Mats Werner

Eftersom jag blev god vän med Alice runt 1950 då hon och Nils Ivar plötsligt stod utanför vår dörr på Kungsholmen en söndagsmorgon och lämnade mig en ask Marbous "Symfoni" (Läs här om detta tillfälle)

 

Alice Babs Sjöblom 1924-2014, Swing-Godess of the North.

Swedish jazzsinger and actress. She made her first recording in 1939, 15 years old. At the same time she heard Duke Ellington in Stockholm for the first time and was hooked. This made her basically a jazzsinger although she made ”outings” in several other genres. Her debut as an actress in the movie ”Swing it Magistern” (Swing it, school-master) 1945, was in the beginning considered to be a threat to good moral. There were Anti-Babs-associations formed all over Sweden and she was called a seducer of the young generation. Jazz music was still not accepted and should definitely not be sung by a young girl. Today practically all Swedes of all generations can sing the title-song. During her professional life she also sang pop, classic romances and folk music although the jazz was always there.

In 1949 she was part of the ”Paris orchestra”, a Swedish all-star jazz-septett which sensationally won the first price in the Paris International Festival of Jazz.

1958 she formed, together with the two danes, violinist Svend Asmussen and guitarist Ulrik Neumann, what became the hottest musical experience of the 60-ies – The Swe-Danes. Touring the US 1959-1960 with appearences on the Ed Sullivan show and lengthy performances at the Coconut Groove in Los Angeles. What specially made the success were the wordless songs, like The Swe-Danes Symphony and Scandinavian Shuffle.

In 1958 she was the first Swedish representative in the Eurovision Song Contest.

1963 she began to work wih Duke Ellington who found in her a unique voice for which he specially composed his second and third Sacred Concert. She performed several times with Ellington on TV and in concerts and other occassions. Ellington said that when Alice Babs for some reason could not perform in the number he had written for her, he had to use three other singers to replace her.

Her voice ranged astounding 3,5 octaves, which made her Duke Ellingtons No 1 favourite singer. The New York Times reviewer called her a magnificent Ellington-instrument, pristine, full-bodied with both warmth and body, in both ends of a wide range. Her ability to improvise and imitate various instrumetns with her voice was also very special.


She was apointed court singer by the Swedish King in 1972. An honour that was before only extended to opera singers. In 1974 she was elected life-time member of the Royal Swedish Academy of Music.

For some 20 years she retired on the southern coast of Spain due to repeated problems with bronkitis. During these years only the visitors to the Scandinavian church in Fuengirola had the possibility to hear her sing. But in 1998, at the age of 74,  she made a successful come-back-tour in Sweden and during some six years she performed a couple of times every year. Still with her voice fully intact without any age-related vibrato. Strong and still very much in tune.

In 2012 she suffered a stroke which had consequences that finally led to her death on February 11th 2014.

 

Alice Babs blev min stora idol redan på 40-talet. Stenkakor som Sugar, Tills solen går upp, I can’t see for looking, Sweet Sue, Regntunga Skyar och senare i samarbete med Svend Asmussen: Regnbågsgränd, Hand i hand m.fl. spelades sönder och samman i mitt unga pojkrum. Vid en sommarvistelse hos släkten utanför Arvika, skulle Alice uppträda i folkparkerna i bl.a. Arvika och Åmotsfors varvid mors kusin tvangs flänga utmed vägarna för att jag skulle kunna se båda föreställningarna samma kväll. Givetvis skrev jag beundrarbrev. Och en dag fick jag svar! Ett vykort från Schweiz där Alice var för en skivinspelning m.m.

En tidig söndagsmorgon - jag kan väl ha varit 10 år - ringde det på dörren. Familjen, i den mån den var vaken, satt bekvämt tillbakalutade med frukost och morgontidningar på olika håll. Jag öppnade och höll väl på att svimma, för utanför dörren stod hon - ALICE! Tillsammans med sin Nils-Ivar och en chokladask! En ask Symfoni (för er som inte var med på den tiden: en Marabou-produkt med tunna plattor av mörk choklad). Förmodligen var jag dessutom höggradigt generad eftersom jag stod i pyjamas, tofflor och morgonrock! Vi pratade en stund, där i farstun. Alice berättade att hon just kommit från en skivinspelning i Schweiz och åkt förbi på väg från Bromma och ville titta upp och lämna asken själv. Berättade var de varit och så vidare. Så sa vi adjö och jag vandrade in - förmodligen i ett trance-liknande tillstånd - till den övriga familjen som förstrött undrade vem det var som hade ringt på så tidigt på söndagsmorgonen. “Alice Babs” svarade jag saligt! “Va’?” “Du skojar!” “E’ru inte klok?”. Först när jag visade fram chokladasken med Alice egenhändiga hälsning, blev det liv i familjen. Pappa, som såg hela sin uppfostran av sonen till en artig och förekommande person falla i bitar, utbrast: “Och så bjuder Du inte ens in henne! Stå i farstun!”. Och så rusade han ner efter Alice och Nils-Ivar för att försöka reparera sonens fadäs.

