Mats Werner

 

 

I den uppseendeväckande artikelserie, som påbörjas i detta nummer (Tidskriften OBS nr 5 1946. MW:s anm), lämnas en initierad skildring av några av de mest fantastiska vapentransaktioner, som ägt rum mellan de bägge världskrigen – och som otroligt men sant avslutats på svensk botten. Den inledande artikeln har ägnats berättarens äventyr under de finska och baltiska frihetskrigen 1918-19 och under de vitryska arméernas strider mot bolsjevikerna 1919-20 (Dessa avsnitt kommer att uteslutas i denna transkription).
I följande avsnitt gör man bekantskap med vapenhandlaren Joseph Veltjens och får följa hur han och hans medhjälpare organiserade de beryktade Yorkbrook- och Allegroaffärerna.

Jo, man har ju varit lite varstans och upplevt ett och annat. Ni tror, att bara för att man sitter och kurar som en avdankad gammal knekt i ett land som haft fred i 150 år, så har man aldrig luktat krut och aldrig sett sig om i världen.

Men det skall jag säga er, att här ser ni en, som slagits under Mannerheim i Finland 1918, som var med om det lettiska frihetskriget 1919, som förde ett av general Judenitjs pansartåg mot Leningrad och som var med Wrangel på Krim 1920. Skål!

Ja, sen blev det ju liksom lite fredligare i världen, men den gamle nummerhästen lyss alltid efter trumpetsignalerna och har man en gång hört vapenskramlet på allvar, så fortsätter det att ringa i öronen på en. Och även om det är fred, så blir inte vapnen mindre begärliga för det, och den, som är intressserad, kan fortsätta att umgås med dem, fast kanske inte riktigt på samma sätt som i fält. Ja, jag menar inte som hobby. Att hänga upp dem på väggen i långa rader har aldrig varit i min smak. Vapen är till för att användas!

Men ni kanske har tänkt på nån gång att vapen är en handelsvara, som inte hör till de sämsta. Nu tror ni förstås att det bara är Sir Basil Zaharoff (Turkiskfödd grekisk finans- och affärsman [1849-1936] som gjorde sig en större förmögenhet på vapen- och oljehandel. Delägare i den brittiska vapenkoncernen Vickers Ltd samt i det berömda kasinot i Monte Carlo. Wikipedia) och såna där farbröder, som har varit med och gjort stora affärer i vapen, och att det är sånt som inte förekommer på våra lugna breddgrader. Men där tar ni fel, och jag ska säga er att några av de märkligaste vapentransaktioner som förekommit mellan krigen, har förmedlats just här i det idylliska Stockholm, tro mig eller ej!

Har ni hört talas om Yemenlicenserna och ångaren Yorkbrook, som enligt skeppspapperen skulle till Hodeida, men hamnade i Barcelona med vapen till den röda regeringen i Spanien under inbördeskriget? Eller om Allegro, som gick från Lübeck med ammunition till de röda i Spanien, men kapades av Franco, som trodde att han gjort en fin fångst ända tills dess det visade sig att nästan hela lasten bestod av tegelstenar! Eller har ni råkat vapenmagnaten Joseph Veltjens och hans medarbetare, av vilka förresten två tagit sin tillflykt till Sverige och den ene slagit sig ned här i Stockholm på en av stans tystaste gator?

Nej, det har ni inte, men här ser ni en som träffat dem allihop och varit med om både det ena och det andra! Sånt händer inte här? Ni tror det inte, va? För all del ni slipper, ni slipper, jag säger bara som det är.

Det börjar lukta krut.

Och nu kommer jag till mina första mellanhavanden med vapengrossisterna. År 1932 kort efter Kreugerkraschen blev jag ombedd att för STAB:s räkning lösgöra spärrade valutor i Ungern och Jugoslavien. Tack vare mina förbindelser med en liten bank i Paris som specialiserat sig på dylika affärer lyckades jag ordna saken och 7.500.000 dinarer (Valuta vanlig i de osmanska staterna. MW:s anm.) och 500.000 pengö (Ungersk valuta. MW:s anm.), som frusit inne för Tändsticksbolaget kunde försäljas. 
I samband med lösgörandet av dinarerna hade jag haft att göra med en mellaneuropé av obestämt ursprung, en viss herr Vöhringer och det var genom honom jag första gången kom att bli intresserad av vapenaffärer. Efter STAB-affären försvann han visserligen ur mitt synfält och under ett par år framåt arbetade jag som resande ombud för Bankhaus F. Süssmann i Berlin utan att ägna Vöhringer en tanke eller vänta mig att jag någonsin skulle få se karln igen.

