lika rak återrapportering.
De invändningar vi sedan fått när vi försökt att i efterhand korrigera detta misstag, är att vi försöker begränsa demokratin.
Men vi måste ju komma ihåg att vårt uppdrag som kommunalpolitiker i första hand är att hushålla med våra skattebetalares pengar. Det är inte ett egenintresse att de partier som har många medlemmar och därför vill ha många kommunala poster i nämnder och styrelser, ska tillfredsställas.
Att fler medborgare blir engagerade i politik måste inte nödvändigtvis ske genom avlönade poster i olika nämnder och styrelser. Det finns idag många andra och betydligt effektivare sätt att nå kontakt med väljarkåren än att några ska behöva uppbära arvode i ett statiskt system. Tillvaron är inte längre statisk utan föränderlig. Och politiken måste följa med denna förändring.
Den verksamhetsnämnd - Kommunstyrelsen - som mitt parti förordat (i likhet med t.ex. Arvika kommuns organisation) rymmer i sig fyra-fem utskott med olika ansvarsområden.
Genom en vässad professionell tjänstemannaorganisation politiskt styrd av en Kommunstyrelse, tror vi att skattebetalarnas pengar bäst kommer att tas tillvara.
Det jag fruktar är dock att när det kommer till allmänhetens kännedom vilka bristfälligheter det faktiskt förekom i den gamla organisationen, och som i vissa fall kunnat leva vidare, kommer istället krav på en återgång till ett system med fler politiker som alla ska rådda runt i verksamheten för att kontrollera vad som sker.
Jag tror inte det är rätt väg. Demokrati innebär inte per definition att fler politiker måste till, utan att de politiker som ändå måste finnas i fullmäktige och kommunstyrelse, istället faktiskt utövar den skyldighet de har att styra och följa verksamheten. Att kräva korrekt återrapportering och inte falla för nog så trovärdiga mytomaner.
Vidare är det deras skyldighet att utnyttja de moderna verktyg som finns för att löpande kunna kommunicera med medborgarna och skattebetalarna. Inte att bygga upp nya kostsamma politiska strukturer som bara skapar osäkerhet och oklarhet och därmed bildar jordmån för allehanda oönskade "utflykter" i förvaltningen.
För ett antal år sedan skapade den dåvarande alliansmajoriteten en enda förvaltning på tjänstemannasidan. På så vis skulle vi slippa ifrån de småpåvedömen som de uppdelade och autonoma förvaltningarna innebar. En otydlig och utspridd organisation utan klar ledning och struktur.
T.ex. den största av dessa förvaltningar som leddes av en man som ägnade stor tid att bygga upp en omfattande egen organisation manifesterad i ett magnifikt väggschema med rutor för varje mellanchef etc.
En snårig och svåröverblickbar organisation under en lätt bohemisk ledning.
Dess chef hade heller ingen tydlig politisk ledning över sig, eftersom han rapporterade till tre olika nämnder. Kort sagt han kunde nog göra lite som han tyckte. Han liksom övriga förvaltningschefer!
En organisation med en professionell chef och en tydlig och rak struktur var vad vi politiker då eftersträvade och skapade.
Det stora felet var att vi inte först - eller åtminstone samtidigt - såg till att göra om den politiska organisationen så att denna skulle matcha en ny tjänstemannaorganisation. En förvaltning ska för att kunna fungera optimalt ha en enda styrelse - en verksamhetsnämnd. Med raka "ordergångar" och lika rak återrapportering.
De invändningar vi sedan fått när vi försökt att i efterhand korrigera detta misstag, är att vi försöker begränsa demokratin.
Men vi måste ju komma ihåg att vårt uppdrag som kommunalpolitiker i första hand är att hushålla med våra skattebetalares pengar. Det är inte ett egenintresse att de partier som har många medlemmar och därför vill ha många kommunala poster i nämnder och styrelser, ska tillfredsställas.
Att fler medborgare blir engagerade i politik måste inte nödvändigtvis ske genom avlönade poster i olika nämnder och styrelser. Det finns idag många andra och betydligt effektivare sätt att nå kontakt med väljarkåren än att några ska behöva uppbära arvode i ett statiskt system. Tillvaron är inte längre statisk utan föränderlig. Och politiken måste följa med denna förändring.
Den verksamhetsnämnd - Kommunstyrelsen - som mitt parti förordat (i likhet med t.ex. Arvika kommuns organisation) rymmer i sig fyra-fem utskott med olika ansvarsområden.
Genom en vässad professionell tjänstemannaorganisation politiskt styrd av en Kommunstyrelse, tror vi att skattebetalarnas pengar bäst kommer att tas tillvara.
Det jag fruktar är dock att när det kommer till allmänhetens kännedom vilka bristfälligheter det faktiskt förekom i den gamla organisationen, och som i vissa fall kunnat leva vidare, kommer istället krav på en återgång till ett system med fler politiker som alla ska rådda runt i verksamheten för att kontrollera vad som sker.
Jag tror inte det är rätt väg. Demokrati innebär inte per definition att fler politiker måste till, utan att de politiker som ändå måste finnas i fullmäktige och kommunstyrelse, istället faktiskt utövar den skyldighet de har att styra och följa verksamheten. Att kräva korrekt återrapportering och inte falla för nog så trovärdiga mytomaner.
Vidare är det deras skyldighet att utnyttja de moderna verktyg som finns för att löpande kunna kommunicera med medborgarna och skattebetalarna. Inte att bygga upp nya kostsamma politiska strukturer som bara skapar osäkerhet och oklarhet och därmed bildar jordmån för allehanda oönskade "utflykter" i förvaltningen.
Kristdemokraterna mot roffarkulturen
Landstingsrådet Marie-Louise Forslund Mustaniemi tar ledartröjan mot den roffarkultur som uppstått i Landstinget sedan Jörgen Danielsson tog över.
Marie-Louise tog upp detta redan i april 2009 och påtalade att det var något fel i arvodessituationen. Men det blev istället bara värre.
Marie-Louise och några andra politiker går fria i detta men många partier lär bli inblandade.
Marie-Louise tog upp detta redan i april 2009 och påtalade att det var något fel i arvodessituationen. Men det blev istället bara värre.
Marie-Louise och några andra politiker går fria i detta men många partier lär bli inblandade.
Nu kan Du bänka Dig i Zetterlunden!
Konstnären Fredrik Wretmans skapelse ännu övertäckt inför invigningen!
I måndags var det så äntligen dags att inviga Sveriges första audiovisuella minnesmärke - Monica Zetterlunds bänk i Zetterlunden (eg. Monica Zetterlunds Park) på gränsen mellan Vasastan och Östermalm i Stockholm.
Konstnären Fredrik Wretmans idé om att "Bänka sig i Zetterlunden" blev verklighet. Monica Zetterlund själv hade ju sagt att hon absolut aldrig ville "stå staty"! Så det närmaste hon kom detta är i de lyktstolpar som Fredrik Wretman formgivit och som bär - som en fixeringsbild - Monicas profil.
När man sätter sig på bänken går en ljudanläggning igång som spelar ett antal av Monicas låtar. Vilka har en facebook-enkät fått avgöra. Och det rör sig ju då om de låtar som Monicas publik har älskat mest (även om Monica själv var ganska trött på "Sakta vi gå....."). Tillräckligt många för att man nog inte hör samma låt två gånger under en "sittning".
"Publikhavet" i parken
Invigningen hade lockat en stor publik. Säkerligen var de flesta av de hundratals enskilda där, som bidragit till de 300.000:- som Monica Zetterlund Sällskapet samlat in för ändamålet och som motsvarar hälften av totalkostnaden. Den andra hälften har den stora bodstadsrättsföreningen som gränsar till parken, bidragit med. Liksom Stockholms stad som stått för upprustningen av resten av parken.
Här väntar Monica Zs vänner på att det hela ska ta sin början. Fr.v. Hasse Alfredsson, Konstnären Fredrik Wretman i tomteskägg, Monica Nielsen med Fatima Svendsen bakom sig, Tom Alandh i rutig skjorta och Hans "Lelle Printer" Dahlman.
