Mats Werner

TV4-nyheterna meddelar att filmföretaget Sandrew-Metronome läggs ner. En epok går i graven.

För mig känns det tragiskt. Jag växte upp med Sandrew och Anders Sandrew. Farbror Anders var god vän med mina föräldrar och dessutom vår hyresvärd under hela min barndom.

Farbror Anders var givetvis en guldgruva när man var barn på så sätt att skötte man sina kort väl stacks en friplåt till bio i fickan på en!

Men det kunde sitta långt inne. Han var en mycket ekonomisk person. Mina föräldrar hade stående inbjudningar till Sandrew-teatrarnas premiärer och dessutom frikort för två på teatrarna. Däremot var det bara Pappa som fick årskort - för en person - på biograferna. Undrar varför?

Anders Sandrew byggde upp ett stort film- och teaterimperium. Han ägde Oscars-teatern och Scala-teatern. Han ägde oräkneliga biografer. Den första var lilla Metropol på S:t Eriksgatan. Paradsalongen blev Royal på Kungsgatan. Ingen av dem finns kvar som biografer idag.

Tillsammans med kompanjonen Schamyl Bauman byggde han också upp en egen filmproduktion med gamla - sedan länge borta - "Kostadion" mittemot Sjöhistoriska Museet på Gärdet som ateljé. Där sprang jag som barn i huset - som ung filmtokig tonåring.

Några gånger följde jag med Pappa till Anders Sandrews lilla livsmedelsbutik i korsningen Riddargatan och Torstenssonsgatan (tror jag det var) på Östermalm. Den butik som var ursprunget till hans affärsverksamhet och också till hans namn. Butiken startade han tillsammans med sin bror Gustav som sedan drev butiken vidare sedan brodern Anders fick för mycket att göra med sina övriga verksamheter. Bröderna Anderssons butik var tänkt att heta Andersson & Andersson när de startade 1901 men namnet var upptaget så Anders bytte helt sonika namn. Men dit gick farbror Anders praktiskt taget varje dag och åt lunch i det lilla köket bakom butiken och där åt jag för första gången stekt strömming på en hård smörgås. Vilken njutning.

När jag var nygift bodde jag och min hustru de första fyra åren i en fastighet bakom LO-borgen där Scala-teatern ligger. Huset ägdes av min far och Sandrews var med andra ord hyresgäster. Detta var en källa till ett evigt gnabbande mellan Farbror Anders och Pappa om att de borde byta kåkar med varandra, men båda uppvärderade hela tiden sin egen fastighet så de lyckades aldrig komma överens och till slut sålde båda två! Sandrew till SPP och Pappa till Eesti Maja - Estniska Huset.

Sandrew-koncernen sålde ganska snart efter farbror Anders död 1957 sina teatrar. Biograferna behöll man däremot. Filmproduktionen lades också så småningom ner. Ägandet hade lagts i Anders Sandrews Stiftelse, som förvisso fortlever.

Till slut såldes även biografer till Schibstedt-koncernen. Bolaget slogs ihop med resterna av det gamla musikföretaget Metronome och nu läggs alltihop ner.

Sorgligt! En fantasins, glädjens, spänningens och musikens lustgård försvinner för gott.

The Climate Scam uppmärksammar svenske havsforskaren Nils-Axel (Niklas) Mörners artikel i The New Science om de påstådda förändringar i havsytans nivå.

Niklas har länge varit min "husgud" när det gäller synen på klimatalarmismen. Han har med stor auktoritet visat på en annan och betydligt trovärdigare utveckling av vårt framtida klimat och på orsakerna till de förändringar vi sett och de vi kommer att få se.

Läs mer om Niklas under kategorin "Klimat och Tvärvetenskap". Och passa på att gå hans 17e tvärvetenskapliga kurs i Åkers Bergslag i maj. Jag kan garantera en högintressant vecka på Själens motionsslinga och i Kunskapens Lavin tillsammans med sådana eminenta föreläsare som Björn Ambrosiani, Mats G Larsson, Ann-Christine Bonnier, Svante Strandberg, Håkan Elmqvist m.fl. Läs under kategorin "Klimat och Tvärvetenskap" om kursen dag för dag.

