Mats Werner

Upptäckte att denna magnifika inspelning av Yesterday med Zarah Leander finns på YouTube!
Lyssna och njut!

Utsökt sångare, smakfull pianist som rör sig i en spännande klangvärld."

Gustav var en fantastisk upplevelse som med stor själklarhet intog scenen och klaviaturen tillsammans med sin basist och trummis. De tre gav oss ett par prov på Gustavs jättespännande musik. Och GLAD var han hela tiden!

 

Meta Roos svänger!

Att läsa om litterära mord hör till mina dygder. Deckarlitteraturen kom till mig med fadersspermien. Till de absoluta favoriterna hör Jan Mårtenssons böcker om den lätt lönnfete antikhandlaren Johan Kristian Homan.

Sedan något år är jag med i Homan-sällskapet och deltog i lördags i en vandring med Jan Mårtensson som guide. Vandringen startade vid Sankt Göran och Draken vid Köpmantorget i Gamla stan. Där fick jag veta att den Homanska takterassen finns! Där de snustorra Dry Martinisarna intages alltmedan den silkeslena siameskatten Cleo de Mérode stilla spinnande blickar ner från barockskåpets krön. Jag såg den till och med! Och banne mig var det inte någon som hördes viska tyst: "Martini"!


Här berättar Jan Mårtensson vid Köpmangatans mynning var Dry martinin intages!

Vi vandrade vidare mot Tessinska palatset som spelar en stor roll i årets Homan-deckare. En av fördelarna med Jan Mårtenssons böcker är att man alltid lär sig något nytt. Är det inte ett sjuherrans gott recept på en Tschinuski-tårta så är det något om någon plats eller något hus eller någon företeelse i Sveriges historia.


Jan Mårtensson berättar om Tessinska Palatset som spelar en stor roll i årets bok.


Och som Jan Mårtensson själv påpekade. Morden sker alltid mellan kapitlen! OCH visserligen beskrivs Homan som "lätt lönnfet" men han har inga alkoholproblem (än), han behöver inte hinna till dagis och han har inga problem i äktenskapet elle är skild.


Här närmar vi oss Brända Tomten - en av Gamla Stans oaser.

Vid den efterföljande "lunchen" - eller rättare sagt i väntan på denna - framfördes dock kraftiga önskemål från flera av sällskapets medlemmar om att denna s.k. fästmö som Homan har uppenbarligen själv borde falla offer för ett slutgiltigt öde. Vare sig hon är särbo eller lambo (Lagom Avstånd Mellan Bostäderna) med Homan tillför hon endast gnäll och borde kunna kosta på sig lite beröm någon gång!


Redan under min tid som Stockholmsguide i början av 60-talet då jag själv ofta ledde vandringar i Gamla Stan, var just Brända Tomten en absolut favorit. Platsen har en säregen känsla och identitet.


Dock fick vi veta vad nästa års bok kommer att handla om men beroende på verklighetens utveckling var det ännu oklart om den skulle komma nästa år eller senare. "Lunchen" gav annars ett gott uppslag för Vår Store Författare (VSF) vilken titel Jan Mårtensson uppbär i Sällskapet.

Plötsligt - mitt emot huset där konstnärerna Cajsa Holmstrand och Einar Höste bor och har sin ateljé - fann jag detta skyltfönster fullt med vippmotorer med Cajsas geometriska figurer på. Dessa motorer hade jag nöjet att leverera till henne för några år sedan då hon gjorde en installation med 1000 st av dessa vippande figurer i fyra olika färgställningar på Konstakademien. En manifestation av "Rörelse i Konsten".

Meningen var att denna skulle intagas under Stortorgskällarens valv. Vi anlände alla i tid och bänkade oss förväntansfullt runt borden. Ännu en halvtimme senare var vi förväntansfulla om än med viss beslöjning. När en timme gått var i vart fall jag och några andra tvugna att avvika till andra engagemang då vi insåg att även om vi stannat några minuter till hade vi tvingats slänga i oss maten utan någon njutning.

Det hela började med ett lätt agiterat meningsutbyte med den enda servitiris som skulle sköta oss 40-talet gäster i valvet som vägrade att dela upp notan. Jag som undervisat i turistservice bleknade bara jag hörde hur fjärran från servicekänsla denna flicka befann sig. "Vi gör inte så" eller "Vi kan inte göra så"! Vad är det för dumheter! Hur etablissemanget sköter sin bokföring har inte vi som gäster något med att göra, men det är banne mig vårt perogativ som gäster att bestämma hur vi vill betala. I varje annat land hade frågan från gästerna inte föranlett ens ett höjt ögonbryn utan servitirisen hade givetvis räknat ut för varje gäst och tagit in betalningen. Hur hon sedan stämplar in det i restaurangens kassa är oss totalt likgiltigt. Men viljan fanns inte!

Trots att maten var förbeställd sedan länge, började hon istället att på nytt ta upp beställningar!

När vi väntat länge nog på maten kom hovmästaren ner och beklagade men nu var maten på gång! Han skyllde på att det blivit fyra gäster utöver de ursprungligen beställda!

Ordet "nu" visade sig emellertid ha en helt annan mening än det har för oss vanliga svenskar. Kanske hade det sina orsaker (ja, jag vet nu tassar jag på minerad mark). Men detta "nu" gällde på nytt när jag efter ytterligare halvtimme meddelade att jag skulle avvika. "Men maten kommer nu" påstod han. Jag vet inte om han var mer sanningsenlig den gången än den första för jag avvek!

Jag hade dessförinnan uppmanat VSF att han likt Strindberg borde ha utbrustit mot hovmästaren:

"Vi ses i min nästa bok - din jävul"!

Sa jag vad restaurangen heter (som ni kan glömma)?

S T O R T O R G S K Ä L L A R E N !

Vilken lyx!

Här sitter jag i en liten biosalong som tar 14 personer alldeles för mig själv. Längst bak en gradäng med två bänkrader bekväma skinnfåtöljer. Jag sitter på den främre, nära telefon med direktkoppling in till projektorrummet plus kontroller för ljud och ljus.

Salongen ligger på 6e våningen i Filmhuset i Stockholm innanför Filminstitutets stabs- och produktionsstödskontor. Den heter "Julius".

Framför mig en rad med tre fåtöljer med fotpallar av samma slag som Ingmar Bergmans läsfåtöljer på Fårö som nu säljs på auktionen efter honom.

Ingmar Bergman har alldeles säkert själv suttit i dessa stolar.

Anledningen till denna upplevelse är att jag ska kunna identifiera musik som finns på en gammal ljudinspelning med min bror Lasse och hans vänner som ingen vet ursrpunget till. Vi vet vilka som spelar och att det är filmmusik. Vi har också kunnat utesluta ett antal filmer. Återstår två:

”För vänskaps skull” av regissören Hans Abramson och ”Miss och Mrs Sweden” i regi av Göran Gentele.

Jag har också tiggt mig till en visning av en kortfilm, ”Hej” av Jonas Cornell (faktiskt hans första film tror jag) och en gammal kortfilm av regissören och författaren Martin Söderhjelm som heter ”Nattkörning”.

Samtliga dessa filmer förvaras normalt nedfrysta i Filmhusets källarvalv men har nu hämtats upp och tinats för att visas bara för mig! Ni anar inte vilken lyxkänsla detta inger.

Att jag ville se ”Hej!” var mest för att kunna stämma av mot Jonas Cornells egen berättelse om hur dess ”kommenterande” filmmusik av bror Lasse och basisten Kurt Lindgren kom till.

Med ”Nattkörning” var det något annat. Det är den enda spelfilm som jag själv medverkat i. Den spelades in 1959. Martin Söderhjelm som var gift med min kusin kände mina böjelser för film och teater och lät mig få en roll som jag, nu när jag ser om filmen inser var mycket större än jag har kommit ihåg den.

Jag är en av fyra ungdomar i ett bilbaksäte. I framsätet den bilkörande ynglingen och två tjejer. Vi ska väl föreställa ”bilburen ungdom”. På den tiden ändå rätt så prydlig. De två andra killarna är nog något ledigare klädda än jag som sitter där med kavaj och slips. Men å andra sidan - så’n var jag på den tiden. Även under svampplockning i skog!

Jag mindes min roll mest som den finnige (det var jag) räddhågsne (var jag säkert också) ynglingen som bara sa ”Kör inte så fort Rolle” och såg orolig ut. Jag mindes att jag kände mig bra mycket yngre och oerfarnare än de övriga i bilen, vilket jag tror kanske inte stämde helt när jag ser den idag. Däremot hade jag både fler repliker och andra insatser - som jag klarade galant men - som jag glömt totalt.

