Mats Werner

 

Jazz i Mariefred avslutade sitt av pandemin kullkastade spelår med en alldeles lysande konsert inför en fullsatt salong i Biohuset i Mariefred i söndags. Ja, fullsatt är en sanning med modifikation. Endast 40 platser kunde säljas på grund av rådande restriktioner men jag undrar om det inte ändå smög sig in några till (och 50 får det ju faktiskt vara i publiken).

På scenen stod Hannah Svensson Group med Hannah vid mikrofonen, pappa Ewan på gitarr, Jan Lundgren på piano, Mats Nilsson på bas och Zoltan Csörsz på trummor. Ett samspelt gäng som hade kul ihop  – det märktes och hördes!

Första gången jag hörde Hannah var 2014 på SWEJS i Stockholm då hon framträdde med just Jan Lundgren, Klas Lindqvist, Kristian Leth och Hans Backenroth. Det var en fin ny bekantskap och jag kan konstatera att hennes utveckling har varit mycket god. En djupare och fylligare stämma, kanske ännu inte (tack och lov) helt fullmogen. Där finns ännu potential. Här fick vi också flera prov på hennes egna kompositioner som följde fin jazztradition och som hon framförde med stark känsla för texterna. Den som kanske fastnade starkast var ”När natten blir dag” och som hon beskrev som den stund på natten som Ingmar Bergman namngav: vargtimmen. Då natten bryter mot en ny dag, en stund som kan vara både plågsam och full av hopp.

 

Hennes uppbackande musiker hör sannerligen till svensk jazzelit: Jan Lundgren på piano är väl kanske – vid sidan av Bobo Stenson – vårt lands internationellt mest framstående jazzpianist. Och inte bara det, han har skapat och leder den årliga jazzfestivalen i Ystad och han är nyligen utsedd att bli den som ska rädda Jazzhus Montmartre i Köpenhamn för framtiden. Jan har en utpräglat avslappad stil vid klaviaturen (som på många sätt är en förlängning av hans händer). Om Robert Wells och min pianofröken Maja Charleville sett honom när han lojt tillbakalutad, på den föga pianistriktiga stolen inväntar sin nästa insats, så skulle hon fått frossbrytningar. Men rätt vad det är så attackerar han och då är lojheten borta och fingrarna flyger som lärkvingar över tangenterna. Jag sätter mig oftast så att jag ska kunna se pianisten snett bakifrån för att just se hur han lirar och det är en fröjd att se och höra Jan!

 

Hannahs pappa Ewan torde också tillhöra eliten på sitt instrument och är fantastisk i sina solon liksom Mats Nilsson på basen som släppte loss ordentligt när elbasen hängdes på. Jag känner båda väl sedan många år. Ewan sedan tiden med vår gemensamme vän Janne ”Loffe” Carlsson som Ewan turnerade med flera år runt 2011.

En ny bekantskap och uppenbart positiv erfarenhet för mig var däremot den utomordentligt drivne trumslagaren Zoltan Csörz, för kvällen försedd med ett lokalt trumset utlånat av Krister Lännström. Ett trumset jag bara sett maken till en gång tidigare och då också på denna scen. Den gången var det Bengt Stark som invigde sina då helt nya träkaggar tillsammans med Bernt Rosengren med flera. Helt byggda i trä (som i Kristers fall tydligen också har lokalt ursprung) av den svenske trumtillverkaren Måns Tingberg i Säffle. Vackrare hantverk torde vara svårt att finna! Och låter fantastiskt gör de också!

 

Rubriken hänvisar till bandets version av Harry Woods ”What a little moonlight can do” som i sin svenska version fick en text av Hasse och Tage. Där gick bandet loss ordentligt liksom i avslutande ”Honeysuckle Rose” som gick i ett furiöst tempo.

För den livetörstande jazzpubliken har de fyra konserter som jazzklubben ändå lyckats presentera i höst varit oerhört livgivande och har fått oss att känna att vi nog kommer att överleva tills vårsolen har släckt alla slemma virusattacker och vi åter kan vistas fritt i sällskap och kunna njuta god musik tillsammans.

 

 

I Mariefreds Biohus stora salong ljöd nyligen massiva och typiska ackord från jazzmusikens 50- och 60-tal då den unga svenska jazzen sysslade med det som kallades bebop!

Bland de mer framstående svenska jazzmusikerna under den perioden fanns fyra ”Larsar”: Lars Gullin, som balanserade mellan den tidigare swingeran och bebopen och fortfarande tolererades av dåtidens dominerande mainstreambandledare Arne Domnérus men som också konserterade och turnerade med den sex år yngre Lars (Lasse) Werner. Den yngre Lasse var fullt hängiven bebopen och till och med det som kom att kallas hardbop. När Lars och Lasse turnerade så var det som två band: Lars Gullin Kvartett och Lars Werner Trio. Kompet i båda banden bestod av basisten Torbjörn Hultcrantz och trumslagaren Sune Spångberg medan pianot i Gullins band sköttes av Lasses pianomentor Clas-Göran ”Fager” Fagerstedt.
Så småningom dök det upp två ynglingar, också med namnet Lars, nämligen Färnlöf och Sjösten. Den förre var från en av Sveriges jazzvaggor, Västerås där också pianisten Bobo Stenson fanns, så Färnlöf kom väl aldrig riktigt in i den Stockholmska jazzsvängen. Det gjorde däremot pianisten Sjösten som kom att ersätta ”Fager” i Gullins band. Alla fyra Larsarna var inte bara vådligt duktiga musikanter utan också goda kompositörer och arrangörer.

Nu har åtta distingerade jazzgentlemen och en dito kvinna tagit sig för att återuppliva det musikaliska arvet från de fyra och kallar sig följdriktigt OKTETTEN LARS 8. Från början var de bara åtta. Då fanns fortfarande den härlige trummisen Rune Carlsson i bandet och han kunde också sjunga jazz. Men så gick Rune sorgligt nog bort för några år sedan och man stod då inte bara utan sin trummis utan också den nödvändiga vokalisten. Så Rune blev ersatt av två: Bosse Söderberg bakom trummorna och Christian Rosenberg bakom mikrofonen. Övriga i bandet är barytonsaxofonisten Rune Stålspets, altsaxofonisten Ulf Andersson, tenorsaxofonisten Cecilia Wennerström, trumpetaren Ulf Adåker, pianisten Claes von Heijne och basisten Jan Adefalk. Då Rune Stålspets var indisponerad p.g.a. sin ögonsjukdom, ersatte Cecilia Wennerström på barytonsaxen och Johan Alenius på tenorsaxen.

 

Bandet var lika spelsuget som publiken var utsvulten på musikaliska liveupplevelser. En lycklig kombination som gjorde konserten lyckad på alla sätt. Trots de hastiga inhoppen och instrumentbytena så fanns det ett fint samspel och en genuin känsla för den musik som de fyra Larsarna skrev. De flesta av musikanterna har spelat med en eller flera av dem och det hjälper givetvis till för att veta hur det ska låta. Det förekommer även andra kompositörer bland de framförda låtarna men då har till exempel Sjösten gjort fantastiska arrangemang vilket var en av hans styrkor. Eller så har Ulf Andersson skrivit en låt tillägnad den tidigare bandmedlemmer ”Rune C”.

Annars är det övervägande Gullinmusik vi får höra och det är ju följdriktigt då denne gigant lämnat en otrolig låtskatt efter sig varav vi får höra ”Heritage” (likaså namnet på oktettens CD-platta), ”Silhouette” med flera. Av Sjösten är det en stor variation av egna och andras låtar. Av Werner är det den klassiska 50-talslåten ”Sergel” medan Färnlöf får bidra med bland andra den så kallade Tandläkarlåten: ”Att angöra en brygga”!

 

Motiveringen löd:  2020 års Pris till Lasse Werners Minne tilldelas Oktetten Lars 8 för att de med liv och lust tagit sig an fyra ”Lassars” låtar – en guldålder i svensk jazzmusik – för att den ska förbli levande också för kommande generationer.

 

 

”THE BOUSTEDT-WERNER-SESSION”, in Molde, Norway, 1969.

 Lasse Werner tycks på 60-talet ha varit något av vad ”Gubben” Arefelt var på 40-talet – en lite ”crazy” kulturspridare i radio och TV, som hade ”sjuk humor” och var som en trygg, rolig och älskvärd ”sagotant” för alla stackars människor, både stora och små, gamla och unga! Givetvis med den skillnaden att Werner levde och verkade i den moderna TV-åldern, medan ju endast radio fanns att tillgå på Sven Arefelts tid.

 

En halvtimmeslång session, inspelad i norsk TV 1969, från Molde Jazzfestival, med mingusprofilen Ted Curson på trumpet, Lasse Werner på flygel, Christer Boustedt, altsax och Gösta Wälivaara, bas samt inte minst den amerikanske trummisen vid namn J.C. Moses. I Lasses pianospel hör jag ett visst inflytande från vad jag tror alla, i stort sett alla, kända pianister som medverkat på olika skivor med Charlie Parker, som jag vet att givetvis både Lasse W. och Christer B. i väldigt hög grad influerades av. Jag hör dock därvidlag hos Lasse mer av den yvige och dynamiske Bud Powell än av den mer strikt korrekta John Lewis. Men Al Haigs perkussiva och rytmiskt briljanta bop-piano lyser ofta klart igenom, när Lasse spelar på denna TV-inspelning. Alla någorlunda väl orienterade jazzälskare kan ju även hos Werner, i denna live-tagning, höra något av Lennie Tristanos virtuosa löpningar i tvättäkta be-bop-stil! Jag vet inte om minguspianisten Jaki Byard någonsin lirade på skiva med ”Bird”, men inflytandet från Byard kommer osökt och anmäler sig, när man hör Lasse. Kanske är det Ted Curson, vars vemodiga, karga trumpetstil, som jag tror är starkt influerad av Miles fåordiga minimalism, som får Lasse att låta som Byard, denne pianist, i denna tagning direkt kommen från sitt mångåriga samarbete med Mingus.

 

Men här, i denna fantastiska TV-inspelning från Molde, märks att Lasse Werner till skillnad från Jackie Byard hade stark förankring i Errol Garners swing-groove, medan Byard snarare istället lät mer som ”Fats” Waller, när han på jazzmusikers gängse manér ibland drog in ”den gamla jazzen” - ”The Old School” - som kontrasterande effekt i sina solon. Det gör Werner t ex på ett briljant sätt här, i denna långa låt, som mig veterligt tycks vara en helt fri improvisation, utan specifikt tema, som annars ju är brukligt, t ex teman ur ”The American Songbook” eller ur den moderna floran av jazzkompositioner bland efterkrigstidens kompositörer och jazzprofiler. Men jag kan ju i och för sig ha hört fel!

