Min "odödliga skådespelarinsats" - nu på YouTube!
För ett antal år sedan blev jag tillfrågad om jag inte ville göra en provfilmning för en ny reklamfilm. Frågan var antagligen resultatet av att jag under många år medverkat först i Mariefredsrevyn (Sveriges äldsta lokalrevy!) och därefter med ett gäng ur revyn spelat improvisationsteater i form av mordspel på Gripsholms Värdshus några år.
En av mina medspelare frågade om jag ville vara med i en reklamfilm, men det stämde inte tidsmässigt visade det sig till slut. Förmodligen fanns dock mina uppgifter kvar i någon låda. Provfilmningen ägde rum på Filmhuset i Stockholm och gick ut på att jag tillsammans med den härliga skådespelerskan Gerd Hangnell skulle avleverera ett antal helt improviserade repliker mot varandra utifrån en given rätt så hätsk situation och att vi dessutom skulle komma i handgemäng med varandra inför en kamera.
Det slutade inte bättre än att Gerd fick ont i arm och axel av min "hantering" och att jag fick en roll.
Det var mycket hyschhysch kring det hela och vi som skulle vara med fick inte förrän vid första filmdagen klart för oss vad det hela gällde.
Nämligen lanseringen av MyTravel som ny paraplyresebyrå för hela Ving-gruppen. Första dagen var endast stillbildstagningar för alla helsidesannonser. Framåt kvällen kom filmens regissör Geir Hansteen Jörgensen och hälsade på oss. Han tittade en längre stund eftertänksamt på mig och frågade sedan om jag verkligen hade haft skägg vid provfilmningen. Det hade jag ju inte varpå han frågade om jag hade något emot att raka av mig det, vilket jag naturligtvis inte hade (i all synnerhet som hustrun starkt ogillade skägget...).
Sagt och gjort morgonen efter infann jag mig slätrakad och alert. Fick prova ut ny kostym , skjorta m.m. Eftersom kostymen var lite stor och man inte hade tid att sy om, "bullades jag upp" en del (vilket jag kom att ha nytta av som ni får se...).
Två och en halv dag tog i princip inspelningen av denna korta sekvens. Fullständigt fantastiska timmar att följa. Geir var - och är - en mycket professionell regissör och hade hela sekvensen klar för sig, i detalj nedritad i förväg. Dock visade sig de tekniska problemen och lösningarna kring stuntinsatserna ta längre tid i anspråk än vad någon räknat med. Så det blev en hel del väntan. Visserligen hade jag förtänksamt nog tagit med mig en bok (man har faktiskt varit med förr...), men ändå.
Ni får se resultatet själva! Det är inte riktigt hela sekvensen som ligger i YouTube-versionen. I varje fall på den som sändes i Sverige finns en avslutande scen där Magnus som håller presskonferensen uppgivet sitter i ruinerna av rummet medan jag står på ett bord i bakgrunden och jabbar mot någon av de andra.
Sista dagen, som således började senare än tänkt, skulle ägnas åt inspelningen av ett antal korta improviserade "väderpresentationer" som skulle gå i TV3 före vädret. Dessa blev den verkliga pärsen. Vi började alltså på förmiddagen och höll på till fyra på natten. Mer eller mindre i ett svep. Oupphörliga nya omtagningar gjorde att vi alla var ganska "sköra" famåt nattkröken och hade inte Geir förklarat sig nöjd när han gjorde var faran stor att vi andra hade gjort myteri. Och varmt var det i min uppbullade kostym!
Av dessa, säkert ett par hundra versioner, valdes ut fyra stycken som sedermera användes. Kul nog fastnade Geir (liksom vid provfilmningen) för några av mina repliker som gick utanför hans instruktioner, men som han alltså använde. Även i de särskilda ljudpålägg som finns i huvudfilmen, är det några av "mina" repliker som används.
När vi alla pustat ut inträffade 9-11 och introduktionen av MyTravel lades på is i drygt ett år. Och när den väl kom att användas blev det bara ett fåtal sändningar med själva reklamfilmen, medan de korta vädersnuttarna pumpades ut i månader. Det kändes märkligt med tanke på all möda som lagts ner på filmen jämfört med vad vädersnuttarna utöver svett - innebar i arbetsinsats.
Solstickans fader
På 60-talet var jag den "praktiska handen" på min syster och svågers bokförlag under de år detta fanns. Det hade bildats för att ge ut svågerns egna böcker, och jag som "fanns till hands" som ung och villig student fick vara den som skötte det hela. Svågern hade sin advokatfirma och systerns insatser inskränkte sig till att designa böckernas omslag och inlagor.
Av en händelse fick vi förfrågan om vi var intresserade av att ge ut Einar Nermans memoarbok "Gudarnas Älsklingar", vilket vi givetvis tackade ja till och skolarbetet fick - på nytt - stryka på foten.
Einar Nerman visade sig vara en synnerligen fin och ödmjuk människa som det var lätt att ha att göra med. Sitt innehållsrika liv då han fått träffa och umgås med tidens alla storheter inom politik, konst, film och teater över hela världen verkade inte ha påverkat hans personlighet
Jag fick sitta med honom ute på Hersbyholms gård några gånger och gå igenom alla hans fantastiska karikatyrer för att välja ut vilka som skulle vara med i boken. Han skrev texterna själv och levererade inte så sällan handskrivna ändringar och tillägg. Flera av karikatyrerna som var med i boken och som alltså dels var gamla tryck och dels originaldubletter med Nermans egna retuscheringar och ändringar, har jag i behåll.
Författaren George Bernard Shaw i Einar Nermans obetalbara fattning.
Vilken gudabenådad konstnär han var. Att kunna "se" människors särdrag och så oerhört skickligt kunna framhålla dessa i en stram, enkel karikatyr. Enastående!
Den Gudomliga - Greta Garbo. Så outsägligt enkelt och stramt och ändå så på pricken.
Men han var också en fin målare. Boken lanserades i samband med en vernissage på en utställning i Galleri Cirkeln på Sveavägen där framförallt hans oljor ställdes ut.
Alldeles särskilt minns jag givetvis en eftermiddag då jag skulle komma till honom på Lidingö med ett korrektur till boken. I hallen står ett par baskerklädda kvinnor och sätter glatt samspråkande på sig handskar och solglasögon och just ska till att gå efter att ha ätit lunch med konstnären. Jag blir förstummat presenterad för de båda och hälsar med en darrande hand som jag haft svårt att tvätta därefter....
Vilka det var? Kerstin Bernadotte och Den Gudomliga - Greta Garbo.
Einar Nermans eftertext till boken.
Alice Babs
Bland alla de musikaliskt verksamma människor jag haft förmånen att lära känna under mitt liv, finns det två kvinnliga sångartister som står fram alldeles extra. Två av vår tids stora världsartister. Josephine Baker, som jag ska återkomma till och Alice Babs, vars sensationella comeback på scenen för tio år sedan överraskade många.
Alice Babs blev min stora idol redan på 40-talet. Stenkakor som Sugar, Tills solen går upp, I can't see for looking, Sweet Sue, Regntunga Skyar och senare i samarbete med Svend Asmussen: Regnbågsgränd, Hand i hand m.fl. spelades sönder och samman i mitt unga pojkrum. Vid en sommarvistelse hos släkten utanför Arvika, skulle Alice uppträda i folkparkerna i bl.a. Arvika och Åmotsfors varvid mors kusin tvangs flänga utmed vägarna för att jag skulle kunna se båda föreställningarna samma kväll. Givetvis skrev jag beundrarbrev. Och en dag fick jag svar i form av en vänlig vykortshälsning.
En tidig söndagsmorgon - jag kan väl ha varit 10 år - ringde det på dörren. Familjen, i den mån den var vaken, satt bekvämt tillbakalutade med frukost och morgontidningar på olika håll. Jag öppnade och höll väl på att svimma, för utanför dörren stod hon - ALICE! Tillsammans med sin make Nils-Ivar och en chokladask! En ask Symfoni (för er som inte var med på den tiden: en Marabou-produkt med tunna plattor av mörk choklad). Förmodligen blev jag höggradigt generad eftersom jag stod i pyjamas, tofflor och morgonrock! Vi pratade en stund, där i farstun. Alice berättade att hon just kommit från en skivinspelning i Schweiz och åkt förbi på väg från Bromma och ville titta upp och lämna asken själv. Berättade var de varit och så vidare. Så sa vi adjö och jag vandrade in - förmodligen i ett trance-liknande tillstånd - till den övriga familjen som förstrött undrade vem det var som hade ringt på så tidigt på söndagsmorgonen.
"Alice Babs" svarade jag saligt!
"Va??" "Du skojar!" "E'ru inte klok?". Först när jag visade fram chokladasken med Alice egenhändiga hälsning, blev det liv i familjen. Pappa, som såg hela sin uppfostran av sonen till en artig och förekommande person falla i bitar, utbrast: "Och så bjuder Du inte ens in henne! Stå i farstun, vad är det för fasoner!". Och så rusade han ner efter Alice och Nils-Ivar för att försöka reparera sonens fadäs.
Detta ledde till en förhoppningsvis livslång vänskap mellan Alice och mig. Mina föräldrar och jag blev snart utbjudna till familjen Sjöbloms radhus i Saltsjöbaden, och med åren blev det även ett och annat besök i det famösa glashuset dit Alice och hennes familj flyttade.
När Alice tillsammans med de danska musikanterna Ulrik Neuman och Svend Asmussen bildade Swe-Danes, nådde hon sin dittillsvarande artistiska höjdpunkt. De klassiska framträdandena på Berns bevittnades ständigt av oss fans. Vi - så småningom blev det faktiskt en slags informell klubb: SweDanes Fan Club - hängde över räcket från konditoriläktaren på Berns mest varenda kväll. På läktaren slapp man entréavgift (eller plankade vi?) och kunde komma undan med en billig kopp té. Där satt bl.a. en hel del folk från dåvarande ungdomsradion.
Då den stora tack- och avskedsföreställningen närmade sig, beslöt ett 20-tal av oss att göra en sista manifestation och beställde det bästa långbordet rakt framför scenen, där vi förväntansfullt - men samtidigt med sorg i sinnet - bänkade oss den 31 oktober 1961 för SweDanes sista framträdande tillsammans. En oförglömlig kväll. Till minne förärades trion vid den efterföljande uppvaktningen ett par porträttlika (?) handsydda dockor föreställande sig själva!
Den musikalitet som genomsyrade dessa tre, saknar ännu sin motsvarighet. Det fanns en smittande glädje och respektlöshet i deras förhållningssätt till musiken. De kunde använda den, återge den, göra om den, blanda den och det blev hela tiden ett lysande musikaliskt resultat. Svend och Ulrik, mästare på sina respektive instrument och Alice med sin mästerligt behärskade och gudabenådade röst. Ulrik är ju borta sedan många år. Svend har jag haft nöjet att träffa vid några tillfällen då han spelat med Putte Wickman i vår kyrka och senast på Arlanda för ett antal år sedan då han var på väg till Uppsala för en konsert.
Alice var vid ett tillfälle på 70-talet hos oss i Mariefred. Vår mellanflicka Johanna som då var i fyraårsåldern, satt mest hela tiden i Alice's knä. När Alice sedan skulle åka och vi stod i hallen och tog farväl, ryckte Johanna Alice i kjolen och sa: "Mamma sejer att du kan sunga men de tror inte ja på för du har varit här jettelänge å inte sungi någe alls på hela tiden." Då skrattade Alice sitt kvillrande skratt och satte sig på knä och joddlade så det stod härliga till framför en häpet storögd Johanna. Sedan dess vet hon att Alice kan "sunga"!
Fortfarande uppträdde Alice då och då men för ett trettiotal år sedan var det slut. Blott gudstjänstbesökare i den nordiska kyrkan i Marbella kunde få chansen att höra henne sjunga.
Så fyllde Charlie Norman år och blev föremål för en stor TV-sänd hyllning och där står hon igen plötsligt, Alice, och ger prov på sin egen ordlösa sång. Och det låter som förr. Kan det vara möjligt? Charlie försöker och lyckas övertala Alice att på nytt ställa sig på scenen! Det ska bli fyra framträdanden på några olika storscener i hop med Charlie och Putte Wickman plus ett storband. Biljetterna säljs slut samma förmiddag de släpps! Draget är detsamma! Ytterligare en föreställning blir det och så småningom också en uppföljande turné med mindre orkester.
Så sitter jag då där. Platsen är Louis de Geer-hallen i Norrköping och det pågår sound-check inför kvällens konsert med Alice Babs och Putte Wickman. Orkester och solister har kommit resande med buss från Jönköping där gårdagskvällens konsert gick av stapeln. Lika utsåld som den första i Göteborg och de kommande framöver. Lika succéartad som den första.
På scenen står en 74-åring i islandströja och säckiga byxor framför orkestern. Ur hennes strupe kommer de härligaste toner. En stark, bärande, säker stämma. Personifierande väl sin bärarinna. Bredvid mig sitter Carl-Axel Hellqvist - en gång demonpromotor och ansvarig för sådana storheter som Frank Sinatras, Sammy Davies Jrs, Liza Minellis m.fl. framträdanden i Sverige. Nu har han tillsammans med sonen Mikael organiserat denna fantastiska 74-årings comeback efter 20 års bortovaro från scenen.