Är ni intresserade? Skriv en kommentar och glöm inte att ange mailadress i därför avsedd ruta (visas ej på bloggen) så skickar jag information om kursen.

Kolla också gärna länkarna (Fyra delar) till Professor Bo Carters föreläsningar om klimatförändringarna. Länkarna finns i bloggens högerspalt.

Läs gärna här om min givande kväll i den gångna veckan på Eskilstuna Jazzklubb/Contrast med jazzlegenden Freddie Redd, 84 bast och vår svenska saxofondrottning Amanda Sedgwick.

Den "klassiska" bilden av kommunalarbetaren som hänger på spaden gäller inte för SEVABs personal.


Jag är oerhört kritisk till kommunala bolag som företeelse. Kommuner - liksom f.ö. staten - ska enligt lagstiftarens mening få sina intäkter genom skatter och avgifter. Inte genom aktieutdelningar och skruvade ränteintäkter.
Därför har jag också varit - och är - starkt kritisk till att Strängnäs Kommun äger och driver sådan kommersiell verksamhet som lika gärna kan ske i ett privatägt kommersiellt företag och att man lägger kommunal verksamhet i bolagsform. Dels för att all offentlig verksamhet som konkurrerar med privat sådan, är av ondo ity den inte sker på lika villkor. Dels för att en kommun som använder sina bolag som "sedelpressar" och genom utdelningskrav dränerar sina bolag på det kapital bolagen så väl själva behöver för sina investeringar, är inte någon bra ägare.

Strängnäs saknar som ägare den finansiella styrka och professionella kompetens som krävs för att vara en bra ägare i ett fint och välskött bolag som SEVAB. Ett bolag med stor potential i en miljö där inte ägaren hela tiden dränerar bolagets balansräkning för att täcka den kommunala förlusterna.

Detta är således en principiell inställning. Nog om detta. Över till SEVAB i sig. SEVAB som företag.

Detta bolag får just nu alldeles oförskyllt  klä skott för misslyckanden som i själva verket ligger på den kommunala nivån och det är dags att försöka få våra invånare - och inte minst de som skriver oinitierade och rent lögnaktiga kommentarer till dessa artiklar på tidningens nätsida - att förstå att om vi levde i den bästa av världar så skulle vi inte behöva lägga någon kommunal verksamhet i bolagsregi eller "outsourca".

Om varje enhet inom den kommunala verksamheten sköttes med samma effektivitet som ett aktiebolag som med en professionell ledning verkar på en konkurrensutsatt marknad, så skulle per defintition varje åtgärd som görs i den kommunala verksamheten vara betydligt billigare än motsvarande åtgärd utförd av den fristående aktören.

Varför då? Jo, eftersom en offentlig verksamhet inte har något avkastnings- eller vinstkrav på sig så borde alltså den verksamheten vara billigare för skattebetalarna, eller hur!

Men nu är det ju inte så, vet vi av dyrköpt erfarenhet.

Vi kan bara ta som exempel det nu pågående utredningen kring hur den kommunala hanteringen av VA-frågan skötts. SEVAB får skulden för "höjda taxor" trots att det är kommunen som höjer taxor - inte bolaget. Att det vid tiden för bolagets övertagande av VA-verksamheten fanns behov av höjning av taxan är begripligt eftersom det är så man tidigare löst alla problem - genom att höja taxan. Därför hade Strängnäs Kommun redan när beslutet om att ansluta till Stockholm Vatten togs, en VA-taxa som låg skyhögt över våra grannkommuners. Varför? Jo, sannolkt p.g.a. att verksamheten hanterats på ett oacceptabelt och oprofessionellt sätt under många år. Det har slarvats med upphandlingar, med dokument, med konteringar - med snart sagt allt!

Hur illa det verkligen var ställt är ännu inte helt klarlagt, men att det var illa nog behöver man inte tvivla på.