 

I denna halvtimmes-långa låt ingår också Jan Johanssons komposition, signaturmelodin till TV-serien ”Pippi Långstrump” ( även spontant i valda delar sjungen på svenska av Werner och även några av de svenska medmusikanterna i en slags ”allsång”!) och dessutom den  gamla svenska filmmelodin ”Jag Har Bott Vid En Landsväg”(och Lennon-McCartneys "Here, there and everywhere" MW:s anm.). I styckets andra hälft förekommer även ett jazz-rock-influerat, groovigt och fritt avsnitt, som ett slags mellanting mellan  filmmusik från en James-Bond-film, ”Hit the Road Jack” och någon form av  groove med twistkomp, á la pianisten Ramsey Lewis, fast här är hammondorgeln utbytt mot pianisten Lasses flygel.........Influenser kan också avläsas från de i 60-talets kulturella smältdegel då allra hetaste, aktuella free-form-pianisterna, det hörs tydligt i Lasses solon. Med detta menar jag ett visst inflytande från såväl Dolphy-pianisten Misja Mengelberg, Globe-unity-pianisten Alexander von Schlippenbach samt inte minst från den då ganska fullbordade stilbildaren Cecil Taylor! Lasses ofta ganska perkussiva solospel, med inslag av cluster, har ju uppenbara stildrag från den taylorska pianoskolan.......

 

Så tycks även de tre be-bop-fädrerna Charlie Parker, Bud Powell och Monk vila som svävande andar, projicerade i skyn över Lars Werner och hans flygel på Moldes scen 1969!

Dessa tre be-bop-giganter tror jag hade ett oerhört inflytande på jazzpianisten Werner, under hela hans alltför korta karriär som musiker och inspiratör i Nordens annars så torftiga kulturliv. TV-inspelningen från Molde visar denne musikers fenomenala ensembelspel, briljanta improvisationer och självklart stora betydelse som en av 60-talsjazzens stilbildare i Sverige. I denna långa session tycks indirekt hela världens jazz- och populärmusik från hela 1900-talets olika tidsperioder, speglas och återberättas i toner och sånger. Detta rymdålderns år, liksom året innan – 1968 – även det en milstolpe i världshistorien under förra seklet.

 

Man skulle nog kunna säga, att Lasse Werner, denna mångsidiga musiker, humorist, happening-pionjär och nydanare inom både nordiskt och europeiskt kultur- och musikliv, även skulle kunna kallas ”Jazzens Beppe Wolgers”!? Jag tycker hans mysiga, sunt barnsliga humor och charmiga ”Farsan-Baloo-gestalt”, påminner om ”Beppe”, som en slags seriös och mycket kompetent, jazzclown på scen, i likhet med både Dizzy Gillespie, ”Fats” Waller och faktiskt även jazzclownen Charlie Mingus, som ju även var en högst allvarlig politisk kämpe med ett stort samhällsengagemang. Vilken underbar musik och enastående improvisationskonst, denna session i Molde med Ted Curson 1969, i ett eldigt möte med radarparet Boustedt-Werner!!

   Anders Jansson, maj 2020.

 

 

 

 

Jag lärde känna Najponk någon gång i mitten av 90-talet, då jag i jobbet befann mig i Prag. Hade fått rådet att om jag ville lyssna på jazz i Prag så var det ”den gamla Damen” som gällde: ”u stare Pani”, d.v.s. normalt en cocktailbar i ett halvmodernt hotell med samma namn. Ingen särskilt inspirerande miljö. Rätt upp och ner. Ett fyrkantigt rum med runda bord. En bardisk i ena änden och en scen i den andra.

Den kvällen skulle ”Najponk Trio” framträda. Lite god tjeckisk öl och måhända en Becherovka (nej, den sistnämnda favoriten hade jag ännu inte stiftat bekantskap med) inledde en kväll som på många sätt blev avgörande för fler än mig själv.

Trion började och till en början lät det väl bra men kanske inte riktigt på hallelujanivå. Men så hördes plötsligt en ostämd tangent på pianot och jag satt så att jag såg en irriterad min hos pianisten. Men istället för att sedan sorgfälligt undvika den tonen så gjorde den här killen tvärtom, han återvände ständigt till den och poängterade den falska tonen och utnyttjade den musikaliskt på ett suveränt och roligt sätt. Jag blev väldigt intresserad och nu öppnade jag öronen ordentligt.

Efteråt hade vi ett kort samtal. Jag berättade att jag tyckte detta med den falska tonen var så kul just för att precis så skulle min bror Lasse ha reagerat – och gjorde också flera gånger. Till och med så att han många gånger stämde om sina pianon för att utnyttja de falska tonerna.

 

 

Om vi utbytte adresser eller om jag senare skrev till klubben och bad dem vidarebefordra ett brev till Najponk minns jag inte men på något sätt fick vi kontakt och började brevväxla till en början. Vi bytte musik på cd. Pianisten hette egentligen Jan Knop, men det är det ingen annat än möjligen skattemyndigheten som kallar honom. Najponk har blivit inte bara ett artistnamn utan också hans enda namn. Han inte bara lirar piano enastående inspirerat utan skriver dessutom egen musik i sann bebop-tradition. 

Efter ett par år hände dock en del saker i hans liv som gjorde att han helt slutade med musiken. Han tyckte inte att han kom någonstans. Inget hände. Och det var en förlorad kärlek och lite för mycket av det som kan vara en förbannelse i jazzens värld, alkohol. Najponk började jobba i receptionen på ett hotell i Prag istället. Vi fortsatte att hålla kontakten och jag berättade för honom att det vore en tragedi för jazzmusiken om han för alltid slutade med musiken. Han var musik på ett väldigt påtagligt sätt och hans känsla för tonernas valörer och för fraseringen fantastisk. Förmågan att växla mellan kraftfulla angrepp på klaviaturen och fjäderlätta löpningar härlig och kontakten med instrumentet rent fysisk!

 

Så fann han en ny kärlek och musiken återvände i hans liv. Det blev resor och spelningar i England och i USA. Han fick spela in skivor med duktiga amerikanska och engelska jazzmusiker.
Han fick vidgade vyer och omvärlden började upptäcka denna gudabenådade jazzpianast. Det blev flera nya plattor, där även jag kunde vara behjälplig med genomförandet. Bl.a. en med en av Najponks idoler, den tjeckiske basistlegendaren George Mraz.  Sammanlagt har det blivit över 20 cd-skivor med trio men också en del andra konstellationer.

 

Efter att under flera år förgäves ha försökt intressera några svenska arrangörer och Jazzradion för att göra något med Najponk Trio, så fick jag höra att vännen basisten Hans Backenroth skulle till Prag. Jag sa till honom att kolla om Najponk Trio lirade någonstans i Prag när han var där och det gjorde den. Och efteråt hade de båda musikanterna pratat och funnit varandra så pass att man snabbt gjorde upp om återbesök. Vilket har blivit flera och de har resulterat i ett stort antal cd-utgåvor. Ett par exklusivt för den japanska marknaden och några som ännu inte är färdiga. På YouTube can man avnjuta ett stort antal inspelningar med Hans och Najponk.

 

I våras var Najponk och Hans på turné i Tyskland och då med den danske internationellt väletablerade danske trumslagaren Alex Riel. Alex som tillhör min generation och till och med har lirat med min bror och med Bill Evans, Thad Jones, Don Cherry, Art Farmer och många andra. Redan dessförinnan hade de också gjort en turné med den ryske trumpetaren Valery Ponomarev.

 

Två gånger tidigare har Najponk kunnat gästa Sverige med sin ”Scandinavian Trio” bestående förutom av honom själv på piano, Hans Backenroth på bas och Chris Montgomery på trummor. Första året blev det bara en kvällskonsert på den Tjeckiska ambassaden, två kvällar på Glenn Miller Café och en eftermiddag på Tellus i Midsommarkransen i Stockholm.
För två år sedan likaså två kvällar på GMC där också saxofonmaestro Bernt Rosengren spelade med trion ena kvällen. En fantastisk konsert som finns dokumenterad på jazztv.se där man kan avnjuta hela kvällen.

 

 

Och i år blir det förutom GMC i Stockholm och ett par andra ställen, dessutom en konsert i JAZZ i MARIEFREDs regi på Biohuset den 14 september på eftermiddagen! Och då gästas trion dessutom av ingen mindre än ”Dompan” från filmen om Monica Z, saxofonisten Fredrik Lindborg!

Härligt ska det bli att få återuppleva Najponk med sin suveräna Scandinavian Trio och dess njutbara musik.

 

När himlen öppnades sig för ett skyfall natten och morgonen mellan den 30 och 31 augusti 2017 så måste man ju fundera över om det i själva verket var glädjetårar från alla gamla spelkompisar däruppe som äntligen skulle få inte bara ännu en strålande jazztrummis utan också en skådis och målande konstnär men kanske framförallt en generös och ovanligt vänsäll medmänniska och vän, till sin krets.

Carlsson är död! Jan Edvard Carlsson, född den 12 mars 1937.

Janne – han var aldrig ”Loffe” för mig eller vår familj (någon gång möjligen bara ”Carlsson”) – har släppt stockarna för gott. En stark känsla av vemod och saknad växte i mig när jag tidigt på torsdagsmorgonen läste Jannes livsledsagarinna Guriannes inlägg på Facebook.

Jan Bruer intervjuade en gång Janne och kallade honom av misstag Jan Evert på vilket Janne svarade: 
Evert. Har jag aldrig blivit kallad i hela mitt i hela mitt liv men om du vill kalla mig för Evert så gör det men ta av dig glasögonen.

Hans mamma döpte båda sönerna efter kungar. Brodern blev Leopold. Janne: ”King Edvard”! Men det var inte potatisen Janne menade utan cigarren!

Det var dragspelet som var Jannes första instrument som han spelade från tre års ålder till 4-5-årsåldern då det gick sönder. Så fick han en trumma när han fyllde sex. Och till allas förvåning kunde han ganska raskt spela mellanmarschen på den (tills trumman också gick sönder..). I skolan blev det ventilbasun i skolorkestern. Han ville lira trumpet men läraren sa VENTILBASUN! Den spelade han på ett tag. Sen fick läraren tillbaka den efter några år. Janne lade ner det där musicerandet för att han började måla. Han skulle bli bildkonstnär. Brodern var ju det, gick på Konstakademin.

Men sedan efter skolan blev det för dyrt att måla. Han hade ju radioaffär också. Janne gjorde ju allt möjligt då för sitt uppehälle, sålde persienner och lite av varje och det för att kunna måla. Men när det blev mörkt på kvällarna, tänkte han att ska man måla ska man måla på heltid, på dagarna. Och då tänkte Janne: Fan, jag kan ju köpa trumset, för trummor det lär jag mig ju att spela på en halvtimme. Jag kan sitta på någon jävla restaurang och skramla på nätterna så kan jag ju måla på dagarna.

