Mats Werner

Gårdagens kommunfullmäktigemöte nådde nya bottenrekord i manipulation, arrogans och meningslösheter från Rödklöverns sida.

Oppositionsrådet Maria von Beetzen gjorde äntligen skäl för sin titel och avgav några tydliga markeringar! Bra! Efterlängtat!

Dag Bremberg, Sixten Skullman och Kerstin Svensson är fortfarande en tröst som sanningssägare, men de är rätt så ensamma.

Men priset igår togs ändå nästan av Miljöpartiets nästan osannolika representant Lilian Sjölund som mitt i den praktiskt taget avklarade debatten kring folkinitiativet för folkomröstning, då det stor klart för alla att det fanns ett tillräckligt röstunderlag för att driva igenom folkomröstningskravet, begär att ärendet ska återremitteras!

Hon skruvade sig både länge och väl för att förklara att Miljöpartiet ju är FÖR folkomröstningar MEN – hon ville ju veta vad man skulle rösta om och vilka som skulle få delta i omröstningen, hela kommunen eller bara delar av den?

Det hjälpte inte att man förklarade för Sjölund att man först ska besluta om det överhuvudtaget ska bli en folkomröstning, därefter är det valnämndens sak att ta fram underlag för frågeställning och att ev. avgränsa omröstningen till bara vissa valkretsar – eller inte – och återkomma till fullmäktige med förslag.

Under tiden insåg majoriteten att de här fick en chans att försinka hela frågan ännu en tid och den ene efter den andre tog tillbaka sina tillstyrkanden av det egna beslutet i Kommunstyrelsen och anslöt sig till Sjölunds återremisskrav.  Just den metod som majoriteten så ofta häcklat oppositionen för att använda sig av för att försena frågor.

Kanske var det också en hämnd för att ärendet om den tveksamma försäljningen av fastigheten vid Kvitten återremitterades tidigare under sammanträdet genom att oppositionen gick samman i krav på att få alla fakta om turerna mellan kommunen och Kilenkrysset AB/Jan Persson innan man ville ge klartecken till en försäljning av fastigheten med det av Kilenkrysset fuskbyggda huset på.

Men visst var det intressant att höra en Miljöpartist överhuvudtaget yttra sig en längre stund i fullmäktige. Det har jag inte upplevt sedan den kloke Erik Frostegren försvann, eller tidigare Lena Toribio och Monica Stålborg Billberg. Duktiga, pålästa och aktiva politiker.

Den nuvarande styrande familjen i Miljöpartiet: Terese och Mattias Askerstedt hör man inte mycket av. Från att ha varit ett framsynt och aktivt oppositionsparti under förra valperioden har man förvandlats till ett följsamt, tystlåtet och stillasittande stöd för de båda kommunalråden Persson Inc. och Fredrik Lundgren.

Mattias Askerstedt har pacificerats i rollen som förste vice ordförande i fullmäktige medan Terese köptes upp till priset av en kommunalrådspost och ordförandeskapet i en fullständigt meningslös nämnd: "Nämnden för ett hållbart samhälle".

Skrämmande rapporter om nämndorförandens overksamhet och ofömåga att ta itu med saker och ting når oss. Senast vid fullmäktigemötet igår fick vi höra av en av ledamöterna från Moderaterna att nämnden närmast är att betrakta som ett rundningsmärke. En annan berättade att hon helt slutat gå på sammanträdena eftersom hon ansåg det helt meningslöst och ett uppenbart slöseri med skattepengar.

Är Miljöpartiet verkligen så lättköpt! Att man till och med lånar sig till att frångå sitt "oreserverade stöd" till folkomröstningar för att ställa sig in hos de stora farbröderna?

I november beslutade Barn- och Utbildningsnämnden som en del av ett större policydokument kallat "Välkommen till förskolan och skolbarnomsorgen i Strängnäs kommun, riktlinjer och taxor", att alla fristående förskolor skall hålla samma öppettider som de kommunala. Detta var ett tjänstemannaförslag där man tolkat skollagens text om att de fristående skolorna också ska vara "öppna för alla" som att det också gäller öppethållandetider. Man påstår sig ha fått stöd av Skolverket för denna tolkning! Har man kollat förarbetena till skollagen? Knappast!

Och i vanlig ordning har man "glömt" att dels göra en barnkonsekvensanalys kring detta och man har "glömt" att överhuvudtaget efterhöra de fristående förskolornas eller föräldrarnas uppfattning innan man tog sitt beslut. Inte ens sedan beslutet togs har dessa fått någon information om detta – förrän helt nyligen då förskolorna anmodades att ändra sina öppettider för att få fortsatt skolpeng!