Ordförande i sällskapets stipendiekommitté, Monica Dominique och Hasse Alfredsson som verkar koncentrera sig inför sitt invigningstal.
Bernt Rosengren förbereder sig i skymundan för sin insats.
Konstnärens stolta moder Meg Westergren i publiken.
Vår eminente styrelseledamot och dagens ljudtekniker Gert Palmcrantz visar nacken t.v. Bernt Rosengren och Ulf Andersson på saxar (ej med på bild: Rune Carlsson på trummor, Hans Backenroth på bas och Monica Dominique på piano). Bengt-Arne Wallin t.h. avvaktar framförandet av sin specialkomponerade invigningsfanfar. I publiken bakom syns Bosse Parnevik och Jonas Hallberg.
Först på programmet framförde Ann-Kristin Hedmark några Monica-favoriter till ackompanjemang av gitarristen Christer Carlberg.
Därefter talade i tur och ordning stadsdelsnämndens ordförande Hanna Broberg och Stockholms konsts chef Mårten Castenfors som varit en intresserad och ovärderlig stöttepelare för Z-sällskapets styrelse i detta projekt.
Därefter spelade gänget på bilden ovanför några låtar.
Eskilstuna Jazzklubbs Sten Elmgart (t.v.) med två av jazzens museimän, Jazzarkivets förre chef, Jens Lindgren i beige kavaj m. fru och Jazzens Museums Rolf Carvenius i svart t.h.
Hasse Alfredsson invigningstalar. På ett lysande sätt försökte han få oss att tro att han med hjälp av ett stort pappersark med en massa små svarta prickar var den som lärt Monica att sjunga.
Sedan var stunden kommen för själva invigningen. Hasse Alfredsson ville göra gällande att när Tage Danielsson och han första gången träffade Monica, så kunde hon allt - utom att sjunga. Spirituellt, emotionellt, humoristiskt och kärleksullt förmedlade han Monicas alla kvalitéer.
Därefter läste han den text som Tage skrivit om som både Monica och Hasse själv fann så enastående: "Var blev ni av alla drömmar" medan han förflyttade sig bort till bänken och drog av skynket.
Så skulle han sätta sig och lyssna! Men inget hände tydligen! Vi som satt kvar vid "scenen" hörde bara ett missbelåtet utrop och såg Gert Palmcrantz ta ett tigersprång över balustraden och rusa genom publiken. Förmodligen var inte ljudanläggningen aktiverad p.g.a. övertäckningen så det gällde att "trycka på knappen".
Så var allt väl, bänken invigd och allmänheten kunde ta plats och njuta av Monicas röst och sång.
Den avtäcka bänken fylldes raskt av lyssnade Monica-fans.
Bland dem Monicas gamla vän Maj Sjöwall.
Därefter vidtog minglet bland bidragsgivare, styrelseledamöter och andra gäster utanför restaurangen Claes på Hörnet i parkens andra ände. Sällskapet Stallbröderna hade den goda smaken att arrangera sin årliga kräftskiva just där och då. Och jag fick tillfälle att prata med den just 82-årige Lasse Lönndahl i vars TV-program "Tonårsdags" jag medverkade på 60-talet, liksom med min gamla mors gode vän Anders Eldeman m.fl.
Så var det dags att avsluta det hela med en god middag i glada Monica-vänners sällskap. I mitt fall blev det med Maj Sjöwall, Fatima Svendsen och Sten Elmgart vid bordet. Men andra dök också ner vid bordet under kvällens lopp.
Tre av Monica Zs bästisar, Fatima Svendsen och Ann-Kristin Hedmark. Kerstin Bagge i vitt i bakgrnden.
Sonen Pontus dök också upp (t.v.), Maj Sjöwall, Fatima Svendsen (Eva Bysing i bakgrunden) och Monica Zetterlund Sällskapets ordförande Bengt Säve Söderberg (tillika ordförande i Svenska Jazzriksförbundet)
Strengnäs Tidnings väljarenkät
Hittills har Strengnäs Tidnings ambitiösa väljarenkät slagits upp stort på såväl första som andrasidan. Men dagens sensationella besked att Folkpartiet och Centerpartiet skulle komma att halveras i valet om valutfallet följer enkäten, det "göms" i en liten sidospaltnotis på framsidan och en obetydligt större sidonotis på insidan.
Är det tidningens "oberoende liberala" inställning som gör att man helst ser att väljarna inte läser om det fatala resultatet av att liera sig med fienden såsom Folkpartiet och Centern gjorde 2008. Givetvis är det en bekräftelse på en gammal sanning: borgerliga partier ska inte samregera med socialdemokrater. Det straffar sig i opinionssiffrorna.
Kanske är det nyttigt för vårt kaxiga Kommunalråd att få detta skrivet på näsan genom tidningens väljarenkät. Att också deras samarbetspartner Socialdemokraterna "straffas" med en 13%-ig minskning är i sig lite mer förvånande men får väl tillskrivas en allmän tillbakagång för Socialdemokratin i landet.
David Aronsson (V) gör på sin blogg en egen bedömning av hur valutslaget kommer att te sig i mandatfördelningen i Strängnäs Kommunfullmäktige. Den är intressant att följa. Än återstår att se hur det går för Mariefredspartiet, Strängnäspartiet och Kristdemokraterna, men det får vi väl veta i morgon.
Gammalt skryt......nu polskt!
I Maj skrev jag om mina två amerikanska "reklam-Oscars", som min gamle polske polare Jacek blev så impad av att han nu har skrivit en artikel om detta i den polska tidningen Trade Marketer. Jacek är ordförande i den polska avdelningen av POPAI (The Point of Purchase Advertising Institute) som arrangerade den tävling där jag vann mina två Indianer.
Kristdemokrater på Mälardagen
Vår Catharina S:t Cyr ställer ut KD-hinkar och spadar i sandlådan vid Västervikens lekplats under Mälardagen.
Den årliga föreningsmanifestationen, Mälardagen, gick av stapeln idag i ett förhållandevis idealiskt väder.
Tyvärr hade vi - tillsammans med övriga politiska partier - fått en ny placering i en "säck" vilket väl gjorde att förbiströmmarna var betydligt blygsammare än tidigare år då vi stod precis i det mest strategiska vägskälet.
Men våra hinkar och spadar, våra ballonger, tablettaskar, såpbubblor och karameller gick åt som smör i solsken. Och var mycket uppskattade!
Det är ju föreningarnas dag då dessa ska visa upp sin verksamhet. Därför är det inte det politiska budskapet som kommer i första hand även om varje sandhink etc. åtföljdes av ett litet "paket" med tidningen Vardagsliv med några politiska flygblad inbladade....
MUFarna i Strängnäs gjorde dock en rolig markering: "Strängnäs kan bättre". Tyvärr avgick de inte sidledes i bibehållen formation utan upplöstes i sina bokstavsbeståndsdelar!
I Kristdemokraternas tält tjänstgjorde partiets första namn på riksdagslistan i Sörmland: Lotta Jonsson; det första namnet på landstingslistan: Marie-Louise Forslund Mustaniemi och första namnet på kommunlistan i Strängnäs: Hélène Brodin Rheindorf. Uppbackade av Lokalavdelningsordföranden Anders Hjulström och övriga fullmäktigekandidater som Mats Werner, Catharina De Geer, Catharina S:t Cyr och Raymond Hedman.
Även valstugan på torget hölls öppen under dagen.
Kristdemokraterna skänker sin valstuga till Djurskyddet
Hélène Brodin Rheindorf (t.h.) har just meddelat en överlycklig Eva Söderberg från Djurskyddet i Mariefred att vi skänker vår valstuga till Evas fantastiska men ständigt underfinansierade verksamhet.
När vi hade lagt ut bilder på vår valstuga på Facebook, hörde Eva Söderberg av sig med en fråga till mig vad vi tänkte göra med stugan efteråt, om vi skulle lotta ut den? För hon var intresserad.
