Mats Werner

Den internationelle konsthandlaren Jan Eric Löwenadler med en kund i BonLows monter på FIAC-mässan i Paris 1988

Ett sorgebud har nått mig. Jan Eric Löwenadler, entreprenör, spelevink, konsthandlare, ferieskoleägare m.m. har hastigt avlidit i Frankrike, 74 år gammal.

"Monsieur Lawandier" finns ej mer. Löwenadler var ju så svårt att säga för många fransmän att det oftare lät just som "Lawandier" och det kallades vi elever honom också ofta.

Jag lärde känna Jan Eric tidigt. Han var en av mina systrars många och idoga kavaljerer och kom att förbli vän med hela vår familj, liksom hans härliga mamma Rose och pappa Carl-Axel.

Under mina sista gymnasieår i början av 60-talet, startade Jan Eric en ferieskola i Bad Aussee och Velden i Österrike, Ferieskolan Austria. Jag blev elev vid den andra kursen just i Bad Aussee och hade vrålroligt. Året därpå startade Jan Eric också kurser i franska Trouville där skolan - som bytte namn till Suecia - inkvarterades i den stora villa nära stranden som sedan blev spelplats för Claude Lelouch' storfilm "En man och en kvinna". Villan hade varit sommarbostad för en förmögen Parisfamilj och ovanför dörrarna satt små skyltar: "Bain Madame", "Chambre M Fils", Chambre Madame" o.s.v. ("Bain Madame" sitter än över dörren till vårt badrum.....).

Efter tre veckor i Trouville flyttade skolan ner till Menton på franska Rivieran och där förblev den tills Jan Eric sålde hela skolföretaget något tiotal år senare.

Visst, det hade funnits en och annan språkkurs på Engelska sydkusten för svenska skolelever, med inackordering i familjer. Jan Eric tillförde en helt ny dimension. Skolan hölls samlad, eleverna bodde tillsammans. I Menton förlades skolan till Hotel Brittania vid strandpromenaden som helt och hållet togs över. Lärarna var akademikervänner till Jan Eric som ofta av skattetekniska skäl fick sin betalning i form av Chagall-, Matisse-, Miro- och Picasso-konstverk.

Stämningen mellan lärare och elever var lättsam och okonventionell, men undervisningen i de olika skolämnena icke förty kompetent och högt kvalificerad.


Här står Jan Eric omgiven av läraren och vännen Enrico "Didi" Ponzio och Sueciaeleven Öyvind Serrander hemma hos mig på något party.

Men därutöver ordnades också fritidsaktiviteter. Den kortvuxne och solbrände Jan Eric for runt i sin öppna Sunbeam Alpine, i sina vita shorts och rosa skjorta och fixade fester och andra trevligheter.

Det var alltså inte fråga om en språkskola utan en ferieskola där också ämnen som matte, fysik och kemi stod på schemat för dem som behövde läsa upp sina kunskaper i olika ämnen för att kunna komma vidare.


En bild från min studentmottagning. Fr.v. Christina Artvall-Streiffert som var Sueciaelev men blev Jan Erics sekreterare på skolan och som sedan var en av dem som följde med till EF, Marie von Dardel-Liljencrantz, Agneta Eckerström-Nilsson som grundade den internationella organisationen SWEA, Marianne Rosenlöv-Rahmqvist (lärare vid skolan några år), Jan Eric och ute på kanten Carl-Wilhelm Liljencrantz.


Skolan blev mycket framgångsrik och förebild för Europeiska Ferieskolan EF som så småningom tog över Suecia för att sedan växa till den internationella utbildningsorganisation den idag är.

Efter det att jag slutat skolan fortsatte jag hos Jan Eric, först som fritidsledare på den internationella gren av skolan som han startade på Cap Martin och som hette Ecole Riviera och därefter under flera år ansvarig för utformningen av skolans säljkataloger.


Här är Jan Eric på hustruns och min lysningsmottagning (OBS! Negern Pettersson i bakgrunden). Margaretha Lindholm, också tidigare elev till höger.


När Jan Eric sålt skolan kom han att ägna sig åt det som blev hans livsverk, konsthandeln. Det hade alltså redan börjat med "lärarlönerna" och de konstnärskontakter han då byggt upp i Frankrike och som han kom att hårdutnyttja under många år. Så hårt att han under en tid portförbjöds i Frankrike för att han fört ut alldeles för mycket fransk konst till USA och kanske inte alltid på ett alldeles korrekt sätt.

När den franska bannbullan drabbade honom flyttade han till New York där han i samarbete med Jeanette Bonnier startade BonLow Gallery som kom att bli exempellöst framgångsrikt. Jan Erics 5-miljonersvåning på Park Avenue blev en tummelplats för innefolket, konstnärer och investerare.

Så småningom blev längtan till Sverige så stark att han flyttade hem. Först till en stor våning på Floragatan och därefter till ett treetage penthouse nära Karlaplan med utsikt över hela Stockholm.

Jan Eric var tidigt öppet homosexuell och ingick så småningom partnerskap med en man som stod honom mycket nära under många år men som till slut lämnade honom under, för Jan Eric, tragiska omständigheter, och tog med sig halva Jan Erics förmögenhet. För Jan Eric var det ett svek han hade svårt att komma över.

Sin konsthandel fortsatte han dock livet ut och när Lehmann Brothers kollapsade för några år sedan och Jan Eric förlorade mycket pengar, så satt han samtidigt i telefonen och ropade in ett par verk av Damien Hirst på en konstauktion i London.

Inte för att han gillade Hirst, men hans näsa för vad som är gångbart i konstsammanhang har hittills aldrig svikit honom, så varför skulle den göra det nu?

När Ferieskolan Suecia firade tio år 1968 så skedde det givetvis med pompa och ståt och stort partaj. Redan tidigt hade jag varit med och utvecklat en tradition att det till avskedsfesten efter varje kurs skulle sjungas nidvisor om och till elever och lärare. Givetvis skulle så också ske vid tioårskalaset. Så trion The Tomaccamats återuppstod, bestående av Tommy Adamsson, Anna-Klara "Acca" Larsberger-Merner och jag själv, och framförde nedanstående egenhändigt hopknåpade drapa till ackompanjemang av inga mindre än Hootenanny Singers med bl.a. Björn Ulveus. Bandets medlem Johan Karlberg var nämligen också tidigare elev och en god vän. Så till deras melodi "Början till slutet" alltså:

Som en storm drog Du in i Bad Ausee
Blå små shorts och ett par lurviga ben
Austria hette då denna Din skola
och Suecia blir aldrig så bra
Regnet öste och föste oss samman
En massa fester, lektionerna få
Vi roade oss alla nätter
tills Din sång stängde Wesko för oss
och det var början till slutet
En helt egen version av Sweetheart
Början till slutet
Var krog stängde porten för oss


Sen Du flyttade till Rivieran
och invadera' Menton med Din Ecóle
Minns Du den än den där stora Martinin
som Du dängde i skallen på nån
och det var början till slutet
Madame skällde ut Dig minsann
Början till slutet
Men eleverna räddade Dig



I Trouville hitta' Du en stor villa
Det lät så bra i Din fagra broschyr
Men när vi kom stod Du bara och svor
Frös som fan, allt var visst helt fel
Vi höll på att vända åter till värmen
men nån sa nej och det utbröt ett krig
På Björns terrass vi satt och sura
Dessemellan vi rände på dass
och det var början till slutet
Vi hatade Monsieur Minis meny
Början till slutet
Allt blev bra utom magen som rann


Nästa år blev det bara Brittannia
Minns Du gången Du kom från Autriche
Det var sent, klockan två på natten
Ingen djävel var kvar på sitt rum
och det var början till slutet
Du sprang i trappor och skrek
Början till slutet
Dom var på piren och käkade korv.


Sen Du började växa Dig större
Ecole Riviera var nästa etapp
På Cap martin hitta' Du ett village
Med bungalower från en annan värld
Redan nu syntes tydliga tecken
På förstoringens negativa effekt
Du själv var bara där ibland
Ej heller bråk och intriger fanns kvar
och det var början till slutet
Skolan miste nå't helt speciellt
Början till slutet
Är det bara vår ungdom som flytt



Nu har tio år gått se'n Du börja'
Vi sitter här på Din galabankett
Ferieskolan Svejsan vi firar
och vi frågar oss alla en sak
är detta möjligen slutet
Vi tror det ej, vi kommer åter en dag
Börjar från början
så se till att Din anda finns kvar.

Jan Eric var en renässansmänniska som trängts in i vår teknokratiska världs tvångströja. Hans behov av livsrum var stort och han lämnar därför också ett stort tomrum efter sig.


Del av gruppbild från Menton. Jan Eric högst upp t.v. "The Accamats", ursprunget till den senare trion, Acca Larsberger-Merner längst ner till höger med Mats Werner på språng därifrån......