Och så hamnade han i Lennart Wärmells och Kettil Olsson orkestrar och Lennart Schejas där Janne trivdes för det var ordning och reda. Lennart Scheja (bror till Staffan) var tydligen en duktig pianist. Janne minns också med ett garv att när han skulle på gig med sina trummor så var det tunnelbana som gällde!

Så blev det en period med Kurt Silvéns orkester innan han till slut började få jobb på Gyllene Cirkeln i början av 60-talet. Janne har för sig att det första giget där var med Dexter Gordon. Och i den vevan mötte han också min bror Lasse Werner och blev tillsammans med basisten Kurt Lindgren och tenoristen Christer Boustedt kärnan i det som så småningom kom att bli känt som ”Lasse Werner och hans vänner” och som ibland utökades till kvartetter eller kvintetter och ända upp till nontetter.

Själv lärde jag känna Janne 1963 då han börjat lira med min bror.

 

I februari hade Lasse med en trio anlitats av jazzklubben Gyllene Cirkeln att backa upp den amerikanske trumpetaren Don Ellis. För denne var det väsentligaste att ”it’s never been done before” och svensk jazzpublik hade aldrig tidigare heller upplevt vad de fick uppleva under detta gästspel och det uppföljande under hösten. Janne, Lasse och Kurt fick lära sig att ”spräcka upp” och den lärdomen följde dem alla hela livet. Att inte vara regelbundna i ordets bokstavliga mening, att leka med musiken, ta ut så mycket som möjligt ur sitt instrument, att överraska och bryta normer.

Våren 1963 spelade Janne också med Lasse i en radioserie av Lars Björkman som hette ”Trivselmyra Story” och vars musik var skriven av Lasses barndomsvän Olle Adolphson. Vännerna denna gång voro Ulf Andersson på sax, Jimmy Woode på bas och Janne på trummor.

Lasse och hans vänner kom att anlitas av Stockholms Stadsteater då regissören, skådespelaren och dansören Sten Lonnert lite på nåder fått disponera studioscenen under några veckor före sommaruppehållet för en ny amerikansk pjäs som i Sverige hette ”Connection”. Handlingen utspelade sig i en knarkarkvart i New York där ett gäng musiker med polare väntar på att deras langare – ”the connection” – ska komma med en leverans.

 

Pjäsen kom – helt oväntat för teaterledningen – att på många sätt förändra svensk teater i en mer realistisk riktning. De etablerade stadsteaterskådisarna, Carl-Olof Alm, Axel Düberg, Lars Edström, Carl Billquist, Torsten Wahlund m.fl. var länge skeptiska till musikerna och deras attityd.

Jannes gode vän regissören och skådespelaren Lars Göran Karlsson berättade om repetitionsarbetet: Lasse Werner med vänner hade regisserat bort olater hos skådespelarna genom att oförblommerat säga till motspelarna: ”Varför pratar du så konstigt? Spänn av! Lägg av med det där teaterspråket. Snacka som vi gör. Snacka som folk! Relax man ha, ha!”

Lars Edström berättar: Jag tror att vi alla som jobbade med produktionen allt mer kände att här är något nytt på väg som i bästa fall kommer att jaga upp publiken en hel del.  Samarbetet mellan musiker och skådespelare flöt allt bättre.   Jag tror att det var Torsten Wahlund som uttryckte det: ”Dom är bra, dom lär oss att inte spela falskt!”

Och publiken kom och många av dem fick för första gången uppleva en föreställning som trots - eller kanske tack vare - sin supernaturalism bröt igenom den fjärde väggen – den mellan scen och salong.   

Trots sin trista miljö och knarkarnas upprörande elände blev det en rolig föreställning att spela. Det fanns ett ganska stor del av improvisation över föreställningen som på den tiden var mycket ovanlig för att inte säga otänkbar. Det märktes kanske framför allt på den musikaliska sidan men smittade också av sig i det dramatiska spelet. Pjäsens handling är ju en enda lång väntan på langaren – the connection - och den beskriver ju ett tillstånd mer än den har en handling. Det skapar större möjligheter för improvisationer.

Att Jannes insats i detta var betydande kan inte nog understrykas. Pjäsen hade premiär den 8 maj 1963. Men det blev också en sejour med pjäsen 1965.

 

En månad senare tog Janne tillsammans med Lasse, Christer Boustedt och basisterna Kurre Lindgren och Sven Hessle emot mig när jag tog studenten och spelade hemma hos oss på Kaplansbacken hela kvällen.

 

Så följde tiden på Pistolteatern, spektakulära och mycket uppmärksammade happeningkonserter på Moderna och Tekniska museerna då Janne också deltog med liv och lust och stor professionalitet. Janne hade ju trots allt också bland allt annat en skådespelarkarriär bakom sig. Han debuterade i Anderssonskans Kalle 1950 bara 13 år gammal och spelade sedan i flera filmer som ”Johan på Snippen”, flera Åsa-Nissefilmer och mot legendariska skådespelare som Julia Caesar, Adolf Jahr och Bellan Roos. Säkert lärde han sig timing och farsskådespeleriet från dessa storheter.

Janne och jag har alltid på ett eller annat sätt hållit kontakten. Trots att han så småningom bildade bolag med basisten Gösta Wälivaara och båda därmed ”försvann” från Lasses ordinarie vänner och så småningom ersattes av Ivve Oscarsson och Ivar Lindell, så har vi hållit kontakten. Janne har berättat för mig att han nog var lite besviken att bli ersatt i ”vännerna”, men jag gissar att Lasse, för vilken endast musiken var viktig, inte kunde förlika sig med att Janne och Gösta ibland inte kunde ställa upp hur som helst eftersom de hade sitt företag med dess aktiviteter och åtaganden.

Janne hade ju då också träffat Bosse Hansson och format Hansson & Karlsson (med ”K” för bättre grafisk impact) och skaffat sig egen klubb, Filips’ där Jimi Hendrix var flitig gäst.

 

Om H&Ks improvisatoriska musik säger Janne: Men vi hade alltid ställen vi kunde återkomma till. Så man kunde släppa lös helt och hållet. Och det går ju att spela med varandra. Bosse Hansson och jag, vi gjorde ju det. Det var ju så vi spelade. Det var ju ett friform-band, det är ju ingen som har tänkt på det. Men sedan är det jävligt bra att ha vissa ställen man kan hamna på: det här är en säker plats och där vet alla vad de ska göra. Och när man har ett kommunikationssystem då hör man: det här kommer att bli på det här sättet. Och nu gör jag så här, då vet alla vad jag vill.

Janne var inte bara besviken över att Lasse inte hörde av sig längre utan det var mer en allmän besvikelse över att bara för att man gjorde andra saker så blev man inte längre aktuell eller tagen på allvar som jazzmusiker. ”Nä’ Janne han håller ju på med film numer”, eller ”Janne spelar ju bara teater” och så hade han ju blivit ”popsnöre” i och med tiden i Hansson & Karlsson! Men H&K var ju egentligen bara en tidig utveckling av jazzen och det man spelade var ju faktiskt ren friformjazz.

Janne sa själv: Ja, jag har hållit på med allting, hela tiden, kan man säga. Och det är inte jag som bestämmer det, utan det är universum. Så att jag har ju aldrig sökt något jobb i hela mitt liv, till exempel. Utan … jag är en sorts fatalist, jag lever som de bestämmer. Så fort jag försöker göra något själv så jävlas de, gudarna. Så det bästa är om jag gör som den väg de visar mig. Gör jag så, fungerar det bra, då har jag inga problem och jag klarar mig bra. Jag utvecklas och har skojigt. Det är en rätt intressant tanke.

Bland det okända som Janne gjort hör att han spelat teater av Dario Fo, gjort filmmusik med Jacques Tati, spelat med radiosymfonikerna och han har spelat med Sergiu Celibidache som dirigent! På Operan spelade han bl.a. med i ”Drömmen om Thérèse” av Lars-Johan Werle.

Om detta äventyr berättar Janne: Och det var ju jävligt bra. Erik Saedén och Margareta Hallin och så var det tre orkestrar i Rotundan va’, så att det hände musik där och där och där så den gick runt, så här va’. Tre orkestrar – och då gick ju alla slagverksspelare åt. Jag var en av dem som skulle spela det här. Och då skulle jag ju spela vibrafon och xylofon och en jävla massa pinaler. Och det var ju noter överallt, vet du. Jag fick sån jävla ångest så jag kunde ju inte sova på flera da’r. Jag såg bara noter hela tiden. Och jag sade ”Jag klarar inte det här!” ”Jo, då! Det kommer gå så fint!”

Få vet väl om att det framgångsrika reklambolag som drevs av Janne och Gösta fick sitt namn av Monica Zetterlund. Om detta berättar Janne: Ja, vi hade alla möjliga förslag och kombinationer av bokstäver, som patentverket inte godkände för att det var för likt någonting. Vi höll då på med någon inspelning där Monkan var med, jag kommer inte ihåg vilken det var … Och då sade jag: ”Fan att man inte ska kunna hitta på ett namn som fungerar! Vi håller ju på med reklamfilm. Jag vill göra någonting som löser problemen för dem som ska köpa reklamen eller dem som har produkter.” Och då plötsligt säger hon ”Att laxeras!”  Briljant! Och han fortsätter: Och det är ju latin och betyder upplösande, att lösa upp. Men alla tror ju att det har med att skita på sig att göra. Så när man var på posten … ”Det är Attlaxeras.” ”Att vad då?”. Det var ju rätt så roligt. Men det godkände Patentverket, så vi hette det i femton år, tror jag. Och vi kammade hem alla priser man kan tänka sig, på filmsidan. Både i Cannes och här i Sverige gjorde vi årets bästa reklamfilm flera gånger. Och fick utmärkelser i Cannes och så. Vi fick till och med en Clio, i Amerika. Det är den finaste reklamutmärkelse som man kan få.

Att Janne däremot aldrig fick Monica Zetterlunds stipendium trots flera års nomineringar, plågar mig och jag kan inte annat än tillskriva detta samma anda som utesluter jazzmusiker som ”jönsar sig”. För om det var någon som ”verkade i Monica Zetterlunds anda” (som stipendiestatuterna säger) och hade varit en värdig mottagare så var det väl Janne Carlsson. Men Monica själv ”got away with it” (att "jönsa sig"), men tydligen inte Janne!

