Oh,oh, oh va’ en liten orkester kan gnooo...!

På scenen stod Hannah Svensson Group med Hannah vid mikrofonen, pappa Ewan på gitarr, Jan Lundgren på piano, Mats Nilsson på bas och Zoltan Csörsz på trummor. Ett samspelt gäng som hade kul ihop – det märktes och hördes!
Första gången jag hörde Hannah var 2014 på SWEJS i Stockholm då hon framträdde med just Jan Lundgren, Klas Lindqvist, Kristian Leth och Hans Backenroth. Det var en fin ny bekantskap och jag kan konstatera att hennes utveckling har varit mycket god. En djupare och fylligare stämma, kanske ännu inte (tack och lov) helt fullmogen. Där finns ännu potential. Här fick vi också flera prov på hennes egna kompositioner som följde fin jazztradition och som hon framförde med stark känsla för texterna. Den som kanske fastnade starkast var ”När natten blir dag” och som hon beskrev som den stund på natten som Ingmar Bergman namngav: vargtimmen. Då natten bryter mot en ny dag, en stund som kan vara både plågsam och full av hopp.

Hennes uppbackande musiker hör sannerligen till svensk jazzelit: Jan Lundgren på piano är väl kanske – vid sidan av Bobo Stenson – vårt lands internationellt mest framstående jazzpianist. Och inte bara det, han har skapat och leder den årliga jazzfestivalen i Ystad och han är nyligen utsedd att bli den som ska rädda Jazzhus Montmartre i Köpenhamn för framtiden. Jan har en utpräglat avslappad stil vid klaviaturen (som på många sätt är en förlängning av hans händer). Om Robert Wells och min pianofröken Maja Charleville sett honom när han lojt tillbakalutad, på den föga pianistriktiga stolen inväntar sin nästa insats, så skulle hon fått frossbrytningar. Men rätt vad det är så attackerar han och då är lojheten borta och fingrarna flyger som lärkvingar över tangenterna. Jag sätter mig oftast så att jag ska kunna se pianisten snett bakifrån för att just se hur han lirar och det är en fröjd att se och höra Jan!

Hannahs pappa Ewan torde också tillhöra eliten på sitt instrument och är fantastisk i sina solon liksom Mats Nilsson på basen som släppte loss ordentligt när elbasen hängdes på. Jag känner båda väl sedan många år. Ewan sedan tiden med vår gemensamme vän Janne ”Loffe” Carlsson som Ewan turnerade med flera år runt 2011.
En ny bekantskap och uppenbart positiv erfarenhet för mig var däremot den utomordentligt drivne trumslagaren Zoltan Csörz, för kvällen försedd med ett lokalt trumset utlånat av Krister Lännström. Ett trumset jag bara sett maken till en gång tidigare och då också på denna scen. Den gången var det Bengt Stark som invigde sina då helt nya träkaggar tillsammans med Bernt Rosengren med flera. Helt byggda i trä (som i Kristers fall tydligen också har lokalt ursprung) av den svenske trumtillverkaren Måns Tingberg i Säffle. Vackrare hantverk torde vara svårt att finna! Och låter fantastiskt gör de också!

För den livetörstande jazzpubliken har de fyra konserter som jazzklubben ändå lyckats presentera i höst varit oerhört livgivande och har fått oss att känna att vi nog kommer att överleva tills vårsolen har släckt alla slemma virusattacker och vi åter kan vistas fritt i sällskap och kunna njuta god musik tillsammans.

OKTETTEN LARS 8 får pris till Lasse Werners Minne 2020

Bland de mer framstående svenska jazzmusikerna under den perioden fanns fyra ”Larsar”: Lars Gullin, som balanserade mellan den tidigare swingeran och bebopen och fortfarande tolererades av dåtidens dominerande mainstreambandledare Arne Domnérus men som också konserterade och turnerade med den sex år yngre Lars (Lasse) Werner. Den yngre Lasse var fullt hängiven bebopen och till och med det som kom att kallas hardbop. När Lars och Lasse turnerade så var det som två band: Lars Gullin Kvartett och Lars Werner Trio. Kompet i båda banden bestod av basisten Torbjörn Hultcrantz och trumslagaren Sune Spångberg medan pianot i Gullins band sköttes av Lasses pianomentor Clas-Göran ”Fager” Fagerstedt.
Så småningom dök det upp två ynglingar, också med namnet Lars, nämligen Färnlöf och Sjösten. Den förre var från en av Sveriges jazzvaggor, Västerås där också pianisten Bobo Stenson fanns, så Färnlöf kom väl aldrig riktigt in i den Stockholmska jazzsvängen. Det gjorde däremot pianisten Sjösten som kom att ersätta ”Fager” i Gullins band. Alla fyra Larsarna var inte bara vådligt duktiga musikanter utan också goda kompositörer och arrangörer.
Nu har åtta distingerade jazzgentlemen och en dito kvinna tagit sig för att återuppliva det musikaliska arvet från de fyra och kallar sig följdriktigt OKTETTEN LARS 8. Från början var de bara åtta. Då fanns fortfarande den härlige trummisen Rune Carlsson i bandet och han kunde också sjunga jazz. Men så gick Rune sorgligt nog bort för några år sedan och man stod då inte bara utan sin trummis utan också den nödvändiga vokalisten. Så Rune blev ersatt av två: Bosse Söderberg bakom trummorna och Christian Rosenberg bakom mikrofonen. Övriga i bandet är barytonsaxofonisten Rune Stålspets, altsaxofonisten Ulf Andersson, tenorsaxofonisten Cecilia Wennerström, trumpetaren Ulf Adåker, pianisten Claes von Heijne och basisten Jan Adefalk. Då Rune Stålspets var indisponerad p.g.a. sin ögonsjukdom, ersatte Cecilia Wennerström på barytonsaxen och Johan Alenius på tenorsaxen.

Bandet var lika spelsuget som publiken var utsvulten på musikaliska liveupplevelser. En lycklig kombination som gjorde konserten lyckad på alla sätt. Trots de hastiga inhoppen och instrumentbytena så fanns det ett fint samspel och en genuin känsla för den musik som de fyra Larsarna skrev. De flesta av musikanterna har spelat med en eller flera av dem och det hjälper givetvis till för att veta hur det ska låta. Det förekommer även andra kompositörer bland de framförda låtarna men då har till exempel Sjösten gjort fantastiska arrangemang vilket var en av hans styrkor. Eller så har Ulf Andersson skrivit en låt tillägnad den tidigare bandmedlemmer ”Rune C”.
Annars är det övervägande Gullinmusik vi får höra och det är ju följdriktigt då denne gigant lämnat en otrolig låtskatt efter sig varav vi får höra ”Heritage” (likaså namnet på oktettens CD-platta), ”Silhouette” med flera. Av Sjösten är det en stor variation av egna och andras låtar. Av Werner är det den klassiska 50-talslåten ”Sergel” medan Färnlöf får bidra med bland andra den så kallade Tandläkarlåten: ”Att angöra en brygga”!



THE BOUSTEDT-WERNER-SESSION in Molde Norway 1969. Gästblogg av ANDERS JANSSON
”THE BOUSTEDT-WERNER-SESSION”, in Molde, Norway, 1969.
Lasse Werner tycks på 60-talet ha varit något av vad ”Gubben” Arefelt var på 40-talet – en lite ”crazy” kulturspridare i radio och TV, som hade ”sjuk humor” och var som en trygg, rolig och älskvärd ”sagotant” för alla stackars människor, både stora och små, gamla och unga! Givetvis med den skillnaden att Werner levde och verkade i den moderna TV-åldern, medan ju endast radio fanns att tillgå på Sven Arefelts tid.
En halvtimmeslång session, inspelad i norsk TV 1969, från Molde Jazzfestival, med mingusprofilen Ted Curson på trumpet, Lasse Werner på flygel, Christer Boustedt, altsax och Gösta Wälivaara, bas samt inte minst den amerikanske trummisen vid namn J.C. Moses. I Lasses pianospel hör jag ett visst inflytande från vad jag tror alla, i stort sett alla, kända pianister som medverkat på olika skivor med Charlie Parker, som jag vet att givetvis både Lasse W. och Christer B. i väldigt hög grad influerades av. Jag hör dock därvidlag hos Lasse mer av den yvige och dynamiske Bud Powell än av den mer strikt korrekta John Lewis. Men Al Haigs perkussiva och rytmiskt briljanta bop-piano lyser ofta klart igenom, när Lasse spelar på denna TV-inspelning. Alla någorlunda väl orienterade jazzälskare kan ju även hos Werner, i denna live-tagning, höra något av Lennie Tristanos virtuosa löpningar i tvättäkta be-bop-stil! Jag vet inte om minguspianisten Jaki Byard någonsin lirade på skiva med ”Bird”, men inflytandet från Byard kommer osökt och anmäler sig, när man hör Lasse. Kanske är det Ted Curson, vars vemodiga, karga trumpetstil, som jag tror är starkt influerad av Miles fåordiga minimalism, som får Lasse att låta som Byard, denne pianist, i denna tagning direkt kommen från sitt mångåriga samarbete med Mingus.
Men här, i denna fantastiska TV-inspelning från Molde, märks att Lasse Werner till skillnad från Jackie Byard hade stark förankring i Errol Garners swing-groove, medan Byard snarare istället lät mer som ”Fats” Waller, när han på jazzmusikers gängse manér ibland drog in ”den gamla jazzen” - ”The Old School” - som kontrasterande effekt i sina solon. Det gör Werner t ex på ett briljant sätt här, i denna långa låt, som mig veterligt tycks vara en helt fri improvisation, utan specifikt tema, som annars ju är brukligt, t ex teman ur ”The American Songbook” eller ur den moderna floran av jazzkompositioner bland efterkrigstidens kompositörer och jazzprofiler. Men jag kan ju i och för sig ha hört fel!
I denna halvtimmes-långa låt ingår också Jan Johanssons komposition, signaturmelodin till TV-serien ”Pippi Långstrump” ( även spontant i valda delar sjungen på svenska av Werner och även några av de svenska medmusikanterna i en slags ”allsång”!) och dessutom den gamla svenska filmmelodin ”Jag Har Bott Vid En Landsväg”(och Lennon-McCartneys "Here, there and everywhere" MW:s anm.). I styckets andra hälft förekommer även ett jazz-rock-influerat, groovigt och fritt avsnitt, som ett slags mellanting mellan filmmusik från en James-Bond-film, ”Hit the Road Jack” och någon form av groove med twistkomp, á la pianisten Ramsey Lewis, fast här är hammondorgeln utbytt mot pianisten Lasses flygel.........Influenser kan också avläsas från de i 60-talets kulturella smältdegel då allra hetaste, aktuella free-form-pianisterna, det hörs tydligt i Lasses solon. Med detta menar jag ett visst inflytande från såväl Dolphy-pianisten Misja Mengelberg, Globe-unity-pianisten Alexander von Schlippenbach samt inte minst från den då ganska fullbordade stilbildaren Cecil Taylor! Lasses ofta ganska perkussiva solospel, med inslag av cluster, har ju uppenbara stildrag från den taylorska pianoskolan.......
Så tycks även de tre be-bop-fädrerna Charlie Parker, Bud Powell och Monk vila som svävande andar, projicerade i skyn över Lars Werner och hans flygel på Moldes scen 1969!
Dessa tre be-bop-giganter tror jag hade ett oerhört inflytande på jazzpianisten Werner, under hela hans alltför korta karriär som musiker och inspiratör i Nordens annars så torftiga kulturliv. TV-inspelningen från Molde visar denne musikers fenomenala ensembelspel, briljanta improvisationer och självklart stora betydelse som en av 60-talsjazzens stilbildare i Sverige. I denna långa session tycks indirekt hela världens jazz- och populärmusik från hela 1900-talets olika tidsperioder, speglas och återberättas i toner och sånger. Detta rymdålderns år, liksom året innan – 1968 – även det en milstolpe i världshistorien under förra seklet.
Man skulle nog kunna säga, att Lasse Werner, denna mångsidiga musiker, humorist, happening-pionjär och nydanare inom både nordiskt och europeiskt kultur- och musikliv, även skulle kunna kallas ”Jazzens Beppe Wolgers”!? Jag tycker hans mysiga, sunt barnsliga humor och charmiga ”Farsan-Baloo-gestalt”, påminner om ”Beppe”, som en slags seriös och mycket kompetent, jazzclown på scen, i likhet med både Dizzy Gillespie, ”Fats” Waller och faktiskt även jazzclownen Charlie Mingus, som ju även var en högst allvarlig politisk kämpe med ett stort samhällsengagemang. Vilken underbar musik och enastående improvisationskonst, denna session i Molde med Ted Curson 1969, i ett eldigt möte med radarparet Boustedt-Werner!!
Anders Jansson, maj 2020.
Tänk vad en ostämd pianotangent kan leda till!

