Mordet på ett livsverk
Landstinget i Södermanland hade drivit Gripsholms Folkhögskola i Mariefred under många år. Som elev- och rektorsbostad m.m. fungerade Gripsnäs - ett "litet Drottningholm" på kunglig mark tvärs över Gripsholmsviken från slottet.
Från början känt som "Villa Martin" efter den Generaldirektör Hugo Martin som på slutet av 1800-talet bad sin gode vän Kung Oscar II om lov att i kungens hjorthage få uppföra en "sommarstuga". Kungen gav nådigt tillstånd. Efter några år när kungen besökte Gripsholm och fick se den magnifika byggnaden på andra sidan vattnet blev han alldeles förstummad och lär sedan aldrig mer ha talat med Generaldirektören.
Landstinget ville lämna Gripsnäs, men det var ju inte så helt enkelt. Det gick ju inte att vem som helst fick överta denna fantastiska byggnad på ofri kunglig mark. Landstinget var ju socialdemokratiskt och att sälja till en "finansmagnat" e. dyl var ju inte till att tänka på. Gripsnäs skulle fortsätta att på något sätt vara "tillgängligt för allmänheten". Det löstes på ett märkligt sätt då en helt okänd person med planer på en "uppfinnarskola" fick lov att för 850.000:- köpa den slottslikande byggnaden med orangerie och vaktmästarbostad. Men bläcket hade inte mer än torkat på köpekontraktet förrän det transporterades på en framgångsrik byggmästare med rötter i Österbotten, Lars Gullstedt.
Gullstedt hade byggt upp GLG-center vid Bredden utmed båda sidorna av motorvägen mellan Stockholm och Arlanda. Det som numera heter Infra City och just har hyst den internationella Irak-konferensen.
Han var framsynt. Kanske skulle man t.o.m. säga visionär när han för en hygglig penning tidigt förvärvade den i de flesta andras ögon ganska värdelösa marken och började bygga sitt livsverk.
Försiktigt byggde han hus efter hus, industribyggnader och hotell. T.o.m. egna motorvägsavfarter. Den ende i Sverige som lyckats att i kompanjonskap med Vägverket få göra det. I samband med köp av industribyggnader följde ibland själva industrin med.... Till slut hade Lasse långsamt byggt upp ett fastighets- och industriimperium som sträckte sig från Norrland över Stockholm till Atlanta i USA, där han byggde 12 centralt belägna kvarter med shoppingcenter, hotell och kontorskomplex.
Lasse gömde sig aldrig bakom fiffiga bolagskonstruktioner. Han stod personligt ansvarig för alla sina och sina företags åtaganden. Han var en duktig företagare med "näsa" för rätt affärer.
Genom sitt köp av Gripsnäs kom Lasse också att så småningom bli god vän med kungafamiljen.
Här tar jag emot Kungen och Drottningen ombord på s/s MARIEFRED efter Jubileumsfesten på Gripsholm.
Framför Kungen på nedre bilden står Lasses dåvarande sambo Britt Gullbrand och SAABs motorguru Per Gillbrand och bakom Kungen står Lasse Gullstedt.
Det var ett av de första tillfällena då Lasse lärde känna Kungaparet.
Den här vänskapen ledde bl.a. till en beramad privat middag ombord på Lasses lustjakt i Medelhavet med tre kungar vid bordet: Kung Carl XVI Gustaf med Drottning Silvia, Exkung Konstantin och Kung Juan Carlos med Drottning Sophia, som kom att bli en nagel i ögat hos somliga småsinta bankvarelser.
Lasse är en rejäl och rak människa som ofta säger vad han tycker. Vars förmögenhet vid tillfället av bankerna själva värderades till 2,8 miljarder kronor netto. Hans miljardsatsning i Atlanta skedde med säkerheter i hans svenska fastighetsbestånd. Ändå kunde samma banker någon tid därefter begära honom i konkurs! Och likt gamar roffa åt sig alla godbitar i hans imperium.