Detta ledde till en livslång vänskap mellan Alice och mig. Mina föräldrar och jag blev snart utbjudna till familjen Sjöbloms radhus i Saltsjöbaden, och med åren blev det även ett och annat besök i det famösa glashuset dit Alice och hennes familj flyttade.

När Alice tillsammans med de danska musikanterna Ulrik Neuman och Svend Asmussen bildade Swe-Danes, nådde hon sin artistiska höjdpunkt. De klassiska framträdandena på Berns bevittnades ständigt av oss fans. Vi - så småningom blev det faktiskt en slags informell klubb: SweDanes Fan Club - hängde över räcket från konditoriläktaren på Berns mest varenda kväll. På läktaren slapp man entréavgift (eller plankade vi?) och kunde komma undan med en billig kopp té. Där satt en hel del folk från dåvarande ungdomsradion. bl.a. trubaduren och ljudteknikern John-Ulf Andersson med syster Mona som jag kände väl från Kungsholmen. Ingmar Lind, Ingemar von Hejne m.fl.
Då den stora tack- och avskedsföreställningen närmade sig, beslöt ett 20-tal av oss att göra en sista manifestation och beställde det bästa långbordet rakt framför scenen, där vi förväntansfullt - men samtidigt med sorg i sinnet - bänkade oss den 31 oktober 1961 för SweDanes sista framträdande tillsammans. En oförglömlig kväll. Till minne förärades trion vid den efterföljande uppvaktningen ett par porträttlika (?) handsydda dockor föreställande sig själva! Den musikalitet som genomsyrade dessa tre, saknar ännu sin motsvarighet. Det fanns en smittande glädje och respektlöshet i deras förhållningssätt till musiken. De kunde använda den, återge den, göra om den, blanda den och det blev hela tiden ett lysande musikaliskt resultat. Svend och Ulrik, mästare på sina respektive instrument och Alice med sin mästerligt behärskade och gudabenådade röst. Nu är både Alice och Ulrik borta, Svend lever än men orkar icke mer detsamma som förr.

 

Alice var vid ett tillfälle på 70-talet hos oss i Mariefred. Vår mellanflicka Johanna som då var i fyraårsåldern, satt mest hela tiden i Alice’s knä. När Alice sedan skulle åka och vi stod i hallen och tog farväl, ryckte Johanna Alice i kjolen och sa: “Mamma sejer att du kan sunga men de tror inte ja på för du har inte sungi någe alls på hela tiden.” Då skrattade Alice sitt kvillrande skratt och satte sig på knä och joddlade så det stod härliga till framför en häpet storögd Johanna. Sedan dess vet hon att Alice kan “sunga”!

Fortfarande uppträdde Alice då och då men så för ett trettiotal år sedan var det slut. Blott gudstjänstbesökare i den nordiska kyrkan i Fuengirola kunde få chansen att få höra henne sjunga.
Så fyllde Charlie Norman år och blev föremål för en stor TV-sänd hyllning och där står hon så  igen  plötsligt, Alice, och ger prov på sin egen ordlösa sång. Och det låter som förr. Kan det vara möjligt? Charlie försöker och lyckas övertala Alice att på nytt ställa sig på scenen! Det ska bli fyra framträdanden på några olika storscener i hop med Charlie och Putte Wickman plus ett storband. Biljetterna säljs slut samma förmiddag de släpps! Draget är detsamma! Ytterligare en föreställning blir det och så småningom också en uppföljande turné med mindre orkester i maj.

Så sitter jag då där. Platsen är Louis de Geer-hallen i Norrköping och det pågår sound-check inför kvällens konsert med Alice Babs och Putte Wickman. Orkester och solister har kommit resande med buss från Jönköping där gårdagskvällens konsert gick av stapeln. Lika utsåld som den första i Göteborg och de kommande framöver. Lika succéartad som den första.

På scenen står en 74-åring i islandströja och säckiga byxor framför orkestern. Ur hennes strupe kommer de härligaste toner. En stark, bärande, säker stämma. Personifierande väl sin bärarinna. Bredvid mig sitter Carl-Axel Hellqvist - en gång demonpromotor och ansvarig för sådana storheter som Frank Sinatras, Sammy Davies Jrs, Liza Minellis m.fl. framträdanden i Sverige. Nu har han tillsammans med sonen Mikael organiserat denna fantastiska 74-årings comeback efter 20 års bortovaro från scenen.

Alldeles nyss har jag kramat om Alice ute i kulissen. Vi har inte setts på många år men ändå hållit kontakten. Hon är i fin form och har sitt goda humör, smittande skratt och sin otroliga professionalism i behåll. Det kommer vi att få bevis för under kvällens konsert.

Charlie Norman, som övertalade Alice att göra denna comeback-turné är sjuk och har tvingats lämna återbud till dessa första sex konserter, men kommer igen när det är dags igen i maj, att lyckliggöra nya platser runt om i Sverige.