Det är samma anda som finns kvar sedan motsättningarna mellan Dompangänget och de nya unga musikerna  på 50- och 60-talen och som Janne sade: Ja, Dompan hade hand om allting. Ingen fick vara med på någonting. Man visste ju, det är ingen idé att försöka. Han ägde allting, och så några av de andra stora grabbarna. De ägde allting. All musik och alla kontakter.

På frågan om Janne aldrig pratade med Dompan svarar han: Nej. För han pratade inte med några yngre musiker.

Jag är iallafall glad över att Janne blev den naturlige förste mottagaren av Stipendiet till Lasse Werners minne – ”Muggen”, 2014, med motiveringen: För spridande av spel- och livsglädje, musikanteri och scennärvaro – en sann batterast! (Det sista ordet med en blinkning till Lasses favoritändelse på särskilt hängivna musikantvänner)

 

Idag minns huvuddelen av pressen Jannes garv, TV-underhållningar och lättsamma komediskådespel, men få berör hans allvarligare roller, hans berättande, sköna och framgångsrika måleri och framförallt hans mycket seriösa bana inom konstmusik och jazz. Okunnigheten tog nog dock priset då Aftonbladet skriver om Janne att han medverkade på den dåvarande VPK-riksdagsmannen (och senare partiledaren) Lars Werners LP ”Lars Werner och hans vänner'”…

Själv minns jag den gode, glade, generöse och omtänksamme vännen. Han som ringde mig på min 70-årsdag och ville ge mig en tavla föreställande brorsan och den gemensamme vännen Christer Boustedt, som Christers första fru målat och som han hade hängande i sin ateljé, där jag egenhändigt hakade ner den. Och det var inte den sista tavla jag fick av honom, men den var istället av hans egen hand.

 

 

Som avslutning återger jag en bit av Jan Bruérs och Roger Bergners intervju i Jazzarkivet från vilken många av citaten ovan kommer:

Jag skaffade ju familj och då fick man ju börja tänka om. Men det intressanta är egentligen vad man vill göra och vad man gör. Jag började ju med att jag skulle vara bildkonstnär. Och för att ha råd med det började jag spela, för att kunna finansiera målandet. Sedan blev jag för bra på att spela så då tänkte jag, måla kan jag göra sedan, när jag inte behöver vara så vital längre. Och sedan ville jag spela ordentlig jazzmusik och för att slippa åka omkring och spela med dansorkestrar så måste jag ha råd att spela musik. Och då började jag med film och reklam, för där fanns ju pengar att göra och dessutom kunde jag försörja en familj. Men då tjänade jag så jävla mycket pengar så då hade jag inte råd att spela. Nej, det var inte riktigt så, men det fanns ju ingenstans att spela. Och det fanns ju egentligen inga att spela med heller. Det blev ju ett hål där, på något sätt.

Roger Bergner: Men du hade ju förmånen att kunna vara mångsysslare.

Jan Bruér: Vad har du för förebilder?

Janne: Philly Joe Jones.

Jan Bruér: Punkt slut?

Janne: Ja. – Ja!

 

 

Kikade igenom min mailkorrespondens med den för några år sedan i förtid tragiskt avlidne finske musikprofessorn, jazztrumpetaren och kompositören Otto Donner som jag besökte två år före hans bortgång och fick vara med om förstadiet till en mycket speciell komposition med anledning av avtäckningen av ett minnesmärke över målarinnan Helene Schjerfbeck.

Några av de senaste mailen berörde dels ett foto som jag sökte som funnits publicerat i den finska tidningen Hufvudstadsbladet men Otto skrev också som slutkläm: "Hör av dig om du behöver något av mig!!! Bl.a. om 'Mera, mera ropade 350 barn i Västerfärnebo' (Lars Weck i DN) – och alla historier om Odd Uhrbom!"

 

Det gjorde mig nyfken så jag svarade: vem denne man var varpå Otto svarade:

Beträffande Odd Uhrbom kan jag i korthet relatera att det för det första fanns två män, far och son, med detta namn. Odd d.ä. var anställd av ABF och fungerade som vår tour-manager under Västmanlands-turnén. Jag tror att det var 1966 eller 67 på våren. Han var mannen som alltid förklarade vårt "konstiga" beteende till det bästa, inför omvärlden.

 

 

Senare hade bandet något slags kontakt med Odd d.y. som hade ambitioner på Manager-området, jag upplevde honom aldrig själv.

Bakgrunden till ovanstående finns att läsa i min bok om Lasse: "LASSE WERNER – en lycklig skit. Den svenska jazzens Gossen Ruda" (Gidlunds Förlag 2014):

Den 17 januari 1965 gav sig Lasse, tillsammans med den finländske trumpetaren Otto Donner, Kurt Lindgren, Christer Boustedt och Janne Carlsson ut på en niodagars ”debatturné”. Det var ett arrangemang i Västmanlands ABF:s regi.  Organisationen hade ambitioner att försöka hålla sig à jour med vad som hände inom kulturlivet och hade väl sneglat på ABF-Stockholms framgångar med Gyllene Cirkeln. Nu skulle också glesbygden få ta del av det nya. Turnén omfattade elva konserter varav två på eftermiddagstid. Trots att de flesta var offentliga kvällskonserter riktade man sig främst till skolungdom. ABF ville se ett alternativ till popmusiken och därför hade skolungdom ett speciallågt biljettpris. Före och efter konserterna ställde musikerna upp och diskuterade med publiken. Tanken var att turnén skulle få en pedagogisk slagkraft. Konserterna innehöll inslag av ”instrumental teater” och var därigenom en del av kulturlivets frontlinje, som Alf Arvidsson skriver i sin bok Jazzens väg, och blev därför hett stoff att diskutera. ”Mera, vi vill höra mera!” skrek skolbarnen i publiken enligt Lasse Wecks rapport i DN (vilket även bekräftas av Otto Donner). Åke Brandel skriver i Aftonbladet den 16 februari om nödvändigheten av att Rikskonserter får en mer uppdaterad inriktning. Brandel tar ABF-distriktets initiativ som exempel när han påstår att den offentliga konserttypen har överlevt sig själv. Rikskonserter har ingen framtid om inte nya former skapas:

"Sett mot detta är den jazzturné som Västmanlands ABF-distrikt nyligen anordnade oerhört betydelsefull.
Werner-Lindgrenkvintetten gav en bländande uppvisning i jazzmusikalisk improvisationskonst som också rymde ett avsnitt med happening. Men lika viktigt var att musik och konsert diskuterades efteråt. Musikerna belyste sin medvetna vilja att ständigt variera ett musikaliskt förlopp och ge det talande dramatik. Lyssnarna visade sig som regel obefläckade av publikkonventioner. Musiken får gärna smaka starkt men den måste serveras aptitligt. ABF:s organisatoriska blodomlopp är som skapat för konsertgivare med fantasi."

 

 

 

För unga människor som idag frekventerar dom allt fler små jazzklubbarna i och omkring Stockholm är det kanske svårt att fatta vilken väl synlig och nästan dominerande personlighet vännen Lasse Werner var i Stockholms jazzliv för 20-30 år sedan. Lasse Werner som alltså avled häromdagen. Pianist, som alla vi som var med och lyssnade på svensk jazz tidigt minns mycket väl.

På 60-talet och en bra bit in på 70-talet var Lasse den – som det tycktes – allestädes närvarande entusiasten lite varstans i det skandinaviska jazzlivet.

Utanför de svenska gränserna fanns han på en del turnéer i dåvarande Västtyskland. Det var sent femtiotal. Med jazzkamrater som turnerade på amerikanska baser på den tiden. Rätt ofta befann sig Lasse Werner i Finland på turnéer med polaren Otto Donner.

Men åren gick och gick och Lars Werner drabbades tragiskt av en förlamande sjukdom och han sågs väl inte så mycket till på jazzestraderna från 1978 och framåt. Och som så ofta i den allra som mest levande musikens kretsar gäller väl tyvärr den gamla tesen som amerikaner och engelsmän så praktiskt sammanfattar med att den som är ”out of sight” är också ”out of mind”. Det vill säga bortglömd. För de yngre kanske Lasse Werner är bortglömd och det är orättvist. Han är inte riktigt bortglömd. Inte för oss. Inte Lasse Werner

Döm om min egen förvåning när jag i höstas befann mig i sydvästra Kanada på en jazzturné med svenska grupper som var arrangerad av svenska Rikskonserter. Det blågula sällskapet hade just angjort Vancouver. Det är en stad som är rätt aktiv på jazzsidan och där skulle de här grupperna spela på en klubb tre kvällar i sträck. Och faktiskt redan första kvällen så råkar jag själv hamna i samtal med en lokal Vancouverperson, en som lyssnat på jazz ungefär lika länge som jag själv och det, gott folk, är rätt så länge det, vid det här laget.

Hur som helst, plötsligt frågar den här nyvunne vännen om jag minns en gammal platta som försvann från åtminstone den internationella jazzvärldens skivdiskar ungefär lika fort som den hade kommit till. Den hette Bombastica och gavs ut på det lilla jazzmärket Jazzland som var en hobbyförgrening till  det dåförtiden rätt stora jazzbolaget Riverside. Just på den plattan spelade Lasse Werner med Bernt Rosengren och med de sedermera nästan alltid närvarande kompkamraterna Torbjörn Hultcrantz (bas) och Sune Spångberg (trummor).

Skivan är sedan länge en raritet och lär väl heller aldrig bli föremål för någon stilig återutgivning på CD (Dragon trotsade Hasse Fridlunds profetia: DRCD 287, MW:s anmärkning). Men den har sina förtjänster. Det var en tidig Wernerplatta  och förtjänsterna: det finns ett gäng tyvärr alldeles för korta versioner av en del dåtida svensk musik som vi får prov på. Vi får prov inte bara på den entusiastiske jazzkompositören Lars Werner utan också en herre vid namn Kjell Samuelsson. Denne Samuelsson är numera och sedan länge läkare, forskare och jazzentusiast lite mer i det tysta. Och dessutom går denne Samuelsson hemma hos självaste Dizzy Gillespie som barn i huset.

Men egentligen är det ju Lasse Werners och Bernt Rosengrens platta denna tidiga sak.

Vad denne Vancouverentusiast ville veta var om det fanns fler Wernerplattor att få tag i. Det hade ju nämligen  gått över 30 år sedan den här Jazzlandplattan kom till. Jodå, sa jag. Visst finns det väl fler plattor. Det finns  rätt många faktiskt. Till och med från åren på 60-70-talet då den svenska jazzen satt som allra trängst till kommersiellt sett.

Jag kommer till exempel ihåg en minnesvärd sak från tidigt 70-tal. Den döptes till Saxofonsymfonin. Vid den här tiden – från 60-talets slut och framåt – så råkade det förhålla sig så att mina föräldrar bebodde en liten så kallad småstuga på Lokattsvägen i Bromma. Tvärs över gatan huserade Lasse Werner med hustru, två barn och katt. Och i närheten i de här villakvarteren fanns dessutom operasångaren Erik Saedén, en av Stockholmoperans firade barytonsångare än idag.