Det visade sig att Lasses egen födelsedagsfest på Scandic-Hilton i GLG-Center, hans umgänge med Kungafamiljen och hans lustjakt, var sådant som fick avundsjuka bankmän att dra åt tumskruvarna när bankernas egen situation började darra. "När det här är över ska inte Gullstedt ha en tråd kvar på kroppen" som en av dessa asgamar uttryckte saken. På samma infama sätt som när Nordbankens Björn Wahlström efter att ha lämnat över en enkrona uttalade att Eric Penser "nu var utfattig", som när Wenner-Grens och Kreugers imperier plundrades av bankerna. Gripsnäs såldes för ett underpris. Komkursförvaltarna accepterade inte ens Lasses dåvarande sambo Agneta von Schinkel som köpare trots att hon erbjöd sig att betala ett långt högre pris än vad bankerna senare accepterade!
Lasse fick utstå två långa häktesvistelser, att bli utpekad som ekobrottsling och fuskare. Efter flera rättegångar kom man fram till att Lasse var helt oskyldig till alla dessa infama anklagelser som bankerna spritt. Däremot fann åklagarens revisorer i detta mångmiljardföretag en liten bokföringsförseelse på några tusenlappar som han dömdes för. Men Lasse var då en bruten man. Tack vare att han på ett tidigt stadium sett till att de två barnen fått en egen finansiell grund att stå på, har de båda kunnat hjälpa sin pappa efter konkurserna.
Tio år senare var Lasse för första gången tillbaka på GLG-Center - nu INFRA CITY - i samband med en radiointervju. Han har kommit över sin bitterhet och kunnat skriva en bok om sin uppgång och sitt ofrivilliga fall: "När banken tog för sig". (Ekerlids Förlag).
I boken nämner Lasse oss, vänligen nog, för att vi stod honom bi också när det blåste.
En synnerligen intressant läsning! Köp boken!
"Varför sälja SEVAB?"
På Margit Urtegårds blogg frågar signaturen "Dubbla examen" varför vi ska sälja ett företag som går bra och genererar vinst som SEVAB.
Svaret är mycket enkelt:
Enligt kommunallagen ska kommuner få sina intäkter från skatter och avgifter - inte från aktieutdelning!
Enligt kommunallagen ska kommuner inte bedriva kommersiell verksamhet. Det gör SEVAB på flera områden.
Enligt kommunallagen får inte skattemedel användas för riskfylld verksamhet. Det är SEVAB.
Just nu går SEVAB inte med vinst. Prognoserna säger att det kommer att gå med vinst, men det är bara prognoser.
Vi har ingen aning om vart bränslepriserna tar vägen när de första fem åren med kraftvärmeverket gått.
Vi har ingen aning om statsmakterna vill sätta ett tak för SEVABs priser eller tvinga bolaget att betala tillbaka för högt debiterade elpriser.
Vi har ingen aning om inte bredband om några år kommer via luften varpå SEVAB kan stå där med sina fibrer till föga glädje etc.
Kort sagt SEVAB bedriver en kommersiell och i högsta grad spekulativ och riskutsatt verksamhet som inte är förenlig med den respekt vi som politiker bör ha för skattebetalarnas pengar.
Ett av de största skälen till varför kommunen inte bör äga SEVAB är dock att det inte är en kommunal angelägenhet. SEVAB äger bara näten i en mindre del av Strängnäs Kommun (Se kartan nedan) men väl i en stor del av Eskilstuna kommun! Det är också emot kommunallagen.
SVABs nät är de gula fälten. Strängnäs Kommungräns den svara linjen. De blå fälten är det nät som ägs av Vattenfall.
Sista dagen - från tjärdoft till bröstvårtor!
Sista dagen på TNKK-kursen inleddes av Niklas Mörner med en sammanfattning av de föregående dagarnas alla händelser och lärdomar. Vad just tvärvetenskapligheten visat oss. Att inte stirra i fakultetsstuprör utan att lyfta blicken och ta lärdom av andra discipliner och nå fram till en väsentlig översiktlighet. Det är inte "populärvetenskap" som oftast är en urvattnad soppa. Det handlar istället om glädjen i kunskap - med perspektiv!
Han fick också lov att relatera en del av det som dagens planerade siste föreläsare skulle ha sagt sedan denne fått hastigt förhinder.
En av de saker denne skulle talat om var förändringen i skogslivet. Från en aktiv arbetsplats med doft av tjära , med rök och ljud av yxhugg, till en rekreationsplats med fågelsång och övrig tystnad.
Vi har pratat om bruksandan som folkhemmets krubba med omtanke och social omvårdnad. Förvisso med en ekonomiskt sund tanke i bakgrunden. Att de som arbetade skulle må bra och kunna arbeta utan att bekymras av onödiga problem.