Alldeles nyss har jag kramat om Alice ute i kulissen. Vi har inte setts på många år men ändå hållit kontakten. Hon är i fin form och har sitt goda humör, smittande skratt och sin otroliga professionalism i behåll. Det kommer vi att få bevis för under kvällens konsert.
Charlie Norman, som övertalade Alice att göra denna comeback-turné är sjuk och har tvingats lämna återbud till dessa första sex konserter, men kommer igen när det är dags igen i maj, att lyckliggöra nya platser runt om i Sverige.
Efter en halvtimme stöter Anders Berglund igång sin orkester på scenen. Det är högsta tempo från start. Salongen är förväntansfullt fylld till brädden. Anders Berglund välkomnar till "kultföreställningen"! En träffande beskrivning. Här sitter en publik som kommit för att hylla sin swinggudinna, som en recensent kallade Alice. Och efter några inledande nummer med Putte Wickman, lika sagolikt professionell i sin hantering av klarinetten och lika fylld av lågmäld humor i sina kommentarer emellan numren, kommer hon så in på scenen till publikens ovationsartade applåder. I elegant röd långrock med tillhörande byxor och skor och med en fart i steget och tonen som får en att betvivla de 74 åren. De 20 årens bortovaro från scenen tycks inte ha satt ett enda spår. Där finns tvärtom, en ännu mer betonad säkerhet. Hennes röst har mognat och verkar ha ett ännu större omfång än tidigare. Av det bland äldre sångerskor många gånger vanliga slappa vibratot, finns inte ett spår. Rösten bär och är lika stark och självklar som någonsin förr. Och hon rör sig med swingens hela känsla.
Hon presenterar ett varierat program med mycket Ellington - av naturliga skäl. Duke Ellington var hennes stora mentor och han skrev speciella låtar för henne - men också en rolig Povel Ramel-låt om varför man sjunger på engelska och inte på svenska. Tillsammans med Putte framför hon "Sugar", den låt de båda hade med sig i bagaget när de for till Frankrike med den legendariska Parisorkestern 1949. Anekdoterna flödar mellan de båda, såväl i ord som toner. Alice berättar också om hur hon som 17-åring första gången fick åka utomlands till Köpenhamn. Med samma målmedvetenhet och känsla för hur hon vill ha det tog hon redan då till taktpinnen och dirigerade den säkerligen förstummade och lätt gråsprängda danska orkestern.
När ljuset koncentreras och tonas ner och Alice berättar om hur Charlie säkert skulle frammanat känslan av rökig barmiljö, sjunger hon en blues av Louis Armstrongs första fru: "Bluer than blue". Och hon sjunger den med bluesens hela känsla och karaktär, utan att för ett ögonblick göra det på ett "svart" sett. Alice visar att blues visst inte är en musikform som enbart kan framföras av svarta.
Hon sjunger också ett antal duetter med olika duktiga musikanter som trombonisten Olle Holmqvist, Saxofonisterna Johan Alenius och Karl Martin, men framförallt med den fantastiske trumpetaren Bosse Broberg (när Bosse går tillbaka till sin plats gör de övriga tre trumpetarna "vågen"!). I dessa duetter kommer hennes egenartade improvisationsförmåga fram, att kunna sjunga med instrumenten och fånga deras olika karaktärer i sin sång.
Stående ovationer belönas med några extranummer. Denna kväll ett stilla solo utöver de planerade. Swinggudinnan lämnar blomsterdränkt scenen. Det blir våta handdukar på elementen i rummet i natt för att skona rösten från torr hotelluft innan det bär vidare till Malmö i morgon bitti.
Själv kör jag gnolande hemåt, förvissad om att jag valde alldeles rätt när jag i slutet av 40-talet blev Alice-frälst trots jazzbrorsans uttalade avsky!
Två kvällar senare satt jag ånyo bänkad framför samma otroliga gäng. Denna gång på Konserthuset. På bänken bakom sitter hela familjen Sjöblom med barn och barnbarn. Barnbarn som aldrig sett farmor/mormor uppträda i verkligheten får nu vara med om denna otroliga publikhyllning som Alice får och inte minst se och uppleva hennes fulla artisteri. Vilken upplevelse det måtte ha varit för dem.
Nu verkar Alice ha dragit sig tillbaka för en andra pensionärsomgång. Vi saknar henne!
(Läs HÄR om den ledsamma situation Alice idag – våren 2013 – befinner sig i.)
Alice's make och livslånga kärlek Nils-Ivar, Alice och Mats efter konsert i Leksands kyrka 2002.
Alice och Mats utanför Leksands kyrka sommaren 2002
Dagen efter Leksandskonserten sjöng Alice utanför Oskar Lindbergs Orgelstuga inför 1300 personer i det fria. En fantastisk upplevelse! Här lyssnar hon, pianisten Nils Lindberg och övriga bandet till "Gammal fäbodpsalm" som strömmar ut genom de öppna fönstren i orgelstugan.
"Skäggen"
Det som inte skulle bli någon "serie" verkar ju just ha blivit det! En titt i min bokhylla ger vid handen att jag ju faktiskt i mitt liv haft förmånen att få möta och kanske till och med lära känna en mängd fantastiska och intressanta människor, som lämnat spår efter sig på min bokhylla eller min CD-hylla. En del finns det mycket att berätta om, andra mindre. Jag fortsätter med ett helt gäng!
På 60-talet gick en serie i TVs Söndagsbilaga där några journalister, kulturarbetare och kulturvetare samlades kring aktuella ämnen. Eftersom de samtliga var - eller blev - prydda med skägg, kallades de givetvis för - just "Skäggen". Deras programserie - som faktiskt bara var fem avsnitt - blev mycket uppmärksammad. Den var nytänkande, fräck och insiktsfull. Rapande, spolande på toalettstol och hör och häpna - en dam (Gunnel Broström) som rökte! Gissa om det blev folkstormar!
I olika skeden av mitt liv har jag haft nöjet att möta och/eller lära känna alla utom ett av "Skäggen", Jan-Öivind Swahn som för övrigt också är den ende av dem som ännu lever.
Yngve Gamlin, skojfrisk, kreativ teater-, film-, och resaturangdekoratör men också skådespelare och skicklig regissör träffade jag några minnesvärda gånger på 60-talet. När Yngve släppte loss sin briljanta fantasi och humor visste man aldrig var det skulle sluta. Att det kunde bli en frustande humoristisk happening var man säker på. På en konstnärsfest en gång stod jag och filmade det dignande buffébordet då Yngve bröt in i rollen som den lystne gästen. Kastade sig runt bland faten och skålarna, utgjutande sig på god - och som vanligt högst personlig - köksfranska om läckerheterna. Så tog han en klick smör på sin kniv, visade den med en elegant gest framför kameran - och puff! så satt klicken ordentligt utbredd på objektivet! Fnissande smet han undan mina muntra förbannelser.
Alla dessa gubbar! Vem minns inte alla de fullständigt autentiska fransmän, danskar, ryssar som alla bar Yngves omisskänliga drag. Vem minns inte Riksdagsmannen Anders Dryg i Nödom! Vem minns inte hjolbänningarna! Vem minns inte Skägget Yngve!
Men han var så mycket mer än en tillvarons övergående krumelur. Sverige har haft få scenografer, dekoratörer eller designers av Yngve Gamlins exceptionella kaliber. Han satte sin personlig prägel på varje detalj i det han åtog sig. "Dekor: Yngve Gamlin" tog man inte miste på!
Lasse O'Månsson klassisk och kultförklarad MAD-utgivare och radiopratare. Yngve och Lasse O' var båda medlemmar i en illuster klubb vars sekreterare jag var i sex av de åtta år klubben existerade. Lasse O' var knappast lika utlevande rolig privat som Yngve kunde vara men fällde dräpande, bitska, och roliga kommenatarer på ett snustorrt sätt.
Åke Söderqvist, allkonstnär, restauratör, festfixare och journalist. När jag på 50- och 60-talen sommarjobbade på sightseeingbussarna och -båtarna vid Karl XIIs torg, blev Opris (Operakällaren) ett frekvent vattenhål. Restaurangen var ofta leverantör av den catering som förekom på båtarna vid specialturer. Dess bakficka blev vårt lunchhak och baren och Club Opera (nuv. Café Opera) vårt kvällstillhåll.
Tore Wretman insåg Åke Söderqvists talanger och anställde honom som allmän festfixare, sedermera med ansvar för den nya krogen i koncernen, Victoria (numera "Vickan"). Vi stötte med andra ord ihop en hel del och jag var givetvis med på de första stora kräftfesterna som Åke anordnade i festvåningen på Opris. En frustande härlig person.
Beppe Wolgers. Geni, Författare, Poet, Filmare, Sagofarbror, Målare - en sann allkonstnär. Då jag en gång lärt känna hans hustru Kerstin, fick jag också nöjet att träffa Beppe vid några av hans vernissager. En härlig brumbjörn.
Och så Edvard Matz. På vars begravning i gamla Bromma kyrka, jag var för en tid sedan. Jag lärde känna Edvard för många år sedan då han hade weekendviste i Mariefred. Vi kom att samarbeta i samband med Gripsholmsjubileet 1987 då han skrev en bok om Sällsamheter på Gripsholm och höll sedan kontakten även de år han var borta från Mariefred. För ett tiotal år sedan flyttade han dock till Mariefred permanent och blev en del av stadens kulturliv. Man kunde se när Edvard var på stan. Halmhatten var inte att ta miste på. Eller den mörka kraftiga stämman. Åtskilliga härliga stunder tillsammans hos honom, oss eller i dåvarande bokhandlerskans trädgård finns i mitt minnes gömmor.
Fram eller tillbaka?
Så var det då dags igen! Att ställa "fram eller tillbaka", "vinna eller förlora" en timme o.s.v.
Alla hippa tips som jag kan förstå med förnuftet men inte riktigt "omfattar" om ni förstår hur jag menar. Hjälptipsen blir ofta bara mer förvirrande.
T.ex. att "ställa tillbaka sommarmöblerna" betyder för mig att ställa "fram" dem i solen igen.....
Och så alla dessa olika små klockor som ska ställas om. Alltid är det något viktigt TV-program man missar för att videon spelar in ett program som ligger en timme före eller efter det man vill ha kvar.
För att inte tala om vad ett antal månader kan göra för minnet av hur f-n det nu är man gör för att ställa om bilklockorna? Vrida, trycka eller dra i den lilla spaken? Eller både ock?
Skönt att det nu finns mackapärer vars klockor ställer om sig själva! Men då kan man ge sig på att man av bara farten ställer om dessa också med dubbelfel som följd.
Det är inte utan att man börjar känna sympati för de EU-krafter som verkar för att vi ska ha en enda tid igen. Måtte det då bara bli vår sommartid och inte deras vintertid!
Alla hippa tips som jag kan förstå med förnuftet men inte riktigt "omfattar" om ni förstår hur jag menar. Hjälptipsen blir ofta bara mer förvirrande.
T.ex. att "ställa tillbaka sommarmöblerna" betyder för mig att ställa "fram" dem i solen igen.....
Och så alla dessa olika små klockor som ska ställas om. Alltid är det något viktigt TV-program man missar för att videon spelar in ett program som ligger en timme före eller efter det man vill ha kvar.
För att inte tala om vad ett antal månader kan göra för minnet av hur f-n det nu är man gör för att ställa om bilklockorna? Vrida, trycka eller dra i den lilla spaken? Eller både ock?
Skönt att det nu finns mackapärer vars klockor ställer om sig själva! Men då kan man ge sig på att man av bara farten ställer om dessa också med dubbelfel som följd.
Det är inte utan att man börjar känna sympati för de EU-krafter som verkar för att vi ska ha en enda tid igen. Måtte det då bara bli vår sommartid och inte deras vintertid!
"Andas ut när det är som jobbigast!"
Varje lördagsmorgon har jag förmånen att delta i ett vattenjympapass i den varma bassängen på Löts Ryggkirurgiska sjukhus i Strängnäs.
Det har med åren blivit ett glatt gäng som skojfriskt jagar varandra genom böljorna. Och vi är så tacksamma så länge vår ledare Annika använder sig av singularformen när hon frågar om någon rörelse "känns i magen".
Men när vi står där i bassängen och kör våra hantelpass så kan jag tala om att det blir rätt kärvt efter ett tag och när mjölksyreproduktionen överskridit tillåtna gränsvärden och det känns som man helst bara vill "flyta iväg" då säger hon så där "en passant": "Glöm inte att andas ut när det är som jobbigast" !
Vaddå, andas ut när det är som jobbigast! När f-n ska vi då andas in......
Det har med åren blivit ett glatt gäng som skojfriskt jagar varandra genom böljorna. Och vi är så tacksamma så länge vår ledare Annika använder sig av singularformen när hon frågar om någon rörelse "känns i magen".
Men när vi står där i bassängen och kör våra hantelpass så kan jag tala om att det blir rätt kärvt efter ett tag och när mjölksyreproduktionen överskridit tillåtna gränsvärden och det känns som man helst bara vill "flyta iväg" då säger hon så där "en passant": "Glöm inte att andas ut när det är som jobbigast" !
Vaddå, andas ut när det är som jobbigast! När f-n ska vi då andas in......