Då och då sammanstrålade dessa två hemmansägare, Werner och Saedén kring Werners piano. Gärna då – skulle jag tro – för att slippa krävande och själsdödande trädgårdsarbete. Och då och då hade Lars Werner en eller flera av sina saxofonkollegor  hembjudna. En kunde till exempel  ofta vara Christer Boustedt.

Ja,  ”saxofonkollega”  var ett ord som inte förekom i Lars Werners och Christer Boustedts vokabulär – ”saxofonast” kallades dessa saxofonspelande herrar. Saxofonasten Christer Boustedt med flera brukade befinna sig kring Werners flygel med just Erik Saedén. Werner, som alltid fick annorlunda idéer fick av Saedén idén till Saxofonsymfonin.

Den kom att uruppföras på Uppsala Stadsteater någon gång 1972, När denna symfoni lite senare hamnade på skiva valde upphovsmannen själv i typisk Lasse Werner-anda att ge ut den dagens allra första repetitionsupptagning istället

Och då var såväl pianot ostämt som musikanterna föga instämda på musiken. Men så var han, denne musikmakare Lasse Werner. Han var oberäknelig, full av oplanerade infall och han var en svuren fiende till allt som kunde kallas omtagningar  

Själva skivomslaget, konvolutet, är nog den bästa Lars Werner-bild jag vet. En skäggig furie som med naken överkropp, med ren Mike Tyson-plastik dirigerar sina saxofonaster.

Andra skivor från den här tiden, mitten på 70-talet tillkom på tillskyndande av dåvarande EMI-producenten för jazz, Gunnar Lindqvist. Gunnar och jag fick lära oss utav den alltid lika entusiastiske Lasse om  beboppianister som George Wallington  och Elmo Hope. Det var två storheter som dittills hamnat i skymundan av den store Bud Powell. Lasse var nämligen en pedagog också, för oss yngre. Och han var en upptågsmakare därtill förstås. Vi var rätt många som var med på det här ljuva tidiga 60-talet då happenings och den visuella musiken gjorde entré i den dåtida avantgardejazzen. Det var i stor utsträckning Lars Werner som drog sina strån och satte igång den här trenden genom att använda både saltkar och pepparkvarn som kryddor inuti den här Gyllene Cirkeln-klubbens kvidande strängar. Det var en syn minsann och det väckte ett visst uppseende i spalterna även bland folk som inte gillade jazz på den tiden.

För Lasse Werner var jazzmusiken lika med själva livet. En livsnödvändighet  

All slags musik egentligen och gärna de avancerade klassikerna,  de samtida kompositörerna Alban Berg eller för  den delen Kurt Weill. Men mest älskade Lasse Werner kanske ändå den genuina bebopmusiken. Den han växt upp med på sent 40-tal då han fortfarande försökte sig på att bli en sådan där saxofonast. Men någon gång 1949-50 kanske något senare övergick han till att bli pianist på heltid. Han föddes 1934 så ni förstår att han kanske inte var ett riktigt proffs bara 15 år senare.

[Denna text var avsedd som ett avslutande kapitel i min bok om bror Lasse (LASSE WERNER En lycklig skit! Gidlunds Förlag ISBN:978 91 7844 894 4) men föll för utrymmesbristen. Så den kommer här istället!]



”Men glädjen över att ha fått uppleva detta, blandas hos oss genast med förtvivlan. Förtvivlan över att denna musik har så få tillfällen att möta publik. Inte därför att den är för svår, utan därför att den är för avvikande: varken stat eller näringsliv kan använda den i sin tjänst, den är inget för P3 och knappast möjlig i P2:s jazzprogram. Den måste få möta levande människor, öra mot öra, annars dör den.”
(Aftonbladets innerspalt om Lasse Werner och hans vänner på Hallands Nation i Göteborg)

Ingmar Bergman frågade i sitt legendariska Sommar-program varifrån musiken kommer. Han bad människor skicka in sina tankar kring denna fråga. Han fick säckvis med svar, läste dem och brände sedan alltihop! Vilket oerhört slöseri och så olikt denne man som var så noggrann med dokumentation. Det hade varit intressant att få veta vilka idéer som fanns om varifrån musiken faktiskt kommer.

Olle Adolphson har sagt att musiken uppstår först när den möter sin lyssnare. En kompositörs ansträngningar på kammaren med notblad och klaviatur eller strängar är alltså av intet värde i sig. Det är först när det skrivna eller tänkta framförs inför ett lyssnande sinne, som musik uppstår.

Jag lyssnar själv gärna på live-inspelningar (om jag inte kan närvara vid själva spelningen förstås). Har många gånger jämfört studioinspelade låtar med samma låt och utförare i en live-situation. Skillnaden är enorm. I studion blir allt oftast snyggt, elegant, felfritt och svalt, för att inte säga känslolöst. Lasses musik var i hög grad också visuell. För att ta den till sig fullt ut behövde fler sinnen vara närvarande än blott hörseln.

För Lasse var den omedelbara känslan viktig för upplevelsen av musiken – inte den väl inövade. Fanns flera tagningar inför en skivproduktion valde han nästan undantagslöst den första. Ibland till och med en tagning från en sound-check. Att det kanske förekom felslag på klaviaturen eller andra misstag var underordnat den intensiva och nakna upplevelsen av musiken. Uttrycket, känslan, upplevelsen!  

Jag kommer att tänka på en norsk konstnär (Yngve Henriksen) som sade i en radiointervju 2006:
 
Mycket konst faller igenom. Det är för vackert att måla det. Det blir som vykort som inte har något annat väsen än att vara vackert.
Konsten ska beröra och angå djupare och mera mentalt. Ha en mental laddning och en andlig dimension. Den ska vara ett psykologiskt drama. Kampen för tillvaron pågår också i ett vackert landskap.

Detta tankesätt kan också appliceras på musik. En del av mina egna ”gamla gudar” var just bara för vackra i sitt uttryck. För mycket yta och för lite djup.

Salig trumslagaren och vännen Sune Spångberg formulerade samma tanke så här:

Den musik som verkligen betyder något är den som spelas med livet som insats. Visst kan det vara imponerande med virtuositet, men det som ändå betyder något är att musiken verkligen berör.

Det räcker inte med bara briljans och teknik. Det måste finnas något mera.

Ludvig Rasmusson skriver i sitt kapitel i boken att Lasse aldrig bildade skola. Det är en sanning med modifikation. Han har rätt när det gäller just att kombinationen av jazzmusikaliskt kunnande, lekfullhet och dramatisk närvaro saknas hos dagens jazzmusiker.

Själv skriver Ludvig i en av sina första recensioner 1963:

Men framförallt blev kvällens konsert en mycket stor konstnärlig framgång för Lars Werner och Kurt Lindgren. Både som solister och arrangörer är de ju framstående. Ingen svensk jazzpianist spelar angelägnare än Lars Werner idag. Men jag tror att deras största värde ligger i en vidare musikalisk och konstnärlig betydelse, som vägröjare och inspirationskällor i stort. Vad de gör har en aktualitet långt bortom jazzen.

Och jag tror att just där ligger Lasses insats. Att ha varit vägröjaren och inspirationskällan. Inte många nämner Lasse Werner idag. Få minns honom, och gör någon det, är det för saltets skull.

Janne Carlsson hittade på nätet en inspelning från en konsert med Herbie Hancock och Chick Corea på varsin flygel. De improviserade, använde sig av smällar i klaviaturlocken, trummade på pianot, knäppte på strängarna, dämpade strängar och så vidare. Fullt naturligt och helt uppskattat av publiken. Året var 1988! När Lasse gjorde samma saker femton år tidigare hånades han. Musikerkollegor som tillhörde ”klanen” kring Arne Domnerus utbrast att ”så får man inte göra!”

Flera musiker beskrivs i Svensk Jazzhistoria som tillhörande ”kretsen kring Lasse Werner” och idag finns åtskilliga som faktiskt verkar i ”hans skola” eller ”hans art” – om vi ska fortsätta bruka konstnärstermer – och de gör det oftast utan att veta att de har Lasse Werner att tacka därför.

Till exempel noterade jag att den unge pianisten Mathias Landaeus under en spelning plötsligt river av en bit silvertape och klistrar över ett antal strängar på pianot eller lägger en hand över strängar för att få en annan klang. Han har lärt sig att utnyttja sitt instrument till fullo, för att göra musik, inte bara med hjälp av de svarta och vita tangenterna.

När salig pianisten Gösta Rundqvist en gång i Eskilstuna, några år innan han dog, blev lite lättsinnig på Blüthnerflygeln, böjde sig sångerskan Karin Krog in under flygellocket och ropade ner i klanglådan: ”Lars Weeerner!

Lasse i DN-intervju 1989:  

Jag hade tur som lärde mig lira med människor som dansar. Det finns ett naturligt samband mellan musik och rörelse. De som börjar lira jazz nu får aldrig det sambandet. Jag minns när jazzen blev fin och det blev jazzkonserter när man bara skulle sitta still och lyssna. Vi gick på dem, men det var inget roligt. Jag tycker fortfarande jazzkonserter är skitlöjliga.

Det är roligt att många unga tjejer och killar har börjat spela nu. De är duktiga men de kan ingenting. De fattar inte vad fan de sysslar med. Det är syntar och trummaskiner hit och dit, men jazzmusik är levande människor.

Det är den fysiska utlevelsen och de tankegångar den fysiska rörelsen vill uttrycka som är ”showen”.

Där tror jag Lasse hade helt rätt. Men han är medskyldig till den utveckling han beskriver. För genom Lasses och många av hans generationskamraters insatser, genom Emanon och senare FSJ, så blev jazzen ”salongsfähig”. Den blev en musik som flyttade från rökiga källarlokaler med intensivt spel till svala och eleganta konsertscener. Jazzen blev något man upplevde på lite avstånd.

Jag minns när jag vid några tillfällen på 80-talet och början av 90-talet tog med mina barn till Zum Tiroler i Gamla stan för att de skulle få uppleva sin farbror, så var det en revolutionerande upplevelse för dem, som då var i tonåren. Hittills hade deras ”live-upplevelser” inskränkt sig till en pytteliten Stevie Wonder, Michael Jackson eller Prince långt därnere på Globens scen. En upplevelse som inte blev verklig eftersom det ändå bara var den uppförstorade storbildsskärmen man tittade på.
Nu fick de uppleva musikanter på nära håll! Fick se hur samspelet mellan musikerna födde musik.