Men en vacker septemberdag är 1935 dök han plötsligt upp hos mig och undrade om turkiska regeringen kunde få bygga u-båtar i Sverige. Tja, varför inte, tyckte jag och ordnade ett sammanträffande mellan Vöhringer och ledningen för Kockums. Efter preliminära förhandlingar fick Vöhringer förstärkning i form av ett befullmäktigat turkiskt ombud. Selim Halim Bey, och småningom for de bägge herrarna tillsammans med en överingenjör hos Kockums till Ankara. Någon provision blev det inte för mig, ty affären gick i stöpet till följd av diverse omständigheter bl.a. att turkarna krånglade med pengarna och Vöhringer och Beyen inte riktigt spelade med korten på bordet.

Vapengrossisterna stiger fram.

Vöhringer var emellertid inte ledsen av sig, och det dröjde inte länge, förrän han kom tillbaka. Så snart Abessinienkriget brutit ut, var han framme igen och ville ha min hjälp för att ordna vapenleveranser till Negus (Negus nege'sti,amhariska för "konungarnas konung", förr en abessinsk härskartitel, motsvarande kejsare. Under negus negesti regerade en negus (konung). Titeln anspelar på kejsardynastins anspråk på att vara ättlingar till kung Salomo och drottningen av Saba, vilket bygger på uppgifter i det etiopiska nationaleposet Kebra Nagast [’Konungarnas ära’]. Till titeln negus negesti hörde titlarna "Guds utvalde”och "Lejonet av Juda". Den siste regerande negus negesti var Haile Selassie, som störtades 1974. Wikipedia).

Genom en gammal officerskamrat hade jag kommit i förbindelse med en av Tysklands största vapenfirmor J. Veltjens, Waffen und Munition i Berlin, och jag beslöt att förmedla en kontakt mellan Vöhringer, som av olika skäl föredrog att inte personligen uppträda i Tyskland, och firman. Den innehades av herr Joseph Veltjens, tysk krigsflygare från första världskriget. Veltjens hade varit en av Richthofeneskaderns oförvägnaste medlemmar, han hade skjutit ned 39 fientliga flygplan och – i likhet med sin kamrat Göring – belönats med Tysklands högsta militära utmärkelse Pour le Mérite.

Nu ordnade jag ett sammanträffande i Stockholm mellan Vöhringer och Veltjens och till detta möte infann sig även en fransman, en viss M Fontana, som var representant för Negus befullmäktigade ombud i London, David Hall. Ett leveranskontrakt upptagande en mängd vapentyper och belöpande sig på sammanlagt omkring 65 miljoner francs avslutades. Betalningen skulle ordnas genom belåning och pantsättning av Negus aktier i järnvägslinjen Djibuti–Addis-Abeba. Inte heller denna affär kunde emellertid fullföljas. Veltjens kunde inte ordna leveranserna tillräckligt snabbt och under tiden bröt det abessinska försvaret samman och Negus nödgades ta till flykten. Först senare, när jag fick klart för mig Veltjens förbindelser med Göring, kom jag att tänka på att förhalningen möjligen – fast naturligtvis långt ifrån säkert – kunde ha politiska motiv.

Nazityskland beväpnar det röda Spanien.

Min debut som vapenagent hade alltså inte varit särskilt framgångsrik. Men jag hade i alla fall fått ett finger med i det internationella vapengeschäftet och när inbördeskriget i Spanien bröt ut på sommaren 1936, började de stora affärerna komma seglande. Stridigheterna i Spanien hade inte pågått länge, förrän en affärsvän till Vöhringer, en herr Günther i Paris – med ungefär samma dunkla bakgrund – började bombardera mig med förfrågningar, om jag kunde ordna vapenleveranser till den röda regeringen i Barcelona. Politik är politik och affärer är affärer tänkte jag och vände mig till Veltjens. Han tyckte tydligen detsamma som jag, för han åtog sig att leverera, så av Hitlerregimen auktoriserad vapenhandlare han än var. Bäst som förhandlingarna med Günther pågick, dök det plötsligt upp en ny kund från Paris, en herre med det pittoreska namnet Paillard, som – enligt uppgift för samme huvudmans räkning – omedelbart önskade köpa 2000 mausergevär och 7 miljoner patroner. Jag telegraferade till Veltjens och så snart hans pris godkänts, sände han mig telegrafisk fullmakt att göra upp affären.

