Mats Werner

När kritiken mot det vansinniga tilltaget att stänga av hela norra sidan av Trädgårdsgatan för bilparkering blåste igång, försvarade sig ordföranden i den ansvariga Teknik- & Fritidsnämnden, Marianne Andersson, med att man hade informerat på de sätt som stod kommunen till buds:

 

Spadenskyltar, det är ett riktigt bra sätt att nå berörda intressenter – OM dessa skyltar sätts på flera platser vid en tänkt förändring. I fallet med Trädgårdsgatan, skulle man givetvis ha satt upp en skylt vid gatans infart från Enköpingsvägen, väl synlig för ankommande bilar. Så skulle man satt upp minst tre-fyra skyltar utmed hela gatan, på rimliga platser som t.ex. utanför Apoteket, Systembolaget och ICA, d.v.s, där också de bilister som lämnat sina bilar passerar och har möjlighet att läsa och ta till sig informationen. Där de affärsinnehavare som finns utmed gatan också skulle ha en chans att förstå att någonting var på gång som de kanske ville reagera emot.

 

 

Marianne Andersson vill komma undan kritiken genom att peka på att man informerat via Spadenskyltar (OBS! Pluralform). I det aktuella fallet har man placerat Spadenskylten på EN plats, nämligen vid korsningen Trädgårdsgatan – Källgatan. På bilden ser man att skylten torde vara riktad mot fotgängare som är på väg från ICA/Systemet mot Präntaren. Men flertalet av de bilister som gärna parkerar på Trädgårdsgatan och som kommer ut från ICA/Systemet etc. lär inte ha anledning att passera denna skylt. Affärsinnehavarna utmed gatan tycks inte heller ha lagt märke till skylten och som bilist är det i den korsningen knappast ens möjligt att upptäcka skylten även om man inte då har fullt upp med att hålla koll på korsande bil- cykel- och gångtrafik.

 

Hur är det då med de andra informationskanalerna Marianne hänvisar till: På kommunens hemsida kunde jag efter en hel del klickande leta mig fram till "Pågående projekt" och där läsa om planerna på att göra om Trädgårdsgatan, men man kan inte med bästa vilja i världen läsa ut vilka de faktiska konsekvenserna blir. Där finns också en "parkeringsutredning" som man kan ladda ner som talar om att det minsann "bara" blir sju P-rutor mindre än det varit hittills när allt är klart. Men att börja med att ta bort de 18 mest frekventerade parkeringsplatserna istället för att börja med att iordningsställa de 12 nya utmed Källgatan, måste betraktas om ren och skär dumhet. Anmärkningsvärt är också att man i parkeringsutredningen tar med de två lastplatserna utanför Expert/Beckmans/Roggekonditoriet som en parkeringsresurs! Och redovisar att de endast utnyttjas till 25%!!

 

Hemsidan är alltså ingen bra informationskanal. I synnerhet inte för de  32.518 kommunbor som inte ser denna hemsida som sin käraste nyhetskanal enligt statistiken.

 

Patrick Blatatzis har på ett förtjänstfullt sätt visat på det obefintliga informationsvärdet för kommunen i de övriga kanaler som Marianne Andersson hänvisar till: Facebook och Twitter (jag skrattade onekligen när jag läste detta). Twitter! Ja, ja! Då är det inte mycket man begriper. Som Patrick påpekar:

 

Om man genom att göra ett inlägg på Facebook och Twitter, eller för den delen en artikel på kommunens hemsida, eller till och med blivit rapporterad i tidningen, anser sig ha uppfyllt sitt informationsansvar tror jag inte man har förstått de utmaningar som organisationer och företag står inför i dagens informationssamhälle."

 

Onekligen måste man också som ständig kritiker av det slöseri med skattemedel som det s.k. magasinet "Från Strängnäs Kommun Aktuellt" utgör, åter ställa sig den berättigade frågan: Har inte ens Marianne Andersson och hennes kontor upptäckt att denna informationskanal direkt ner i kommunens samtliga hushålls brevlådor finns?