En av Niklas kontroversiella käpphästar: de elvaåriga solaktivitetscyklerna (från maximum till minimum) som vid stark solaktivitet ger minska jordrotation och vice versa men som också påverkar Golfströmmen.
Slaget vid Hastings 1066 innebar att luften gick ur vikingatiden och medeltiden gör sitt intåg.
Att världens äldsta kända runsten är den s.k. Rökstenen visste vi, men att den näst äldsta är en som står i Mongoliet - det visste vi inte! Den är föga känd. Men hur sj-on har den kommit till?
Detta var några spridda utdrag ur sammanfattningen.
Efter en vidunderligt vacker diabildsexposé över Åkers Bergslag vidtog kursens sista föreläsning.
Bjarne Lembke: läkare, "Doktor på landet", specialist i företagshälsovård (startade Lantbrukshälsan), forskare i arbets- och miljömedicin vid Uppsala Universitet, med lantbrukets speciella miljöproblem som huvudintresse. Rehabiliteringsläkare med inriktning på neurologiska rörelsehinder, kronisk smärta och huvudvärk. Aktiv lantbrukare sedan 40 år.
Föreläsningen skulle handla om "det moderna jordbruket" men kom att bli en synnerligen intressant föreläsning om hur människans kunskaper blir allt smalare och att man inte längre ser sammanhangen. Själva kvintessensen av tanken bakom TNKK-kurserna. Att just lära sig att se sammanhangen.
2007 passerades en viktig gräns i mänsklighetens historia då mer är 50% av jordens befolkning bor i städer! Hur ska alla dessa människor försörjas?
Just variationer i livsmedelsförsörjningen kan man se historiska spår av: Karl XIIs nödår då vädret var upp och ner, 1840-talet då en svamp slog ut potatisskördarna och mängder av människor dog. Ådalskravallerna som följd av att svartrosten slagit ut potatisen. Torrperioden som förmodligen var skälet till Ingvars färd i Österled på tusentalet.
Upptäckten av potatissvampen, på mittena v 1800-talet, blev också en väckarklocka. För första gången insåg människan att dessa naturens bakslag inte var Guds Straffdom för att man t.ex. brännt brännvin, som man hittills trott.
Fler och fler människor uppnår allt högre åldrar och tillsammans med den naturliga folkökningen så ställs krav på effektivare grödor och ett effektivare jordbruk för att vi ska kunna försörjas med föda.
Allt vårt utsäde idag är genmanipulerat, vare sig det har skett tack vare forskningsframsteg eller på det "gamla hederliga" sättet med ett styrt urval. Skillnaden i metoderna är framförallt den kortare tiden när vi använder oss av modern genmanipulation. Lembke vill hävda att man nu också kommit så långt att man eliminerat de kritiserade följderna i form av utslagna bisamhällen etc. De ökade möjligheterna till större skördar som detta utsäde ger är en av förutsättningarna för mänsklighetens möjlighet att överleva.
Lembke tog också Kina som exempel. Den urbaniseringsutveckling som tagit Europa 150 år kommer Kina att genomgå på tio år! Det kommer att beröra 960 miljoner bönder i Kina! 960 ofattbara miljoner bönder!
Människan har också framkallat många av de allergisjukdomar som idag hemsöker oss. Endast 4% av allergikerna är sjuka av genetiska själ och dessa kommer man aldrig åt.
Men det vi måste börja med för att bryta den onda cirkeln är att "smutsa ner våra barn litegrann" (min tillspetsning)!
Vi har under lång tid varit allför renliga i våra kontakter med nyfödda barn. De föddes i sterila miljöer, all fosterhinna, vaginalsekret och ev. bajs som kommit med barnet och under krystningarna, tvättades omgående bort. Brösten sprittvättades före amning. Babyn föddes upp på flaska och sterila barnmatsburkar.
Fick barnet i sig ett gruskorn fick föräldrarna spader.
Följden av all denna renlighetshysteri är allergiska barn, barn med typ1-diabetes och andra former av immunförsvarsrelaterade sjukdomar.
Barnet får inte med sig någon naturlig tarmflora från modern vilket gör att immunförsvaret inte byggs upp.
Östtyskland, som innan muren föll låg på västvärldens 1930-talsnivå när det gäller allergier, har på 18 år nått ikapp oss.