Yemenlicenserna

Det fanns emellertid en liten hake. De tyska myndigheterna kunde inte utan vidare se genom fingrarna med att en tysk firma levererade vapen till det röda Spanien. För att utförseltillstånd skulle kunna beviljas, måste ett officiellt köpeuppdrag av formellt neutral och oantastlig natur föreligga. Den sluge Paillard hade dock förutsett denna svårighet och skickligt garderat sig för alla eventualiteter. Han medförde och överlämnade till mig en mycket generell köporder från – ja, gissa vem av alla jordens statsöverhuvuden om inte Immamen av Yemen. Det var ett av de skönaste dokument jag skådat, ståtligt avfattat på arabiska och franska och det skulle komma att spela en minst sagt anmärkningsvärd roll för alla de stora vapenaffärer, som jag sedermera skulle bli inblandad i. Om den mäktige självhärskaren långt bort i Lyckliga Arabien också sett det märkliga aktstycket synes mig numera tvivelaktigt. Kanske var han fridfullt okunnig om de säregna transaktioner som nu skulle göras i hans namn. Hur M. Paillard eller hans uppdragsgivare kommit i besittning av den mycket användbara handlingen undandrar sig mitt bedömande, och jag hade ingen anledning att göra några efterforskningar.

 Därmed må vara hur som helst. Immamens order visade sig vara ett Sesam-öppna-Dig för de tyska myndigheterna – liksom senare också för de finska. Affären gick som smort, den 22 augusti 1936 avslutade jag för Veltjens räkning  köpet med Paillard och mottog en förskottscheck på £ 7.137 – resten skulle erläggas så snart varorna var ombord på fartyget i Lübeck. Snart var hela transaktionen förd i hamn och vid ett sammanträffande med Veltjens i Berlin, fick jag generalagenturen för hans firma, när det gällde vapenaffärer på svensk botten. Det var i behaglig tid, för när jag kom tillbaka till Stockholm, väntade mig telegram från Günther om att stora saker var i görningen. Det var Yorkbrook-skandalen som började skymta vid horisonten och den skulle snart nog följas av den ändå värre Allegro-svindeln d.v.s. att det skulle bli frågan om skandal och svindel hade jag då inte den blekaste aning om.

 

Nu började de verkliga affärerna att segla upp. Jag hade, som jag berättade, just varit nere hos Veltjens i Berlin – det var i slutet av augusti 1936 – då det kom ett telegram från vännen Günther i Paris om att stora saker var i görningen. Han förberedde mig på att två herrar, vid namn Mirabel och Verne, var att vänta till Stockholm för att här på en mäktig, inte närmare definierad huvudmans uppdrag förhandla om inköp av nya vapenpartier.
Efter några dagar anlände mycket riktigt de båda herrarna per flyg och samtidigt uppenbarade sig Veltjens prokurist (Person som för en annans räkning sköter en firma och har fullmakt att teckna firman. Wiktionary), herr Karl Baumann, som kommit resande från Helsingfors, där firman hade en stor del av sitt lager.

Småningom anlände Günther själv, åtföljd av ännu en kund, en viss herr Goldberg, som tycktes representera samma köpare. Att de vapen, om vilka man förhandlade, skulle användas i det pågående spanska inbördeskriget och på den röda sidan, stod från början klart, men vem köparen i själva verket var, svävade i varje fall jag till en början i ovisshet om.

Efterhand började jag emellertid misstänka , att det i själva verket var den sovjet-ryska militärkommission i Paris, vilken mer eller mindre organiserade den ryska interventionen i Spanien, som stod bakom de franska vapenuppköparna. Längre fram skulle jag få dessa misstankar bekräftade.

Den 20 september 1936 nådde vi en överenskommelse – det var förresten på Strand Hotell – och Baumann undertecknade på Veltjens vägnar ett avtal om leverans av vapen och ammunition. Därefter försvann Baumann och Veltjens själv, som uppenbarligen inte personligen ville framträda som säljare, infann sig. Efter ytterligare en del förhandlingar om formerna för leveranserna, varvid Veltjens agerade mer eller mindre under hand för att ha ryggen fri och inte kompromettera sig, reste han och de övriga herrarna över till Helsingfors för att inspektera varorna och ordna med utförseln. Av Veltjens hela uppträdande kunde jag förstå att sovjetintressen var direkt inblandade i de pågående affärerna och småningom fick jag också dokumentariska belägg för att så förhöll sig. Det var Sovjet, som genom ett flertal ombud och på kamouflerade vägar förhandlade med det nazistiska Tyskland om inköp av vapen till det spanska inbördeskriget och ingen av parterna svävade ett ögonblick i tvivelsmål om varandras verkliga identitet!

Svaga papper.

I Finland yppade sig emellertid svårigheter av precis samma art som tidigare i Tyskland. Varorna fanns där, men de finska myndigheterna kunde inte bevilja utförseltillstånd med mindre än att en fullt godtagbar officiell inköpsorder förelåg. Mirabel och Goldberg hade inte mycket att komma med i den vägen. Det bästa de lyckades skaffa fram var en köporder från mexikanske generalkonsuln i Paris, och ingen kan påstå att det var ett särskilt starkt papper. De finska vederbörande med vilka Veltjens stod på god fot, ville säkerligen på allt sätt hjälpa honom för att affären skulle gå i lås. Men finnarna tyckte likafullt, att de anständigtvis hos mexikanska regeringen måste söka bekräftelse på att inköpsordern var all right.

Den begärda bekräftelsen uteblev emellertid på det beklagligaste sätt, av skäl, som ni får försöka fundera ut själva! Alltnog: de stora fina affärerna såg ut som om de alldeles skulle gå i stöpet. Men när nöden är som störst, är hjälpen närmast, och i sitt betryck fick Veltjens en genial ingivelse. Han hade ju glömt bort Yemenlicenserna! Den gamle Immamen skulle upp och hoppa ett tag till. Veltjens hade ju för säkerhets skull en gång för alla stoppat på sig den sköna arabiska handskriften och att den redan en gång använts i Tyskland för samma ändamål borde ju inte vara något hinder för lagfarten i Finland.

Immamen ordnar saken.

Nu gick det hela som en dans, licenserna utfärdades och på den för ändamålet särskilt förhyrda engelska ångaren Yorkbrook började ilastningen. Den officiella destinationsorten var, som sig bör, metropolen Hodeida i Lyckliga Arabien, det blomstrande Immamatet Yemens huvudstad. Yorkbrooks första last befraktades för Goldbergs räkning och nästa resa skulle företas för Mirabel. För skojs skull kan jag visa er en förteckning över Goldbergs last, upprättad efter konossementen, så att ni kan få en föreställning om vad det var för grejor och vad de kostade.

Den ser ut så här:

4000 japanska 6,5 mm gevär + 2.010.500 patroner        272.450 kr.

15.000 granater                                                               440.000 kr.

400 Suomipistoler                                                           156.000 kr.

860.000 patroner till dessa                                              172.000 kr.

42 st japanska bergskanoner                                          546.000 kr.

25.000 granatkartescher till dessa                                  438.750 kr.

12 st fältkanoner                                                             234.000 kr.

6.000 granater + 18.000 granatkartescher till dessa      468.000 kr.


Det var inte precis småpotatis, som ni märker, och slutsumman gick på det lilla nätta beloppet av 3.624.000 svenska kr. (I dagens penningvärde, över 110 miljoner kronor som det i all tyst- och hemlighet gjordes upp om i ett rum på Strand Hotell eller kanske rent av på Hotell Esplanade på Strandvägen där Veltjens brukade bo. Inte underligt att provisionen var värd att slåss för efter kriget, genom hela det svenska rättsväsendet och kom att avgöras först när alla inblandade var döda och enbart deras advokater fanns kvar! Läs mer härom på http://matswerner.blogg.se/category/allegroaffaren.html . MW:s anmärkning).