Maken till arrogans och nonchalans får man nog leta efter. Inte bara gentemot de företag, privatpersoner och organisationer som driver dessa förskolor – trots tidningsuppgifter om räntesnurror och annat  – oftast med mycket små, om ens några marginaler. Också nonchalant mot de föräldrar som aktivt valt dessa förskolor – inklusive de öppettider som gällt på respektive skola och som nu i andra hand får vetskap om denna förändring som för ett antal av dessa förskolor skulle bli helt förödande och innebära att de tvingas stänga.

Är det helt enkelt så att just det är tjänstemännens önskan? Att genom en åtgärd som man vet framtvingar nedläggningar kunna komma över de skolpengar som idag går till dessa fristående förskolor?

Man måste också ställa sig frågan hur detta ärende behandlats i nämnden. Hur har ärendet presenterats för ledamöterna? Har dessa förstått och insett frågans vidd? Vilken motivering framfördes och vilka frågor ställdes från ledamotshåll? Några alls?

Av en av de närvarande ledamöterna har jag fått veta att det hela huvudsakligen presenterades som en fråga om införande av ett gemensamt webbaserat system kallat ”Dexter” som även de fristående förskolorna skulle tvingas in i. Frågan om gemensamma öppettider avfärdades kort med att det var tvingande enligt nya skollagen. Därför valde de oppositionspolitiker som argumenterat för att också de fristående skolorna skulle få yttra sig, ändå att inte begära votering eller att reservera sig.

Om Fredrik Lundgren vill visa allvar med sitt partis positiva inställning till fristående förskoleverksamhet så måste han ju tänka om här! En BUN-ledamot säger:
”Fredrik har svängt i synen på småskaligt och nära, och av vad han nu säger så tolkar jag att han ser på friskolor som konkurrens. ’Vi är kommunala skolkoncernens styrelse’, har han vid flera tillfällen sagt”.

De fristående förskolorna är oftast de enda som motsvarar det som vi politiker under den tid jag var engagerad, efterfrågat, nämligen den lilla, bostadsnära förskolan.

För länge sedan fattade politiken ett policybeslut om att det i varje större bostadsexploatering i kommunen skulle planeras för en förskola. En förskola av en karaktär som allteftersom den demografiska sammansättningen i bostadsområdet skulle kunna förvandlas till privatbostad och avyttras eller uthyras. Att detta policybeslut efterlevts så erbarmeligt dåligt beror på att skolkontoret varje gång sagt att det inte finns behov, eller att det blir för litet. I t.ex. fallet med Fårhushagen hette det att skolkontoret krävde 6 hektar mark för att vara intresserad av att sätta upp en förskola!  60.000 kvadratmeter!

Men när det var dags för att detaljplanera Jagbacken i Läggesta, så satte Plan- och Byggnämnden tack vare starkt argumenterande från Sten Diurlins och min sida, ner foten och krävde att policybeslutet skulle beaktas. Följden blev att det faktiskt skrevs in en förskoletomt i detaljplanen. Att denna sedan genom förhandlingar ändå blev till en ny mastodontisk förskolefabrik är en beklagansvärd utveckling.

De enda som alltså motsvarar den bild av den lilla nära förskolan som vi politiker så gärna omhuldar – det är dessa fristående förskolor! Se bara på den lilla förskolan Växthuset inklämd mellan en grekisk restaurang och en bilglasfirma i Västerviken! Se på Montessori i bottenvåningen på ett hyreshus vid Nygatan i Mariefred.

Små enheter där små barn kan känna sig trygga och sedda. De kan fungera därför att man disponerar personalens tid på ett optimalt sett i samklang med önskemålen från de föräldrar som valt att ha sina barn på dessa fristående förskolor. Ska man tvingas till ökade öppettider som – märk väl – inte har efterfrågats från föräldrahåll, så innebär det att personal i stor utsträckning måste fördubblas p.g.a. arbetstidslängd vilket skulle få till följd att kostnaderna, vare sig skolorna ägs av privatpersoner, kooperativ eller andra typer av organisationer eller företag, skulle omöjliggöra fortsatt drift.

Och barnen skulle tvingas in i de kommunala förskolefabrikerna!  Är det vad vi vill som invånare, som föräldrar som skattebetalare? Eller är det bara vad Styrelseordföranden i Kommunala Skolkoncernen vill?

