Mats Werner

Jesper Waldersten, Tomas och Monica Tranströmer på Grafikens Hus (Foto: Susanne Redebo fr. Strengnäs Tidning)

Kulturevenemangen avlöser varandra. I lördags spännande vernissage på fyra olika utställningar på Grafikens Hus i Mariefred. Huset är ett måste att besöka. Av samma kaliber som Gripsholms slott intill.

Två absoluta pärlor denna gång: Jan Persson och Tomas Tranströmers "Runmaröboken". 30 dikter och 15 etsningar som tilsammans blev en handgjord bok på såväl kinesiska, svenska som engelska. Magnifikt exponerade i husets bibliotek (som annars mest huserar kungens grafik när den ställs ut). P.g.a. det begränsade utrymmet slussades vernissagegästerna förbi bladen alltför snabbt varför ett återbesök i lungare tempo blir ett måste.

Den andra – och för mig helt nya – upplevelsen var givetvis den unge, numera Mariefredsbon Jesper Walderstens grafiska blad i stora salen som exponerades åtföljda av specialskriven musik av Kent-medlemmen Martin Sköld (även han Mariefredsbo. De båda tillhör sonens badmintongäng). Jag hade förmånen att se hans bilder tillsammans med svågern Henrik, AD på Kulturhuset i Stockholm som haft Jesper på utställning där. En fascinerande teknik och lika fascinerande bildspråk. Influenser från många håll och ändå ett helt eget uttryck. Inte alltid helt upplyftande bilder men nog så tankeväckande. Det musikaliska beledsagandet var helt adekvat och jag utgår från att det kommer att ljuda varje utställningsdag framöver till den 29 januari.

Två australiensare, Adam Rish och Gary Head samt den svenske Peder Josefsson kom dessvärre lite i skymundan denna dag, men jag gillade framförallt Adam Rishs bilder.



Så dags för nästa evenemang. I går kväll hade vännen Leif Ahrle bjudit mig på första publikrepetitionen av "Gregorius". Bengt Ohlsons porträtt av Hjalmar Söderbergs romanfigur från "Doktor Glas". En märklig idé att plocka ut en fiktiv figur ur någons roman och skriva en pjäs om denna person! Men verksamt. I en och en halv timme satt publiken anddäktigt tysta och följde Johan Rabaeus mästerliga monolog. En monolog som skildrar denna märkliga hycklande och liderliga präst så naket, avskalat och nära. Och avskalad är också scenbilden. Två stolar, ett bord. Några strålkastare på stativ, fyra stillastående videokameror som tar upp scenen ur olika vinklar och projicerar bilderna på skärmar ovanför och vid sidan av scenen. Rabaeus börjar sin monolog långt bak på Klarascenen arbetar sig närmare publiken för att mot slutet återvända till och försvinna i bakgrunden. Stundtals talar han med ryggen mot publiken. Stundtals är det svårt att uppfatta hans tal, men trollbunden är man!



Men jag får inte glömma: i torsdags var jag på bokrelease på Magic Bar vid Karlaplan i Stockholm. Vännen och årsbrodern Christer "Crillo" Lindgren har med trollerikompisen Jonny Lonn (en av Sveriges få internationellt uppmärksammade magiker) skrivit en magisk kokbok: "Den magiske kocken"!

En matresa genom 14 länder baserad på en soppa som blir en gryta som blir en stuvning från varje land. Av dessa i princip 14 recept, trollar de ihop inte mindre än 2352 trerättersmiddagar! Från varje land finns också ett "recept" på ett trolleritrick som man kan underhålla med till kaffet.

De båda glada trollkarlarna underhöll den glammande releasepubliken, där inga av de vanliga partygästerna från Marianne Bernadotte till Siw Malmqvist saknades, med humor, matglädje och olika "kökstrick".

Tack och lov har jag själv aldrig behövt drabbas av den oerhörda sorg det innebär att förlora ett litet barn. Men jag har förlorat ett litet nyfött barnbarn. En sorg i sig som är svår att komma över. Att hålla en liten – ännu varm – kropp i sina armar och inse att detta liv är förbi och aldrig får bli en del av de upplevelser vår familj ännu har kvar, är nog något av det svåraste som människor har att gå igenom.