Ring P1
I morse bytte jag ut iPodmusiken mot radio i örat när jag gick min påbjudna 40-minutersrunda (lite senare än vanligt) och hamnade då lagom till "Ring P1", ett program som jag då och då åhör lite förstrött på kontoret.
Intressant lyssning. idag handlade det huvudsakligen om bibeltolkning, homoäktenskap, turordningsregler och trygghetslagstiftningen.
Börjar med det enklaste: den M-politiker som i inslaget i programmet före Ring P1, envist försvarade turordningsreglerna med att det var viktigare att försvara tryggheten på arbetsplatsen, har inte begripit det som den unge MUFaren ville framhålla, nämligen att för de unga finns ingen trygghet på arbetsplatsen eftersom de alltid vet att så länge de är yngst (och senast anställda) är det de som ryker först. Ungdomarna anser med rätta att det förhållandet inte är rättvist och att det effektivt förhindrar ungdomars inträde på arbetsmarknaden.
Jag kan inte annat än hålla med. Det räcker med att titta på vad som sker i det fria näringslivet sedan många år: automatisering, effektivisering och outsourcing. D.v.s. sedan länge är en av det privata näringslivets viktigaste åtgärdsprogram, att minska antalet svenska människor i sin produktion därför att dessa tenderar till att bli för "dyra i drift" av flera olika orsaker.
Ett liknande förhållande finns också hos de offentliga arbetsgivarna. Jag behöver bara se på min egen kommun: när Kommunal får igenom högre löneökningar än vad kommunen kunnat budgetera, blir konsekvensen per automatik, neddragningar på personalsidan eftersom vi en gång fastslagit att skattehöjning är en kontraproduktiv åtgärd.
I båda fallen - vilka får gå först? Jo, naturligtvis de unga. Medan äldre klamrar sig fast vid de arbeten de har även om dessa arbeten inte är vad de egentligen skulle vilja jobba med.
För det är ju så trygghetssystemens inlåsningssystem fungerar. Har man väl ett arbete - vilket som helst - är det bara att hålla sig kvar. För arbetsgivarna innebär systemet att anställningsprocedurerna blir så omfattande och utdragna att man drar sig för att anställa.
I andra länder är det ingen katastrof att bli arbetslös eller gå i konkurs därför att det finns fler arbetsgivare som villigt anställer därför att det också är lättare att bli av med någon som av något skäl inte passar för arbetet eller arbetsplatsen. Att bli av med jobbet är aldrig något stigma i dessa länder därför att man är medveten om att en person inte alltid visar sig vara den "rätta" för ett jobb - eller tvärtom!
Men i regleringarnas Sverige blir en uppsägning en traumatiserande händelse som påkallar krisgruppers inkallande. Jag är varken moderat eller ung, men här har MUF rätt.
Så till den svåra frågan med homoäktenskap.
Min uppfattning är att äktenskapet i första hand är en fråga för två människor/personer som älskar varandra. Kön, nationalitet, yrke eller andra kriterier är ur samhällets synpunkt ovidkommande.
I andra hand är det en teknisk skatterättslig fråga.
I det första fallet är det en fråga för de båda kontrahenterna att lösa de ceremonier man vill ska omgärda själva "samgåendet".
I det andra fallet är det en fråga för Skattemyndigheten att registrera.
I många andra länder är det naturliga förhållandet att äktenskap registreras hos Magistraten, Borgmästaren eller Skattemyndigheten och att kyrkan/kyrkor inte har med denna del att göra.
Efter att ha inregistrerat sitt "samgående"/äktenskap inför vederbörande statlig/kommunal myndighet, står det sedan kontrahenterna fritt att ägna sig åt vilka ceremonier man vill.
Med andra ord: staten bör fullfölja skiljandet av stat och kyrka genom att också avskaffa den kyrkliga vigselrätten.
Slutligen så "bibeltolkning". En lyssnare som hörde av sig förfäktade den alldeles korrekta synpunkten: vi vet inte vad "Gud vill" eller vad han "sagt". Vi vet att ett antal personer någon gång skrivit ner berättelser om vad någon påstår sig ha hört från Gud eller vad den säkerligen högst verklige Jesus en gång sagt. Vi vet sedan att dessa delvis ofullständiga texter levt vidare genom åtskilliga tolkningar och översättningar. De speglar den tid och de förhållanden som rådde då de uppstod men kan inte ens med den bästa vilja i världen ges status av "eviga sanningar".
Och vi vet alla hur det blir när japanska apparatmanualer översätts till svenska via något/några andra språk av människor som inte alltid till fullo behärskar något av de inblandade språken. Det kan helt enkelt bli väldigt fel.
Att därför behårt hävda att den Bibel vi läser på svenska idag skulle vara "Guds ord" kan inte betraktas som något annat än ren okunnighet.
Det enda som jag från barndomen har med mig om vad Gud själv skulle kunna ha varit upphov till hänger ihop med Dorés illustration av hur Guds hand överlämnar stentavlorna med de tio budorden till Moses.
Är man kristen enligt min uppfattning så är det något helt annat än rigid bibelläsning som bör styra ens uppfattning i olika frågor. Kärleksbudskapet, såsom det förmodligen formulerades av personen Jesus borde vara rättesnöret tillsammans med den bas som de tio budorden innebär för hela vår västerländska rättsuppfattning.
Kärleksbudskapet är något mycket mer öppet och tillåtande än den bigotta inställning till olika livsyttringar man ofta möter hos de strikt bibeltrogna.
Intressant lyssning. idag handlade det huvudsakligen om bibeltolkning, homoäktenskap, turordningsregler och trygghetslagstiftningen.
Börjar med det enklaste: den M-politiker som i inslaget i programmet före Ring P1, envist försvarade turordningsreglerna med att det var viktigare att försvara tryggheten på arbetsplatsen, har inte begripit det som den unge MUFaren ville framhålla, nämligen att för de unga finns ingen trygghet på arbetsplatsen eftersom de alltid vet att så länge de är yngst (och senast anställda) är det de som ryker först. Ungdomarna anser med rätta att det förhållandet inte är rättvist och att det effektivt förhindrar ungdomars inträde på arbetsmarknaden.
Jag kan inte annat än hålla med. Det räcker med att titta på vad som sker i det fria näringslivet sedan många år: automatisering, effektivisering och outsourcing. D.v.s. sedan länge är en av det privata näringslivets viktigaste åtgärdsprogram, att minska antalet svenska människor i sin produktion därför att dessa tenderar till att bli för "dyra i drift" av flera olika orsaker.
Ett liknande förhållande finns också hos de offentliga arbetsgivarna. Jag behöver bara se på min egen kommun: när Kommunal får igenom högre löneökningar än vad kommunen kunnat budgetera, blir konsekvensen per automatik, neddragningar på personalsidan eftersom vi en gång fastslagit att skattehöjning är en kontraproduktiv åtgärd.
I båda fallen - vilka får gå först? Jo, naturligtvis de unga. Medan äldre klamrar sig fast vid de arbeten de har även om dessa arbeten inte är vad de egentligen skulle vilja jobba med.
För det är ju så trygghetssystemens inlåsningssystem fungerar. Har man väl ett arbete - vilket som helst - är det bara att hålla sig kvar. För arbetsgivarna innebär systemet att anställningsprocedurerna blir så omfattande och utdragna att man drar sig för att anställa.
I andra länder är det ingen katastrof att bli arbetslös eller gå i konkurs därför att det finns fler arbetsgivare som villigt anställer därför att det också är lättare att bli av med någon som av något skäl inte passar för arbetet eller arbetsplatsen. Att bli av med jobbet är aldrig något stigma i dessa länder därför att man är medveten om att en person inte alltid visar sig vara den "rätta" för ett jobb - eller tvärtom!
Men i regleringarnas Sverige blir en uppsägning en traumatiserande händelse som påkallar krisgruppers inkallande. Jag är varken moderat eller ung, men här har MUF rätt.
Så till den svåra frågan med homoäktenskap.
Min uppfattning är att äktenskapet i första hand är en fråga för två människor/personer som älskar varandra. Kön, nationalitet, yrke eller andra kriterier är ur samhällets synpunkt ovidkommande.
I andra hand är det en teknisk skatterättslig fråga.
I det första fallet är det en fråga för de båda kontrahenterna att lösa de ceremonier man vill ska omgärda själva "samgåendet".
I det andra fallet är det en fråga för Skattemyndigheten att registrera.
I många andra länder är det naturliga förhållandet att äktenskap registreras hos Magistraten, Borgmästaren eller Skattemyndigheten och att kyrkan/kyrkor inte har med denna del att göra.
Efter att ha inregistrerat sitt "samgående"/äktenskap inför vederbörande statlig/kommunal myndighet, står det sedan kontrahenterna fritt att ägna sig åt vilka ceremonier man vill.
Med andra ord: staten bör fullfölja skiljandet av stat och kyrka genom att också avskaffa den kyrkliga vigselrätten.
Slutligen så "bibeltolkning". En lyssnare som hörde av sig förfäktade den alldeles korrekta synpunkten: vi vet inte vad "Gud vill" eller vad han "sagt". Vi vet att ett antal personer någon gång skrivit ner berättelser om vad någon påstår sig ha hört från Gud eller vad den säkerligen högst verklige Jesus en gång sagt. Vi vet sedan att dessa delvis ofullständiga texter levt vidare genom åtskilliga tolkningar och översättningar. De speglar den tid och de förhållanden som rådde då de uppstod men kan inte ens med den bästa vilja i världen ges status av "eviga sanningar".
Och vi vet alla hur det blir när japanska apparatmanualer översätts till svenska via något/några andra språk av människor som inte alltid till fullo behärskar något av de inblandade språken. Det kan helt enkelt bli väldigt fel.
Att därför behårt hävda att den Bibel vi läser på svenska idag skulle vara "Guds ord" kan inte betraktas som något annat än ren okunnighet.
Det enda som jag från barndomen har med mig om vad Gud själv skulle kunna ha varit upphov till hänger ihop med Dorés illustration av hur Guds hand överlämnar stentavlorna med de tio budorden till Moses.
Är man kristen enligt min uppfattning så är det något helt annat än rigid bibelläsning som bör styra ens uppfattning i olika frågor. Kärleksbudskapet, såsom det förmodligen formulerades av personen Jesus borde vara rättesnöret tillsammans med den bas som de tio budorden innebär för hela vår västerländska rättsuppfattning.
Kärleksbudskapet är något mycket mer öppet och tillåtande än den bigotta inställning till olika livsyttringar man ofta möter hos de strikt bibeltrogna.
Farbror Harry, myrkotteryktaren och lanthandelsinnehavaren
I serien Dedikationer (visste inte att det skulle bli en så'n) har vi nu nått till Harry Martinsson som jag hade förmånen att lära känna i slutet av 50-talet/början av 60-talet. Harry och Ingrid Martinssons båda döttrar var elever vid samma sommarskola som jag bevistade för att hjälpligt bättra på matematiken. Äldsta dottern och jag var jämnåriga och kom att umgås flitigt under en lång följd av år. Vi hade kul och trivdes ihop som vänner och jag kom att gästa det varma och goda Martinssonska hemmet utanför Gnesta många gånger.
Det var alltid sommar, alltid sol, alltid trivsamt. Då.
Så här skrev jag efter Harry Martinssons så tragiska och förtida död.:
"Farbror och medverkande bestiarieskribent, krokodilsångare, myrkotteryktare m.m." skrev han i boken "Bestiarium" som jag fick som julklapp 1964 (MCMLXIV, rätta mig om jag har fel). En bok om märkliga djur som han tillsammans med gode vännen och nästgårdsgrannen, Björn von Rosen "med tankens snaror" fångat vid sjön Sillens strand.
Det är också därifrån jag har mina främsta minnen av Harry Martinsson. Minnen som alltid kommer att höra till de mest speciella i mitt liv.
Att för en ung student få sitta med och lyssna när Harry Martinsson, Prins Wilhelm och Karl Asplund diskuterade kosmiska sammanhang, att få gå med Farbror Harry till hans lilla "handelsbod" i ett uthus där han samlat förpackningar från när och fjärran och höra honom berätta om dem och kring dem - allt blev till oförglömliga upplevelser.
Jag vill minnas honom just så - mitt i det fagra Sörmland - avspänd, vänlig, leende, Intresserad, lyssnande och nyfiken på allt från de mest fjärran galaxer till den minsta lilla insekt som fladdrade framför hans kisande ögon. Villig att dela med sig av sin kunskap och sitt intresse.
Fotografiska minnesbilder - måtte de inte blekna i mitt livs album.
Slutligen några rader ur just "Bestiarium":
"Kondoren stiger högt
från incanans nät och giller
dit upp där ingen stör.
Han lyfter sig så högt att
jorden blir ett piller
som svävar nedanför".
Tänk om vi begrep vår roll som politiker.
Strängnäs Kommun har en duktig och skärpt förvaltningschef som politikerna anställt för att med kraft och auktoritet och framförallt - självständighet - få "stuns" på den sammanslagna kommunala förvaltningen. Han är kompetent och politikerna gav honom uppdraget och fullmakterna.
Inga fler politiker som fumlade runt i verksamheten. Deras uppgift skulle vara att se de stora linjerna och fatta de visionära besluten - inte grotta ner sig i detaljer. Framförallt inte skriva förvaltningen på näsan "hur" besluten skulle genomföras.