Dagens Bildinsändare i Dagens Nyheter ger absolut mersmak!

Det här är bara sååå briljant reklamtänkande!

Ljudfadern fixar med ljudet i bakgrunden medan Bengt-Arne håller låda.

I går kväll blev det en härlig helkväll i Kungliga Hufvudstaden. Klockan 18 var det meningen att den eminente trumpetlegenden Bengt-Arne Wallin och Ljudfaderns själv, Gert Palmcrantz skulle kåsera kring bilder och ljud med Monica Zetterlund på ABF. När jag kom dit ringlade biljettkön ända ner i trapphallen och jag tänkte "wow", ända tills jag stötte ihop med min gamle bordsgäst och välgörare, förre kulturministern Bengt Göransson som berättade att det nog var han och Göran Rosenberg som var upphovet till kön....

De skulle vara i den intilliggande salen! Men Bengt delade samma oro som Bengt-Arne: ingen av deras scenpartners hade dykt upp! Bengt-Arne blev mer och mer nervös eftersom Gert är den som också sköter det tekniska! Han sa: "Ja, kommer inte Gert då glider jag sakta och omärkligt mot utgången och försvinner"!


Här får han till det!

Jag ringde efter Gert som dock tvingats ta tunnelbana och befann sig i underjorden men på väg. Så fem minuter före start kom först Göran Rosenberg insläntrande och strax efter Gert flåsande...

Medan Rosenbergs/Göranssons publik växte sig för stor för sin sal och under stor förvirring fick flytta hela publiken till den större Z-salen (där jag en gång i tiden stod på scen och sjöng med brorsans orkester på det glada 60-talet och den legendariska Gyllene Cirkeln som ligger vägg i vägg) så fylldes vår Palmesal nästan också till brädden av en förväntansfull publik som fick sitt lystmäte fullständigt tillfredsställt under de dryga 1,5 timmarna herrarna höll på.


Jan Allan på Fasching scen.

Därefter var det dags att bege sig till Jazzklubb Fasching där två intressanta kombinationer skulle uppträda – också i högsta grad i Monica Zetterlunds anda, nämligen förra årets båda Z-stipendiater: den unga och mycket lovande sångerskan Maria Winther och den "ärrade" veteranen och trumpetvirituosen Jan Allan, uppbackade av det nu så skivaktuella syskonparet Monica Dominique på pianot och brodern Palle Danielsson på basen. Uppbackning på trummor av Peter Danemo. Monica hade varit orolig för publiktillströmningen eftersom Fasching missat evenemanget i sin egen marknadsföring. Varken på månadsaffisch eller i tidningsannons fanns kvällen med! Därför hade hon bett mig och andra att sprida ordet! Och fullsatt blev det! Och mer därtill!

Det blev både låtar som Monica Zetterlund sjungit och mycket annat. Gamla standards i skön tappning med god backning.

När Maria framträdde på Konserthuset i samband med att hon fick stipendiet i höstas, var jag kanske inte så helt imponerad. Duktig, javisst och med en fin pipa, men än tyckte jag att jag saknade den där personliga touchen i rösten och framträdandet. Framförallt som jag visste att stipendiekommittén också hade övervägt ett annat förslag där personalityn redan fanns fullt utvecklad. Men här på Faschings scen, kunde jag konstatera en klar utveckling till det bättre. En scensäkerhet hade tillkommit och rösten och sångsättet utvecklats! Det var faktiskt en sann fröjd att höra.

Jag vet inte om det fortfarande är som när Bengt-Arne tidigare på kvällen berättade om hur det var i jazzbanden på 50-talet: "man ville ju bara lira och så skulle nå'n SJUNGA!"

Men Maria kommer iallafall jag att lyssna till med förtjusning och jag tror också att jazzsångare och -sångerskor idag bemöts med en större förståelse och respekt från musikernas sida. Till den förändringen har definitivt Monica Zetterlund, Nannie Porres och andra som gått före bidragit.

Och Jan Allan på sublim trumpet! Ummm!

Vi fick också höra syskonparet Monica och Palle ensamna på scenen, bl.a. ett stycke av Debussy som de framförde först i en rent klassisk form och därefter i rent improvisatiorisk jazzton. Ett klar exempel på den gamla tesen om hur löjligt det är att gruppera god musik och försöka hålla gränslinjerna för hur olika verk får framföras.
Det blev en sann njutning!


Monica Dominique och Palle Danielsson