Känslan av oerfarenhet tror jag kan ha hängt ihop med de andra killarnas jargong visavis tjejerna plus det faktum att flickan framför mig i bilen var Jill Donahue, dotter till Tutta Rolf och den amerikanske regissören Jack Donahue
och med andra ord styvsyster till bröderna Ekman som redan börjat göra sina piruetter på Thalias tiljor. Jill var inte bara vacker att se på, hon var självsäker och van att bli omsvärmad.

Av detta ser man inte ett dyft i filmen. Jill - som jag mindes som framträdande - märks knappt där hon sitter i framsätet och ser ganska alldaglig ut

Jill for till Hollywood och fortsatte att filma och gifte sig med Stacey Keach. Jag vet att hon nu på äldre dagar åter vistas en hel del i Sverige.

Filmen är suggestivt uppbyggd. Påminner om Martins och min frände Gösta Werners legendariska och prisbelönta filmatisering av Stig Dagermans ”Att döda ett barn”. Martins film följer tre bilar och deras förare och passagerare mot en - som alla förstår - oundviklig katastrof. Det är en stark och bra film även om man kanske idag upplever de pekpinnar som trummas in genom Bengt Feldreich som bilradiopratare som väl storebrorsaktiga, men så var det ju Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande som finansierade filmen!

”För vänskaps skull” som jag såg för första gången visade sig vara en typisk produkt från det ”frigjorda” 60-talet. Harriet Andersson gör en utomordentligt bra tolkning av den unga journalisten som ska vara jämställd med mannen och ta för sig sexuellt. Attraktionen och skönheten har hon kvar kunde jag konstatera på Gösta Werners hundraårsdag förra året.

”Miss & Mrs Sweden” var en av Göran Genteles lätta och eleganta filmkomedier. Med toppskådisar som Jarl Kulle, Sven Lindberg, Meg Westergren, Gaby Stenberg, Margaretha ”Harjaggjortbortmignuigen” Sjödin m.fl.
Musiken gjordes av Leif Segerstam men spelades av min bror och hans vänner.
Filmen skulle mått väl av lite hårdare klippning men i stort stärkte den min saknad av Göran Gentele. Göran var framförallt chef för Kungliga Operan och en gudabenådad operaregissör. Men kunde också göra underbara filmkomedier. Tidningen Vecko-Hattens redaktion i den här filmen var ett under av ”modern” inredning som mer var till för designerns skull än för dem som skulle jobba i den. Precis som det var på den tiden.

Chefen Sven Lindbergs ständiga försök att hitta ingången bland alla snedställda speglar och glas liksom allas ständiga kamp mot de automatiskt öppnade dörrarna var bara såååå härliga. Jarl Kulle fick tillfälle att till fullo leva ut sin komiska ådra.

Harriet Andersson x 2 i "För vänskaps skull" på vita duken - bara för mig!

En av de inblandade i den tidigare "Goldberg-Mirabel-affären" intygar att också han är lurad av Veltjens.
Denne Günther var Österrikisk Kammersänger vilket i Sverige skulle motsvarats av Hovsångare.

De rättsprocesser som vidtog redan omedelbart efter ALLEGRO-affärens genomförande pågick i närmare tjugo år, i Sverige, i Finland och i Tyskland.

Framförallt var det den svenska mellanhandstrion (greven med sina två officerare) som framgångsrikt slogs för sina rätta provisionsanspråk.

Med precisa instrument slår min Pappa hål på motparternas försök att argumentera för sin sak. Han för såväl den finska som den svenska processen ända till högsta instanser och får stöd för sina klienters krav.

Så länge Veltjens lever gör han stora ansträngningar för att skydda sig och sina pengar mot alla anspråk. Hans försök att i efterhand gömma sig bakom Baumann framstår som näst intill patetiska och de slås snabbt ner av Pappa som radar upp alla de bevis för att Veltjens varit med och ansvarig under hela affären från början till slut.



Under processernas gång blandas också många av de utlänningar in som varit del av tidigare affärer och som också drabbats av Veltjens försök att smita undan från olika åtaganden.

Pappa får också varningar från en av dem som påpekar Veltjens höga ställning också inom Gestapo och skriver - "Se er för - res ej till Berlin!"

Kriget tar dock slut. Veltjens dör den 6 oktober 1943 i en flygkrach då det flygplan som skulle föra honom till Rom på ett uppdrag för Göring flyger in i en bergssida efter att ha jagats av allierat flyg.

Vinnarnationerna slåss nu om allt det kapital som gömts undan i olika länder av nazisterna. I Sverige träder därför ytterligare en part in i processerna som ombud för Veltjens dödsbo, nämligen den s.k. Flyktkapitalbyrån som ska skydda nazikapitalet från varje försök till comeback med hjälp av detta undangömda kapital.

Nu tar förmodligen Pappa till ett knep. Han vet att Veltjens änka aldrig kommer att få ut ett öre av pengarna. Det verkar som om han erbjuder henne en del av det kapital som hans klienter kräver dödsboet på om hon medger deras talan i domstolen. Det finns ett skriftligt avtal mellan Fru Veltjens och den svenske greven som talar om reverser som denne utfärdat till Fru Veltjens och som faller ut om greven kommer åt de frusna pengarna. Förutsättningen är att Pappa får fullmakt att företräda dödsboet vid Rådhusrätten i Malmö.

Nu uppstår den märkliga situationen att svaranden i processen, d.v.s. Veltjens dödsbo företräds av såväl grevens advokat som av Flyktkapitalbyråns företrädare! Svaranden - i form av dödsboet - medger grevens rätt att få ut sin fordran ur det låsta bankkapitalet medan samma Svarande - nu i form av Flyktkapitalbyrån bestrider!

Till slut faller iallafall Malmö Rådhusrätts dom som medger att Pappas klienter har rätt att få ut sina fordringar på Veltjens ur det kapital denne gömt under namnet Miklos Kemeny hos Skandinaviska Kreditbanken i Malmö. ALLEGRO-affären får därmed sitt definitiva slut.




Dock har greven redan dessförinnan begått självmord efter att ha skjutit sin hustru. Pressen på honom, den långa processen, det faktum att han fått lämna sin stora Sörmlandsherrgård  för en betydligt modestare lantgård, allt i kombination med bruk av narkotiska preparat och alkohol drev honom till slut in i en svår depression som fick denna tragiska följd.

Jag minns fortfarande denna tidiga torsdagsmorgon då telefonen ringde och Pappa blev mycket upprörd och omgående gav sig iväg. Jag var 11 år. Mamma berättade att en av Pappas äldsta klienter hade skjutit sig. 

Spekulationerna rasade i pressen.

Hur gick det då till när ammunitionen byttes ut mot tegelstenar? Eller fanns det överhuvudtaget mer ammunition än de 1000 lådorna?

Var det hela en bluff från början till slut?

Det lär vi aldrig få veta.

Att det spekulerades är dock klart.

Bland handlingarna om Allegro-affären finner jag en transumt ur en bok som heter "Lola" och skrevs av en Eric Ericsson och som utkom på Wahlström & Widstrands förlag år 1939. Där är det dock YORKBROOK-leveransen i "Goldberg-Henry-Deutschländer-affären" som beskrivs. Såvitt bekant blev inte den förmål för något tegelstensutbyte.
Även om det skulle förtigits är det knappast troligt att köparen Ozores skulle återkommit med ett nytt köp om han blivit så lurad första gången.

Man får nog betrakta "Lola" som en ren fiktion - dock med bestickande inslag av den verklighet som då rådde.

Jag citerar:

"Men det hände en del under väntetiden. En dag meddelade mig Richard Jensen att han av det illegala kommunistiska partiet i Helsingfors fått telefonmeddelande om att dit anlänt femhundra ton tyskt krigsmaterial för Francos räkning. Partiet hade kommit från Hamburg och låg nu under tullbevakning i Helsingfors i väntan på vidare order.

Fanns det något sätt att lura Franco på lasten? Det måste gå ansåg Richard Jensen, och efter en del överläggningar beslöts det att jag skulle resa till Helsingfors. Jag tog flyget via Stockholm och i Helsingfors satte jag mig i förbindelse med kommunisiska partiet. Redan det var ett ganska äventyrligt företag, ty i Finland är kommunistiska partiet som bekant förbjudet och måste därför bedriva sin verksamhet under illegala former. I sällskap med några finska kommunister åkte jag sedan ut och tittade på det skjul i utkanten av hamnen i vilket vapenlasten låg förvarad. Skjulet var låst och en tullman gick på vakt utanför.
Det såg inte särskilt ljust ut för oss men ge oss ville vi inte.