En andra resa gjorde Yorkbrook för Mirabel och medförde då en last av liknande sammansättning värderad till cirka 8.000.000 francs. Den verkliga destinationsorten var naturligtvis i bägge fallen Barcelona. Men, som det senare skulle visa sig , var det på håret när att ångaren inte kommit fram. Jag visste inte då, men fick småningom klarhet om att Veltjens i dessa affärer agerade som ombud för Göring, vilken var angelägen om att bl.a. genom vapentransaktioner tillskansa sig begärlig utländsk valuta. I detta syfte drog sig hans kumpaner varken för affärer med den republikanska spanska regeringen eller ens med Sovjetryssland. Å andra sidan var de såväl av politiska skäl som sannolikt även av ren vinningslystnad beredda att spela under täcket med Franco. Enligt vad jag långt senare erfor stod sålunda Veltjens i telegrafisk förbindelse med Francoregeringen och så snart en av honom försåld vapenlast avgått till Spanien meddelade han detta till Francomyndigheterna och underrättade dem om destinationsort, resrutt, tider och lastens sammansättning. Avsikten var givetvis att Francomyndigheterna med ledning av dessa upplysningar skulle låta kapa fartygen med de begärliga lasterna och följaktligen vara i stånd att med säljarens benägna bistånd snappa bort varorna framför näsan på köparen. Min privata tro, som jag dock inte lyckats få direkt bekräftad, är att Veltjens för säkerhets skull tog betalt för sina varor även av Franco!

Yorkbrook utsattes också mycket riktigt för kaperiförsök, men lyckades undkomma och slå sig igenom till Barcelona. Där väntade emellertid en ny överraskning. När lasten skulle lossas visade det sig, att den icke svarade mot konossementen utan var inkomplett och delvis obrukbar. Slutstyckena saknades till ett parti av gevären, ammunitionen svarade inte mot kalibern på pistolerna o.d. Följden var en indignerad protest från Barcelonaregeringen hos de finska myndigheterna, med förfrågan hur det vore möjligt att den finska tullen kunnat se genom fingrarna med detta bedrägeri. De finska vederbörande höjde emellertid förvånat på ögonbrynen och frågade i gengäld vad i all världens dar ångaren Yorkbrook hade att göra i Barcelona och vad den spanska regeringen hade för befattning med dess last. Yorkbrook, framhölls det från finsk sida, var destinerad till Hodeida i Yemen med ett parti vapen, som inköpts av den stormäktige Immamen. Först för det fall att köparen, d.v.s. Immamen, hade några klagomål att anföra, skulle den finska regeringen anse sig ha anledning att alls ta ställning till frågan. Spanjorerna fick slokörade dra sig tillbaka. Största delen av lasten kom emellertid säkerligen till användning och det dubbelspel, som här bedrevs från tysk sida, ledde följaktligen i själva verket till ett resultat, som borde känts ganska besvärande för tyskarna. Samtidigt som den tyska riksregeringen släppte lös en våldsam propagandakampanj mot ”bolsjevikerna i Madrid” och understödde Franco genom att förse honom med vapen och män, stupade kanske hundratals soldater i den berömda tyska ”Kondorlegionen” för elden från vapen, som försålts till de röda av gruppen Göring-Veltjens.

Allegroaffären

I ett fall – och det mest bekanta, som fick vidsträckt publicitet i svensk och utländsk press och även beskrivits i bokform – lyckades Veltjens till fullo genomföra sitt dubbelspel, ja, på ett sådant sätt att till slut också Franco blev grundlurad. Det var den beryktade Allegroaffären, och med den ska jag avsluta raden av skepparhistorier ur levande livet.

Sedan Yorkbrookaffärerna slutförts såg jag inte mycket av Veltjens, och när vi träffades var han ytterst förtegen och hemlighetsfull och verkade ganska nervös. Jag hade på känn, att han hade någon stor affär under förberedelse, men fick ingenting veta och slog det hela ur hågen. Så en dag i början på februari 1937 blev jag uppsökt av Karl Baumann, som ville ha min hjälp dels med att överföra 1.100.000 kr. till Berlin, dels med att i en svensk bank deponera 48.000 kr., som skulle hållas i beredskap för att på Veltjens order utbetalas till besättningen på den svenska ångaren Allegro. Det var på det sättet jag först fick höra talas om Allegroaffären. De närmare detaljerna voro följande. Genom förmedling av av en svensk f.d. överste i persisk tjänst, Nyström, som sedan någon tid tillbaka bedrev vapenhandel i Köpenhamn, hade Veltjens till Barcelonaregeringens ombud i Paris herr Ozores försålt 13.334 lådor ammunition. Fortfarande var det de gamla hederliga Yemenlicenserna som fick göra tjänst! Affären gick formellt i Baumanns namn – Veltjens ville alltjämt inte öppet figurera i sammanhanget – och köpesumman 1.940.000 kr. (57.201.582 SEK i dagens penningvärde) inbetalades på Göteborgs bank i Stockholm. Ammunitionen togs denna gång helt från firmans tyska förråd och lastades i Lübeck på den svenska ångaren Allegro, som av Baumann chartrats för ändamålet. Kaptenen – han hette f.ö. Andersson – var liksom besättningen svensk och ångaren skulle för att undvika misstankar gå under svensk flagg, vilket naturligtvis var i strid med de internationella bestämmelserna. Sedan lastningen var klar angjorde Allegro den polska hamnstaden Gdynia för att köparens ombud, som av förklarliga skäl inte kunde uppenbara sig i Tyskland, skulle få inspektera lasten. Vis av skadan hade man nämligen denna gång ordnat med en jämförelsevis noggrann kontroll – dock, som det småningom skulle visa sig, inte tillräckligt noggrann. Sedan inspektionen verkställts med tillfredsställande resultat, inbetalades pengarna som ovan nämnts i Sverige, och ångaren fortsatte sin resa.