Jag tog omgående kontakt först med gruppledaren och därefter Lokalavdelningens ordförande och föreslog att vi skulle skänka stugan till Evas verksamhet med djur. Eva är en av landets få djurskyddare som också har tillstånd att ta hand om vilda djur. Men mest är det givetvis katter som hon får ta hand om.
Och Eva har ett oändligt stort och varmt hjärta som klappar för alla små och stora djur. Hon har drivit Djurskyddet i Mariefred under många år, med stor självuppoffring såväl när det gäller ekonomin som arbetsinsatser. Något vi andra (som förhoppningsvis inte hör till dem som överger våra husdjur) ska vara oerhört tacksamma för.
Jag själv inte minst då Eva en gång tog hand om vår katt som rymt från vår temporära hus- och kattvakt och gått tillbaka till vårt gamla hem, där hon satte sig mitt i gatan och slickade pälsen till bilisternas stora förtret, tiggde glass av sommarturisterna och var till allmänt förtret.
Det kändes roligt att kunna stödja Evas arbete på detta sätt och hon blev överlycklig och mycket tacksam. Vår stuga kommer att härbärgera kattsand framöver, som Eva då slipper flytta varje gång vetrinären kommer på besök.
Apology accepted!
Även om den kändes lite väl "nödd och tvungen" och som en politikerkollega sa "tvetydig", så är det iallfall en ursäkt från Stig G Daun. Han insåg väl till slut att det inte gick att skylla ifrån sig på tidningens politiske redaktör för att hans felaktiga uppgifter dök upp på tidningens insändarsidor.
Lokalavdelningens ordförande, Anders Hjulström var något tydligare i den insändare som han skrev men som tidningen tydligen valde bort till förmån för ursäkten:
"På sidan ÅSIKTER (19/8) påstår Stig G Daun att Kristdemokraternas gruppledare Hélène Brodin Rheindorf och vice gruppledare Mats Werner inte skulle företräda partiets uppfattning när de förordar en politisk organisation utan kommundelsråd m.m.
Stig G Daun hävdar att det inte föreligger något styrelsebeslut inom Kristdemokraternas lokalavdelning som stöd för deras uppfattning utan att denna skulle utgöra Brodin Rheindorfs och Werners personliga åsikter.
Det finns olika åsikter inom partiet och alla kan inte få sina önskemål tillgodosedda. I denna fråga vill jag som styrelseordförande i Lokalavdelningen i Strängnäs intyga att det av styrelsen fastställda kommunalpolitiska handlingsprogrammet anger:
”Vi förordar att såväl befintliga Kommundelsråd som Mariefredsnämnden läggs ner inför eller under nästkommande mandatperiod.”.
Denna text bygger på en uppfattning som partiet förfäktat under lång tid.
ANDERS HJULSTRÖM
Ordförande Kristdemokraternas Lokalavdelning"
Därmed torde det inte längre råda någon tvekan vilken linje Kristdemokraterna företräder när det gäller den politiska organisationen under en kommande mandatperiod.
Och därmed är också saken utagerad mellan Stig G Daun och den politiska gruppen i Kristdemokraterna och vi kan alla jobba i valrörelsen utifrån gemensamma utgångspunkter och mål .
Thailändsk festival i Stockholm.
Det är femtio år sedan jag tog filmen som denna bild är "stillad" ur på den underskönt vackra Drottning Sirikit, då hon och hennes make Kung Bhumibol besökte Stockholm.
Idag har jag varit i Stockholm och varit med att inviga den tvådagars Thailandsfestival som äger rum i Kungsträdgården med anledning av att det är femtio år sedan som det Thailändska kungaparets statsbesök ägde rum.
Måhända undrar man lite över om Thailändarna arrangerar detta för att påminna det svenska Kungaparet att det faktiskt är så lång tid och "vore det inte dags att bjuda igen? Ni var ju hos oss senast!".
Som den Thailändske ambassadören påpekade så är ju numera Thailand många svenskars andra hem. Min årsbroder Björn Tarras Wahlberg som satt bredvid mig tillsammans med förre handelsministern Mats Hellström, berättade t.o.m. att han håller på att starta en "Skattebetalarnas förening" i Thailand också! Vi exporterar verkligen allt!
Jag fick också en guidad vandring runt utställningen av bilder från föregående statsbesök av vännen Louise Lyberg, tidigare Drottningens Statsfru och den som var med Kungaparet på deras statsbesök i Thailand 2003. Vi kunde konstatera att man tyvärr inte lyckats finna originalfoton utan verkar ha använt sig av bilder på internet som sedan förstorats upp vilket gjorde dem gryniga och suddiga. En lustifikation var också att när man skulle illustrera Kungaparets besök på Skansen har man gjort det med en bild man antagligen funnit på internet när man googlat på "skansen", för bilden föreställde Skansen Kronan i Göteborg!
Att jag fick vara med berodde på den film jag gjorde 1960 vid Kungabesöket och som Kungaparet fick en kopia av för några år sedan. Man hade avsett att visa filmen under festivalen. Dock var man sent ute och de två översända DVD-kopiorna kom säkert inte fram i tid, tyvärr. Kanske under morgondagen!
Vi bjöds på en vacker öppningsceremoni med danser av nyputsade gyllene dansare.
Vem är det som för partiets talan, Stig G Daun?
I dagens Strengnäs Tidning kan man läsa att Stig G Daun i Stallarholmen påstår att hans egen "partiledare" och dennas ersättare, undertecknad, inte för vårt eget partis talan när vi skriver att kommundelning och kommundelsråd inte är den rätta vägen till närdemokrati.
Stig G Daun påstår vidare att Lokalavdelningens styrelse, i vilken Stig G Daun ingår, inte skulle ha fattat något beslut om att partiet skulle förfäkta den inställning som Hélène Brodin Rheindorf och jag framförde, utan den skulle vara vår "personliga uppfattning", enligt nämnde Stig G Daun.
Nu är Stig G Daun verkligen ute och cyklar.
Den 8 Juni skriver Lokalavdelningens ordförande följande:
Beslutsprotokoll
I det kommunalpolitiska handlingsprogrammet/valmanifestet står att läsa bl.a. följande betr. den lokala politiska organisationen:
"För att underlätta en demokratisk medverkan från invånarna skall KS utnyttja de olika möjligheter som står till buds för att skapa en aktiv och deltagande medborgardialog. Utvecklat medborgarförslag, rådslag, lokala stämmor m.m.
Under en mandatperiod har på försök också en kommundelsnämnd i Mariefred funnits. Denna har i sig inte bidragit med något särskilt beaktansvärt. Däremot har det särskilda Mariefredskontoret inneburit vissa vinster som måste tillvaratas också i en framtida förvaltningsorganisation.
Vi förordar att såväl befintliga Kommundelsråd som Mariefredsnämnden läggs ner inför eller under nästkommande mandatperiod."
Vem är det alltså som för partiets talan, Stig G Daun? Det gäller att följa med, vara närvarande och läsa på innan man torgför illa underbyggda och personliga uppfattningar.
Jag kräver att Stig G Daun inte bara ber Hélène Brodin Rheindorf och mig om ursäkt utan att detta också sker i samma form, nämligen insändarens.
Att på det sätt Stig G Daun agerat gentemot sin egen gruppledare mitt under brinnande valrörelse är otillständigt och oacceptabelt. Om inte ursäkten kommer utgår jag från att nämnde Stig G Daun överväger sin egen kandidatur till kommunfullmäktige samt sitt eget ledamotskap i lokalavdelningens styrelse.
Stig G Daun påstår vidare att Lokalavdelningens styrelse, i vilken Stig G Daun ingår, inte skulle ha fattat något beslut om att partiet skulle förfäkta den inställning som Hélène Brodin Rheindorf och jag framförde, utan den skulle vara vår "personliga uppfattning", enligt nämnde Stig G Daun.