På eftermiddagen samlades vi tlll en överläggning hemma hos en av de finska kommunistledarna. den ena planen efter den andra ventilerades och förkastades såsom ogenomförbar. Den enda möjligheten syntes vara att spränga hela upplaget i luften och vi var halvt om halvt beredda att sätta denna plan i verket. Men till slut fick jag en idé som - om allt gick i lås - inte endast skulle förhindra Franco från att få de tyska vapnen utan i stället ge dem åt det republikanska Spanien.

- 'Vi ger oss av och tittar på partiet ett slag' föreslog jag. Jag skall representera avlastarna. Och avlastarnas ombud kan man ju inte vägra att förvissa sig om att godset befinner sig i fullgott skick.

- 'Men hur har Du tänkt att...'

- 'Jag har en idé men jag vill inte säga något mer förrän jag fått kasta ett öga på partiet'.

Vi tog en bil ut till varuskjulet. Vakthavande tullmannen gjorde artigt honnör när vi bredbenta och självsäkra presenterade oss. Visst fick vi titta på lasten - 'var så goda Herrarna' och så låste han upp!

Där - i stora väl igenspikade trälådor - låg alltså de tyska  vapnen och den tyska ammunitionen. Vad kunde rymmas i en sådan där låda? Ja, där fanns nog en skön samling av gevär, revolvrar, patroner och handgranater.

Som jag hoppats var det helt vanliga trälådor. Det såg ut att ordna sig! 

Fullföljande min plan, räknade jag snabbt antalet lådor och med medförd tumstock mätte jag storleken i alla dimensioner. Varje låda var märkt med bokstäver och siffror - ex. B&C 1.001 - målade i svart och jag antecknade omsorgsfullt alla dessa märkningar.

- 'Ja, det var det! Nu kan vi åka tillbaka.'

Åter hemma hos kommunistledaren utvecklade jag mina planer närmare. Först fick en av finnarna ta reda på vilken skeppsmäklare i Helsingfors som hade hand om lasten och med vilken båt den skulle transporteras vidare. Det mötte inga större svårigheter. Inom en timme visste vi att lasten skulle hämtas av ALLEGRO från Stockholm. Den väntades till Helsingfors först om fjorton dagar.

För säkerhets skull tog vi också reda på att ALLEGRO för tillfället låg och lossade trämassa i England. Uppgiften om de fjorton dagarna verkade stämma.

- 'Beställ nu genast lådor av samma storlek och av samma utseende' - föreslog jag, 'Och skaffa pappmallar med dessa boksäver och siffror utskurna. Sedan lägger ni mallarna mot de nya lådorna och målar i med svart färg. Det var lådorna det! Men vad ska vi ha i dom? Tegelsten vore kanske inte så dumt. Hör efter om det finns tegelsten att köpa från något tegelbruk här i trakten. säg att ni vill ha 500 ton för utskeppning ur landet och låt fabriken lägga in tegelstenarna i lådorna. Sedan byter vi ut ammunitionslådorna mot tegelstenslådorna och låter Franco får tegelstenarna. Dom kan han i alla fall inte göra mycket skada med!'

Förslaget mottogs med entusiasm och nu fick det illegala finska kommunistpartiet visa vad det dög till. Organisationen fungerade perfekt och det arbetades med verklig energi och precision. Redan dagen därpå var lådorna klara och överförda till tegelbruket, fyllda med tegelsten och igenspikade! Tegelpartiet betalades kontant men vi begärde på fabriken att lådorna skulle få vara kvar där tills vidare. Båten som skulle hämta hade nämligen blivit försenad....

Falska nycklar var en enkel sak att ordna både till tegelfabriken och till tullens varuskjul. Men nu återstod det värsta - att byta ut de båda partierna. 500 ton hit och 500 ton dit flyttade man inte i en handvändning. Men finnarna klarade även den saken. I all hemlighet uppbådades flera 5-tons lastbilar med chaufförer och sedan arbetades det under en veckas tid varje natt mellan tio på kvällen och fyra på morgonen.

Den ena lådan efter den andra hämtades från tegelbruket och byttes ut mot en ammunitionslåda. Det hela gick som smort. Inga störande intermezzon, inga avslöjanden av de nattliga expeditionerna. Kanske blundades det på sina håll, vad vet väl jag?

Efter en vecka var allt klart. I varuskjulet borta vid hamnen låg 500 ton tegelstenar i omsorgsfullt igenspikade och märkta lådor och på tegelbruket fanns 500 ton vapen och ammunition i gott förvar i likadana lådor.

På utsatt tid kom ALLEGRO från Stockholm och hämtade lådorna i varuskjulet för vidare befordran till Franco-spanien. Det blev säkert en lugn och fridfull resa för ALLEGRO, men lika fridfullt blev det inte när lådorna öppnades!

Prima tysk krigsmateriel förvandlad till tegelstenar! Hur i all världen hade det kunnat gå till? Det var ett mysterium och hur man än gissade hit och dit, lyckades man ändå inte lösa den gåtan. Ännu i denna dag måste jag dra på munnen varje gång jag tänker på den min man måtte ha gjort när tegelstenarna packades upp och på alla spekulationer som då gjordes överallt i pressen.

Och ammunitionslådorna i tegelbruket?  Jo, de hämtades först efter ytterligare någon vecka och forslades i pråmar till Eckerö, en liten fiskeplats ett stycke från Helsingfors. Och där fick partiet ligga kvar tills vidare. Först så sent som i augusti eller september - alltså efter tre-fyra månader - hämtades lådorna av en fransk båt ägd av Tredje Internationalen. Hämtningen ägde rum helt öppet. Det fanns ju papper på "tegellasten" och det betalades till och med tullavgift i sedvanlig ordning. Den franska båten hade ankrat på öppen redd utanför Eckerö och lådorna fördes ombord i pråmar. Lasten kom lyckligt och väl fram till Spanien och visade sig vara förstklassig tysk materiel. "

Ja, vad ska man tro? Veltjens svenska agenter menar ju att Ozores var en representant för den spanska röda regeringen och att vapenlasten alltså var avsedd för dem som till slut ändå fick dem! Andra menar att Veltjens också hade avtalat med Franco-sidan (vilket väl politiskt låg närmare till hands) att man skulle kapa fartyget och därmed snuva regeringssidan på lasten.

Att försök från Francosidan gjordes att kapa YORKBROOK torde vara klarlagt, men lika klart är ju att lasten aldrig var avsedd från början för Francosidan.

Detta är ångfartyget ALLEGRO

Det kan vara av intresse att kika lite på det fartyg som gav namn åt hela denna affär. ALLEGRO - jag minns att Pappa skrattade åt det smått opassande med detta glada namn på en gammal skorv som fraktade dödliga vapen.

Fartyget byggdes 1883 av T&W, Smith North Shields i England som S/S MIDAS (!). Hon var 85 meter lång, 12 meter bred och 6 meter hög. Med ett bruttoton på 1983. Hon framdrevs av en 2-cylindrig compoundångmaskin. 1903 byggdes maskinen om till en 3-cylindrig då effekten ökades från 190 hk till 650 hk. Detta skedde på Lindholmens varv i Göteborg.

Hennes första ägare var Hall Brothers i Newcastle som dock sålde henne till hennes första svenska ägare, Ångfartygs AB Tirfing (Broström) 1896. Hon döptes då om till HEMLAND. Ett namnn hon behöll till 1921 då hon såldes till HKH Pohlmann i Storängen (Hans Kunglig Höghet?) som gav henne hennes nya "snabba och glada" namn ALLEGRO.

1924 kolliderade hon utanför Helsingborg med S/S POLARIS som förliste medan ALLEGRO klarade sig in till hamn.

I slutet av samma år fördes hon över till ett "eget" rederi som bar hennes namn. Pohlmann var dock fortfarande redare ända till 1931 då hon såldes till en annan Storängen-redare, A Kristensen som väl dock inte lyckades hålla henne i drift i tillräcklig utsträckning utan gick i konkurs.

ALLEGRO såldes då på en exekutiv auktion i Hudiksvall till Rederi AB Macedonia för den remarkabla summan av 331 kronor och 53 öre!

Enligt uppgift i handlingarna är det Fastighetsmäklaren i Djursholm som köper fartyget. Dock är åtminstone en till uppenbarligen inblandad, nämligen ägaren till det Rederi AB Macedonia som blir formell ägare av fartyget.

Eftersom vi anar ugglor i mossen när det gäller hela upplägget av ALLEGRO-affären är vi också misstänksamma när det gäller vem som är den faktiske köparen av ALLEGRO.