Jag tror att om Lasse fått leva och verka in i vår tid hade han slagits för att återföra jazzen till den nära, intima musikupplevelsen.

Vissa jazzmusiker har också förmågan att likt Lasse skapa kontakt med publiken, och ”att ha sinne för lite skoj”, som Janne Carlsson sa. När jazzen blev konsertmusik blev framförandet ofta  gravallvarligt, introvert och därmed ganska trist. Det finns en alltför stor dos navelskådande hos många jazzmusiker.

Jag beskrev ett beklämmande exempel på detta på min blogg en gång:

Jag skrev tidigare om vikten av publikkontakt. Inte ens den mest meriterade artist har råd att behandla sin publik nonchalant. Som om det inte spelade någon roll att den finns där utanför rampen.

Spelglädje är en annan nästan obligatorisk ingrediens i musicerandet. Har inte musikanterna roligt med varandra och den musik de skapar, utan lika gärna kan sitta på sin kammare och spela var för sig (men samtidigt), kan de lika gärna hålla till i en studio och låta bli att bjuda in publik.

Om sedan lokalen i sig lägger en viss sordin på stämningen blir saken inte bättre.

OK, en färglös stadsteatersalong är knappast jordens mest tilltalande plats att lyssna på jazz i.

Efter att ha förvånats igenom två timmars konsert dedicerad till en av vår tids stora sångare, måste jag tyvärr säga: "Köp hellre CDn".

Här är några av Sveriges främsta jazzmusikanter. Skickliga, erfarna, oerhört drivna på sina instrument. Och så har de absolut NOLL PUBLIKKONTAKT! Inte ens en vridning på huvudet antydde att de brydde sig det minsta om de varma applåder de ändå fick. För mig är det ett oerhört respektlöst uppträdande.

Pianisten spelar oerhört habilt, ofta till och med briljant. Han har gjort suveräna arrangemang för kvällen. Gitarrlegenden spelar legendariskt på sin gitarr utan att röra en min eller lyfta blicken. Den unge basisten är den enda som jag har en känsla av verkligen anstränger sig! Ibland spricker hans ansikte rent av ut i ett leende. Och hans härliga bassolon är också de enda som belönas med spontana applåder. Jag tror han känner sig lite främmande i det här gänget.

Sångaren – en av Sveriges underbaraste jazz- och bluesröster, försöker lätta upp det hela med berättelser om och kring den store sångaren, men vad hjälper det när gänget bakom honom "gör sin grej" och gör det klanderfritt ur musikaliskt synpunkt – men var för sig! Inte egentligen tillsammans. Inte tittar upp ur noterna en enda gång och inte visar minsta tecken på att musiken är kul att spela eller att det är roligt att just nu spela, just här och tillsammans med just de tre andra.

Nej, det var en sorglig upplevelse av saknad spelglädje, saknat engagemang, saknad publik- och musikantkontakt. Man hade lika gärna kunnat sitta på sin kammare och lyssna på en CD.

”Musiken blir ju inte sämre av att man har lite roligt ibland också!”

Just kombinationen av urskickliga musikanter, en enorm spelglädje och sinne för det dramatiska och för att ge publiken en verklig upplevelse utöver det vanliga. Var ser vi det jazzbandet idag?

Kommer vi någonsin att få uppleva en ”ny Lasse Werner”? En gränsöverskridande provokatör, en jazzmusikalisk förnyare, en estradör!

Dagens Nyheter anordnar något de kallar Kulturdagen och puffar för arrangemanget med stora helsidesannonser och ett späckat dagsprogram.

Men inte en blå ton! Inte en jazzmusiker så långt ögat kan nå! Jag skrev till Jazzriksförbundet (numera: Riksförbundet Svensk Jazz) och FSJ och frågade: Finns det inte längre några verbalt begåvade och utåtriktade jazzmusiker? Hänger alla introvert över klaviaturer och bassträngar? Vem säger "Ner med alla kulturgangsters" idag?

Svaret från SJR:s ordförande var: ”Det finns massor av blå toner idag. Men språket förändras över tiden. Så också arenorna”.

Men också idag får jazzen kämpa för sin överlevnad. Tack vare Lasse och hans generationskamrater blev jazzen ett undervisningsämne ända upp på akademisk nivå. Men det har fått till följd att vi istället utbildar en massa ambitiösa, engagerade och musikaliska ungdomar till arbetslöshet. Det finns inte jobb för så många musiker som vi utbildar. Därför blir det också fortfarande ett låglönejobb där utövarna många gånger tvingas jobba svart, ”på dörren” eller motsvarande.

Problematiken som Lasse och hans generationskamrater upplevde, med svårigheter att få spelmöjligheter är om möjligt ännu större idag än då, på grund av den större mängden musikanter.

Vi har en regering som, istället för att sprida och decentralisera, i än högre grad än någon socialdemokratisk dito gjort sig skyldig till, centraliserar och slår ihop.

Vem har någonsin hört något mer stalinistiskt än ”Statens Musikverk”!

Ska det innebära mer pengar till jazzen? Knappast!

Det finns en i sig sund tanke i botten – att varje kulturyttring ska betala sig själv. Att således människor som gillar jazz också är beredda att betala vad det kostar att få njuta av jazz.

En tanke vars realism dock omgående faller då den skattefinansierade Kungliga Operan kommer på tal. Eller just med tanke på alla de ungdomar vi utbildar inom musik, trots att vi vet att en betalande publik inte finns för dem alla.

Vi lär också i framtiden vara hänvisade till en mixad finansiering av såväl jazzen som många andra kulturyttringar, där det alltså är viktigt att tillse att dessa inte drunknar i en koloss som ska rymma allt – ”Statens Musikverk”! Huh!

Jazzen, liksom annat är starkt beroende av entusiaster. Inte bara inom musikerkåren, utan i minst lika stor utsträckning inom arrangörs- och  publikleden. Ett jättelikt oavlönat arbete läggs idag ner i massor av kultur- och musikföreningar runt om i landet. Där eldsjälar ser till att jazzkonserter och teaterföreställningar anordnas. Att lokaler hyrs, att biljetter säljs, att kaffe serveras, att lokalen städas och så vidare – allt utan ett öres ersättning!

Jag vågar påstå att den absoluta majoriteten av alla dessa entusiaster är 40-talister och möjligen en och annan 50-talist. Men hur tänker man sig inom ”Statens Musikverk” att allt som görs av dessa eldsjälar, vilka håller igång stora delar av svenskt kulturliv, ska utföras när den generationen faller ifrån?

För det står fullständigt klart att de unga, de som nu kastar sig ut i musiklivet, i mångt och mycket saknar intresse, vilja och förmåga att som tidigare generationer organisera sig, bilda föreningar och driva verksamhet i dessa. Det finns inte heller någon egentlig återväxt i våra jazzklubbar. De flesta medlemmar är idag just 40-talister.

Och var är de som kan tänkas komma fram på samma sätt som musikerna bakom till exempel Emanon? Musiker som genom en utåtriktad personlighet förmådde attrahera publik ur många åldrar och samhällsskikt. Som genom just humor och entusiasm, nytänkande och provokation kan locka nya publikskaror till jazzscenerna?

Dåtidens unga arga jazzmusikanter skrek på mer pengar från staten. Man skulle givetvis villkorat sina kontakter. Mer pengar från staten innebär per definition mer byråkrati och mer lustförkvävande intrång i den frihet som ligger i jazzens natur.

Jazzen som musikalisk form är rebellisk och provokativ till sitt ursprung.

Släck inte dess låga genom att inlemma musiken i ett syrefattigt statligt mastodontkonglomerat. Släpp ut Jazzen och befria ”kulturgangstrarna”!

Häromsistens bevistade jag en sammankomst i ABF-huset i Stockholm anordnad av ”Ett musikliv för alla” - en sammanslutning av 20 riksorganisationer inom det fria musiklivet.

Det hela inleddes av Riksförbundet Svensk Jazz’ generalsekreterare Karin Inde och följdes av anföranden från Musikerförbundet m.fl. organisationer och avslutades med en paneldebatt med riksdagens kulturutskotts ledamöter vilka även utsattes för en alltför kort utfrågning på slutet.

Det fanns mycket att reflektera kring från denna sammankomst, men det som ändå kändes som det märkligaste inlägget av alla, kom från Teshome Wondimu som representerade musikorganisationen Selam.

Det talades om det ofrånkomliga etnicitetstänkandet och Teshome Wondimu sade i sitt yttrande betr. ”etnisk mångfald”: ”Räcker det med att jag bokar t.ex. en afrikansk grupp? Hur ser det ut i publiken? Hur ser det ut bakom scenen?”

Hur tänkte han här?

Som ordförande för en länsorganisation med Sörmlands sju jazzklubbar som medlemmar, är det knappast dessa frågor som står högst på dagordningen.
Redan när jag förrförra året bevistade en konferens i Musikverkets regi som ställde frågan ”Har jazzen ett kön” och när jag i fjol bevistade en annan konferens i Jazzriksförbundets regi som handlade om ”normkritiskt tänkande”, så hajade jag till.

Dessa frågor är förvisso viktiga ur ett politiskt och samhälleligt perspektiv och ska naturligtvis hanteras av oss alla som människor och invånare, men ur jazzmusikens synpunkt är det helt klart andra frågor som borde vara av väsentligare betydelse.

Hur får vi landsortens jazzklubbar att överhuvudtaget överleva? Idag är inga unga beredda att engagera sig i föreningslivet och ta ansvar för ett styrelseuppdrag. De har helt enkelt inte tid så länge de fostrar barn (om det nu är det de gör). Storstadens jazzmänniskor förstår inte situationen. De har sina professionellt drivna jazzklubbar med anställd personal och ung publik som bara behöver betala sin entré, lyssna och ta en och annan öl.

Landsbygdens jazzklubbar lever ett helt annat liv. Där är man beroende av frivilliga ideella insatser. Av människor som blir kassörer, sekreterare, arrangemangsansvariga och ordförande. Som ser till att lokalhyror och gager betalas och att skatter och arbetsgivaravgifter redovisas för att det alls ska bli någon jazzmusik framförd. Eller annan musik överhuvudtaget för den delen. Allt föreningsliv märker denna förändring.

Vid årsskiftet lägger länets näst största jazzklubb ner sin verksamhet om inte ett underverk inträffar. Det saknas inte publik till klubbens arrangemang, det saknas inte medlemmar som betalar sin medlemsavgift, det saknas inte heller pengar för att genomföra programverksamheten – det saknas helt enkelt bara någon som vill göra jobbet!