Min mormor gick igenom detta 1921 då hennes lilla Karin – min mammas lillasyster – dog, blott två år gammal. Ett oerhört snabbt förlopp av spanska sjukan. Hon insjuknade på lördagen och dog dagen därpå.

Mina morföräldrars vän David Holmblad skrev en dikt som han läste vid Karins grav vid begravningen den 22 december 1921 (Mormor var noga med att begravningen skulle hinnas med före mammas födelsedag den 23e):

Sol och böljeglitter
Fåglars glada kvitter
Skogens tysta stämningsfulla sus
Hälsa dig på färden
Då du uti världen
Första gången skådar dagens ljus

Känsligt modersöra
Lyssnar att få höra
Barnets första späda levnadsljud
Tankar underbara
Söka att förklara
Livets sammanhang med ljusets Gud

Solskensbarnet lilla
Glad, men tyst och stilla
Gick du sedan bland oss andra här
Mer och mer man kände
Då du blicken vände
Mot de dina hur du var dem kär

Vinterdagar korta
Sommarsol är borta
Sorgsna hjärtan, känslan mörk och tom
Ifrån världens vimmel
Hän mot barnens himmel
Tidigt lilla Karin har vänt om

Klaga båtar föga
Lyften edert öga
Mot den värld dit inga sorger når
Karins levnadssaga
Kan ej mer bedraga
Lyckan kanske går i sorgens spår

Simon Brehm, Axel Wahlberg, Henning Sjöström och Mats Werner



HENNING SJÖSTRÖM HAR AVLIDIT

En av Sveriges färgstarkaste människor har avlidit. Advokaten Henning Sjöström föddes den 13 maj 1922 i Burträsk som en av elva syskon. En uppväxt i knappa och enkla förhållanden som präglade honom för livet.

I hans hemtrakter var det skogsarbete som gällde för många och Henning fick tidigt den kroppsliga styrka som hjälpte honom till en elitplats bland de svenska friidrottarna på 40-talet. 1944 satte han sitt personliga rekord i spjutkastning på över 70 meter. En ögonskada omöjliggjorde en fortsatt idrottskarriär.

Med stöd av idrottslegenden Torsten Tegnér började Henning läsa juridik och han tog en jur.kand. på rekordtid. Han begrep också vikten av att kunna agera inför domstol och tog teaterlektioner.

Han genomgick som advokat många stadier: brottmålsadvokat, skilsmässoadvokat, kändisadvokat, stjärnadvokat. Han förstod tidigt vikten av "marknadsföring" och blev ett flitigt permiärlejon. Han syntes överallt. Men det var inte bara flärd och yta utan där fanns ett yrkesmässigt djup och ett allvarligt engagemang för de klienter han fick.

Så smångingom fick han också större mål, Högbrofors/Kreuger, Haijbyaffären m.fl. gjorde hans namn känt också i mer komplicerade rättsaffärer. Det absolut mest omfattande målet torde ha varit det som handlade om de neurosedynskadade barnen där han vann en övertygande och viktig seger som blev betydelsefull på flera områden.

Tidigt skrev han också böcker. Den första handlade just om det stora Högbroforsmålet "Bankvälde och domstolspresige". Den andra tillsammans med författaren Armas Sastamoinen: "Försvarsadvokaten". Sedan kom den första han gav ut på eget förlag: "Skilsmässor och underhåll" som var menat som en slags handbok för skilsmässokandidater som lätt kunde slå i tabeller för att se vad separationen skulle komma att kosta parterna.

Därefter inledde han en serie självbiografiska böcker. Den första, "Vägen från byn" kom – också på det egna förlaget Sjöström & Sjöström 1963. I en radiointervju 2009 säger Henning att han skrivit och medverkat i 50 böcker.

1959 gifte sig Henning med min syster Karin och kom som en glad och obändig stormvind in i vår familj. Med en frustande livsaptit. Jag engagerades snart i flera av Hennings projekt trots att jag ännu blott var gymnasist. Blev sekreterare och skattmästare i Boxningens Supporterklubb som bildades för att höja sportens status då Henning blivit ordförande i Svenska Boxningsförbundet. Jag fick ta hand om och sköta hans och Karins bokförlag och hanterade utgivningen av två av hans böcker liksom en biografi av konstnären Einar Nerman och Husebyfröken Florence Stephens memoarer. Fröken var en tid klient hos Henning.