Hon har den inte ens med i sin uppräkning! Från hennes utgångspunkt vore väl ändå detta "magasin", den mest naturliga och i sammanhanget effektivaste informationskanalen som teoretiskt når ALLA kommuninvånare!

Så till slut en kommentar till vad chefen för teknik- & fritidskontoret säger på kommunens hemsida:

– Självklart kommer vi att inhämta medborgarnas synpunkter längs vägen, säger László Némedi, chef för teknik- och servicekontoret.

Så särskilt sjävklart är det ju tydligen inte, eftersom detta "inhämtande" av synpunkter inte tycks ha ägt rum överhuvudtaget.

Förra söndagen hade jag förmånen att vandra runt på Gripsholm med Åke Livstedt (mannen som är den ende någonsin som hållit varje föremål på Gripsholms slott i sin hand!) tillsammans med ett trettiotal av Åkes gamla slottsguider, medhjälpare och tillika servitörer och ouvreuser vid den kungliga supén i Rikssalen på slottet för 25 år sedan.

 

Avsikten var att återse de olika platser som kom i bruk för supén: Rikssalen förstås, men också övre rustkammaren som då helt hade plastats in och gjorts till ett effektivt serveringskök med rundgång för serveringspersonalen. Inte en knappnål ens hade slagits i tegelväggar eller trägolv. Allt var fribärande och väggar, golv och tak helt skyddade. Genom den lucka som finns i golvet och som var avsedd för krut och kanonkulor, hade byggts en hiss med vilken maten kom upp från tillagningsköket på annan plats. I den smala trappan intill dörren till övre rustkammaren, hade alla servitörerna sin plats två och två på trappstegen. Därifrån skulle de 70 snabbt och i god ordning runda serveringsdisken i rustkammaren, fukta sina vita vantar på en därför avsedd svampduk och plocka med sig två tallrikar var, för att sedan i värdig procession skrida in i Rikssalen till sina resp. bord – och stolar! Varje steg fanns inritat, planerat, klockat och repeterat i förväg för att ingenting skulle fallera. På givet kommando från marskalken som stötte sin av Gunnar Cyrén tillverkade stav i golvet, satte de först ner en tallrik framför den ena av de två gäster de betjänade, backade och därefter böjde sig alla samtidigt framåt igen med nästa tallrik till gästen bredvid.

Det hela skedde med en fantastisk precision.

 

Men vi fick höra att staven efter allt stötande i golvet, omgående efter festen fick tas tillbaka till Gunnar Cyrén för att förstärkas, eftersom slottsmodellen i silver som kröner staven höll på att trilla av. Marskalken berättade också att detta blev en lärdom när Nobelmiddagsutformningen sedan tog vid, med Gripsholmssupén som förebild (inkl. en marskalksstav med Stadshuset i modell på krönet, av Gunnar Cyrén), så fick man bygga en särskild trälåda för marskalken (som efter Gripsholmssupén tjänstgjorde vid Nobelbanketterna ytterligare ett tiotal år) att stöta staven mot eftersom det inte hördes när den stöttes i Blå Hallens marmorgolv och dessutom riskerade att Stadshuset på stavens krön skulle falla till golvet.

 

Åke berättade också om den presumptiva katastrof som hans kära Mamma Greta, salig i åminnelse, kunde förhindra. När Åke kom hem och berättade en vecka före supén att han suttit på slottet och vikt servetter (dessa bröts i fem olika mönster, ett för vart och ett av slottets århundranden), utbrast Mamma Greta: "Är Du inte klok – i ett stenhus!"

 

För hon visste ju att ett stenhus lagrar mycket fukt i sina väggar och i all synnerhet under en sommar som 1987 då det regnade häftigt hela tiden. Servetterna skulle slokat som utjänta tulpaner efter bara några dagar om inget gjordes. Men då kunde Åke få hjälp av slottssnickare Franzén som monterade upp ett antal kupévärmare som såg till att hålla servetterna styva tills det var dags!