Att det kunde fortgå så länge kan bara skyllas på två saker: bristande ledning och bristande revision.

Den bristande ledningen hade sin grund i att kommunen på den tiden var uppdelad på flera självständiga förvaltningar med starka chefer som inte gärna såg att man lade sig i vad de sysslade med. Själv råkade jag som politiker en gång uttala tvivel om en förvaltningschef hade en egen dold agenda i ett ärende. Det ledde till att vederbörande chef kallade in mig att förklara mig inför hela hans förvaltning! Jag som politiker - hans och hans medarbetares uppdragsgivare, förväntades alltså göra avbön offentligt på hans kontor!

Beslutet om att införa en enda sammanslagen förvaltning under en kompetent chef var ett absolut måste för att komma ifrån denna småpåvesituation. Tragiskt nog föregicks det inte av en motsvarande förändring av den politiska organisationen vilket har gjort också den fortsatta styrningen och ledningen oklar och förvirrad.

SEVAB grep sig an sitt nya uppdrag på ett ytterligt professionellt sätt. Man började ställa sig frågan varför Strängnäs Vatten var så mycket dyrare än andras vatten och påbörjade därför en ordentlig genomlysning av hela verksamheten. En fråga som kommunförvaltningen borde ställt själv för länge sedan!

Man kom fram till ganska skrämmande fakta. Allt är ännu inte klarlagt. Ytterligare utredningsarbete krävs innan den här affären kan läggas bakom oss. Men märk väl! Det är hela tiden bolaget och dess styrelse och ledning som varit pådrivande. Kommunen har inte varit särskilt intresserad tycks det. Det råder t.ex. oklarheter i det avtal som SEVAB i god tro tecknade med kommunen i samband med övertagandet. Oklarheter som borde redovisats och utretts då innan kommunen överlät verksamheten till SEVAB.

Vidare har SEVAB organiserat om och strukturerat verksamheten på ett betydligt vassare sätt än vad som var fallet så länge kommunen drev den.

Ytterligare ett exempel på SEVABs personals och lednings förmåga att förändra och förbättra, är återvinningssidan. Att där fanns en affärsverksamhet verkar inte ha ens förespeglat kommunens VA-ansvariga, vare sig på tjänstemannanivå eller i ansvarig nämnd. Eftersom det inte fanns något att räkna med sedan tidigare vågade SEVABs VD inte räkna med annat än ett nollresultat under 2010. I själva verket lyckades man göra ett plusresultat på 8,8 miljoner kronor! Pengar som alltså nu kommer till nytta och en möjlighet som kommunen slarvat bort under alla år.

Som kommuninvånare måste vi alltså vara nöjda att SEVAB nu tagit över denna vanskötta verksamhet och att bolaget kommer att vända trenden och genom de åtgärder som sker på såväl verksamhetsnivå som inom styrelsen, tillse att våra VA-taxor i framtiden hamnar på en rimlig nivå jämfört med kringliggande kommuner.

Och återigen - om all kommunal verksamhet sköttes med samma professionalism som SEVAB sköter sin, så skulle vi vara i ett kommunalt himmelrike.

Men som sagt - jag skulle önska att det himmelriket inte hade egna bolag!

"Ner med alla kulturgangsters" Oljemålning av Petra Werner-Kjellberg föreställande Lasse Werner vid pianot med vännerna Otto Donner (trumpet och hög hatt), Gösta Wälivaara bakom basen och Christer Boustedt md saxofonen. Trummisen Janne Carlsson utanför bild.


Dagens Nyheter anordnar något de kallar Kulturdagen och puffar för arrangemanget med stora helsidesannonser och ett späckat dagsprogram.

Men inte en blå ton! Inte en jazzmusiker så långt ögat kan nå! Jag skrev till Jazzriksförbundet (SJR) och FSJ och frågade: Finns det inte längre några verbalt begåvade och utåtriktade jazzmusiker? Hänger alla introvert över klaviaturer och bassträngar? Vem säger "Ner med alla kulturgangsters" idag?