Det blev många glada fester, men också härligt avslappnade veckändar på landet. Helst minns jag Hennings och mina tidiga roddturer på sjön Uttran utanför Södertälje, när kräfttinorna skulle vittjas. Soluppgången, stillheten, tystnaden, de rytmiska och kraftiga årtagen när Henning rodde, och glädjen över fångsten! Då kopplade han också av totalt.

Efter skilsmässan från Karin 1967 gifte han så småningom om sig med Kerstin Sandels med vilken han fick dottern Lina, döpt efter Hennings mamma som betydde mycket för hans inre styrka genom livet. Under några år fortsatte vi ändå att umgås (Kerstin var en ungdomsvän till såväl min fru som mig själv) men så småningom skildes våra vägar.

"Il'ya des gräääänze" var ett av Hennings underbart myntade frenska (el. möjligen svanska uttryck. Henning var genom livet en kämpe och en gränstänjare! Han stred och besegrade såväl i livets skiften som i juridikens. Men till slut förlorade han kampen mot cancern och den här gången klarade han inte att tänja gränserna mer. Han avled idag på morgonen den 16 oktober, 89 år gammal.


Henning, syster Karin, författaren Vilhelm Moberg och Fröken Florence Stephens

Bilder från den vackra begravningen i min gamla konfirmationskyrka på Skeppsholmen, numera Eric Eriksson-hallen


Den vackra båren


Vår krans med bandtexten: Tack för att Du också fanns i vår familj! "Svärmis" och familjen Werner

Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus, heter det! Och visst har vi svenskar en historia full med skatteflykt, skatteplanering, skattefusk och allt vad därtill hörer. Februari månad förr var det kreativa avdragstänkandets månad.

Vi upplevde ett alltför högt skattetryck OCH vi upplevde den beskattningen som omotiverad och orimlig. Det kändes mer som en beskattning för det socialistiska samhällets skull än en beskattning till allas vårt bästa.

Så var också vårt skattetryck världens högsta. Vårt rykte på detta område var inte alltid smickrande.

Så tog våra regeringar äntligen tag i problematiken. Man träffade blocköverskridande överenskommelser om maximal skatt för den enskilde, man förenklade deklarationsprocessen och gjorde systemet mer transparent. Säkert förekommer fortfarande en del skatteplanering, -fusk och -flykt, men i en betydligt mindre omfattning än för bara några årtionden sedan

Som synes i kurvan ovan, så har vi fortfarande ett oerhört mycket större skattetryck än vi hade för 50 år sedan, men det har onekligen sjunkit stadigt under de senaste årtiondena efer ett "all-time-high" i slutet av 80-talet.

Vad som är intressant är också hur fördelningen av de direkta skatterna och de indirekta har förändrats under samma tid.



Medan de direkta skatterna legat relativt konstant har de indirekta tagit allt större del. D.v.s. de skatter som vi t.ex. kan påverka genom våra köpvanor etc. har fått en högre skatteandel medan löneskatter etc. hållits på en lägre nivå.

Detta har sammantaget gett oss ett skattesystem som uppenbarligen av medborgarna upplevs som – om inte idealiskt, så ändock – betydligt bättre och mer motiverat än det tidigare.

Detta trots att Sverige  med sina 46,4% fortfarande har det näst högsta totala skattetrycket inom OECDs länder. Endast Danmark har ett högre!

Vad som är intressant är att Italien, som enligt somliga står på tur för en "rekonstruktion" ligger på tredje plats med ett skattetryck om 43,5%! Det ger onekligen en indikation på hur absolut illa ställt det är med den italienska administrationens skötsel av landets ekonomi. Att Italien har samma problem som Grekland, Spanien, Irland och Portugal, trots det egna skattetrycket och med tanke på att dessa andra fyra länders skattetryck ligger på mellan 27,6 och 35,2 % är extra anmärkningsvärt. Med undantag av Portugal ligger de dessa fyra långt under OECD-genomsnittets skattetryck.

Låt mig så återgå till rubriken på detta blogginlägg: "Varför måste alltid de fattiga stå för notan?". Frågan ställdes i en insändare i Dagens Nyheter den 8 oktober av Masood Punjabi.