Efter en halvtimme stöter Anders Berglund igång sin orkester på scenen. Det är högsta tempo från start. Salongen är förväntansfullt fylld till brädden. Anders Berglund välkomnar till “kultföreställningen”!  En träffande beskrivning. Här sitter en publik som kommit för att hylla sin swinggudinna, som en recensent kallade Alice. Och efter några inledande nummer med Putte Wickman, lika sagolikt professionell i sin hantering av klarinetten och lika fylld av lågmäld humor i sina kommentarer emellan numren, kommer hon så in på scenen till publikens ovationsartade applåder. I elegant röd långrock med tillhörande byxor och skor och med en fart i steget och tonen som får en att betvivla de 74 åren. De 20 årens bortovaro från scenen tycks inte ha satt ett enda spår. Där finns tvärtom, en ännu mer betonad säkerhet. Hennes röst har mognat och verkar ha ett ännu större omfång än tidigare. Av det bland äldre sångerskor många gånger vanliga slappa vibratot, finns inte ett spår. Rösten bär och är lika stark och självklar som någonsin förr. Och hon rör sig med swingens hela känsla.

Hon presenterar ett varierat program med mycket Ellington - av naturliga skäl. Duke Ellington var hennes stora mentor och han skrev speciella låtar för henne - men också en rolig Povel Ramel-låt om varför man sjunger på engelska och inte på svenska. Tillsammans med Putte framför hon “Sugar”, den låt de båda hade med sig i bagaget när de for till Frankrike med den legendariska Parisorkestern 1949. Anekdoterna flödar mellan de båda, såväl i ord som toner. Alice berättar också om hur hon som 17-åring första gången fick åka utomlands till Köpenhamn. Med samma målmedvetenhet och känsla för hur hon vill ha det  tog hon redan då till taktpinnen och dirigerade den säkerligen förstummade och lätt gråsprängda danska orkestern.

När ljuset koncentreras och tonas ner och Alice berättar om hur Charlie säkert skulle frammanat känslan av rökig barmiljö, sjunger hon en blues av Louis Armstrongs första fru: “Bluer than blue”. Och hon sjunger den med bluesens hela känsla och karaktär, utan att för ett ögonblick göra det på ett “svart” sett. Alice visar att blues visst inte är en musikform som enbart kan framföras av svarta.

Hon sjunger också ett antal duetter med olika duktiga  musikanter som trombonisten Olle Holmqvist, Saxofonisterna Johan Alenius och  Karl Martin, men framförallt med den fantastiske trumpetaren Bosse Broberg (när Bosse går tillbaka till sin plats gör de övriga tre trumpetarna ‘vågen’!). I dessa duetter kommer hennes egenartade improvisationsförmåga fram, att kunna sjunga med instrumenten och fånga deras olika karaktärer i sin sång.

Stående ovationer belönas med några extranummer. Denna kväll ett stilla solo utöver de planerade. Swinggudinnan lämnar blomsterdränkt scenen. Det blir våta handdukar på elementen i rummet i natt för att skona rösten från torr hotelluft innan det bär vidare till Malmö i morgon bitti.

Själv kör jag gnolande hemåt, förvissad om att jag valde alldeles rätt när jag i slutet av 40-talet blev Alice-frälst!

 

”Allt ska tas ifrån mig!” säger Alice Babs som inledning på den inspelning från i mars 2013 som finns att lyssna till på YouTube.

För så är det ju! Allt har tagits ifrån Alice!  Bara för att hon fick en stroke och hamnade på äldreboendet Sjötäppan i Saltsjöbaden. Allt togs ifrån henne: hennes hem, hennes tillhörigheter och hennes vänner!

Hon låstes in på sitt rum utan möjlighet att kommunicera med sina vänner för att till slut helt sonika rövas bort till okänd ort. Allt för att förhindra kontakt mellan Alice och en vänkrets som måhända kunde hjälpa Alice att få sina rättigheter tillgodosedda.

Historien om detta kan ni läsa i mina tidigare blogginlägg ( och här ) och på Ann Allans och Anna-Lena Lodenius bloggar.

Igår sändes ”Dokument Inifrån” – ett skrämmande dokument om hur en försvarslös människa i vårt samhälle idag kan berövas sina tillhörigheter, sin värdighet och sina rättigheter! Allt med myndigheternas benägna bistånd. SVT har av naturliga skäl valt att låta sitt program undvika den känsliga bakgrunden till varför Alice Babs hamnat i denna oförtjänta situation. Men varje tittare med normal fattningsförmåga, måste givetvis ställa sig den relevanta frågan: Varför? Varför har denna självgoda förvaltare tillsatts? Varför har tingsrätten valt att använda sig av den mest långtgående formen av förvaltarskap, motsvarande en ren omyndigförklaring? Varför har inte tingsrätten handlat enligt Domstolsverkets regelbok och låtit Alice själv komma till tals innan förvaltare tillsattes? Läs Alice eget överklagande till Hovrätten av förvaltartillsättningen! Trots detta välformulerade dokument fick hon inte höras muntligen inför tingsrätten, eftersom den gode man som temporärt tillsatts försäkrade att Alice Babs inte begrep vad saken handlade om! Döm själva!