Den kvällen skulle ”Najponk Trio” framträda. Lite god tjeckisk öl och måhända en Becherovka (nej, den sistnämnda favoriten hade jag ännu inte stiftat bekantskap med) inledde en kväll som på många sätt blev avgörande för fler än mig själv.
Trion började och till en början lät det väl bra men kanske inte riktigt på hallelujanivå. Men så hördes plötsligt en ostämd tangent på pianot och jag satt så att jag såg en irriterad min hos pianisten. Men istället för att sedan sorgfälligt undvika den tonen så gjorde den här killen tvärtom, han återvände ständigt till den och poängterade den falska tonen och utnyttjade den musikaliskt på ett suveränt och roligt sätt. Jag blev väldigt intresserad och nu öppnade jag öronen ordentligt.
Efteråt hade vi ett kort samtal. Jag berättade att jag tyckte detta med den falska tonen var så kul just för att precis så skulle min bror Lasse ha reagerat – och gjorde också flera gånger. Till och med så att han många gånger stämde om sina pianon för att utnyttja de falska tonerna.


Han fick vidgade vyer och omvärlden började upptäcka denna gudabenådade jazzpianast. Det blev flera nya plattor, där även jag kunde vara behjälplig med genomförandet. Bl.a. en med en av Najponks idoler, den tjeckiske basistlegendaren George Mraz. Sammanlagt har det blivit över 20 cd-skivor med trio men också en del andra konstellationer.
Efter att under flera år förgäves ha försökt intressera några svenska arrangörer och Jazzradion för att göra något med Najponk Trio, så fick jag höra att vännen basisten Hans Backenroth skulle till Prag. Jag sa till honom att kolla om Najponk Trio lirade någonstans i Prag när han var där och det gjorde den. Och efteråt hade de båda musikanterna pratat och funnit varandra så pass att man snabbt gjorde upp om återbesök. Vilket har blivit flera och de har resulterat i ett stort antal cd-utgåvor. Ett par exklusivt för den japanska marknaden och några som ännu inte är färdiga. På YouTube can man avnjuta ett stort antal inspelningar med Hans och Najponk.

I våras var Najponk och Hans på turné i Tyskland och då med den danske internationellt väletablerade danske trumslagaren Alex Riel. Alex som tillhör min generation och till och med har lirat med min bror och med Bill Evans, Thad Jones, Don Cherry, Art Farmer och många andra. Redan dessförinnan hade de också gjort en turné med den ryske trumpetaren Valery Ponomarev.
Två gånger tidigare har Najponk kunnat gästa Sverige med sin ”Scandinavian Trio” bestående förutom av honom själv på piano, Hans Backenroth på bas och Chris Montgomery på trummor. Första året blev det bara en kvällskonsert på den Tjeckiska ambassaden, två kvällar på Glenn Miller Café och en eftermiddag på Tellus i Midsommarkransen i Stockholm.
För två år sedan likaså två kvällar på GMC där också saxofonmaestro Bernt Rosengren spelade med trion ena kvällen. En fantastisk konsert som finns dokumenterad på jazztv.se där man kan avnjuta hela kvällen.


Och i år blir det förutom GMC i Stockholm och ett par andra ställen, dessutom en konsert i JAZZ i MARIEFREDs regi på Biohuset den 14 september på eftermiddagen! Och då gästas trion dessutom av ingen mindre än ”Dompan” från filmen om Monica Z, saxofonisten Fredrik Lindborg!
Härligt ska det bli att få återuppleva Najponk med sin suveräna Scandinavian Trio och dess njutbara musik.

JANNE "LOFFE" CARLSSON – offer för sin lysande mångsidighet

Carlsson är död! Jan Edvard Carlsson, född den 12 mars 1937.
Janne – han var aldrig ”Loffe” för mig eller vår familj (någon gång möjligen bara ”Carlsson”) – har släppt stockarna för gott. En stark känsla av vemod och saknad växte i mig när jag tidigt på torsdagsmorgonen läste Jannes livsledsagarinna Guriannes inlägg på Facebook.
Jan Bruer intervjuade en gång Janne och kallade honom av misstag Jan Evert på vilket Janne svarade: Evert. Har jag aldrig blivit kallad i hela mitt i hela mitt liv men om du vill kalla mig för Evert så gör det men ta av dig glasögonen.
Hans mamma döpte båda sönerna efter kungar. Brodern blev Leopold. Janne: ”King Edvard”! Men det var inte potatisen Janne menade utan cigarren!
Det var dragspelet som var Jannes första instrument som han spelade från tre års ålder till 4-5-årsåldern då det gick sönder. Så fick han en trumma när han fyllde sex. Och till allas förvåning kunde han ganska raskt spela mellanmarschen på den (tills trumman också gick sönder..). I skolan blev det ventilbasun i skolorkestern. Han ville lira trumpet men läraren sa VENTILBASUN! Den spelade han på ett tag. Sen fick läraren tillbaka den efter några år. Janne lade ner det där musicerandet för att han började måla. Han skulle bli bildkonstnär. Brodern var ju det, gick på Konstakademin.
Men sedan efter skolan blev det för dyrt att måla. Han hade ju radioaffär också. Janne gjorde ju allt möjligt då för sitt uppehälle, sålde persienner och lite av varje och det för att kunna måla. Men när det blev mörkt på kvällarna, tänkte han att ska man måla ska man måla på heltid, på dagarna. Och då tänkte Janne: Fan, jag kan ju köpa trumset, för trummor det lär jag mig ju att spela på en halvtimme. Jag kan sitta på någon jävla restaurang och skramla på nätterna så kan jag ju måla på dagarna.
Och så hamnade han i Lennart Wärmells och Kettil Olsson orkestrar och Lennart Schejas där Janne trivdes för det var ordning och reda. Lennart Scheja (bror till Staffan) var tydligen en duktig pianist. Janne minns också med ett garv att när han skulle på gig med sina trummor så var det tunnelbana som gällde!
Så blev det en period med Kurt Silvéns orkester innan han till slut började få jobb på Gyllene Cirkeln i början av 60-talet. Janne har för sig att det första giget där var med Dexter Gordon. Och i den vevan mötte han också min bror Lasse Werner och blev tillsammans med basisten Kurt Lindgren och tenoristen Christer Boustedt kärnan i det som så småningom kom att bli känt som ”Lasse Werner och hans vänner” och som ibland utökades till kvartetter eller kvintetter och ända upp till nontetter.
Själv lärde jag känna Janne 1963 då han börjat lira med min bror.

I februari hade Lasse med en trio anlitats av jazzklubben Gyllene Cirkeln att backa upp den amerikanske trumpetaren Don Ellis. För denne var det väsentligaste att ”it’s never been done before” och svensk jazzpublik hade aldrig tidigare heller upplevt vad de fick uppleva under detta gästspel och det uppföljande under hösten. Janne, Lasse och Kurt fick lära sig att ”spräcka upp” och den lärdomen följde dem alla hela livet. Att inte vara regelbundna i ordets bokstavliga mening, att leka med musiken, ta ut så mycket som möjligt ur sitt instrument, att överraska och bryta normer.
Våren 1963 spelade Janne också med Lasse i en radioserie av Lars Björkman som hette ”Trivselmyra Story” och vars musik var skriven av Lasses barndomsvän Olle Adolphson. Vännerna denna gång voro Ulf Andersson på sax, Jimmy Woode på bas och Janne på trummor.
Lasse och hans vänner kom att anlitas av Stockholms Stadsteater då regissören, skådespelaren och dansören Sten Lonnert lite på nåder fått disponera studioscenen under några veckor före sommaruppehållet för en ny amerikansk pjäs som i Sverige hette ”Connection”. Handlingen utspelade sig i en knarkarkvart i New York där ett gäng musiker med polare väntar på att deras langare – ”the connection” – ska komma med en leverans.

Pjäsen kom – helt oväntat för teaterledningen – att på många sätt förändra svensk teater i en mer realistisk riktning. De etablerade stadsteaterskådisarna, Carl-Olof Alm, Axel Düberg, Lars Edström, Carl Billquist, Torsten Wahlund m.fl. var länge skeptiska till musikerna och deras attityd.
Jannes gode vän regissören och skådespelaren Lars Göran Karlsson berättade om repetitionsarbetet: Lasse Werner med vänner hade regisserat bort olater hos skådespelarna genom att oförblommerat säga till motspelarna: ”Varför pratar du så konstigt? Spänn av! Lägg av med det där teaterspråket. Snacka som vi gör. Snacka som folk! Relax man ha, ha!”
Lars Edström berättar: Jag tror att vi alla som jobbade med produktionen allt mer kände att här är något nytt på väg som i bästa fall kommer att jaga upp publiken en hel del. Samarbetet mellan musiker och skådespelare flöt allt bättre. Jag tror att det var Torsten Wahlund som uttryckte det: ”Dom är bra, dom lär oss att inte spela falskt!”
Och publiken kom och många av dem fick för första gången uppleva en föreställning som trots - eller kanske tack vare - sin supernaturalism bröt igenom den fjärde väggen – den mellan scen och salong.
Trots sin trista miljö och knarkarnas upprörande elände blev det en rolig föreställning att spela. Det fanns ett ganska stor del av improvisation över föreställningen som på den tiden var mycket ovanlig för att inte säga otänkbar. Det märktes kanske framför allt på den musikaliska sidan men smittade också av sig i det dramatiska spelet. Pjäsens handling är ju en enda lång väntan på langaren – the connection - och den beskriver ju ett tillstånd mer än den har en handling. Det skapar större möjligheter för improvisationer.
Att Jannes insats i detta var betydande kan inte nog understrykas. Pjäsen hade premiär den 8 maj 1963. Men det blev också en sejour med pjäsen 1965.

En månad senare tog Janne tillsammans med Lasse, Christer Boustedt och basisterna Kurre Lindgren och Sven Hessle emot mig när jag tog studenten och spelade hemma hos oss på Kaplansbacken hela kvällen.

Så följde tiden på Pistolteatern, spektakulära och mycket uppmärksammade happeningkonserter på Moderna och Tekniska museerna då Janne också deltog med liv och lust och stor professionalitet. Janne hade ju trots allt också bland allt annat en skådespelarkarriär bakom sig. Han debuterade i Anderssonskans Kalle 1950 bara 13 år gammal och spelade sedan i flera filmer som ”Johan på Snippen”, flera Åsa-Nissefilmer och mot legendariska skådespelare som Julia Caesar, Adolf Jahr och Bellan Roos. Säkert lärde han sig timing och farsskådespeleriet från dessa storheter.
Janne och jag har alltid på ett eller annat sätt hållit kontakten. Trots att han så småningom bildade bolag med basisten Gösta Wälivaara och båda därmed ”försvann” från Lasses ordinarie vänner och så småningom ersattes av Ivve Oscarsson och Ivar Lindell, så har vi hållit kontakten. Janne har berättat för mig att han nog var lite besviken att bli ersatt i ”vännerna”, men jag gissar att Lasse, för vilken endast musiken var viktig, inte kunde förlika sig med att Janne och Gösta ibland inte kunde ställa upp hur som helst eftersom de hade sitt företag med dess aktiviteter och åtaganden.
Janne hade ju då också träffat Bosse Hansson och format Hansson & Karlsson (med ”K” för bättre grafisk impact) och skaffat sig egen klubb, Filips’ där Jimi Hendrix var flitig gäst.