1937 besannas våra farhågor då Rederi AB Macedonia säljer fartyget till den ovannämnde Fastighetsmäklaren som omgående säljer henne vidare till - Hanseatica/ Aschpurwis & Veltjens SA i Panama! Nu döps hon om till BALBOA och får Hamburg som hemmahamn. Detta bekräftar att det troligtvis var Joseph Veltjens som redan från början var den reelle köparen av fartyget med Fastighetsmäklaren och Rederi AB Macedonia som front. På så vis kunde han hösta in ytterligare 175.000:- för frakten av den ammunition han själv sålt - och han kunde styra kaptenen när det gäller färdplan och annat.

1939 överförs hon till Hansegesellschaft Aschpurwis & Veltjens i Hamburg varpå hon döps om igen. Nu till LÜTJEHÖRN.

Sitt slutliga öde möter hon i form av en mina utanför Kolberg i Danmark den 4 januari 1945.

Jag har försökt att bena ut de olika turerna i Allegroaffären.

Under framförallt det spanska inbördeskriget 1936-1939 förekom en ofantlig mängd vapenaffärer som involverade de flesta europeiska länder. Det var framförallt den spanska regeringssidan (som var kommunistiskt) som var i behov av vapen för att kunna slåss mot de Franco-trogna. Uppgifter cirkulerade i press och olika vittnesmål som inte gör det direkt enkelt att säga att "så här gick det till".

T.ex. beskriver den franska tidningen L'Oeuvre i februari 1940 hur det kunde gå till.

"Den berömde amerikanske journalisten Knickerbocker uppgav för någon tid sedan att de stora nazistledarna inte tvekade att sätta sina kapital i säkerhet i utlandet. Vi framlägger idag några ytterligare exempel på den korruption oh vinningslystnad som råder bland Tredje Rikets styresmän.

Marskalk Görings åtgöranden klargör på det mest lysande sätt den oärlighet som hela detta band - "den nya hierarkin", enligt gängse uttryckssätt i Tyskland - lägger i dagen i sitt privatliv. Man har inte någon annan paroll än: 'Bli rik, utan skrupler!'

Den tyske flygaren Veltjens, ett ess från det stora kriget, dekorerad med den högsta militära utmärkelsen, 'Pour la mérite', fick i september 1936 i uppdrag av marskalk Göring, vars vän han är, att genomföra en försäljning av ammunition till den 'röda' regeringen i Madrid. Riket hade i hemlighet i Finland lagrat ammunition av alla slag, som inte längre uppfyllde den moderna krigsutrustningens behov. Under det att nazistregeringen släppte lös en skoningslös kampanj mot 'bolsjevikerna i Madrid' och understödde general Franco genom att förse honom med vapen och män, sålde gruppen Göring-Veltjens ammunition till regeringen i Madrid.

Affären avslutades i Helsingfors mellan Veltjens och en delegerad för den spanska regeringen, efter inspektion av varorna. Hur många stackars soldater i den berömda 'Kondorlegionen' har blivit dödade eller stympade av Görings ammunition? Men Göring-Veltjens förtjänade 25 miljoner francs som deponerades i en svensk bank." (Depositionen verkställdes av Veltjens representant, en svensk officer) "Men affären var för marskalken ej avslutad genom vinstens placering på ett säkert ställe: han måste göra en dubbelkupp. Hans nazistsjäl vaknade och krävde att bli tillfredsställd: lastningen av båten övervakades av Veltjens själv. Så snart fartyget befann sig i öppen sjö, underrättades general Franco från Berlin om båtens namn och den beräknade dagen för dess ankomst till Barcelona, för att han skulle få tillfälle att låta kapa lasten. Men manövern lyckades ej, båten nådde Barcelona där den lastades av.

Man ser att svindel och förräderi är förhärskande i såväl det privata som det politiska livet bland Tredje Rikets styrande."

Men är det Allegro-affären man beskriver? Ingredienser finns där men utskeppningshamnen stämmer inte och inte heller riktigt de inblandade parterna i just Allegro-affären. Men dubbelkuppen med Franco berörs ju i Aftonbladet på basis av uppgifter från besättningsmän på ALLEGRO.




Klart torde dock vara att de båda svenska officerarna redan 1935 träffat avtal sinsemellan och med en svensk greve och en i Paris bosatt tysk om att göra affärer ihop kring vapen.

Tysken försvinner i handlingarna. Greven återkommer dock på sluttampen då han övertar de båda officerarnas krav på Veltjens och slutför de påbörjade processerna mot denne. Greven tillhörde en familj med gamla och nära relationer till Herman Göring vilket kan ha haft betydelse för affärerna.


De båda svenska officerarna träffar (i egenskap av företrädare för J Veltjens Waffen & Munition) avtal med Sr Ozores genom förmedling av ytterligare herrar vid namn Leon Mirabel, Goldberg och Henry, om leverans av vapen och ammunition. Ozores företräder spanska regeringen. Den ryska regeringen verkar ha varit finansiär i denna affär (som i de svenska processerna kallas Goldberg-Ozores I och II). Även ett namn som Deutschländer figurerar.

Eftersom det ej skulle tillåtas att skeppa dessa varor från Tyskland till Spanien görs det upp att utskeppning kommer att ske från Helsingfors. Officerarna tillser också att de får fram ett formellt köpeavtal betr. dessa varor från Imamen av Jemen. På så sätt blir den officiella mottagarhamnen Hodeida i Jemen.

Denna uppgörelse sker i november 1936 och leveransen sker i december 1936 med fartyget S/S YORKBROOK. Affären kallas "Goldberg-Henry-Deutschländer-affären"

YORKBROOK får sin last av gevär med ammunition i Helsingfors och ger sig av mot Barcelona (officiellt dock Hodeida i Jemen).

Enligt vissa källor på Axis History Forum skulle Franco-kryssaren CANARIAS ha uppbringat YORKBROOK den 5 Mars 1937 men då CANARIAS blev inblandad i ett sjöslag utanför Bilbao skulle YORKBROOK ha slunkit undan blott för att istället bli uppbringad av ett baskiskt fartyg som bogserade in YORKBROOK till kusten där hela lasten fördes i land.

Enligt YORKBROOKS konossement innehöll lasten

4000 Japanska gevär 6,5mm med 2.010.500 patroner
88 granatkastare med 15000 granater
400 SUOMI-pistoler
42 Japanska bergskanoner med 25000 granatkartoucher
230 Coltkulsprutor
Ett komplett batteri om 3 st KRUPP-kanoner med ammunition
12 Fältkanoner med 18000 granatkartoucher och
860.000 9mms patroner till SUOMI-pistolerna

Allt till ett dåtida värde om ca. 4 miljoner SEK

För denna last utnyttjades den utförsellicens som de båda svenska officerarna erhållit med Jemen-kontraktet som grund.

Denna licens användes sedan också för den ammunitionslast som skeppades på ALLEGRO.

Men då hade konstellationen Göring-Veltjens drabbats av "dåligt samvete" som framgår av Pappas samtal med Veltjens i Berlin nedan.

Det var helt enkelt inte opportunt att Veltjens namn förknippades med de Röda i Spanien samtidigt som man officiellt stödde general Franco.

Alltså uppgraderades (möjligen i efterhand) Veltjens assitent Herr Baumann till vapenhandlare i egen regi. För att dessutom fjärma den nya ammunitionsaffären från den tidigare YORKBROOK-affären, så finner man en ny mellanhand (och slipper därigenom - tror man - betala provisionen till de forna agenterna som lagt upp hela affärsprocessen) i form av en svensk fastighetsmäklare i Djursholm.

Avtalet träffas sedan mellan fastighetsmäklaren och Ozores (vilken Veltjens förgäves försöker vidhålla att han aldrig tidigare hört talas om. Veltjens har ju bara sålt till Imamen av Jemen....) resp. med Baumann. En svensk officer bosatt i Danmark som agerar som en av mellanhänderna, skiver i ett brev: "Varorna levereras av Veltjens, men detta får för Guds skull ej komma ut".

Den svenske fastighetsmäklaren påstås sedan för egen räkning ha inköpt S/S ALLEGRO och blivit införd som redare i Kommerskollegiums fartygsregister. I realiteten var det ytterligare två svenska affärsmän inblandade i fartyget, varav den ena var en etablerad skeppsredare och ägare sedan 1923 av det rederi som ALLEGRO nu tillfördes nämligen Rederi AB Macedonia.

När Pappa träffar Veltjens på dennes kontor 1938 för att gå igenom processen mot honom, påpekar Pappa att Veltjens medgivit att "köparen tillförts oss" d.v.s. att Veltjens faktiskt var säljare och inte Baumann. Så här säger Pappa enligt ett förhörsprotokoll.