Äntligen skulle vi politiker prata politik medan en självständig och effektiv förvaltning gjorde jobbet.
Men vad är det första politikerna gör när förvaltningschefen med hjälp av de fullmakter man gett honom, vill flytta på en person för att få organisationen att fungera bättre?
Jo, man protesterar och gnäller och ifrågasätter. Just det vi hade varit överens om att inte göra! Vem tror att den förvaltningschefen någonsin igen utsätter sig för risken att få samma behandling?
Nu beställer förvaltningschefen en extern utredning om organisationsförändringar inom ett av kontoren. Vad gör man då? Jo, gnäller över kostnaden för utredningen!
Somliga säger att "vi lär oss av misstagen". Fan tro't!
PS: I brist på länkmöjlighet, eftersom artikeln "Erkänn att chefen har politisk makt" inte finns på nätet,, hänvisar jag till bibliotek e.dyl. för att på gammalt hederligt sätt läsa nämnda artikel i pappersupplagan av Dagens Samhälle Nr 31/2007. DS
Inga fler politiker som fumlade runt i verksamheten. Deras uppgift skulle vara att se de stora linjerna och fatta de visionära besluten - inte grotta ner sig i detaljer. Framförallt inte skriva förvaltningen på näsan "hur" besluten skulle genomföras.
Äntligen skulle vi politiker prata politik medan en självständig och effektiv förvaltning gjorde jobbet.
Men vad är det första politikerna gör när förvaltningschefen med hjälp av de fullmakter man gett honom, vill flytta på en person för att få organisationen att fungera bättre?
Jo, man protesterar och gnäller och ifrågasätter. Just det vi hade varit överens om att inte göra! Vem tror att den förvaltningschefen någonsin igen utsätter sig för risken att få samma behandling?
Nu beställer förvaltningschefen en extern utredning om organisationsförändringar inom ett av kontoren. Vad gör man då? Jo, gnäller över kostnaden för utredningen!
Somliga säger att "vi lär oss av misstagen". Fan tro't!
PS: I brist på länkmöjlighet, eftersom artikeln "Erkänn att chefen har politisk makt" inte finns på nätet,, hänvisar jag till bibliotek e.dyl. för att på gammalt hederligt sätt läsa nämnda artikel i pappersupplagan av Dagens Samhälle Nr 31/2007. DS
Tänkvärt
Fick häromdagen en mycket tänkvärd text som jag gärna vill dela med mig av:
"Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga.
När någon frågade honom hur han mådde svarade han: "Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar".
Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.
Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom: "Hur lyckas du?"
Kalle svarade: "Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör."
Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det.
Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet.
"Säkert, men det är inte fullt så enkelt", protesterade jag.
"Det är det", svarade Kalle. "Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen. Du väljer hur folk skall påverka ditt humör."
Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.
Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.
Jag funderade över vad Kalle hade sagt.
Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.
Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen. Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han: "Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?"
Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.
"Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter", svarade Kalle.
" Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva".
"Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?" frågade jag
Kalle fortsatte: "Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: 'Han är döende'. Jag visste att jag måste göra något".
"Vad gjorde du då?", frågade jag.
"Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig", sa Kalle.
Hon frågade om jag var allergisk mot något.
"Ja", svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar. Jag tog ett djupt andetag och ropade: "Tyngdkraften"
Genom deras skratt sa jag till dem: "Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död".
Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning.
Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.
Inställningen är, trots allt,allt.
"Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga". Matteus 6:34
Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår.
Tänk så här:
Jag är tacksam...... för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna.
....för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb.
... för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner.
....för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat på bordet.
... för att gräsmattan behöver klippas , fönster tvättas och hängrännor som måste rensas, jag har ett eget hem.
...för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen.
... för alla klagomål på politiker för det betyder att vi har fri yttranderätt.
... för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil.
... för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt.
... för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra.
... för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig.
... för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt.
... för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever.
... och sist men inte minst för att jag får många mail, för det betyder att någon tänker på mig.
Kopiera/Sänd gärna detta till någon Du bry Dig om. Jag gjorde just det!"
Tänkte att jag framöver ska avsluta varje inlägg med ett tänkvärt citat. Här kommer det första:
Ju mer jag betänker det, dess tydligare tycks det mig att livet är till helt enkelt för att levas. (Goethe)
"Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga.
När någon frågade honom hur han mådde svarade han: "Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar".
Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.
Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom: "Hur lyckas du?"
Kalle svarade: "Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör."
Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det.
Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet.
"Säkert, men det är inte fullt så enkelt", protesterade jag.
"Det är det", svarade Kalle. "Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen. Du väljer hur folk skall påverka ditt humör."
Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.
Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.
Jag funderade över vad Kalle hade sagt.
Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.
Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen. Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han: "Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?"
Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.
"Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter", svarade Kalle.
" Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva".
"Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?" frågade jag
Kalle fortsatte: "Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: 'Han är döende'. Jag visste att jag måste göra något".
"Vad gjorde du då?", frågade jag.
"Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig", sa Kalle.
Hon frågade om jag var allergisk mot något.
"Ja", svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar. Jag tog ett djupt andetag och ropade: "Tyngdkraften"
Genom deras skratt sa jag till dem: "Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död".
Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning.
Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.
Inställningen är, trots allt,allt.
"Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga". Matteus 6:34
Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår.
Tänk så här:
Jag är tacksam...... för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna.
....för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb.
... för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner.
....för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat på bordet.
... för att gräsmattan behöver klippas , fönster tvättas och hängrännor som måste rensas, jag har ett eget hem.
...för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen.
... för alla klagomål på politiker för det betyder att vi har fri yttranderätt.
... för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil.
... för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt.
... för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra.
... för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig.
... för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt.
... för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever.
... och sist men inte minst för att jag får många mail, för det betyder att någon tänker på mig.
Kopiera/Sänd gärna detta till någon Du bry Dig om. Jag gjorde just det!"
Tänkte att jag framöver ska avsluta varje inlägg med ett tänkvärt citat. Här kommer det första:
Ju mer jag betänker det, dess tydligare tycks det mig att livet är till helt enkelt för att levas. (Goethe)
Jägmästarbeslut
Igår fattade Plan-&Byggnämnden i Strängnäs beslut att bevilja bygglov i enlighet med ansökan. Jag argumenterade - inte minst på basis av den externa juristutredning som kommunjuristen initierat och som stämde med min uppfattning - för att ansökan skulle bordläggas och en ny detaljplan utarbetas.
Stöd för min uppfattning fick jag av centerpartisten och miljöpartisten. Övriga var märkbart tysta.
Mötet hade föregåtts av en uppvaktning från några av grannfastigheterna inför sittande nämnd. Av den sakliga föredragning som skedde av ett ombud till en av grannarna, framgick att även grannarnas synpunkter till fullo överensstämde med mina. Därutöver påpekade ombudet att om lov beviljades skulle detta omgående överklagas ända upp i högsta instans. Processen fram till att spaden kunde sättas i marken, skulle därmed förmodligen förlängas med flera år. En ny detaljplan skulle ta max 2 år. Överklagandehantering kan dra ut på hur många år som helst.
Eftersom ingen (utöver en moderat som stödde bygglovet och vi tre opponenter) gjorde sina röster hörda vid omröstningen och ordföranden ändå valde att besluta för bygglov, var en votering ofrånkomlig. Därvid tvangs de övriga partierna visa sina kort.
Utslaget blev 8-3. Dock hade såväl en moderat som en folkpartistisk ersättare röstat med mig om de fått tjänstgöra.
Min reservation lyder som följer:
Först och främst: PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING: Jag är inte bekant med Herrskapet Berg eller någon annan granne. Jag har inte överhuvudtaget träffat någon av dem. Jag har en gång tidigare hälsat på Lena Linderholm. Mig veterligt är ingen av dem medlem i mitt parti. Mitt ställningstagande grundar sig således inte på några vänskaps- eller medlemsband utan uteslutande på sakförhållanden.
När fastigheten Jägmästaren 2 förköptes av kommunen var skälet att man ville bygga "billiga hyreslägenheter". Så småningom utvecklades detta till "billiga ungdomsbostäder".
Hela tiden handlade det om två till tre huskroppar av stadsvillekaraktär.
Detta framgår inte minst av de olika tävlingsbidragen inkl. det vinnande.
Detta stämde också väl överens med den trädgårdsstadstanke som var - och är - förhärskande för kvarteret ifråga och i enlighet med ännu gällande FÖP och med riktlinjerna för den nya FÖPen.
Nu har vi fått denna ansökan som avser två rejäla lägenhetskuber av föga nyskapande slag som varken motsvarar de krav som hittills gällt beträffande den tänkta bebyggelsen på fastigheterna, eller tillför någon nyskapande spetsarkitektur som hade kunnat vara ett skäl till att se annorlunda på ansökan.
Hittills har det "goda syftet" fått styra vår behandling av hur denna 40 år gamla detaljplan skall användas på de kvarvarande två bebyggelsebara tomterna.
Men nu råder ett annat läge. Vi talar inte längre om någon form av subventionerade billiga hyreslägenheter i två till tre mindre huskroppar av stadsvillekaraktär som hade kunnat motivera viss överexploatering, utan om två stora bostadsrättshus - i realiteten byggda med skattebetalarnas olagliga subventioner. Husvolymer som knappast är av den stadsvillekaraktär som hittills varit vår ledstjärna.
Det som jag finner rent stötande i sammanhanget är att vi har en 40 år gammal stadsplan i botten som gjordes på den tiden tanken var att bygga "Graflundslimpor" i hela kvarteret som en fortsättning på 70-talsbebyggelsen i kvarteret Åkern.
Därför gavs kvarteret en samlad byggrätt eftersom tanken var att samtliga fastigheter skulle bygga ungefär lika stora huskroppar utmed gatulinjerna.
Så har det inte blivit - tack och lov. Istället finns 11 st villatomter som tillsammans utnyttjar en bråkdel av kvarterets samlade byggrätt. Resterande outnyttjad byggrätt skulle således helt och hållet kunna utnyttjas på de två återstående tomterna om denna gamla plan får gälla.
Vi måste fråga oss om det är rimligt att en gammal stadsplan med så föråldrade regler att medan 80% av tomtmarken utnyttjar kanske 20% av den samlade byggrätten skall vi på de återstående 20% tomtmark följaktligen tillåta att 80% av kvarterets samlade gamla byggrätt får utnyttjas!
Bygglovansökan för Jägmästaren 1 och 2 utnyttjar mer byggrätt än vi förmodligen skulle ha tillåtit i en modernt utformad detaljplan genom att man använder sig av grannfastigheternas outnyttjade byggrätter.
Återigen - allt detta hade kunnat vara motiverat om det hade gällt att bygga billiga hyreslägenheter för ungdomar. Men är det motiverat när det gäller bostadsrätter för medelålders höginkomsttagare?
Om den person som kommunens förköp berövade fastigheten, hade kunnat fullfölja sitt köp och kommit in med en bygglovansökan för ett av dessa två schabrak - hade vi då beviljat ett bygglov utan planändring?
Jag tror inte det. Därför måste detaljplanen omarbetas för att motsvara moderna krav på utnyttjandet av marken och anpassningen till omgivningen och gällande FÖP. Idag finns t.ex. prickmark som inte längre behöver vara prickmark men som hindrar ett mer adekvat utnyttjande av marken för bebyggelse.
Vid samtal med den av kommunjuristen Oscar Arnell anlitade externa juristen, Ann--Christine Johnsson, framkommer att även om hävningsmöjligheten inte längre finns och villkoret från det utlöpta köpekontraktet inte längre gäller, så gäller trots allt kommunens överenskommelse med vinnaren av arkitekttävlingen om hur och med vad fastigheterna skall bebyggas liksom vinnaren av arkitekttävlingens skyldighet att överflytta denna överenskommelse till dem han säljer till.
Kommunen har heller aldrig gjort några utfästelser betr. detaljplanens möjligheter för annat än den avtalade byggnationen, utan har full möjlighet att utnyttja sitt planmonopol utan risk för några skadeståndskrav. Snarare är det kommunen som skulle kräva vinnaren av arkitekttävlingen på skadestånd om han inte fullföljer sin del av överenskommelsen.
Att därför ta tillfället i akt och göra det möjligt att få till en byggnation som överensstämmer med kommunens intentioner borde varit Plan- & Byggnämndens uppgift.
Häradsvik den 18.10.2007
MATS WERNER
I och med detta sätter jag politisk punkt för mitt engagemang i Jägmästarfrågan. Ärendet kommer nu att leva vidare många år i andras händer och jag kommer att följa det med intresse, kanske även med kommentarer på bloggen.
Däremot har den kommuninterna ansvarsfrågan ännu inte kommit längre, men även där hoppas jag att någon ska vakna till liv och se till att en sådan utredning kommer till, för att kommunen hamnat i denna helt oacceptabla sits bär någon ansvar för och det ansvaret borde utkrävas.
Stöd för min uppfattning fick jag av centerpartisten och miljöpartisten. Övriga var märkbart tysta.
Mötet hade föregåtts av en uppvaktning från några av grannfastigheterna inför sittande nämnd. Av den sakliga föredragning som skedde av ett ombud till en av grannarna, framgick att även grannarnas synpunkter till fullo överensstämde med mina. Därutöver påpekade ombudet att om lov beviljades skulle detta omgående överklagas ända upp i högsta instans. Processen fram till att spaden kunde sättas i marken, skulle därmed förmodligen förlängas med flera år. En ny detaljplan skulle ta max 2 år. Överklagandehantering kan dra ut på hur många år som helst.