”Lasse Werner och hans vän Christer Boustedt” (Bellatrix BLP 702)

Blues for Theo Werner - Sweet summer - Kungsholmsvalsen - I can’t get started -
Gustav Mahler - Lady Bird - Sommarregn - Utan noter - Ryska snuvan

Christer Boustedt (as), Lasse Werner (p+voc)

Inspelad i Malmö en kväll i maj 1978

Bellatrix-studion i Malmö hade en August Förster-flygel som Lasse gillade. Den hade just den ”spikiga pitch” som han älskade. Staffan Holmgren skriver om det på konvolutet: ”Lasse kan, som ett fåtal andra bemärkta pianister, av vilka Thelonius Monk kanske är den mest bemärkte, få vilket piano som helst, inklusive en August Förster, att låta likadant: nära spikpianot. Fråga honom inte hur det går till.”

Christer befinner sig i Malmö på kort gästspel ”som utlokaliserad medlem av den ultrademokratiska musikteatergruppen Oktober”.

För att åter få tillfälle att spela med Christer, ringer Lasse studion och frågar om de kan hysa de båda kumpanerna några timmar. Dan Tillberg som äger studion bestämmer sig på nolltid för att banda evenemanget och ge ut den på skiva.

När de båda sent på kvällen lyssnar på resultatet faller Christer i sömn medan Lasse ”röker pipa och verkar alltmer lyssnande ju längre bandet går. Till slut ser han ut som en som fått in själva Själens Hav  i den snäcka han håller mot örat.” (Staffan Holmgren på konvolutet).

Holmgren för ett intressant resonemang kring Lasses och Christers sound: ”Det finns ett annat inslag i i det här soundet som är ännu intressantare: det är ett moment av fjärmande som är mer Brechtskt och Weillskt än Monkskt. Det är, kan man säga, ett slags svensk motsvarighet till bebopmusikernas estetiska svar på den s.k. swingerans totala strömlinjeform. Lasse och Christer kan när det vill sig, driva denna teatrala del av sin verksamhet långt, och jag tror nästan att de i längden måste göra det mot sitt eget bättre vetande. Det finns gränser för varje idiom, och när Christer och Lasse är som mest fragmentariskt Brechtska går de stick i stäv mot det jazzmusikaliska idiomets sociala gränser, om än inte dess innehåll.

Men det är spännande, så länge det varar, och vad jag än må tycka om det, ängslig  och vaksam, så går det att förklara. Förklaringen står att finna i dessa ’yngre’ svenska jazzmusikers förhållande till sina föregångare (Alice Flams, Knutte Pickman etc.), vilkas relation till det jazzmusikaliska språket ännu på 50-talet var i första hand imitativ och vilkas estetiska attityd tycktes gå ut på att vinna en oändlig serie segrar för formen på innehållets bekostnad. Det var denna rad Pyrrhus-segrar som generationen Fagerstedt-Rosengren-Werner såg sig nödsakad att sätta stopp för. Historien gick tillbaka, tog ansats och gjorde ett jättesprång på 60-talet.”

Holmgren passar också på att citera två av Lasses husgudar:

”I want the people to understand what I’m doing - at least appreciate it. I want them to walk out and be whistling something I’ve written.” Tadd Dameron, 1947.

”But there is nothing I long for more intensely than to be taken for a better sort of Tchaikovsky - for heaven’s sake: a bit better, but really that’s all. Or if anything more, then that people should know my tunes and whistle them.” Arnold Schönberg, 1947.

Hans Wachmeister skräder dock inte orden i OrkesterJournalen:

”Musiken på den här plattan är ungefär lika opretentiös som dess tillkomst uppges ha varit: Werner och Boustedt råkar stöta på varandra efter att inte ha spelat ihop på länge och lånar därför en inspelningsstudio för att tillsammans fördriva några timmar. Varde därmed sagt att den här musiken inte säger en utomsående ett skvatt, även om Lasse och Christer säkert hade förfärligt roligt. Jag vill ogärna sätta några stjärnor på musiken - det vore ungefär lika meningsfullt som att betygsätta den konversation som utspinner sig när två vänner som inte sett varandra på lång tid åter möts. Den ensamma stjärnan ovan siktar mera på skivproducentens dåliga omdöme att ge ut det här albumet. Jag kan inte frigöra mig från tanken att han, i syfte att tjäna ’ a fast one’, medvetet exploaterar två aktade namn. Personligen tycker jag det här är på gränsen till bedrägeri!”

”Helf me! Lasse Werner Trio”
(Odeon-EMI 50-1 062-35239)

Leon looked at me and said: HELF ME - Till Daniel - Round midnight - Smink och luder - Ner med alla kulturgangsters, del 28C - Knirbramräks - All the things you are.

Lars Werner (p+voc.+ div. slag och blås), Ivar Lindell (b), Ivan Oscarsson (dr+v)
Inspelad 1-3 september 1975


Skivbolaget EMI hade börjat ge ut en serie under samlingsnamnet Svenska Jazzpianister. Det var jazzentusiasten Gunnar Lindqvist som var ansvarig producent på skivbolaget. ”Helf me!” blev nummer tre i ordningen och den första där Lasse arbetar med Ivar Lindell på bas och Ivan ’Ivve’ Oscarsson på trummor. En trio som bestod till 78 då Lasse drabbades av sin coma.

Lasse beskriver sig själv på konvolutet:

”Lasse Werner, pianist och framförare på diverse små och humoristiska instrument, såväl slagna som blåsta”

Lasse som älskade att spela på små klubbar, skriver att denna skiva återspeglar något av hur en sådan klubbspelning kan låta. Noter förekom inte. De tre var redan väl samspelta.

Tre dagar tog inspelningen. Som vanligt inga omtagningar och inga pålägg. Man spelar till bandet tar slut. Medan ny tape laddas tar man rast med något drickbart och några roliga historier och sedan var det bara att köra igen.

Så här skriver OJs Dick Idestam-Almkvist  i februari 1976:

”Lasse Werners musik handlar om krig och körlek. Kriget för han mot alla verkliga och presumtiva kulturgangsters. Han är t.ex. livrädd för att etablera någonting varaktigt och tjusigt i sin musik. Han kanske försiktigt börjar knäppa på strängarna till sitt preparerade piano och hans medmusikanter följer efter och fyller i. Men så fort de tre lyhörda spelarna börjar skapa någon sorts väv, en tjusig struktur och vi lyssnare sluter våra darrande ögonlock, lutar oss tillbaka och börjar njuta, så är Werner där med bockfoten och kickar till oss, häller en hink vatten över oss och räcker ut sin långa röda tunga genom att triumferande bryta av med något helt annat.

Kärleken yttrar sig i hans förtjusning att uppträda. Förälskat grabbar han tag i allting som stundens ingivelse säger till honom att grabba tag i.. Det är som om han ville tala om att livets mening är ett nyfiket improvisatoriskt letande, där det gäller att försöka sträcka sig efter allt inom och utom räckhåll, syna och kombinera. Det är som att vara med på ett barnkalas där barnen ständigt prövar nya lekar och snabbt överger dem igen och på så sätt skaffar sig kunskap om omgivningen och varann.

Ur den här aspekten är Werner omistlig för oss. Han är ett levande varningsmärke för oss vuxna: Stanna aldrig! Stelna aldrig Bli inte förträfflig och slut ögonen!

Tack för det!

Ibland har jag undrat om Werners ovilja att arbeta igenom och etablera något och hans våldsamt grova kast i själva verket döljer en känslighet och sårbarhet. En odefinierbar rädsla för att bli avslöjad. Ungefär som om man är så rädd för att bli avklädd och utskrattad att man för säkerhets skull tar av sig byxorna själv.

Men förmodligen är det inte riktigt, för när Werner brister ut i sina vanliga kärleksförklaringar till Bud Powell, då är han så fruktansvärt kär att han blir sårbar.

Personligen tycker jag bäst om honom så. När han spelar Bud Powell rör hans musik vid hjärtat, när han jobbar med de andra formerna är det mer en glad demonstration av en livshållning.

Ur en annan synvinkel kan det finnas en fara med Werners musik. I sin rädsla för att stanna någonstans och röra vid något som liknar djupsinne kanske han inte heller kräver så mycket av sin publik. Man hinner ta ställning till hans attityd, till hans livshållning, men man kanske inte alltid hinner ta ställning till hans musik. Det kan finnas en fara någonstans att musiken blir ytlig. Jag tror  i alla fall att man måste vara medveten om faran.

Men förmodligen har Werners musik ’en bred kontaktyta’ : är man anarkist borde man älska den, är man socialist borde man respektera dess prövande hållning, är man liberal borde man glädja sig åt dess förmenta omfattande av alla sanningar (neutral hållning), och är man konservativ borde man hata den p.g.a. dess brist på respekt. Kort sagt, Werners musik borde kunna ge något till alla som inte har somnat in helt!

Det är naturligtvis meningslöst att sätta stjärnor på den här musiken, det sista trion vill är att bli poängsatt. Men eftersom det på sista tiden har utbildats en praxis i OJ att alla svenska skivor med någon som helst musikalisk substans skall ha fyra eller fem stjärnor, så sätter jag fyra. Men glöm det så fort som möjligt!”

”Segerstamkvartetten” (BIS LP-20 )

Sid 2: "Rituals in La för 2 pianos"

Leif Segerstam (p), Lasse Werner (p)

Inspelad 15 oktober 1974 i Studio 4 i Radiohuset.


