GÄSTBLOGG AV SJÖKAPTEN CLAES INSULANDER OM ÅNGBÅTENS POESI!
Bästa Ångbåtsvänner
När jag år 1973 började att arbeta som däcksman ombord i ångbåten Mariefred, var jag den yngste besättningsmedlemmen. Nu, 42 år senare, är jag den näst äldste befattningshavaren i fartyget.
Det kan ju ge en del att reflektera över.
Hur hela samhället har förändrats, hur Stockholm har expanderat, hur Mariefred har kommit närmare Stockholm, Södertälje och Eskilstuna genom motorvägen och den nya järnvägen. Från ren kommunikationssynpunkt borde ångbåten Mariefred inte längre behövas. Det är så mycket bättre och snabbare att ta bilen eller tåget om man ska åka runt i Mälardalen.
Turisttrafiken med både svenska och utländska grupper har ökat under den här tiden. Turistbussar syns nu överallt och fort och bekvämt ska det gå, från den ena attraktionen till den andra. Transporterna blir som en tågresa genom Småland: skog- skog- skog- liten sjö-skog- skog- litet samhälle och skog igen. Inte mycket att se. Åtminstone inte för oss som kan vårt land. Ingenting att visa upp. Attraktionerna, de s.k. besöksmålen är det avgörande och viktiga. Ändå ser vi att turisterna visserligen gärna stannar vid ”besöksmålen” men börjar också att bli intresserade av våra tråkiga skogar och sumpiga sjöar. Där vill alltfler turister stanna upp ett tag. Där finns något exklusivt – något annat, obekant och nytt. Det är kanske tid för oss att försöka förstå vad turisten egentligen söker efter och är intresserad av. Vad sägs om en ”rutten ångbåt” som hasar sig fram över sjön lik ett oxspann från förr? Amazing! suckar den engelska ladyn, Wunderschön! mumlar den tyske professorn, Incroyable! hojtar den franske artisten. Jag har i nästan en mansålder stått och lyssnat på mina passagerare, både svenska och utländska. Jag har ju inget val, fjättrad vid rodret och maskintelegrafen. Jag, om någon borde ha hört folkens röster i deras bredaste mening. Vad säger dessa röster, vilka förändringar förebådas i mumlet från leden? Ja, hade passagerarna önskat en snabb och komfortabel transport, så hade båten nu gått helt tom. Det är varken bekvämt eller snabbt och numera ej heller särskilt billigt. Ändå står dom på kajen och inväntar båtens avgång. Varför kastar man bort en hel dag med ångbåten, då man lika bra hade klarat sträckan på dryga två timmar, tur och retur? Förr var en ångbåtsresa en högst vardaglig händelse - ingenting märkvärdigt. Och före det tog man sig fram med segeljakter och slupar. Men när det vardagliga genom samhällsförändringar blir ovanligt och till slut sällsynt, då väcks ett intresse för fenomenet. Då varkunnar sig allmänheten över den stackars kvarblivna resten och blotta intresset kan få liket att stå upp och leva ett stycke till. Nu räcker inte detta. Nu ska vi återskapa det som redan är förlorat. Alltid går det inte så bra. Nybyggda vikingabyar och medeltida borgar har gått i stöpet innan man ens hunnit öppna för allmänheten. Ibland går det bättre. Ångbåtarna och museijärnvägarna har aldrig haft några miljoner att investera, har alltid fått snåla med alla utgifter, och de ideella insatserna är självklara delar i verksamheten. Man arbetar sig sakta fram och kan hålla igen om så erfordras. Vad vi visar för turisterna är ångbåtens teknik, dess mänskliga mått och den alldagliga naturens skönhet. Ty vårt land är sällsamt vackert för den som kan se. Vyerna må vara något inskränkta, men det är just det som skapar känslan för den naturliga idyllen: som en stig genom skogen, som en strand vid en ensam sjö, några björkar i en hagmark, en bergknalle i en sluttning. Dit vill turisterna, som eljest inte ser annat än motorvägar, gator, tunnelbanor och hyreshus.
Urbaniseringsivern har fått en motsatt effekt på människans preferenser. De stora städerna är kanske bra, nödvändiga och ekonomiska, men helt igenom trevliga är dom inte. Och människan behöver trevnad i sitt dagliga liv. Ångbåtstrafiken på Mälaren är inte imponerande eller särskilt effektiv, men den är alldeles tillräckligt trivsam för att i sin ålderdomliga form och skepnad kunna ha en egen livskraft så länge livet ska vara något mera än en vegeterande tillvaro. Ångbåten erbjuder ett innehåll av liv och rörelse. Vad vi har att förvalta, att sköta om, är inte bara ångbåten och dess trafik utan även dess mänskliga värden av glädje och gemenskap. Marknadsför det – den som kan!
Claes Insulander