Idag har de flesta förlossningsavdelningar tänkt om och badar inte bort allt skyddande. Det kan gå upp till en vecka innan de nyfödda barnen får sitt första bad idag. "När det börjar lukta illa!". Man har insett att de första åtta månaderna av barnets liv är de viktigaste för att bygga upp ett gott immunförsvar och en skyddande flora av tarmbakterier som blir näst intill personunik som ett fingeravtryck och som följer med hela livet.
Han berättade också om en gång då en god vän som just fött barn kom till honom och klagade på att den nya lilla babyn inte växte till och inte fick behålla födan. "Ja, Du kan förstås få lite av mitt svinfoder! Ge barnet en tesked per dag under några dagar" svarade han, till den nyblivna moderns stora förvåning. Men det visade sig att man tillverkar ett foder för nyfödda griskultingar vari ingår en speciell lactobakterie som normalt lever runt kvinnors bröstvårtor. Och tack vare den så växer kultingarna snabbt till sig i storlek och vikt. Och det gällde även det lilla människobarnet. Lembke kunde berätta detta nu eftersom det var preskriberat för länge sedan, men han var tacksam att modern inget sagt eftersom hans legitimation då väl hade suttit löst. Svinfoder till människobarn!
Lembkes råd är att man återinför skolköken för alla och lär de unga att laga mat från grunden och med goda råvaror som inte är så helsikes sterila. Helst skulle vi också nöja oss med pastöriserad mjölk och undvika homogeniseringen eftersom denna process slår sönder fettmolekylerna som då inte kan tas omhand av kroppens organismer utan avlagrar sig på kärlväggarna.
"Städa när ni tycker att ni snubblar på dammråttorna" som en annan läkare sa i radio.
Vi måste lära oss att se helheten och ta hänsyn till människans hela miljö.
En bättre slutkläm på kursen kunde vi inte få. Därefter smet jag iväg på 75-årsuppvaktning och lämnade mina trevliga kurskamrater att våndas med tentamen!
Jag kommer att återkomma med reflektioner kring en del av de saker som kom upp under TNKK-veckan.
Kafferast på Solberga tun
Han fick också lov att relatera en del av det som dagens planerade siste föreläsare skulle ha sagt sedan denne fått hastigt förhinder.
En av de saker denne skulle talat om var förändringen i skogslivet. Från en aktiv arbetsplats med doft av tjära , med rök och ljud av yxhugg, till en rekreationsplats med fågelsång och övrig tystnad.
Vi har pratat om bruksandan som folkhemmets krubba med omtanke och social omvårdnad. Förvisso med en ekonomiskt sund tanke i bakgrunden. Att de som arbetade skulle må bra och kunna arbeta utan att bekymras av onödiga problem.
En av Niklas kontroversiella käpphästar: de elvaåriga solaktivitetscyklerna (från maximum till minimum) som vid stark solaktivitet ger minska jordrotation och vice versa men som också påverkar Golfströmmen.
Slaget vid Hastings 1066 innebar att luften gick ur vikingatiden och medeltiden gör sitt intåg.
Att världens äldsta kända runsten är den s.k. Rökstenen visste vi, men att den näst äldsta är en som står i Mongoliet - det visste vi inte! Den är föga känd. Men hur sj-on har den kommit till?
Detta var några spridda utdrag ur sammanfattningen.
Efter en vidunderligt vacker diabildsexposé över Åkers Bergslag vidtog kursens sista föreläsning.
Bjarne Lembke: läkare, "Doktor på landet", specialist i företagshälsovård (startade Lantbrukshälsan), forskare i arbets- och miljömedicin vid Uppsala Universitet, med lantbrukets speciella miljöproblem som huvudintresse. Rehabiliteringsläkare med inriktning på neurologiska rörelsehinder, kronisk smärta och huvudvärk. Aktiv lantbrukare sedan 40 år.
Föreläsningen skulle handla om "det moderna jordbruket" men kom att bli en synnerligen intressant föreläsning om hur människans kunskaper blir allt smalare och att man inte längre ser sammanhangen. Själva kvintessensen av tanken bakom TNKK-kurserna. Att just lära sig att se sammanhangen.
2007 passerades en viktig gräns i mänsklighetens historia då mer är 50% av jordens befolkning bor i städer! Hur ska alla dessa människor försörjas?