 

 

En av ouvreuserna mindes att det hade kunnat gå riktigt illa med den stora paradtårtan i form av Gripsholms Slott, som skulle bäras in på en "bår" för att skäras av Majestätet själv. I väntan på att det skulle bli dags för tårtan, så stod den i ett förrum, där också den väl maskerade Jan Myrdal väntade på sin för alla så överraskande entré. I spetsen för sitt kungliga följe skulle Gustav Vasa göra entré i en procession för att inför sin "efterträdare" Kung Carl XVI Gustaf demaskera sig och framföra ett högst egenhändigt skrivet tal (som ingen fått läsa i förväg!) till Kungen.

 

Alltnog, det bar sig inte bättre än att Myrdals stora rock fastnade i handtaget på den "bår" på vilken tårtan väntade. Utan att veta eller titta efter, vad han fastnat i (han hade sin stora ansiktsmask på sig vilken delvis skymde hans sikt) var han på väg att fullt naturligt dra åt sig rocken vilket obönhörligen fått till följd att hela jättetårtan gått i golvet med dunder och brak, om inte ett par rådiga servitörer grabbat tag i "majestätet" och handgripligen förhindrat honom från att röra sig innan han kunnat lösgöras från tårtan!

 

Att Jan Myrdal ens åtog sig detta uppdrag: att hemligen maskera sig till en kunglig despot, klä sig i trikåer, delta i ett historiskt "jippo" och till råga på allt hålla ett tal och harangera den nuvarande Kungen. Det var väl ändå otänkbart för en rabiat revolutionär som Jan Myrdal, eller...?

Åke var inte heller särskilt optimistisk när han ställde frågan till Myrdal. Men denne var inte alls omöjlig. Han hade bara tre villkor: att han skulle få ha trikåer – för han tyckte han hade snygga ben som han aldrig fick visa, att han själv skulle få skriva sitt tal och att ingen annan fick läsa det i förväg!

Det vore en felaktig beskrivning av verkligheten om jag sa att Åke inte var orolig för vad Myrdal skulle hitta på att säga i sitt tal, men också här överraskade denne märklige man, genom att hålla en lysande expose över Gustav Vasa och hans verk och betydelse.

 

Om allt detta kanske Åke berättar när vi – 80 personer – på söndag återigen, efter 25 år, bänkar oss i Gustav IIIs Teater på slottet för att i bild och tal få den kungliga supén och dess förberedelser beskrivan av Åke, följt av den teaterföreställning, "En afton på Gripsholm" som de mest lysande av Dramatens skådespelare: Jarl Kulle, Anita Björk, Sif Ruud, Birgitta Valberg, Jan Malmsjö, Sven Lindberg, Ingvar Kjellson (även regi), Ulf Johansson, Jan-Olof Strandberg m.fl. framförde vid jubileumshögtiden 1987. Föreställningen sändes och spelades in av Sveriges Television och nu får vi möjlighet att se föreställningen på stor duk i själva teatersalongen. Att åter få sitta på teaterns bänkar och uppleva den unika föreställningen blir något alldeles extra. Inte sedan 1789 har det spelats teater på den scenen och inte lär det ske igen i vår livstid – om någonsin. Nationalmuseum, som ansvarar för teaterns originalkulisser, hotade med att ta hem alla dessa om jubileumskommittén så mycket som lät en nykter landshövding beträda scengolvet. Med mycken list lyckades det dock! Kanske dyker föreställningen också upp i Minnenas Television och kan då varmt rekommenderas. Inte bara är det ett lysande skådespeleri utan också ett lysande manuskript, författat av Kaj Lundgren, signaturen Kajenn.

 

Igår dök det upp en uppmaning på Facebook att samlas idag på Västerviksparkeringen för en manifestation mot nyordningen på Trädgårdsgatan, bakom de nya järnpållarna.

 

Sagt och gjort! Eftersom jag – för min egen och andra kommuninvånares bästa – insett och alltid motarbetat varje tanke på att  försämra för cityhandelns möjligheter att överleva, var det självklart att ställa upp.

 

Jag brukar berätta om när jag som ung och grön flyttade till Mariefred 1970 och omgående började propagera för ett bilfritt torg med springbrunn, planteringar och bänkar. Jag var som sagt naiv och oerfaren och helt oförberedd på den anstormning av vedersakare som kastade sig över mig.