Lasse hade några gånger träffat den finske kompositören, dirigenten och pianisten Leif Segerstam. En lika frustande explosiv personlighet som Lasse själv. Medan Lasse höll sig till jazzen blev den klassiska och konstmusiken Leifs område och han var verksam i roller som t.ex. chefsdirigent, musikchef m.m. vid Finska Operan, Kungl. Operan i Stockholm, Deutsche Oper i Berlin m.fl.
Några gånger tidigare hade de också spelat tillsammans.

I oktober 1974 träffas de på Radiohuset vid 15-tiden för att vara med i Club Jazz på kvällen. Senast de träffades var i programmet ’Jazz på Svenska’ två år tidigare då de också spelat ihop. De hade en stund att repetera inför kvällens inspelning och konfrontationen mellan Leif på en Steinway och Lasse på en Bechstein spelades in och gavs sedermera ut 1975.

”Eftersom det är en Steinway och en Bechstein som ljuder och detta är en stereoupptagning så skall det inte vara något problem att känna igen vem som är vem och för vem det är man ska hurra eller be när dessa L utmanar gröna ljuset i ett levande improvisatoriskt ’take’ efter att inte ha haft så roligt på två år. DIGGA DET!”

uppmanar Robert von Bahr på omslaget.

Erik Wahlström skriver i finska Hufvudstadsbladet:

”Segerstamkvartetten har gjort en skiva med sin primas sjätte stråkkvartett och ’Rituals in La’ där han improviserar på piano tillsammans med den svenske jazzpianisten Lasse Werner.

.......

Pianoimprovisationen har en slags galen charm: det är cocktailmusik så mycket som - ja, mer än - man kan önska sig, ett citat ur Bach-Gounods ’Ave Maria’ utan Gounod; Tristan; en vals och en tango.....”

Signaturen Rapoport i American Record Guide skriver:

”.........Missa inte ’Rituals in La’, en vacker och raffinerad improvisation av Segerstam och Lasse Werner........”

Den tyska tidningen STEREOs anonyme recensent skriver:

”’Die Rituale für zwei Klaviere’ kallas improvisation. Man måste utgå från att det stämmer. Som bekant prövas aldrig så mycket Nutida Musik som vid ’improvisationer’. Men konvolutstexten betonar att det inte fanns mycket tid för repetitioner vid inspelningen. Segerstam och Werner samarbetar en kvart, närmar sig jazzpianots spelform, tipsar varandra under spelet och söker ett sätt att förverkliga sina idéer: Konversation på 70-talet med två flyglar. Just detta sätter dock stråkkvartetten i sitt rätta ljus, eftersom där - enligt min mening - passerar mer som jag inte skulle vilja vara utan.”

I den franska tidningen REVUE DES DISQUES ET HAUTE-FIDELITE skriver signaturen EM, i mars 1978:

”Tio år äldre än Segerstam är svensken Lasse Werner, välkänd som jazzpianist. Gruppen han bildade 1953 (i vilken praktiskt taget alla svenska jazzmusiker har deltagit en eller annan gång under sin karriär) är också välkänd i norra Europa. Leif Segerstam, som alltid nyfiken, har spelat med honom flera gånger, speciellt i en improvisationsseans på två flyglar som gjordes för Sveriges Radio och vars resultat finns med på denna skiva under titeln ’Rituels en la pour deux pianos’.

Det lär inte ha varit någon kontakt mellan de båda pianisterna före inspelningstillfället (Segerstam kom direkt från flygplatsen till studion) så därför förlöper spelet i total frihet. Effekten är  ofta märklig.... speciellt då de båda musikanterna från helt olika utgångspunkter möts i Johann Sebastian Bachs Prelude.”

På skivkonvolutet fanns ett par barndomsfoton av Lasse och Chrille. Lasse sitter på pottan nedanför trappan till familjens gamla sommarviste på Östra Ekudden i Vaxholm.

”Kropp och Själ, Lasse Werner och hans vän Christer Boustedt” (Dragon LP2)

Body and Soul - Hur nära är socialismen? - Ner med alla kulturgangsters! Del 1 - Body and Soul - Jag har bott vid en landsväg - Dalarne - Dewey Square - Ryska snuvan.

Christer Boustedt (as+bs), Lars Werner (p+spikp.+cembalo+voc.)
N:ris 3 och 4, inspelade 1 februari 1971
Nr 2 inspelad 3 september 1973
Övriga inspelade 16 maj 1974.


I september 1973 gjorde Lasse några inspelningar för Lasse Westins radioprogram som då hette ’Jazz Just Nu’ som ledde till ett tiotal program under rubriken ’Lasse Werner Story’. Till det sista programmet gjordes några kompletterande inspelningar.

”Att spela in Lasse Werner är ett äventyr! Vad det ska bli har man inte en aning om förrän det redan blivit. Och omtagningar är det aldrig fråga om.” skriver Lasse Westin på konvolutet.

1975 samlade Lassarna ihop material för en duo-LP med Lasse och Christer och den gavs ut som nr två av det nystartade skivbolaget Dragons utgåvor. Bolaget startades av Lasse Westin och pianisten Janne Wallgren.

Lasse Westin berättar vidare om hur det gick till när Lasse helt överraskande och oförberett begick sin sångdebut i radio. Han hade skrivit musik till sin gode vän poeten Petter Bergmans dikt ”Hur nära är socialismen”. Och vid sitt soloframförande av detta stycke tog han sig också för att framföra texten. ”Det blev mycket vackert och det blev dessutom det enda soloframträdandet på den här skivan” avslutar Westin.

Tomas Millroth recenserar skivan i OJ:

”Duon Werner-Boustedt hör till de fasta inventarierna på den svenska musikscenen, alltid lika rejäla och pålitliga. Det går ofta långa perioder, då man tar dem för så givna att man glömmer bort hur bra musik de gör ihop.

Ett av skälen är väl att de likhet med de flesta progressiva musiker har ganska få skivor bakom sig. Och definitivt få plattor som täcker hela deras spektrum.

Den här skivan är något i den stilen. Den är bra. Lägg den bredvid vilken som helst av USAs nya studioprodukter i plastad jazzväg. Och ni förstår vilken oerhörd musikalisk kraft som finns alldeles runt knuten. En del av materialet är gammal skåpmat, men Lasse Werner och Christer Boustedt har en fantastisk förmåga att fortfarande på en ganska traditionell grund låta alldeles nya. Jag tänker till exempel på ’Body and Soul’ för altsax och spikpiano. Där ges inte en sekund att suga i ro på den gamla schlagern. Och gamla slagdängan ’Jag har bott vid en landsväg’ får alldeles nya dimensioner när Werner sjunger, fullt med ironier, där han gång efter annan bryter igenom pekoralets gränser. Särskilt förtjust är jag emellertid i Werners tonsättning och sång av Petter Bergmans dikt ’Hur nära är socialismen?’ Där har Werner tagit varje strof på allvar, prövat den i olika lägen, mellan honungsljuv och löftesrik sång och extatisk vrede. Han har förstått Petter Bergman.  Genom de ständiga vridningarna av texten kan man inte låta bli att lyssna på orden. När låten är slut har Werner tvingat lyssnaren att verkligen höra - och kanske förstå. Så skulle man också kunna karakterisera den här skivan. Lyssna och förstå.

Jag har bara en fråga till Werner: varför slutar han ’Jag har bott vid en landsväg’ och ’Hur nära är socialismen?’ på likartat sätt? De två texterna har väl inget gemensamt? Eller är det något jag ändå inte förstått där.

Kort och gott. I mitt tycke en av Boustedt-Werners bästa prestationer på skiva.”

”Club Jazz 4 Lasse Werner och hans vänner/Lasse Sjöstens Kvintett”
(SR Records RELP 1116)

Jag vill sjunga - Nocturne - Vi i facket klarar biffen - Den goda drycken - Sergel - Bilfärden - Ryska snuvan = LW(- Ladislav - My funny Valentine - Gröndal = LS).

Nr 1-7: Christer Boustedt (as, bas-s, cl), Göran Östling (ts,fl), Lasse Werner (p), Gösta Wällivaara (b) Jan Carlsson (dr).

Nr 8-10: Bertil Lövgren (tp), Erik Nilsson (bs), Lars Sjösten (p), Sture Nordin (b), Fredrik Norén (dr).

Inspelad den 9 mars 1971

Altsaxofonisten, radioprataren och tidningsskribenten Ingemar Glanzelius ledde under några år en radioserie med namnet Club Jazz dit han bjöd in olika svenska improvisationsgrupper som sedan gavs ut på skiva två och två. Denna innehåller Lasse och hans band på första sidan och Lasse Sjöstens kvintett på den andra.

Glanzelius skriver på baksidan:

”De spelar nästan samma formuleringar men ändå låter de olika som centerpartiet och vpk. Jämför till exempel Lars Sjösten och Lasse Werner som pianister: den ene formulerar med möda och den andre med behärskning trots att båda citerar Charlie Parker nästan ordagrant. Men bara formuleringar, inte sättet att säga dem. Sjösten lägger ett banalt maj-ackord helt oberörd, som det mest delikata han kan hitta just då. Werner klafsar samma ackord med privat lidelse.”