Just variationer i livsmedelsförsörjningen kan man se historiska spår av: Karl XIIs nödår då vädret var upp och ner, 1840-talet då en svamp slog ut potatisskördarna och mängder av människor dog. Ådalskravallerna som följd av att svartrosten slagit ut potatisen. Torrperioden som förmodligen var skälet till Ingvars färd i Österled på tusentalet.
Upptäckten av potatissvampen, på mittena v 1800-talet, blev också en väckarklocka. För första gången insåg människan att dessa naturens bakslag inte var Guds Straffdom för att man t.ex. brännt brännvin, som man hittills trott.
Fler och fler människor uppnår allt högre åldrar och tillsammans med den naturliga folkökningen så ställs krav på effektivare grödor och ett effektivare jordbruk för att vi ska kunna försörjas med föda.
Allt vårt utsäde idag är genmanipulerat, vare sig det har skett tack vare forskningsframsteg eller på det "gamla hederliga" sättet med ett styrt urval. Skillnaden i metoderna är framförallt den kortare tiden när vi använder oss av modern genmanipulation. Lembke vill hävda att man nu också kommit så långt att man eliminerat de kritiserade följderna i form av utslagna bisamhällen etc. De ökade möjligheterna till större skördar som detta utsäde ger är en av förutsättningarna för mänsklighetens möjlighet att överleva.
Lembke tog också Kina som exempel. Den urbaniseringsutveckling som tagit Europa 150 år kommer Kina att genomgå på tio år! Det kommer att beröra 960 miljoner bönder i Kina! 960 ofattbara miljoner bönder!
Människan har också framkallat många av de allergisjukdomar som idag hemsöker oss. Endast 4% av allergikerna är sjuka av genetiska själ och dessa kommer man aldrig åt.
Men det vi måste börja med för att bryta den onda cirkeln är att "smutsa ner våra barn litegrann" (min tillspetsning)!
Vi har under lång tid varit allför renliga i våra kontakter med nyfödda barn. De föddes i sterila miljöer, all fosterhinna, vaginalsekret och ev. bajs som kommit med barnet och under krystningarna, tvättades omgående bort. Brösten sprittvättades före amning. Babyn föddes upp på flaska och sterila barnmatsburkar.
Fick barnet i sig ett gruskorn fick föräldrarna spader.
Följden av all denna renlighetshysteri är allergiska barn, barn med typ1-diabetes och andra former av immunförsvarsrelaterade sjukdomar.
Barnet får inte med sig någon naturlig tarmflora från modern vilket gör att immunförsvaret inte byggs upp.
Östtyskland, som innan muren föll låg på västvärldens 1930-talsnivå när det gäller allergier, har på 18 år nått ikapp oss.
Idag har de flesta förlossningsavdelningar tänkt om och badar inte bort allt skyddande. Det kan gå upp till en vecka innan de nyfödda barnen får sitt första bad idag. "När det börjar lukta illa!". Man har insett att de första åtta månaderna av barnets liv är de viktigaste för att bygga upp ett gott immunförsvar och en skyddande flora av tarmbakterier som blir näst intill personunik som ett fingeravtryck och som följer med hela livet.
Han berättade också om en gång då en god vän som just fött barn kom till honom och klagade på att den nya lilla babyn inte växte till och inte fick behålla födan. "Ja, Du kan förstås få lite av mitt svinfoder! Ge barnet en tesked per dag under några dagar" svarade han, till den nyblivna moderns stora förvåning. Men det visade sig att man tillverkar ett foder för nyfödda griskultingar vari ingår en speciell lactobakterie som normalt lever runt kvinnors bröstvårtor. Och tack vare den så växer kultingarna snabbt till sig i storlek och vikt. Och det gällde även det lilla människobarnet. Lembke kunde berätta detta nu eftersom det var preskriberat för länge sedan, men han var tacksam att modern inget sagt eftersom hans legitimation då väl hade suttit löst. Svinfoder till människobarn!
Lembkes råd är att man återinför skolköken för alla och lär de unga att laga mat från grunden och med goda råvaror som inte är så helsikes sterila. Helst skulle vi också nöja oss med pastöriserad mjölk och undvika homogeniseringen eftersom denna process slår sönder fettmolekylerna som då inte kan tas omhand av kroppens organismer utan avlagrar sig på kärlväggarna.
"Städa när ni tycker att ni snubblar på dammråttorna" som en annan läkare sa i radio.
Vi måste lära oss att se helheten och ta hänsyn till människans hela miljö.