Eftersom ingen (utöver en moderat som stödde bygglovet och vi tre opponenter) gjorde sina röster hörda vid omröstningen och ordföranden ändå valde att besluta för bygglov, var en votering ofrånkomlig. Därvid tvangs de övriga partierna visa sina kort.
Utslaget blev 8-3. Dock hade såväl en moderat som en folkpartistisk ersättare röstat med mig om de fått tjänstgöra.
Min reservation lyder som följer:
Först och främst: PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING: Jag är inte bekant med Herrskapet Berg eller någon annan granne. Jag har inte överhuvudtaget träffat någon av dem. Jag har en gång tidigare hälsat på Lena Linderholm. Mig veterligt är ingen av dem medlem i mitt parti. Mitt ställningstagande grundar sig således inte på några vänskaps- eller medlemsband utan uteslutande på sakförhållanden.
När fastigheten Jägmästaren 2 förköptes av kommunen var skälet att man ville bygga "billiga hyreslägenheter". Så småningom utvecklades detta till "billiga ungdomsbostäder".
Hela tiden handlade det om två till tre huskroppar av stadsvillekaraktär.
Detta framgår inte minst av de olika tävlingsbidragen inkl. det vinnande.
Detta stämde också väl överens med den trädgårdsstadstanke som var - och är - förhärskande för kvarteret ifråga och i enlighet med ännu gällande FÖP och med riktlinjerna för den nya FÖPen.
Nu har vi fått denna ansökan som avser två rejäla lägenhetskuber av föga nyskapande slag som varken motsvarar de krav som hittills gällt beträffande den tänkta bebyggelsen på fastigheterna, eller tillför någon nyskapande spetsarkitektur som hade kunnat vara ett skäl till att se annorlunda på ansökan.
Hittills har det "goda syftet" fått styra vår behandling av hur denna 40 år gamla detaljplan skall användas på de kvarvarande två bebyggelsebara tomterna.
Men nu råder ett annat läge. Vi talar inte längre om någon form av subventionerade billiga hyreslägenheter i två till tre mindre huskroppar av stadsvillekaraktär som hade kunnat motivera viss överexploatering, utan om två stora bostadsrättshus - i realiteten byggda med skattebetalarnas olagliga subventioner. Husvolymer som knappast är av den stadsvillekaraktär som hittills varit vår ledstjärna.
Det som jag finner rent stötande i sammanhanget är att vi har en 40 år gammal stadsplan i botten som gjordes på den tiden tanken var att bygga "Graflundslimpor" i hela kvarteret som en fortsättning på 70-talsbebyggelsen i kvarteret Åkern.
Därför gavs kvarteret en samlad byggrätt eftersom tanken var att samtliga fastigheter skulle bygga ungefär lika stora huskroppar utmed gatulinjerna.
Så har det inte blivit - tack och lov. Istället finns 11 st villatomter som tillsammans utnyttjar en bråkdel av kvarterets samlade byggrätt. Resterande outnyttjad byggrätt skulle således helt och hållet kunna utnyttjas på de två återstående tomterna om denna gamla plan får gälla.
Vi måste fråga oss om det är rimligt att en gammal stadsplan med så föråldrade regler att medan 80% av tomtmarken utnyttjar kanske 20% av den samlade byggrätten skall vi på de återstående 20% tomtmark följaktligen tillåta att 80% av kvarterets samlade gamla byggrätt får utnyttjas!
Bygglovansökan för Jägmästaren 1 och 2 utnyttjar mer byggrätt än vi förmodligen skulle ha tillåtit i en modernt utformad detaljplan genom att man använder sig av grannfastigheternas outnyttjade byggrätter.
Återigen - allt detta hade kunnat vara motiverat om det hade gällt att bygga billiga hyreslägenheter för ungdomar. Men är det motiverat när det gäller bostadsrätter för medelålders höginkomsttagare?
Om den person som kommunens förköp berövade fastigheten, hade kunnat fullfölja sitt köp och kommit in med en bygglovansökan för ett av dessa två schabrak - hade vi då beviljat ett bygglov utan planändring?
Jag tror inte det. Därför måste detaljplanen omarbetas för att motsvara moderna krav på utnyttjandet av marken och anpassningen till omgivningen och gällande FÖP. Idag finns t.ex. prickmark som inte längre behöver vara prickmark men som hindrar ett mer adekvat utnyttjande av marken för bebyggelse.
Vid samtal med den av kommunjuristen Oscar Arnell anlitade externa juristen, Ann--Christine Johnsson, framkommer att även om hävningsmöjligheten inte längre finns och villkoret från det utlöpta köpekontraktet inte längre gäller, så gäller trots allt kommunens överenskommelse med vinnaren av arkitekttävlingen om hur och med vad fastigheterna skall bebyggas liksom vinnaren av arkitekttävlingens skyldighet att överflytta denna överenskommelse till dem han säljer till.
Kommunen har heller aldrig gjort några utfästelser betr. detaljplanens möjligheter för annat än den avtalade byggnationen, utan har full möjlighet att utnyttja sitt planmonopol utan risk för några skadeståndskrav. Snarare är det kommunen som skulle kräva vinnaren av arkitekttävlingen på skadestånd om han inte fullföljer sin del av överenskommelsen.
Att därför ta tillfället i akt och göra det möjligt att få till en byggnation som överensstämmer med kommunens intentioner borde varit Plan- & Byggnämndens uppgift.
Häradsvik den 18.10.2007
MATS WERNER
I och med detta sätter jag politisk punkt för mitt engagemang i Jägmästarfrågan. Ärendet kommer nu att leva vidare många år i andras händer och jag kommer att följa det med intresse, kanske även med kommentarer på bloggen.
Däremot har den kommuninterna ansvarsfrågan ännu inte kommit längre, men även där hoppas jag att någon ska vakna till liv och se till att en sådan utredning kommer till, för att kommunen hamnat i denna helt oacceptabla sits bär någon ansvar för och det ansvaret borde utkrävas.
Lojalitet förtjänar man
Tidigare skrev jag om lojalitet.
Lojalitet är idag inte detsamma som när jag växte upp. Lojalitet var något naturligt och "givet". Man var lojal mot sin familj, mot sin skola, mot sitt fotbollslag, mot det företag man anställdes i.
Idag får vi lära oss av framtidsforskarna (Thomas Fürth, Kairos Future) att ungdomarna helt saknar lojalitetskänsla. Man spelar inte "i Hammarby" eller "i AIK" - man spelar "för Hammarby" eller "för AIK". Man arbeter inte "i, hos eller på Ericsson" utan "för Ericsson". D.v.s. man skänker en del av sitt liv/tid åt fotbollslaget eller företaget, men man är sig själv nog och kan när som helst gå vidare till någon annan.
Jag har i mitt yrke varit med att för 33 år sedan bilda ett nätverk som jag lett under många år. Där har funnits företag och företagare av många olika slag, men som grupp har vi kunnat överleva genom just ömsesidig lojalitet och hänsyn.
Den politiska allians jag tillhör har jag också varit lojal emot under två mandatperioder, men nu känns det som om motivationen börjar sina.
Tidigare hade vi en faktisk allians, med fyra jämställda parter som trots meningsskiljaktigheter på vägen ibland, ändå med aktiv vilja och respekt för varandra accepterade en gemensam linje som vi sedan var lojala emot.
Denna gemensamma vilja - där inga mandat någonsin räknades - manifesterades i allt från de politiska uppdrag våra främsta företrädare fick ner till sådana detaljer som hur vi satt i fullmäktigesalen för att underlätta ständig kommunikation mellan gruppledarna o.s.v.
Idag har vi inte längre en sådan allians. Möjligen en koalition. Vi har ett stort parti och fyra mindre och vi små där bak skiljs t.o.m. från det större av en tom bänkrad i fullmäktigesalen! En petitess - javisst! Men ack så symbolisk.
Vi har ett stort parti som inte drar sig för att räkna mandat om de vill poängtera hur de anser att alliansen bör rösta. Ett stort parti som utan problem frångår uppgörelser från alliansmötena men som drämmer oss små i huvudet med "reglerna" om vi gör samma sak.
Nej, om den linjen blir förhärskande i fortsättningen får i varje fall jag svårt med lojaliteten.
Fortfarande vill jag kämpa för att som politiker göra saker rätt. Jag har svåra erfarenheter av hur det går när man gör fel och jag ser ogärna att andra gör om samma misstag som jag en gång gjorde.
Men alltför många av mina kollegor tycks finna det besvärligt att "göra rätt". De tycker det finns enklare genvägar och att man inte alltid behöver vara så formell och petig. Och framförallt inte bråka.
"Vi lägger det här bakom oss nu och går vidare". Ja, det är jättebra att man vill gå vidare, men för att kunna göra det på rätt sätt måste man också ha klarat ut det man lägger bakom sig och inte bara sopat det under mattan.
Lojalitet är idag inte detsamma som när jag växte upp. Lojalitet var något naturligt och "givet". Man var lojal mot sin familj, mot sin skola, mot sitt fotbollslag, mot det företag man anställdes i.
Idag får vi lära oss av framtidsforskarna (Thomas Fürth, Kairos Future) att ungdomarna helt saknar lojalitetskänsla. Man spelar inte "i Hammarby" eller "i AIK" - man spelar "för Hammarby" eller "för AIK". Man arbeter inte "i, hos eller på Ericsson" utan "för Ericsson". D.v.s. man skänker en del av sitt liv/tid åt fotbollslaget eller företaget, men man är sig själv nog och kan när som helst gå vidare till någon annan.
Jag har i mitt yrke varit med att för 33 år sedan bilda ett nätverk som jag lett under många år. Där har funnits företag och företagare av många olika slag, men som grupp har vi kunnat överleva genom just ömsesidig lojalitet och hänsyn.
Den politiska allians jag tillhör har jag också varit lojal emot under två mandatperioder, men nu känns det som om motivationen börjar sina.
Tidigare hade vi en faktisk allians, med fyra jämställda parter som trots meningsskiljaktigheter på vägen ibland, ändå med aktiv vilja och respekt för varandra accepterade en gemensam linje som vi sedan var lojala emot.
Denna gemensamma vilja - där inga mandat någonsin räknades - manifesterades i allt från de politiska uppdrag våra främsta företrädare fick ner till sådana detaljer som hur vi satt i fullmäktigesalen för att underlätta ständig kommunikation mellan gruppledarna o.s.v.
Idag har vi inte längre en sådan allians. Möjligen en koalition. Vi har ett stort parti och fyra mindre och vi små där bak skiljs t.o.m. från det större av en tom bänkrad i fullmäktigesalen! En petitess - javisst! Men ack så symbolisk.
Vi har ett stort parti som inte drar sig för att räkna mandat om de vill poängtera hur de anser att alliansen bör rösta. Ett stort parti som utan problem frångår uppgörelser från alliansmötena men som drämmer oss små i huvudet med "reglerna" om vi gör samma sak.
Nej, om den linjen blir förhärskande i fortsättningen får i varje fall jag svårt med lojaliteten.
Fortfarande vill jag kämpa för att som politiker göra saker rätt. Jag har svåra erfarenheter av hur det går när man gör fel och jag ser ogärna att andra gör om samma misstag som jag en gång gjorde.
Men alltför många av mina kollegor tycks finna det besvärligt att "göra rätt". De tycker det finns enklare genvägar och att man inte alltid behöver vara så formell och petig. Och framförallt inte bråka.
"Vi lägger det här bakom oss nu och går vidare". Ja, det är jättebra att man vill gå vidare, men för att kunna göra det på rätt sätt måste man också ha klarat ut det man lägger bakom sig och inte bara sopat det under mattan.
Öppna sinnen!
En av mina allianssystrar tyckte m.a.a. mina skriverier om problematiken kring byggnationen i kvarteret Jägmästaren, att jag var elak mot min egen allians och undrade varför jag överhuvudtaget ville "umgås med dem om jag tyckte de var så dumma i huvudet".
Nu inser jag att det var en lätt överreaktion från hennes sida. Vi brukar ha ett ganska god samtalston oss emellan och hon tillhör ju mitt "gamla" parti.
Men det - tillsammans med en annan kommentar om att kasta sten när man sitter i glashus - fick mig ändå att fundera lite kring mig själv och min roll som kommunpolitiker.
Redan som barn blev jag av föräldrarnas vänner förutspådd en bana som diplomat eller begravningsentreprenör!
Yrkena är ju faktiskt inte så disparata som man skulle kunna tänka sig vid första åsynen. Båda kräver en lyssnandeförmåga och känslighet för andras tankar och uppfattningar. I mitt liv har jag åtskilliga gånger haft nytta av dessa egenskaper när det gällt att jämka samman olika uppfattningar. Jag har varit ganska bra på att få ett gäng människor att nå konsensus i olika frågor.
Jag tror mig vara en god teamplayer. Även i min yrkesroll har jag haft nytta av detta genom det internationella nätverk jag skapade för över trettio år sedan och som ovanligt nog fortfarande består. I flera fall med barn till tidigare medlemmar som nya deltagare. Jag började som "pojkvaskern" i gänget men är numer ålderman.