 

Så blev jag själv handlare vid torget i Mariefred och började inse den verkliga problematiken. Jag studerade gågator och trafikrestriktioner i olika delar av Sverige. Jag tog del av det digra utredningsmaterial som fanns på Handelns Utredningsinstitut (HUI), kring gågators utformning, fördelar, nackdelar och problem. Och jag lyckades då iallafall få till en förlängning över torget av den gågata , som ändå kom till p.g.a. ICA-butikens expansion. Detta för att ge gågatan en mer optimal längd. Bredden är helt idealisk och nu är den också lång nog. Butikerna har lösningar för varutransporter via intilliggande tvärgator. Gågatan i Mariefred fungerar med andra ord utmärkt.

 

En gågata – nu är förvisso inte Trädgårdsgatan någon gågata och är väl inte heller tänkt att bli sådan, men bara för att försöka få t.ex. de två aggresiva kvinnor (utan bil) som gav sig på oss demonstranter i kväll, att förstå att det inte är så enkelt som gemene man kan tro att få en gågata att fungera både för konsumenter och handlare. Människor som tror att det bara är att stänga av biltrafiken och som tror att konsumenter kommer att välja att parkera på avstånd för att bära tunga kassar längre sträckor, istället för att åka någon annanstans där de kan stå utanför butiksdörren, är tyvärr helt okunniga om hur tillräckligt många av oss människor fungerar för att påverka butiksomsättningar. Dessa människor är lika okunniga om hur ekonomin fungerar för de handlare vars framtid man utan hänsyn till och respekt för, leker med på detta sätt.

 

För att fungera som en effektiv handelsgågata, krävs det att den har en viss bredd, en viss längd och ett varierat butiksutbud på båda sidor om gatan. Absolut inte så bred som Trädgårdsgatan. Den skulle aldrig kunna fungera som gågata ur handelssynpunkt eftersom en effektiv gågatas båda sidor enkelt måste kunna bedömas från en mittposition. Butiksutbudet utmed gatan är allt annat än varierat sett till fördelningen mellan norr- och sydsida. Varje tanke på att göra Trädgårdsgatan till gågata, vore helt vansinnig om man vill behålla handeln och folklivet på gatan. Hospitalsgatan – OM den varit bebyggd på båda sidor hela sin sträckning, hade kunnat vara en idealisk gågata, men aldrig Trädgårdsgatan.

 

Det patetiska försök att från majoritetens sida tillmötesgå detta naiva önskemål från Miljöpartiets sida (som verkligen ville ha en ren gågata här) genom den halvmesyr som nu förstör den hittills så välfungerande gårdsgatan (en gata där fotgängare alltid har företräde) kan vara helt förödande för verksamheterna utmed gatan.

 

 

Dessa verksamheter lever i många fall på marginalen och kan inte riskera att ens ett tiotal kunder om dagen försvinner utan att det får negativa konsekvenser för deras omsättning.

 

 

Om kommunen på detta sätt försämrar för en handel som redan befinner sig i kris p.g.a. av de många tomma butikslokalerna i stadens kärna, så står det inte på förrän det blir fler tomma lokaler. Vi som bor utanför Strängnäs inser snart att det är enklare för oss att ta motorvägen direkt till Solberga och handla merparten där. Systembolagetoch apoteken kan för en tid locka oss att återvända åtminstone då och då till centrum, men risken finns också att Systembolaget till slut väljer att etablera sig i Solberga – där konsumenterna då kommer att finnas!

 

För det är så det fungerar! Trots den idealistiska övertron på att människor skulle handla mer i centrum om det gick lättare att gå och cykla där, som de båda ilskna damerna utan bil uppenbarligen hade. Slutet blir att de lär få skaffa sig bil för att kunna handla också sina dagliga livsmedel, då all handel finns i Solberga. Det finns åtskilliga exempel på hur stadskärnor utarmats just med denna typ av inadekvata kommunala åtgärder – som vanligt utan några konsekvensanalyser – och där man fått se butikslokaler förvandlas i bästa fall till sommaröppna klädboutiquer. Läs här om t.ex. Falköping.