Lasse Westin skriver om skivan i OJ juni 1971:

”Lars Werner och Lars Sjösten med respektive vänner gör musik som jag har lärt känna och tycka om när jag har umgåtts med den vid levande framträdanden på olika klubbar och festivaler. Det man tycker om vill man gärna omge sig med, och ibland har det hänt att man har velat uppleva deras musik hemmavid, via grammofon. Den här skivan ger mig en sådan möjlighet - det känns tryggt. Inte desto mindre glad blir man av att konstatera att det är en alldeles utmärkt skiva, vad beträffar bägge grupperna.

Herrarna Werner och Sjösten är barn av samma tid. Bägge omger sig med vänner, något som hjälper och fulländar den inbördes musikaliska kontakten, och bägge är romantiker - fast på olika sätt, och med olika temperament. Lars Werners musik är ganska lös i kanterna, lite yvig och spontan, mycket fri så tillvida att man spelar fel när det känns riktigt att göra det. De wernerska vännerna kastar sig mellan innerliga känsloutbrott, från nära nog drypvåt sentimentalitet till hejdlösa och tokroliga glädjeutbrott - men det blir inte någonsin överdrivet eller vulgärt. Det är uppriktig och generös musik som man lever med i och kan uppleva på ett direkt sätt.

Lars Sjöstens musik är också spontan, men man håller sig hårdare inom dom ramar som Lars har givit den - och det gör man för att man känner det så, och vill göra det. Den är också känslig och varm, uppriktig och vänlig mot lyssnaren, och präglas hela tiden av den lyriska mjukhet som finns i allt som Lars Sjösten gör. Där finns också musikalisk respekt, perfektion och rena klanger till skillnad från Lars Werner och hans vänner, som vill vara respektlösa och är det på ett skönt sätt.

Det här är två sorters musik som är olika varandra i mycket, men som ändå har mycket gemensamt. De båda pianisterna-kapellmästarna använder t.ex. samma fraser ibland när de spelar solo, men de gör det på skilda sätt, och med olika känslor bakom. Det gör den här skivan extra spännande att lyssna till.

Det vore orätt att nämna någon eller några musiker före de andra - samtliga tillhör de bästa vi har i Sverige, samtliga är personligheter i sin musik, alla ger någonting i musiken och är känsliga för varandra. Och samtliga gör den här skivan till någonting som man absolut inte skulle vilja vara utan.

Om man därtill lägger ett bra arbete av Sveriges radios musiktekniker Göte Nilsson och hans medarbetare så blir resultatet värt ett högt betyg.”

”En dag i Radiohuset” med Sveriges Radios Jazzgrupp (SR Records RELP 1136)

Arktisk svit ( = NL) - En dag i radiohuset med bröderna Marx (=LW)

Arne Domnérus (as+cl), Jan Allan, Bertil Lövgren, Rolf Ericson (tp), Olle Lind (btb), Claes Rosendahl (ts+fl), Lennart Åberg (ts+ss), Erik Nilsson (bars+bcl), Bengt Hallberg (p), Bernt Egerbladh (org+vib+komp+arr) [Arktisk svit], Lasse Werner (p+komp+arr) [En dag i radiohuset med bröderna Marx], Rune Gustafsson (g), Georg Riedel (b), Egil Johansen (dr)

Inspelad 18 november resp. 16 december 1969.


Denna LP spelades in senhösten 1969 då Bosse Broberg regerade på Jazzradion och hade bildat Jazzgruppen sedan Radiobandet lagts ner.

Bosse bjöd in olika kompositörer för att göra inspelningar med Radiojazzgruppen. På denna LP upptas första sidan av ”Arktisk svit” av och med Berndt Egerblad medan sidan 2 släpper loss Lasse i ”En dag i Radiohuset”, en titel som anspelar på en av Lasses favoritföreteelser, Bröderna Marx. Pianosolister är Bengt ’Harpo’ Hallberg och Lasse ’Karl’ Werner.

Lasse skriver på baksidan:

”Bosse Broberg ringde mig och ville att jag skulle skriva ett stycke för Radiojazzgruppen. ’Kan Chrille, Göran, Gösta och Janne vara med?’ frågade jag. ’Nej, det måste skrivas för dom speciella musikerna i Radiojazzgruppen,’ svarade Bosse, ’men du kan naturligtvis själv vara med och spela om du vill. Bengt Hallberg är ju ordinarie pianist men han behöver ju inte vara med i ditt stycke.’

*Hvad är nu detta?’ genmälte jag. ’Diskriminering mot pianister är något som jag alltid underst....., förlåt, motarbetat. Självklart skriver jag en konsert för två pianister och orkester! Dessutom kan jag samtidigt försöka få den förklemade ensemblen att spela med lite kraft och stake på mitt modesta sätt!"

Före detta tillfälle hade Lasse bara spelat med pianisterna Jan Johansson och Leif Segerstam. Bengt och Lasse fick två dagar att känna på varandra och spela tills de kände att de funkade ihop och ändå kunna låta sina personligheter blomma i resp. solon.

Inspelad och sänd direkt. Skivan som gavs ut hösten 1971, fick inga klipp eller pålägg.

Ulla-Britt Edberg recenserar skivan i SvD under rubriken ”Jazz att glädjas åt”.
Efter att ha glatts åt Egerblads sida skriver hon:

”En kontrast som inte kunde vara större utgörs av den andra sidan med Lasse Werner och Bengt Hallberg som pianosolister i rollerna som Karl respektive Harpo Marx. Den är befängd om man så vill. Underbart humoristisk i en blandning av rak och rättfram jazz, cirkus, julgransplundring och inslag av festligt insatta ironier över pianoromantikens stora era. Det är liv i den här skivan. Man har barnsligt roligt. Och önskar sin nästa ett lika stimulerande glädjerus”.

Bertil Sundin recenserar skivan i OJ i maj 1972:

”Berndt Egerbladhs ’Arktisk svit’ och Lars Werners ’En dag i radiohuset’ är båda direktsända tisdagskonserter i P2, och upptar var sin skivsida. Båda är beställningsverk för radiojazzgruppen med kompositörerna som solister och med Göte Nilsson som musiktekniker.

Lennart Åberg spelar mycket fina solon i båda kompositionerna. Radiojazzgruppen låter som helhet utmärkt. Men därmed upphör likheterna.

Lars Werners sida tilltalar mig mest. Den är en konsert för två pianon och orkester och kombinationen Werner-Hallberg är mycket intressant. Jag tycker man hör bådas egenart bättre än när de spelar var för sig. Speciellt gäller det inledningen, där Werners olika påståenden och citat får snabba och intelligenta kommentarer av Hallberg.

Det ligger något av konfrontation över de två pianisternas möte och samma gäller Werner kontra radiojazzgruppen. Båda parterna verkar ta varandra på allvar, vill övertyga varandra och uttrycker sig därför särskilt klart. Jag tycker man lär sig mycket av inspelningen, man har roligt med den och får som avslutning en mycket speciell och reflekterande balladtolkning av ’Internationalen’.

Samma spänning finner jag inte i Egerbladhs sida. Liksom Werner är han receptiv, tar upp intryck från olika håll men gör det på ett mindre självständigt sätt. Det är kanske det som gör att kompositionen känns för lång, med den sista delen påklistrad. Stycket känns färdigt långt innan de två avslutande stegringarna.

Med de reservationerna gjorda vill jag gärna fortsätta mer positivt. Jag tycker det finns en äkta och fin känsla bakom det modebetonade hos Egerbladh. De programmusikaliska associationer som titeln ’Arktisk svit’ ger är inte heller bara kyla och ödslighet utan också den arktiska vårens och sommarens svårbeskrivbara attraktion.

Vidare vill jag framhålla de fint skrivna partierna under Rune Gustafssons, Jan Allans och Lennart Åbergs solon. Musiken blir en enhet särskilt under Jan Allans solo. Partiet med Arne Domnérus klarinettsolo är också imponerande medan tempot i den följande kollektiva improvisationen inte känns bra.

Till slut några ord om Bertil Lövgren. Det är nästan alltid något stiligt och elegant - i ordens bästa bemärkelse - och självständigt över hans spel. Så även här.”

”Därför dricker jag!” (Dragon DRLP20)

Därför dricker jag! - Danstema för BM - Intellektuell dansmusik - Bortdömd - Morgondans - Ambrosia

Palle Mikkelborg, Otto Donner (tp), Georg Vernon (tb), Christer Boustedt (as) Göran Östling (ts), Seppo Paakunainen (bars), Lasse Werner (p), Sven Hessle, Gösta Wälivaara (b),  Janne Carlsson, Rune Carlsson (dr), Sabu Martinez (co)

1-5 inspelade i Stockholm Augusti 1967
6 inspelad i Malmö 1978


Det här blev den sista plattan Lasse gav ut under sin livstid. Den kom ut på hösten efter hans diabetescoma 1978. Jag placerar den dock kronologiskt här, eftersom huvuddelen av låtarna är inspelade så tidigt som 1967, månaden efter ”Lars Werner och hans vänner” spelades in för Love Records. Besättningen är i flera fall densamma på de båda skivorna.