Nu är Stig G Daun verkligen ute och cyklar.
Den 8 Juni skriver Lokalavdelningens ordförande följande:
Beslutsprotokoll
Styrelsen för KD LA i Strängnäs har 2010-06-08 beslutat att fastställa de två valmanifest som tagits fram vid gruppmöte 2010-06-03.
Strängnäs 2010-06-08
Anders Hjulström
Anders Hjulström
Ordförande
Jag vet att beslutet fattades först sedan samtliga ledamöter av styrelsen fått säga sitt.I det kommunalpolitiska handlingsprogrammet/valmanifestet står att läsa bl.a. följande betr. den lokala politiska organisationen:
"För att underlätta en demokratisk medverkan från invånarna skall KS utnyttja de olika möjligheter som står till buds för att skapa en aktiv och deltagande medborgardialog. Utvecklat medborgarförslag, rådslag, lokala stämmor m.m.
Under en mandatperiod har på försök också en kommundelsnämnd i Mariefred funnits. Denna har i sig inte bidragit med något särskilt beaktansvärt. Däremot har det särskilda Mariefredskontoret inneburit vissa vinster som måste tillvaratas också i en framtida förvaltningsorganisation.
Vi förordar att såväl befintliga Kommundelsråd som Mariefredsnämnden läggs ner inför eller under nästkommande mandatperiod."
Vem är det alltså som för partiets talan, Stig G Daun? Det gäller att följa med, vara närvarande och läsa på innan man torgför illa underbyggda och personliga uppfattningar.
Jag kräver att Stig G Daun inte bara ber Hélène Brodin Rheindorf och mig om ursäkt utan att detta också sker i samma form, nämligen insändarens.
Att på det sätt Stig G Daun agerat gentemot sin egen gruppledare mitt under brinnande valrörelse är otillständigt och oacceptabelt. Om inte ursäkten kommer utgår jag från att nämnde Stig G Daun överväger sin egen kandidatur till kommunfullmäktige samt sitt eget ledamotskap i lokalavdelningens styrelse.
Magi under tälttaket!
Min upplevelse på Nyköpingshus häromkvällen kan ni läsa om HÄR!
Röda ritens tid!
Så var det dags för årets upplaga av Den Röda Riten tillsammans med övriga familjen (i närområdet). Som vanligt belyst av en vänlig måne och våra gamla färgade ljuslyktor som nu lyser upp sin femte generation av familjens kräftälskare.
Förr i världen producerade jag ambitiöst sånghäften till dessa högtider. Numer har dessa avbrott mer eller mindre rationaliserats bort i allt slurpande och knastrande.....
Vissa saker hör absolut till en riktigt bra kräftskiva i vår familj, utöver då glaslyktorna! Dessa senare ska hänga på en glasveranda eller i ett lusthus. Kräftorna ska serveras i den gamla Rörstrandsskålen och nubbeglasen (för de som nyttjar) ska vara höga. I mitt fall dessutom tredelat! (Det kan ni klura på ett tag, men lagen om kommunicerande kärl kan appliceras). Och överalltihopa lyser Alberts Engströms "Kräftor kräfva dessa drycker".
Gripsholms Kommun en utomordentlig idé!
Eskilstuna-Kurirens/Strengnäs Tidnings ledare efterlyste igår partiernas syn på en kommundelning. Så här svarade Hélène Brodin Rheindorf och jag i dagens tidning:
"GRIPSHOLMS KOMMUN är en utomordentligt bra idé! Det var den redan 1970 då namnet på den nya sammanslagna kommunen diskuterades. Vet ej vad som gjorde att man inte valde det namnet. Det hade säkert sparat en hel del irritation mellan de båda ingående städerna och övriga kommundelar.
Därför tror vi också att ett namnbyte på hela kommunen till just Gripsholms Kommun vore en bra lösning. Strängnäs kan fortfarande vara ”centralort” men ingen behöver längre förväxla staden Strängnäs med kommunen. Vi lär oss att när i talar om ”kommunen” så är det inte Strängnäs det handlar om.
Att dela den nuvarande kommunen i två delar är ingen lösning. I vart fall inte för de just nu upprörda Stallarholmsborna som istället för att reta sig på ”Strängnäspolitiker”, i en ny tänkt kommun, med all sannolikhet skulle få anledning att reta sig på ”Mariefredspolitiker” i stället.
Mellan Åkers Styckebruk och Mariefred finns sedan gammalt så mycken misstro och antagonism att det inte heller skulle vara någon framkomlig väg. Vilket dessutom redan SKLs utredning för några år sedan visat. Kan man inte ens ena sig om var kommunhuset i den nya kommunen ska ligga är förutsättningarna för framgång obefintliga.
Så glöm tanken på kommundelning! Koncentrera er i de olika kommundelarna - och partierna - på att få en politisk representation i de centrala beslutsfattande församlingarna som rimligen motsvarar er andel av invånarna i kommunen. Mariefred har en alltför dominerande andel ledamöter och ersättare i Kommunstyrelsen men hävdar trots detta med en dåres envishet att ”man blir överkörd av Strängnäspolitiker”. Självinsikten är dålig.
Kommundelsråd och kommundelsnämnder liksom geografiska beredningar är av ondo. Istället för att öka det demokratiska deltagandet har de underbyggt bypolitik och avundsjuka.
Att fortsätta en separationspolitik är föga konstruktivt och ett slöseri med kraft och engagemang. Bygg istället ihop en gemensam kommun och låt oss kalla den Gripsholms Kommun.
Hélène Brodin Rheindorf
Gruppledare
Mats Werner
v Gruppledare
Kristdemokraterna i Strängnäs Kommun"
Läs också mitt föregående inlägg i debatten: "Kommundelning igen -suck!"
"GRIPSHOLMS KOMMUN är en utomordentligt bra idé! Det var den redan 1970 då namnet på den nya sammanslagna kommunen diskuterades. Vet ej vad som gjorde att man inte valde det namnet. Det hade säkert sparat en hel del irritation mellan de båda ingående städerna och övriga kommundelar.
Därför tror vi också att ett namnbyte på hela kommunen till just Gripsholms Kommun vore en bra lösning. Strängnäs kan fortfarande vara ”centralort” men ingen behöver längre förväxla staden Strängnäs med kommunen. Vi lär oss att när i talar om ”kommunen” så är det inte Strängnäs det handlar om.
Att dela den nuvarande kommunen i två delar är ingen lösning. I vart fall inte för de just nu upprörda Stallarholmsborna som istället för att reta sig på ”Strängnäspolitiker”, i en ny tänkt kommun, med all sannolikhet skulle få anledning att reta sig på ”Mariefredspolitiker” i stället.
Mellan Åkers Styckebruk och Mariefred finns sedan gammalt så mycken misstro och antagonism att det inte heller skulle vara någon framkomlig väg. Vilket dessutom redan SKLs utredning för några år sedan visat. Kan man inte ens ena sig om var kommunhuset i den nya kommunen ska ligga är förutsättningarna för framgång obefintliga.
Så glöm tanken på kommundelning! Koncentrera er i de olika kommundelarna - och partierna - på att få en politisk representation i de centrala beslutsfattande församlingarna som rimligen motsvarar er andel av invånarna i kommunen. Mariefred har en alltför dominerande andel ledamöter och ersättare i Kommunstyrelsen men hävdar trots detta med en dåres envishet att ”man blir överkörd av Strängnäspolitiker”. Självinsikten är dålig.
Kommundelsråd och kommundelsnämnder liksom geografiska beredningar är av ondo. Istället för att öka det demokratiska deltagandet har de underbyggt bypolitik och avundsjuka.
Att fortsätta en separationspolitik är föga konstruktivt och ett slöseri med kraft och engagemang. Bygg istället ihop en gemensam kommun och låt oss kalla den Gripsholms Kommun.
Hélène Brodin Rheindorf
Gruppledare
Mats Werner
v Gruppledare
Kristdemokraterna i Strängnäs Kommun"
Läs också mitt föregående inlägg i debatten: "Kommundelning igen -suck!"