 

Och varför agerar förvaltaren som hon gör? Vilka är hennes bevekelsegrunder för den regim hon upprättat runt Alice?

Förvaltaren utsågs alltså på ett mycket tveksamt sätt, och hon synes heller inte – att döma av tidningsuppgifter –  alltid utöva sina uppdrag på ett helt korrekt sätt.

Vi har här en världsstjärna, ett nationalhelgon, en hovsångerska, en hela folkets älskling sedan generationer – Alice Babs!  

Nu efter en stroke, fjättrad vid sängen på okänd ort får hon inte ens träffa sina allra närmaste och äldsta vänner! Man måste fråga dottern Titti Sjöblom om lov för att få hälsa på henne. Och den ynnesten har bara givits några få väl utvalda och kontrollerade personer. Dock ingen av Alice egna närmare vänner.

Media har varit ovilliga att ta upp denna tragiska situation. Det kan man möjligen ha viss förståelse för eftersom det är en känslig historia som involverar högst personliga och familjära förhållanden och dessutom en livsperiod och en sjukdomssituation man ogärna vill klampa in i.

Men de av Alice’s vänner som reagerat på denna isolering har försökt visa på det oacceptabla i åtgärderna från barnens och den utsedda förvaltarens sida och att visa att också de myndighetsinsatser som hittills gjorts, mer har haft andras bästa för ögonen än  Alice’s egna.

Efter att Alice fick sin andra stroke och hamnade på äldreboendet Sjötäppan i Saltsjöbaden, såldes hennes hem och hennes tillhörigheter skingrades.

Allt utan att Alice hade en aning. Hon och hennes make hade upprättat ett inbördes testamente som innebar att den överlevande skulle sitta i ”orubbat bo” – en term som har stark och definierad betydelse för människor i Alice generation. För henne innebar den att det var hon som ägde hemmet, inventarierna och övriga tillgångar. Det var hennes sak att avgöra vad som skulle ske med allt detta.

När hon flera månader efter det att försäljningen skett fick vetskap om detta blev hon ursinnig! Det var hon som hade rätt att förfara med sina tillhörigheter som hon ville – inte någon annan! Hon var vid det tillfället ännu inte satt under förvaltarskap. Hennes ilska var berättigad och oerhörd. 

Alice bönade och bad en god vän att sätta henne i kontakt med en advokat, vilket skedde. Advokatens uppdrag - som han fick av Alice och ingen annan - innebar att ta reda på hur försäljningen av lägenheten kunnat ske utan Alice medverkan och att ta reda på vad som hänt med Alice övriga tillhörigheter och tillgångar. Detta uppdrag hann advokaten endast till del fullfölja innan den då nytillsatta förvaltaren som första åtgärd, satte stopp för hans vidare uppdrag. Ett uppdrag som förvaltaren sedan vägrat betala advokaten för, trots att uppdraget var givet av Alice då hon ännu var fullt myndig.

Barnen lät modern behålla ett minimum av egna ting till sitt rum på äldreboendet. Inte ens sin fina ljudanläggning och storbildstv med dvd-spelare fick hon med sig! Möjligen har hon nu fått tillbaka dessa sedan bl.a. jag flera gånger påpekat att Alice har kunnat lyssna på musik och titta på gamla filmer endast tack vare att två vänner ställde en cd- och en dvd-spelare till hennes förfogande. En dag dumpades dessa apparater utanför vännernas dörr, varför vi förmodar att hon nu fått tillbaka sina egna.


Vårt fokus har hela tiden legat på det absurda i att låsa in Alice Babs och förhindra att hon kan och får ha kontakt med sina närmaste vänner vare sig på telefon eller genom besök.

Att en god vän som Jan Malmsjö inte tillåts att lämna en blomma till henne, ens genom personalen visar att vi har ett äldreboende vars personal inte längre styrs av professionalism och sunt förnuft! Och en situation som inte är baserad på beprövad vård av människor med en eventuell demensdiagnos.

Men har media visat något intresse av att gräva vidare i detta? Nej! Visst – det är en komplicerad och minerad situation. Men är det tillräcklig grund för att stillatigande acceptera att enskilda personer utsätts för den typ av övergrepp Alice Babs har fått utstå?

 

Istället ägnar man sig åt att okritiskt återge glada försäkringar om att ”Mor mår mycket bättre, äter bättre, sover bättre och svarar bättre på rehabiliteringen. Det spelas mycket musik hos Mor och när Ehrling tar fram sin gitarr och vi sjunger, blir Mor så lycklig”.

Vi har alla förstått att Alice är en person som värnar om sin integritet. När hennes dotter Titti medverkade i TV-programmet ”Fråga Doktorn” under rubriken ”att bli mamma till sin mamma”, tog Alice mycket illa vid sig. Men det skulle bli värre! I slask- och kvällspress och på internet har dottern sedan ägnat sig åt att sprida uppgifter om sin mors demens med detaljerade beskrivningar av situationer, till stöd för sina uppgifter.