Jag har varit - och är - en utpräglad resultatmänniska. En tidigare Gripsholmsfogde sa en gång om mig att "när Mats är med så händer det alltid någonting. Det är inte så att han själv alltid nödvändigtvis blir engagerad men på något sätt uppstår föreningar eller andra aktiviteter i hans spår".
Jag kan dock säga att med tilltagande ålder har mitt tålamod dessvärre blivit allt sämre. Stubinen allt kortare.
Den uppfattning som jag själv format - gärna efter att ha lyssnat in mig - och som jag tidigare med lämpor skulle ha infiltrerat även hos andra, försöker jag nu raskt att hamra in!
Att jag har engagerat mig i kommunpolitiken har naturligtvis att göra med att jag vill vara med och påverka min omgivning.
Min grundsyn är borgerlig och kristen (om ock inte särkilt kyrklig). Jag är uppvuxen i en borgerlig familj (även om det fanns såväl socialdemokratiska stats- och andra ministrar, som kommunistledare tidvis i familjens umgänge).
Tolerans, hänsyn, lojalitet, hjälpsamhet och uthållighet har alltid varit ledord.
Min farfars valspråk "Med förtröstan framåt" tror jag även stämmer på mitt kynne, liksom Pappas "Alltid redo". Pappa tillhörde den första scoutgenerationen i början av förra seklet och fanns alltid till reds att hjälpa såväl sina egna vänner som vänner till mig och mina syskon.
Själv har jag haft förmånen att ha vänner till hands när jag som bäst behövde dem och jag hoppas att om någon vän skulle göra bort sig, jag ska bestå provet och vara en lika god vän i nöden.
Min bror Lasses (av Jacques Werup så prisade) motto: "Lev länge - dö ung" hade jag gärna gjort till mitt eget. Att behålla ett ungdomligt "barnasinne" har präglat oss i minst tre generationer av lekfullhet och nyfikenhet.
Men mitt eget motto blev: "Öppna sinnen". En medveten dubbeltydighet, dels en beskrivning av hur jag vill vara och uppfattas och dels också en uppmaning till mig själv att hjälpa andra att bli mottagliga för nya intryck.
Jag har svårt att säga nej till nya utmaningar och nya vägar i livet. Nyfikenheten på vad som finns runt hörnet är alltid stark.
Jag testar gärna gränser. Båda dessa egenskaper har tidigare i livet lett mig också på fel vägar.
Men som T.S. Eliot sa: "Bara den som vågar ta risken att gå för långt får reda på hur långt man kan gå.".
Jag har lärt mig att idag bättre definiera gränserna samtidigt som jag fått erfarenheter som inte förunnas varje människa.
Jag är mer för det skrivna än det talade ordet. Att nå en god formulering är viktigt.
Jag är gärna spetsig i mina formuleringar. Somliga skulle säkert rent av säga - elak. Själv vill jag kalla mig provokativ. Genom att ge en lätt retning blir utbytet av åsikter med andra så mycket klarare och bättre definierad. Jag vill verkligen veta om det hos min med- eller motdebattör finns meningar och åsikter som också jag skulle kunna ta till mig och omfatta. På samma sätt som jag vill se vilka svaga partier som kunde vara mål för mina argument. På så sätt får man till en dialog som kan bli fruktbar. Att läsa monologer, för sällan tillvaron framåt.
Jag är rätt så envis när jag väl format en uppfattning i en fråga. Om det är en väsentlig fråga driver jag min uppfattning hårt framåt med alla till buds stående medel. Jag ser det som min absoluta uppgift att begagna mig av dessa mina egenskaper för att på bästa sätt företräda de väljare som valt mig till ett förtroendeuppdrag. Jag sitter inte på min post för att tillfredsställa medpolitiker från andra partier eller en tjänstemannakår som är satta att verkställa de beslut som politikerna fattar.
Livet har gett mig rika erfarenheter av gott och av ont och jag är inte rädd för att sticka ut hakan. Jag vet att jag ofta utsätter mig för kritik och gör mig till föremål för angrepp från meningsmotståndare som ibland inte drar sig för att använda lägsta tänkbara slagträn. Men jag har hela tiden någon gång varit med om värre och det gör att jag kan ta mig igenom. Om jag kämpar för något jag verkligen tror på kan jag inte låta motståndares ojusta metoder hindra mig att jobba vidare.
En käpphäst jag har är det gamla lagtexten: Pacta sunt servanda - avtal skall hållas!
Det är något som många politiker har svårt med. De tror att man kan ta genvägar och fixa saker utan att hålla sig till regler och avtal.
Jag var själv sådan en gång och erfarenheten av de konsekvenser det förde med sig gör att jag verkligen inte vill se andra falla i den gropen.
Därför tror jag också mycket på det personliga ansvaret. Och att man som invånare har rätt att förvänta sig att när någon gör fel så ska vederbörande också avkrävas ett ansvarstagande. Det är något vi är dåliga på inom politiken.
Men jag är också prestigelös, såtillvida att när ett ärende är avgjort och beslutet kanske gått mig emot, så är det just så livet kan vara.
"You can't win them all"! Det skulle inte falla mig in att gå och sura eller hänga läpp i ett sådant läge. Så länge jag vet att jag kämpat efter bästa förmåga för att driva min uppfattning får jag vara nöjd. Och livet går vidare.
Jag är trofast och lojal mot dem som förtjänar min lojalitet. Lojalitet är en fråga om ömsesidighet. Lojalitet från andra är något man förtjänar. Inte något man kan förvänta sig.
En av mina reklamgurus, Philip Kotler har sagt:
"Det finns människor som får saker att hända
Det finns människor som ser saker hända och
det finns människor som undrar vad som hände"
När mitt liv är över hoppas jag man ska kunna säga att jag tillhörde den förstnämnda gruppen.
Nu inser jag att det var en lätt överreaktion från hennes sida. Vi brukar ha ett ganska god samtalston oss emellan och hon tillhör ju mitt "gamla" parti.
Men det - tillsammans med en annan kommentar om att kasta sten när man sitter i glashus - fick mig ändå att fundera lite kring mig själv och min roll som kommunpolitiker.
Redan som barn blev jag av föräldrarnas vänner förutspådd en bana som diplomat eller begravningsentreprenör!
Yrkena är ju faktiskt inte så disparata som man skulle kunna tänka sig vid första åsynen. Båda kräver en lyssnandeförmåga och känslighet för andras tankar och uppfattningar. I mitt liv har jag åtskilliga gånger haft nytta av dessa egenskaper när det gällt att jämka samman olika uppfattningar. Jag har varit ganska bra på att få ett gäng människor att nå konsensus i olika frågor.
Jag tror mig vara en god teamplayer. Även i min yrkesroll har jag haft nytta av detta genom det internationella nätverk jag skapade för över trettio år sedan och som ovanligt nog fortfarande består. I flera fall med barn till tidigare medlemmar som nya deltagare. Jag började som "pojkvaskern" i gänget men är numer ålderman.
Jag har varit - och är - en utpräglad resultatmänniska. En tidigare Gripsholmsfogde sa en gång om mig att "när Mats är med så händer det alltid någonting. Det är inte så att han själv alltid nödvändigtvis blir engagerad men på något sätt uppstår föreningar eller andra aktiviteter i hans spår".
Jag kan dock säga att med tilltagande ålder har mitt tålamod dessvärre blivit allt sämre. Stubinen allt kortare.
Den uppfattning som jag själv format - gärna efter att ha lyssnat in mig - och som jag tidigare med lämpor skulle ha infiltrerat även hos andra, försöker jag nu raskt att hamra in!
Att jag har engagerat mig i kommunpolitiken har naturligtvis att göra med att jag vill vara med och påverka min omgivning.
Min grundsyn är borgerlig och kristen (om ock inte särkilt kyrklig). Jag är uppvuxen i en borgerlig familj (även om det fanns såväl socialdemokratiska stats- och andra ministrar, som kommunistledare tidvis i familjens umgänge).
Tolerans, hänsyn, lojalitet, hjälpsamhet och uthållighet har alltid varit ledord.
Min farfars valspråk "Med förtröstan framåt" tror jag även stämmer på mitt kynne, liksom Pappas "Alltid redo". Pappa tillhörde den första scoutgenerationen i början av förra seklet och fanns alltid till reds att hjälpa såväl sina egna vänner som vänner till mig och mina syskon.
Själv har jag haft förmånen att ha vänner till hands när jag som bäst behövde dem och jag hoppas att om någon vän skulle göra bort sig, jag ska bestå provet och vara en lika god vän i nöden.
Min bror Lasses (av Jacques Werup så prisade) motto: "Lev länge - dö ung" hade jag gärna gjort till mitt eget. Att behålla ett ungdomligt "barnasinne" har präglat oss i minst tre generationer av lekfullhet och nyfikenhet.
Men mitt eget motto blev: "Öppna sinnen". En medveten dubbeltydighet, dels en beskrivning av hur jag vill vara och uppfattas och dels också en uppmaning till mig själv att hjälpa andra att bli mottagliga för nya intryck.
Jag har svårt att säga nej till nya utmaningar och nya vägar i livet. Nyfikenheten på vad som finns runt hörnet är alltid stark.
Jag testar gärna gränser. Båda dessa egenskaper har tidigare i livet lett mig också på fel vägar.
Men som T.S. Eliot sa: "Bara den som vågar ta risken att gå för långt får reda på hur långt man kan gå.".
Jag har lärt mig att idag bättre definiera gränserna samtidigt som jag fått erfarenheter som inte förunnas varje människa.
Jag är mer för det skrivna än det talade ordet. Att nå en god formulering är viktigt.
Jag är gärna spetsig i mina formuleringar. Somliga skulle säkert rent av säga - elak. Själv vill jag kalla mig provokativ. Genom att ge en lätt retning blir utbytet av åsikter med andra så mycket klarare och bättre definierad. Jag vill verkligen veta om det hos min med- eller motdebattör finns meningar och åsikter som också jag skulle kunna ta till mig och omfatta. På samma sätt som jag vill se vilka svaga partier som kunde vara mål för mina argument. På så sätt får man till en dialog som kan bli fruktbar. Att läsa monologer, för sällan tillvaron framåt.
Jag är rätt så envis när jag väl format en uppfattning i en fråga. Om det är en väsentlig fråga driver jag min uppfattning hårt framåt med alla till buds stående medel. Jag ser det som min absoluta uppgift att begagna mig av dessa mina egenskaper för att på bästa sätt företräda de väljare som valt mig till ett förtroendeuppdrag. Jag sitter inte på min post för att tillfredsställa medpolitiker från andra partier eller en tjänstemannakår som är satta att verkställa de beslut som politikerna fattar.
Livet har gett mig rika erfarenheter av gott och av ont och jag är inte rädd för att sticka ut hakan. Jag vet att jag ofta utsätter mig för kritik och gör mig till föremål för angrepp från meningsmotståndare som ibland inte drar sig för att använda lägsta tänkbara slagträn. Men jag har hela tiden någon gång varit med om värre och det gör att jag kan ta mig igenom. Om jag kämpar för något jag verkligen tror på kan jag inte låta motståndares ojusta metoder hindra mig att jobba vidare.
En käpphäst jag har är det gamla lagtexten: Pacta sunt servanda - avtal skall hållas!
Det är något som många politiker har svårt med. De tror att man kan ta genvägar och fixa saker utan att hålla sig till regler och avtal.
Jag var själv sådan en gång och erfarenheten av de konsekvenser det förde med sig gör att jag verkligen inte vill se andra falla i den gropen.
Därför tror jag också mycket på det personliga ansvaret. Och att man som invånare har rätt att förvänta sig att när någon gör fel så ska vederbörande också avkrävas ett ansvarstagande. Det är något vi är dåliga på inom politiken.
Men jag är också prestigelös, såtillvida att när ett ärende är avgjort och beslutet kanske gått mig emot, så är det just så livet kan vara.
"You can't win them all"! Det skulle inte falla mig in att gå och sura eller hänga läpp i ett sådant läge. Så länge jag vet att jag kämpat efter bästa förmåga för att driva min uppfattning får jag vara nöjd. Och livet går vidare.
Jag är trofast och lojal mot dem som förtjänar min lojalitet. Lojalitet är en fråga om ömsesidighet. Lojalitet från andra är något man förtjänar. Inte något man kan förvänta sig.
En av mina reklamgurus, Philip Kotler har sagt:
"Det finns människor som får saker att hända
Det finns människor som ser saker hända och
det finns människor som undrar vad som hände"
När mitt liv är över hoppas jag man ska kunna säga att jag tillhörde den förstnämnda gruppen.
Ansvar?
I Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning häromdagen gav Karl Yngve Åkerström mig heder för min hållning i frågan om att utkräva någon form av ansvar för den inkompetens som berövat såväl en privatperson som Strängnäs kommuns skattebetalare stora värden som istället "skänkts" till en annan privatperson. Stödet tackar jag för. Det behöver jag, för bland kommunens ledande politiker har jag - utöver från mina egna partikollegor - inget sådant.
En anonym Plan-&Byggnämndskollega konstaterade skadeglatt i E-kurirens nätupplaga att jag minsann inte agerat på förra nämndsammanträdet utan förmodligen bara "spelade för gallerierna".