Valstugan på plats!
Väggarna resta! Nästa steg? Bertil tar en rökpaus...
Vår lokalavdelningsordförande Anders Hjulström hade lyckats få hjälp av ett par yngre händiga vänner (far och son) så att vi tre mandikappade gubbar kunde begränsa oss till enklare hantlangning och skruvande. Förra valet kom vår stuga i sektioner, men den här gången var det rena plockepinnet. Visserligen var allt tillkapat men ändå lösvirke. Gruppledare Hélène Brodin Rheindorf och hennes duktiga grabbar hade satt ihop golvet och två långväggar hemma på garagegolvet vilket underlättade för oss.
Jag har valt en bra bildvinkel för vår lilla stuga ser ju nästan lika stor ut som Moderaternas.
Dj-a liten stil i den här beskrivningen! Bertil tar en rökpaus. Moderaten Anders Nilsson lägger tak!
Naturligtvis kunde jag ändå inte låta bli att lyfta och kånka lite trots att jag sagt att jag inte skulle, så nu känns höft och rygg i behov av lång vila...
Här sätts nyckeln i låset! Moderaternas är nu vacker blådunstblå....Och den ser ju nästan lika liten ut som vår!
Klockan tretton fredagen den trettonde kommer Strängnäspartiet och ställer sin stuga på vår andra sida.
Kommundelning - igen, suck!
Stig Daun, min gode partibroder i Stallarholmen, har inlett en kampanj för att det ska tillskapas en Stallarholmsnämnd. I en insändare i tisdagens Strengnäs Tidning hävdar han att det inte finns någon "närdemokrati i Strängnäs stad".
Nu ska man normalt inte skylla skribenter för faktafel i rubrikerna, det brukar vara tidningens rubriksättare som far fram vilt. I detta fall tror jag inte Stig menar "Strängnäs stad" utan "Strängnäs kommun" vilket ju faktiskt är två skilda saker.
Däremot brister Stigs egen faktakontroll när han talar om en "närdemokratiberedning" som han i nästa mening kallar vid sitt rätta namn, Demokratiberedning, men å andra sidan påstår att den har upplösts, vilket inte alls är fallet. Men den består de facto just nu bara av representanter för tre istället för nio partier. Så särskilt beslutskapabel är den inte.
Nu ska man normalt inte skylla skribenter för faktafel i rubrikerna, det brukar vara tidningens rubriksättare som far fram vilt. I detta fall tror jag inte Stig menar "Strängnäs stad" utan "Strängnäs kommun" vilket ju faktiskt är två skilda saker.
Däremot brister Stigs egen faktakontroll när han talar om en "närdemokratiberedning" som han i nästa mening kallar vid sitt rätta namn, Demokratiberedning, men å andra sidan påstår att den har upplösts, vilket inte alls är fallet. Men den består de facto just nu bara av representanter för tre istället för nio partier. Så särskilt beslutskapabel är den inte.
Han påstår också att i nämnda berednings "utredning ska närdemokratin stärkas genom att man öppnar dörren i kommunhuset i Strängnäs för synpunkter av särskilt utvalda delegater från så kallade beredningar i de olika kommundelarna, gärna via internet". Vet inte riktigt var Stig har läst detta, men så länge jag själv deltog i beredningen har ingen utredning gjorts som föreslagit detta.
Stig och jag har olika uppfattningar i frågan om hur närdemokratin ska stärkas och har länge debatterat den internt i partiet. Stig är relativt nyinflyttad, entusiastisk för sin nya bostadsort och obekant med ämnets historia i kommunen. Det är bra! Man ska ta tillvara de nya friska ögon som kommer till oss och vi välkomnar ju inflyttare till vår kommun.
Själv var jag en sådan på 70-talet och gjorde då mina egna vurpor på närdemokratins arena i Mariefred, när jag dristade mig till att föreslå ett bilfritt torg! Det tog hus i helsike framförallt från dem som flyttat in tio-tjugo år tidigare! De gamla "riktiga" mariefredsborna, de med fyra generationer bakom sig, brydde sig föga.
Så kom striden kring Vita Skolan som revs i lönndom av "strängnäspolitikerna". Det blev den tändande gnistan för vad som ännu märks svallvågor från i den lokala politiska debatten i Mariefred, numera med Mariefredspartiets Dag Bremberg vid rodret.
Själv stod jag på barrikaderna runt den halvrivna skolbyggnaden efter att ha konstaterat det faktum att Skolstyrelsens ordförande (förvisso Strängnäsbo) ljugit Skolstyrelsen - inkl. mig själv - rätt upp i ansiktet för att kunna få till rivningsbeslutet.
Föreningen Fria Mariefred bildades med mig som sekreterare, på ruinerna efter Vita Skolan, och arbetet för en frigörelse från Strängnäs påbörjades.
Jag motionerade i fullmäktige om införande av direktvalt kommundelsråd i Mariefred redan 1978.
Sedan dess har mycket vatten runnit genom Gripsholms vallgrav och jag har lärt mig ett och annat, lyssnat på kloka argument och ändrat uppfattning. Så mycket för min uthållighet och konsekvens säger någon. Kanske det.
Men all vår möda med frigörelseprocessen ledde i alla fall fram till en opartisk utredning för inte så många år sedan. Den fokuserade då på den i mina ögon helt felaktiga konstellationen Marifred-Åkers Styckebruk. Centerpartisten Gösta Karlsson var den som främst och mångordigt pläderade för just den konstellationen.
Enligt min uppfattning hade en utredning kring Mariefred-Stallarholmen eller Mariefred-Taxinge kunnat vara mer framgångsrik.
Mellan Mariefred och Åkers Styckebruk finns sedan urminnes tider dåliga vibrationer som visade sig tydligast i det som blev helt avgörande för mitt eget fortsatta ställningstagande. De båda orterna kunde inte ens ena sig i utredningen om var det tänkta kommunhuset skulle ligga! Hur skulle med en sådan utångspunkt den konstellationen kunna bli framgångsrik?
Stallarholmen var på den tiden inte intresserade. Och i Nykvarn hade väl ännu inte heller frigörelseprocessen från Södertälje kommit igång.
Mariefred är en gammal stad med stark egen karaktär och hållning. Staden befolkas idag huvudsakligen av välutbildade inflyttade Stockholmare med tydliga och klara krav. Verbala och engagerade i sin stad. Det är just kanske stadskänslan som är det svåra i sammanhanget.
Att som många nu gör, plädera för en ny Gripsholms Kommun bestående av Stallarholmen, Mariefred och Åkers styckebruk är ju också helt fel. Istället för att känna sig överkörda av Strängnäs, skulle Stallarholmen och Åkers Styckebruk med största sannolikhet i en sådan kommunbildning alltid komma att känna sig överkörda av Mariefred.
Mariefred har ett lillebrorskomplex gentemot storebror. Staden Strängnäs, biskopssäte och kungagravplats. Till och med Sten Sture har tagits ifrån Mariefred och flyttats till Strängnäs. Därför har man svårt att klara av att det fattas beslut "över Mariefredsbornas huvuden" inne i Strängnäs. Trots att det som David Aronsson i dagens tidning mycket riktigt påpekar, faktiskt förhåller sig så att Kommunstyrelsen domineras av ledamöter och ersättare från just Mariefred!
Inte ens huvudkommundelen har lika många representanter!
Stallarholmsborna har nu "rest sig" efter att på ett fullständigt huvulöst sätt ha berövats sitt äldreboende av den sittande socialdemokratiska majoriteten. Det är fullt begripligt! Och med den ilska och det nyväckta engagemang som frågan väckt i kommundelen, reser man nu krav på att också i Stallarholmen få en egen nämnd, som man till och med vill ha ännu större verksamhetsfält i.
Det är - som David Aronsson också påpekar - riktigt att Stallarholmen är klart underrepresenterad i de kommunala församlingarna. Man har dock faktiskt en ersättarplats för Moderaterna i Kommunstyrelsen, så helt utan representation är man inte.