 

 

De nordiska jazzarkiven samlas då och då till konferenser kring något eller några intressanta teman. I år var det dags för den 10e Nordiska Jazzkonferensen, denna gång i Stockholm. Närmare bestämt i Musikmuseets vackra konsertsal i gamla Kronobageriet på Sibyllegatan.

 

Konferensen hade två temata: "The gender of jazz" och "Notions on authenticity" och inledningstalade gjorde Statens Musikverks Stina Westerberg som bl.a. klargjorde att detta unga verk med det hopplösa namnet, på inget sätt rör sig med någon representationsbudget ens i närheten av de excesser vi nyligen fått läsa om i andra verk och myndigheter. Här fanns ingen Bindefeld, kaffet kokade man själva och lokalen ingår i själva verket!

 

 

 

Frågan är egentligen inte relevant ur musikalisk synpunkt, men har i dagens politiserade samhälle givetvis sitt berättigande.

 

Ur musikalisk synpunkt torde det vara helt egalt om den som spelar är man eller kvinna så länge det låter bra i lyssnarens öra.

 

Musik uppstår först i mötet mellan utövare och lyssnare och då är utövarens attityd och personlighet
väsentligare än könet.

 

Men visst kan man fråga sig varför våra media så fullständigt nonchalerar allt vad t.ex. kvinnlig idrottsutövning och kvinnligt musicerande innebär. Givetvis får denna snedbevakning också konsekvenser för hur människor uppfattar i vårt fall, jazzmusikens värld.

 

Givetvis kan man inte bortse från att jazz alltför länge varit männens exklusiva värld. Fanns det någon kvinna med, så var hon på sin höjd "refrängsångerska". Vissa sådana nådde höga popularitetshöjder, men några "jazzmusikanter" blev de aldrig.

 

Så här resonerade man i Jazz Society på 50-talet: ”Om vi hade flickor med i klubben, måste vi inrikta oss på att vara trevliga och underhållande mot dem, och då skulle vi inte ha tid över att koncentrera oss på musiken”!

Det var dock en situation som började förändras just på 50-talet i och med bl.a. Nannie Porres, som berättat att hon kände sig som en del av JazzClub'57,  och inte som ett påhäng, en "refrängsångare".

 

Men visst är det fortfarande en snedfördelning mellan könen på musikestraderna. En fördelning som dock förändras med stormsteg genom de nya kullarna av utbildade jazzmusiker – av båda könen.

I publiken är könsfördelningen betydligt bättre. Andelen kvinnliga lyssnare har länge varit hög och är det fortfarande.

 

Efter en alltför hastig titt på konferensaffischen, frågade jag min bänkgranne sångerskan m.m. Marie Selander, varför man valt att ha en bild på en man när man problematiserar könsfrågan?

Marie svarade avmätt: "Det är Monica Petrini"!

 

 

Marie delade i sitt anförande "For whom is it important?",  med sig av många roliga exempel på hur det kan vara. Här ett par:

 

 

Mario Dunkel gav i sitt föredrag "The conceptualization of race, masculinity and authenticity in early jazz historiography", exempel på hur kvinnor beskrevs i jazzvärlden:

 

Barry Long gav ett tänkvärt citat om vad som är jazz, i sitt anförande "Come Sunday morning. Mahalia Jackson, jazz and signifying spirituality":

 

Annjo Klungervik Greenalls anförande "Billie Holiday, autheticity and translation" var ett av dem som berörde just autencitetsaspekten under konferensen. Hon ställde några högst relevanta frågor:

 

Musikforskaren Viveka Hellström som tidigare bl.a. gjort en studie om en av våra främsta jazzsångerskor Nannie Porres berörde en av dessa märkligheter som måhända inte bara finns inom jazzen: Kvalitet, innebär att man inte försöker bli populär! Vad är det för dumheter egentligen? Men resonemanget finns absolut. Många fina musiker vare sig de varit kvinnor eller män som blivit just populära eller som kastat sig in på andra fält än den "rena jazzen" har alltid setts över axeln av "puristerna och finsmakarna". Det räcker med att nämna Alice Babs och Lill Lindfors. Att Monica Zetterlund klarade sig så helskinnad från denna typ av bannlysning är egentligen ett mysterium med tanke på hennes schlagerutflykter, deltagande i folklustspel, Hasse&Tage, utvandrarfilmer m.m. 