Svaret från SJRs ordförande var: ”Det finns massor av blå toner idag. Men språket förändras över tiden. Så också arenorna”

Men också idag får jazzen kämpa för sin överlevnad. Tack vare Lasse Werner och hans generation blev jazzen ett undervisningsämne ända upp på högskolenivå. Men det har fått till följd att vi istället utbildar en massa ambitiösa, engagerade och musikaliska ungdomar till arbetslöshet. Det finns inte jobb för så många musiker som vi utbildar. Därför blir det också fortfarande ett låglönejobb där utövarna många gånger tvingas jobba svart ”på dörren” eller motsvarande. Problematiken som Lasse och hans generation upplevde med svårigheter att få spelmöjligheter är om möjligt ännu större idag än då p.g.a. den större mängden musikanter.

Vi har en regering som, istället för att ”sprida” och decentralisera, i än högre grad än någon socialdemokratisk dito gjort sig skyldig till, centraliserar och slår ihop.

Vem har någonsin hört något mer stalinistiskt än ”Statens Musikverk”!

Ska det innebära mer pengar till jazzen? Knappast!

Det finns en sund tanke i botten - att varje kulturyttring ska betala sig själv. Att således människor som gillar jazz också är beredda att betala vad det kostar att få njuta av jazz.

En tanke vars realism dock omgående faller då Kgl. Operan kommer på tal, eller just alla de ungdomar vi utbildar inom musik trots att vi vet att en betalande publik inte finns för dem alla.

Vi lär också i framtiden vara hänvisade till en mixad finansiering av såväl jazzen som många andra kulturyttringar, där det alltså är viktigt att tillse att dessa inte drunknar i en koloss som ska rymma allt - ”Statens Musikverk”! Huh!

Jazzen liksom annat är starkt beroende av entusiaster. Inte bara inom musikerkåren utan i minst lika stor utsträckning inom arrangörs- och  publikleden. Ett jättelikt oavlönat arbete läggs idag ner i massor av kultur- och musikföreningar runt om i landet. Där eldsjälar ser till att jazzkonserter och teaterföreställningar anordnas. Att lokaler hyrs, att biljetter säljs, att kaffe serveras, att lokalen städas o.s.v.

Men jag vågar påstå att den absoluta majoriteten är 40-talister och möjligen en och annan 50-talist. Men hur tänker man sig med ett ”Statens Musikverk” att allt som görs av dessa eldsjälar, vilka håller igång stora delar av svenskt kulturliv, ska utföras när den generationen faller ifrån?

För det står fullständigt klart att de unga, de som nu kastar sig ut i musiklivet saknar den vilja och förmåga som tidigare generationer hade med sig från barnsben, att organisera sig, att bilda föreningar och att driva verksamhet i dessa. Det finns ingen återväxt i våra jazzklubbar. De flesta medlemmar är idag just 40-talister.

Var är de som kan tänkas komma fram på samma sätt som musikerna bakom t.ex. Emanon? Musiker som förmådde attrahera publik ur många åldrar och samhällsskikt. Som genom just humor och entusiasm, nytänkande och provokation kan locka nya publikskaror till jazzklubbarna?

Vi upplever idag en kris inom läraryrket. Där vi alltför länge utbildat duktiga ämneslärare. Lärare som behärskar sitt ämne men som fullständigt saknar förmågan att överbringa denna kunskap till andra.

Jag upplever att vi har samma kris inom jazzmusiken - och säkert också inom andra fält. Vi utbildar musiker som blir fulländade på sina instrument men som ofta saknar förmågan att lyfta blicken från notpappret och kasta en glimt på sin publik. Som saknar den spontana spelglädjen och smittande entusiasmen. Som inte förstår vikten av att också själv kunna ta ansvar för sitt liv och sin musik.

Musikerna på den tiden skapade i stor utsträckning sina egna speltillfällen. Får de nya musikerna den kunskapen och förståelsen med sig från våra fina högskolor?