Men att representationen är dålig är ju inte Strängnäs Stads innevånares fel! Det faller ju istället tillbaka på att Stallarholmsborna själva varit dåliga på att engagera sig i de politiska partierna.
Men att man - alldeles företåeligt - känner sig förfördelade och missnöjda är en dålig grund för att tillsätta en egen Stallarholmsnämnd. Det kan aldrig vara kommunalpolitikens syfte att underblåsa separationsönskemål utan tvärtom se till helheten och att verka för att alla kommuninvånare, varhelst de bor, på ett rimligt sätt får del av den gemensamma kakan.
De försök som under många år gjorts med Kommundelsråd och nu en Mariefredsnämnd, har inte varit särskilt framgångsrika.
Sedan flera år har jag deltagit i Kommun- och Landstingsförbundets nätverk kring närdemokratifrågor och medborgardialog som en del i den politiska styrningen. Runt om i landet har kommuner insett att de geografiska nämnderna, råden och/eller beredningarna inte leder fram till den effekt man hade hoppats. D.v.s. ett ökat demokratiskt deltagande från invånarna.
Därför har också en mängd andra metoder arbetats fram som med växlande framgångar prövats på olika håll.
När Kommunfullmäktiges Demokratiberedning häromåret föreslog ett antal olika metoder som skulle kunna prövas i vår kommun, var intresset minst sagt svalt! Kommundelsråden själva brydde sig inte ens om att föreslå någonting. Allt var bra som det var!
Vi ska inte upprepa misstag. Och Kommundelsråd och Mariefredsnämnden måste betraktas som mindre lyckades lösningar.
Därför ska vi inte inrätta en Stallarholmsnämnd.
Däremot tror jag det vore en mycket klok lösning att byta namn på hela den nuvarande kommunen till Gripsholms Kommun. Därigenom skulle en del av Strängnäs upplevda dominans kunna brytas och kommundelarna kanske känna sig mer jämställda.
Men Stallarholmsborna bör också mycket starkare engagera sig i de olika politiska partierna och genom dessa få säte och stämma i en utsträckning som bättre motsvarar deras andel av kommunens invånare. Det ansvaret faller på dem själva.
Uthållighet och konsekvens!
Drottning Kristinas 600-åriga lind i Grönsöö slottspark - kan man tänka sig en bättre illustration till "uthållighet och konsekvens"!
Jag har alltid hävdat att valrörelse - det bedriver man som politiker ständigt. Det är bara genom att visa väljarna att man är aktiv och driver på, att man fullföljer sina frågor - med andra ord är konsekvent och uthållig, som man kan vinna fortsatt förtroende.
Dessa två begrepp som jag brukar tjata om från fullmäktiges talarstol är begrepp som väldigt få politiker begriper innebörden av.
Vad som sker i valrörelsens sista skede påverkar partibyten men sällan personpåverkade val. Gatuaffischer är bara adderat skräp. Valstugorna en träffpunkt för politiker.
Den närmaste månaden blir det nu mer koncentrerat kring den lokala politiken här på bloggen.
Carl-Fredrik von Salzas "Neger Pettersson" i dubbel upplaga!
Ovanstående målning av Carl-Fredrik von Saltza var den första jag noterade utanför mina egna väggar som föreställde "Negern Pettersson". Bilden är scannad från en läsarfråga i Antik & Auktion på 70-talet.
Detta var innan mitt sökande börjat så jag tog aldrig reda på vem frågaren var och var målningen finns.
Om någon känner igen denna målning - hör av er till mig: [email protected]
Målningen är såtillvida ovanlig eftersom den tycks avbilda modellen i en "vanlig situation" alltså inte någon typisk uppgjord akademiuppställning.
För ett antal månader sedan fick jag via Bukowskis tipset om en privatägd målning av von Saltza föreställande "Negern Pettersson". Givetvis hoppades jag då att jag återfunnit målningen från Antik&Auktionsfrågan. Men så var inte fallet. Detta var ännu en målning av von Saltza som därigenom vid sidan av Oscar Björk är den enda kända målaren som gjort två bilder av "Negern Pettersson".
Under vår skånska resa nyligen fick jag också tillfälle att besöka ägaren av denna nyupptäckta "Neger" och kunde konstatera att det är en närbild av huvudet och en utomordenligt vacker akvarellmålning.
Återstår alltså fortfarande att finna ut var ovanstående målning hänger idag!
Carl-Fredrik von Saltzas nyfunna akvarell. Målad 1892.
Ett veritabelt SlagFält!
"The Swedish Papa of Jazz Bazz" himself!
Jazz i Mariefred bjöd igår - och i kväll - in till årets jazzfest som brukar gå av stapeln i början av Augusti då vår lokale världsstjärna "The Swedish Papa of Jazz Bazz", Palle Danielsson (bror till Monica Dominique för dem som inte vet) bjuder in sina vänner för att låta oss få avnjuta deras konst! Till dessa evenemang bjuds också unga jazzmusikanter i vardande in för att möta och lära.
Palles stadiga och trygga komp bildar en solid bas för de yngre förmågornas musikaliska lekar. Hans basspel är nog oöverträffat i Sverige och när han låter stråken fara över strängarna ryser man av njutning.
Årets upplaga innehöll Mathias Landaeus Trio med Mathias på piano, Palle själv på bas och Jon Fält på trummor, förstärkta med Jons hustru, den klassiskt skolade Riksspelmannen Lisa Rydberg och Mathias hustru, likaledes klassiska fiolonisten Marianne Csizmadia Landaeus.
Nestorn och giganten Palle "Papa of Jazz Bazz" Danielsson, får ursäkta men gårdagskvällens konsert på Grafikens Hus i Mariefred dominerades av slagverkaren Jon Fält!
Jon Fält - in action!
31-årige Jon Fält, som också ofta hörs och ses i Bobo Stensons Trio, hör onekligen till vårt lands absolut främsta slagverkare! Hans respektlöst friska hållning till musiken och sina instrument är befriande och oändligt humoristiska.
Ändå hela tiden intiutivt närvarande och underordnat det som spelas. Jon har hela tiden helkoll på sina medmusikanter och ser och känner exakt när slagen ska sättas. Han håller gruppen igång rytmiskt hela tiden.
Och nya gadgets varje gång! Grillpinnar av trä går utmärkt att spela trummor med! Den där lilla gnisselmojängen som han skruvade på undrar jag vad det var! Och när den batteridrivna champagnevispen kom fram för att bringa ett fantastiskt ljud ur den lilla mässingsklockan då höll jag på att dö av skratt! Vilken musikalisk fantasi den grabben har!
När Jon Fält lämnat sin stol kan det se ut som rena "slagfältet"!
Men kvällen innehöll fler överraskningar - för mig iallafall!
Mathias Landaeus, visade sig vara en fullfjädrad kompositör och jazzpianist. Kvällens repertoar var i huvudsak hans egna verk, interfolierade av en och annan Chopins Mazurka (för att sätta kvalitetsnivån på hela arrangemanget!) och andra musikaliska utflykter.
En av hans ungdomskompositioner "Flux" kunde som Eskilstunas Sten Elmgart viskade till mig kunnat vara skriven av min bror Lasse (1934-92), en gedigen beboplåt.
Som min bror sa, det finns egentligen bara bra musik och dålig musik. Är musiken bra kan den utföras av alla typer av musikanter allt ifrån klassiskt skolade till jazz- och rockmusiker. Klassisk god musik i händerna på Mathias och hans gäng - det låter annorlunda - men absolut inte sämre! Och det svänger på ett helt annat sätt när jazzkänslan finns med.
Mathias förde också influenser vidare (sig själv ovetande) från min bror Lasse, när han utnyttjade pianots alla klangmöjligheter genom att t.ex. med hjälp av tejp dämpa vissa ackordsträngar och få klangeffekter också när tejpen revs bort.
Mathias dämpar klangen i pianot med handen.