Om H&Ks improvisatoriska musik säger Janne: Men vi hade alltid ställen vi kunde återkomma till. Så man kunde släppa lös helt och hållet. Och det går ju att spela med varandra. Bosse Hansson och jag, vi gjorde ju det. Det var ju så vi spelade. Det var ju ett friform-band, det är ju ingen som har tänkt på det. Men sedan är det jävligt bra att ha vissa ställen man kan hamna på: det här är en säker plats och där vet alla vad de ska göra. Och när man har ett kommunikationssystem då hör man: det här kommer att bli på det här sättet. Och nu gör jag så här, då vet alla vad jag vill.
Janne var inte bara besviken över att Lasse inte hörde av sig längre utan det var mer en allmän besvikelse över att bara för att man gjorde andra saker så blev man inte längre aktuell eller tagen på allvar som jazzmusiker. ”Nä’ Janne han håller ju på med film numer”, eller ”Janne spelar ju bara teater” och så hade han ju blivit ”popsnöre” i och med tiden i Hansson & Karlsson! Men H&K var ju egentligen bara en tidig utveckling av jazzen och det man spelade var ju faktiskt ren friformjazz.
Janne sa själv: Ja, jag har hållit på med allting, hela tiden, kan man säga. Och det är inte jag som bestämmer det, utan det är universum. Så att jag har ju aldrig sökt något jobb i hela mitt liv, till exempel. Utan … jag är en sorts fatalist, jag lever som de bestämmer. Så fort jag försöker göra något själv så jävlas de, gudarna. Så det bästa är om jag gör som den väg de visar mig. Gör jag så, fungerar det bra, då har jag inga problem och jag klarar mig bra. Jag utvecklas och har skojigt. Det är en rätt intressant tanke.
Bland det okända som Janne gjort hör att han spelat teater av Dario Fo, gjort filmmusik med Jacques Tati, spelat med radiosymfonikerna och han har spelat med Sergiu Celibidache som dirigent! På Operan spelade han bl.a. med i ”Drömmen om Thérèse” av Lars-Johan Werle.
Om detta äventyr berättar Janne: Och det var ju jävligt bra. Erik Saedén och Margareta Hallin och så var det tre orkestrar i Rotundan va’, så att det hände musik där och där och där så den gick runt, så här va’. Tre orkestrar – och då gick ju alla slagverksspelare åt. Jag var en av dem som skulle spela det här. Och då skulle jag ju spela vibrafon och xylofon och en jävla massa pinaler. Och det var ju noter överallt, vet du. Jag fick sån jävla ångest så jag kunde ju inte sova på flera da’r. Jag såg bara noter hela tiden. Och jag sade ”Jag klarar inte det här!” ”Jo, då! Det kommer gå så fint!”
Få vet väl om att det framgångsrika reklambolag som drevs av Janne och Gösta fick sitt namn av Monica Zetterlund. Om detta berättar Janne: Ja, vi hade alla möjliga förslag och kombinationer av bokstäver, som patentverket inte godkände för att det var för likt någonting. Vi höll då på med någon inspelning där Monkan var med, jag kommer inte ihåg vilken det var … Och då sade jag: ”Fan att man inte ska kunna hitta på ett namn som fungerar! Vi håller ju på med reklamfilm. Jag vill göra någonting som löser problemen för dem som ska köpa reklamen eller dem som har produkter.” Och då plötsligt säger hon ”Att laxeras!” Briljant! Och han fortsätter: Och det är ju latin och betyder upplösande, att lösa upp. Men alla tror ju att det har med att skita på sig att göra. Så när man var på posten … ”Det är Attlaxeras.” ”Att vad då?”. Det var ju rätt så roligt. Men det godkände Patentverket, så vi hette det i femton år, tror jag. Och vi kammade hem alla priser man kan tänka sig, på filmsidan. Både i Cannes och här i Sverige gjorde vi årets bästa reklamfilm flera gånger. Och fick utmärkelser i Cannes och så. Vi fick till och med en Clio, i Amerika. Det är den finaste reklamutmärkelse som man kan få.
Att Janne däremot aldrig fick Monica Zetterlunds stipendium trots flera års nomineringar, plågar mig och jag kan inte annat än tillskriva detta samma anda som utesluter jazzmusiker som ”jönsar sig”. För om det var någon som ”verkade i Monica Zetterlunds anda” (som stipendiestatuterna säger) och hade varit en värdig mottagare så var det väl Janne Carlsson. Men Monica själv ”got away with it” (att "jönsa sig"), men tydligen inte Janne!
Det är samma anda som finns kvar sedan motsättningarna mellan Dompangänget och de nya unga musikerna på 50- och 60-talen och som Janne sade: Ja, Dompan hade hand om allting. Ingen fick vara med på någonting. Man visste ju, det är ingen idé att försöka. Han ägde allting, och så några av de andra stora grabbarna. De ägde allting. All musik och alla kontakter.
På frågan om Janne aldrig pratade med Dompan svarar han: Nej. För han pratade inte med några yngre musiker.
Jag är iallafall glad över att Janne blev den naturlige förste mottagaren av Stipendiet till Lasse Werners minne – ”Muggen”, 2014, med motiveringen: För spridande av spel- och livsglädje, musikanteri och scennärvaro – en sann batterast! (Det sista ordet med en blinkning till Lasses favoritändelse på särskilt hängivna musikantvänner)



Idag minns huvuddelen av pressen Jannes garv, TV-underhållningar och lättsamma komediskådespel, men få berör hans allvarligare roller, hans berättande, sköna och framgångsrika måleri och framförallt hans mycket seriösa bana inom konstmusik och jazz. Okunnigheten tog nog dock priset då Aftonbladet skriver om Janne att han medverkade på den dåvarande VPK-riksdagsmannen (och senare partiledaren) Lars Werners LP ”Lars Werner och hans vänner'”…
Själv minns jag den gode, glade, generöse och omtänksamme vännen. Han som ringde mig på min 70-årsdag och ville ge mig en tavla föreställande brorsan och den gemensamme vännen Christer Boustedt, som Christers första fru målat och som han hade hängande i sin ateljé, där jag egenhändigt hakade ner den. Och det var inte den sista tavla jag fick av honom, men den var istället av hans egen hand.


Som avslutning återger jag en bit av Jan Bruérs och Roger Bergners intervju i Jazzarkivet från vilken många av citaten ovan kommer:
Jag skaffade ju familj och då fick man ju börja tänka om. Men det intressanta är egentligen vad man vill göra och vad man gör. Jag började ju med att jag skulle vara bildkonstnär. Och för att ha råd med det började jag spela, för att kunna finansiera målandet. Sedan blev jag för bra på att spela så då tänkte jag, måla kan jag göra sedan, när jag inte behöver vara så vital längre. Och sedan ville jag spela ordentlig jazzmusik och för att slippa åka omkring och spela med dansorkestrar så måste jag ha råd att spela musik. Och då började jag med film och reklam, för där fanns ju pengar att göra och dessutom kunde jag försörja en familj. Men då tjänade jag så jävla mycket pengar så då hade jag inte råd att spela. Nej, det var inte riktigt så, men det fanns ju ingenstans att spela. Och det fanns ju egentligen inga att spela med heller. Det blev ju ett hål där, på något sätt.
Roger Bergner: Men du hade ju förmånen att kunna vara mångsysslare.
Jan Bruér: Vad har du för förebilder?
Janne: Philly Joe Jones.
Jan Bruér: Punkt slut?
Janne: Ja. – Ja!



Lasse Werner i Västerfärnebo, Helsingfors och Landet Runt!

Vem eller vilka som tagit bilderna (varav en i annan vinkel publicerades i Hufvudstadsbladet) är fortfarande ett mysterium.
Några av de senaste mailen berörde dels ett foto som jag sökte som funnits publicerat i den finska tidningen Hufvudstadsbladet men Otto skrev också som slutkläm: "Hör av dig om du behöver något av mig!!! Bl.a. om 'Mera, mera ropade 350 barn i Västerfärnebo' (Lars Weck i DN) – och alla historier om Odd Uhrbom!"
Beträffande Odd Uhrbom kan jag i korthet relatera att det för det första fanns två män, far och son, med detta namn. Odd d.ä. var anställd av ABF och fungerade som vår tour-manager under Västmanlands-turnén. Jag tror att det var 1966 eller 67 på våren. Han var mannen som alltid förklarade vårt "konstiga" beteende till det bästa, inför omvärlden.
Odd blev snart en legend inom bandet för han hade en naturlig förmåga att se det fina i allt vi företog oss.
Den 17 januari 1965 gav sig Lasse, tillsammans med den finländske trumpetaren Otto Donner, Kurt Lindgren, Christer Boustedt och Janne Carlsson ut på en niodagars ”debatturné”. Det var ett arrangemang i Västmanlands ABF:s regi. Organisationen hade ambitioner att försöka hålla sig à jour med vad som hände inom kulturlivet och hade väl sneglat på ABF-Stockholms framgångar med Gyllene Cirkeln. Nu skulle också glesbygden få ta del av det nya. Turnén omfattade elva konserter varav två på eftermiddagstid. Trots att de flesta var offentliga kvällskonserter riktade man sig främst till skolungdom. ABF ville se ett alternativ till popmusiken och därför hade skolungdom ett speciallågt biljettpris. Före och efter konserterna ställde musikerna upp och diskuterade med publiken. Tanken var att turnén skulle få en pedagogisk slagkraft. Konserterna innehöll inslag av ”instrumental teater” och var därigenom en del av kulturlivets frontlinje, som Alf Arvidsson skriver i sin bok Jazzens väg, och blev därför hett stoff att diskutera. ”Mera, vi vill höra mera!” skrek skolbarnen i publiken enligt Lasse Wecks rapport i DN (vilket även bekräftas av Otto Donner). Åke Brandel skriver i Aftonbladet den 16 februari om nödvändigheten av att Rikskonserter får en mer uppdaterad inriktning. Brandel tar ABF-distriktets initiativ som exempel när han påstår att den offentliga konserttypen har överlevt sig själv. Rikskonserter har ingen framtid om inte nya former skapas:
"Sett mot detta är den jazzturné som Västmanlands ABF-distrikt nyligen anordnade oerhört betydelsefull.
Werner-Lindgrenkvintetten gav en bländande uppvisning i jazzmusikalisk improvisationskonst som också rymde ett avsnitt med happening. Men lika viktigt var att musik och konsert diskuterades efteråt. Musikerna belyste sin medvetna vilja att ständigt variera ett musikaliskt förlopp och ge det talande dramatik. Lyssnarna visade sig som regel obefläckade av publikkonventioner. Musiken får gärna smaka starkt men den måste serveras aptitligt. ABF:s organisatoriska blodomlopp är som skapat för konsertgivare med fantasi."


Kulturrådet övervältrar statens politiska ansvar på ideellt drivna jazzklubbar!


En gyllene trumpetare har lämnat oss! Stu Hamer död!

John Stuart ”Stu” Hamer, föddes den 8 oktober 1934 i Liverpool där han också växte upp. Musiken kom in i hans liv med födelsen eftersom föräldrarna drev de på sin tid legendariska danspalatset Grafton Rooms där Stu tillbragte mycket tid.Såväl pappa Wilf som mamman spelade och ledde orkestrar.
Han började också själv tidigt att intressera sig för musiken och trummorna blev hans första instrument som professionell musiker vid 7 års ålder. Något som gjorde att han senare i livet sa sig ha stor förståelse för just trumslagares svårigheter.
Från 1951 blev trumpeten hans instrument. Han ingick i Vic Lewis Big Band som ackompanjerade Johnny Ray under en världsturné och backade The Platters. I mitten av 50-talet kom han att få en avgörande svensk anknytning och därmed blev jazzen på allvar hans musik. Om det berättar han i sitt kapitel i boken om Lasse Werner:
Hösten 1956 berättade Eddie Thornton, en västindisk trumpetare att Sammy Walker som hade en grupp i Hamburg behövde en trumpetare. Eftersom jag vid det laget hade spelat med många stora band och Elvis Presley gjort att storbanden och andra musikaliska möjligheter försvann till förmån för vokal- och gitarrgrupper, så tog jag en chans och for till Hamburg med tio pund på fickan. Efter att ha letat igenom Hamburg fann jag till slut Sammy som sa: ”Eddie sa’ va’då?”
Inte fanns det något jobb för en trumpetare! Där satt jag på ett billigt och utkylt pensionat. Jag frös och försökte hitta så billig mat som möjligt. Naturligtvis bad jag. Gud skulle bli tvungen att sätta in lite extra resurser för min skull eftersom pengarna – även om växlingskursen på den tiden gav 15 D-mark för pundet – snart skulle ta slut.
Jag letade efter ”jazzarbete” på barerna. Jag kom in på en bar där det fanns många amerikanska soldater. En av dem, en stor och lång svart kille, var väldigt generös mot mig och bjöd mig på ett antal öl. Han kunde prata om alla amerikanska jazzstjärnor och sa till mig att gå till en klubb som hette Barrett och lyssna på en svensk bebop-orkester som spelade där. Så jag tog mitt horn och letade mig fram till Barrett Klubb.
Jag lyssnade där till ”The Lars Werner Combo” och blev fullständigt knockad av gruppen. Det svängde något oerhört. När beatet är rätt i jazzmusiken får det dig att må bra i magen och är du själv musikant vill du spela med.