 

Viveka hade också en rolig (?) observation i en studie hon gjort: Monica Borrfors var den enda som sjöng om "happy love" medan övriga sångerskor i varierande grad sjöng om olycklig kärlek!

 

 

Christa Bruckner-Haring från Österrike berättade att situationen i hennes hemland inte nämnvärt skiljer sig från andra: Majoriteten av de utövande jazzmusikerna är män. Men könsfördelningen förändras. Det kommer fler unga kvinnor på de olika musikutbildningarna men många av dessa nöjer sig med basutbildningen och går inte vidare till högre utbildning. Däremot är det märkbart många kvinnor som återfinns hos boknings- och agenturföretagen.

 

Elina Hytönen, finländsk forskare berättade om ett jazzband med vokalist som framträdde i England där "grabbarna i bandet" hänvisades till en ganska sunkig personalkantin i pauserna medan vokalisten förväntades sitta i baren – inte för att hon som kvinna skulle slippa känslan av omklädningsrum för fotbollsspelare – utan för att hon också där skulle "underhålla" de övriga gästerna – under sin egen arbetspaus!

 

Elina menade att det fortfarande finns förväntningar på kvinnliga musikanter och sångare att de ska "klä upp sig". Personligen finner jag det allt oftare vara så i Sverige att alla musiker på scen – oavsett kön – verkar sätta en ära i att klä ner sig! Är det ett "modernt" sätt att visa respekt för den publik som förvisso inte heller verkar klä upp sig numer, när de "går på lokal"?

 

 

 

 

 

Den avslutande paneldebatten hade rubriken "How to play Lars Gullin?". Deltagande "debattörer" var jazz- och folksångerskan Gunnel Mauritzon, författaren och producenten Eva Sjöstrand, saxofonisten Mats Gustafsson och trumpetaren Jan Allan. Debattledare var Jazzarkivets Roger Bergner och Lars Gullin-sällskapets Lars Longueville. Min dotter kommenterade: "Underligt ämne tycker jag. Hur ska en musik spelas". Lars änka Mailis menade när hon hörde om debattämnet att Lars själv skulle ha svarat:

 

 

Det här var en nordisk konferens med deltagare från åtminstone fyra av de fem nordiska länderna. Inte bara det, där fanns deltagare från Nigeria, Polen, Ukraina, Storbritannien, USA, Tyskland och Österrike. En del av dem stod i talarstolen under konferensen ockå. Det gör att allt hölls på engelska.

Jag må ha levt i en skyddad värld som trott att vi svenskar var urbra i det engelska språket. Men jag måste säga att jag blev besviken. Att "vanliga" dödliga har svårt med främmande språk må vara förlåtet, men att också framstående pedagoger fortfarande har svårt att uttrycka sig på vårt andra hemspråk, det trodde jag inte. Men i ärlighetens namn ska sägas att den dåliga engelskan hördes från de flesta föredragshållarna också från andra länder med några lysande undantag som antingen var infödda engelsktalande eller språkprofessorer. Men jag trodde vi kunde bättre.

 

Flitigt användes t.ex. ordet "paper" om det som anfördes? Är det bara ett slarvigt akademiskt språkbruk som tycks breda ut sig? "Paper" definieras som en skriftlig uppsats eller motsvarande. Ett muntligt anförande av det slag som förekommer vid slika konferenser skulle enligt gängse språkbruk benämnas "speech", "lecture" eller möjligen "address". Anförandet må bygga på ett "paper" som kan rekvireras för intresserade åhörare, men det är inte det som framförs.