 

Och förvaltaren har stillatigande låtit dottern chikanera sin integritetsmedvetna mor inför allmänheten på detta flagranta sätt. Inte är det sin huvudman förvaltaren skyddar! Och själv gör hon upprepade övertramp mot den sekretesskyldighet som hennes uppdrag innebär i TV-dokumentären.

Men medan Alice’s vänners agerande hela tiden handlat om att låsa upp dörren till Alice’s rum och att nå en situation där hon själv kan och får avgöra vem som ska få komma in till henne, så talar Titti Sjöblom om att hennes mor är dement! Och att vänner inte är vänner om de inte finns i moderns telefonbok!

Visst kan det förhålla sig så att det finns en diagnos. Även om de fakta som fram till i påskas framkommit till Alice nära vänner och utalanden från hennes egen tidigare läkare inger tveksamhet, så – visst kan det finnas en sådan möjlighet.

Men – säger jag då! Och?

Vad har det att göra med att hennes dörr låstes och att hon förts bort till okänd ort så snart det kom myndighetsbeslut på att hon faktiskt själv har rätt att avgöra om hon vill ha besök av någon? Vad har hennes ev. sjukdom att göra med att hennes allra närmaste vänner inte ens får tala med henne på telefon?

Istället för att okritiskt återge vad Titti Sjöblom påstår, borde tidningarna ställt just den frågan: vad har hennes demens att göra med att Alice inte får ha kontakt med sina närmaste och trognaste vänner? Varför får inte Jan Malmsjö – som väl knappast kan räknas in i begreppet ”stalker” – ens lämna en blomma? Är detta förfarande i överensstämmelse med beprövad demensvård?
Varför dras rullgardiner ner och stängs fönster när människor sjunger för Alice? Varför polisanmäls de vänner som gjort precis allt det som kärleksfulla barn istället borde gjort för sina föräldrar, men inte gjorde?

 Det är dessa frågor pressen borde ha ställt!

 

Är det dags att ställa dem nu?

Jag säger återigen som Alice bästa vän sade: "Alice förtjänar inte detta!"

 

 

Tyvärr ser jag mig föranlåten att skriva till er igen eftersom ingen förbättring i er Mors situation tycks ha inträtt.

 

Sedan sist, har Du Titti vid upprepade tillfällen med en dåres envishet uttalat att "Mor mår mycket bättre, äter bättre, sover bättre och svarar bättre på rehabiliteringen" i det ena mediet efter det andra.

 

Men det är ju inte sant, Titti!

 

Det bedrivs ingen rehabilitering av strokepatienter på Sjötäppans äldreboende. Den som er Mor hade kunnat få på sjukhuset, den förnekade ni henne. Inte heller verkar hon att döma av "rapporter inifrån" må särskilt mycket bättre, tvärtom. Den täta kontakt med de tre närmaste vännerna som er Mor säger sig inte ha kunnat överleva utan, men som ni nu bryskt förnekat henne – hur har ni förklarat för henne varför dessa nära vänner inte längre hör av sig?

 

Har ni talat om för er Mor att det är ni som har bestämt att hon inte längre ska få tala med eller träffa dessa nära vänner?

 

Har ni talat om för henne att ni till och med gått så långt att ni polisanmält två av hennes bästa vänner och ansökt om ett kontaktförbud för dessa gentemot er Mor?

 

Att detta försök att stadfästa er kontroll över vilka människor er Mor ska få träffa var dömt att misslyckas är ett gott tecken på att vi inte helt ska ge upp hoppet om rättvisa i vårt land.

Annars måste jag ge er credit för att ni lyckats väl med att få svenska oväldiga myndigheter att helt dansa efter er pipa. Men inte är det för att er Mor ska ha det bra på sin ålders höst ni har gjort detta, det är det inte längre någon som tror.

 

 

Idag måste jag säga att jag varit med om en av de mest beklämmande händelser jag kan dra mig till minnes i livet.

 

Vi var ett antal personer med en eller annan relation till er Mor som beslutat att sjunga och spela för henne för att visa att hon visst inte är bortglömd, att vi vet att hon finns och i våra ögon inte alls levande begravd.

 

 

Vi hade tänkt att sjunga några av er Mors gamla låtar: "Vårat gäng", "Swing it Magistern" och "En gång jag seglar i hamn", "Sommarpsalmen" och kanske något mer. Eftersom alla hade en glad och positiv inställning till det hela var det också naturligt att tänka oss att vi en dag som denna skulle ha avslutat med vår nationalsång: "Du gamla Du fria".

 

Men i ljuset av vad vi fick uppleva så blev det helt omöjligt att sjunga denna hyllning till vårt land. Vi såg ingen frihet i den behandling som Alice – er Mor – utsattes för när vi närmade oss.

 

Vet ni vad som skedde? Ja, det vet ni förstås eftersom ni väl antagligen beordrat det.

 

 

När dessa glada och positiva vänner nalkades på gräsmattan nedanför er Mors fönster för att i all välmening skänka en stunds musikalisk underhållning på nationaldagen för henne och för hennes medboende, så ser vi hur rullgardinerna i Alice's rum dras ner och det fönster som stått öppet med en springa skjuts igen. Från den intilliggande balkongen hämtas en ensam dam abrupt in och den hittills öppna balkongdörren stängs! Därefter kommer en ur personalen ut igen och tar ett fotografi av oss från balkongen! Har ni anlitat STASI?

 

 

"Hur kan man stänga ute glädjen?" frågade sig med rätta Jan Malmsjö, som inte heller tilläts att överlämna en ros till er Mor.

 

Men vi sjöng ändå av hjärtans lust och hoppades att våra röster skulle nå in till Alice och efter en stund så noterade vi att ett av fönstren åter öppnades i en liten springa! Vilken glädje för oss! Det blev också en del härlig och glad jazzmusik spelad innan vi som avslutning avfyrade ett fyrfaldigt leve för Alice.

 

 

Det är ju så här. Och det måste ni väl ändå ha börjat inse, att ni har skött detta på ett rent ut sagt uselt sätt. Ni har målat in er i ett hörn ur vilket ni nu kommer att ha mycket svårt att ta er ut.

 

Hur lite det hade behövts för att denna situation inte skulle ha behövt uppstå!

 

På grund av det sätt ni hanterat det hela finns idag en stark misstro mot er från många av Alice's vänner. Ni måste ju också förstå att Alice är en person som i kraft av sin enastående karriär "tillhör" så många fler än er tre barn och hennes barnbarn. Istället för att ha alla dessa vänner i ryggen, har ni sett till att få dem som motståndare genom detta abrupta utestängande av de tre vänner som betyder mer för Alice än vad ni tre faktiskt gör idag.

 

Att ni efter mitt förra brev dumpade vännernas cd- och dvd-spelare utanför deras dörr, innebär att ni ändå förhoppningsvis har insett en av de dumheter ni begått. Kanske finns det ett hopp att ni också ska se de resterande och kunna göra något åt dessa också innan det är försent för er Mor att få uppleva det.

 

 

Vi utgår ifrån att dumpandet innebär att ni sett till att er Mor fått tillbaka sin egen ljudanläggning och sin egen dvd-spelare och förhoppningsvis också stor-tvn.

 

Om jag får tillåtas komma med ett råd i denna tilltrasslade situation skulle det vara följande: kontakta er mors äldsta vän. Tala om för henne att ni insett att ni handlat tokigt och vill försöka reda ut situationen. Klara först ut detta med den till och från antydda demenssituationen. Vi som hört Alice prata och berätta har ju faktiskt svårt att förstå att det ens skulle kunna finnas en demensdimension i sammanhanget. Men visst, som lekman kan man inte alltid göra korrekta medicinska bedömningar. Och vi som står utanför familjen och som nu ändå upprörs över er behandling av er Mor har naturligtvis ingen rätt att kräva någonting vad gäller detta.

 

Men om ni ändå skulle vilja ha oss bakom ryggen istället för som nu, som ilskna motståndare i er väg, så skulle jag i er situation ha begärt en fullständig utredning på denna punkt av två oberoende läkare som samtidigt skulle få uttala sig om den nuvarande häktesisoleringen. Deras utlåtande skulle jag sedan ha låtit den goda vännen ta del av. Den goda vännen i sin tur skulle kunnat tala om för oss andra antingen att Alice's dörr åter kommer att öppnas för besök, eller att det nog faktiskt är bättre för henne att dörren är stängd och telefonen borttagen. Alice's vän skulle vi lita på på ett sätt som ingen idag kan lita på er.

 

Fundera på detta! Ingen vill er illa! Lika lite som ingen vill er Mor illa. Men hon förtjänar inte den situation som idag råder.

 

Och ingen tjänar på att stänga ute glädjen!

 

Med förhoppning om förbättring!

MATS

 

PS: Också Ann Allan reagerade som vi andra!

 

Bland alla de musikaliskt verksamma människor jag haft förmånen att lära känna under mitt liv, finns det två kvinnliga sångartister som står fram alldeles extra. Två av vår tids stora världsartister. Josephine Baker, som jag ska återkomma till och Alice Babs, vars sensationella comeback på scenen för tio år sedan överraskade många.

Alice Babs blev min stora idol redan på 40-talet. Stenkakor som Sugar, Tills solen går upp, I can't see for looking, Sweet Sue, Regntunga Skyar och senare i samarbete med Svend Asmussen: Regnbågsgränd, Hand i hand m.fl. spelades sönder och samman i mitt unga pojkrum. Vid en sommarvistelse hos släkten utanför Arvika, skulle Alice uppträda i folkparkerna i bl.a. Arvika och Åmotsfors varvid mors kusin tvangs flänga utmed vägarna för att jag skulle kunna se båda föreställningarna samma kväll. Givetvis skrev jag beundrarbrev. Och en dag fick jag svar i form av en vänlig vykortshälsning.

En tidig söndagsmorgon - jag kan väl ha varit 10 år - ringde det på dörren. Familjen, i den mån den var vaken, satt bekvämt tillbakalutade med frukost och morgontidningar på olika håll. Jag öppnade och höll väl på att svimma, för utanför dörren stod hon - ALICE! Tillsammans med sin make Nils-Ivar och en chokladask! En ask Symfoni (för er som inte var med på den tiden: en Marabou-produkt med tunna plattor av mörk choklad). Förmodligen blev jag höggradigt generad eftersom jag stod i pyjamas, tofflor och morgonrock! Vi pratade en stund, där i farstun. Alice berättade att hon just kommit från en skivinspelning i Schweiz och åkt förbi på väg från Bromma och ville titta upp och lämna asken själv. Berättade var de varit och så vidare. Så sa vi adjö och jag vandrade in - förmodligen i ett trance-liknande tillstånd - till den övriga familjen som förstrött undrade vem det var som hade ringt på så tidigt på söndagsmorgonen.

"Alice Babs" svarade jag saligt!

"Va??" "Du skojar!" "E'ru inte klok?". Först när jag visade fram chokladasken med Alice egenhändiga hälsning, blev det liv i familjen. Pappa, som såg hela sin uppfostran av sonen till en artig och förekommande person falla i bitar, utbrast: "Och så bjuder Du inte ens in henne! Stå i farstun, vad är det för fasoner!". Och så rusade han ner efter Alice och Nils-Ivar för att försöka reparera sonens fadäs.

Detta ledde till en förhoppningsvis livslång vänskap mellan Alice och mig. Mina föräldrar och jag blev snart utbjudna till familjen Sjöbloms radhus i Saltsjöbaden, och med åren blev det även ett och annat besök i det famösa glashuset dit Alice och hennes familj flyttade.



När Alice tillsammans med de danska musikanterna Ulrik Neuman och Svend Asmussen bildade Swe-Danes, nådde hon sin dittillsvarande artistiska höjdpunkt. De klassiska framträdandena på Berns bevittnades ständigt av oss fans. Vi - så småningom blev det faktiskt en slags informell klubb: SweDanes Fan Club - hängde över räcket från konditoriläktaren på Berns mest varenda kväll. På läktaren slapp man entréavgift (eller plankade vi?) och kunde komma undan med en billig kopp té. Där satt bl.a. en hel del folk från dåvarande ungdomsradion.

Då den stora tack- och avskedsföreställningen närmade sig, beslöt ett 20-tal av oss att göra en sista manifestation och beställde det bästa långbordet rakt framför scenen, där vi förväntansfullt - men samtidigt med sorg i sinnet - bänkade oss den 31 oktober 1961 för SweDanes sista framträdande tillsammans. En oförglömlig kväll. Till minne förärades trion vid den efterföljande uppvaktningen ett par porträttlika (?) handsydda dockor föreställande sig själva!

Den musikalitet som genomsyrade dessa tre, saknar ännu sin motsvarighet. Det fanns en smittande glädje och respektlöshet i deras förhållningssätt till musiken. De kunde använda den, återge den, göra om den, blanda den och det blev hela tiden ett lysande musikaliskt resultat. Svend och Ulrik, mästare på sina respektive instrument och Alice med sin mästerligt behärskade och gudabenådade röst. Ulrik är ju borta sedan många år. Svend har jag haft nöjet att träffa vid några tillfällen då han spelat med Putte Wickman i vår kyrka och senast på Arlanda för ett antal år sedan då han var på väg till Uppsala för en konsert.

Alice var vid ett tillfälle på 70-talet hos oss i Mariefred. Vår mellanflicka Johanna som då var i fyraårsåldern, satt mest hela tiden i Alice's knä. När Alice sedan skulle åka och vi stod i hallen och tog farväl, ryckte Johanna Alice i kjolen och sa: "Mamma sejer att du kan sunga men de tror inte ja på för du har varit här jettelänge å inte sungi någe alls på hela tiden." Då skrattade Alice sitt kvillrande skratt och satte sig på knä och joddlade så det stod härliga till framför en häpet storögd Johanna. Sedan dess vet hon att Alice kan "sunga"!

Fortfarande uppträdde Alice då och då men för ett trettiotal år sedan var det slut. Blott gudstjänstbesökare i den nordiska kyrkan i Marbella kunde få chansen att höra henne sjunga.

Så fyllde Charlie Norman år och blev föremål för en stor TV-sänd hyllning och där står hon igen plötsligt, Alice, och ger prov på sin egen ordlösa sång. Och det låter som förr. Kan det vara möjligt? Charlie försöker och lyckas övertala Alice att på nytt ställa sig på scenen! Det ska bli fyra framträdanden på några olika storscener i hop med Charlie och Putte Wickman plus ett storband. Biljetterna säljs slut samma förmiddag de släpps! Draget är detsamma! Ytterligare en föreställning blir det och så småningom också en uppföljande turné med mindre orkester.

Så sitter jag då där. Platsen är Louis de Geer-hallen i Norrköping och det pågår sound-check inför kvällens konsert med Alice Babs och Putte Wickman. Orkester och solister har kommit resande med buss från Jönköping där gårdagskvällens konsert gick av stapeln. Lika utsåld som den första i Göteborg och de kommande framöver. Lika succéartad som den första.