Det enda spåret på plattan som är från utgivningsåret är nr. 6 ”Ambrosia”, som Lasse spelade in vid en magisk solosession i Bellatrix-studion i Malmö bara veckorna innan han drabbades av sin coma. Hela den sessionen som blev Lasses sista studioinspelning, utgör kvintessensen av Lasse och hans musicerande. Den visar honom från romantikern till revoltören, från traditionalisten till nydanaren, hans allvar och hans skojfriskhet. Den väntar sorgligt nog ännu på att ges ut i sin helhet!

Lasse säger på konvolutet att ”Det här är den bästa skiva jag någonsin gjort”, men det har han nog tyckt om det mesta han gjort. Men men kan nog lugnt säga att plattan representerar den kanske mest kreativa perioden i hans karriär på slutet av 50-talet till början på 70-talet och tillsammans med den samtida Love Records-plattan visar den på den originalitet och skaparkraft som Lasse besatt när han var som bäst.

Titelspåret skulle som Lasse också säger, vara en självbekännelse, men är faktiskt en sång från TV-programmet ”Vi slappa” som Lasse gjorde 1963 tillsammans med Staffan Westerberg, byggd på den amerikanske satirtecknaren Jules Feiffers figurer. I TV-programmet är det Anders Linder som sjunger texten.

Lasse Westin skriver om Lasse på konvolutet:

”Lasse Werner framstod som en av de mest originella och kreativa krafterna i den musikaliskt rika med sorgligt illa dokumenterade 60-talsjazzen i Sverige. Orkestermusiken på det här albumet kan ses som en sammanfattning av denna epok av nästan eruptivt skapande.

Under det här decenniet vidgade Lasse sina uttrycksmedel, utan att för ett ögonblick förlora fotfästet i den 40-talets bebopmusik som han växt upp med och dittills starkast präglats av.

Hans pianospel blev tekniskt mer frigjort, hans musik som helhet utvecklades mot ett mer totalt, teatraliskt uttryck (krafs på flygelsträngarna, ölburkar och salt under locket, textuppläsning, pappersprassel och andra åtbörder av happeningkaraktär).

Samtidigt deltog han med liv och lust i den experimentella teatern, gjorde barnteater tillsammans med Staffan Westerberg, spelade både roll och piano i ’Connection’ på Stadsteatern 1963 och 1965, skrev filmmusik, gjorde själv experimentfilmer, skrev jazzkritik.... och så vidare.”

Tomas Millroth recenserar skivan i OJ:

”Heja Dragon!

Funnes det ett lämpligt kulturpris, skulle Dragon genast få detta hängt på kavajbröstet. det ena albumet efter det andra från den svenska jazzens misskända och snålt inspelade sextiotal ges ut, musik man minns med värme och hängivenhet, men som kördes över av den dåtida popvågen. Jag tror få skivbolag har gjort en så stor insats för svensk jazzmusik de senaste åren som Dragon.

Nu var det sagt. så till skivan.

Jag satte på ’Bortdömd’ och överraskades av en introduktion så förunderligt lik vad som presteras av diverse saxofonkvartetter idag. Långa pauser blandas med ett kort, fanfarartat  tema. Det är djärvt och det är överraskande och ack så mycket roligare än dessa saxofonkvartetter, för här finns inga intellektuella eller känslomässiga hämningar. ’Bortdömd’, som börjar så kompositoriskt exakt, växer till en orgiastisk fest.

Musiken på albumet får en ordentlig skjuts av Sabu Martinez i kompet, så att det svänger ganska ordentligt.

Det är ett spännande album med en av våra mest egenartade musiker och kompositörer. Herr Werner framträder till sin fördel i båda rollerna. I ’Danstema’ spelar han ett nyckfullt och inspirerat solo, där det går att följa hans pianomusik - påpiskad av Martinez - mot en musikalisk och känslomässig klimax.

Jag tycker detta är ytterligare ett bra album med Lasse Werner, även om kanske det vokala numret är litet speciellt, så personligt att ett är meningslöst att kommentera. Antingen accepterar man det eller ej. Resten av albument accepterar nog de flesta wernerdiggare mer än gärna.”

”Lars Werner och hans Vänner”
(Love Records, Helsingfors LRLP 2 / LRCD 2)

Vår i Helsingfors - Cirklar och trioler - Vals för Nannie - Till Idrees - Ballad för tenorsaxofon - Viggbyholms blås - Ryska snuvan

DubbelCDn har dessutom följande spår från samma inspelningstillfälle:

Cirklar och trioler  - Vals för Nannie - Till Idrees - Ballad för tenorsaxofon - Viggbyholms blås - Ryska snuvan (samtliga alternativtagningar)

Otto Donner (tp), Christer Boustedt (as), Göran Östlind, Dave Liebman (skivdebut) (ts), Lars Werner (p), Sven Hessle (b) Jan Carlsson (tr).
Inspelad 24-25 juli 1967 i Europafilms studio. Tekniker Gert Palmcrantz.

Efter det amerikanska Jazzland-äventyret, kom det att dröja till 67 innan nästa skivproduktion nådde skivdiskarna och då var det via Finland.

Lasses gode vän, den finländske trumpetaren Otto Donner hade året innan tillsammans med Christian Schwindt och Atte Blom startad skivbolaget Love Records som kom att ge ut ett brett spektrum av musik.

Otto berättar i nyutgåvan på CD: Jazz i Finland var ett väldigt isolerat fenomen på slutet av 50-talet. Det fanns knappt några skivor, inga noter . Allt måste kopieras från skivor eller från radiosändningar.

1962 kom dock The Sunsiders, Arthur Österwalls orkester från klubben Sunside i Stockholm. Det bestod av gräddan av den framväxande progressiva unga jazzgenerationen. Äntligen kunde finländarna möta musikanter ur sin egen generation som dessutom hade samma inspirationskällor.

”Lars Werner och hans vänner ( Christer Boustedt as, Bengt Ernryd tp, Jan Carlsson tr, Cameron Brown b och Lars Werner p) slog första gången ner på de finska konsertscenerna med en performanceföreställning vid en utställning på Atheneum i Helsingfors, som organiserats av Föreningen för Samtida Konst 1963.
Detta var tiden för happenings och gränsöverskridande konstprojekt. Sommaren därpå var Lars Werner och vännerna tillbaka i en happening som organiserats av amerikanen Ken Dewey, Jan Bark, Folke Rabe och Otto Donner på Juväskyle Sommarfestival.

Ett sent jam - ett möte mellan själsfränder, formade en ny kvintett som bildade kärna i bandet som framträder på Love Record-skivan. Musiken täcker ett vitt fält av influenser från rock, pop till etno och samtida konstmusik, med intrikata rytmmönsterbyten och delikata stämningar. Ibland högljudd och bombastisk, ibland naiv, enkel eller helt enkelt bara vacker. Alltid djupt rotad i beboptraditionerna.”

Amerikanske numera världskände sopransaxofonisten Dave Liebman, som av en händelse kom att ingå i bandet berättar att han skickats iväg av sina föräldrar på en bildande Europaresa. Med 1000 dollar på fickan, boken om hur man gör ”Europa på fem dollar om dagen” plus en hotellbokning för en natt i London, kom han för första gången utomlands. Han var en 21-årig tredjeårsstudent vid New York-universitetet och hade  lyckats få med sig några telefonnummer till musiker i London. Efter några dagar i London reste han till Stockholm den 17 juli, där han ringde ett telefonnummer han fått av basisten Cameron Brown. Det visade sig gå till Lasse som omgående bjöd Liebman att komma och bo hos honom och hans fru Carina i Bromma. Innan de la på luren sa Lasse: ”Förresten, har Du hört att John Coltrane dog idag”.

Med tungt sinne och bokstavligen i tårar kom han till Lasse och Carina där han kom att stanna i två veckor.

”Jag mottogs med enorm gästfrihet, lekte med Lasses dotter Petra och jammade med dessa otroliga musikanter, deltog i några hallucinatoriska resor och var med om min första skivinspelning. Jag kunde knappt spela och hade lite begrepp om vad jag höll på med men jag älskade verkligen musiken. Jag behandlades med total respekt och kärlek, något jag aldrig glömmer.

När jag nu lyssnar på CD-utgåvan slås jag av vilken hög nivå det var på dessa killar. Kombinationen av fri jazz och bebop, med ekon av Mingus, Sun Ra och alla andra är spännande. Lars fantastiska arrangemang, Ottos underbara Miles-influerade solon, Christers Dolhpy-inspirerade solon, Görans ’Sheppska’ tenor’ och under alltihop det kongeniala ackompangemanget från Sven och Jan som verkligen gör att allt smälter samman.  Detta är jazz bortom tid, rum och kategoriserande. Som låter fullständigt fräscht idag. Det här var professionella musiker som kunde sin jazzhistoria och formade sin egen epoks musik. Tack Lars, varhelst Du befinner Dig - jag vet att Du hör mig broder! Frid!”


