GÄSTBLOGG AV SJÖKAPTEN CLAES INSULANDER OM ÅNGBÅTENS POESI!
Bästa Ångbåtsvänner
När jag år 1973 började att arbeta som däcksman ombord i ångbåten Mariefred, var jag den yngste besättningsmedlemmen. Nu, 42 år senare, är jag den näst äldste befattningshavaren i fartyget.
Det kan ju ge en del att reflektera över.
Hur hela samhället har förändrats, hur Stockholm har expanderat, hur Mariefred har kommit närmare Stockholm, Södertälje och Eskilstuna genom motorvägen och den nya järnvägen. Från ren kommunikationssynpunkt borde ångbåten Mariefred inte längre behövas. Det är så mycket bättre och snabbare att ta bilen eller tåget om man ska åka runt i Mälardalen.
Turisttrafiken med både svenska och utländska grupper har ökat under den här tiden. Turistbussar syns nu överallt och fort och bekvämt ska det gå, från den ena attraktionen till den andra. Transporterna blir som en tågresa genom Småland: skog- skog- skog- liten sjö-skog- skog- litet samhälle och skog igen. Inte mycket att se. Åtminstone inte för oss som kan vårt land. Ingenting att visa upp. Attraktionerna, de s.k. besöksmålen är det avgörande och viktiga. Ändå ser vi att turisterna visserligen gärna stannar vid ”besöksmålen” men börjar också att bli intresserade av våra tråkiga skogar och sumpiga sjöar. Där vill alltfler turister stanna upp ett tag. Där finns något exklusivt – något annat, obekant och nytt. Det är kanske tid för oss att försöka förstå vad turisten egentligen söker efter och är intresserad av. Vad sägs om en ”rutten ångbåt” som hasar sig fram över sjön lik ett oxspann från förr? Amazing! suckar den engelska ladyn, Wunderschön! mumlar den tyske professorn, Incroyable! hojtar den franske artisten. Jag har i nästan en mansålder stått och lyssnat på mina passagerare, både svenska och utländska. Jag har ju inget val, fjättrad vid rodret och maskintelegrafen. Jag, om någon borde ha hört folkens röster i deras bredaste mening. Vad säger dessa röster, vilka förändringar förebådas i mumlet från leden? Ja, hade passagerarna önskat en snabb och komfortabel transport, så hade båten nu gått helt tom. Det är varken bekvämt eller snabbt och numera ej heller särskilt billigt. Ändå står dom på kajen och inväntar båtens avgång. Varför kastar man bort en hel dag med ångbåten, då man lika bra hade klarat sträckan på dryga två timmar, tur och retur? Förr var en ångbåtsresa en högst vardaglig händelse - ingenting märkvärdigt. Och före det tog man sig fram med segeljakter och slupar. Men när det vardagliga genom samhällsförändringar blir ovanligt och till slut sällsynt, då väcks ett intresse för fenomenet. Då varkunnar sig allmänheten över den stackars kvarblivna resten och blotta intresset kan få liket att stå upp och leva ett stycke till. Nu räcker inte detta. Nu ska vi återskapa det som redan är förlorat. Alltid går det inte så bra. Nybyggda vikingabyar och medeltida borgar har gått i stöpet innan man ens hunnit öppna för allmänheten. Ibland går det bättre. Ångbåtarna och museijärnvägarna har aldrig haft några miljoner att investera, har alltid fått snåla med alla utgifter, och de ideella insatserna är självklara delar i verksamheten. Man arbetar sig sakta fram och kan hålla igen om så erfordras. Vad vi visar för turisterna är ångbåtens teknik, dess mänskliga mått och den alldagliga naturens skönhet. Ty vårt land är sällsamt vackert för den som kan se. Vyerna må vara något inskränkta, men det är just det som skapar känslan för den naturliga idyllen: som en stig genom skogen, som en strand vid en ensam sjö, några björkar i en hagmark, en bergknalle i en sluttning. Dit vill turisterna, som eljest inte ser annat än motorvägar, gator, tunnelbanor och hyreshus.
Urbaniseringsivern har fått en motsatt effekt på människans preferenser. De stora städerna är kanske bra, nödvändiga och ekonomiska, men helt igenom trevliga är dom inte. Och människan behöver trevnad i sitt dagliga liv. Ångbåtstrafiken på Mälaren är inte imponerande eller särskilt effektiv, men den är alldeles tillräckligt trivsam för att i sin ålderdomliga form och skepnad kunna ha en egen livskraft så länge livet ska vara något mera än en vegeterande tillvaro. Ångbåten erbjuder ett innehåll av liv och rörelse. Vad vi har att förvalta, att sköta om, är inte bara ångbåten och dess trafik utan även dess mänskliga värden av glädje och gemenskap. Marknadsför det – den som kan!
Claes Insulander
Kulturrådet övervältrar statens politiska ansvar på ideellt drivna jazzklubbar!
Firman gick visst inte så bra, trots allt!
Tillsammans med Folkpartiet hade man många gånger trilskats i frågor som bl.a. rörde finansieringen av det nya kraftvärmeverket och annat. Många gånger hade mindre lyckade överenskommelser träffats inom alliansen och andra gånger hade angelägna frågor skjutits på framtiden för att blidka de båda spretarna.