Till vederbörande vill jag säga: Ärendet fanns inte på dagordningen förra mötet. Vi fick en information och vi ställde några frågor. Det var en del av den information jag efterlyst som grundval för ett slutligt ställningstagande.
Efter över 20 år i kommunalpolitiken har jag lärt mig att det finns tillfällen då man ska lyssna och tillfällen då man ska agera. Förra mötet gällde att lyssna. Nu kommer vi till agerandet.
Här följer mitt ställningstagande i frågan inför nämndens möte nästa vecka:
Problematiken när det gäller Jägmästaren 1 och 2 är som jag ser det:
1. Kommunen har genom att ange avsikten att bygga billiga hyreslägenheter kunnat genomdriva ett förköp till men för en enskild kommuninvånare.
Det är inte vilken lättvindig åtgärd som helst när samhället tar ifrån en enskild hans egendom. Det krävs starka skäl. Moderaterna och Kristdemokraterna var emot denna åtgärd, men röstades ner i fullmäktige.
2. Kommunens förköp berövade en privatperson inte blott hans egendom utan också den möjlighet och rättighet som var hans - nämligen att själv - om han så önskat - kunna göra den förtjänst på fastigheten som kommunen genom sin hantering istället överfört till en annan. Vilka möjligheter har den förfördelade personen att kräva kommunen på skadestånd?
3. Den ytterligt bristfälliga kommunala hanteringen av ärendet som följde har de facto i nästa steg också avhänt kommunens skattebetalare den möjliga vinst som vinnaren av arkitekttävlingen istället kunnat göra (minst 5 miljoner kronor enligt uppgift om aktuell värdering).
4. Denna vinstmöjlighet, som kommunen härigenom berövat såväl en enskild kommuninvånare som i nästa led, skattebetalarna, är av den storleksordningen att den ytterligt bristfälliga hanteringen - alldeles oavsett att någon sådan vinst någonsin varit kommunens avsikt med förköpet av fastigheterna - enligt min uppfattning inte bara kan förbigås utan att något ansvar utkrävs.
Men denna fråga måste lösas på annat håll än i Plan- & Byggnämnden.
5. Vinnaren av arkitekttävlingen ifråga kan i sig inte juridiskt anklagas för något i sammanhanget. Han har på ett affärsmässigt sätt gjort de bedömningar av situationen som han har all rätt att göra som enskild affärsman. Den moraliska delen faller utanför vårt kompetensområde. Kommunjuristen har dock antytt att det möjligen kan finnas någon anledning och möjlighet för kommunen att agera gentemot vinnaren av arkitekttävlingen i skadeståndshänseende.
-----
Som Plan-&Byggnämndens ordförande påpekat gäller att om en bygglovansökan stämmer överens med detaljplanen, skall lov beviljas.
Men Bygglovschefen har också pekat på möjligheten att göra på samma sätt som vi beslutat göra i kvarteret Astrea i Mariefred (utan några jämförelser i övrigt), nämligen att bordlägga bygglovsansökan för att göra en ny detaljplan.
Jag har bl.a. tidigare sagt att man nästan hellre skulle vilja se en park på platsen än att godkänna den hantering som frågan om Jägmästaren fått.
Jag inser dock att detta vore en befängd tanke. Inte blott skulle det leda till skadeståndskrav från den nuvarande fastighetsägaren som helt oförskyllt skulle ställas inför situationen, utan dessutom vill vi ju faktiskt ha byggnation av bostäder på fastigheterna.
Däremot har Bygglovchefen påpekat möjligheten att en detaljplaneförändring skulle kunna innebära att man tar bort en hel del numera onödig prickmark mot rondellen. Därvid skulle de nya och större huskropparna kunna förskjutas österut vilket skulle ge kvarteret en bättre arkitektonisk ordning och gestaltning. En sådan ändring skulle också ge större möjligheter att lösa skuggningsproblematiken mot grannfastigheterna.
Efter att ha inhämtat information från Bygglovchefen och Kommunjuristen framstår det som helt klart att en sådan åtgärd inte skulle kunna leda till några anspråk från fastighetsägarens sida eftersom ingen inskränkning i byggrätter kommer i fråga, kanske rentav tvärtom.
Mitt förslag är därför
att P&B beslutar bordlägga bygglovsansökan och
att uppdra åt SBK att påbörja arbete med en ny detaljplan för fastigheten innebärande att prickmarksområdet i fastighetens östra del minskas så att den tänkta byggnationen kan förskjutas österut på fastigheterna.
Vad vinner vi på detta?
När vi nu ändå sitter i den situation vi gör kan vi åtminstone se till att den byggnation som blir av, gör minsta möjliga "skada". D.v.s. kvarterets byggnation kan ges bättre förutsättningar och konflikten kring skuggning av de båda grannfastigheterna kan minimeras.
Att exploatören får vänta några år med att sätta igång, kan inte betraktas som skadeståndsgrundande.
En anonym Plan-&Byggnämndskollega konstaterade skadeglatt i E-kurirens nätupplaga att jag minsann inte agerat på förra nämndsammanträdet utan förmodligen bara "spelade för gallerierna".
Till vederbörande vill jag säga: Ärendet fanns inte på dagordningen förra mötet. Vi fick en information och vi ställde några frågor. Det var en del av den information jag efterlyst som grundval för ett slutligt ställningstagande.
Efter över 20 år i kommunalpolitiken har jag lärt mig att det finns tillfällen då man ska lyssna och tillfällen då man ska agera. Förra mötet gällde att lyssna. Nu kommer vi till agerandet.
Här följer mitt ställningstagande i frågan inför nämndens möte nästa vecka:
Problematiken när det gäller Jägmästaren 1 och 2 är som jag ser det:
1. Kommunen har genom att ange avsikten att bygga billiga hyreslägenheter kunnat genomdriva ett förköp till men för en enskild kommuninvånare.
Det är inte vilken lättvindig åtgärd som helst när samhället tar ifrån en enskild hans egendom. Det krävs starka skäl. Moderaterna och Kristdemokraterna var emot denna åtgärd, men röstades ner i fullmäktige.
2. Kommunens förköp berövade en privatperson inte blott hans egendom utan också den möjlighet och rättighet som var hans - nämligen att själv - om han så önskat - kunna göra den förtjänst på fastigheten som kommunen genom sin hantering istället överfört till en annan. Vilka möjligheter har den förfördelade personen att kräva kommunen på skadestånd?
3. Den ytterligt bristfälliga kommunala hanteringen av ärendet som följde har de facto i nästa steg också avhänt kommunens skattebetalare den möjliga vinst som vinnaren av arkitekttävlingen istället kunnat göra (minst 5 miljoner kronor enligt uppgift om aktuell värdering).
4. Denna vinstmöjlighet, som kommunen härigenom berövat såväl en enskild kommuninvånare som i nästa led, skattebetalarna, är av den storleksordningen att den ytterligt bristfälliga hanteringen - alldeles oavsett att någon sådan vinst någonsin varit kommunens avsikt med förköpet av fastigheterna - enligt min uppfattning inte bara kan förbigås utan att något ansvar utkrävs.
Men denna fråga måste lösas på annat håll än i Plan- & Byggnämnden.
5. Vinnaren av arkitekttävlingen ifråga kan i sig inte juridiskt anklagas för något i sammanhanget. Han har på ett affärsmässigt sätt gjort de bedömningar av situationen som han har all rätt att göra som enskild affärsman. Den moraliska delen faller utanför vårt kompetensområde. Kommunjuristen har dock antytt att det möjligen kan finnas någon anledning och möjlighet för kommunen att agera gentemot vinnaren av arkitekttävlingen i skadeståndshänseende.
-----
Som Plan-&Byggnämndens ordförande påpekat gäller att om en bygglovansökan stämmer överens med detaljplanen, skall lov beviljas.
Men Bygglovschefen har också pekat på möjligheten att göra på samma sätt som vi beslutat göra i kvarteret Astrea i Mariefred (utan några jämförelser i övrigt), nämligen att bordlägga bygglovsansökan för att göra en ny detaljplan.
Jag har bl.a. tidigare sagt att man nästan hellre skulle vilja se en park på platsen än att godkänna den hantering som frågan om Jägmästaren fått.
Jag inser dock att detta vore en befängd tanke. Inte blott skulle det leda till skadeståndskrav från den nuvarande fastighetsägaren som helt oförskyllt skulle ställas inför situationen, utan dessutom vill vi ju faktiskt ha byggnation av bostäder på fastigheterna.
Däremot har Bygglovchefen påpekat möjligheten att en detaljplaneförändring skulle kunna innebära att man tar bort en hel del numera onödig prickmark mot rondellen. Därvid skulle de nya och större huskropparna kunna förskjutas österut vilket skulle ge kvarteret en bättre arkitektonisk ordning och gestaltning. En sådan ändring skulle också ge större möjligheter att lösa skuggningsproblematiken mot grannfastigheterna.
Efter att ha inhämtat information från Bygglovchefen och Kommunjuristen framstår det som helt klart att en sådan åtgärd inte skulle kunna leda till några anspråk från fastighetsägarens sida eftersom ingen inskränkning i byggrätter kommer i fråga, kanske rentav tvärtom.
Mitt förslag är därför
att P&B beslutar bordlägga bygglovsansökan och
att uppdra åt SBK att påbörja arbete med en ny detaljplan för fastigheten innebärande att prickmarksområdet i fastighetens östra del minskas så att den tänkta byggnationen kan förskjutas österut på fastigheterna.
Vad vinner vi på detta?
När vi nu ändå sitter i den situation vi gör kan vi åtminstone se till att den byggnation som blir av, gör minsta möjliga "skada". D.v.s. kvarterets byggnation kan ges bättre förutsättningar och konflikten kring skuggning av de båda grannfastigheterna kan minimeras.
Att exploatören får vänta några år med att sätta igång, kan inte betraktas som skadeståndsgrundande.
Vilda Ville, stridbar, orädd, kompromisslös!
Apropås dedikationer (Cellos tidigare), läste jag idag Alex Voronovs artikel på ledarsidan i Eskilstuna Kuriren om Vilhelm Moberg, journalisten och författaren. Skapare av bl.a. annat den odödliga Ut-/Invandrarsviten.Voronovs artikel skrevs med utgångspunkt från en nyligen publicerad doktorsavhandling av Anna-Karin Carlstoft Bramell, kallad "Vilholm Moberg tar ställning".
Jag lärde känna "Vilda Ville" vid just ett sådant tillfälle då han tagit ställning för en svagare part. Den gången gällde det lustigt nog kanske, med tanke på hans arbetarbakgrund, en herrgårdsfröken i mogen ålder, Fröken Florence Stephens eller Husebyfröken. Men båda kom från samma småländska trakter och båda var på sitt sätt stridbara människor. Kanske var det därför hans patos hade väckts för "Florran".
Florence Stephens hade under många år utsatts för ekonomiska övergrepp av en förmyndare. Fröken (för så titulerades hon. Det var mycket viktigt) hade under många år slagits för att slippa denne förmyndare som enligt hennes mening misskötte sitt uppdrag å det grövsta.
Hon biträddes vanligtvis av en gammal norrköpingsadvokat men denne ville ha en kraftfullare hjälp vid något tillfälle och kontaktade min dåvarande svåger som huvudsakligen var stridbar brottmålsjurist.
Vilhelm Moberg, som var god vän med min svåger sedan Kejne- och Haiby-processerna, hade just haft premiär på Stadsteatern i Stockholm på sin pjäs "Sagoprinsen", som alldeles felaktigt omskrevs som ett angrepp på Florence Stephens. Fröken själv uppfattade pjäsen som ett angrepp på hennes älskade Prins Carl och reste sig vid premiären och gick harmset ut.
Moberg blev mycket upprörd över detta eftersom han menade att det var tvärtom, att pjäsen var ett försvar för en illa behandlad Husebyfröken. Något som klart framgår av den dedikation (se ovan) han skrev i sin bok till mig.
Han bad då min svåger att ordna ett möte med Fröken Stephens för att han skulle få tillfälle att förklara hur han menade för Fröken. "Men inga journalister!" var hans absoluta och kraftfulla villkor. Han avskydde just då hela journailstkåren.
Mötet ordnades hemma hos min syster och svåger. Fröken satt på plats i tid med knäkort klänning och kokett boa över axlarna. Kjolsfållen dras med lite nervösa fingrar till rätta över knäna. Spetsnäsduken till reds.
Ingen Moberg! Tiden går och plötsligt ringer telefonen. En ilsken Moberg gastar i luren att han hade kommit i taxi och funnit hela porten belamrad av journalister och fotografer och bara kört vidare till närmaste telefonkiosk.
"Vem i h-e hade skvallrat?".
Svågern fick använda all sin takt och diplomati för att lugna Vilda Ville som tillhölls att ta ett par varv med taxin medan svågern gick ner och pratade med journalisterna.
Vi anade ganska raskt vem som hade varit läckan! Nämligen Fröken själv, som gärna använde sig av pressen för sin sak och därför inte drog sig för att ringa upp journalister. Hon snörpte lite generat på munnen och tittade ner i bordet när vi nämnde vad Moberg berättat.
Alltnog, svågern lyckades mota iväg murvlarna och Vilda Ville anlände och fick sitt efterlängtade möte med sin Fröken på Huseby.
Och den enda kameran som fångade mötet var min.
En kommun i förfall?