Om man fick tro skeppspapperen var det givetvis fråga om ännu en pilgrimsfärd till Hodeida i Yemen, en ort, som plötsligt börjat utöva en magisk dragningskraft på sjöfarare från Norden.

Även denna gång hade Veltjens trogen sin upphöjda politiska moral underrättat Franco. Han tyckte visserligen att han kunde ta betalt av Barcelonaregeringen för sina varor, men ansåg sig samtidigt skyldig sin nationalsocialistiska övertygelse och sitt vapenbrödraskap med Francospanien att förhindra att varorna nådde sin rätta bestämmelseort – och detta så mycket hellre som han därigenom kunde inkassera köpesumman från bägge hållen. Denna gång fungerade verkligen samarbetet. Francos utsända kapare lyckades uppbringa Allegro, och den dyrbara fångsten infördes i triumf till Malagas vinstänkta redd. Men döm om Francoämbetsmännens förbittring, när lasten lossades och visade sig bestå av 1.000 lådor ammunition, som omsorgsfullt täckte 12.334 lådor av exakt samma utseende, men inte riktigt med samma innehåll. De var nämligen fyllda med – tegelstenar! Franco fick skära tänder och erkänna sig lurad.

Nåja, det var det sista jag hade att göra med Veltjens, för när jag småningom fått klart för mig vad det var för slags affärer han bedrev, tyckte jag att det var bäst att inte ge mig i lag med honom mera. På Allegroaffären gjorde han sig i alla fall en nätt liten förtjänst och lyckades, enligt vad jag sedermera hörde, genom en väldig donation till Vinterhjälpen (Winterhilfswerk des Deutschen Volkes, var en välgörenhetsorganisation i Nazityskland. Parollen löd "Ingen skall behöva svälta eller frysa", och inriktade sig på att samla ihop mat, pengar och kläder till fattiga tyskar. Detta som ett led i den nationalsocialistiska tanken om folkgemenskap och individens uppoffring för kollektivets bästa.Wikipedia) köpa in sig i partiets ledande kretsar igen, ur vilka han han utstötts av Hitler på grund av indisciplinärt beteende. Vid krigsutbrottet befordrades han från löjtnant i flygvapnets reserv till överste och mot slutet av kriget fick han en död värdig en en äventyrare och kondottiär (Kondottiär (av italienskans condotta ’legotrupp’), var en italiensk logotruppsanförare från senmedeltid till mitten av 1500-talet. Termen kan användas nedsättande för den som anses skrupelfri, utan moral och utför vilka tjänster som helst åt dem som betalar bäst. Wikipedia).
Han flög ihjäl sig någonstans i Alperna.

Ja, allt det där ligger nu långt bort i tiden och har bleknat till fantastiska minnen av något, som man tycker sig ha läst i en bok. De flesta av dessa minnen är kanske inte så behagliga, men åt ett och annat kan man ju inte låta bli att dra på mun.

Och jag kan aldrig se namnet Yemen på en karta eller i en tidning utan att undra hur den gamle hedersmannen Immamen har det och beklaga att jag inte fått göra hans bekantskap. Vi skulle nog kunnat ha ett och annat att tala om.

(Anonym författare, möjligen Överstelöjtnanten John Elis Hultkrantz. Publicerad i ursprunglig form – tre avsnitt – i tidskriften OBS nr:is 5, 6 och 7 1946. Transkriberad och redigerad av Mats Werner 2015.)