Han uppmanade "arbetarna" i Grekland, Portugal, Spanien, Storbritannien, Italien och andra EU-länder att vägra betala den ekonomiska krisen. "De oskyldiga massorna" är arga på sina regeringar och anser att krisen borde betalas av dem som har skapat den (=stora företag, banker och skattefuskare). Punjabi skyller den ekonomiska krisen på EU-politikens införande.

Jag vet inte vad Masood Punjabi lever i för värld, där en kris kan skapas av någon enskild maktgrupp, och där följderna av kriser av det slag som många länder idag upplever skulle kunna lösas bara av ett visst samhällssegment.
I en diktatur?

Men de länder som Punjabi räknar upp är alla demokratier! Länder med valda parlament, där samtliga invånare kan säga ifrån om den regering man har. Som har rätt att i allmänna val förkasta de företrädare som enligt dessa "arbetarmassor" drivit länderna i kris.

Varje invånare i en demokrati har rätt att välja sina företrädare. Dessa företrädare stiftar de lagar och regler som sedan gäller i landet och som måhända gör det möjligt för somliga (stora företag, banker och skattefuskare) att störta samhället i fördärvet. Om de gör det, kan ju ändock inte de röstberättigade invånarna frånsäga sig ansvaret för att de genom sina valda företrädare gjort detta möjligt.

Det finns ingen "annan" som kan beskyllas för, eller betala, dessa kriser. Det måste alla invånare i ett land vara med och ta ansvar för.



Låt oss titta närmare på ett par saker där också dessa invånare gör vad de kan för att bidra till kriserna. I Grekland har t.ex. arbetarna villigt och glatt låtit sig få de förmånligaste pensionsåldrar. Långt bättre än de flesta av Europas länder. Helt och hållet finansierade av utlandslån! Vilka "massor" protesterade då mot att de egna förmånerna inte betalades av dem själva?

Vi har säkert alla under de svenska hårda skattetrycksåren, med ett lätt förstående leende betraktat alla dessa halvfärdiga hus i länder som Grekland och Spanien. Länder där man kunnat undgå fastighetsbeskattning genom att inte "färdigställa" sitt hus. Som t.ex. ovan där man har en påbörjad våning för att vädra sängkläderna på under tak medan huset nedanför är fullt beboeligt och i fullt bruk sedan åratal.


Den här tvåplansvillan låg utanför vårt hotellfönster på Kreta häromveckan (ja, den ligger säkert kvar). Det finns ingenting från marken som ens antyder att byggnationen inte skulle vara färdigställd. Men sedd lite ovanifrån ser man dessa kaskader av armeringsjärn som är anfanger för ett ytterligare våningsplan som säkert inte ens är planerat. Men järnen gör att ägaren slipper beskattning!

Just det här var kanske inte en "typisk" arbetarvilla, men tro mig, även arbetare fuskar sig bort från skatten på samma sätt. Och det gör ju inte direkt att jag – liksom många andra Europeer – kanske tycker att det är det naturligaste att vi ska vara med och betala grekernas skuldberg! Grekerna själva har genom att göra allt för att slippa betala sina skatter, bidragit till sin situation. De har röstat fram regeringar i världens äldsta demokrati, som inte höjt skatter i den utsträckning som skulle behövts för de utgifter man beslutat om, som inte sett till att de skatter som ändå är beslutade, också levereras in till statskassan, som inte förhindrat att man kan betala sig till en godkänd skattedeklaration och som frikostigt delat ut förmåner till alla invånare som sedan kunnat sitta utanför caféerna i solskenet från 61 år ålder och ha det trevligt.

Den här mentaliteten känns fjärran från oss nordbor. Vi har dock befunnit oss nära den situationen! Det ska vi inte glömma! Men till skillnad från Grekland och andra krisländer, tog våra regeringar itu med problematiken. Kanske var till och med Mona Sahlins yttrande om att det ska vara häftigt att betala skatt, en bidragande orsak till att svenskarna insåg att det är ingen annan som ska betala våra kostnader! "Den som är satt i skuld är inte fri" som en annan bekant sosseledare citerade. För trots att vårt skattetyck fortfarande är högt, är vår acceptans för det så mycket större och vår ekonomi så mycket bättre.

Har man satt sig i den situation som krisländerna (och däribland bör vi även räkna in USA) gjort, finns bara en sak att göra: att försaka och gneta! Att betala sina skulder och göra sig oberoende av andras inflytande.