Dåtidens unga arga jazzmusikanter skrek på mer pengar från staten. Man skulle omgående villkorat sina kontakter. Mer pengar från staten innebär per definition mer byråkrati och mer lustförkvävande intrång i den frihet som ligger i jazzens natur.

Jazzen som musikalisk form är rebellisk och provokativ till sitt ursprung.

Släck inte dess låga genom att inlemma musiken i ett syrefattigt statligt mastodontkonglomerat. Släpp ut  Jazzen och befria "kulturgangstrarna"!

En övernattning i storstaden, en kväll på hotell, vad göra? Dramaten nästgårds - Idlaflickorna! Ja! Såg med förtjusning orginaluppsättningen för ett antal år sedan med Sif Ruud och Birgitta Valberg som de åldrande "systrarna". En härlig och minnesvärd uppsättning av Kristina Lugns pjäs.

Men ack! Totalt utsålt! Inte en enda 'sketen' uddaplats ledig. Det fick bli den för mig totalt okända "I Lusthuset" istället.
Efteråt inser jag att t.o.m. en ensam kväll på hotellrummet hade varit mindre beklämmande än denna föreställning.

Hur någon (Marie-Louise Ekman?) kunnat få för sig att denna gamla femtiotalsdrapa av Jane Bowles, som sägs ha varit något slags feministiskt manifest, skulle kunna kännas angelägen eller ens teaterhistoriskt intressant för en nutidspublik är en gåta. Hur kan den ens ha känts nära och betydelsefull när Susanne Osten satte upp den 1988 på Unga Klara?

För att få någon slags säljgimmick så lät Osten samtliga kvinnoroller spelas av män och den egentligen enda mansrollen (om man undantar den anemiske unga friaren), av en kvinna. Antar att det var enda sättet för Osten att skapa motivation för att framföra ett slikt uselt stycke.

Att behöva genomlida den på Dramatens Stora Scen dessutom, känns fattigt. Finns det verkligen inte mer angelägen dramatik att spela på nationalscenen, så måste man ju faktiskt ifrågasätta den statliga anslagspolitiken.

Marie Richardsons hade uppenbara problem med sin rollfigur. Ett antal poseringar med handen i höfthöjd, armbågen bak, överkroppen något vriden och starkt bakåtböjd, känns igen från tidigare gånger. Nog har hon väl också andra poser att ta till än någon slags catwalkuppvisning?

Enda skratten under kvällen utlöstes av den berusade kvinnoroll som spelades av Kristina Törnqvist, som drog en patetisk historia om att samla körsbärskärnor för att den som samlat flest, vann tävlingen !!!?? Men OK - berusning är tydligen fortfarande ett "säkert kort" om man vill locka till skratt. Men ack så fattigt!

Rent allmänt måste man ju fråga sig hur denna kvinna (Kristina Törnqvists roll) är funtad som under ett helt år inte tycks komma ur en och samma dräkt och framförallt inte ett par riktigt styltklackade svarta skor - trots att hon varje dag raglat från hotellet, genom sandstranden och till den bar där hon ägnar sig åt att hinka gin! Och sedan ragla tillbaka!

Basia Frydman var den enda ljuspunkten i föreställningen. Hennes spel gav rollen en trovärdighet.

Två timmars uppstyltade repliker och osannolika beteenden får en verkligen att undra över teaterns repertoarval. Hade inte ensamheten på hotellrummet känts som ett ännu sämre alternativ hade jag gått i pausen - vilket jag noterade att många andra gjort när den tidigare utsålda salongen hade gapande hål här och var när andra akten tog sin nedslående början.

Teater ska vara saga och kan också vara ren lögn, men den måste åtminstone ha ett uns av sannolikhet.


I Marmorfoajén åhörde jag ett par stackars medpublikdamer resonera om dom skulle gå hem, vilket jag naturligtvis inte kunde underlåta att kommentera. Vi var rörande överens om likgiltigheten inför det vi sett av första akten. Vet ej om de fullföljde. För deras skull hoppas jag att de gjorde slag i saken.