"Detta mitt påpekande bemöttes icke av Veltjens på annat sätt än att han ryckte på axlarna och ställde en motfråga till mig av ungefärligt innehåll att han undrade hur jag tyckte det skulle sett ut om den enda av tyska regeringen auktoriserade vapenhandlarens namn sammankopplats med leverans till Spaniens röda.

Sedan jag förklarat för Veltjens att mina huvudmän voro beredda processa om provisionen på ALLEGRO-affären samt undrat om det inte kunde vara angenämare att förlikas än att få detaljerna i ALLEGRO-affären dragna inför offentligheten då ju av polisutredningen framgått att ammunitionslådorna till största delen innehållit tegelsten istället för patroner, framhöll Veltjens, att jag borde förstå att han såsom nationalsocialist givetvis inte kunde medverka till att Spaniens röda fingo användbar ammunition.

Då jag undrade om man inte i alla fall borde anse det väl starkt att sälja tegelsten för ammunitionspris förklarade han att det - med hänsyn till de politiska förhållandena i ett fall som detta - istället i Tyskland betraktades som en berömvärd gärning och som hans ord föll: 'som jag blivit belönad för', varvid han med högra handen lätt klappade sig på vänstra rockslaget där han bar något slags märke eller rosett. Jag fick härav det omedelbara intrycket att han i anledning av det vi talade om erhållit någon slags ordensutmärkelse eller dylikt. Jag frågade dock inte närmare härom."

Ammunitionslasten lastas i Lübeck ombord på den för ändamålet inköpta "gamla skorven" med det vackra namnet, S/S ALLEGRO. Därifrån avgår det till den polska hamnen Gdynia för "kontroll av lasten". Baumann medföljer ombord.


Konossementet avseende ammunitionslasten på ALLEGRO, där Kapten Andersson försäkrar att han mottagit godset och - om Gud förlänar mig en lycklig resa - levererar detta enligt order.

Från Gdynia avgår sedan ALLEGRO mot Barcelona.

Lasten bestod av 13.334 lådor med gevärsammunition. Att Ozores, d.v.s. den spanska kommunistiska regeringen var reell köpare är klarlagt. Att säljaren insett det problematiska i hela affären kan vara en orsak till den kommande händelsutvecklingen.

ALLEGRO når Barcelona utan några problem, trots att det nog också denna gång var meningen att lasten skulle ha kapats av Francosidan. När avlastning skett och köparen kontrollerar lasten finner man dock att endast 1000 lådor faktiskt innehåller ammunition. Resterande 12.334 lådor innehåller endast tegelsten!

Detta blir givetvis en stor skandal. Tillsammans med försöken att smita undan förmedlingsprovisioner ger det upphov till ett rättsprocessande i flera länder under tjugo år framöver. Innan affären slutligt avgörs genom Malmö Rådhusrätts dom har alla inblandade parter dött. Endast advokaterna lever.

"Grace á Dieu" - I Allahs nåd!

Så inleds det vapenkontrakt som upprättas den 12 november 1935 (eller den 16 av Chaban månad 1354 enligt den arabiska kalendern) omfattande 5000 mausergevär med tillhörande 5 miljoner patroner. Allt till priset av 435000 Maria-Teresia-Thalers.

Avtalet träffas mellan Imamen (genom Emiren) av Jemen - "de Rättrognas Konung" å ena sidan - och herrarna Greven d'Oncieu de Chaffardon och A. Lippmann å den andra.

Dessa båda gentlemen (?) företrädde i sin tur ett par svenska officerare som representerade säljaren av vapenpartiet nämligen den tyske "Köpmannen" Joseph Veltjens.

Flygarässet - då Löjtnant Veltjens - från Första Världskriget

Veltjens kallade sig Köpman. Hans militära bana var flygofficerens och han belönades redan under första världskriget för sina insatser i det tyska flygvapnet. Samtidigt lärde han känna Hermann Göring som ju också var flygofficer. Veltjens kom att fungera som Görings "emissarie" i många sammanhang därefter. Att därför också Göring varit involverad i bakgrunden till Allegroaffären m.m. finns flera orsaker att misstänka.


En artikel i tidskriften OBS i Februari 1946 där en av de inblandade vapenagenterna berättar.

Genomläsningen av handlingarna förstärker intrycket av hur en förslagen människa med stor makt utnyttjar människors kanske naiva tro på "de snabba pengarna". Hur rekorderliga svenska officerare - och andra -  tror sig göra "hederliga" affärer med "hederliga" motparter. Hur de förs bakom ljuset av skrupelfria nazister som gjorde allt för att kunna gömma undan egna vinster i andra länder. De svenska officerarna hamnade i en härva av processer som fördes i flera länder och där det bara på den svenska sidan var åtminstone ett tiotal advokater inblandade.

Efter kriget var slut komplicerades det av att alla nazitillgångar i svenska banker hanterades av den s.k. Flyktkapitalbyrån vars uppgift det var att säkra allt kapital som placerats i utlandet för att förhindra att det användes för en återuppbyggnad av nazismen.

Låt oss börja bena upp affärerna!

Under min uppväxt hände det vid några få tillfällen att min Pappa som var advokat, lät undslippa sig någonting som berörde hans advokatbyråverksamhet. En av de saker han då berörde låg redan långt tillbaka i tiden men kallades Allegro-affären. Ett märkligt vapensmugglingsäventyr med ryska, tyska, finska, franska, svenska anknytningar, spanska kommunistiska regeringen och spanska francoister samt Imamen av Jemen!

När jag långt efter Pappas död rensade ut det arkiv som var kvar och inte redan återställts till gamla klienter, sparade jag två aktkapslar varav den ena bar påskriften "Allegro-affären". Min tanke var att jag någon gång skulle bläddra igenom handlingarna för att få ett grepp om denna spektakulära affär.

Nyligen har vi kunnat följa tidningsskriverierna om M/S ARCTIC SEAs äventyr på de sju haven. Spekulationer om vapenlaster, kapningar m.m. fick mig osökt att tänka på "Allegro" och jag plockade fram akten och började läsa.



Dramat har alla ingredienser för en riktigt rafflande story: krigsförbrytare, vapenhandlare, Göring, en svensk greve som tar livet av sig och sin hustru, svenska officerare som mellanhänder, finska och spanska kommunister, Franco. Namn som Ozores, Goldberg, Yorkbrook, Veltjens, Baumann, Mirabel, Greven d'Oncieu, Lippman, Söderberg, Emiren av Taez Said ali al Vizir och som kronan på verket: Imamen av Yemen de Rätttrognas Konung!

Men invecklat! Hu så invecklat.

ALLEGRO-affären blev väl den sista i raden av en mängd motsvarande "affärer" mellan, under och efter världskrigen.
Aktkapseln innehåller handlingar som avser "Natan-skandalen", "Goldberg-affären", "Mirabel-affären" m.fl.

Precis som jag gissar att det går till idag i alla de märkliga mutskandaler vi läst om de senaste årtiondena i samband med försäljning av Boforskanoner till Indien, Gripenflygplan till Sydafrika och Österrike, så gör man vad man kan för att sopa igen spåren efter affärerna och penningtransaktionerna. Använder dubbla agenter i samma affär. Pengar på konton i främmande länder under fingerat namn, transaktioner via en hel hoper mellanhänder.
På den tiden kallades mutor "politiska kostnader"!

Till sist slutar det inte ens med att den svenske greven skjuter sig och sin fru 1954 utan rättegångarna fortgår ytterligare ett par år innan förlikning slutligen träffas mellan de dödsbon som då är de enda som överlevt av alla inblandade!

Vad är då Allahs roll i detta? Det får ni veta i nästa avsnitt!

"2008 bildade vi, Socialdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet, ny styrande majoritet i Strängnäs kommun. Vi ville få stopp på den kommunalpolitiska turbulens som då rådde.

Det lyckades vi med.

Vi enades både om hur vi skulle ge kommunen en tydligare ledning och om den politik som behövdes för att fortsätta utveckla Strängnäs.
.................

Vårt väl fungerande S+C+FP-samarbete har skapat bra ordning och reda i den kommunala administrationen och gjort vårt politiska ledarskap tydligare och mer kraftfullt.

.................

vi vet vad vi vill. Vi ska anpassa skolorna både till det nu krympande elevunderlaget och till ett framtida läge, när vi om några år åter får se växande kullar och på nytt behöver fler kvalificerade lärare och riktigt bra och ändamålsenliga lokaler."

Så skriver Tord Tjernström, Jens Persson och Björn Lind på Tords blogg. Nu har de verkligen släppt ner rullgardinerna!

.......men tillåter inte att Kerstin - eller någon annan kommentererar - på hans egen blogg!