Stu fick inte bara sitta in under resterande tid av gruppens engagemang i Hamburg utan kom att ingå permanent i orkestern under sju av den åtta månader långa turnén i Tyskland.
Under turnén lärde Stu känna många tyska jazzmusiker och kom 1958 att knytas till pianisten Roland Kovacs band, men han spelade också med andra orkestrar som Klaus Doldingers orkester och Albert Mangelsdorffs German All Stars-band. Då deltog han också i den legendariska radiokonserten 23 juni 1958 i Baden Baden med Zoot Sims och Kenny Clarke som blev legendarisk och där också en förbipasserande Lasse Werner hoppade in i ett par nummer.
Så en dag 1961 satt han i en bil genom mörkaste Småland på väg mot Stockholm när han blir avkastad och befinner sig i en helt okänd skog utan en aning om var han ska ta vägen. Han blir upplockad av en man som visar sig vara en jazzpianist på väg mot Stockholm där han också hamnar. Han kommer under några år att spela med Putte Wickmans band och med Leif Asps orkester under en KnäppUpp-turné. Han ingick i Emanons storband under George Russells ledning och framträder också på Gyllene Cirkeln i såväl egna (med Göran Östling, Palle Danielsson, Göran Lindberg och Lars Karlsson) som andras grupper. Jammar med Brother Jack McDuff Quartet med bl.a. Don Cherry, Clark Terry och Bengt-Arne Wallin.
I Sverige stannade han i fem år. Sedan blev det Georgie Fame Big Band Tour, Herbie Goines and the Night Timers, Cyril Stapeltons orkester med Sammy Davies J:r och Ted Heath orkester med Tom Jones. Han ingick i Ronnie Scotts band och gjorde en Europaturné med Maynard Fergusons orkester. Han hamnade i Italien med Joe Harriot, the Indo-Jazz Fusion och Jon Hendricks.
1968 deltog han i Dizzy Gillespies Big Reunion Band under en Europeisk/Skandinavisk turné. Svenske Rolf Ericsson och Stu lär ha varit de enda vita trumpetare som ingått i något av de två stora banden (Dukes och Dizzys). I slutet av 60-talet blev det JJ Jacksons soulband och gjorde skivor med Ringo Starr och George Martins orkester.
Under 70-talet levdes hippieliv och Stu hamnade i Ghana där han var med och bildade High Life International i vilket han deltog med såväl trumpet som komposition och arrangemang. Orkestern hamnade med tre LP-skivor på topplistorna i Afrika och turnerade i Europa. Den avlöstes av Native Spirit där Stu fortsatte i alla kapaciteterna. Med den orkestern turnerade han också i Kanada och gjorde två skivor där.
I början av 90-talet drabbades han av tre hjärnblödningar och genomgick omfattande operationer. Hans läkare förbjöd honom att någonsin röra trumpeten igen. Men samme läkare var klok nog att inse att det inte skulle gå att hindra honom. Då frågade han Stu om han inte spelade piano också vilket Stu gjorde. Så läkaren gav honom ett jobb! Två timmar om dagen spelade han piano för patienter och besökare i den stora lobbyn på S:t Thomas Hospital i London. Detta var ett genidrag från läkarens sida. Stu spelade för glatta livet hela repertoaren ur the American Song Book och egna kompositioner och andra jazzstandards. Och avhållsamheten från trumpeten gick som en dans.
Stu blev pensionär. De alkoholproblem som starkt bidragit till hjärnblödningarna kunde han hålla på en rimlig nivå, men då och då blev livet tungt och en gång ringde han och berättade att han tänkt ta livet av sig: ”Jag hade bestämt mig för att hoppa från London Bridge, men när jag kom fram så hade dom stängt den jävla bron för reparation, så jag gick och tog en öl istället”. Att gå till en mindre bekant bro hade inte passat Stu som höll stilen livet igenom. Han fortsatte att komponera, under nittiotalet tillsammans med undertecknad, och han hyste ännu drömmar om att ge sig ut och turnera. Han konstruerade ett multiinstrument med piano och trummor som han kunde sköta själv. Men det förblev en dröm.
I början av december föll han i sin lilla lägenhet i Vauxhall i London och skadade sig så illa i huvudet att han avled den 7 december.
Han efterlämnar sonen Tom med familj samt musikerbröderna George och Ian med vilka han också spelade i sin ungdom.

"För Lasse Werner var jazzmusiken lika med själva livet. En livsnödvändighet!"

På 60-talet och en bra bit in på 70-talet var Lasse den – som det tycktes – allestädes närvarande entusiasten lite varstans i det skandinaviska jazzlivet.
Utanför de svenska gränserna fanns han på en del turnéer i dåvarande Västtyskland. Det var sent femtiotal. Med jazzkamrater som turnerade på amerikanska baser på den tiden. Rätt ofta befann sig Lasse Werner i Finland på turnéer med polaren Otto Donner.
Men åren gick och gick och Lars Werner drabbades tragiskt av en förlamande sjukdom och han sågs väl inte så mycket till på jazzestraderna från 1978 och framåt. Och som så ofta i den allra som mest levande musikens kretsar gäller väl tyvärr den gamla tesen som amerikaner och engelsmän så praktiskt sammanfattar med att den som är ”out of sight” är också ”out of mind”. Det vill säga bortglömd. För de yngre kanske Lasse Werner är bortglömd och det är orättvist. Han är inte riktigt bortglömd. Inte för oss. Inte Lasse Werner
Döm om min egen förvåning när jag i höstas befann mig i sydvästra Kanada på en jazzturné med svenska grupper som var arrangerad av svenska Rikskonserter. Det blågula sällskapet hade just angjort Vancouver. Det är en stad som är rätt aktiv på jazzsidan och där skulle de här grupperna spela på en klubb tre kvällar i sträck. Och faktiskt redan första kvällen så råkar jag själv hamna i samtal med en lokal Vancouverperson, en som lyssnat på jazz ungefär lika länge som jag själv och det, gott folk, är rätt så länge det, vid det här laget.
Hur som helst, plötsligt frågar den här nyvunne vännen om jag minns en gammal platta som försvann från åtminstone den internationella jazzvärldens skivdiskar ungefär lika fort som den hade kommit till. Den hette Bombastica och gavs ut på det lilla jazzmärket Jazzland som var en hobbyförgrening till det dåförtiden rätt stora jazzbolaget Riverside. Just på den plattan spelade Lasse Werner med Bernt Rosengren och med de sedermera nästan alltid närvarande kompkamraterna Torbjörn Hultcrantz (bas) och Sune Spångberg (trummor).
Skivan är sedan länge en raritet och lär väl heller aldrig bli föremål för någon stilig återutgivning på CD (Dragon trotsade Hasse Fridlunds profetia: DRCD 287, MW:s anmärkning). Men den har sina förtjänster. Det var en tidig Wernerplatta och förtjänsterna: det finns ett gäng tyvärr alldeles för korta versioner av en del dåtida svensk musik som vi får prov på. Vi får prov inte bara på den entusiastiske jazzkompositören Lars Werner utan också en herre vid namn Kjell Samuelsson. Denne Samuelsson är numera och sedan länge läkare, forskare och jazzentusiast lite mer i det tysta. Och dessutom går denne Samuelsson hemma hos självaste Dizzy Gillespie som barn i huset.
Men egentligen är det ju Lasse Werners och Bernt Rosengrens platta denna tidiga sak.
Vad denne Vancouverentusiast ville veta var om det fanns fler Wernerplattor att få tag i. Det hade ju nämligen gått över 30 år sedan den här Jazzlandplattan kom till. Jodå, sa jag. Visst finns det väl fler plattor. Det finns rätt många faktiskt. Till och med från åren på 60-70-talet då den svenska jazzen satt som allra trängst till kommersiellt sett.
Jag kommer till exempel ihåg en minnesvärd sak från tidigt 70-tal. Den döptes till Saxofonsymfonin. Vid den här tiden – från 60-talets slut och framåt – så råkade det förhålla sig så att mina föräldrar bebodde en liten så kallad småstuga på Lokattsvägen i Bromma. Tvärs över gatan huserade Lasse Werner med hustru, två barn och katt. Och i närheten i de här villakvarteren fanns dessutom operasångaren Erik Saedén, en av Stockholmoperans firade barytonsångare än idag.
Då och då sammanstrålade dessa två hemmansägare, Werner och Saedén kring Werners piano. Gärna då – skulle jag tro – för att slippa krävande och själsdödande trädgårdsarbete. Och då och då hade Lars Werner en eller flera av sina saxofonkollegor hembjudna. En kunde till exempel ofta vara Christer Boustedt.
Ja, ”saxofonkollega” var ett ord som inte förekom i Lars Werners och Christer Boustedts vokabulär – ”saxofonast” kallades dessa saxofonspelande herrar. Saxofonasten Christer Boustedt med flera brukade befinna sig kring Werners flygel med just Erik Saedén. Werner, som alltid fick annorlunda idéer fick av Saedén idén till Saxofonsymfonin.
Den kom att uruppföras på Uppsala Stadsteater någon gång 1972, När denna symfoni lite senare hamnade på skiva valde upphovsmannen själv i typisk Lasse Werner-anda att ge ut den dagens allra första repetitionsupptagning istället
Och då var såväl pianot ostämt som musikanterna föga instämda på musiken. Men så var han, denne musikmakare Lasse Werner. Han var oberäknelig, full av oplanerade infall och han var en svuren fiende till allt som kunde kallas omtagningar
Själva skivomslaget, konvolutet, är nog den bästa Lars Werner-bild jag vet. En skäggig furie som med naken överkropp, med ren Mike Tyson-plastik dirigerar sina saxofonaster.
Andra skivor från den här tiden, mitten på 70-talet tillkom på tillskyndande av dåvarande EMI-producenten för jazz, Gunnar Lindqvist. Gunnar och jag fick lära oss utav den alltid lika entusiastiske Lasse om beboppianister som George Wallington och Elmo Hope. Det var två storheter som dittills hamnat i skymundan av den store Bud Powell. Lasse var nämligen en pedagog också, för oss yngre. Och han var en upptågsmakare därtill förstås. Vi var rätt många som var med på det här ljuva tidiga 60-talet då happenings och den visuella musiken gjorde entré i den dåtida avantgardejazzen. Det var i stor utsträckning Lars Werner som drog sina strån och satte igång den här trenden genom att använda både saltkar och pepparkvarn som kryddor inuti den här Gyllene Cirkeln-klubbens kvidande strängar. Det var en syn minsann och det väckte ett visst uppseende i spalterna även bland folk som inte gillade jazz på den tiden.
För Lasse Werner var jazzmusiken lika med själva livet. En livsnödvändighet
All slags musik egentligen och gärna de avancerade klassikerna, de samtida kompositörerna Alban Berg eller för den delen Kurt Weill. Men mest älskade Lasse Werner kanske ändå den genuina bebopmusiken. Den han växt upp med på sent 40-tal då han fortfarande försökte sig på att bli en sådan där saxofonast. Men någon gång 1949-50 kanske något senare övergick han till att bli pianist på heltid. Han föddes 1934 så ni förstår att han kanske inte var ett riktigt proffs bara 15 år senare.
PALLE SOM STATSMINISTER!






HISTORIEN OM PERCY HEATH KONTRABAS!

När jag svarade att jag inte hade råd att gå dit så många gånger, log han och tog mig till butiksdisken där han fick tag på penna och papper och frågade hur jag stavade mitt namn, så skulle han skriva ut en obegränsad passersedel för mig till klubben. Det papperet gjorde underverk för mig varje gång jag besökte Paris senare!

Ner med alla kulturgangsters!