Läs också Richard Swartz intressanta artikel i DN den 15 oktober i detta ämne!

Skådespelerskan Birgit Rosengren-Ahrle, barnbarn till den legendariske stockholmskrögaren (Hamburger Börs m.fl.) och konstnären August Hallner, syster till den lika legendariska operettsångerskan Margit Rosengren, änka efter skådespelaren Elof Ahrle och efter skådespelaren Eric Gustafsson och mor till Anita Ahrle, kostymtecknaren Carina Ahrle och skådespelaren och konstnären Leif Ahrle, avled den 6 oktober i en ålder av 98 år. Den 27e november skulle hon ha fyllt 99.

Birgit var en scenpersonlighet redan i tidig barndom. Yster, lekfull, glad, positiv och med en livsaptit som hette duga. Efter en tid som förlovad med industrimannen Bengt Lyberg kom skådespelaren Elof Ahrle in som en stormvind i hennes liv. De gifte sig och fick tre barn.

I mitten på 40-talet drabbades Birgit av den uppblossande polioepidemin men lät sig inte nedslås utan fortsatte både i sin yrkes- och i sin modersroll. Mellan åren 1934 och 1979 hann hon med att göra inte mindre än 25 långfilmer. Det rörde sig om lättare komedier som passade hennes glada scenpersonlighet.

Min mor Ann-Mari, själv på sitt hundrade år, var i barndomen Birgits sommargranne, nära vän och lekkamrat. När Birgits minne började svika sa hon alltid att man kunde fråga Ann-Mari "för hon kommer ihåg".

Och Mamma kunde berätta om hur de båda ställde till med teaterföreställningar ute i Vaxholm, "Revysoppa av Rosengren & Co" (& Co – det var mamma det!), med specialsydda scenkläder av min mormor (= "egen atelje" i programbladet!).

Hon kunde berätta om hur de två fick sitta i spritkassan på Hamburger Börs där morfar August var krögare, för att uppleva något scenframträdande.

Hon kunde berätta om hur familjen Rosengrens hushållerska lagade familjens mat i köket i Stockholm, gick ner till Waxholmsbåten med den för att den sedan avhämtades vid anlöpet i Vaxholm och kunde avätas på den Rosengrenska sommarverandan.

Och hon kunde berätta om hur de båda förtjust mötte NKs Franskas chef Kurt Jakobsson (som då var gift med Birgits storasyster Margit) vid Waxholmsbåten och bar dennes väskor, väl medvetna om att tjänsten skulle lönas med flera stora silverpenningar. När Margit sedermera gifte om sig med den då unge och luspanke skriftställaren Eric "Kar de Mumma" Zetterström, blev det dock ingen bärlön!

Flickornas kontakt blev mer sporadisk tills den återupptogs på 70-talet. Birgit var då änka och nybliven sambo med sin gamle vän Eric "Kom, kom, kom till smörgåsbordet" Gustafson. Umgänget blev åter lika intensivt och Mamma som då i sin tur blivit änka, fungerade som bröllopsvittne då de båda så småningom gifte sig.

Även jag och min fru kom att träffa och umgås mycket med Birgit och Eric och de var flera gånger våra gäster i Mariefred. Eric ritade alltid sitt glada självporträtt med stor cigarr i vår gästbok. Att Mariefredsbesöken kunde kombineras med en kopp kaffe på "Operaterrassen", som de gemensamma vännerna hovsångarparet Brita Hertzberg och Einar Beyrons uteplats vid Gripsholmsviken kallades, gjorde inte besöken mindre glada! (Läs mer här )

När Birgit åter blivit änka och åldern och följderna av polion, resp. ett lårbensbrott till slut gjorde Birgit rullstolsbunden och min mamma rollatordito, blev de ömsesidiga träffarna alltmer sällsynta för att till slut upphöra. Dock ringde de båda åldrade damerna (98 resp. 99) till varandra varje dag ända tills Birgit under sommaren drabbades av en fraktur som gav henne svåra och ständiga smärtor vilka till slut blev henne övermäktiga.

För mamma har därmed den sista samtida rösten tystnat.

Vi sörjer Birgit med de goda ögonen, det glada leendet och den alltid lika postitiva attityden och humorn.
Thalia har mist en av sina stora systrar.


Birgit Rosengren och Ann-Mari Hardt (Werner)