Så här skriver Tord:

"De äldre som bor på Selaöhemmet och som drabbas av den tillfälliga flytten har idag möjlighet att välja vilket äldreboende de vill bo i i Strängnäs kommun.
Vi ska också veta att det finns dom som idag bor på Selaöhemmet som av platsbrist tidigare om åren endast blivit erbjudna plats i Stallarholmen trots att de velat bo någon annanstans i kommunen.
Dessa placeringar har skett när ordförandeskapet har letts av Moderater och Kristdemokrater, då har inte valfriheten tagits upp.
Under alla år som Moderaterna lett en borglig allians så har inte vare sig privatisering eller valfrihet drivits igenom inom äldreomsorgen.
Mycket snack och liten verkstad.
Det har mig veteligen inte stått privata entreprenörer på kö för att vilja driva äldreomsorg i Stallarholmen. Man kan ju fråga sig varför?
Vi ska också veta att delar av den svåra ekonomi vi idag befinner oss i beror på dåliga, snabba beslut i andan av att privata entreprenörer ska ta över fastigheter etc. för uthyrning till kommunen.
Dessa avtal har drivits igenom av två moderata kommunalråd under två mandatperioder.
Så Kerstin Svensson (M) ni kanske borde ha suttit kvar och städat upp efter er själva och fått ta konsekvenserna av dessa beslut.
Tord Tjernström"

För det första , Tord: Du skriver att de har möjlighet att välja vilket äldreboende de vill bo i Strängnäs Kommun (utom Selaöhemmet då förstås, eller hur Tord?).

För det andra, Tord: Varför ska de i nuläget behöva välja alls?

För det tredje, Tord: Att det kan uppstå platsbrist i äldreboendena i såväl en borgerligt eller socialdemokratiskt styrd kommun är fullt begripligt och de konsekvenser detta temporärt kan föra med sig för den enskilde. Men det är ju inte fallet nu, Tord! Det är ju tvärtom - så varför prata om platsbrist?
Det är dessutom en kvarleva från gamla sätt att se på detta (som jag relaterat tidigare) då äldre var tvungna att be om lov att bosätta sig på de ställen de önskade. Jag trodde inte att Socialedmokraterna var kvar på den nivån!

För det fjärde, Tord: Om Du talar om Culmen AB och Thomasgymnasiet så hörde vi inga protester från någon Socialdemokrat när de besluten togs. De var nog så välgrundade då, men politikens ansvar för att tjänstemän faktiskt utför det som de säger till oss att de ska utföra är ju trots allt begränsat. Ansvaret vilar dock tungt på den högst ansvarige tjänstemannen som lät detta fortgå utan att ingripa.

För det femte, Tord: Vem har talat om privata entreprenörer? Kommunen borde driva Selaöhemmet tills ett nytt äldreboende (i någon regim) finns på plats. Allt annat är bara oproffessionellt.

För det sjätte, Tord: Ditt "försvar" är svagt. Jag är övertygad om att om Kerstins parti hade haft alliansbröder som de kunnat lita på, hade situationen vår kommun befunnit sig i varit väsentligen bättre. Jag tror att Kerstin och hennes parti med glädje hade tagit konsekvenserna av alliansbesluten i ett sådant läge.

MATS WERNER (KD)

Min sons sambo som ännu är en ung kvinna har ändå hunnit med några arbeten inom det privata näringslivet och servicenäringen.

Nu har hon just tillträtt en tjänst inom administrationen vid en av våra högre rättsinstanser. När jag frågar henne efter första veckan hur det är på nya jobbet, säger hon att hon trivs väldigt bra - men det tas väldigt mycket kafferaster!

Jag skrev en gång för länge sedan att stora delar av den problematik som finns vid vårt länssjukhus akutmottagning skulle vara löst om personalen fick en annan syn på hur - och när - man tar just kafferaster.

Rent krasst är det ju så att en verksamhet i sig borde vara lika effektiv (eller ineffektiv) oavsett vilken sorts ägare verksamheten lyder under. Det är ju i realiteten ett ledarskapsproblem om så inte är fallet.

Går vi ett steg till så borde en verksamhet som bedrivs utan vinstintresse innebära att kostnaderna blir lägre eftersom ingen avkastning till ägare behöver kalkyleras.

Men så är det ju inte!

Verksamhet i samhällets regi är nästan alltid dyrare och mer ineffektiv än verksamhet som bedrivs av det privata näringslivet.

För många år sedan nu gjorde Hyresgästföreningen en studie och fann att de allmännyttiga bostadsföretagens kostnader låg 15% högre än privatägda fastighetsbolag.

Läs gärna detta igen!

Tänk sedan på att den ännu gällande och på många sätt förödande bruksvärdesprincipen gör att det är de högre kostnaderna inom allmännyttan som styr hyressättningen runt om i landet! Och som pressat upp nybyggnadspriserna till astronomiska nivåer.

Utom i de stora städernas centrumområden torde landets privata hyresvärdar vara överlyckliga så länge bruksvärdesprincipen ska gälla. Det är väl också därför som de lama protesterna mot systemet känts mer som ett spel för gallerierna.

Men den som får betala för detta system är givetvis i första hand de många hyresgäster i perifera bostadsområden och i småstäder som i realiteten betalar en mycket högre hyra än de skulle göra om det hade rått ett system där hyrorna styrts av tillgång och efterfrågan.

Visst - det är många hyresgäster som har glädje av systemet också! Just de som idag bor i attraktiva och centrala områden och faktiskt betalar en betydligt lägre hyra än de skulle göra annars.

Men de andra - de som betalar för hög hyra är så oändligt många fler än de som idag har det bra på de andras bekostnad.

De verksamheter som styrs av samhällets olika instanser är av naturnödvändighet trögrörligare i hela sin uppbyggnad och därmed mindre effektiva än motsvarande verksamheter i det fria näringslivet.

Det är fler människor som ska tillfrågas och vara med och bestämma. Beslut kan inte tas när de skulle behöva tas o.s.v.

Detta gäller givetvis också annan verksamhet i kommunal regi, t.ex. i Strängnäs Kommun, energibolaget SEVAB.

Detta är ett mycket välskött företag. Jag skulle t.o.m. vilja säga att det nästan är lika effektivt som ett motsvarande litet bolag i den privata sektorn.

Men det lider av följande nackdelar (som bolaget delvis delar med alla kommunala bolag):

1. Det sitter sex ledamöter i styrelsen. Och dessa sex har inte i första hand företagets väl och ve inför ögonen när de ska fatta beslut utan företräder i vart fall fyra disparata politiska uppfattningar som alltid kommer i första hand. Det gör att också styrelsebesluten av naturliga skäl blir trögrörligare och svårare att ta. Styrelsearbetet är aldrig lika effektivt som i ett privatägt företag. I det politiskt styrda bolaget måste besluten oftast förankras bakåt i den egna partiapparaten.

2. Det är ett litet bolag som sysslar med för många olika verksamheter och blir därmed egentligen inte särskilt bra på något.

3. Det har en gigantisk skuldbörda.

4. De har en huvudägare som fullständigt saknar de resurser och finansiella muskler som bolaget skulle behöva för att kunna bli ett riktigt bra bolag.

5. De står inför fortsatta stora investeringar som det saknas kapital till idag.

Strängnäs Kommunfullmäktigeordförande Anders Svensson (som också sitter i bolagets styrelse)  och SEVABs styrelseordförande Leif Lindström låter rullgardinerna med dollartecken skymma sikten och talar bara om de STORA VINSTER som komma skall!

Anders Svensson talar sig också gärna varm för att bolaget ska ge "Strängnäsborna" billig el.

Hittills har det inte producerats särskilt mycket el från det nya Kraftvärmeverket. Den elen blir nämligen alldeles för dyr att framställa. Detta orsakas dels av att de "tryggade bränsleleveranserna till ett lågt pris" i själva verket bara var en chimär. Finns inget billigt bränsle skakar leverantören bara på axlarna eftersom inga sanktionsmöjligheter skrevs in i avtalet! Dels också av att elpriset på börsen är lågt. Det lönar sig alltså inte att framställa el i det fina Kraftvärmevärket vi investerat närmare en halv miljard i!

Och hur är det med "strängnäsbor" och "billig el"?

För det första så är det Vattenfall som idag har den största nätteckningen i kommunen, inte SEVAB. SEVAB har däremot en mycket stor del av sitt nät i grannkommunen Eskilstuna!

För det andra fick jag en chock när jag idag utnyttjade den nya tjänsten elskling.se och insåg hur fel Anders Svensson har!

När jag körde vår egen elsituation (förbrukning, typ av bindning etc.) fann jag att SEVAB kom först på 95e plats av 98 möjliga bolag!

94 elbolag var alltså billigare för oss än SEVAB!

Bara tre var dyrare!