Ytterligare överaskningar: att man kan spela jazz på fiol vet jag ju, även om det är få violonister som ägnat sig åt jazzen. Kvällens båda kvinnor visade dock att även om jazzen inte är deras "vardagsrum" så räcker det många gånger att den rätta feelingen finns för att fiolspelet också ska fungera utomordentligt i jazzform. Som Lisa Rydberg själv säger så ligger många gånger jazzen väldigt nära folkmusiken och som Riksspelman är detta hennes hem.
Lisa Rydberg hade somliga i publiken hört på Grispholms Slott nyligen där hon framträdde med Gunnar Idenstam och ett klassiskt musikprogram.
Gemensamt för de fyra unga musikanterna var deras nästan fysiska uppgående i musiken. Att se Lisa spela kunde nästan vara att betrakta en njutningsfylld kärleksakt. Hon rör sig med musiken - hon är musiken. Den finns i varje del av hennes kropp när hon spelar.
Lisa dansar sin musik!
Och detsamma gäller Jon och Mathias som ibland spelar stående, som utnyttjar sina instruments fulla möjligheter genom olika åtgärder.
Den som kanske minst kom till sin rätt var Marianne Csizmadia. En utomordentlig fiolinist med stark känsla också för vår svenska folkmusik men som ännu inte riktigt "förlösts". Kanske nästa kväll!
Marianne Csizmadia Landaeus behandlar sitt instrument utsökt.
Jossi Lee - min fagra dotter!
Det har varit händelselöst en tid här på bloggen. Men inte i verkligheten. Vi ha varit på turné (med mössan lätt på sné) med huvudsyftet att gifta bort vår dotter Johanna på Ängavallen utanför Malmö.
Johanna (Jossi) och hennes Young-Mi Lee, gemenligen kallad Youngan eller bara Youngs har efter tio års samlevnad beslutat sig för att gifta sig "på riktigt".
Och med tanke på de bådas förutsättningar när det gäller fantasi, organisation och kreativitet kunde det ju inte bli annat än ett sagobröllop i sommarsolen där på Ängavallens gård mitt i Vellinge.
Rolf Axel Nordström (i ljusblå skjorta) guidar oss runt gården. Bruden till höger.
De flesta gästerna vet ännu inte att det ska bli bröllop åsså!
Kvällen inleddes med en guidad rundvandring på gården med besök hos de många grisarna. Framförallt de alldeles små och gulliga kultingarna drog naturligtvis det mesta intresset.
Ack hade de varit av marsipan! Ekologisk eller ej....
"Ha så'n Pappa!"
Merparten av gästerna visste bara att Jossi och Youngan tänkte fira tioårsjubileum. Vad de inte visste var att mitt under bonden Rolf Axel Nordströms intressanta berättelse om Ängavallens ekologiska gård, hördes spelmanstoner och ut på gräsmattan, föregångna av fyra spelemän/kvinnor och två tärnor (vår dotter Filippa och Youngans vän Mia), trädde Johanna och Youngan följda av Pelle Präst (Per Lidbeck) ut.
Bröllopsföljet intågar!
Och där på slänten ner mot dammen vigdes de tu under medverkan av tärnorna och Johannas bror Pontus samt musikanterna och sångare.
Brudparet omgivna av sina tärnor och "Pelle Präst"!
Hur vackert som helst. Intet öga var torrt när de gav varandra sina löften. Brudbuketten var givetvis ett under av blomsterbindningskonst (inte för inte undervisar Johanna på Ingvar Strandhs Blomsterskola, landets främsta floristutbildning).
Kyssen!
De rosenblad som kastades över brudparet fick omgående sopas upp för att inte kompromettera gårdens ekologiska status!
Sedan följde middag (fullständigt ekologisk givetvis) presenterad av Patron Nordström själv och interfolierad av en mängd roliga och spirituella tal.
Middagstal
All den goda maten (eller maden som det väl heter där...) dansades sedan bort med vild musik till nattamaden fyllde på magarna igen.
Här går det livliga till!
Några av gästerna bodde kvar på gården och sågs sedan till frukosten. Andra försvann ut i sommarnatten med ett leende!
Johanna (Jossi) och hennes Young-Mi Lee, gemenligen kallad Youngan eller bara Youngs har efter tio års samlevnad beslutat sig för att gifta sig "på riktigt".
Och med tanke på de bådas förutsättningar när det gäller fantasi, organisation och kreativitet kunde det ju inte bli annat än ett sagobröllop i sommarsolen där på Ängavallens gård mitt i Vellinge.
Rolf Axel Nordström (i ljusblå skjorta) guidar oss runt gården. Bruden till höger.
De flesta gästerna vet ännu inte att det ska bli bröllop åsså!
Kvällen inleddes med en guidad rundvandring på gården med besök hos de många grisarna. Framförallt de alldeles små och gulliga kultingarna drog naturligtvis det mesta intresset.
Ack hade de varit av marsipan! Ekologisk eller ej....
"Ha så'n Pappa!"
Merparten av gästerna visste bara att Jossi och Youngan tänkte fira tioårsjubileum. Vad de inte visste var att mitt under bonden Rolf Axel Nordströms intressanta berättelse om Ängavallens ekologiska gård, hördes spelmanstoner och ut på gräsmattan, föregångna av fyra spelemän/kvinnor och två tärnor (vår dotter Filippa och Youngans vän Mia), trädde Johanna och Youngan följda av Pelle Präst (Per Lidbeck) ut.
Bröllopsföljet intågar!
Och där på slänten ner mot dammen vigdes de tu under medverkan av tärnorna och Johannas bror Pontus samt musikanterna och sångare.
Brudparet omgivna av sina tärnor och "Pelle Präst"!
Hur vackert som helst. Intet öga var torrt när de gav varandra sina löften. Brudbuketten var givetvis ett under av blomsterbindningskonst (inte för inte undervisar Johanna på Ingvar Strandhs Blomsterskola, landets främsta floristutbildning).
Kyssen!
De rosenblad som kastades över brudparet fick omgående sopas upp för att inte kompromettera gårdens ekologiska status!
Sedan följde middag (fullständigt ekologisk givetvis) presenterad av Patron Nordström själv och interfolierad av en mängd roliga och spirituella tal.
Middagstal
All den goda maten (eller maden som det väl heter där...) dansades sedan bort med vild musik till nattamaden fyllde på magarna igen.
Här går det livliga till!
Några av gästerna bodde kvar på gården och sågs sedan till frukosten. Andra försvann ut i sommarnatten med ett leende!
Cirkeln är sluten!
"Baltiskt herresäte målat av okänd konstnär" som hängde i vår Jungfrukammare
Jag växte upp i en stor våning på Kungsholmen i Stockholm. Vi hade haft såväl hembiträde som barnjungfru när mina tre äldre syskon var små. Själv var jag sladdbarn och fick klara mig med bara hembiträde! Men det var inte vilket hembiträde som helst. Helga hette hon och jag trodde fullt och fast att prästen i söndagsskolan pratade om henne när han sa: "Helga varde Ditt namn".
Hon skötte vårt hem med fast hand under Mammas ledning. Och hon blev många gånger en extramamma för mig. Hon fanns alltid där också när Mamma och Pappa var bortresta. Följaktligen tillbringade jag mycket tid i hennes rum - "Jungfrukammaren". På hennes vägg hängde en mörk och murrig stor landskapstavla med en herrgårdsliknande byggnad i centrum, en kyrka till höger och en sjö i mittpartiet. Närmast betraktaren fanns en grupp människor med pepparkornsögon.
Mellan herrgården och kyrkan fanns en stor skada som nödtorftigt lagats. Men färgbortfallet formades i mina ögon till någon slags slupliknande båt med flygande gös.
Mittpartiet av tavlan. Slupen med den flygande gösen (märkligt nog uppe på land! Flygande Holländaren?)