”Men glädjen över att ha fått uppleva detta, blandas hos oss genast med förtvivlan. Förtvivlan över att denna musik har så få tillfällen att möta publik. Inte därför att den är för svår, utan därför att den är för avvikande: varken stat eller näringsliv kan använda den i sin tjänst, den är inget för P3 och knappast möjlig i P2:s jazzprogram. Den måste få möta levande människor, öra mot öra, annars dör den.”
(Aftonbladets innerspalt om Lasse Werner och hans vänner på Hallands Nation i Göteborg)
Ingmar Bergman frågade i sitt legendariska Sommar-program varifrån musiken kommer. Han bad människor skicka in sina tankar kring denna fråga. Han fick säckvis med svar, läste dem och brände sedan alltihop! Vilket oerhört slöseri och så olikt denne man som var så noggrann med dokumentation. Det hade varit intressant att få veta vilka idéer som fanns om varifrån musiken faktiskt kommer.
Olle Adolphson har sagt att musiken uppstår först när den möter sin lyssnare. En kompositörs ansträngningar på kammaren med notblad och klaviatur eller strängar är alltså av intet värde i sig. Det är först när det skrivna eller tänkta framförs inför ett lyssnande sinne, som musik uppstår.
Jag lyssnar själv gärna på live-inspelningar (om jag inte kan närvara vid själva spelningen förstås). Har många gånger jämfört studioinspelade låtar med samma låt och utförare i en live-situation. Skillnaden är enorm. I studion blir allt oftast snyggt, elegant, felfritt och svalt, för att inte säga känslolöst. Lasses musik var i hög grad också visuell. För att ta den till sig fullt ut behövde fler sinnen vara närvarande än blott hörseln.
För Lasse var den omedelbara känslan viktig för upplevelsen av musiken – inte den väl inövade. Fanns flera tagningar inför en skivproduktion valde han nästan undantagslöst den första. Ibland till och med en tagning från en sound-check. Att det kanske förekom felslag på klaviaturen eller andra misstag var underordnat den intensiva och nakna upplevelsen av musiken. Uttrycket, känslan, upplevelsen!
Jag kommer att tänka på en norsk konstnär (Yngve Henriksen) som sade i en radiointervju 2006:
Mycket konst faller igenom. Det är för vackert att måla det. Det blir som vykort som inte har något annat väsen än att vara vackert.
Konsten ska beröra och angå djupare och mera mentalt. Ha en mental laddning och en andlig dimension. Den ska vara ett psykologiskt drama. Kampen för tillvaron pågår också i ett vackert landskap.
Detta tankesätt kan också appliceras på musik. En del av mina egna ”gamla gudar” var just bara för vackra i sitt uttryck. För mycket yta och för lite djup.
Salig trumslagaren och vännen Sune Spångberg formulerade samma tanke så här:
Den musik som verkligen betyder något är den som spelas med livet som insats. Visst kan det vara imponerande med virtuositet, men det som ändå betyder något är att musiken verkligen berör.
Det räcker inte med bara briljans och teknik. Det måste finnas något mera.
Ludvig Rasmusson skriver i sitt kapitel i boken att Lasse aldrig bildade skola. Det är en sanning med modifikation. Han har rätt när det gäller just att kombinationen av jazzmusikaliskt kunnande, lekfullhet och dramatisk närvaro saknas hos dagens jazzmusiker.
Själv skriver Ludvig i en av sina första recensioner 1963:
Men framförallt blev kvällens konsert en mycket stor konstnärlig framgång för Lars Werner och Kurt Lindgren. Både som solister och arrangörer är de ju framstående. Ingen svensk jazzpianist spelar angelägnare än Lars Werner idag. Men jag tror att deras största värde ligger i en vidare musikalisk och konstnärlig betydelse, som vägröjare och inspirationskällor i stort. Vad de gör har en aktualitet långt bortom jazzen.
Och jag tror att just där ligger Lasses insats. Att ha varit vägröjaren och inspirationskällan. Inte många nämner Lasse Werner idag. Få minns honom, och gör någon det, är det för saltets skull.
Janne Carlsson hittade på nätet en inspelning från en konsert med Herbie Hancock och Chick Corea på varsin flygel. De improviserade, använde sig av smällar i klaviaturlocken, trummade på pianot, knäppte på strängarna, dämpade strängar och så vidare. Fullt naturligt och helt uppskattat av publiken. Året var 1988! När Lasse gjorde samma saker femton år tidigare hånades han. Musikerkollegor som tillhörde ”klanen” kring Arne Domnerus utbrast att ”så får man inte göra!”
Flera musiker beskrivs i Svensk Jazzhistoria som tillhörande ”kretsen kring Lasse Werner” och idag finns åtskilliga som faktiskt verkar i ”hans skola” eller ”hans art” – om vi ska fortsätta bruka konstnärstermer – och de gör det oftast utan att veta att de har Lasse Werner att tacka därför.
Till exempel noterade jag att den unge pianisten Mathias Landaeus under en spelning plötsligt river av en bit silvertape och klistrar över ett antal strängar på pianot eller lägger en hand över strängar för att få en annan klang. Han har lärt sig att utnyttja sitt instrument till fullo, för att göra musik, inte bara med hjälp av de svarta och vita tangenterna.
När salig pianisten Gösta Rundqvist en gång i Eskilstuna, några år innan han dog, blev lite lättsinnig på Blüthnerflygeln, böjde sig sångerskan Karin Krog in under flygellocket och ropade ner i klanglådan: ”Lars Weeerner!
Lasse i DN-intervju 1989:
Jag hade tur som lärde mig lira med människor som dansar. Det finns ett naturligt samband mellan musik och rörelse. De som börjar lira jazz nu får aldrig det sambandet. Jag minns när jazzen blev fin och det blev jazzkonserter när man bara skulle sitta still och lyssna. Vi gick på dem, men det var inget roligt. Jag tycker fortfarande jazzkonserter är skitlöjliga.
Det är roligt att många unga tjejer och killar har börjat spela nu. De är duktiga men de kan ingenting. De fattar inte vad fan de sysslar med. Det är syntar och trummaskiner hit och dit, men jazzmusik är levande människor.
Det är den fysiska utlevelsen och de tankegångar den fysiska rörelsen vill uttrycka som är ”showen”.
Där tror jag Lasse hade helt rätt. Men han är medskyldig till den utveckling han beskriver. För genom Lasses och många av hans generationskamraters insatser, genom Emanon och senare FSJ, så blev jazzen ”salongsfähig”. Den blev en musik som flyttade från rökiga källarlokaler med intensivt spel till svala och eleganta konsertscener. Jazzen blev något man upplevde på lite avstånd.
Jag minns när jag vid några tillfällen på 80-talet och början av 90-talet tog med mina barn till Zum Tiroler i Gamla stan för att de skulle få uppleva sin farbror, så var det en revolutionerande upplevelse för dem, som då var i tonåren. Hittills hade deras ”live-upplevelser” inskränkt sig till en pytteliten Stevie Wonder, Michael Jackson eller Prince långt därnere på Globens scen. En upplevelse som inte blev verklig eftersom det ändå bara var den uppförstorade storbildsskärmen man tittade på.
Nu fick de uppleva musikanter på nära håll! Fick se hur samspelet mellan musikerna födde musik.
Jag tror att om Lasse fått leva och verka in i vår tid hade han slagits för att återföra jazzen till den nära, intima musikupplevelsen.
Vissa jazzmusiker har också förmågan att likt Lasse skapa kontakt med publiken, och ”att ha sinne för lite skoj”, som Janne Carlsson sa. När jazzen blev konsertmusik blev framförandet ofta gravallvarligt, introvert och därmed ganska trist. Det finns en alltför stor dos navelskådande hos många jazzmusiker.
Jag beskrev ett beklämmande exempel på detta på min blogg en gång:
Jag skrev tidigare om vikten av publikkontakt. Inte ens den mest meriterade artist har råd att behandla sin publik nonchalant. Som om det inte spelade någon roll att den finns där utanför rampen.
Spelglädje är en annan nästan obligatorisk ingrediens i musicerandet. Har inte musikanterna roligt med varandra och den musik de skapar, utan lika gärna kan sitta på sin kammare och spela var för sig (men samtidigt), kan de lika gärna hålla till i en studio och låta bli att bjuda in publik.
Om sedan lokalen i sig lägger en viss sordin på stämningen blir saken inte bättre.
OK, en färglös stadsteatersalong är knappast jordens mest tilltalande plats att lyssna på jazz i.
Efter att ha förvånats igenom två timmars konsert dedicerad till en av vår tids stora sångare, måste jag tyvärr säga: "Köp hellre CDn".
Här är några av Sveriges främsta jazzmusikanter. Skickliga, erfarna, oerhört drivna på sina instrument. Och så har de absolut NOLL PUBLIKKONTAKT! Inte ens en vridning på huvudet antydde att de brydde sig det minsta om de varma applåder de ändå fick. För mig är det ett oerhört respektlöst uppträdande.
Pianisten spelar oerhört habilt, ofta till och med briljant. Han har gjort suveräna arrangemang för kvällen. Gitarrlegenden spelar legendariskt på sin gitarr utan att röra en min eller lyfta blicken. Den unge basisten är den enda som jag har en känsla av verkligen anstränger sig! Ibland spricker hans ansikte rent av ut i ett leende. Och hans härliga bassolon är också de enda som belönas med spontana applåder. Jag tror han känner sig lite främmande i det här gänget.
Sångaren – en av Sveriges underbaraste jazz- och bluesröster, försöker lätta upp det hela med berättelser om och kring den store sångaren, men vad hjälper det när gänget bakom honom "gör sin grej" och gör det klanderfritt ur musikaliskt synpunkt – men var för sig! Inte egentligen tillsammans. Inte tittar upp ur noterna en enda gång och inte visar minsta tecken på att musiken är kul att spela eller att det är roligt att just nu spela, just här och tillsammans med just de tre andra.
Nej, det var en sorglig upplevelse av saknad spelglädje, saknat engagemang, saknad publik- och musikantkontakt. Man hade lika gärna kunnat sitta på sin kammare och lyssna på en CD.
”Musiken blir ju inte sämre av att man har lite roligt ibland också!”
Just kombinationen av urskickliga musikanter, en enorm spelglädje och sinne för det dramatiska och för att ge publiken en verklig upplevelse utöver det vanliga. Var ser vi det jazzbandet idag?
Kommer vi någonsin att få uppleva en ”ny Lasse Werner”? En gränsöverskridande provokatör, en jazzmusikalisk förnyare, en estradör!
Dagens Nyheter anordnar något de kallar Kulturdagen och puffar för arrangemanget med stora helsidesannonser och ett späckat dagsprogram.
Men inte en blå ton! Inte en jazzmusiker så långt ögat kan nå! Jag skrev till Jazzriksförbundet (numera: Riksförbundet Svensk Jazz) och FSJ och frågade: Finns det inte längre några verbalt begåvade och utåtriktade jazzmusiker? Hänger alla introvert över klaviaturer och bassträngar? Vem säger "Ner med alla kulturgangsters" idag?
Svaret från SJR:s ordförande var: ”Det finns massor av blå toner idag. Men språket förändras över tiden. Så också arenorna”.
Men också idag får jazzen kämpa för sin överlevnad. Tack vare Lasse och hans generationskamrater blev jazzen ett undervisningsämne ända upp på akademisk nivå. Men det har fått till följd att vi istället utbildar en massa ambitiösa, engagerade och musikaliska ungdomar till arbetslöshet. Det finns inte jobb för så många musiker som vi utbildar. Därför blir det också fortfarande ett låglönejobb där utövarna många gånger tvingas jobba svart, ”på dörren” eller motsvarande.
Problematiken som Lasse och hans generationskamrater upplevde, med svårigheter att få spelmöjligheter är om möjligt ännu större idag än då, på grund av den större mängden musikanter.
Vi har en regering som, istället för att sprida och decentralisera, i än högre grad än någon socialdemokratisk dito gjort sig skyldig till, centraliserar och slår ihop.
Vem har någonsin hört något mer stalinistiskt än ”Statens Musikverk”!
Ska det innebära mer pengar till jazzen? Knappast!
Det finns en i sig sund tanke i botten – att varje kulturyttring ska betala sig själv. Att således människor som gillar jazz också är beredda att betala vad det kostar att få njuta av jazz.
En tanke vars realism dock omgående faller då den skattefinansierade Kungliga Operan kommer på tal. Eller just med tanke på alla de ungdomar vi utbildar inom musik, trots att vi vet att en betalande publik inte finns för dem alla.
Vi lär också i framtiden vara hänvisade till en mixad finansiering av såväl jazzen som många andra kulturyttringar, där det alltså är viktigt att tillse att dessa inte drunknar i en koloss som ska rymma allt – ”Statens Musikverk”! Huh!
Jazzen, liksom annat är starkt beroende av entusiaster. Inte bara inom musikerkåren, utan i minst lika stor utsträckning inom arrangörs- och publikleden. Ett jättelikt oavlönat arbete läggs idag ner i massor av kultur- och musikföreningar runt om i landet. Där eldsjälar ser till att jazzkonserter och teaterföreställningar anordnas. Att lokaler hyrs, att biljetter säljs, att kaffe serveras, att lokalen städas och så vidare – allt utan ett öres ersättning!
Jag vågar påstå att den absoluta majoriteten av alla dessa entusiaster är 40-talister och möjligen en och annan 50-talist. Men hur tänker man sig inom ”Statens Musikverk” att allt som görs av dessa eldsjälar, vilka håller igång stora delar av svenskt kulturliv, ska utföras när den generationen faller ifrån?
För det står fullständigt klart att de unga, de som nu kastar sig ut i musiklivet, i mångt och mycket saknar intresse, vilja och förmåga att som tidigare generationer organisera sig, bilda föreningar och driva verksamhet i dessa. Det finns inte heller någon egentlig återväxt i våra jazzklubbar. De flesta medlemmar är idag just 40-talister.
Och var är de som kan tänkas komma fram på samma sätt som musikerna bakom till exempel Emanon? Musiker som genom en utåtriktad personlighet förmådde attrahera publik ur många åldrar och samhällsskikt. Som genom just humor och entusiasm, nytänkande och provokation kan locka nya publikskaror till jazzscenerna?
Dåtidens unga arga jazzmusikanter skrek på mer pengar från staten. Man skulle givetvis villkorat sina kontakter. Mer pengar från staten innebär per definition mer byråkrati och mer lustförkvävande intrång i den frihet som ligger i jazzens natur.
Jazzen som musikalisk form är rebellisk och provokativ till sitt ursprung.
Släck inte dess låga genom att inlemma musiken i ett syrefattigt statligt mastodontkonglomerat. Släpp ut Jazzen och befria ”kulturgangstrarna”!
"Ett musikliv för någon?"
Det hela inleddes av Riksförbundet Svensk Jazz’ generalsekreterare Karin Inde och följdes av anföranden från Musikerförbundet m.fl. organisationer och avslutades med en paneldebatt med riksdagens kulturutskotts ledamöter vilka även utsattes för en alltför kort utfrågning på slutet.
Det fanns mycket att reflektera kring från denna sammankomst, men det som ändå kändes som det märkligaste inlägget av alla, kom från Teshome Wondimu som representerade musikorganisationen Selam.
Det talades om det ofrånkomliga etnicitetstänkandet och Teshome Wondimu sade i sitt yttrande betr. ”etnisk mångfald”: ”Räcker det med att jag bokar t.ex. en afrikansk grupp? Hur ser det ut i publiken? Hur ser det ut bakom scenen?”
Hur tänkte han här?
Som ordförande för en länsorganisation med Sörmlands sju jazzklubbar som medlemmar, är det knappast dessa frågor som står högst på dagordningen.
Redan när jag förrförra året bevistade en konferens i Musikverkets regi som ställde frågan ”Har jazzen ett kön” och när jag i fjol bevistade en annan konferens i Jazzriksförbundets regi som handlade om ”normkritiskt tänkande”, så hajade jag till.
Dessa frågor är förvisso viktiga ur ett politiskt och samhälleligt perspektiv och ska naturligtvis hanteras av oss alla som människor och invånare, men ur jazzmusikens synpunkt är det helt klart andra frågor som borde vara av väsentligare betydelse.
Hur får vi landsortens jazzklubbar att överhuvudtaget överleva? Idag är inga unga beredda att engagera sig i föreningslivet och ta ansvar för ett styrelseuppdrag. De har helt enkelt inte tid så länge de fostrar barn (om det nu är det de gör). Storstadens jazzmänniskor förstår inte situationen. De har sina professionellt drivna jazzklubbar med anställd personal och ung publik som bara behöver betala sin entré, lyssna och ta en och annan öl.
Landsbygdens jazzklubbar lever ett helt annat liv. Där är man beroende av frivilliga ideella insatser. Av människor som blir kassörer, sekreterare, arrangemangsansvariga och ordförande. Som ser till att lokalhyror och gager betalas och att skatter och arbetsgivaravgifter redovisas för att det alls ska bli någon jazzmusik framförd. Eller annan musik överhuvudtaget för den delen. Allt föreningsliv märker denna förändring.
Vid årsskiftet lägger länets näst största jazzklubb ner sin verksamhet om inte ett underverk inträffar. Det saknas inte publik till klubbens arrangemang, det saknas inte medlemmar som betalar sin medlemsavgift, det saknas inte heller pengar för att genomföra programverksamheten – det saknas helt enkelt bara någon som vill göra jobbet!
Att i det läget ens antyda att de som ändå måhända vill ta på sig ett styrelseuppdrag för att se till att jazzmusiker – oavsett kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning eller religiös övertygelse – också i framtiden får någonstans att spela och att vi som bor på landsorten också kan få höra god jazzmusik framföras live, inte bara ska slita just för detta utan att också samtidigt behöva fundera över vilket kön de olika jazzmusikerna har – eller vill ha, eller vilken religion de tillhör, fundera över om publiken har ”rätt” sammansättning och om de som jobbar med att ställa iordning spelplatsen eller servera i pausen fyller alla tänkbara krav på etnisk fördelning och att alla HBTQ-krav är tillgodosedda!
Är det någon som tror att det kommer att bli lättare att rekrytera människor till föreningslivet vare sig det gäller jazzarrangemang, kammarorkesterföreningen, eller frimärkssamlarna om det inte räcker med att de brinner för just sitt ämne utan att de också ska tänka på allt detta!
Är det inte dags att vi sansar oss och inte spelar Sverigedemokraterna i händerna ytterligare?
Varje år utbildas ett 60-tal nya unga briljanta jazzmusiker från landets musikhögskolor. Var ska de spela när landsortens alla jazzklubbar försvinner? För vilka ska de spela när landsortens vithåriga publik gått ur tiden? Tror någon att det räcker med Fasching, Nefertite, Crescendo och några till för att ge alla dessa unga jobb? På de frågorna borde energin läggas!
Låt de som gillar att spela och att lyssna på jazz ägna sig åt just det och förhoppningsvis få det att fungera. Låt politiker och uppfostrare se till att de önskvärda och politiskt korrekta jämställdhetssträvandena på alla områden kommer det uppväxande släktet till del – på, och med, allvar, så kommer vårt samhälle att bli ett bättre sådant. Inte genom att försöka få ett redan sargat föreningsliv att sköta samhällets uppgifter.
JAZZ!

JAZZ
Ur en Paristidning 1919
”Till jazz hör ett särskilt kapell om man så får kalla det, ty civiliserade musikinstrument äro oförmögna att åstadkomma den primitivitet och det vilda furioso som höra tillsammans med den. Påpassliga impressarier har därför i Sydamerika sammansatt en mängd jazzkapell och importerat dem till Paris.
Man tänker sig en hop negrer med väldiga kopparkastruller, trummor, kastanjetter, biltrumpeter, sirener och liknande larminstrument. Därtill två kineser med ett slags trumpeter.
Dansparen gruppera sig på parkettgolvet. Plötsligt ljuder en alarmsignal som ur en ångvissla, och spektaklet går löst. Det är ett dunder och brak, ett gnisslande och vrål, så att man tror att taket skall ramla ned. Men i allt detta är dock en viss primitiv rytm omisskännlig. Paren vända och vrida sig, som gällde det att få alla lemmar ur led, för att slutligen snurra omkring i en vild virvel. Då och då smälla skott med lösa patroner, elektriska larmsignaler sättas i rörelse tills plötsligt det hela slutar upp med ett enda ryck, efterföljt av en gnällande flöjtton som final.
Belysningen dämpas till halvdunkel och dansparen sjunka utmattade ned i bekväma fåtöljer, medan arrangören ropar: ”En kvarts timmes paus”!
Så förfriskar man sig med champagne eller whisky och soda, äter persikor eller malagadruvor, och om en kvarts timme äro de nya dansparen på benen och spektaklet går löst på nytt.”
....kunde nästan beskriva en happeningafton med Lasse Werner, eller hur.....


"Oh, that POOOR woman!"

Det gick inte att ta miste på en viss sarkasm i Maati Rehors röst när hon illustrerade vissa effekter av en många gånger kanske överdriven nit när det gäller jämställdhetssträvanden.
Där fanns också ett uttalat ointresse för frågan från såväl finskt som danskt håll och även i viss mån norskt. I Danmark var denna debatt stark på 80-talet. Samtliga länder var representerade i vår lilla diskussionsgrupp. Man hade egentligen svårt att förstå svenskarnas dramatiska fixering vid denna fråga. Bland annat invände i konferensens slutskede Nanna Rohweder från Danmark mot det bildurval som Karin Sävström från Fasching/Stockholm Jazz Festival så starkt betonade i ett exempel med en jazzmusiker som hade lämnat ett urval av promotionfotos för annonser och affischer. Ett par av dessa var mycket traditionellt sexiga fotos som man ”naturligtvis valde bort”. Nanna kunde inte förstå den inställningen eftersom den visade bristande respekt för att det sexiga kanske var en del av artistens akt. Eller som Matti Rehor från Finland uttryckte det: ”Artisteri har ingenting med kön att göra!”
Är jämställdhetssträvandena något specifikt svenskt?
Ja, den frågan ställde jag mig faktiskt när jag deltog i den konferens som anordnats av de nordiska jazzförbunden plus svenska IMPRA: Europe Jazz Balance (Nordic Pilot) den gångna torsdagen och fredagen i Stallet, Stockholm.
Själv minns jag mitt elevarbete på dåvarande RMI (Nu Berghs) som var ett uppdrag från Socialdemokraterna att utforma en jämställdhetskampanj där jag bl.a. gjorde ett ”J” med en uppåtriktad pil i den korta änden i form av ett påbudstrafikmärke. Detta var på 60-talet! Det är därför egentligen inte så märkligt om jag känner detta som ett ganska uttjatat tema vid det här laget. Jag brukar visserligen vara rätt uthållig i de flesta sammanhang, men just här känner jag ibland att det blir lite väl upprepat.
Visst kan man förvånas över att det tycks ta sådan tid att få till stånd något så självklart. Minns från mitt första jobb i början på 70-talet då vi just flyttat till Mariefred. På företagets lager arbetade ett äkta par. De var ungefär jämnåriga, duktiga och arbetsamma och gjorde exakt samma jobb. Eftersom jag utöver exportansvaret också skötte bokföringen (det var ett litet företag med en ekonomisk ägare....) kunde jag inte låta bli att förundras över varför deras löner såg så olika ut. Och frågade rent ut vid en kaffestund. Frun svarade att det var facket som var orsaken till att hon aldrig skulle kunna få samma lön som sin make! Den gången fick min uppfattning om LO och Socialdemokratin en rejäl törn. Det var ju inget annat än ett prakthyckleri man ägnade sig åt. Om man hade den politiska uppfattningen att det skulle råda jämställdhet mellan könen och ”lika lön för lika arbete” etc. är det ju egentligen skamligt att partiet som haft regeringsmakten i Sverige under huvuddelen av tiden efter 1930-talet, inte lyckats genomföra en så central tanke på alla de åren!
Men här handlade det om JAZZ! Och visst kan man ställa sig frågan varför jazzmusiker av det kvinnliga könet inte uppmärksammas eller ”kommer fram” lika starkt som deras manliga kollegor? I grunden är det en obegriplig situation men den manifesterar sig inte bara inom jazzen utan minst lika mycket när det gäller t.ex. lagidrotter. Vilken uppmärksamhet fick t.ex. det svenska damlandslaget i bandy som under sex obrutna år blev världsmästare jämfört med herrarnas final i SM? Det är ganska talande.
Är det publikens önskan om en gladiator, en domptör, en våghals som gör att intresset för kvinnor som jazzmusiker är lägre? För vi vet ju att de kan. Och det är egentligen bara genom att visa att de kan, som de så småningom kommer att uppnå en mer jämställd situation på alla plan. Är det för att kvinnor tenderar till att vara lite tillbakadragna i offentliga sammanhang? Är de för timida på scenen? Jag sa en gång till en av våra allra bästa saxofonister att hon inte skulle smyga och viska till medmusikanterna utan tala högt och inkludera publiken i det interna samtalet. Vi talar under konferensen mycket om att inkludera! Det gäller alltså båda riktningarna.
Barbara, 22, från Esthers Orkester användes som exempel i ett av passen. Barbara sa: ”Vi gör inga solos. Solos tar för stor del av konserter. Vi är en organism”.
Senare kröp det fram att de gärna vill göra solos men kan inte tillräckligt bra!
Det blev mycket tänkvärt sagt under de båda dagarna. Enligt introduktionen skulle det hela handla om ”hur” vi ska gå tillväga. ”Om” och ”varför” tar vi en annan gång!
På Svensk Jazz’ hemsida beskrivs konferensen så här: en konferens fylld av inspiration, erfarenhetsutbyte och praktiska tips för jazzarrangörer som vill arbeta normkritiskt.
Och namnet Europe Jazz Balance: är ett nordiskt samarbetsprojekt mellan Riksförbundet Svensk Jazz, Norsk Jazzforum, Jazz Danmark, Jazzliitto i Finland och Impra.
EJB vänder sig i första hand till arrangörer och producenter inom jazzområdet och fokus kommer att ligga på normkritiska perspektiv och jämställdhetsfrågor.
Eftersom detta var en konferens för arrangörer så var det väl egentligen sådana som skulle befolkat publiken i mertal. Men vid en enkel koll av deltagarlistan fann jag egentligen att bara runt 22 av de 52 deltagarna kunde hänföras till arrangörsledet. Bara ett tiotal från vad jag karaktäriserar som ”vanliga lokala jazzklubbar”. Övriga deltagare kom från de olika arrangerande förbunden, några större jazzfestivaler, några av de stora jazzplejsen (Fasching, Victoria), som lever långt från den verklighet som de lokala och ideellt drivna jazzklubbarna lever i.
Detta märks också i samtalen. Skönt var det därför att höra att våra nordiska grannar tycks ha större förståelse för denna verklighet.
I Danmark har man anordnat ”JazzCamp for piger” som varit framångsrika. Flickorna har uttalat att det var lättare att koncentrera sig på musiken när det inte var några pojkar med eftersom de annars bara skulle ha retats och jagat runt.
Påminner mig om 50-talet som verkligen var männens värld i jazzen! ”Om vi hade flickor med i klubben, måste vi inrikta oss på att vara trevliga och underhållande mot dem, och då skulle vi inte ha tid över att koncentrera oss på musiken” resonerade man i Jazz Society!
Konferensen avslutades med en paneldebatt där Svensk Jazz’ generalsekreterare Karin Inde ställde frågan (ur arrangörsperspektiv) om vi ska tillfredsställa publiken?
Tomas Olsson från Jazz i Malmö svarade att de får större publik med ett avant garde-arrangemang än de får med ett mainstreamband.
En annan berättigad fråga från publiken: Ska vi fördela de pengar vi får 50/50 mellan könen trots att 80% av utövarna (inkl. publiken. MW:s tillägg) är män och bara 20% kvinnor? Svaret frågaren fick var förvånande nog att visst ska man göra det. Alltså kvinnor i jazzen ska kvoteras in! Något som ännu inte ens på allvar diskuteras i andra sammanhang. Det är ju så att även om det inom jazzen råder mansdominans idag så är förhållandet det motsatta inom t.ex. kammarmusiken. Ibland måste man tänka lite längre.
Ibland upplever jag den svenska jämställdhetskampen som lite militant. Som någon sa: kvinnor är ingen minoritet och finns det två kulturgrupper så består de av både kvinnor och män. Konferensen handlade mycket om att tänka utanför och kliva ur boxen. Men: ”genderfokusering har blivit en egen box” som många istället fastnat i. Kanske kan det spela in att av de 12 föreläsarna/paneldebattdeltagarna så var bara tre män! Av de 52 i publiken så var 22 män (varav fyra runt de 65). De 30 kvinnorna var till absolut övervägande delen unga, vilket i och för sig inger hopp om framtiden, men det återspeglar inte den arrangörsverklighet som landets jazzklubbar utanför storstäderna upplever idag.
Förra årets nordiska jazzkonferens i regi av Statens Musikverk ställde frågan ”Har Jazzen ett kön?”. Årets konferens handlade möjligen om att förmå arrangörer att tänka normkritiskt vid bokningar (d.v.s. engagera fler band med kvinnliga medlemmar), möjligen om att man som en följd av normkritiskt tänkande vid bokningar skulle nå en bredare och större publik. Konferenssyftet kändes lite oklart på dessa punkter.
Jag försökte mig på att gissa vad syftet med konferensen egentligen var. Vad de behagliga orden egentligen betydde.
Kom fram till att det främsta syftet var: Hur når vi en bättre könsfördelning inom jazzens värld. Som jag ser saken är svaret på den frågan inte arrangörsrelaterat alls. Det handlar om en beteendeförändring som ska till redan från skolåldern. Som Lars Winther från Danmark sa: ”Det är lättare att få in 13-15-åringar i jazzen än 15-17-åringar”. Arrangörer ska se till att deras publik bjuds god jazz. Inte fundera över om det är kvinnor eller män som serverar den. Skräckexempel refererades i mellansnacket: ”Tyvärr måste jag säga nej till att boka er eftersom ni bara är män i orkestern”, ”Tyvärr måste jag säga nej till att boka er eftersom jag också förra månaden hade ett band med bara män så måste jag nu ha ett kvinnoband.”
Det sekundära syftet gissade jag var: Hur bygger vi publik genom normkritiskt agerande och tänkande.
Här tror jag att ett embryo finns till verklig framgång. Flera deltagare och föreläsare talade om nya arenor. Svensk Jazz har lanserat Jazzify som ett verktyg för att finna nya mötesplatser mellan musikanter och publik. Tanken är god. Men det borde handla om mer avancerade arrangemang likt Flash Mobs. Att bara flytta jazzklubbens ordinarie åldersstigna publik till en annan lokal är knappast befordrande för syftet.
Nu längtar jag till att nästa års konferens ska handla om jazz!

"Allt ska tas ifrån mig!" säger Alice Babs!

För så är det ju! Allt har tagits ifrån Alice! Bara för att hon fick en stroke och hamnade på äldreboendet Sjötäppan i Saltsjöbaden. Allt togs ifrån henne: hennes hem, hennes tillhörigheter och hennes vänner!
Hon låstes in på sitt rum utan möjlighet att kommunicera med sina vänner för att till slut helt sonika rövas bort till okänd ort. Allt för att förhindra kontakt mellan Alice och en vänkrets som måhända kunde hjälpa Alice att få sina rättigheter tillgodosedda.
Historien om detta kan ni läsa i mina tidigare blogginlägg ( och här ) och på Ann Allans och Anna-Lena Lodenius bloggar.
Igår sändes ”Dokument Inifrån” – ett skrämmande dokument om hur en försvarslös människa i vårt samhälle idag kan berövas sina tillhörigheter, sin värdighet och sina rättigheter! Allt med myndigheternas benägna bistånd. SVT har av naturliga skäl valt att låta sitt program undvika den känsliga bakgrunden till varför Alice Babs hamnat i denna oförtjänta situation. Men varje tittare med normal fattningsförmåga, måste givetvis ställa sig den relevanta frågan: Varför? Varför har denna självgoda förvaltare tillsatts? Varför har tingsrätten valt att använda sig av den mest långtgående formen av förvaltarskap, motsvarande en ren omyndigförklaring? Varför har inte tingsrätten handlat enligt Domstolsverkets regelbok och låtit Alice själv komma till tals innan förvaltare tillsattes? Läs Alice eget överklagande till Hovrätten av förvaltartillsättningen! Trots detta välformulerade dokument fick hon inte höras muntligen inför tingsrätten, eftersom den gode man som temporärt tillsatts försäkrade att Alice Babs inte begrep vad saken handlade om! Döm själva!
Vi har här en världsstjärna, ett nationalhelgon, en hovsångerska, en hela folkets älskling sedan generationer – Alice Babs!
Nu efter en stroke, fjättrad vid sängen på okänd ort får hon inte ens träffa sina allra närmaste och äldsta vänner! Man måste fråga dottern Titti Sjöblom om lov för att få hälsa på henne. Och den ynnesten har bara givits några få väl utvalda och kontrollerade personer. Dock ingen av Alice egna närmare vänner.
Media har varit ovilliga att ta upp denna tragiska situation. Det kan man möjligen ha viss förståelse för eftersom det är en känslig historia som involverar högst personliga och familjära förhållanden och dessutom en livsperiod och en sjukdomssituation man ogärna vill klampa in i.
Men de av Alice’s vänner som reagerat på denna isolering har försökt visa på det oacceptabla i åtgärderna från barnens och den utsedda förvaltarens sida och att visa att också de myndighetsinsatser som hittills gjorts, mer har haft andras bästa för ögonen än Alice’s egna.
Efter att Alice fick sin andra stroke och hamnade på äldreboendet Sjötäppan i Saltsjöbaden, såldes hennes hem och hennes tillhörigheter skingrades.
Allt utan att Alice hade en aning. Hon och hennes make hade upprättat ett inbördes testamente som innebar att den överlevande skulle sitta i ”orubbat bo” – en term som har stark och definierad betydelse för människor i Alice generation. För henne innebar den att det var hon som ägde hemmet, inventarierna och övriga tillgångar. Det var hennes sak att avgöra vad som skulle ske med allt detta.
När hon flera månader efter det att försäljningen skett fick vetskap om detta blev hon ursinnig! Det var hon som hade rätt att förfara med sina tillhörigheter som hon ville – inte någon annan! Hon var vid det tillfället ännu inte satt under förvaltarskap. Hennes ilska var berättigad och oerhörd.
Alice bönade och bad en god vän att sätta henne i kontakt med en advokat, vilket skedde. Advokatens uppdrag - som han fick av Alice och ingen annan - innebar att ta reda på hur försäljningen av lägenheten kunnat ske utan Alice medverkan och att ta reda på vad som hänt med Alice övriga tillhörigheter och tillgångar. Detta uppdrag hann advokaten endast till del fullfölja innan den då nytillsatta förvaltaren som första åtgärd, satte stopp för hans vidare uppdrag. Ett uppdrag som förvaltaren sedan vägrat betala advokaten för, trots att uppdraget var givet av Alice då hon ännu var fullt myndig.
Barnen lät modern behålla ett minimum av egna ting till sitt rum på äldreboendet. Inte ens sin fina ljudanläggning och storbildstv med dvd-spelare fick hon med sig! Möjligen har hon nu fått tillbaka dessa sedan bl.a. jag flera gånger påpekat att Alice har kunnat lyssna på musik och titta på gamla filmer endast tack vare att två vänner ställde en cd- och en dvd-spelare till hennes förfogande. En dag dumpades dessa apparater utanför vännernas dörr, varför vi förmodar att hon nu fått tillbaka sina egna.
Vårt fokus har hela tiden legat på det absurda i att låsa in Alice Babs och förhindra att hon kan och får ha kontakt med sina närmaste vänner vare sig på telefon eller genom besök.
Att en god vän som Jan Malmsjö inte tillåts att lämna en blomma till henne, ens genom personalen visar att vi har ett äldreboende vars personal inte längre styrs av professionalism och sunt förnuft! Och en situation som inte är baserad på beprövad vård av människor med en eventuell demensdiagnos.
Men har media visat något intresse av att gräva vidare i detta? Nej! Visst – det är en komplicerad och minerad situation. Men är det tillräcklig grund för att stillatigande acceptera att enskilda personer utsätts för den typ av övergrepp Alice Babs har fått utstå?