Det skilde över 8% mellan SEVAB och det billigaste alternativet, d.v.s. det företag som stod som nummer ett på listan!

Är det detta Anders Svensson kallar för att trygga Strängnäsbornas billiga energi?

Nej, återigen - det är dags att åtminstone fullfölja Kommunfullmäktiges ännu gällande beslut om att utreda ägarförhållandena i SEVAB.

Jag har sagt det förr och säger det gärna igen - detta lilla välskötta bolag skulle kunna frodas och utvecklas i händerna på en kompetent ägare med finansiell styrka

- istället för att tvingas på i realiteten verksamhetsfrämmande nya åtaganden för att det passar huvudägarens organisation,

- istället för att tvingas överväga att överge verksamheter som i händerna på en kommersiell ägare kunnat utvecklas starkt men där ägarhänsyn och ägarens finanser får styra.

OK, jag tjatar! Men ibland måste man!

SÄLJ SEVAB!

Det är och förblir en verksamhet som inte hör till det kommunala uppdraget.

Man frågar sig: ska detta bliva en tradition? För andra året så här i sommarens sista flämtande minuter fick vi chansen att göra en fantastisk 6-dagarskryssning på Göta Kanal.

 

I år reagerade vi på "STORA ANNONSEN" och bestämde oss för en 5-dagarskryssning till Bergen och Geiranger-fjorden. Vi har ofta pratat om Hurtigruten men tänkte att det här kanske kunde vara en smakbit för att se om vi skulle vilja fara hela vägen från Bergen och till Kirkenäs vid Murmanskviken.

 

Lunchen avresedagen avnjöts i Windjammer-restaurangen på nionde däck med utblick över hamnområdet. Tvärs över "vår" bassäng låg denna silobyggnad med graffiti-texter som måtte ha målats med roller på långskaft lutandes ut uppifrån taket! Upp och ner till på köpet!

Har Du god syn ser Du också graffitin på sidobyggnadens översta del.  Dessa "konstnärer" har i vart fall ett stort mått av dumdristighet och våghalsighet i sig!

 

För första gången på länge fick vi uppleva en riktig "sällskapsresa", där allt var fixat i förväg. Vi behövde bara se till att vi befann oss på Stockholms central i ottan förra måndagen. Sedan blev vi glatt och vänligt omhändertagna och milt fösta framåt av Rosa, Inckan och Werle från Club Eriks, mot våra vidare äventyr - och genom dem!

 

Och på kajen lämnar bussarna av flera passagerare.

 

Framme vid Köpenhamns Hovedbangaard väntade bussar som raskt tog oss till Frihamnen där M/S Vision of the Seas väntade vid kajen. Geschwindt togs vårt bagage om hand och vi behövde bara tänka på att få oss själva till hytten på tredje däck.

 

Lunch ombord och därefter livbåtsövning (torrsim). Vi hade läst oss till den anbefallda förstahandsvägen mot vår livbåtsstation som befann sig rakt över oss på babordssidan, men blev på rätt däck bortmotade av kökspersonal som sa till oss att vi inte fick gå ut på babordssidan utan hänvisades till styrbordsporten och fick ta oss runt fartyget. Hade det varit på riktigt, hade vi således fått följa skeppet i djupet...... Vilket vi påpekade för den ansvarige för vår mönstringsstation som noggrannt antecknade och sa att så ska det inte vara.

 

Likaså påpekade jag att om man travar upp oss i täta led framför vår livbåt och sedan ska demonstrera hur man tar på sig flytvästen, måste man antingen ha en tre meter lång person som demonstrerar eller låta den kortvuxne filippinen kliva upp på en pall eller stege, för vi såg inte ett dyft från tredje till tionde ledet!

 

Detta var den ena av tre plumpar i protokollet. Annars blev vår kryssning fantastisk!

 

17.00 prick lade vi ut från kaj och stävade norrut genom Öresund, över Kattegatt och Skagerack mot Nordsjön.

 

Här är det vår utomordentliga reseledare Rosa (dock i blå tröja!) som hjälper ett par av våra bordsgrannar.

 

Klockan sex bekantade vi oss med de åtta bordsgrannar vi fick i matsalen och som vi hade ett mycket trivsamt sällskap av under alla utom en av dagarna (då vi valde att äta i buffématsalen för att vi ville följa utfärden från Geiranger så länge som möjligt).

 

Ur svensk synpunkt (eller i vart fall ur min!) blev den andra plumpen i protokollet att dessa kryssningsfartyg som har sin huvudsakliga verksamhet förlagd till de mellanamerikanska vattnen och med amerikanska passagerare lider under ett amerikanskt förhållningssätt till formuleringskonsten. Där gäller det oftast att krångla till så mycket som möjligt. Lämna alla tolkningsvägar öppna och tillämpa alla tänkbra förbud. Att använda ett ohejdat ordflöde i den tryckta informationen (Kryssningsbiljetten är på 12 A4-sidor!) plus ett 1800-talsmässigt dricks- och personallönesystem känns ytterligt främmande för vår rationellt ordnade tillvaro. I vår biljett ingick t.ex. redan dricksen. Men icke förty så levereras till hytten sista dagen, fyra förtryckta kuvert (hyttuppassaren, hovmästaren i matsalen, vår huvudservitör och dennes assistent) + ett A4-papper med fyra avrivningsbara vouchers som fördelas i de fyra kuverten och överlämnas till respektive.

 

Men det gör inget om ni glömmer eller låter bli - de får sina pengar ändå!

 

Men hur är det med övriga medarbetare som är minst lika viktiga för vår upplevelse? De lika tjänstvilliga servitörerna och diskplockarna i buffématsalen? Får de någonsin någon "dricks"?

 

De som serverar i barerna får det på modernt sätt - det läggs automatiskt på notan. Men kockar och kökspersonal? Maskinpersonalen?

 

Vår norske kapten "Mäster" Anders Ingebrigtsen ("fra Tromsö") hälsade de 2400 passagerarna välkomna ombord och presenterade åtskilliga av sina många medarbetare.

 

Första dagen tillbringades till havs. En god bok, en stilla bris i håret och horisonten i blickfältet! Vad bättre kan man begära för att koppla av!

 

Maten ombord är utomordentlig och drycker finns i den utsträckning och det utbud man kan ha behov av.

 

Den stora teatern bjöd kvällstid på ambitiösa shower och på eftermiddagen kunde man se senaste Bond-filmen eller "Mamma Mia" om man inte hade något bättre för sig - vilket vi hade!

 

På eftermiddagen konfronterades jag med den tredje plumpen: det kringresande auktionspatrasket! Park West Art Gallery från Michigan. "Världens största oberoende konstgalleri" kallar de sig. De anordnar konstauktioner på 61 kryssningsfartyg (vid sidan av sina gallerier i Michigan och Miami). S.k. "on demand-auctions", d.v.s. om Du har meddelat intresse för någon av de många tavlor de visar före auktionen, kommer den upp - inte annars. I det här fallet gissar jag att ingen hade visat något intresse eftersom inga bud gavs på någon av de många tavlor som bjöds ut under auktionen. De som var där fördrev fömodligen några timmar och gladdes åt fri champagne!

 

Hela "entouraget" visade upp alla de saker som kännetecknar ett kringresande konstskojarpatrask. Man har som lockbete ett antal grafiska bilder av kända konstnärer som Rembrandt, Picasso, Chagall, Dali, Goya och Matisse. Dessa bilder (vilka inte heller alltid behöver vara "original" från tiden utan kan vara senare nytryck med spektakulär inramning) exponeras iögonenfallande men omges av en stor mängd koloristisk kladdkonst av helt okända mestadels syd- och nordamerikanska konstnärer.

 

En duktig magiker underhöll oss en av kvällarna på teatern.

 

De som presenteras och bjuds ut under auktionen är enligt utroparen av den sort att ska Du börja samla på konst är det "just den här konstnären Du ska satsa på!". Den trögflörtade (tack och lov) publiken lät sig dock inte bevekas. Möjligen var det ändå några som fick släpa med sig dessa tvivelaktiga "investeringar" över landgången eftersom man hade någon slags utlottning bland dem som registrerat sig (för att få champagnen!).

 

Under den stund vi satt utanför kretsen av reserverade champagnestolar bjöds inga av de stora mästarnas bilder (nya eller gamla) ut. Och jag är övertygad om att hade så skett, fanns en diskret person bland publiken som bjöd över så att dessa verk inte slumpades bort. det är ju så det brukar gå till på klassiska bondfångarauktioner.

 

Jag är bara förvånad över att ett rederi som tycks vinnlägga sig om en viss kvalitetsnivå ändå kan upplåta sina utrymmen för tvivelaktigt seriösa jippon som dessa.