Att i det läget ens antyda att de som ändå måhända vill ta på sig ett styrelseuppdrag för att se till att jazzmusiker – oavsett kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning eller religiös övertygelse – också i framtiden får någonstans att spela och att vi som bor på landsorten också kan få höra god jazzmusik framföras live, inte bara ska slita just för detta utan att också samtidigt behöva fundera över vilket kön de olika jazzmusikerna har – eller vill ha, eller vilken religion de tillhör, fundera över om publiken har ”rätt” sammansättning och om de som jobbar med att ställa iordning spelplatsen eller servera i pausen fyller alla tänkbara krav på etnisk fördelning och att alla HBTQ-krav är tillgodosedda!


Är det någon som tror att det kommer att bli lättare att rekrytera människor till föreningslivet vare sig det gäller jazzarrangemang, kammarorkesterföreningen, eller frimärkssamlarna om det inte räcker med att de brinner för just sitt ämne utan att de också ska tänka på allt detta!

Är det inte dags att vi sansar oss och inte spelar Sverigedemokraterna i händerna ytterligare?

Varje år utbildas ett 60-tal nya unga briljanta jazzmusiker från landets musikhögskolor. Var ska de spela när landsortens alla jazzklubbar försvinner? För vilka ska de spela när landsortens vithåriga publik gått ur tiden? Tror någon att det räcker med Fasching, Nefertite, Crescendo och några till för att ge alla dessa unga jobb? På de frågorna borde energin läggas!

Låt de som gillar att spela och att lyssna på jazz ägna sig åt just det och förhoppningsvis få det att fungera. Låt politiker och uppfostrare se till att de önskvärda och politiskt korrekta jämställdhetssträvandena på alla områden kommer det uppväxande släktet till del – på, och med, allvar, så kommer vårt samhälle att bli ett bättre sådant. Inte genom att försöka få ett redan sargat föreningsliv att sköta samhällets uppgifter.

JAZZ

Ur en Paristidning 1919


”Till jazz hör ett särskilt kapell om man så får kalla det, ty civiliserade musikinstrument äro oförmögna att åstadkomma den primitivitet och det vilda furioso som höra tillsammans med den. Påpassliga impressarier har därför i Sydamerika sammansatt en mängd jazzkapell och importerat dem till Paris.

Man tänker sig en hop negrer med väldiga kopparkastruller, trummor, kastanjetter, biltrumpeter, sirener och liknande larminstrument. Därtill två kineser med ett slags trumpeter.

Dansparen gruppera sig på parkettgolvet. Plötsligt ljuder en alarmsignal som ur en ångvissla, och spektaklet går löst. Det är ett dunder och brak, ett gnisslande och vrål, så att man tror att taket skall ramla ned. Men i allt detta är dock en viss primitiv rytm omisskännlig. Paren vända och vrida sig, som gällde det att få alla lemmar ur led, för att slutligen snurra omkring i en vild virvel. Då och då smälla skott med lösa patroner, elektriska larmsignaler sättas i rörelse tills plötsligt det hela slutar upp med ett enda ryck, efterföljt av en gnällande flöjtton som final.

Belysningen dämpas till halvdunkel och dansparen sjunka utmattade ned i bekväma fåtöljer, medan arrangören ropar: ”En kvarts timmes paus”!

Så förfriskar man sig med champagne eller whisky och soda, äter persikor eller malagadruvor, och om en kvarts timme äro de nya dansparen på benen och spektaklet går löst på nytt.”

....kunde nästan beskriva en happeningafton med Lasse Werner, eller hur.....

”Allt ska tas ifrån mig!” säger Alice Babs som inledning på den inspelning från i mars 2013 som finns att lyssna till på YouTube.

För så är det ju! Allt har tagits ifrån Alice!  Bara för att hon fick en stroke och hamnade på äldreboendet Sjötäppan i Saltsjöbaden. Allt togs ifrån henne: hennes hem, hennes tillhörigheter och hennes vänner!

Hon låstes in på sitt rum utan möjlighet att kommunicera med sina vänner för att till slut helt sonika rövas bort till okänd ort. Allt för att förhindra kontakt mellan Alice och en vänkrets som måhända kunde hjälpa Alice att få sina rättigheter tillgodosedda.

Historien om detta kan ni läsa i mina tidigare blogginlägg ( och här ) och på Ann Allans och Anna-Lena Lodenius bloggar.

Igår sändes ”Dokument Inifrån” – ett skrämmande dokument om hur en försvarslös människa i vårt samhälle idag kan berövas sina tillhörigheter, sin värdighet och sina rättigheter! Allt med myndigheternas benägna bistånd. SVT har av naturliga skäl valt att låta sitt program undvika den känsliga bakgrunden till varför Alice Babs hamnat i denna oförtjänta situation. Men varje tittare med normal fattningsförmåga, måste givetvis ställa sig den relevanta frågan: Varför? Varför har denna självgoda förvaltare tillsatts? Varför har tingsrätten valt att använda sig av den mest långtgående formen av förvaltarskap, motsvarande en ren omyndigförklaring? Varför har inte tingsrätten handlat enligt Domstolsverkets regelbok och låtit Alice själv komma till tals innan förvaltare tillsattes? Läs Alice eget överklagande till Hovrätten av förvaltartillsättningen! Trots detta välformulerade dokument fick hon inte höras muntligen inför tingsrätten, eftersom den gode man som temporärt tillsatts försäkrade att Alice Babs inte begrep vad saken handlade om! Döm själva!

 

Och varför agerar förvaltaren som hon gör? Vilka är hennes bevekelsegrunder för den regim hon upprättat runt Alice?

Förvaltaren utsågs alltså på ett mycket tveksamt sätt, och hon synes heller inte – att döma av tidningsuppgifter –  alltid utöva sina uppdrag på ett helt korrekt sätt.

Vi har här en världsstjärna, ett nationalhelgon, en hovsångerska, en hela folkets älskling sedan generationer – Alice Babs!  

Nu efter en stroke, fjättrad vid sängen på okänd ort får hon inte ens träffa sina allra närmaste och äldsta vänner! Man måste fråga dottern Titti Sjöblom om lov för att få hälsa på henne. Och den ynnesten har bara givits några få väl utvalda och kontrollerade personer. Dock ingen av Alice egna närmare vänner.

Media har varit ovilliga att ta upp denna tragiska situation. Det kan man möjligen ha viss förståelse för eftersom det är en känslig historia som involverar högst personliga och familjära förhållanden och dessutom en livsperiod och en sjukdomssituation man ogärna vill klampa in i.

Men de av Alice’s vänner som reagerat på denna isolering har försökt visa på det oacceptabla i åtgärderna från barnens och den utsedda förvaltarens sida och att visa att också de myndighetsinsatser som hittills gjorts, mer har haft andras bästa för ögonen än  Alice’s egna.

Efter att Alice fick sin andra stroke och hamnade på äldreboendet Sjötäppan i Saltsjöbaden, såldes hennes hem och hennes tillhörigheter skingrades.

Allt utan att Alice hade en aning. Hon och hennes make hade upprättat ett inbördes testamente som innebar att den överlevande skulle sitta i ”orubbat bo” – en term som har stark och definierad betydelse för människor i Alice generation. För henne innebar den att det var hon som ägde hemmet, inventarierna och övriga tillgångar. Det var hennes sak att avgöra vad som skulle ske med allt detta.

När hon flera månader efter det att försäljningen skett fick vetskap om detta blev hon ursinnig! Det var hon som hade rätt att förfara med sina tillhörigheter som hon ville – inte någon annan! Hon var vid det tillfället ännu inte satt under förvaltarskap. Hennes ilska var berättigad och oerhörd. 

Alice bönade och bad en god vän att sätta henne i kontakt med en advokat, vilket skedde. Advokatens uppdrag - som han fick av Alice och ingen annan - innebar att ta reda på hur försäljningen av lägenheten kunnat ske utan Alice medverkan och att ta reda på vad som hänt med Alice övriga tillhörigheter och tillgångar. Detta uppdrag hann advokaten endast till del fullfölja innan den då nytillsatta förvaltaren som första åtgärd, satte stopp för hans vidare uppdrag. Ett uppdrag som förvaltaren sedan vägrat betala advokaten för, trots att uppdraget var givet av Alice då hon ännu var fullt myndig.

Barnen lät modern behålla ett minimum av egna ting till sitt rum på äldreboendet. Inte ens sin fina ljudanläggning och storbildstv med dvd-spelare fick hon med sig! Möjligen har hon nu fått tillbaka dessa sedan bl.a. jag flera gånger påpekat att Alice har kunnat lyssna på musik och titta på gamla filmer endast tack vare att två vänner ställde en cd- och en dvd-spelare till hennes förfogande. En dag dumpades dessa apparater utanför vännernas dörr, varför vi förmodar att hon nu fått tillbaka sina egna.


Vårt fokus har hela tiden legat på det absurda i att låsa in Alice Babs och förhindra att hon kan och får ha kontakt med sina närmaste vänner vare sig på telefon eller genom besök.

Att en god vän som Jan Malmsjö inte tillåts att lämna en blomma till henne, ens genom personalen visar att vi har ett äldreboende vars personal inte längre styrs av professionalism och sunt förnuft! Och en situation som inte är baserad på beprövad vård av människor med en eventuell demensdiagnos.

Men har media visat något intresse av att gräva vidare i detta? Nej! Visst – det är en komplicerad och minerad situation. Men är det tillräcklig grund för att stillatigande acceptera att enskilda personer utsätts för den typ av övergrepp Alice Babs har fått utstå?

 

Istället ägnar man sig åt att okritiskt återge glada försäkringar om att ”Mor mår mycket bättre, äter bättre, sover bättre och svarar bättre på rehabiliteringen. Det spelas mycket musik hos Mor och när Ehrling tar fram sin gitarr och vi sjunger, blir Mor så lycklig”.

Vi har alla förstått att Alice är en person som värnar om sin integritet. När hennes dotter Titti medverkade i TV-programmet ”Fråga Doktorn” under rubriken ”att bli mamma till sin mamma”, tog Alice mycket illa vid sig. Men det skulle bli värre! I slask- och kvällspress och på internet har dottern sedan ägnat sig åt att sprida uppgifter om sin mors demens med detaljerade beskrivningar av situationer, till stöd för sina uppgifter.

 

Och förvaltaren har stillatigande låtit dottern chikanera sin integritetsmedvetna mor inför allmänheten på detta flagranta sätt. Inte är det sin huvudman förvaltaren skyddar! Och själv gör hon upprepade övertramp mot den sekretesskyldighet som hennes uppdrag innebär i TV-dokumentären.

Men medan Alice’s vänners agerande hela tiden handlat om att låsa upp dörren till Alice’s rum och att nå en situation där hon själv kan och får avgöra vem som ska få komma in till henne, så talar Titti Sjöblom om att hennes mor är dement! Och att vänner inte är vänner om de inte finns i moderns telefonbok!