Inom den fempartiallians som uppstod efter valet 2006 och som också kom att innefatta Strängnäspartiet var alla vintern 2007-2008 rörande överens om att man skulle lösa det lokalöverskott som tyngde barn- och utbildningsnämnden genom att avyttra kommunens dyraste skollokaler, Karinslundsskolan. Det fanns också en intresserad och intressant spekulant, nämligen den expansiva Europaskolan. Hade denna åtgärd kunnat genomföras och även den tänkta omvandlingen av Vasaskolans fastighet för bostadsändamål i kombination med en utbyggd Långbergsskola, hade alla de senare bekymren med fortsatta kostnader för Karinslundsskolan, bussandet av barn från Långbergsskolan och annat elände kunnat besparas skolbarn, föräldrar. politiker och tjänstemän.
Men här fann Centerpartiet en öppning i det olyckliga faktum att kommunalrådet Ann Landerholm råkade vara gift med Europaskolans styrelseordförande och – ve och fasa – hade diskuterat Karinslundsskolan framtid med sin make vid frukostbordet. Tillsammans med Folkpartiet kunde man nu under förebärande av bristande förtroende för Ann Landerholm gå till attack och genom att lämna alliansen och göra gemensam sak med det stora men politiskt/personellt ganska svaga socialdemokratiska partiet kunde Centerpartiet återigen trots sin litenhet, erövra den eftertraktade Kommunalrådesposten som nu besattes med ”entreprenören” Jens Persson, vars pappa Rolf sedan länge haft en stark position i såväl parti som kommunpolitik och vars farbror Jan var kommunens störste och viktigaste entreprenör inom fastighets- och byggbranschen.
Jag vill bara erinra om vad Jens Perssons första "kraftfulla" åtgärd var när han intog kommunalrådsstolen: Han skulle spara 10% på kommunens lokalkostnader för det var ju fullt möjligt och manifesterades i nedskrivna siffror. Detta var 2008. (matswerner.blogg.se 27/5-2011).
En av de viktigaste uppgifterna Jens Persson själv också såg med sitt uppdrag när han tillträdde 2008 var att förbättra kommunens soliditet och finansiella situation.
(matswerner.blogg.se 18/11-2012)
Jens Persson har med skicklig demagogisk förmåga framställt sig som den duktige entreprenören och fått sin omgivning att tro att han minsann är så handlingskraftig och att ”det händer” saker när han ”griper in”. Något han fortsätter med också sedan den politiska karriären avslutats och han släntrat vidare i tillvaron:
”Det ska bli spännande. Jag är ju entreprenör i grund och botten, och om man ska vara helt uppriktig mer entreprenör än politiker. Jag vill ju få saker och ting gjorda och tycker det är kul att driva saker, säger han.” (Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning den 25/3-2015).
”Min styrka är att leda, fördela och utveckla, betonar ex-politikern.” (Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning den 7/3-2015).
Under sin tid som kommunalråd kläckte han ur sig flera ”bevingade ord” varav kanske detta ändå var det mest verklighetsfrämmande:
”Firman går bra, säger kommunalråd Jens Persson (C).” (Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning den 5/10-2012)
Och han får som sagt andra att tro på dessa saker också:
”Han har goda ledaregenskaper, säger Eva Hallenfeldt-Ahlin, valberedningens ordförande. ”(Om JP sedan han valts till fotbollsordförande. Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning den 4/3 2015).
Om man dock ställer dessa tvärsäkra uttalanden mot den revisionsrapport som utgör slutfacit över Jens Perssons sexåriga välde så framtonar en annan bild. Revisionsordförande Bertil Stensgård skriver (jag citerar relevanta stycken):
”Av vår revisionsskrivelse, som är vår samlade bedömning av 2014, framgår följande:
-----
• Vi konstaterar att endast ett av fullmäktiges tio övergripande mål är uppfyllt och att kommunstyrelsens målbedömning vilar på subjektiva mätmetoder.
Vår samlade bedömning är att kommunen inte har en ekonomi i balans och att resultatet inte är förenligt med en långsiktig god ekonomisk hushållning. Sammantaget bedömer vi att resultatet enligt årsredovisningen inte är förenligt med de av fullmäktige fastställda finansiella målen.
Kommunens nettokostnadsutveckling under de senaste åren visar en negativ utveckling. Kostnadsökningen är större än ökningen av skattenettot. Denna utveckling måste vändas. Vi poängterar att en fortsatt utveckling med högre nettokostnadsökning än skattenettoökning resulterar i att balanskravet även fortsatt ej kommer att uppfyllas samt att upplåningen kommer att öka vid oförändrad investeringsnivå.
----
Revisorerna riktar åter allvarlig kritik mot Kommunstyrelsen:
Allvarlig kritik!
Jag citerar Jens Persson igen: ”Min styrka är att leda, fördela och utveckla” och konstaterar att han inte lyckades särskilt väl i det här fallet. "Firman" går visst inte så bra trots allt.
Läs gärna mer HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR
