"Blod och död, shopping och lite glass!" - en vecka i Panicale, Dag 4!
Idag fick vi sovmorgon ända till 9.00 då bussen for iväg mot Orvieto, ett av etruskernas huvudsäten. Corrado hade fått stanna för observation på sjukhuset efter sin dramatiska sorti igår men förväntades återkomma bakom ratten i morgon.
Som vanligt gav oss Bobby lite allmänbildande information om Italien under färden. Bl.a. fick vi lära oss att alla hemmafruar får pensionspoäng och har alla sociala förmåner! Definitivt något som också Sverige borde ta efter!
Vi fick också veta att hundägare har ett mycket opersonligare förhållande med sitt djur än vad svenskar har. Här hålls hunden ute och det är inte ovanligt med "sommarhund" precis som våra "sommarkatter", som också lämnas vind för våg när sommaren är över.
Tandhygienen i Italien är dålig. Tandborsten har ännu inte nått Italien!
Apropås alla skolklasser vi mötte överallt undslapp sig Bobby också en rolig historia om Nils Månsson, folkskolans grundare. Denne frågade en dag i klassen när han undervisade i svenska: "Vad är jag?". Han fick svaret "En man.". "Alldeles riktigt, men vad är jag mer?", "En liten man..." kom det tveksamt. "Jo, jag är förvisso en liten man men VAD för en liten man är jag?". En besvärande tystnad utbredde sig till den lille gossen längst bak försökte: "En liten ful man?"
Alla dessa skolklasser lär sig sitt lands historia genom dessa årliga obligatoriska utflykter. Tänk när också svenska barn fick göra sina vårutflykter. Stockholmsskolornas obligatoriska utfärd till Gripsholms slott t.ex. vilket utomordentligt sätt att visualisera vår svenska historia! De nutida skolbarnen i vårt land vet inte att livet inte började med dem - eller möjligen då deras föräldrar.
Här gäller det att samla krafter inför dagens turistanstormning! Solen lyser och afärerna kommar att blomstra. Vi smög förbi....
Men damerna kunde inte motstå utbudet....
Väl framkomna till Orvieto släpper bussen av oss vid järnvägsstationen och vi får en stund att botanisera bland turiststånden. Eftersom Louise alltid lägger våra besök tidigt har inte den stora turistströmmen kommit än varför vi ännu är rätt ensamma.
Uppåt höjderna....
Bergbanan tar oss upp till den gamla etruskerstaden på sin bergsklack. Direkt till katedralen och in i dess Capella Nuova med Signorellis fresker. Där lyckades jag utlösa larmet genom att sträcka en hand mot väggytan.....
Orvietokatedralen som är ett superbt exempel på Italiensk gotik. Den anses ritad av Arnolfo di Gambio (1305-1330). Fasaden ritades av Lorenzo Maitani som också har gjort relieferna på fasaden.
Detalj ur de fantastiska relieferna på huvudfasaden. Plexiglas skyddar från klåfingriga turister...
Här utför Gud Fader en föga hygienisk revbensoperation på Adam.
Interiören i katedralen är stramt hållen.
Och stabilt skyddad bak bl.a. denna port.
En pampig orgel.
"Tjena moss" tycks det blonda (!) Jesusbarnet säga till oss!
Nya kapellet med Luca Signorellis fresker som målades mellan 1499 och 1504. Imponerande.
Här är en del av freskerna :"De dömda" med Skärselden och Helvetet (till vänster)
Corporalekoret med dess olika reliker och relikvarier kunde vi dock endast smyga in i en och en eftersom det var upplåtet för enskild andakt. Den "blodstänkta duken" i relikvariet på altaret.
i
På väg mot grottorna passerade vi detta vackra moderna minnesmärke.
En vidunderlig utsikt över den omgivande dalen.
Med ett f.d. kloster på andra sidan. Nu omgjort till lyxhotell!
Grottornas belysning gav vidunderliga effekter. Men tänk när man bara hade facklor och oljelampor!
Därefter möttes vi av en guide som tog oss ner till de gamla grottorna. Hela staden är underminerad av grottsystem. När man inte hade plats kvar längre att bygga ut staden, grävde man sig neråt i berget istället. Berget som består av tuft är poröst och man har hyst farhågor om att staden skulle kunna sjunka ihop då berget fortsätter att erodera. Under fastigheterna är det vanligt med flera våningplan med källare för såväl förvaring, vattentankar som hela verkstäder.
Det här var ett olivpresseri många meter under Orivetos gator. Med "vägar" för att med åsnekärror frakta oliverna ut och in till pressen.
Tillgången på vatten var givetvis avgörande för hur Oriveto klarade belägringar i äldre dar. Grävda djupbrunnar finns som uppmäter ett djup på 90 meter och mer. Dessa har alltså grävts ur för hand. Etruskerna hade kommit på ett system för att pumpa ner luft till den som arbetade längst ner och som alltså fick klättra ner på steg som vilade på uthuggningar på sidorna av schaktet. Detta kunde ha måttet 1 meter gånger 60-70 cm. 90 meter rakt ner!
När den här grottan grävdes ur, "råkade" man gräva av en 90 meter djup brunn som jag här tittar ner i.....
....och uppåt! Det är dagsljuset som strålar där uppe
Så ut och ner i andra grottor som låg utmed bergets utsida och visade sig vara duvslag! Det var ytterligare ett sätt för Orvietoborna att överleva belägringar. Duvorna blev mat och kunde säljas. Man hade inga kostnader för dem.
Ett av de många duvslagsrummen med "fack" för duvorna att bygga reden i.
"Höghus för duvor"!
En kort paus i skuggan mitt emot katedralen. Beundran av de fantastiska relieferna från 1305 på katedralens huvudfasad. Samtal med skolbarnen Maria Rosario, Anna och Luigi som slog sig ner bredvid mig på bänken och gjorde sina försök på engelska.
Hustrun och Mats Hellström pustar ut på ljugarbänken mitt emot katedralen.
Skolklasser på kö för fotografering på kyrktrappan.
Luigi var nyfiken på varifrån vi kom.
Så gemensam lunch vid torget.
Traktens specialitet: Kastanjehonung!
Blomstervägg utanför vår restaurang.
Efter lunchen bjöds vi ner i krogens vinkällare!
Här kan vinkramarna i alla fall inte klaga på vare sig brist på damm eller mögel!
Flasklagret var ansenligt men verkade knappast omsättas!
Efter hemkomsten var vi ganska slaka och tog det lugnt på kvällen.
Som vanligt gav oss Bobby lite allmänbildande information om Italien under färden. Bl.a. fick vi lära oss att alla hemmafruar får pensionspoäng och har alla sociala förmåner! Definitivt något som också Sverige borde ta efter!
Vi fick också veta att hundägare har ett mycket opersonligare förhållande med sitt djur än vad svenskar har. Här hålls hunden ute och det är inte ovanligt med "sommarhund" precis som våra "sommarkatter", som också lämnas vind för våg när sommaren är över.
Tandhygienen i Italien är dålig. Tandborsten har ännu inte nått Italien!
Apropås alla skolklasser vi mötte överallt undslapp sig Bobby också en rolig historia om Nils Månsson, folkskolans grundare. Denne frågade en dag i klassen när han undervisade i svenska: "Vad är jag?". Han fick svaret "En man.". "Alldeles riktigt, men vad är jag mer?", "En liten man..." kom det tveksamt. "Jo, jag är förvisso en liten man men VAD för en liten man är jag?". En besvärande tystnad utbredde sig till den lille gossen längst bak försökte: "En liten ful man?"
Alla dessa skolklasser lär sig sitt lands historia genom dessa årliga obligatoriska utflykter. Tänk när också svenska barn fick göra sina vårutflykter. Stockholmsskolornas obligatoriska utfärd till Gripsholms slott t.ex. vilket utomordentligt sätt att visualisera vår svenska historia! De nutida skolbarnen i vårt land vet inte att livet inte började med dem - eller möjligen då deras föräldrar.
Här gäller det att samla krafter inför dagens turistanstormning! Solen lyser och afärerna kommar att blomstra. Vi smög förbi....
Men damerna kunde inte motstå utbudet....
Väl framkomna till Orvieto släpper bussen av oss vid järnvägsstationen och vi får en stund att botanisera bland turiststånden. Eftersom Louise alltid lägger våra besök tidigt har inte den stora turistströmmen kommit än varför vi ännu är rätt ensamma.
Uppåt höjderna....
Bergbanan tar oss upp till den gamla etruskerstaden på sin bergsklack. Direkt till katedralen och in i dess Capella Nuova med Signorellis fresker. Där lyckades jag utlösa larmet genom att sträcka en hand mot väggytan.....
Orvietokatedralen som är ett superbt exempel på Italiensk gotik. Den anses ritad av Arnolfo di Gambio (1305-1330). Fasaden ritades av Lorenzo Maitani som också har gjort relieferna på fasaden.
Detalj ur de fantastiska relieferna på huvudfasaden. Plexiglas skyddar från klåfingriga turister...
Här utför Gud Fader en föga hygienisk revbensoperation på Adam.
Interiören i katedralen är stramt hållen.
Och stabilt skyddad bak bl.a. denna port.
En pampig orgel.
"Tjena moss" tycks det blonda (!) Jesusbarnet säga till oss!
Nya kapellet med Luca Signorellis fresker som målades mellan 1499 och 1504. Imponerande.
Här är en del av freskerna :"De dömda" med Skärselden och Helvetet (till vänster)
Corporalekoret med dess olika reliker och relikvarier kunde vi dock endast smyga in i en och en eftersom det var upplåtet för enskild andakt. Den "blodstänkta duken" i relikvariet på altaret.
i
På väg mot grottorna passerade vi detta vackra moderna minnesmärke.
En vidunderlig utsikt över den omgivande dalen.
Med ett f.d. kloster på andra sidan. Nu omgjort till lyxhotell!
Grottornas belysning gav vidunderliga effekter. Men tänk när man bara hade facklor och oljelampor!
Därefter möttes vi av en guide som tog oss ner till de gamla grottorna. Hela staden är underminerad av grottsystem. När man inte hade plats kvar längre att bygga ut staden, grävde man sig neråt i berget istället. Berget som består av tuft är poröst och man har hyst farhågor om att staden skulle kunna sjunka ihop då berget fortsätter att erodera. Under fastigheterna är det vanligt med flera våningplan med källare för såväl förvaring, vattentankar som hela verkstäder.
Det här var ett olivpresseri många meter under Orivetos gator. Med "vägar" för att med åsnekärror frakta oliverna ut och in till pressen.
Tillgången på vatten var givetvis avgörande för hur Oriveto klarade belägringar i äldre dar. Grävda djupbrunnar finns som uppmäter ett djup på 90 meter och mer. Dessa har alltså grävts ur för hand. Etruskerna hade kommit på ett system för att pumpa ner luft till den som arbetade längst ner och som alltså fick klättra ner på steg som vilade på uthuggningar på sidorna av schaktet. Detta kunde ha måttet 1 meter gånger 60-70 cm. 90 meter rakt ner!
När den här grottan grävdes ur, "råkade" man gräva av en 90 meter djup brunn som jag här tittar ner i.....
....och uppåt! Det är dagsljuset som strålar där uppe
Så ut och ner i andra grottor som låg utmed bergets utsida och visade sig vara duvslag! Det var ytterligare ett sätt för Orvietoborna att överleva belägringar. Duvorna blev mat och kunde säljas. Man hade inga kostnader för dem.
Ett av de många duvslagsrummen med "fack" för duvorna att bygga reden i.
"Höghus för duvor"!
En kort paus i skuggan mitt emot katedralen. Beundran av de fantastiska relieferna från 1305 på katedralens huvudfasad. Samtal med skolbarnen Maria Rosario, Anna och Luigi som slog sig ner bredvid mig på bänken och gjorde sina försök på engelska.
Hustrun och Mats Hellström pustar ut på ljugarbänken mitt emot katedralen.
Skolklasser på kö för fotografering på kyrktrappan.
Luigi var nyfiken på varifrån vi kom.
Så gemensam lunch vid torget.
Traktens specialitet: Kastanjehonung!
Blomstervägg utanför vår restaurang.
Efter lunchen bjöds vi ner i krogens vinkällare!
Här kan vinkramarna i alla fall inte klaga på vare sig brist på damm eller mögel!
Flasklagret var ansenligt men verkade knappast omsättas!
Efter hemkomsten var vi ganska slaka och tog det lugnt på kvällen.
Majoritetsstyre!
När kommunens barn kallade politiker till samtal under Globträdet vid Multeum under den gamla majoritetens tid var det självklart att företrädare för samtliga partier kallades.
Under den nuvarande majoriteten räcker det tydligen med tuttifruttialliansens tre partier plus Oppositionsrådet.
Då är att notera att Oppositionsrådet ingalunda företräder hela oppositionen - även om hon har betalt för det. Hon företräder sitt parti, Moderaterna och inga andra. Och det är trots allt inte mer än drygt hälften av oppositionen.
Samma sak gällde vid de träffar kommunen anordnar för nyinflyttade varje år. Förr var samtliga partier inbjudna. Så icke numer!
När Kommunalrådet talar om att han önskar ett samarbete kring budgeten i denna svåra tid, innebär det att han vill ha våra förslag men vi får inte majoritetens! Knappast en ärlig och öppen samarbetsinvit. Snarare "visa mig vad ni har så snor vi godbitarna". Följaktligen blir det inget samarbete.
Människor eller (Erik) Berg?
Vid kvällens fullmäktigemöte tog frågan om kommunens remissyttrande till Banverket ang. det blivande dubbelspåret orimligt mycket tid i anspråk.
Strängnäspartiet hade redan tagit ställning för "berget" - Långberget och ville återremittera hela ärendet eftersom man inte ansåg att Plan- och Byggnämnden som facknämnd tagit särskild ställning till det tredje förslag som framkommit under behandlingen av ärendet.
Vad varken Strängnäspartiet eller den aktionsgrupp som bildats under beteckningen "Rädda Långberget" (eftersom det hela emanerar från en grupp människor som bor på Tornstigen och Utsiktsvägen med berättigad oro för vad en ny tunnelsprängning kan föra med sig i form av problem för dem och deras fastigheter, får man säga att de snabbt insett att "Rädda Långberget" var lättare att marknadsföra utåt än "Rädda Tornstigen"), insett, är att frågan inte ägs av kommunen.
Det är helt och hållet Banverkets sak och det är Banverket som kommer att göra den "detaljplan" - Järnvägsplan som kommer att utgöra grund för själva anläggandet av det nya spåret. Banverket är en statlig myndighet och det är således Regeringen som avgör och beslutar vad Banverket ska göra eller inte.
Strängnäs Kommun har ingen möjlighet eller rättighet att som Erik Frostegren från Miljöpartiet föreslog "ge Banverket uppdrag att utreda...".
Det enda Strängnäs Kommun har att göra är att besvara den remiss man fått från Banverket och som innebar att vi i kväll hade att ta ställning till de två alternativ som förelagts kommunen. Ingenting annat.
Eftersom "Rädda Tornstigen-gruppen" kommit fram med ett tredje förslag, hade vi i Kommunstyrelsen redan sett till att detta förslag tillställdes Banverket för utredning. Banverket har i ett första utlåtande sagt att alternativet är möjligt och att det t.o.m. kanske kan bli lite billigare. Men man har inte utrett det färdigt - och framförallt - man har inte bett Strängnäs kommun att yttra sig över det ev. ytterligare förslag som kan komma ut av detta.
Erik Berg, Dag Bremberg m.fl. ville att KFs svar till Banverket i själva verket skulle utformas som ett förord för detta tredje alternativ som vi inte vet något närmare om, som inte utretts av Banverket och som vi inte ombetts yttra oss över.
Först i andra hand "därest ovannämnda förslag skulle visa sig ogenomförbart" skulle Banverkets alt. 2 (15 meter Långberg bort) bli kommunens val.
Detta kunde varken mitt parti eller majoriteten i övrigt ställa upp på. Som Plan- och Byggnämndens ordförande så riktigt påpekade: vi kan bara ta ställning till de två alternativ Banverket förelagt oss i sin remiss. Och vi kan definitivt inte ta ställning till ett förslag som inte utretts av Banverket. Och som enligt vad som hittills framgått också skulle innebära att den mycket påkostade berganläggning SEVAB har om bredbands. och stadsnätscentral måste flyttas. Något som inte bara skulle bli praktiskt svårgenomförbart men dessutom mycket dyrbart.
Som jag påpekade: om Banverket också slutligen kommer fram till att Tornstigsförslaget är att föredra, så lär vi få en ny remiss från Banverket.
Men f.n. gäller den tidsplan som Banverket bestämt: i juni ska Regeringen fatta beslut om vilket alternativ och ge uppdrag åt Banverket att påbörja Järnvägsplanearbetet (detaljplanen).
Inget av de tre förslagen är ännu fullständiga såtillvida att också sträckningen utanför själva stationsområdet är klarlagt med konsekvensberäkningar.
Vad vi kan förstå är att det förslag som kommunen förordat, d.v.s. att det nya spåret läggs innanför det nuvarande med bortsprängning av 15 meter berg, kommer att beröra minst antal bostadsfastigheter. Att många kan få sprängningsbesvär och t.o.m. skador står väl helt klart, men hur många måste lämna sina hem för att Banverket kommer att expropriera deras fastigheter för att kunna genomföra spårbyggandet?
Det är för mitt parti en mycket väsentligare fråga än sprängningskonsekvenser som kommer att åtgärdas av Banverket och inblandade försäkringsbolag.
För mitt parti är valet mellan människor och sten (jag sa sten men borde sagt Berg!) mycket enkelt. Att beröva människor deras hem är en mycket allvarlig myndighetsåtgärd som måste undvikas med alla medel. Då får t.o.m. Långberget ge sig för vår del.
Det förvånande i kväll var att se hur lättvindigt Moderaterna tog på denna fråga. Dels den formella delen men också det faktum att vi talade om expropriation av enskild egendom. Trots allt är det inga ungdomsbostäder det handlar om den här gången.
Strängnäspartiet hade redan tagit ställning för "berget" - Långberget och ville återremittera hela ärendet eftersom man inte ansåg att Plan- och Byggnämnden som facknämnd tagit särskild ställning till det tredje förslag som framkommit under behandlingen av ärendet.
Vad varken Strängnäspartiet eller den aktionsgrupp som bildats under beteckningen "Rädda Långberget" (eftersom det hela emanerar från en grupp människor som bor på Tornstigen och Utsiktsvägen med berättigad oro för vad en ny tunnelsprängning kan föra med sig i form av problem för dem och deras fastigheter, får man säga att de snabbt insett att "Rädda Långberget" var lättare att marknadsföra utåt än "Rädda Tornstigen"), insett, är att frågan inte ägs av kommunen.
Det är helt och hållet Banverkets sak och det är Banverket som kommer att göra den "detaljplan" - Järnvägsplan som kommer att utgöra grund för själva anläggandet av det nya spåret. Banverket är en statlig myndighet och det är således Regeringen som avgör och beslutar vad Banverket ska göra eller inte.
Strängnäs Kommun har ingen möjlighet eller rättighet att som Erik Frostegren från Miljöpartiet föreslog "ge Banverket uppdrag att utreda...".
Det enda Strängnäs Kommun har att göra är att besvara den remiss man fått från Banverket och som innebar att vi i kväll hade att ta ställning till de två alternativ som förelagts kommunen. Ingenting annat.
Eftersom "Rädda Tornstigen-gruppen" kommit fram med ett tredje förslag, hade vi i Kommunstyrelsen redan sett till att detta förslag tillställdes Banverket för utredning. Banverket har i ett första utlåtande sagt att alternativet är möjligt och att det t.o.m. kanske kan bli lite billigare. Men man har inte utrett det färdigt - och framförallt - man har inte bett Strängnäs kommun att yttra sig över det ev. ytterligare förslag som kan komma ut av detta.
Erik Berg, Dag Bremberg m.fl. ville att KFs svar till Banverket i själva verket skulle utformas som ett förord för detta tredje alternativ som vi inte vet något närmare om, som inte utretts av Banverket och som vi inte ombetts yttra oss över.
Först i andra hand "därest ovannämnda förslag skulle visa sig ogenomförbart" skulle Banverkets alt. 2 (15 meter Långberg bort) bli kommunens val.
Detta kunde varken mitt parti eller majoriteten i övrigt ställa upp på. Som Plan- och Byggnämndens ordförande så riktigt påpekade: vi kan bara ta ställning till de två alternativ Banverket förelagt oss i sin remiss. Och vi kan definitivt inte ta ställning till ett förslag som inte utretts av Banverket. Och som enligt vad som hittills framgått också skulle innebära att den mycket påkostade berganläggning SEVAB har om bredbands. och stadsnätscentral måste flyttas. Något som inte bara skulle bli praktiskt svårgenomförbart men dessutom mycket dyrbart.
Som jag påpekade: om Banverket också slutligen kommer fram till att Tornstigsförslaget är att föredra, så lär vi få en ny remiss från Banverket.
Men f.n. gäller den tidsplan som Banverket bestämt: i juni ska Regeringen fatta beslut om vilket alternativ och ge uppdrag åt Banverket att påbörja Järnvägsplanearbetet (detaljplanen).
Inget av de tre förslagen är ännu fullständiga såtillvida att också sträckningen utanför själva stationsområdet är klarlagt med konsekvensberäkningar.
Vad vi kan förstå är att det förslag som kommunen förordat, d.v.s. att det nya spåret läggs innanför det nuvarande med bortsprängning av 15 meter berg, kommer att beröra minst antal bostadsfastigheter. Att många kan få sprängningsbesvär och t.o.m. skador står väl helt klart, men hur många måste lämna sina hem för att Banverket kommer att expropriera deras fastigheter för att kunna genomföra spårbyggandet?
Det är för mitt parti en mycket väsentligare fråga än sprängningskonsekvenser som kommer att åtgärdas av Banverket och inblandade försäkringsbolag.
För mitt parti är valet mellan människor och sten (jag sa sten men borde sagt Berg!) mycket enkelt. Att beröva människor deras hem är en mycket allvarlig myndighetsåtgärd som måste undvikas med alla medel. Då får t.o.m. Långberget ge sig för vår del.
Det förvånande i kväll var att se hur lättvindigt Moderaterna tog på denna fråga. Dels den formella delen men också det faktum att vi talade om expropriation av enskild egendom. Trots allt är det inga ungdomsbostäder det handlar om den här gången.
"Blod och död, shopping och lite glass" - en vecka i Panicale. Dag 3
Detta ark fick vi som nattläxa efter gårdagens drillning om Medicéerna. Nåde oss om vi inte visste vem Cosimo den store var och hur han var släkt med Cosimo den äldre!
Iväg tidigt om morgonen. Redan klockan 8 satt vi i bussen duschade och färdigfrukosterade. Natten hade gått åt till att plugga Medicéernas släktträd inför dagens heldag i Florens. Här kunde absolut min berättelses rubrik ha passat, men det är ändå inte Florens den handlar om!
På väg mot Florens....
På vägen dit varnades vi för ficktjuvar och annat löskerfolk. Bobby Hommerberg berättade att det är stora pengar i den verksamheten som är strikt organiserad av starka ligor. Det finns statistik på att en "tiggarpojke" omsätter 500 Euro per dag. Om man antar att det finns 500 sådana pojkar i omlopp i Florens x 365 dagar så förstår man att vi talar om "big business".
Jag minns livligt mitt förra besök i Florens där jag tack och lov i tid upptäckte ett synnerligen förslaget sätt att försöka råna mig. En "fattig" kvinna med ett barn som hade en stor skylt trädd över ena armen på vilket det stod en vädjande text. Med handen under skylten stötte hon på mig medan den andra handen tecknade att hon ville ha mat i munnen. I själva verket var den stötande handen under skylten på väg att lossa min bältesväska!
Men även staden gör sig en grov hacka på bilister som kör mot rött. Med hjälp av kamereaövervakning ger det staden miljardinkomster! Trafikförseelser har man föga överseende med och man har tagit itu med rattonykterhet på ett effektivt sätt.
Om man blivit av med körkortet p.g.a. rattonykterhet och blir ertappad med att köra ändå åker man i fänglese och får dessutom betala motsvarande 90.000 kronor i böter.
På alla ungdomsdiskotek frågar dörrvakten när det kommer ett gäng ungdomar, om vem som kör. Denne blir sedan bjuden av diskoteket på alkoholfri dryck i obegränsad mängd under kvällen.
Vägen dit var bra. Vi fick veta att de nya autostradorna byggs i kompanjonskap mellan staten och näringslivet. Under 20 år tas avgifter ut av bilisterna som nyttjar dessa vägar varefter de anses betalda och övergår till fria s.k. superstrador vars underhåll då helt och hållet sköts av staten.
Parkering och parkeringsavgifter är en annan stor inkomstkälla för Florens. Innan en buss ens får köra in i staden måste man lösa en särskild avgift vid en "tullstation". Vi parkerade där och Bobby och vår chaufför Corrado försvann för att lösa avgiften. Vi övriga luftade oss en stund utanför. Plötsligt dyker en ambulans upp och en person bärs ut på bår. När jag tittar bort mot ekipaget säger jag "Är inte det där vår chaufför?"
Bobby berättar om vad som hänt Corrado och vi försöker organisera om logisitken.
Mycket riktigt! Bobby berättar att när Corrado stod vid disken och fick veta att det kostade 1.750 kronor att parkera i staden föll han handlöst rakt baklänges och slog huvudet i stengolvet. Stor kalabalik uppstod! Här stod vi med en buss som inte fick stå kvar, utan någon chaufför och utan att vi ens kunde stänga dörren till bussen! Vad göra?
Bobby fick specialtillstånd för bussen att stå kvar tills ny chaufför dök upp från Perugia. Vi lyckades till slut få bussen låst. Bobby väntade kvar på den nya chauffören och vi andra tog ett par taxibilar in till centrum.
Det visade sig senare att det ingalunda var chocken över den höga parkeringsavgiften som fällde stackars Corrado utan det faktum att han fick ett plötsligt blodtrycksfall p.g.a. att han helt enkelt druckit för lite vätska. Efter två dagar satt han vid vår ratt igen!
Ett hav av människor trängs framför ett av konsthistoriens mästerverk, Paradisets portar av Lorenzo Ghiberti.
Portarna leder in till Baptisteriet i Florens.
Detalj på Paradisets portar. Ghiberti själv till vänster.
Detalj från Ghibertis port. En av orsakerna till att just Ghiberti fick jobbet framför Brunellescis förslag var att Ghiberti kommit på en metod att gjuta dessa reliefer som gjorde att det gick åt mindre metall, vilket inte var ett oväsentligt skäl för byggherrar med ansträngd ekonomi.
Återsamlade tog oss Louise Lyberg med på en promenad runt katedralen och Baptisteriet. Brunellescis fantastiska kupol som blev modell för kupolerna på Saint Paul Cathedrals och Sankt Peterskyrkan i Rom som dock inte är större (Louise har rättat mig här!). Tack vare Brunellescis valvslagningsteknik kunde nu riktigt stora kupoler byggas. Katedralen - som ritades av Arnolfo di Cambio - var när den byggdes världens största kyrka. Allt för att bräcka konkurrentstaden Siena!
Arnolfo di Cambios katedral med Brunellescis enastående kupol. Tänk er tekniken att som slutkläm lyfta upp och placera den många ton tunga lanterninen! Fasadbeklädnaden - utöver huvudfasadens reliefer - tillkom på 1800-talet.
Den fantastiska huvudfasaden.
Detalj ur Michelangelos gravskulptur på en av Medicéernas marmorsarkofager.
Några av alla de relikvarier som förvaras i kryptan under Medicéernas begravningskyrka.
Sedan ett besök i Medicéernas begravningskyrka och dess krypta. Följt av individuell lunch som på Louises förslag intogs i de närbelägna saluhallarna. En studie av hur rostbiffsmörgåsarna tillreddes vid saluståndet förstärkte det intryck flera av oss hade att Italien egentligen inte är med i EU. Visst, man är en av de stater som bildade den första Kol- och Stålunionen och man säger sig tillhöra kärnan av EU-stater. Men i realiteten tycks man strunta blankt i de flesta av de EU-regler som vi hemma i Sverige är så fruktansvärt angelägna om att följa till varje bokstav. Italienarna är sig själva i hög utsträckning "nokk" som man säger i Norge. Med undantag av Mussolinis inblandning har Italien hållit sig utanför alla de stora Europeiska krigen och omvandlingarna, alltifrån 30-åriga kriget och framåt.
Undrar vad en svensk livsmedelsinspektör skulle säga om den här mathygienen! Men den rostbiffsandwich han åstadkom var mycket god! Och att Italien är "Slow Foods" hemland, kan jag intyga.......
Gatumarknad i Florens
Att schalar varit big business här alltsedan renässansen kunde vi konstatera under hela veckan att döma av alla strategiskt draperade schalar på målningarnas nakna kroppar!
Redan Medicéerna visste vad en Potemkinkuliss var! Här ser man hur Palazzo Medicis pampiga fasad döljer ett par högst ordinära byggnader.
Efter lunchen samlades vi utanför entrén till Uffizierna. Det besöket såg jag fram emot eftersom det varit Måndagsstängt vid mitt förra Florensbesök.
Louise förde oss med säker hand genom alla rummen med renässanskonsten som var syftet med besöket. Vi fick se de stora verken som fått betydelse för hela kontsutvecklingen i Europa.
Boticellis "Venus" bak glas och Louise.
Ett av de mest kända Medici-porträtten (Gud hjälpe mig - jag minns inte om Cosimo "d.ä" eller "d.s." eller "IIIe" eller Lorenzo eller...Jag får underkänt!). Nej men jag blev korrigerad av Louise: porträtten föreställer i själva verket Hertigen av Urbino, Frederico da Montefeltro med hustru Battista Sforza, målad av Piero della Francesca. P.g.a. att Hertigen skadats och blivit av med sitt ena öga kom hans näsa att bli lätt deformerad och han lät sig aldrig därefter avbildas annat än från sin vänstra sida.
Uffizierna byggdes av Cosimo di Medici som kontor och verkstäder och de flesta salarna på översta planet minner än om just tillverkningsverksamheten med kvardröjande block och taljor i takbjälkarna.
"Guldbelagda azurskiftande..." Notera det blonda Jesusbarnet! Varför avbildas ett judiskt gossebarn som en blond och blåögd arier? För att betona det "himmelska inslaget"......? Denna målning föreställer "Konungarnas tillbedjan" och är målad av Gentile da Fabriano. Det två veckor gamla Jesusbarnet deltar med liv och lust i ceremonien och ser ut att klia Caspar på huvudet. Eller blir han kittlad på tårna av denne och försöker ta bort honom från sin fot?
Några reflexioner: De Jesusbarn som avbildas under denna tid är i nästan samtliga fall blonda och blåögda trots att det väl knappast var så ett judiskt-arabiskt barn såg ut. Och inte heller så som de omgivande människorna såg ut. Ville konstnärerna med detta manifestera att det var ett högre väsen som var den rätte fadern - en fader med "rätt" hemvist?
En vacker detalj ur en stor Mariabild, en triptyk av flamländaren Hugo van der Goes föreställande "Herdarnas tillbedjan". Detaljen av två vaser i förgrunden. De tre liljorna symboliserar Kristus tre spikar och är sinnebilden för lidandet, uppståndelsen och det eviga livet. Acklejan är den helige Andes symbol. Irisen står för Marias sju lidanden och liljan utgör sinnebilden för renheten. Behöver jag säga att all fotografering givetvis var strängeligen förbjuden.....
En annan lustighet: på en tavla av holländaren Hugo van der Goes finns en trätoffel avbildad vars form är rätt så speciell.
Har våra fötter förändrats? Ja, det kan man fråga sig!
En annan lustig detalj ur samma målning är denna föga fotriktiga trätoffel. Eller....?
Ser man på Jungfru Marias fot på Leonardo da Vincis stora ofullbordade målning "Konungarnas tillbedjan" kan man ju tro att det är våra moderna fötter som förändrats?
Fan tro't!
En irriterande iakttagelse i Uffizierna är att åtskilliga av de stora målningarna - som förvisso är säkert förankrade i väggarna med vinkeljärn och allt - ändå sitter snett!! Som gammal gallerist känns det oförlåtligt att behandla konsten så nonchalant.
En annan och positivare iakttagelse är alla de fantastiska ramarna! Vilket arbete som träsnidare och stuckatörer lagt ner på att ge målningar en värdig inramning. Även om många av dessa som i sig är formidabla konststycken, i vår tid ibland känns alltför tunga och t.o.m. stjäl uppmärksamhet från konstverket.
En utblick från Uffiziernas fantastiska "glasveranda". Man ser hur Vasarikorridoren lämnar Uffizierna och byggs över Ponte Vecchio för att sedan gå vidare till Palazzo Pitti på andra sidan floden Arno. Allt för att Medicéerna skulle kunna gå torrskodda hemifrån och till jobbet!
Efter Uffizierna fick vi lite fri tid att ta oss till en ny mötesplats där vår buss - med ny chaufför - skulle vänta. "Bara tio minuters promenad utmed floden Arno och utanför Hotel de Mediterraneo", sa Bobby. Jo, pyttssan! Jag började vandra och när tjugo minuter gått och jag inte sett skymten av något medelhavshotell, anade jag en rad bussar långt i fjärran. Väl vid dessa såg jag ändå inget Hotell! Jag lutade mig mot muren och råkade kasta en blick mot husen på andra sidan en stor gatukorsning. Stod det inte "Mediterraneo" över husentrén? Jo!! Ingen buss där dock! MEN en bar med en kall öl!
"En iskall i Mediterraneo...."
Efter en stund anlände fler törstande medresenärer lika undrande. När tiden närmade sig ringde vi Louise som berättade att bussen stod bland de andra på andra sidan. Suck!
Hustrun, som varit i Florens ett antal gånger tidigare hade avstått dagens utflykt till förmån för en vandring upp till det äldsta Panicale högst upp på bergstoppen. Det hade varit en strapatsrik men vacker vandring.
Politisk kompetens?
Med risk för att få också vanligtvis förnuftiga och trevliga människor på mig, kan jag ändå inte låta bli att undra över hur det står till med den politiska kompetensen ibland.
VA-kontoret har räknat fram ett underlag för ny VA- och avloppstaxa för VA-kollektivet i Strängnäs kommun. Tjänstemännen har lagt ner stor möda på att presentera ett gediget underlag för Teknik- och Fritidsnämndens beslut i frågan. Många timmars arbete.
Man hade i sitt förslag landat på ett behov att höja taxan med 28%. Det är en maffig höjning, det ska inte förnekas. Men den har ju sitt ursprung i att kommunen nu tagit i bruk det nya Stockholmsvattnet, "Vichy Noveau" utan bubblor! Och behovet hade inte varit lägre om vi istället valt att bygga ett helt nytt eget vattenverk, snarare tvärtom!
Kommunala taxor är ett sätt att finansiera insatser som kommunen gör för en viss del av invånarna. Tanken är att det kollektiv som utnyttjar en viss tjänst också skall bära tjänstens kostnader. Lagens syfte är att den beslutade taxan skall motsvara de faktiska kostnader som kommunen har för tjänsten. Varken mer eller mindre.
Att skattefinansiera delar av taxeverksamhet är ett otyg som somliga partier på vänsterkanten gärna föreslår.
Nå, när ärendet behandlades i Teknik- och Fritidsnämnden utifrån det mycket gedigna underlaget så tycker en majoritet av nämndens ledamöter uppenbarligen att de vet bättre än de tjänstemän man anställt för att sköta verksamheten och för att vara just de experter som nämndens ledamöter näppeligen är - trots att man tydligen tror det.
Man beslutar att inte godkänna förvaltningsförslaget utan att endast godkänna en höjning med 22%! Man raderar alltså bort 5%.
Och inte nog med det - man beslutar dessutom att ytterligare 5% ska skäras ner vid det kommande årsskiftet!
Man hävdar på fullt allvar att eftersom alla tillskyndare av att VA-verksamheten nu skall överföras till SEVAB sagt att Kommunens politiker ändå kommer att kunna styra taxan, så vill man demonstrera att det är politikerna som bestämmer!
Först och främst:
Politiker bestämmer. Rätt! Men deras beslut ska vara fattat på ett korrekt och fullständigt underlag.
Om det nu är så att man underkänner det underlag som förvaltningen presenterar, så ska politiker som känner någon form av ansvar, återremittera underlaget och säga att
"Vi tror inte på detta. Vi tror att man kommer att göra så pass stora vinster på den låga räntenivån just nu (trots att man i annat sammanhang uteslutit möjlighet för kommunen att "spela" med räntan) att vi inte behöver höja så mycket som ni påstår. Vi tror vidare att inkomsterna från de nya verksamhetsområdena kommer att bli så höga att höjningsbehovet därmed minskas. Vi tror slutligen att samordningsvinsterna när verksamheten förs över till SEVAB blir så mycket högre att behovet av taxehöjning minskar".
Så skulle den ansvarsfulle politikern gjort. Sedan hade förvaltningen fått komma tillbaka och antingen ha reviderat sitt underlag eller motiverat det ännu bättre. På det underlaget skulle nämnden sedan ha kunnat fatta ett kvalificerat beslut.
Istället fattar man ett beslut på det uslast tänkbara underlag - sin egen "tro"!
Man underkänner sina egna tjänstemäns kompetens och arbete till förmån för några minuters eget samtal runt sammanträdesbordet!
Kan det kallas politisk kompetens?
Jag tycker inte det.
Till yttermera visso kompliceras ärendet av följande situation:
Om det varit som hittills och Teknik- och Fritidsnämndens förslag till beslut vunnit gehör också i Kommunfullmäktige och det sedermera visat sig att taxehöjningen inte räckt till för att täcka de faktiska kostnaderna - ja då hade skattebetalarna istället fått lov att stå för mellanskillnaden.
Men om vi överlåter VA-verksamheten på aktiebolaget SEVAB så blir det plötsligt bolaget som får stå för underskottet. Och visst - om bolaget varit helägt av Strängnäs Kommun så hade det till slut ändå drabbat kommunens skattebetalare genom att bolagets vinstutdelning till kommunen omintetgjorts.
Men så enkelt är det inte! Just nu grunnar Eskilstuna Kommun (som genom ett bolag äger 20% av SEVAB) på om man ska gå med på att SEVAB får överta VA-verksamheten från Strängnäs Kommun.
Om man får veta - vilket man får - att denna verksamhet överlåtes i ett underfinansierat skick. D.v.s. att verksamheten redan från dag 1 kommer att generera ett underskott. Kommer man då att godkänna denna affär?
De politiker som aningslöst föreslår att kommunen ska sända signaler till SEVAB att hålla igen och att öka graden av samordning och effektivisering genom att kommunen beslutar om en för låg taxa, har inte förstått sitt uppdrag.
Intentioner av det slaget skall kommunen lämna till bolaget i form av ägardirektiv vid den årliga stämman - inte genom att besluta om en för låg taxa!
När ärendet idag behandlades vi Kommunstyrelsens arbetsutskott, utbröt en lång diskussion som ledde till att Kommunalrådet beslöt att inte avgöra ärendet förrän efter lunchpausen. Moderater, Mariefredspartister och Socialdemokrater var beredda att tillstyrka de 22 procenten men inte de extra 5 vid årsskiftet. Man menade att SEVAB först måste få en möjlighet att se hur den nya verksamhetsgrenen fungerar och vilka samordningsbesparingar som faktiskt kan göras.
Efter lunchpausen blev majoritetsbeslutet att föreslå en taxehöjning med 25% och att i ägardirektiv uppmana SEVAB att spara motsvarande en sänkning med ytterligare 5%.
Strängnäs Kommun ska alltså överlåta en underfinansierad verksamhet på sitt bolag och därmed på bolagets medägare!
Märkligt! I sanning märkligt!
VA-kontoret har räknat fram ett underlag för ny VA- och avloppstaxa för VA-kollektivet i Strängnäs kommun. Tjänstemännen har lagt ner stor möda på att presentera ett gediget underlag för Teknik- och Fritidsnämndens beslut i frågan. Många timmars arbete.
Man hade i sitt förslag landat på ett behov att höja taxan med 28%. Det är en maffig höjning, det ska inte förnekas. Men den har ju sitt ursprung i att kommunen nu tagit i bruk det nya Stockholmsvattnet, "Vichy Noveau" utan bubblor! Och behovet hade inte varit lägre om vi istället valt att bygga ett helt nytt eget vattenverk, snarare tvärtom!
Kommunala taxor är ett sätt att finansiera insatser som kommunen gör för en viss del av invånarna. Tanken är att det kollektiv som utnyttjar en viss tjänst också skall bära tjänstens kostnader. Lagens syfte är att den beslutade taxan skall motsvara de faktiska kostnader som kommunen har för tjänsten. Varken mer eller mindre.
Att skattefinansiera delar av taxeverksamhet är ett otyg som somliga partier på vänsterkanten gärna föreslår.
Nå, när ärendet behandlades i Teknik- och Fritidsnämnden utifrån det mycket gedigna underlaget så tycker en majoritet av nämndens ledamöter uppenbarligen att de vet bättre än de tjänstemän man anställt för att sköta verksamheten och för att vara just de experter som nämndens ledamöter näppeligen är - trots att man tydligen tror det.
Man beslutar att inte godkänna förvaltningsförslaget utan att endast godkänna en höjning med 22%! Man raderar alltså bort 5%.
Och inte nog med det - man beslutar dessutom att ytterligare 5% ska skäras ner vid det kommande årsskiftet!
Man hävdar på fullt allvar att eftersom alla tillskyndare av att VA-verksamheten nu skall överföras till SEVAB sagt att Kommunens politiker ändå kommer att kunna styra taxan, så vill man demonstrera att det är politikerna som bestämmer!
Först och främst:
Politiker bestämmer. Rätt! Men deras beslut ska vara fattat på ett korrekt och fullständigt underlag.
Om det nu är så att man underkänner det underlag som förvaltningen presenterar, så ska politiker som känner någon form av ansvar, återremittera underlaget och säga att
"Vi tror inte på detta. Vi tror att man kommer att göra så pass stora vinster på den låga räntenivån just nu (trots att man i annat sammanhang uteslutit möjlighet för kommunen att "spela" med räntan) att vi inte behöver höja så mycket som ni påstår. Vi tror vidare att inkomsterna från de nya verksamhetsområdena kommer att bli så höga att höjningsbehovet därmed minskas. Vi tror slutligen att samordningsvinsterna när verksamheten förs över till SEVAB blir så mycket högre att behovet av taxehöjning minskar".
Så skulle den ansvarsfulle politikern gjort. Sedan hade förvaltningen fått komma tillbaka och antingen ha reviderat sitt underlag eller motiverat det ännu bättre. På det underlaget skulle nämnden sedan ha kunnat fatta ett kvalificerat beslut.
Istället fattar man ett beslut på det uslast tänkbara underlag - sin egen "tro"!
Man underkänner sina egna tjänstemäns kompetens och arbete till förmån för några minuters eget samtal runt sammanträdesbordet!
Kan det kallas politisk kompetens?
Jag tycker inte det.
Till yttermera visso kompliceras ärendet av följande situation:
Om det varit som hittills och Teknik- och Fritidsnämndens förslag till beslut vunnit gehör också i Kommunfullmäktige och det sedermera visat sig att taxehöjningen inte räckt till för att täcka de faktiska kostnaderna - ja då hade skattebetalarna istället fått lov att stå för mellanskillnaden.
Men om vi överlåter VA-verksamheten på aktiebolaget SEVAB så blir det plötsligt bolaget som får stå för underskottet. Och visst - om bolaget varit helägt av Strängnäs Kommun så hade det till slut ändå drabbat kommunens skattebetalare genom att bolagets vinstutdelning till kommunen omintetgjorts.
Men så enkelt är det inte! Just nu grunnar Eskilstuna Kommun (som genom ett bolag äger 20% av SEVAB) på om man ska gå med på att SEVAB får överta VA-verksamheten från Strängnäs Kommun.
Om man får veta - vilket man får - att denna verksamhet överlåtes i ett underfinansierat skick. D.v.s. att verksamheten redan från dag 1 kommer att generera ett underskott. Kommer man då att godkänna denna affär?
De politiker som aningslöst föreslår att kommunen ska sända signaler till SEVAB att hålla igen och att öka graden av samordning och effektivisering genom att kommunen beslutar om en för låg taxa, har inte förstått sitt uppdrag.
Intentioner av det slaget skall kommunen lämna till bolaget i form av ägardirektiv vid den årliga stämman - inte genom att besluta om en för låg taxa!
När ärendet idag behandlades vi Kommunstyrelsens arbetsutskott, utbröt en lång diskussion som ledde till att Kommunalrådet beslöt att inte avgöra ärendet förrän efter lunchpausen. Moderater, Mariefredspartister och Socialdemokrater var beredda att tillstyrka de 22 procenten men inte de extra 5 vid årsskiftet. Man menade att SEVAB först måste få en möjlighet att se hur den nya verksamhetsgrenen fungerar och vilka samordningsbesparingar som faktiskt kan göras.
Efter lunchpausen blev majoritetsbeslutet att föreslå en taxehöjning med 25% och att i ägardirektiv uppmana SEVAB att spara motsvarande en sänkning med ytterligare 5%.
Strängnäs Kommun ska alltså överlåta en underfinansierad verksamhet på sitt bolag och därmed på bolagets medägare!
Märkligt! I sanning märkligt!
"Blod och död, shopping och lite glass" - en vecka i Panicale. Dag 2
Vår "egen" lilla trädgård med terrass.
Ni kanske undrar över berättelsens titel! Ni får undra ett tag till!
Första dagen i Panicale vaknade jag halv sju. Vi satt en stund på vår lilla terrass och njöt av morgonsolen, koltrasten i kastanjen på andra sidan gatan, en avlägsen tupps galande och svalornas svirr i luften.
Funderade över den märkliga fasaden som skymde utsikten mot dalen. Efter lite forskande kom jag fram till att den dolde tre sammanbyggda huskroppar på andra ledden och utgjorde uthus till en vacker villa längre ner i sluttningen. Men vem kan ha kommit på den bisarra idén att placera de gamla lejonen på kanten?
Vi var placerade i det s.k. Loftet, en gammal olivpressningslokal som gjorts om till bostad. Den gigantiska kvarnstenen som rullades runt på högkant hade lyfts ut och låg som "bord" ute på terrassen.
Vår entré vette mot den yttre långgatan utanför muren som vi vandrade på Stadsporten och vår gemensamma första frukost på Aldo's, den lilla trattorian alldeles innanför Stadsporten på Piazza Umberto I.
Vår granne!
Grannhusen utmed den yttre långgatan längs de fasader som en gång var stadsmuren.
På väg mot gemensam frukost....
.....på Aldos alldeles innanför Porta Perugia, den östra stadsporten.
Klockan 10 samlades vi vid stadsfontänen för en guidad vandring genom den idylliska lilla staden, ledd av vår värd Bobby.
Här börjar vi samlas vid pumpen! Hustrun till vänster, Louise Lyberg i kjol och rosa kofta.
Piazza Umberto I med den obligatoriska stadsfontänen och kyrkan i bakgrunden.
Piazzan åt andra hållet med Porta Perugia i bakgrunden, Aldos till vänster och den "icke godkända" andra krogen till höger. Vi lärde oss snabbt vilka restauranger som var OK att besöka och vilka man av olika skäl skulle undvika.
Den här lilla krogen vid piazzan var först "off-limit" men bättrade sig så under slutet av vår vistelse var den OK att besöka. Katten brydde sig föga!
Den lilla staden har 450 invånare varav ett hundratjugotal bor innanför stadsmurarna. Ändå finns här - läs nu noggrant! - sjukhus, stadshus, polisstation, bank med bankomat, 3 livsmedelsbutiker, några bagerier, post (öppen sex dagar per vecka), teater, apotek m.m.
För hustrun och mig som trots allt bor i en ort med 900 invånare och ändå inte ens har en liten kiosk, känns det verkligen som en annan värld.
Nåväl - i sanningens namn ska sägas att anledningen till all denna service torde vara att Panicale är huvudort i en kommun med sammanlagt mellan 5000 och 7000 invånare. Jämförelsevis kan vi då ändå säga att hela Strängnäs kommun som har 32000 invånare, ändå inte har ett sjukhus eller någon teater.
När man går ut genom Porta Perugia möts man av denna hänförande vy över Trasimeno-sjön och slätten hitom som skådat så många historiska händelser. Vår ciceron under dagen var Bobby Hommerberg.
Vår vandring började utanför Stadsporten vid balustraden ovanför sluttningen ner mot Trasimenosjön, en av Italiens större insjöar. Bobby berättade livfullt om alla de slag som stått här nere på slätten framför oss. Om Hannibals tåg över alperna med 40 elefanter varav blott en kom fram. De övriga dog inte av umbäranden under klättringen över alperna men p.g.a. att de stigar som höggs ut i bergssidorna för att soldaterna skulle kunna ta sig fram var för smala för elefanterna som rasade ner och dog.
Hannibals armé växte från ca, 3000 man till över 40.000 under marschen genom att olika folkgrupper anslöt sig utmed vägen. Vid slaget vid Trasimenosjön dödade Hannibals arme 23.000 romare på 4-5 timmar efter ett genialiskt bakhåll. Hannibal var något av bakhållens mästare.
Sedan slog konsthistorien till hårt och effektivt. Här berättar Louise om traktens store son målaren Perugino (ca. 1450-1523). Målningen som är en fresk (vi fick lära oss allt om "al fresco"- och "al secco"-måleri), d.v.s. först ritar konstnären upp motivet med rödkrita på en ruffad putsyta. Därefter läggs en fuktig putsyta (var det intonaka det hette?) på så stor yta som man hinner måla innan den torkar. Den nya putsen är transparent vilket möjliggör för konstnären att måla motivet varvid färgpigmenten sugs in i kalkputsen och förblir. Till skillnad från "al secco" som målas på en torr yta och således kan flagna av och försvinna.
Den enastående ljusa och lätta målningen visar hur St. Sebastian genomborras av pilar (som han sedan alltid avbildas med) som skjuts av fyra nästan dansanta figurer medan man i bakgrunden genom de perspektiviskt riktiga valven anar utsikten från kyrkan över Trasimenoslätten och -sjön.
I den avkristnade St. Sebastian-kyrkan visas också en nertagen fresk från St. Augustine-kyrkan. Med något som skulle kunna kallas en gigantisk "peeling"-åtgärd, fästes en duk utanpå hela målningen som sedan helt enkelt rycktes loss ifrån väggen, varvid det yttre kalkputslagret följde med inkl. målning och allt. Därefter fästes den upp på ett nytt underlag och duken på framsidan avlägsnades.
Här vandrar gruppen åter mot stadsporten. St. Sebastian-kyrkan ligger utanför stadsmuren.
Vi vandrar genom fascinerande valvade gränder som plötsligt ger skorstensliknande himmelsblickar uppåt.
Entrén till stadens lilla teater, Teatro Caporali. Gruppen kollar om det spelas något under veckan vi är här. Tyvärr inte. Det får bli ett återbesök!
Den märkliga lilla 1700-talsteatern Teatro Caporali var totalt oväntad. En hänförande liten salong, ombyggd på 1800-talet men med en säregen intimitet. 35 parkettplatser och sedan loge och läktarplatser i tre våningar. Som fondstycke hängde en 1800-talsmålning föreställande frihetshjälten Bordolino som mottar stadens nycklar.
Teatern är från 1700-talet men salongen gjordes om under 1800-talet.
Den lilla intima salongen med sina balkonger.
Bobby berättar om 1800-talsfonden som föreställer frihetshjälten Bordolini som får stadens nycklar.
Vackra detaljer i väggarna som dessa postlådor.
Vandringen fortsätter....
....mot tyllmuseet som inrymts i en av de avkristnade kyrkorna.
Här visades delar av en ursprungligen privat samling av dessa fantastiska textila verk. Högklassig brodyr på en underliggande tunn väv.
Här berättas sagor med nål och tråd.
Tyvärr framgår inte de intrikata plisseringarna till fullo på bilden, men jag kan garantera att ingen begrep hur det kunnat göras!
På några av väggarna i denna St. Augustins f.d.kyrka syntes fragment av gamla väggmålningar. Det var från denna kyrka som den nedtagna fresken som ställts upp i St. Sebastian-kyrkan, kom.
Över porten en fantastisk trompe l'oeil-fresk.
Trädgårdsmöjligheterna i en gammal stenstad är begränsade! Det gäller att ta vara på möjligheterna.
Och gör inte människan det så visar naturen själv sin oerhörda växtkraft.
Eller hur!
Palazzo de Podestá på stadens högsta punkt.
Staden har tre torg, det stora med fontänen, Piazza Umberto I, ett högst upp framför det gamla Podesta-palatset som idag hyser stadens arkiv. Podestan kan väl närmast motsvaras av Borgmästare i modernare terminologi. Och slutligen ett torg framför kyrkan. Faktiskt inte någon Duomo trots att varje stad med självaktning i Italien verkar vara eller ha varit biskopssäte.
Piazzan framför palatset.
Utsikten över hustaken fascinerande.
Piazza St. Michael framför församlingskyrkan. Det mörka murpartiet till vänster tillhör Boldrinos palats.
Interiör från St. Michaels-kyrkan där prismorna i de gamla kristallkornorna hängde lite hipp som happ. I den katolska kyrkan lägger man ner mer omsorg om församlingsliv och -bor än om att hålla sitt "hus" i toppskick.
En lektionsstund!
Att Panicale har haft betydelse ur strategisk synpunkt kan man lätt inse när man ser det fantastiska läget över slätten. Härifrån kunde ett mycket stort område övervakas.
Idag är staden dock på väg att avfolkas. Med ett drygt hundratal invånare innanför stadsmurarna innebär det att åtskilliga byggnader har förvandlats till fritidsbostäder för förmögna romare (priserna är MYCKET höga för ett "townhouse" här).
Den som tidigt insåg att det fanns ett värde i dessa gamla hus var svenskan Gun Cesarini som med sin man Giuliano, köpte upp och renoverade ett antal hus för att sedan hyra ut till turister. Med ålderns rätt drog de sig tillbaka från det aktiva arbetet för några år sedan och kallade in sonen till sin gode vän resejournalisten Sigge Hommerberg, nämlinge Bobby och hans fru Ann som numera står för ruljangsen. Guns och Giulianos son Luca är däremot präst i Kungsbacka.
En läskande avslutning på rundvandringen före lunch. Man frågar sig om glasen specialbeställts för att kompensera det lutande torget....eller?
Rundturen i staden avslutades med gemensam lunch hos Aldos. Eftermiddagen var fri för eget strosande men vi återsamlades i Louises våning för en drink och en drillning inför morgondagens Florensresa. Med ett bildspel och en komplicerad släkttavla fick vi oss till livs Familjen Medicis historia. En historia som är djupt förknippad med staden/staten Florens hela utveckling. Här fick vi föraningen om "blod och död".
Lunch under glatt samspråk på Aldo's
Lindas affär där även La Mama härskade bakom disken hörde till det definitivt godkända butikerna där ingredienser för kommande frukostar inhandlades.
En vilostund på vår terrass fick vi på eftermiddagen i skuggan av grannens olivträd. Tänk om dessa knotiga träd kunde berätta!
Dagen avslutades sedan med en stor välkomstmiddag på Masolinis restaurang som förekommer i Bo Hagströms "Solens Mat".
Vid välkomstmiddagen blev vi placerade. Elisabeth Hellström, Bobby, hustrun, Ulla-Stina Julin (resans tredje Strängnäsbo) och Carl Axel Staël von Holstein.
Tacktal av den om Hannibal, Medicéerna, etruskerna m.m. synnerligen kunnige och intresserade f.d. Handelsministern Mats Hellström. Det var tre Matsar och tre Annor med på resan vilket får anses ovanligt.
Negern Pettersson på sommarnöje!
Det Bergööska huset i Hallsberg som till för några år sedan hyste det legendariska järnhandelsföretaget.
Huset ritades av Ferdinand Boberg men Adolf Bergöö själv hann aldrig flytta in i det före sin död, utan det var Karins bror Per som kom att bli den som bebodde huset.
I morse tog jag ner Negern Pettersson från sin krok i vår trapphall och for till Hallsberg där han "växte upp". Det var dags för invigning av Jubileumsutställningen kring Karin Bergöö i det Bergööska huset dit Negern Pettersson var inbjuden att delta.
Kort sagt han är utlånad under sommaren. På något sätt är det väldigt många saker i mitt liv och min bakgrund som tar sin början i Örebro län. Jag konstaterade idag att fyra generationer i min familj har påbörjat sina yrkeskarriärer i detta län som vi inte i övrigt ha någon koppling till.
Min farfar Oscar började sin bana som baningenjör med byggandet av Nora-Ervalla järnväg, min pappa satt ting efter sina studier i Örebro Tingsrätt med underlydande och hade delar av familjen Bergöö bland sina första klienter. Själv hade jag min första uppdragsgivare efter reklamutbildningen i just Hallsberg där jag utformade en turistbroschyr som hade en målning från Bergööska huset på framsidan. Och sonen Pontus hade sitt första pilotjobb hos Örebro Aviation. Finns det någon mening att läsa ut här?
För som jag sade så var det också hit som Negern Pettersson kom sedan han skapats på Konstakademiens modellskola 1881-82 av just Karin Bergöö. Länge fanns en historia om att hans ursprungliga spik skulle finnas kvar i trappuppgången, men den skrönan avlivades idag. Jag såg inte skymten av vare sig spik eller spikhål där "den dj-a negern" - som gamle Per Bergöö lär ha kallat målningen - kunde ha hängt. Men att döma av yttrandet, lär han väl aldrig ha hängt på paradplats i den stora matsalen!
Inte tillstymmelse till spik! Men här lär Negern Pettersson ha hängt från början.
Nu dock på paradplats i den magnifika matsalen med Carl Larssons väggmålningar.
Men det gör han nu i tre månader! (För er som inte riktigt hänger med så kan ni läsa mer om Negern Pettersson här.)
Så länge pågår således jubileumsutställningen. Som förvisso inte bara ställer ut Karin Bergöös måleri och konsthantverk utan också innefattar en elevutställning från Handarbetets Vänners Skola med verk som inspirerats av Karin Bergöös konst och verk.
Här invigningstalar Kommunstyrelsens ordförande Thomas Doxryd som var glad att huset hamnade på rätt sida kommungränsen vid kommunsammanläggningarna på 70-talet, annars hade Kumlas kommunstyrelseordförande stått där. Gränsen går i gatan utanför.
Här ses ordföranden i Föreningen Karin Bergöö Larssons Vänner, Ullabritt Öhman Pedersén, Thomas Doxryd och Ulrik Jansson utan vars insatser utställningen knappast kommit till stånd.
Min trevliga bordsdam vid lunchen, Marianne Nilsson, avgående intendent på Carl Larsson-gården i Sundborn, med make.
Några av de ansvariga för elevutställningen med Handarbetets Vänners Skolas rektor, Stallarholmsbon Britt-Marie Boulogner till höger.
Nästa vecka inviger Carl Larsson-gården i Sundborn en egen jubileumsutställning och den 30 maj öppnas en Karin Bergöö-utställning på Sofiero Slott i Helsingborg med fokus kring boningsrum, blommor, tavlor och mat.
Som en av de ansvariga för Hallsbergsutställningen sade: "Tänk att det tog så lång tid innan Karins verk uppmärksammades". Och visst är det en berättigad fråga. Men likt många andra kvinnliga konstnärer från den tiden fick de stå tillbaka för sina män i och med att de gifte sig.
I Karins fall slutade hon måla men lät istället sin kreativa förmåga gå ut över just hemmet och hemmets textilier och möbler. För hela världen blev paret Larssons hem en sinnebild för det "rent svenska". Ljuset, luftigheten och den enkla vardagen formade för generationer bilden av det svenska hemmet.
"Konsten att måla med nål och tråd" som Carl Larssongårdens avgående intendent Marianne Nilsson så träffande uttryckte sig i sitt tal.
Den som fick äran för detta utåt var väl mest Carl Larsson genom de målningar som spreds världen över, men få tänkte på att det var hans hustru som stod för skapandet av motiven.
Inte bara var Karin Bergöö en suverän målarinna, hon var kanske framförallt en föregångsperson när det gäller modern textil och formgivning.
På utställningen visas denna ofärdiga vävnad av Karin Bergöö. Så otroligt modern i sitt formspråk!
Karins gungstol som Snickare Arnbom gjorde efter hennes ritning men som han vägrade att leverera i dagsljus eftersom den var så "ful"!
Se till att ni kommer iväg på någon av dessa tre utställningar. Med en i nästan varje landsända är det svårt att finna undanflykter!
Ett av de fantastiska elevarbetena från Handarbetets Vänners Skola.
Och ett till där Karins silhuett finns med.
"Blod och död, shopping och lite glass" - en vecka i Panicale. Dag 1
Idag för exakt ett år sedan (15 maj) fyllde min Onkel Gösta Werner, legendarisk filmare och filmprofessor, 100 år. En av de uppvaktande på Filmhuset var Louise Lyberg. Våra pappor var goda vänner och våra vägar hade korsats då och då i livet.
Louise hade just återkommit från sin vårliga vecka i Panicale i Umbrien och tyckte att jag och hustrun borde följa med. Höstens resa var fullbokad, men varför inte komma med i vår?
Louise - känd från Antikrundan, Bukowskis konstexpert och Drottningens forna Statsfru - leder sedan några år högst personliga resor till konstens rötter i Italien. Tillsammans med sin kusin, journalisten Bobby Hommerberg och hans fru Ann organiseras personliga och väldigt speciella veckor i den medeltida staden Panicale på höjderna söder om Trasimeno-sjön.
Resenärerna kvarteras in i de högst personligt inredda Cesarini-våningarna. Svenskfödda Gun Cesarini och hennes man köpte in och rustade ett antal gamla hus i Panicale som sedan hyrdes ut som hotellägenheter. När paret Cesarini på ålderns höst inte längre orkade med arbetet kallade de på sonen till sin gamle vän reseförfattaren Sigge Hommerberg, och erbjöd honom och hans hustru att ta över ruljangsen, vilket de gjorde. Ann och Bobby bosatte sig på en olivgård på sluttningen nedanför Panicale och tog sig an turismverksamheten som det innebar att marknadsföra och sälja in vistelsen i Panicale.
Arbetet blev framgångsrikt och i något skede frågade Bobby sin kusin om hon inte kunde leda en konstresa till Panicale, med utflykter till Florens och mer närbelägna Orvieto, Perugia, Chiusi och Assisi? Mediceer och Etrusker, vad kunde vara mer lockande? Och på den vägen är det.
Således samlades vi på söndagseftermiddagen vid gaten på Arlanda, 15 ivriga resenärer. Några kände varandra sedan tidigare, själv kände jag några genom min syster och svåger, men stämningen blev omgående lätt- och trivsam.
På väg .....eller vad säger man i luften?
Väl framkomna till Roms flygplats visade Italien sin totala avsaknad av passkontroller och annat som övriga EU-länder fortfarande exekverar. Det var bara att kliva rätt igenom och ut på gatan. Som sades upprepade gånger under veckan - Italien är egentligen inte med i EU (trots att man är ett av grundarländerna), man har en väldigt pragmatisk inställning till EUs regelverk på olika områden och valet att följa detta eller ej tycks helt ligga på individnivå.
Louise Lyberg (t.h.) missade inte en sekund. Utnyttjade varje ögonblick att delge oss kunskaper.
Två timmar och fyrtio minuter senare stannade bussen i mörkret utanför Panicales stadsport.
Trötta - men framme
Louise (t.v.) och vi övriga välkomnas av Bobby Hommerberg
Lousie lotsade oss via den nermörka gatan längs utsidan av vad som en gång varit den starka befästningsmuren runt den gamla stadskärnan och fram till det som kallades "Loftet" och som visade sig var ett gammalt olivpresseri, elegant omgjort till bostad. Takets bjälkkonstruktioner var imponerande och utanför låg den jättelika kvarnstenen som en gång pressat oljan ur de gröna oliverna.
Efter snabb installering samlades alla hos den "godkända" krogen "Aldos" för en nattmacka och ett glas lokalt vin intogs under glatt samspråk när gästerna "kände på varandra" mentalt. Vi lärde oss snart att somligt var "godkänt", annat inte i denna lilla stad. Det berodde mycket på resp. innehavares attityd gentemot turister och andra besökande. Resaturangen mitt emot Aldos var "off limit" t.ex. Lindas och La Mamas livsmedelsbutik var i högsta grad "godkänd", övriga OK.
Till ugglornas ihärdiga ho-hoande somnade vi så småningom reströtta som vi var.
Månen lyser över Panicales sluttningar
Louise hade just återkommit från sin vårliga vecka i Panicale i Umbrien och tyckte att jag och hustrun borde följa med. Höstens resa var fullbokad, men varför inte komma med i vår?
Louise - känd från Antikrundan, Bukowskis konstexpert och Drottningens forna Statsfru - leder sedan några år högst personliga resor till konstens rötter i Italien. Tillsammans med sin kusin, journalisten Bobby Hommerberg och hans fru Ann organiseras personliga och väldigt speciella veckor i den medeltida staden Panicale på höjderna söder om Trasimeno-sjön.
Resenärerna kvarteras in i de högst personligt inredda Cesarini-våningarna. Svenskfödda Gun Cesarini och hennes man köpte in och rustade ett antal gamla hus i Panicale som sedan hyrdes ut som hotellägenheter. När paret Cesarini på ålderns höst inte längre orkade med arbetet kallade de på sonen till sin gamle vän reseförfattaren Sigge Hommerberg, och erbjöd honom och hans hustru att ta över ruljangsen, vilket de gjorde. Ann och Bobby bosatte sig på en olivgård på sluttningen nedanför Panicale och tog sig an turismverksamheten som det innebar att marknadsföra och sälja in vistelsen i Panicale.
Arbetet blev framgångsrikt och i något skede frågade Bobby sin kusin om hon inte kunde leda en konstresa till Panicale, med utflykter till Florens och mer närbelägna Orvieto, Perugia, Chiusi och Assisi? Mediceer och Etrusker, vad kunde vara mer lockande? Och på den vägen är det.
Således samlades vi på söndagseftermiddagen vid gaten på Arlanda, 15 ivriga resenärer. Några kände varandra sedan tidigare, själv kände jag några genom min syster och svåger, men stämningen blev omgående lätt- och trivsam.
På väg .....eller vad säger man i luften?
Väl framkomna till Roms flygplats visade Italien sin totala avsaknad av passkontroller och annat som övriga EU-länder fortfarande exekverar. Det var bara att kliva rätt igenom och ut på gatan. Som sades upprepade gånger under veckan - Italien är egentligen inte med i EU (trots att man är ett av grundarländerna), man har en väldigt pragmatisk inställning till EUs regelverk på olika områden och valet att följa detta eller ej tycks helt ligga på individnivå.
Louise Lyberg (t.h.) missade inte en sekund. Utnyttjade varje ögonblick att delge oss kunskaper.
Två timmar och fyrtio minuter senare stannade bussen i mörkret utanför Panicales stadsport.
Trötta - men framme
Louise (t.v.) och vi övriga välkomnas av Bobby Hommerberg
Lousie lotsade oss via den nermörka gatan längs utsidan av vad som en gång varit den starka befästningsmuren runt den gamla stadskärnan och fram till det som kallades "Loftet" och som visade sig var ett gammalt olivpresseri, elegant omgjort till bostad. Takets bjälkkonstruktioner var imponerande och utanför låg den jättelika kvarnstenen som en gång pressat oljan ur de gröna oliverna.
Efter snabb installering samlades alla hos den "godkända" krogen "Aldos" för en nattmacka och ett glas lokalt vin intogs under glatt samspråk när gästerna "kände på varandra" mentalt. Vi lärde oss snart att somligt var "godkänt", annat inte i denna lilla stad. Det berodde mycket på resp. innehavares attityd gentemot turister och andra besökande. Resaturangen mitt emot Aldos var "off limit" t.ex. Lindas och La Mamas livsmedelsbutik var i högsta grad "godkänd", övriga OK.
Till ugglornas ihärdiga ho-hoande somnade vi så småningom reströtta som vi var.
Månen lyser över Panicales sluttningar
Realism/Surrealism
Strax innan vi avreste till Italien (mer därom senare) nåddes jag av ovanstående kort och jag föll på nytt i hänryckning! Hur en människa så förmår att återge verkligheten som min vän (tillika en av mina huskonstnärer på galleritiden) Mario Roffler kan.
Mario är schweizare till börden men sedan över 35 år bosatt i Provence i Frankrike.
Han är stillebenkonstens absoluta mästare idag. Men också surrealismens. Gränsöverskridandet sker ibland utan att Du riktigt inser det som betraktare.
Mario arbetar oftast med rena stilleben men också med större interiörer och andra motiv som är helt surrealistiska. Dessa ateljéarbeten är krävande och tunga och därför måste han emellanåt gå ut i den provencalska naturen för att lätta sinnet och skaka av sig det noggranna slitet. Då blir det fjärilslätta akvareller med det provencalska landskapet i morgondis.
Vid något tillfälle framöver ska jag skriva lite längre om min vän. Här nöjer jag mig med att presentera hans invitation till ateljévisning i Rustrel samt några äldre små bilder.