För ett antal år sedan beslöt sig Strängnäs Kommun för att det skulle byggas fler billiga hyreslägenheter centralt. Man fann att just då hade en stor gammal dubbelvillatomt bytt ägare efter att många år ha stått tom och öde efter en brand.
En stor byggfirma gav upp sina egna planer och sålde tomten till en privatperson som tänkte bygga sig ett hem på platsen.
Kommunen fick då för sig att gå in och förköpa fastigheten år 2002. Det är en rätt som kommuner har att helt enkelt sno fastigheter från enskilda människor. De får visserligen betala samma pris som vederbörande gett men vederbörande har i det läget väldigt lite - för att inte säga intet - att säga till om.
Men kommunen får bara förköpa om det föreligger ett allmänt behov av att komma över just den fastigheten. I det här fallet anfördes behovet av billiga centralt belägna hyresrätter som skäl för kommunen att få förköpa.
Man kom på att det borde vara ännu mer gångbart om det blev tal om små billiga hyreslägenheter för ungdomar! Så utlystes en tävling bland hugade byggfirmor om vem som gav det bästa förslaget till just billiga ungdomsbostäder.
Tävlingen vanns av Vinnaren, en lokalt verksam byggkonsult. Hans förslag kallat "Egen lya" vann juryns gillande.
Vinnaren fick år 2003 köpa fastigheten för priset 1.750.000:- (den är idag fyra år senare och lika oåtgärdad, värderad till runt 7,5 miljoner) på villkor att det inom två år från tillträdesdagen uppfördes billiga hyreslägenheter för ungdomar.
Det första formfelet kommunen begick - som gjorde köpekontraktet ogiltigt - var att man skrev att två-årsperioden skulle börja löpa från tillträdesdagen istället för från köpekontraktets datum.
Det andra felet var att man sedan utfärdade ett köpebrev där villkoren från Köpekontraktet inte bekräftades, vilket gjorde att det ogiltiga Köpekontraktet blev helt frånsprunget. Vinnaren var nu i princip fri att göra vad han ville med tomten med den generösa mycket gamla byggrätten.
När det så småningom (eftersom tiden redan sprungit ifrån den möjligen en gång upprättade kalkylen) uppdagades att det vinnande förslaget stred mot nu gällande bygglånebestämmelser gick kommunen med på justeringar i projektet så att istället för ettor skulle man nu bygga tvåor som skulle kunna hyras rumsvis med delat kök av de hugade ungdomarna.
Men det hände ändå ingenting på tomten.
Vinnaren - som väl från första stund insett det lönlösa i att ens försöka bygga billiga hyreslägenheter - sökte nu och fick lov att bygga en tredje huskropp på tomten som skulle innehålla bostadsrätter som skulle hjälpa till att finansiera de "billiga ungdomsbostäderna".
När jag någon gång under våren 2006 ställer frågan till kommunens chefstjänsteman på det aktuella kontoret om det verkligen inte fanns några villkor i samband med försäljningen till Vinnaren, får jag svaret: "Nej, vi försökte tala om för politikerna att när ni väl skriver på kontraktet förlorar kommunen möjligheten att styra utvecklingen". Tjänstemannen måste - har jag i efterhand förstått - ha talat mot bättre vetande. Det fanns ursprungligen villkor och om man inte utfärdat ett befriande köpebrev hade kommunen ända till våren 2006 kunnat häva köpet och återta fastigheten.
Nåväl, befriad från alla bojor tar nu Vinnaren nästa steg. Han säljer fastigheten till sitt eget aktiebolag - utan att kommunen än en gång utnyttjar sin förköpsrätt. Det hade man i det skedet (hösten 2006?) återigen kunnat göra men underlät alltså.
När väl denna transaktion är genomförd återstår bara att finna en köpare som kan exploatera fastigheten till fullo med endast bostadsrätter för bättre bemedlade "icke-ungdomar". Sagt och gjort!
Men denna gång är det inte fastigheten som säljs - utan aktierna i bolaget! Finessen med detta är - förutom att den faktiska köpeskillingen för fastigheten kan döljas och att man ej behöver erlägga lagfartskostnad - också att kommunen inte längre har någon förköpsrätt!
Så långt det historiska skeendet.
Nu återstår den kommunala "uppstädningen". Om det moderata Kommunalrådet med flera får råda, så sker det genom en lätt lyftning av matthörnet och så vips in under mattan med otrevligheterna.
Den nye kommunjuristen har levererat en utredning kring alla turer i denna trista affär som presenterades på senaste Kommunstyrelsesammanträdet. Det är en beklämmande läsning som på fem A4-sidor radar upp alla de fatala misstag och underlåtelser som kommunförvaltningen har lyckats med genom åren.
Den logiska följden av denna utredning borde vara ytterligare en utredning - denna gång utförd av en extern expert - som går igenom ansvarsfrågorna.
Vem eller vilka inom den kommunala förvaltningen och/eller inom den politiska ledningen har haft ansvaret för att dessa klantigheter kunnat ske utan att någon reagerat?
Kommunen har begått ett jättesvek!
Ett svek emot den privatperson som man tog fastigheten ifrån.
Ett svek mot alla de ungdomar som räknat med att här skulle de utlovade billiga hyreslägenheterna bli en realitet
Och ett jättesvek mot alla skattebetalare som ju i realiteten är de som får betala den vinst som Vinnaren nu istället gjort på kommunens klantighet.
Men även här sviker den nuvarande kommunledningen! - Nej, vi har lärt oss att alltid skriva Exploateringsavtal nu, så varför ska vi rota i det som varit! Låt oss skratta och vara glada och gå vidare - är den anda som tycks råda.
Jag blir bara så beklämd.
Hur skulle vi som politiker kunna låta bli att rikta anmärkningar? Är det inte vår uppgift som kommuninvånarnas och skattebetalarnas representanter? Har det här samhället gått så långt i förfall att man ska kunna vara hur klantig och ansvarslös som helst utan att behöva räkna med någon form av påföljder?
Nästa vecka ska Plan&Byggnämnden besluta om nytt bygglov för de numera två stora huskroppar med bostadsrätter (som alla är sålda), med utsikt över Domkyrka och Mälarvik. Vi är ett antal politiker som inte tycker att ärendet borde gå på sådan räls men vi kämpar mot ett kompakt motstånd från dagens "låt-gå"-politiker.
Lagen säger att om ansökan följer detaljplanen så ska lov beviljas. Det är inställningen från nämndens ordförande m.fl.
Den ansvarige bygglovchefen har pekat på möjligheten att åtminstone få till en bättre gestaltning och en bättre arkitektonisk ordning i kvarteret genom att bordlägga bygglovet och göra om den sedan länge utgångna detaljplanen så att marken på fastigheten bättre kan utnyttjas.
Vi har utnyttjat den möjligheten i Mariefred i kvarteret Astrea. Låt oss också göra det i Jägmästaren!
En stor byggfirma gav upp sina egna planer och sålde tomten till en privatperson som tänkte bygga sig ett hem på platsen.
Kommunen fick då för sig att gå in och förköpa fastigheten år 2002. Det är en rätt som kommuner har att helt enkelt sno fastigheter från enskilda människor. De får visserligen betala samma pris som vederbörande gett men vederbörande har i det läget väldigt lite - för att inte säga intet - att säga till om.
Men kommunen får bara förköpa om det föreligger ett allmänt behov av att komma över just den fastigheten. I det här fallet anfördes behovet av billiga centralt belägna hyresrätter som skäl för kommunen att få förköpa.
Man kom på att det borde vara ännu mer gångbart om det blev tal om små billiga hyreslägenheter för ungdomar! Så utlystes en tävling bland hugade byggfirmor om vem som gav det bästa förslaget till just billiga ungdomsbostäder.
Tävlingen vanns av Vinnaren, en lokalt verksam byggkonsult. Hans förslag kallat "Egen lya" vann juryns gillande.
Vinnaren fick år 2003 köpa fastigheten för priset 1.750.000:- (den är idag fyra år senare och lika oåtgärdad, värderad till runt 7,5 miljoner) på villkor att det inom två år från tillträdesdagen uppfördes billiga hyreslägenheter för ungdomar.
Det första formfelet kommunen begick - som gjorde köpekontraktet ogiltigt - var att man skrev att två-årsperioden skulle börja löpa från tillträdesdagen istället för från köpekontraktets datum.
Det andra felet var att man sedan utfärdade ett köpebrev där villkoren från Köpekontraktet inte bekräftades, vilket gjorde att det ogiltiga Köpekontraktet blev helt frånsprunget. Vinnaren var nu i princip fri att göra vad han ville med tomten med den generösa mycket gamla byggrätten.
När det så småningom (eftersom tiden redan sprungit ifrån den möjligen en gång upprättade kalkylen) uppdagades att det vinnande förslaget stred mot nu gällande bygglånebestämmelser gick kommunen med på justeringar i projektet så att istället för ettor skulle man nu bygga tvåor som skulle kunna hyras rumsvis med delat kök av de hugade ungdomarna.
Men det hände ändå ingenting på tomten.
Vinnaren - som väl från första stund insett det lönlösa i att ens försöka bygga billiga hyreslägenheter - sökte nu och fick lov att bygga en tredje huskropp på tomten som skulle innehålla bostadsrätter som skulle hjälpa till att finansiera de "billiga ungdomsbostäderna".
När jag någon gång under våren 2006 ställer frågan till kommunens chefstjänsteman på det aktuella kontoret om det verkligen inte fanns några villkor i samband med försäljningen till Vinnaren, får jag svaret: "Nej, vi försökte tala om för politikerna att när ni väl skriver på kontraktet förlorar kommunen möjligheten att styra utvecklingen". Tjänstemannen måste - har jag i efterhand förstått - ha talat mot bättre vetande. Det fanns ursprungligen villkor och om man inte utfärdat ett befriande köpebrev hade kommunen ända till våren 2006 kunnat häva köpet och återta fastigheten.
Nåväl, befriad från alla bojor tar nu Vinnaren nästa steg. Han säljer fastigheten till sitt eget aktiebolag - utan att kommunen än en gång utnyttjar sin förköpsrätt. Det hade man i det skedet (hösten 2006?) återigen kunnat göra men underlät alltså.
När väl denna transaktion är genomförd återstår bara att finna en köpare som kan exploatera fastigheten till fullo med endast bostadsrätter för bättre bemedlade "icke-ungdomar". Sagt och gjort!
Men denna gång är det inte fastigheten som säljs - utan aktierna i bolaget! Finessen med detta är - förutom att den faktiska köpeskillingen för fastigheten kan döljas och att man ej behöver erlägga lagfartskostnad - också att kommunen inte längre har någon förköpsrätt!
Så långt det historiska skeendet.
Nu återstår den kommunala "uppstädningen". Om det moderata Kommunalrådet med flera får råda, så sker det genom en lätt lyftning av matthörnet och så vips in under mattan med otrevligheterna.
Den nye kommunjuristen har levererat en utredning kring alla turer i denna trista affär som presenterades på senaste Kommunstyrelsesammanträdet. Det är en beklämmande läsning som på fem A4-sidor radar upp alla de fatala misstag och underlåtelser som kommunförvaltningen har lyckats med genom åren.
Den logiska följden av denna utredning borde vara ytterligare en utredning - denna gång utförd av en extern expert - som går igenom ansvarsfrågorna.
Vem eller vilka inom den kommunala förvaltningen och/eller inom den politiska ledningen har haft ansvaret för att dessa klantigheter kunnat ske utan att någon reagerat?
Kommunen har begått ett jättesvek!
Ett svek emot den privatperson som man tog fastigheten ifrån.
Ett svek mot alla de ungdomar som räknat med att här skulle de utlovade billiga hyreslägenheterna bli en realitet
Och ett jättesvek mot alla skattebetalare som ju i realiteten är de som får betala den vinst som Vinnaren nu istället gjort på kommunens klantighet.
Men även här sviker den nuvarande kommunledningen! - Nej, vi har lärt oss att alltid skriva Exploateringsavtal nu, så varför ska vi rota i det som varit! Låt oss skratta och vara glada och gå vidare - är den anda som tycks råda.
Jag blir bara så beklämd.
Hur skulle vi som politiker kunna låta bli att rikta anmärkningar? Är det inte vår uppgift som kommuninvånarnas och skattebetalarnas representanter? Har det här samhället gått så långt i förfall att man ska kunna vara hur klantig och ansvarslös som helst utan att behöva räkna med någon form av påföljder?
Nästa vecka ska Plan&Byggnämnden besluta om nytt bygglov för de numera två stora huskroppar med bostadsrätter (som alla är sålda), med utsikt över Domkyrka och Mälarvik. Vi är ett antal politiker som inte tycker att ärendet borde gå på sådan räls men vi kämpar mot ett kompakt motstånd från dagens "låt-gå"-politiker.
Lagen säger att om ansökan följer detaljplanen så ska lov beviljas. Det är inställningen från nämndens ordförande m.fl.
Den ansvarige bygglovchefen har pekat på möjligheten att åtminstone få till en bättre gestaltning och en bättre arkitektonisk ordning i kvarteret genom att bordlägga bygglovet och göra om den sedan länge utgångna detaljplanen så att marken på fastigheten bättre kan utnyttjas.
Vi har utnyttjat den möjligheten i Mariefred i kvarteret Astrea. Låt oss också göra det i Jägmästaren!