 

Om den svenska delen av åhörarna, med i de flesta fall en god skolundervisning i engelska, har svårt att uppfatta vad föredragshållare, som inte till fullo behärskar det engelska språket, säger – vad ska då inte de arma åhörare från länder med sämre engelskundervisning gå miste om?

Jag får väl betrakta mig som i viss mån yrkesskadad, efter att från början ha lärt mig och själv utbildat människor inom en servicegren och sedan ägnat 40 år åt hur man sekundsnabbt påverkar en konsument i en valsituation. Här gäller förmåga att extremt snabbt nå fram med ett tydligt, lättfattligt och övertygande budskap.

 

I mångt och mycket är detta också applicerbart på en föredragssituation. Fångar Du inte åhörarens intresse direkt kan Du lika gärna lägga av. Åhöraren tappar tråden och låter sina tankar fladdra iväg. Samma sak gäller om åhöraren inte uppfattar vad Du säger p.g.a. språkliga problem, vilket tyvärr alltså var fallet flera gånger under konferensen. Forskning är ju helt bortkastad om inte forskaren kan förmedla sina resultat på ett fattligt och begripligt sätt till sina åhörare eller göra det på ett engagerat och vinnande sätt.

 

Därmed kommer vi in på själva framträdandet. Om Du rör Dig, för ett livfullt resonemang, talar utan alltför mycket stöd av ett manuskript – alltså talar till och med Din publik, ser den i ögonen, gestikulerar eller pekar på bilder, så kan också språksvårigheter överbryggas.

 

Men om Du istället hänger på Dina korslagda armar och läser innantill utan att överhuvudtaget lyfta blicken en enda gång och därigenom möta Din publik, så går det Du säger, vanligtvis rätt ut genom andra örat. Om inte redan sömngruset börjat klia i ögonen.

 

Kanske ska arrangören av nästa konferens – den elfte – tänka igenom detta. Jag har varit med om konferenser där arrangörer erbjudit sina talare snabbkurser i framställningsteknik, där man som inbjuden talare har fått en "att tänka-på-lista" innehållande sådana förhållningstips som:

 

Så till konferensens båda temata.

 

 

Är det en viktig fråga? I dagens samhälle tycks den ha blivit det. När EU t.o.m. överväger att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser så anar man att framtidens jazzband mycket väl kan komma att åläggas att ha minst 40% kvinnor för att få framträda. Eller kanske kryper EU ända in i garagen och kräver jämställda band redan på repetitionsstadiet!

 

Om det är den typen av samhälle vi vill ha, vore det väl enklare att kvotera in redan på utbildningsstadiet och börja neka unga flickor som söker till den kommunala musikskolan, sitt favoritinstrument för att det är för många tjejer som sökt detta instrument. Eller, ve och fasa, inga killar söker alls och då får inte undervisning ens ges till de flickor som ändå sökt!

 

Jag tror att dagens unga svenska tjejer har tillräckligt mycket skinn på näsan för att kunna ta sig in också i de mest maskulina miljöer, lagstiftning förutan. Värre är det säkert i andra länder, men också där kommer utvecklingen genom media, skolor och politik att förändras till det bättre även om det kanske tar sin tid.

 

Ju fler kvinnor som tar sig in i tidigare maskulint dominerade yrken och områden, desto snabbare får vi också en förändrad mediabild kring t.ex. den kvinnliga fotbollen eller kvinnor i jazzband och därigenom påskyndas hela nivelleringsprocessen.

 

Ur jazzmusiksynpunkt gäller ju i hög grad en travestering av frågan som Annjo Klungervik Greenall ställde:

Vad tillför det upplevelsen av musiken om vi vet vilket kön de olika musikanterna har?

 

Samma fråga kan ju egentligen ställas om den: Vad tillför det upplevelsen av musiken om vi vet vem som skrivit den eller hur den personen menade att den skulle framföras?