Jag kunde tavlan ut och in. Men Pappa visste inte vad den föreställde. Hade köpt den av någon som bodde på Djurgården någon gång på 30-talet. Förmodligen en klient som inga pengar hade att betala pappas räkning med. Pappa trodde alltid att det var ett baltiskt motiv.
Vårt hembiträde slutade när jag var i tonåren och jag flyttade själv in i rummet. Tavlan hängde kvar och följde sedan med mig till min egen första lya och därefter till hustruns och min första lägenhet och vidare genom våra flyttar.
Här sitter Bob Azzam med Mats framför den ännu inte restaurerade målningen.
1967 annonserade Nationalmuseum att man hade kostnadsfria konsultationer för privatpersoner som alltså kunde ta med sig ett konstverk och få det expertiserat.
Jag hakade av min stora tavla och tog med den till Nationalmuseums Björn Hallström (sedermera professor) som fick något lätt darrande i blicken när han såg målningen. Mina frågor var om det gick att restaurera duken, om den var värd att lägga ner pengar på, vad tavlan kunde föreställa och vem som kunde tänkas ha målat den! Jag hoppades att det skulle gå och att man i bästa fall kunde hitta platsen för motivet - även om det låg på andra sidan Östersjön.
Hallström kallade in ett par andra vitrockade personer och de förde viskande samtal med begrundande och alltmer upphetsade miner framför duken.
Till slut ville man behålla målningen för att göra en genomlysning och också för att bättre kunna bedöma kostnaderna för att göra iordning tavlan. Man hade redan en idé om vad tavlan föreställde. Och det var överraskande ett betydligt mer närliggande motiv! Och man hade också en aning om vem som kunde vara konstnären!
Hallström beskriver tavlan sålunda på inlämningskvittot:
"Landskap med herrgård och kyrka, möjligen Sävstaholm och Vingåkers kyrka. Mått: 81 x 112,5. Ingen synlig signatur på framsidan. Påskrift på baksidan under kilramen, ännu ej helt frilagd. Oljefärg på duk, kilram utan tvärslå.
Duken bucklig, flera hål och revor. Färgskiktet krackelerat med talrika skador och förslitningar. Bildytan matt och missfärgad. Målningens vänstra del svårast skadad, möjligen genom värmepåverkan".
Han föreslog följande åtgärder: "Duken dubbleras och monteras på befintlig kilram som kompletteras med tvärslå. Rengöring av hela målningen, ilagningar, retuschering och fernissning." Allt till en kostnad av 1.600:- plus Oms - "(takpris)".
Påskriften på dukens baksida har hittills motstått alla försök till uttydning. Eftersom den till största delen ligger dold bakom kilramen har Nationalmuseum kopierat texten på själva kilramen.
Inte mycket man ser av den nyrestaurerade tavlan när Birgit Ahrle, hustru Ann, Stig Järrel och Eric "Kom, kom, kom till smörgåsbordet" Gustavsson skymmer den!
Tavlan renoverades enligt uppdrag. Dåvarande landsantikvarien i Sörmland, Ivar Schnell var något av en expert på ämnet och bekräftade i en omfattande beskrivning vad redan Björn Hallström anat men inte riktigt vågat berätta, nämligen att tavlan med största sannolikhet är målad av ingen mindre än Elias Martin!
Flera andra Martin-experter instämde: detta var en äkta Elias Martin. Inte minst pepparkornsögonen avslöjade mästaren!
Motivet var alltså Säfstaholms slott i Vingåker före branden 1762. Schnell beskriver scenen så här:
"Tydligen har konstnären stått på höjden av Båsenberga, vilken by ligger längst t.v. i bilden. Torpet i förgrunden kan vara Ö. Vik. Framför dessa gårdar ligger västligaste viken av Kolsnaren. Den terrass, som finns framför Sävstaholm kan man studera på t.ex. Elias Martins akvarell som avbildas i Vingåkersboken I, sid 49. Martin har flera bilder av 1700-talets Sävstaholm som visar en hel överensstämmelse med denna målning. Kyrkan är otvivelaktigt Västra Vingåkers. Både klockstapelns och kyrktornets huvar är helt i överensstämmelse med äldre bilders huvar. Klockstapeln brann 1826. T.h. om kyrkan finns en liten vit fläck. Det måste vara sockenmagasinet, som fortfarande finns i behåll. Det byggdes i sten (tidigare i trä) är 1808. Sävstaholm började byggas om år 1810 och var färdigt 1815, vilket väl stämmer med klädseln på de högreståndsherrar, som finns i tavlans mitt. Tyvärr har jag inget uppslag ang. målare då jag inte sett originalet. Då jag med förstoringsglas tittar på bönderna i förgrunden tycker jag mig emellertid se Elias Martins stora glosögon. Är den tanken alldeles otrolig? Ånnu 1808 var han ju produktiv. Jag har sökt efter bilden i Sävstaholmssamlingen, men där finns ingenting, som kan avse denna målning."
I samband med nittiotalets finanskris blev ett par ekonomiska bördor jag dragit på mig under 70-talet, alltför tunga att bära så jag blev tvungen att skiljas från målningen. Den såldes på Beijers Auktioner och är fortfarande tror jag den högst betalda Elias Martin-målning som sålts.
Det enda jag lyckades få reda på om köparen var att det var en i London bosatt svensk.
Jag utgick därför under många år från att målningen lämnat landet.
Döm så om min förvåning när jag en dag för två år sedan sitter framför TVn och ser på "Stjärnorna på slottet". Det är Peter Stormare som är kvällens värd och han har samlat sina meddeltagare för en drink i en salong på Trolleholms slott i Skåne.
Plötsligt ropar jag: "Men det är ju vår tavla på väggen"! Att så var fallet bekräftade en titt på reprisen.
Det hör nu till saken att Säfstaholms Slott ägdes vid tiden för tavlans tillkomst av "Den blinde Excellensen" Greven Gustaf Trolle-Bonde. Tillnamnet Trolle hade han fått sedan han också tillträtt fideikommisset Trolleholm i Skåne. Säfstaholm, som han lät bygga om och nytt blev dock hans huvudsäte. I det Bondeska godskomplexet ingick bl.a. också Kjesäter och Vibyholm där Gustaf Trolle-Bondes bror Fredrik Bonde af Björnö bodde.
Gustaf Trolle-Bonde var en stor konstmecenat och hade en stor konstsamling som är väl dokumenterad.
Att också min gamla tavla målats på uppdrag av Trolle-Bonde utgick nog såväl Björn Hallström som Ivar Schnell ifrån trots att den, som framgick ovan, inte finns dokumenterad i samlingen. P.g.a. den värmeskada som Nationalmuseum funnit fanns också tanken att den skadats i Säfstaholmsbranden och sedan kommit att hängas undan någonstans.
Så finner jag nu plötsligt att tavlan åter har hamnat i en Gustaf Trolle-Bondes ägo, men denna gång på Trolleholm.
Vilken glädje! Trots min egen förlust måste jag ändå glädjas av att den på något sätt hittat "hem"!
Dagens Trolleholm i Skåne sett från parken.
Kontakter med dagens Gustaf Trolle-Bonde, bekräftade att det rörde sig om min gamla tavla och att han ägnat mycken möda åt att försöka återköpa gamla Trolle-Bondeska inventarier.
I samband med vår "Skånska resa" i förra veckan blev det så äntligen av att besöka Trolleholm för att få återse tavlan i sin nya miljö. Gustaf Trolle-Bonde tog emot och öppnade upp slottet (som numer används för näringslivskonferenser) för mig. Vi hade redan vid tidigare kontakter konstaterat att våra fäder varit vänner och ordensbröder.
Hans egen teori om tavlan var att den skulle ha målats för Fredrik Bonde och därför aldrig ingått i Säfstaholmssamlingen. Vidare utgick han från att de båda högreståndsherrarna i förgrunden faktiskt var de båda bröderna Fredrik och Gustaf.
Martin-tavlan som den ser ut idag på väggen i Trolleholms slott.
Det är en glädje att veta att tavlan är i goda händer och att cirkeln slutits för den.