På scenen står en 74-åring i islandströja och säckiga byxor framför orkestern. Ur hennes strupe kommer de härligaste toner. En stark, bärande, säker stämma. Personifierande väl sin bärarinna. Bredvid mig sitter Carl-Axel Hellqvist - en gång demonpromotor och ansvarig för sådana storheter som Frank Sinatras, Sammy Davies Jrs, Liza Minellis m.fl. framträdanden i Sverige. Nu har han tillsammans med sonen Mikael organiserat denna fantastiska 74-årings comeback efter 20 års bortovaro från scenen.

Alldeles nyss har jag kramat om Alice ute i kulissen. Vi har inte setts på många år men ändå hållit kontakten. Hon är i fin form och har sitt goda humör, smittande skratt och sin otroliga professionalism i behåll. Det kommer vi att få bevis för under kvällens konsert.

Charlie Norman, som övertalade Alice att göra denna comeback-turné är sjuk och har tvingats lämna återbud till dessa första sex konserter, men kommer igen när det är dags igen i maj, att lyckliggöra nya platser runt om i Sverige.

Efter en halvtimme stöter Anders Berglund igång sin orkester på scenen. Det är högsta tempo från start. Salongen är förväntansfullt fylld till brädden. Anders Berglund välkomnar till "kultföreställningen"! En träffande beskrivning. Här sitter en publik som kommit för att hylla sin swinggudinna, som en recensent kallade Alice. Och efter några inledande nummer med Putte Wickman, lika sagolikt professionell i sin hantering av klarinetten och lika fylld av lågmäld humor i sina kommentarer emellan numren, kommer hon så in på scenen till publikens ovationsartade applåder. I elegant röd långrock med tillhörande byxor och skor och med en fart i steget och tonen som får en att betvivla de 74 åren. De 20 årens bortovaro från scenen tycks inte ha satt ett enda spår. Där finns tvärtom, en ännu mer betonad säkerhet. Hennes röst har mognat och verkar ha ett ännu större omfång än tidigare. Av det bland äldre sångerskor många gånger vanliga slappa vibratot, finns inte ett spår. Rösten bär och är lika stark och självklar som någonsin förr. Och hon rör sig med swingens hela känsla.

Hon presenterar ett varierat program med mycket Ellington - av naturliga skäl. Duke Ellington var hennes stora mentor och han skrev speciella låtar för henne - men också en rolig Povel Ramel-låt om varför man sjunger på engelska och inte på svenska. Tillsammans med Putte framför hon "Sugar", den låt de båda hade med sig i bagaget när de for till Frankrike med den legendariska Parisorkestern 1949. Anekdoterna flödar mellan de båda, såväl i ord som toner. Alice berättar också om hur hon som 17-åring första gången fick åka utomlands till Köpenhamn. Med samma målmedvetenhet och känsla för hur hon vill ha det tog hon redan då till taktpinnen och dirigerade den säkerligen förstummade och lätt gråsprängda danska orkestern.

När ljuset koncentreras och tonas ner och Alice berättar om hur Charlie säkert skulle frammanat känslan av rökig barmiljö, sjunger hon en blues av Louis Armstrongs första fru: "Bluer than blue". Och hon sjunger den med bluesens hela känsla och karaktär, utan att för ett ögonblick göra det på ett "svart" sett. Alice visar att blues visst inte är en musikform som enbart kan framföras av svarta.

Hon sjunger också ett antal duetter med olika duktiga musikanter som trombonisten Olle Holmqvist, Saxofonisterna Johan Alenius och Karl Martin, men framförallt med den fantastiske trumpetaren Bosse Broberg (när Bosse går tillbaka till sin plats gör de övriga tre trumpetarna "vågen"!). I dessa duetter kommer hennes egenartade improvisationsförmåga fram, att kunna sjunga med instrumenten och fånga deras olika karaktärer i sin sång.

Stående ovationer belönas med några extranummer. Denna kväll ett stilla solo utöver de planerade. Swinggudinnan lämnar blomsterdränkt scenen. Det blir våta handdukar på elementen i rummet i natt för att skona rösten från torr hotelluft innan det bär vidare till Malmö i morgon bitti.

Själv kör jag gnolande hemåt, förvissad om att jag valde alldeles rätt när jag i slutet av 40-talet blev Alice-frälst trots jazzbrorsans uttalade avsky!

Två kvällar senare satt jag ånyo bänkad framför samma otroliga gäng. Denna gång på Konserthuset. På bänken bakom sitter hela familjen Sjöblom med barn och barnbarn. Barnbarn som aldrig sett farmor/mormor uppträda i verkligheten får nu vara med om denna otroliga publikhyllning som Alice får och inte minst se och uppleva hennes fulla artisteri. Vilken upplevelse det måtte ha varit för dem.

Nu verkar Alice ha dragit sig tillbaka för en andra pensionärsomgång. Vi saknar henne!

 

(Läs HÄR om den ledsamma situation Alice idag – våren 2013 – befinner sig i.)

Läs också om "Naturröstens hemlighet" på SVT 1