 

Vi lärde oss inte minst i Jens Lindgrens anförande hur litet värde upphovsrätten egentligen har, då inte ens en levande upphovsman till en "världshit" bryr sig eller har förmågan att hävda sin rätt gentemot alla "versioner", "bearbetningar", "arrangemang" och rena plagiat som dyker upp och som faktiskt innebär rena stölderna när dessa registreras med andra upphovsmän än de ursprungliga. Ett annat exempel är Carl Bobergs "O store Gud" som har oräkneliga "upphovsmän" i STIMs register. Och när den sjungs – vem bryr sig då om Boberg?

 

Ett annat exempel som anfördes var Miles Davis version av "Ack Värmeland Du sköna" där några takter lagts till.

 

Visst kan vi som svenskar och med kunskap om "hur den ska låta" fryna på näsan och säga att "det där är minsann inte autentiskt!". Men vad bryr sig en Miles-fan i Sydamerika eller på Mallorca om melodin inte är "autentisk"? Kan man inte njuta av den då?

 

Vad är i grunden "autentisk musik"? Och om det finns sådan – vad spelar som sagt autenciteten för roll när Du upplever musiken?

 

En sista reflektion med anknytning till konferensen. Ibland är det inte utan att man undrar om forskningsmedel går till "rätt" saker.

 

Jag vet inte jag om jag tycker att det är vetenskapligt värdefullt för mänskligheten att tid och kapacitet ägnas åt att ta reda på vad jurymedlemmer egentligen innerst inne tänker när de väljer ut studenter till en utbildningslinje eller hur de nordiska universiteten formulerar säljtexter för ett program? För det mänskligheten framåt? Får fler jazzmusiker jobb? Blir jazzpubliken större? Njuter vi mer av musiken?

 

 

 

 

 

 

For in till storstaden kvällen före den 10e nordiska jazzfestivalen skulle börja och fick tag i en biljett till Dramatens föreställning av Fanny och Alexander. Känner att Ingmar Bergmans mästerliga film ännu ligger mig för nära för att jag ska kunna se teateradaptionen som en självständig föreställning. Liksom de oerhört starka skådespelarinsatserna i filmen.

 

 

Teaterföreställningen har en spännande scenografi där den stora vridscenen utnyttjas maximalt för att göra just det som Bergman också var så bra på – teater!

 

Alexander blir i teaterföreställningen reducerad på flera sätt, men Hannes Alin (tror det var han den kvällen. Hannes alternerar med sin skolkamrat från Adolf Fredrik, Victor Lindblad Poturaj) gjorde vad han kunde av det som var kvar. Den andra titelpersonen Fanny har helt blivit en staffagefigur i teaterföreställningen.

 

Av de övriga rollerna har Jonas Karlsson prisats för sin Gustaf Adolf och med rätta, men ännu sitter Kulle i vägen. Kulle var frustande, omättlig och storartad och till de höjderna når inte Jonas Karlsson än.

 

Reine Brynolfsens biskop Vergerus förlorar dessvärre också i jämförelsen med Jan Malmsjös demoniske och skrämmande tolkning.

 

 

Jan Malmsjö är dock med också i denna uppsättning, nu i rollen som skådespelare, regissör och poliskommisarie. Ett antal roller – som om de alls fanns i Bergmans manuskript – fått svälla och fyllas av Malmsjö själv. Jag misstänker att rollfigurerna ingår i regisssören Stefan Larssons bearbetning av Bergmans manus. Icke desto mindre blir Malmsjös dråpliga poliskommissarie som pjäsens slutkläm, den knorr som gör att man minns föreställningen med så positiva känslor. Han är kvintessensen av Hasse Alfredsson, Ben Turpin, Charlie Chaplin, Nils Poppe, Peter Falk och Peter Sellers och bara sååååå urbra! En höjdarupplevelse!

Jag kan heller inte undgå kvällens andra stora behållning, nämligen Jan Malmsjös hustru Marie Göranzon. Hon är den enda i släkten Ekdahl som om inte överträffar, så ändå når samma skådespelerihöjder som filmens Gun Wållgren. Hon har samma känsla och framtoning utan att för ett ögonblick bli imitation. Hon har lugnet, pondusen, humorn och livsglädjen. Wow!

 

Än går pjäsen några månader till! Missa den inte! Men för katten: lämna mobilen i garderoben!