Boris Rabinowitsch skriver om originalutgåvan i OJ i december 1967:

”En sak är klar: när Lasse Werner skall få ut sin musik på skiva, så måste det bli på en etikett, som innehåller ordet ’Love’. För Lasse Werner är en man, som är konstant förälskad i allt och alla. Och om han inte lurar oss, så är han till på köpet lyckligt förälskad. Därför är också hans musik full av lek och romantik, den är samtidigt ohögtidlig och sentimental över alla gränser. Och när Lasse spelar eller uppträder, så är det för att hela världen skall kunna bevittna den kärlek som finns i hans gränslöst rymliga hjärta.

Nu finns det kloka människor, som säger att förälskelse i verkligheten är en sjukdom, som gör människor mer eller mindre otillräkneliga. De förlorar känslan för proportioner. Å andra sidan kan själva känslan bli så självtillräcklig att föremålet för ens förälskelse blir oväsentligt. Allt detta upplever man också i Lars Werners musik.

Han är en färgstark företeelse i svensk jazz, som man inte gärna vill undvara och i denna skiva får vi honom på gott och ont. Han kan skriva temata, melodiska och iöronenfallande. Ibland så iöronenfallande, att man tycker sig ha hört dem tidigare. Vilket dock inte innebär att de är utan kvalitet. Jag tycker faktiskt riktigt bra om de korta styckena ’Vals för Nannie’ och ’Till Idrees’, vilka tolkas mycket vackert av respektive Christer Boustedt och Otto Donner, och även den tolv minuter långa ’Vår i Helsingfors’ är tilltalande.

Redan i detta stycke möter man emellertid Lasse Werners svagheter. Hans överdrifter, vilka är mindre provocerande och mer tråkiga än vad han själv troligen föreställer sig. Och det går helt galet i den femton minuter långa ’Viggbyholms blås’ och i ’Ballad för tenorsax’.

Lasse Werner är ingen perfektionist och jag är övertygad om, att han eftersträvar en viss frihet i frasering och intonation.
Vad det sista beträffar är jag emellertid vad gäller de två tenorsaxofonisterna allvarligt rädd för, att denna frihet inte behöver påtvingas dem. De kan tydligen inte blåsa rent på sina instrument, hur gärna de än vill.

Lasse Werner har en särskild förkärlek för ’The Tadd Dameron sound’ och för känslosam melodik. Bägge effekterna utnyttjar han verkningsfullt i ’Vår i Helsingfors’, men han ger den ändå ett tillskott av något personligt genom en viss ironisk grovhet. Skivan avslöjar också att denna attityd skyler något. Lasse Werner gömmer sig bakom den. Den är så oförpliktande. Misslyckas han, har han alltid råd att skratta åt sig själv. Nu hjälper det dessvärre heller inte, att skivan inte är särskilt bra upptagen. Pianot är allt för dominerande i klangen, men det kan ju vara en medveten åtgärd.”

Bombastica (Jazzland JLP 26 / Dragon DRCD 287)

Bombastica! (medium version) - Dandy * - See the world * - Too late - Come * - One thousand nights * - Back with me * - Latin beat - Living up to life - Dancing in a summer country house - Kind’a sweet * - Bombastica! (up-tempo version) - Drottningholm ballad - Sergel - Happiness beans - Sweet summer - The pleasures of the ball ** - Pastorale ** - Carina ** - A waltz for Nannie ** - In the fall **

*    Ej med på LP-utgåvan.
**    Från EPn ”Point of view”

Lasse Werner p (1-11, 13-21) Göran Pettersson b,(17-19, 21) Sune Spångberg dr (1-19, 21), Bernt Rosengren ts (1-16), Kjell Samuelsson p (12), Torbjörn Hultcrantz b (1-16).
EPn inspelad i Stockholm 11.2.1959
LPn inspelad i Stockholm 30.6.1960



”Lustig historia! Slumpartad!” inleder kompositören, pianisten, läkaren och professorn Kjell Samuelsson sin berättelse om hur det gick till när Lasses första LP kom till 1959.

Kjell hade anmält ett bidrag till en kompositionstävling som förmodligen arrangerades av ett filmbolag, eftersom första pris var en resa till Hollywood där vinnaren fick vara med om inspelningen av Cole Porters ”Can-Can” med bl.a. Frank Sinatra.

Han gjorde ett gediget kompostionsarbete och skrev analys och arrangemang och kallade följaktligen stycket, som var en chacha, för ”Hollywood”. Kjell var helt övertygad om att han skulle vinna.

Juryn bestod av Kar de Mumma, Alice Babs, Povel Ramel och Hasse Ekman.

Och mycket riktigt, en dag ringer telefonen och han får veta att han vunnit första priset!

Lasse och Kjell var helt överens om att tillfället inte fick försittas. Gemensamt valde man ut ett antal låtar ur deras gemensamma låtlager, kallade samman vännerna Sune Spångberg med sina trummor, Torbjörn Hultcrantz med sin bas och Bernt Rosengren med sin sax, och hyrde några timmar i Sandrews ljudstudio.

På en kväll spelades tio-tolv låtar in. Endast ett omtag gjordes och det var titelspåret ”Bombastica!” där Kjell ville ha en mer ”up-tempad” version och där han själv står för pianospelet. Alla övriga spåren är första och enda tagningen.

Bland dessa givetvis också Kjells vinnarlåt, nu omdöpt till ”Dandy”.

På vägen till eller från Hollywood, hade Kjell lyckats lägga in några dagar i New York, där han varit förut och kände sig rätt hemmastadd. Med den legendariske radioprataren Claes Dahlgrens hjälp fick Kjell först kontakt med Teddy Charles (ex. Cohen) som var A&R på Bethlehem Records. Denne blev mycket imponerad av vad han fick höra och ville gärna ge ut en skiva. Men då han inte var beredd att betala något, tackade Kjell för sig och vandrade vidare.

Eftersom Kjell och Lasse lagt ut en hel del pengar på studiohyra m.m. så ville de i vart fall ha någon ersättning ’up front’.

Andra försöket gjordes hos Riverside Records och deras ägare och producent Bill Grauer. Denne hade redan fått upp ögonen för svensk jazzmusik och hade just varit i Sverige. Han visade sig vara en positiv jazzentusiast med vänlig blick och brett leende.

Han satte sig att lyssna på banden tillsammans med sin assistent som visade sig vara ingen mindre än Billie Henry, gift med boppianisten och kompositören  George Wallington. Billie log igenkännande när hon lyssnade på Lasses spel där rötterna var rätt så tydliga.

Det behövdes bara ett par spår så var saken klar och Kjell kunde gå därifrån med ett par hundra dollar i fickan som förskott. På kvällen satt han på hotellet och skrev linernotes för omslaget.

LPn kom ut på Riversides dotterbolag Jazzland och mottogs välvilligt. Tyvärr kraschade bolaget efter några månader så det blev aldrig någon upföljning.

Signaturen ”Boss” skrev i sin recension i en av huvudstadens morgontidningar:

”Via USA har löjligt nog ”Bombastica” måst vandra för att komma ut i Sverige. Först gå på export innan den nådde till svenska musikaffärer. Några förbluffande upptäckter om standarden hos våra unga egna gör vi dock inte den här omvägen. Det är en skiva som sönderfaller i många intryck: Lars Werner har utvecklats snabbt som pianist och är generellt den som med sin frodiga stil gör det angenämaste intrycket här. Tenoristen Bernt Rosengren har min fulla respekt för den trosvissa glöd och envetenhet med vilken han driver sitt moderna stilideal, men ofta är han frånstötande onjutbar med sin raka tonbildning och sina abrupta tonutbrott. I de få balladerna (knappast så ’highly individual’ som texten vill göra gällande), är han betydligt njutbarare. Torbjörn Hultcrantz spelar god kompbas och Sune Spångberg har en explosiv drive och swing i sitt trumspel, men saknar ofta korrespondens med solisterna. ’Sergel’ är ett av de tråkigaste exemplen på det - det finns andra där anmärkningen lyckligtvis inte alls är befogad.”

Men att skivan gjorde intryck på ett vidare fält kan vi också läsa i Hasse Fridlunds nekrolog från Radio SKAP. Så här sa Fridlund:

”Döm om min egen förvåning när jag i höstas (hösten -91, MWs anm.) befann mig i sydvästra Kanada på en jazzturné med svenska grupper som var arrangerad av svenska Rikskonserter. Det blågula sällskapet hade just angjort Vancouver. Det är en stad som är rätt aktiv på jazzsidan och där skulle de här grupperna spela på en klubb tre kvällar i sträck. Och faktiskt redan första kvällen så råkar jag själv hamna i samtal med en lokal Vancouverperson, en som lyssnat på jazz ungefär lika länge som jag själv - och det, gott folk, är rätt så länge det - vid det här laget.

Hur som helst, plötsligt frågar den här nyvunne vännen om jag minns en gammal platta som försvann från åtminstone den internationella jazzvärldens skivdiskar ungefär lika fort som den hade kommit till. Den hette Bombastica och gavs ut på det lilla jazzmärket Jazzland som var en hobbyförgrening till  det dåförtiden rätt stora jazzbolaget Riverside. Just på den plattan spelade Lasse Werner med Bernt Rosengrren och med de sedermera nästan alltid närvarande kompkamraterna Torbjörn Hultcrantz (bas) och Sune Spångberg (trummor).