Istället ägnar man sig åt att okritiskt återge glada försäkringar om att ”Mor mår mycket bättre, äter bättre, sover bättre och svarar bättre på rehabiliteringen. Det spelas mycket musik hos Mor och när Ehrling tar fram sin gitarr och vi sjunger, blir Mor så lycklig”.
Vi har alla förstått att Alice är en person som värnar om sin integritet. När hennes dotter Titti medverkade i TV-programmet ”Fråga Doktorn” under rubriken ”att bli mamma till sin mamma”, tog Alice mycket illa vid sig. Men det skulle bli värre! I slask- och kvällspress och på internet har dottern sedan ägnat sig åt att sprida uppgifter om sin mors demens med detaljerade beskrivningar av situationer, till stöd för sina uppgifter.
Men medan Alice’s vänners agerande hela tiden handlat om att låsa upp dörren till Alice’s rum och att nå en situation där hon själv kan och får avgöra vem som ska få komma in till henne, så talar Titti Sjöblom om att hennes mor är dement! Och att vänner inte är vänner om de inte finns i moderns telefonbok!
Visst kan det förhålla sig så att det finns en diagnos. Även om de fakta som fram till i påskas framkommit till Alice nära vänner och utalanden från hennes egen tidigare läkare inger tveksamhet, så – visst kan det finnas en sådan möjlighet.
Men – säger jag då! Och?
Vad har det att göra med att hennes dörr låstes och att hon förts bort till okänd ort så snart det kom myndighetsbeslut på att hon faktiskt själv har rätt att avgöra om hon vill ha besök av någon? Vad har hennes ev. sjukdom att göra med att hennes allra närmaste vänner inte ens får tala med henne på telefon?
Istället för att okritiskt återge vad Titti Sjöblom påstår, borde tidningarna ställt just den frågan: vad har hennes demens att göra med att Alice inte får ha kontakt med sina närmaste och trognaste vänner? Varför får inte Jan Malmsjö – som väl knappast kan räknas in i begreppet ”stalker” – ens lämna en blomma? Är detta förfarande i överensstämmelse med beprövad demensvård?
Varför dras rullgardiner ner och stängs fönster när människor sjunger för Alice? Varför polisanmäls de vänner som gjort precis allt det som kärleksfulla barn istället borde gjort för sina föräldrar, men inte gjorde? Det är dessa frågor pressen borde ha ställt!
Jag säger återigen som Alice bästa vän sade: "Alice förtjänar inte detta!"

50 år sedan jazzmusikernas självständighetsförklaring – EMANON!

EMANON föddes i en av de mest turbulenta perioder som svenskt kulturliv har upplevt. Efterkrigstiden exploderade fullkomligt i kreativitet. Allt var möjligt och en känsla av att det aldrig mer skulle bli krig hade infunnit sig. Säkerligen besläktad med "the roaring twenties" efter första världskriget.
Det kom också att bildas ett pedagogiskt utskott som under ledning av basisten Kurt Lindgren anordnade banbrytande seminarier. Liksom också ett storband som så småningom kom att ledas av amerikanen George Russel.

Så här skriver jag i ett kapitel i boken "Lasse Werner – en lycklig skit" om Lasses engagemang i EMANON:
1963 startades därför den statliga konstnärsstipendienämnden som av sitt första anslag om 600.000 kronor lät närmare 100.000 kronor gå till jazzmusiker och -kompositörer. Staten införde också ”statliga konstnärslöner” på livstid. Den förste jazzmusiker som fick denna förmån var Lasse Gullin.
Förmodligen som en följd av SJR:s initiativ med stipendiekonserterna började också de utövande musikerna se över sina möjligheter att påverka och öka antalet spelmöjligheter och -tillfällen och att samtidigt få en större kontroll också över kostnader och intäkter kring spelningarna.
Våren 1963 bildade därför ett antal Stockholmsmusiker föreningen Emanon (anagram för No Name). Tanken var främst att fungera som en arbetsförmedling för jazzmusiker, men även konsertverksamhet stod tidigt på dagordningen. En arbetsgrupp bestående av Lasse, Gugge Hedrenius, journalisten Göran Leijonhufvud, musikproducenten Gunnar Lindqvist och Kajsa Pehrsson fick i uppdrag att dra upp riktlinjer för verksamheten. Under åren 1963-65 gavs en mängd konserter i Emanons regi, främst på Moderna Museet.
Lasse, som enligt Stu Hamers berättelse från Tysklandsturnén visat prov på administrativ talang och förmåga, valdes till föreningens ordförande 1964 då han efterträdde den förste ordföranden Gunnar Lindqvist som dock kvarstod i styrelsen.
Lasse skriver i ett programblad att beslutet att ”vända på steken” och själva anordna konserter och fixa speltillfällen markerade en vändpunkt för jazzmusikernas verksamhet i Sverige. Musikerna tog över från ”icke-musikerna”. Med avsikten att presentera konstnärligt högtstående svensk jazz av alla kategorier.
Den 1 maj 1963 demonstrerar jazzmusikerna i Stockholm under parollen ”Respektera Jazzmusiken”.
Emanoninitiativet rönte snabbt stort intresse. En sådan samlad aktion av jazzmusiker ingav respekt även från sådana delar av samhället som tidigare ställt sig avvisande till jazzens inkluderande i det allmänna kulturlivet.
Verksamheten hade säkert aldrig kunnat få den flygande start den fick, om inte Moderna Museet och Sveriges Radio hade varit så aktivt understödjande. Museet genom att erbjuda sin stimulerande konsertmiljö och en entusiastisk och outtröttlig personal. Radion genom att spela in den första säsongens samtliga fem konserter vilket innebar ett avgörande ekonomiskt tillskott för genomförandet.
Konserterna på Moderna Museet innebar inte bara något helt nytt utan också att jazzen nådde en helt ny publik. En publik på flera hundra personer var jazzmusiker inte vana vid.
En som starkt bidrog till att jazzen fick denna nya arena var chefen för museet, Pontus Hultén. Pontus såg tidigt de nya trenderna med olika gränsöverskridanden inom de olika konstformerna och gav denna utveckling ett hem i Moderna Museet.
När Lasse fanns på Pistolteatern, var Pontus ofta där, och överhuvudtaget blev Pistolteatern i flera avseenden en vagga för utvecklingen på Moderna Museet. En av de aktivaste på Pistolteatern var konstnären Öyvind Fahlström som kom att bli en av våra internationellt mest lysande konstnärer. Anders Wahlgren berättar också om besök av Andy Warhol och andra storheter på Pistolteatern.
Med Emanon blev den moderna jazzen, som dittills mest funnits på jazzklubbar och i rökiga källare, erkänd som konsertmusik framför en sittande publik. Man kan säga att den samtida Gyllene Cirkeln var en slags övergångsstation till denna nya respektabilitet för jazzmusiken.
Bertil Sundin skrev i OJ om denna utveckling som var på gott och ont:
"Jazz är konst menar man och skall tas på allvar. Och så glömmer man leken för värdigheten. Det är rätt beklämmande att se hur jazzen i sin strävan efter att bli fin och kulturellt erkänd antagit allt fler av de puritanska och moraliserande värderingar den en gång revolterade emot, och hur den också, som någon framhållit, håller på att 'degenerera till en konstform' ".
När Lasse Gullin spelade på några Emanon-konserter våren 1964 så var det de första han någonsin gett i Stockholm, trots att han då redan var ett av våra stora namn inom jazzen ute i världen.
Emanon ordnade också i samarbete med ABF och Musikerförbundet, en tremånaderskurs. Detta var resultatet av ett pedagogiskt utskott inom Emanon, vilket leddes av Kurt Lindgren. Ett av utskottets arbetsfält var att ”undersöka hur man hos dagens och morgondagens ungdom bäst ökar förståelsen för och upplevelsen av olika musikformer.” Det var själva musikförståelsen man var ute efter. Precis det som Lasse också eftersträvade i sin ”undervisning”. Också Bertil Sundins doktorsavhandling om barns musikaliska skapande låg till grund för utskottets arbete.
Organisationen fick ekonomiskt stöd från SKAP och Stockholms stad.
1963 väcktes för första gången en motion i stadsfullmäktige i Stockholm om anordnande av en jazzfestival. Motionen bifölls och Emanon fick uppdraget att genomföra festivalen 1965.
Men redan 1964 ansvarade Emanon för ett par jazzkonserter under Stockholms Festspel.
Emanons verksamhet blev dessvärre inte så långvarig utan lades ner redan efter några år.
Skälen till detta var säkert fler. En organisation av Emanons slag, som växte och fick ett såpass kraftigt genomslag krävde ett ambitiöst och engagerat arbete för att också driva verksamhet kontinuerligt och det gick väl inte alltid att kombinera med musikernas önskan om att få ägna sig åt att spela jazz snarare än att sitta vid skrivbord.
Men man kan också förmoda att Emanon blev en injektion på många sätt. Tanken var ju från början att skapa arbetstillfällen för musikerna och det gjorde man så framgångsrikt att behovet av Emanons insatser på området faktiskt försvann. Andra arrangörer hade fått upp ögonen för jazzen som publikdragare och därigenom ökade helt enkelt speltillfällena.

Medverkande musiker var Lasse Werner på piano, Bengt Ernryd trumpet, Rolf Ekelund kornett, Jan Bark, Folke Rabe, Olle Orrje tromboner, Rune Pettersson sopransax, Christer Boustedt altsax, Kurt Lindgren och Sven Hessle kontrabasar och Jan Carlsson slagverk. Även den norska sångerskan Karin Krog medverkade.
I programbladet står att läsa: ”Om någon under styckets gång känner sig manad att läsa högt ur programmet, så varsågod!”. Så skedde också vid några tillfällen.
Innan publiken så avtroppade uppmanades vi alla att ”bliva vänner med våra sopor”!
Någon frågade under kvällen varför Moderna Museet slutade med dessa konserter. Kanske berodde det på följande historia berättad av Janne Carlsson:
Otto Donners trumpet har tystnat.

Otto blev 73 år.
Otto föddes i en gammal finsk akademiker- och industrifamilj och fadern hade nog helst sett sin son som efterträdare på chefsstolen på Tampella. Men så blev det inte.
Istället kom han att bli en egensinnig, originell och drivande trumpetare, kompositör, dirigent och producent.
Tillsammans med musikkritikern och producenten Atte Blom och jazzmusikern Christian Schwindt startade han 1966 skivbolaget Love Records, vars andra utgåva var LPn ”Lars Werner och hans vänner”. En av de intressantaste jazzskivorna från den epoken. En kuriositet är att skivan också innebar debut för den nu hyllade amerikanske saxofonisten Dave Liebman. Gänget (Lasse Werner, Otto Donner, Christer Boustedt, Dave Liebman, Göran Östling, Sven Hessle och Janne ”Loffe” Carlsson) gav också i Kungsträdgården en spektakulär konsert där musikanterna kom vandrande tutande och trummande från varsitt hörn av parken för att samlas hos Lasse på scenen. Lasse som med en gaffel angav takten mot en ölburk och glatt kommenterade kompisarnas insatser och vandring.
Bandet (dock utan Dave) spelade också på Pistolteatern, i Göteborg, i Södertälje och gjorde också en skolturné i Västmanland.

Om vad Lasse betytt för Otto och hans musik berättade han:
Det jag först vill säga om Lasse är att det finns få personer som har inverkat så mycket på min musikaliska syn och min syn på mitt arbete som tonsättare och överhuvudtaget min inställning till hela den här verksamheten som innebär att spela jazz – som Lasse. Folk kallar det för improviserad musik, men jag vill kalla det jazz.
Det var också en av orsakerna till att Lasse och jag kände en sådan frändskap, för vi baserade oss på bebopen. Det var den som fyllde våra liv. Och det märktes.
Samtidigt så fick jag av Lasse detta att man inte ska pina fram saker genom att repetera, utan saker föds av sig själv. Min inställning till hela repetitionsarbetet, hela inställningen till att prestera saker, den har jag fått av Lasse. Mycket av det som spelas idag är prestationsjazz. Om man är snabb i fingrarna eller något sådant. Uttrycket hamnar på efterkälken. Medan Lasse alltid var ute efter uttrycket, vad saker betydde. Det var väldigt viktigt.
I en intervju med Juhanni Aaltonen i Musikertidningen stod det att Otto Donner är ett speciellt fenomen i finsk jazz, för han luktar jazz. Och det var inte illa menat utan det betyder att överallt så märks sambandet med bebopen.
Men Otto Donner blev så mycket mer: dirigent vid Finska rundradions teateravdelning, Chef för underhållningsavdelningen och mellan åren 1970 och 74 ledde han Akademiska Sångföreningen m.m.
Häromåret utgavs en box med 8 CD-skivor som väl speglar alla Ottos olika musikaliska äventyr!

När jag träffade Otto sista gången för två år sedan i hans studio i Ekenäs och i hans hem i Jomalvik var han fullt engagerad med att producera en invigningsmusik inför avtäckandet av ett Helene Schjerfbeck-monument i Ekenäs. Han gjorde en komposition med alla länets kyrk-, gårds- och vällingklockor som genom utplacerade högtalare runt det nya minnesmärket välkomnade den nya klocka som ingick i monumentet, var och en från sitt faktiska väderstreck.


Lyssna på Alice själv!
"Tänk att stänga glädjen ute!"

Annars måste jag ge er credit för att ni lyckats väl med att få svenska oväldiga myndigheter att helt dansa efter er pipa. Men inte är det för att er Mor ska ha det bra på sin ålders höst ni har gjort detta, det är det inte längre någon som tror.