Visst kan det förhålla sig så att det finns en diagnos. Även om de fakta som fram till i påskas framkommit till Alice nära vänner och utalanden från hennes egen tidigare läkare inger tveksamhet, så – visst kan det finnas en sådan möjlighet.

Men – säger jag då! Och?

Vad har det att göra med att hennes dörr låstes och att hon förts bort till okänd ort så snart det kom myndighetsbeslut på att hon faktiskt själv har rätt att avgöra om hon vill ha besök av någon? Vad har hennes ev. sjukdom att göra med att hennes allra närmaste vänner inte ens får tala med henne på telefon?

Istället för att okritiskt återge vad Titti Sjöblom påstår, borde tidningarna ställt just den frågan: vad har hennes demens att göra med att Alice inte får ha kontakt med sina närmaste och trognaste vänner? Varför får inte Jan Malmsjö – som väl knappast kan räknas in i begreppet ”stalker” – ens lämna en blomma? Är detta förfarande i överensstämmelse med beprövad demensvård?
Varför dras rullgardiner ner och stängs fönster när människor sjunger för Alice? Varför polisanmäls de vänner som gjort precis allt det som kärleksfulla barn istället borde gjort för sina föräldrar, men inte gjorde?

 Det är dessa frågor pressen borde ha ställt!

 

Är det dags att ställa dem nu?

Jag säger återigen som Alice bästa vän sade: "Alice förtjänar inte detta!"

 

Härom kvällen hade ett drygt femtiotal vithövdade (den verkliga trendfärgen enligt inledaren Lars Westin) kvinnor och män samlats i Jazzarkivet på Torsgatan i Stockholm för att gemensamt minnas saker kring föreningen EMANON som bildades våren 1963 av ett gäng aktiva men frustrerade jazzmusikanter som tröttnat på att sitta och vänta på arbetstillfällen för att istället vända på steken och ordna konserter och andra speltillfällen själva.

 

De kallade det för "musikernas självständighetsförklaring"!

 

Den första styrelsen bestod av Gunnar Lindqvist (ordförande), Lasse Werner (v.ordf.), Kajsa Persson (sekr.), Göran Leijonhufvud (kassör), Kurt Lindgren, Gugge Hedrenius (ledamöter) och Göran Lindberg (suppleant).

 

Redan hösten 1963 inledde man med en ambitiös konsertserie på Moderna Museet vars chef Pontus Hultén välkomnade musikernas initiativ och öppnade museets portar för dessa stundtals spektakulära konserter.

 

Den första konserten ägde rum den 7 oktober med Bernt Rosengrens kvintett med Nannie Porres (= JazzClub'57 plus Lalle Svensson på trumpet). Därefter följde den 21 oktober Eje Thelins kvintett med Ulf Andersson, Joel Vandroogenbroeck, Roman Dylag och Rune Carlsson. I november först en kväll med Börje Fredrikssons kvintett med Gunnar Fors, Bobo Stenson, Ivar Lindell och Ivve Oscarsson följd av en kväll med Gugge Hedrenius orkester med Bosse Broberg. Bertil Lövgren, Bengt Ernryd, Christer Boustedt, Göran Östling, Lennart Åberg, Peje Isberg, Sigge Andersson och Ivve Oscarsson. Första säsongen avslutades den 2 december med Kurt Lindgren och Lasse Werner tillsammans med musikerna Arne Larsson, Gilbert Holmström, Thomas Fehling, Gösta Wälivaara och Janne "Loffe" Carlsson.

EMANON föddes i en av de mest turbulenta perioder som svenskt kulturliv har upplevt. Efterkrigstiden exploderade fullkomligt i kreativitet. Allt var möjligt och en känsla av att det aldrig mer skulle bli krig hade infunnit sig. Säkerligen besläktad med "the roaring twenties" efter första världskriget.

Det kom också att bildas ett pedagogiskt utskott som under ledning av basisten Kurt Lindgren anordnade banbrytande seminarier. Liksom också ett storband som så småningom kom att ledas av amerikanen George Russel.

 

 

 

Tyvärr ser jag mig föranlåten att skriva till er igen eftersom ingen förbättring i er Mors situation tycks ha inträtt.

 

Sedan sist, har Du Titti vid upprepade tillfällen med en dåres envishet uttalat att "Mor mår mycket bättre, äter bättre, sover bättre och svarar bättre på rehabiliteringen" i det ena mediet efter det andra.

 

Men det är ju inte sant, Titti!

 

Det bedrivs ingen rehabilitering av strokepatienter på Sjötäppans äldreboende. Den som er Mor hade kunnat få på sjukhuset, den förnekade ni henne. Inte heller verkar hon att döma av "rapporter inifrån" må särskilt mycket bättre, tvärtom. Den täta kontakt med de tre närmaste vännerna som er Mor säger sig inte ha kunnat överleva utan, men som ni nu bryskt förnekat henne – hur har ni förklarat för henne varför dessa nära vänner inte längre hör av sig?

 

Har ni talat om för er Mor att det är ni som har bestämt att hon inte längre ska få tala med eller träffa dessa nära vänner?

 

Har ni talat om för henne att ni till och med gått så långt att ni polisanmält två av hennes bästa vänner och ansökt om ett kontaktförbud för dessa gentemot er Mor?

 

Att detta försök att stadfästa er kontroll över vilka människor er Mor ska få träffa var dömt att misslyckas är ett gott tecken på att vi inte helt ska ge upp hoppet om rättvisa i vårt land.

Annars måste jag ge er credit för att ni lyckats väl med att få svenska oväldiga myndigheter att helt dansa efter er pipa. Men inte är det för att er Mor ska ha det bra på sin ålders höst ni har gjort detta, det är det inte längre någon som tror.

 

 

Idag måste jag säga att jag varit med om en av de mest beklämmande händelser jag kan dra mig till minnes i livet.

 

Vi var ett antal personer med en eller annan relation till er Mor som beslutat att sjunga och spela för henne för att visa att hon visst inte är bortglömd, att vi vet att hon finns och i våra ögon inte alls levande begravd.

 

 

Vi hade tänkt att sjunga några av er Mors gamla låtar: "Vårat gäng", "Swing it Magistern" och "En gång jag seglar i hamn", "Sommarpsalmen" och kanske något mer. Eftersom alla hade en glad och positiv inställning till det hela var det också naturligt att tänka oss att vi en dag som denna skulle ha avslutat med vår nationalsång: "Du gamla Du fria".

 

Men i ljuset av vad vi fick uppleva så blev det helt omöjligt att sjunga denna hyllning till vårt land. Vi såg ingen frihet i den behandling som Alice – er Mor – utsattes för när vi närmade oss.

 

Vet ni vad som skedde? Ja, det vet ni förstås eftersom ni väl antagligen beordrat det.

 

 

När dessa glada och positiva vänner nalkades på gräsmattan nedanför er Mors fönster för att i all välmening skänka en stunds musikalisk underhållning på nationaldagen för henne och för hennes medboende, så ser vi hur rullgardinerna i Alice's rum dras ner och det fönster som stått öppet med en springa skjuts igen. Från den intilliggande balkongen hämtas en ensam dam abrupt in och den hittills öppna balkongdörren stängs! Därefter kommer en ur personalen ut igen och tar ett fotografi av oss från balkongen! Har ni anlitat STASI?

 

 

"Hur kan man stänga ute glädjen?" frågade sig med rätta Jan Malmsjö, som inte heller tilläts att överlämna en ros till er Mor.

 

Men vi sjöng ändå av hjärtans lust och hoppades att våra röster skulle nå in till Alice och efter en stund så noterade vi att ett av fönstren åter öppnades i en liten springa! Vilken glädje för oss! Det blev också en del härlig och glad jazzmusik spelad innan vi som avslutning avfyrade ett fyrfaldigt leve för Alice.

 

 

Det är ju så här. Och det måste ni väl ändå ha börjat inse, att ni har skött detta på ett rent ut sagt uselt sätt. Ni har målat in er i ett hörn ur vilket ni nu kommer att ha mycket svårt att ta er ut.

 

Hur lite det hade behövts för att denna situation inte skulle ha behövt uppstå!

 

På grund av det sätt ni hanterat det hela finns idag en stark misstro mot er från många av Alice's vänner. Ni måste ju också förstå att Alice är en person som i kraft av sin enastående karriär "tillhör" så många fler än er tre barn och hennes barnbarn. Istället för att ha alla dessa vänner i ryggen, har ni sett till att få dem som motståndare genom detta abrupta utestängande av de tre vänner som betyder mer för Alice än vad ni tre faktiskt gör idag.

 

Att ni efter mitt förra brev dumpade vännernas cd- och dvd-spelare utanför deras dörr, innebär att ni ändå förhoppningsvis har insett en av de dumheter ni begått. Kanske finns det ett hopp att ni också ska se de resterande och kunna göra något åt dessa också innan det är försent för er Mor att få uppleva det.

 

 

Vi utgår ifrån att dumpandet innebär att ni sett till att er Mor fått tillbaka sin egen ljudanläggning och sin egen dvd-spelare och förhoppningsvis också stor-tvn.

 

Om jag får tillåtas komma med ett råd i denna tilltrasslade situation skulle det vara följande: kontakta er mors äldsta vän. Tala om för henne att ni insett att ni handlat tokigt och vill försöka reda ut situationen. Klara först ut detta med den till och från antydda demenssituationen. Vi som hört Alice prata och berätta har ju faktiskt svårt att förstå att det ens skulle kunna finnas en demensdimension i sammanhanget. Men visst, som lekman kan man inte alltid göra korrekta medicinska bedömningar. Och vi som står utanför familjen och som nu ändå upprörs över er behandling av er Mor har naturligtvis ingen rätt att kräva någonting vad gäller detta.

 

Men om ni ändå skulle vilja ha oss bakom ryggen istället för som nu, som ilskna motståndare i er väg, så skulle jag i er situation ha begärt en fullständig utredning på denna punkt av två oberoende läkare som samtidigt skulle få uttala sig om den nuvarande häktesisoleringen. Deras utlåtande skulle jag sedan ha låtit den goda vännen ta del av. Den goda vännen i sin tur skulle kunnat tala om för oss andra antingen att Alice's dörr åter kommer att öppnas för besök, eller att det nog faktiskt är bättre för henne att dörren är stängd och telefonen borttagen. Alice's vän skulle vi lita på på ett sätt som ingen idag kan lita på er.

 

Fundera på detta! Ingen vill er illa! Lika lite som ingen vill er Mor illa. Men hon förtjänar inte den situation som idag råder.

 

Och ingen tjänar på att stänga ute glädjen!

 

Med förhoppning om förbättring!

MATS

 

PS: Också Ann Allan reagerade som vi andra!