Skivan är sedan länge en raritet och lär väl heller aldrig bli föremål för någon stilig återutgivning på CD (Dragon trotsade Hasse Fridlunds profetia: DRCD 287, MWs anm.). Men den har sina förtjänster. Det var en tidig Wernerplatta  och förtjänsterna: det finns ett gäng tyvärr alldeles för korta versioner av en del dåtida svensk musik som vi får prov på. Vi får prov inte bara på den entusiastiske jazzkompositören Lars Werner utan också en herre vid namn Kjell Samuelsson. Denne Samuelsson är numera och sedan länge läkare, forskare och jazzentusiast lite mer i det tysta. Och dessutom går denne Samuelsson hemma hos självaste Dizzy Gillespie som barn i huset.

Men egentligen är det ju Lasse Werners och Bernt Rosengrens platta denna tidiga sak.

Vad denne Vancouverentusiast ville veta var om det fanns fler Wernerplattor att få tag i. Det hade ju nämligen  gått över 30 år sedan den här Jazzlandplattan kom till. Jodå, sa jag. Visst finns det väl fler plattor. Det finns  rätt många faktiskt. T.o.m. från åren på 60-70-talet då den svenska jazzen satt som allra trängst till kommersiellt sett.”


Bertil Sundin skrev i sin recension i Orkester-Journalen:

”Vad jag tycker mest om hos den här plattan, som nu via USA och skivbolaget Riverside presenteras för svensk publik är, vad ska vi säga, ansatsen. Förösket att göra jazz som inte i första hand är härledd från aktuella amerikanska förebilder utan som vill vara självständig musik, fri från gimmickar och kommersiella sidoblickar.

Ser man på resultatet är det inte helt övertygande. Kjell Samuelsson har skrivit tre av melodierna, ’Bombastica’, ’Living up to life’ och ’Latin beat’, medan de övriga är av Lars Werner. Som kompositioner har de alla sina förtjänster och en del är riktigt tilltalande. Utförandet är mer ojämt. Werner är framförallt triopiansit och spelar ofta som om han var det även här. Han dominerar för mycket, undviker alla pauser, gör allt så tydligt att ingenting blir över åt Bernt Rosengren, och det är kanske därför som Bernt endast verkar måttligt intresserad av det han håller på med. Inte så att han spelar dåligt, tvärtom, med undantag av några slarviga ensemblefraser i ’Sergel’ och en svävande tonbildning i ’Sweet summer’ är utförandet genomgående bra. Men oengagerat upplever jag det som.

Ett annat drag i Werners musicerande bör påpekas, ett drag som det är lätt att kritisera men som lika gärna kan ses positivt. Han är romanttiker, och av ett direkt, naivt slag. Det gör att han inte väjer för effekter som det kraftiga tremolot i slutet av ’Sergel’ för att nu nämna ett exempel. Eller i balladerna, som den vackra ’Drottningholm ballad’, där hans spel ger en bild av små överlastade skepp som seglar omkring. Men denna klangromantik som ibland blir monoton och fattig på dynamiska och rytmiska variationer, visar på ett starkt uttrycksbehov. En entusiasm  för det han spelar som gör plattan intressant, väl värd att lyssna på.

I kompet dominerar Hultcrantz’ drivande bas, men det är ofta något som inte klaffar i samarbetet mellan honom och Spångberg. Kan det vara upptagningen?

Betygsättningen är enligt amerikanska förhållanden väl hög. Men musiken här är dock ingen andra-hands-jazz utan - med fel och förtjänster - en självständig produkt.”

Och kollegan Rolf Dahlgren i ESTRAD skrev följande:

”Att svenska jazzinspelningar ges ut i USA innan vi får höra dem här - och så når oss via den amerikanska skivan - det är verkligen en sensation. Jag förmodar det är första gången det har hänt. Upptagningarna gjordes 30 juni förra året i Stockholm med en utmärkt kvartett bestående av tenoristen Bernt Rosengren, pianisten Lars Werner, Torbjörn Hultcrantz, bas och Sune Spångberg, trummor.

Kompositionerna är samtliga originalstycken av Werner och den pianospelande medicinaren Kjell Samuelsson, vilken var den som på en amerikaresa i höstas tog med inspelningarna till New york och såg till att de blev utgivna. Omslagstexten försöker ta uppmärksamheten från den framförda musiken och fastslår helt ’bombastiskt’ att albumet huvudsakligast kommit till för att fästa uppmärksamheten på att man i Sverige inte bara kan spela modern jazz utan också skapa originella kompositioner. Det förefaller inte helt rättvist. Visst finns det åtskilligt intressant i utformningen av den fyndiga titelmelodin, i ’Sergels’ kraftfulla tongångar, i det romantiska tonpoemet ’Drottningholm ballad’, i det melodiska sångbara temat hos ’living up to life’, i ’Hapiness beans’, som är just så pigg och levnadsglad som titeln anger, och visst lyssnar man gärna till ’Sweet summer’ med sin vackert lyriska folkvisestämning. Men ändå tycker jag att huvudsaken är kvartettens utmärkta sätt att spela melodierna. Framförallt är det Rosengrens fulltonigt rika tenorspel som är värt lovord. Han börjar komma upp i främsta ledet nu och borde uppmärksammas mer.

Lasse Werners pianosolon är originella - ibland t.o.m. bisarra - men han är alltid rolig att lyssna på, och han gör god nytta i rytmsektionen, där också hans två kumpaner svarar för effektivt arbete. En intressant svensk jazzskiva som ni gärna bör avlyssna!”

Nästan 50 år senare, 1996, skriver Albert von Konow en recension i OJ när nyutgåvan på CD kommit:

”När kompositören, pianisten, mångårige OJ-medarbetaren m.m. Kjell Samuelsson, som skrivit texthäftet och producerat denna CD, vann en Hollywood-resa i en kompositionstävling med sin melodi ’Dandy’, föddes tanken att få inspelningarna med hans och Lasse Werners kompositioner utgivna i USA. Strax därefter kom tio nummer med Werner-Rosengren Swedish Jazz Quartet ut på märket Riversides underetikett Jazzland. Till dem har här fogats sex tidigare outgivna nummer, bland dem ’Dandy’, samt Werners trio- och solonummer från en EP.

Triostyckena och pianosolot ’A waltz för Nannie’ (d.v.s. Porres) har sin charm, men det är, inte oväntat, Bernt Rosengren som formulerar de tyngst vägande inläggen. Han hade redan då  sin egen stil. I dagens perspektiv hör man att den kritik , som kompet fick i dåtida recensioner, hade visst fog för sig. Lasse Werner hade vid den här tiden en tendens att spela för mycket. Men ibland lyfter det rejält om Torbjörn Hultcrantz originella basgångar och Sune Spångbergs cymbaler och trumaccenter. Inte minst gäller det de två versionerna av titelmelodien”

”Point of View”
(Artist AEP 1027 / Dragon DRCD 287)

The pleasures of the ball - Pastorale - Carina - A waltz for Nannie - In the fall

Lars Werner (p), Göran Pettersson (b), Sune Spångberg (tr)
Inspelad i Stockholm 11 februari 1959.

Lasses första egna skiva, nämligen EPn ”Point of View” gavs ut 1959. På omslagets baksida skriver Lasse: ”Även om jag lyssnar till mycket musik, så finns det nu och då något som jag söker men inte finner, så att jag får försöka göra någonting själv. Melodier, ljud, ackord, och rytmer är vad jag transponerar till, allting jag upplever, tänker eller känner och jag måste helt enkelt få det till en musikalisk form för att kunna använda det för mina syften. All min musik har gjorts med ett syfte, någon speciell sak jag ville uttrycka eller för ett speciellt tillfälle eller till en speciell person. Detta är för mig det mest inspirerande sättet att arbeta.”

EPn innehöll fem låtar: ”The Pleasures of the Ball”, eller ”Pallets nöjen” om man ska tro feltrycket längre ner i texten. Melodin är inspirerad av  en underbar målning av Watteau som gav Lasse känslan av en fyrtakts dansfras.

”Pastorale” - var ett sätt att försöka uttrycka ordets mening för Lasse och är en liten glad sång som föreslår en promenad genom ett medelhavslandskap, en härlig sommardag.

Så följer två låtar skrivna för Lasses dåvarande fästmö Carina (de gifte sig senare samma år) och hans älsklingssångerska Nannie Porres.

Slutligen ”In the fall” som tecknar bilden av den årstid som Lasse finner som mest inspirerande, uppfriskande och fullödig, nämligen hösten.

När Dragon lyckades få rätten att ge ut "Bombastica" på CD hade de den goda smaken att fylla upp utrymmet med en återutgivning också av denna EP.