 

Fartygets inredning är sober och elegant och saknar de flesta typiskt amerikanska excesser. Den konst som är fast är smakfull och dekorativ. Auktionistens bröt av markant mot detta.

 

Vi var som sagt 2400 passagerare och fartyget hade 700 besättningsmän/kvinnor från mellan 55 och 61 nationer! En brokig skara. Alla vänliga och glada. Stämningen mellan besättningsmedlemmarna var påtagligt trivsam. Man omfamnade och klappade om varandra och såg hela tiden ut att ha roligt.

 

Sjuvåningsatriet var fartygets centrum.

 

Att låta Nordsjöns dyningar gunga oss till sömns var inte helt fel!

När vi drog bort gardinen från hyttventilen på morgonen av den andra dagen, konstaterade vi att utanför var det grått och regn! Vi låg vid kaj i Bergen.

 

Kapten hade förvarnat och sagt att det regnar 60% av tiden i Bergen - men som han tillade på sant optimistiskt Norskt "måte": "Då kan man ju se det så att det finns 40% chans för att det inte regnar!".

 

Vi lämnar fartyget och beger oss mot staden.

 

Efter den rikliga frukosten tog vi på oss våra regnponchos och vandrade iväg mot Bergens centrum.

 

Vi kikade in i Bergenshus - den gamla fästningen med anor från 1100-talet och det s.k. Rosenkranska tornet som är en borgkastal från mitten på 1200-talet. från samma tid stammar Kongehallen - eller Håkons Hall.

 

Entréportalen till Bergenshus

 

Vår kryssningskaj låg omedelbart nedanför denna gamla fästning.

 

Rosenkrans Torn från 1250-talet.

 

Efter fästningen vidtog de gamla hamnbyggnaderna utmed Bryggen. Som gammal Hansastad har Bergen alltid varit en betydelsefull handelshamn - och är så än idag som Norges andra största stad.

 

En av de plankbelagda gränderna in mellan hamnmagasinsbyggnaderna, idag utnyttjade för hantverkar- och souvenirbodar

 

De gamla träbyggnaderna har i några fall kompletterats med nybyggda. Alldeles nyligen brann ett par gamla hamnhus ner längre bort från Bryggan. Som världsarv görs allt för att skydda Bryggens unika bebyggelse.

 

På den gamla stenbyggnaden sitter Världsarvsbeviset!

 

Fisketorget utgör hamnbassängens innersta del. Där var kommersen i full gång trots det ösande regnet. Vi var inställda på att äta vår lunch där så vi letade upp ett bord under parasoll och inhandlade en bunke med räkor, lax och sallad samt en lättöl som inmundigades i vätan. Norrmännen saltar dock inte sina räkor som vi är vana så smaken på de i övrigt utmärkta räkorna blir ganska fadd.

 

 

Då ringer telefonen och sonen (som flyger för Norwegian Air) säger till oss att vi måste ta oss upp till Flöyeln om vi har en chans.

 

Sagt och gjort vi letar oss upp till bergbanestationen där vi på fyra minuter dras uppför bergssluttningen till det som kallas Flöyeln, 320 meter över havet.

 

Och får en enastående utblick över Bergen. Och hör och häpna - solen bryter fram och vi ser långt ut över hela Bergen.

 

 

Sonen berättade att han övernattat i Bergen vid någon flygning och frågat var han kunde springa någonstans i närheten av hotellet. "Ja, Du må da springe upp till Flöyeln" sade portieren till den intet ont anande ynglingen som gav sig iväg och alldeles för sent insåg att det här gick rätt upp på serpentinstigar!

 

Det visade sig att detta tycks vara en specialitet för vårt fartyg. Det anordnades t.o.m. en kurs i handduksvikning!

 

 

Under natten förflyttade vi oss till Geiranger, längre norrut utmed norska kusten och vårt andra och sista stopp på färden.

 

Geiranger, längst in i Geirangerfjorden (som är en utlöpare från Storfjorden).

 

Djupt in i Storfjorden ligger denna lilla by med ca. 300 invånare - ja, egentligen ca. 302 för två flickor var gravida just nu vilket noterades med tillfredsställelse. Det är inte bara i Sverige man slåss mot avfolkningen.

 

 

Här finns ingen hamn, så vi lotsas in till en ankarplats på redden - som delas med den "lilla" kryssaren M/S MARCO POLO som en gång i tiden var en ofta sedd gäst vid Stadsgårdskajen eller Skeppsbron i Stockholm. Då fagert vitmålad med bara ett rött band över skorstenen med den gula hammare och skäran.

 

Då hette fartyget "Alexander Puschkin" och ingick i den ryska passagerarflottan.

 

Efter några timmar anländer också MSC ORCHESTRA som är så långt från MARCO POLOS sköna linjer man kan komma. Här är det fråga om man inte skulle ge begreppet stapelbädd en annan innebörd! Staplade sovhyttcontainrar på en flytande gigantisk plattform!

 

 

Efter intagen frukost har vi bokat in oss på en av de utflykter som rederiet erbjuder och som kommer att ta oss 1500 meter mer eller mindre rakt upp till Dalsnibba, genom hårnålskurvande smala vägar som får tåla runt ett femtiotal bussar upp och ner varje dag under turistsäsongen.

 

Dalsnibba är namnet på den högsta punkten på berget bakom Geiranger och däruppe finns en platå med en förunderlig utsikt över fjord- ch fjällandskapet.

 

 

 

 

Vägen fortsätter över berget och österut och är en av de två tillfartsvägar som finns till Geiranger under stora delar av året.

 

 

 

När snön kommer är det slut med denna väg. Nio-tio meter djup snömassa täcker vägen över fjället under hela vintern. Sent på våren börjar man röja den med hjälp av GPS (man måste ju hitta den på något sätt under all snö!).

Med jämna mellanrum fanns utmed vägen förr små stugor som på hösten fylldes med torr jord som på vårkanten ströddes över snön där vägen gick. Den mörka jorden drog solvärmen till sig och smälte snön vilket snabbare gjorde vägen farbar igen.

Här uppe finns också stora stammar av vildren och vi fick av vår guide veta att Jan Guillou hör till de regelbundna besökarna med gevär här uppe på vidderna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagen tillbringas vid poolside i Solariet. Fartygets rytmiska hävningar ger upphov till en kraftig vågrörelse i poolen som gör badet till ett äventyr med mycket fniss, skratt och förtjusta skrik.

 

Poolkonstruktionen gör att vattnet automatiskt fördelas och avleds åt sidorna i olika takt vilket gör att vågrörelsen bryts och vattnet lugnar sig en stund tills det på nytt är dags.

 

 

Vi kan konstatera att också passagerarna kommer från många olika länder. Runt om oss hörs många språk. Vi är 300 svenskar. Det finns 500 danskar. Några norrmän (som tagit sig till Köpenhamn för att kryssa till sitt eget land!), ryssar, spanjorer, japaner, italienare, fransmän men också några amerikaner.

 

Vid lunchen passar jag på att föreviga några av de konstverk kökspersonalen åstadkommer ur vattenmeloner. Också kring detta finns en kurs på kryssningsprogrammet, som för övrigt är vådligt omfattande. Här finns aerobics, vattenjympa, olika gym, biljard, "hur man blir konstsamlare" (ja, ni har rätt, det är vårt amerikanska galleri som lär ut hur vi bäst samlar på de tavlor som galleriet säljer!) o.s.v.

 

 

På eftermiddagen har vi ett informationsmöte där proceduren kring landstigningen gås igenom. Det gäller att få 2400 människor av båten genom en och samma trånga sidoport på kortast möjliga tid!

 

Våra väskor (utom handbagaget) tas omhand klockan 23 på kvällen. En färgkod på väskan styr hur dags och var i skeppet vi ska samlas och lotsas ut. Färgkoden leder oss också direkt till den del i jättetältet på kajen där vårt bagage finns.

 

När vi vaknar på lördagsmorgonen, backar fartyget just in vid kajen i Köpenhamns frihamn igen. En god frukost där jag frossade i onyttigheter som rostat bröd med marmelad, fattiga riddare med socker och sylt OCH tjock pannkaka (med socker och sylt...)!

 

Sedan tog det Ann och mig 20 minuter från det vi fick klartecken att gå från vår samlingsstation, ner genom fartyget, ut genom utpasseringskontrollen och tills vi satt i bussen med vårt bagage inlastat.

 

Tågresan förflöt lika odramatiskt som nerresan (om man undantar min fadäs att sätta hustruns pastasallad i bistrovagnens mikro med smältning, såskoppssprängning och elände som följd!) och vid fyratiden på eftermiddagen var vi åter hemma.