Anders R Öhman recenserar i OJ:

”Man hade unnat Lasse Werner en bättre uppbackning i hans debut på skivmarknaden. Då hade säkerligen resultatet blivit mera positivt, det är jag ganska säker på. Lasse Werner behöver att döma av den här skivan ett påtagligt spänstigt och livgivande komp för att kompensera den brist på sting som vidlåder hans eget musicerande här - det är väl helt enkelt så att det föga upplyftande kompet hämmar honom. När Bertil Sundin och jag pratade om Lasses platta formulerade han saken på så sätt att trion här ’inte är någon riktig trio utan tre musiker, som spelar tillsammans’ och det tycker jag är en bra beskrivning. Vidare är vi överens om att en antiswingfaktor ligger i Lasses sätt att låta vänsterhanden spela jämna fjärdedelar, ibland med ackord. Överhuvud får man nog det intrycket att Lasse Werner här varit mer inriktad på att föra till torgs sina lyriska små pianostycken än att engagera sig för ett rytmiskt skeende.

I och för sig är det nätt pianomusik, behaglig att lyssna till, mera intressant än det som brukar vankas i sådana här sammanhang. Styckena är genomtänkta och utarbetade i hög grad, något som också måste ha medverkat till att pulsen kommit i skymundan. Strängt taget hör skivan inte bara hemma inom jazzen utan den kommer med toner och tendenser som pekar på vidare fält.

Lasse Werners EP har i både uppsåt och utförande så mycket av värde att man är nyfiken på fortsättningen. Han är en musiker med ett personligt sätt att uttrycka musiktankar som har både innehåll och förmåga att förmedla känsla. Hans stycken saknar inte substans (’Pastorale’ - är väl inte precis lyckad förstås) och hade det gnistrat till om det hela i rytmiskt avseende - hade Lasse med andra ord fått ett mer inspirerande stöd - skulle han förmodligen ha nått de syften och det resultat han satt sig före. Man kan läsa om dem på mappen, där han själv skrivit om både sig och sin musik. Det är olyckligt att den blivit tryckt, inte därför att man inte unnar Lasse Werner att öppet säga ifrån att han tror på sig själv och sin musik, utan därför att sådant så lätt leder till missuppfattning angående den som säger det. Vi får se om inte nästa skiva mer motsvarar kompositören/pianistens uppfattning och vår förhoppning.”

Tidningen ESTRAD har en osignerad recension som möjligen kan vara skriven av dess redaktör Carl-Erik Lindgren:

”Efter europeiska förhållanden kan vi här i landet glädja oss åt att ha en rad goda pianostilister inom jazzen. Nu kan vi notera ännu ett namn på framskjuten plats: Lars Werner. I den här plattan har han satsat hårt på sig själv - kompositionerna är genomgående hans egna, och han är ende solist - och han har lyckats.

Med stor konsekvens har han format sin stil längs Powells och Monks linjer, en tendens som egendomligt nog varit rätt sällsynt i det här landet, och även när han skriver har han i viss mån samma förebilder. Han förenar ett drivet pianistiskt kunnande med sinne för form och färg - melodierna är fasta och logiska och det harmoniska är intressant, långt från allfarvägarna men ändå inte svårtillgängligt.

Det enda som man inte får riktigt grepp om i den här plattan är den solistiska idérikedomen. De arrangerade partierna dominerar, och vi hoppas att Lasse ger större prov på sin improvisatoriska förmåga en annan gång. Hans gamla spelkompisar Göran Pettersson bas och Sune Spångberg trummor bör ha en stor eloge för ett smidigt och följsamt komp, helt i musikens anda.

Det har liksom blivit comme-il-faut i kritikerkretsar att vara återhållsam med prestationsbetygen när det gäller de svenska musikerna, en slags andlig baksmälla efter det tidiga 50-talets patriotiska pionjärrus inom vår egen jazz. Om jag nu sätter mitt ’AB’ är det förmodligen förståndigt i förhållande till de massor av god jazz som åstadkommes på andra håll i världen. men samtidigt vill jag säga att det var längesedan en inhemsk platta utstrålade en sådan personlig charm som denna. Grattis, Lasse!”

I arbetet med boken om min bror jazzpianasten Lasse Werner ingår också en diskografi som jag just blivit klar med och som jag tänker dela med mig av redan nu som en försmak på vad som komma skall. Det handlar om 16 LP-skivor och 1 EP-skiva samt fyra återutgivningar på CD.

Så håll till godo alla bop-lovers. Nu kör vi en nostalgitripp!



”The Concert 23.6.1958”
(Jazzline (G)JL20829 - 2 LP / Delta CD 11098)

Falling in love - Allen’s Alley [Wee] - All the things you are - Minor meeting for two clarinets - Blue Night - Open door - I surrender dear - I’ll remember April - Trotting - Tangerine - These foolish things - Walkin’

Stu Hamer (t), Willie Dennis (tb), Adi Feuerstein, Gerd Huseman (fl, ts), Zoot Sims, Hans Koller (cl,as,ts) Helmut Brandt (bar), Roland Kovac, Lars Werner (p), Peter Trunk (b), Kenny Clarke (dr)
Inspelad i Baden-Baden den 23 juni1958

Denna inspelning som alltså är Lasses första egentliga skivinspelning kom ut först några år senare och jag tror aldrig Lasse ens var medveten om dess existens.

Han befann sig på sin bröllopsresa och hade stannat till i Baden-Baden och blivit inhalad av sina vänner från den tyska turnén, Stu Hamer, Roland Kovac och Hans Koller att delta i denna Jazz-studio-konsert som spelades in av Südwestdeutsche Rundfunk.

Under arbetet med denna bok kom vi av en händelse på uppgifter om LP-skivan som efterfrågades på internet av samlare i Japan. Det framstod som om den givits ut på ett ”bootleg”-bolag, vilket väl inte riktigt stämde.

Så småningom fann vi att den hade utkommit i en CD-version 1988 som vi hittade några exemplar av på amazon.com.

Den tyske jazzskribenten Michael Frohne skriver i sin omslagstext följande om Lasse:

”Den förmodligen mest välkände av dessa för den tyska jazzpubliken okända, är den svenske pianisten Lars (Lasse) Werner. Han tillhörde den stora gruppen av självständiga skandinaver, som inte har någon svårighet att hålla takten med de amerikanska stjärnsolisterna. Lasse Werner hade en stadig trio under många år, som expanderade till ”Swedish Jazz Four” för att också inkludera blåsare under konserter och studioinspelningar”.

Studiobandets pianist var den välkände Dr Roland Kovac som Lasse lärt känna under sin turné några år tidigare. Av spårlistan framgår inte vilka nummer Lasse spelar piano. Inte heller Roland Kovac kan erinra sig eller avgöra vilka spår han själv spelar på och på vilka Lasse sitter in.

Igår kväll upplevde jag en härlig konsert i Rikssalen på Gripsholm med barytonsångaren Karl-Magnus Fredriksson. Det minde mig att jag inte berättat om årets porträttillskott till Hedersporträttsamlingen som avtäcktes vid Gripsholmsföreningen årsmöte i början av juni.


Styrelseledamoten Annika Hagström berättar om hur den filmade intervjun kom till.

Bak det gula täckelset dolde sig ett fotografiskt porträtt av Ingvar Kamprad. Ett genialt porträtt av fotografen Thomas Wågström som fångar hela bilden av en genialisk man, Ingvar Kamprad, Elmtaryd, Algunnaryd eller IKEA.

När jag såg det associerade jag direkt till en helgonbild. Kamprad har en färgskiftning i sitt gråa hår som får det att se ut som han har en religiös kalott lite på sniskan och han håller sin insexxkruv i en välsignelseliknande gest.

Och fotografen bekräftade denna avsikt när han berättade om hur porträttet kom till. Han påpekade också den valvliknande belysningsskuggan i bildens överkant.

Han berättade också om svårigheterna att få till en tid med Kamprad för att kunna göra porträttet. Att detta måste bli fotografiskt framgick med all önskvärd tydlighet för när skulle Kamprad som beskriver sitt liv så som att han bor på hotell och flygplatser, någonsin haft tid att "sitta för ett porträtt".

Istället blev det någon timme i samband med invigningen av ett IKEA-varuhus, då fotografen och hans objekt kunde "gå bakom" en stund och ta fotografiet.

Inte heller hade Kamprad möjlighet att själv närvara vid avtäckningen. Det skylldes på problem med hälsan vilket väl inte vore otroligt med tanke på det tempo denne man håller i sitt liv.

Istället lyckades man med hjälp av styrelseledamoten i Gripsholmsföreningen, Mariefredsbon och TV-journalisten Annika Hagströms hjälp få till en filmad intervju som vi alla fick ta del av i Rikssalen. Första gången jag upplevde en filmduk där.

Det blev ett lika träffande filmporträtt som den stillbild som var orsaken. Filmen visar denne i grunden enkle man som äger en otrolig självinsikt och en grundtrygghet i sig själv.

"Ja, jag är mycket rik!" säger han eftertänksamt och förklarar sedan hur lite det egentligen betyder för hans liv. Istället är det hans företag - eller rättare sagt - hans bild av det företag som är hans liv, som har betydelse. Vi som hade förmånen att vara på plats, var rörande överens om att denna intervju borde få en större spridning.

Kamprads betydelse för Sverige och Sverigebilden står inte monarkin efter. Jag har länge föreslagit att vi skulle slopa UD och överlåta Sveriges diplomatiska förbindelser med omvärlden till IKEA. Bättre ambassader kan man inte tänka sig.


Årets hedersporträtt i två upplagor!