En bättre slutkläm på kursen kunde vi inte få. Därefter smet jag iväg på 75-årsuppvaktning och lämnade mina trevliga kurskamrater att våndas med tentamen!
Jag kommer att återkomma med reflektioner kring en del av de saker som kom upp under TNKK-veckan.
Kafferast på Solberga tun
Sensationell omvärdering! Kvinnlig intuition slår gubbarnas tunnelseende!
Nils-Axel Mörner harangerar Professor Björn Ambrosiani, vår kanske främste expert på Birka och Mälardalen. Trots att han är pensionär ansvarar han även fortsättningsvis för Birkagrävningarna.
Dag 6 blev ytterligare en höjdardag. Inleddes med en duvning i lektionssalen på Solberga i Åkers Styckebruk. Björn Ambrosiani guidade oss igenom folkvandrinstid till medeltid. Vi pratade om fimbulvintrarna på 500-talet. Han berättade om hur digerdöden, kalla vintrar, dåliga skördar tog död på stora delar av befolkningen. Ännu 1450 hade man inte kunnat fylla de tömda gårdarna på de goda jordarna ens med marginalmarksbönder.
Många gåtor finns fortfarande att lösa. T.ex. båtgravfälten. Fram till 980-1000-talet bränns och begravs alla döda vid sin gård på sedvanligt sätt med stensättning och ev. högar. Utom fem stycken s.k. båtgravfält där ca. 500 döda män och kvinnor begravts hela i sina skepp eller i kammar- eller kistgravar. Ambrosianis teori är att dessa måste ha varit främmande folk som flyttat hit och bott och verkat här.
Vid samma tidpunkt förändras gravskicket till att hela kroppen begravs i öst-västlig riktning. Fortfarande på det egna gravfältet. Helt klart en kristen påverkan. Men än hade inte Ansgar och Eskil kommit hit från England. Var det då i själva verket så att vi istället lät oss påverkas österifrån? Hade vi lika gärna kunnat bli ett ortodoxt kristet land?
Med tanke på de flitiga kontakter som svearna hade med Ryssland, Ukraina och Turkiet var det väl tvärtom ganska troligt att influenserna kom från den östromerska kyrkan. Våra vikingar har ju t.o.m. ristat runor i Hagia Sofia-katedralen i Istanbul.
Professor Svante Strandberg, vårt lands främste ortnamnsforskare tar sig en funderare över namnet "Marvikarna".
Så var det dags för ett urintressant pass kring våra ortsnamn och deras ursprung. Urgamla namn som Kjula, Barva och Lifua fick sina förklaringar. Barva har t.ex. en ordstam som betyder träd. Det ryska ordet "borr" står också för "barrträd". Kjula står för "välvd" och kan antyda att åsen var välvd som ett skeppsskrov medan Lifua (dagens ort "Härad") har en hydrografisk betydelse av gyttgig, sumpig, vattenrik.
Att så många Engelska ortnamn har nordiskt ursprung visste jag inte. Alla ställen som slutar på "-ton" (Preston, Luton etc.) är samma ord som vårt "tun" som betyder inhägnad närmast huset eller "gård". Preston betyder Prästtunet. Att London står för Lund är rätt häftigt.
Strandberg menar att "stormaktstiden i all ära, men det är vikingatiden som satt mest varaktiga spå i vår omvärld just genom ortsnamn. Ta bara Roden-Rorsen-Routsi-Ryssland!
Lärd "skvalradio" på "Sunhillton" - Solbergas tun - under lunchen. Strandberg, Ambrosiani och Mörner.
Vi resonerade om kartor deras betydelse som ortnamnsbevarare och Ambrosiani menade att förstautgåvan av den ekonomiska kartan är mest värdefull därvidlag. Vi kunde senare konstatera att ett praktiskt taget osynligt järnåldersgravfält vid Valsberga fanns på den topografiska kartan, men icke det intilliggande stora och imponerande bronsåldersgravfältet uppe på åskrönet!
Vi hade också ett resonemang om ett problem som jag försökt uppmärksamma vår egen stadsarkitekt om, där fastigheter byter namn när de läggs samman med en stamfastighet som kan ligga på miltals avstånd. Det får sedan till följd att när "utmarken" som i gemene mans föreställning heter något helt annat än det registrerade fastighetsnamn den just fått, skall exploateras får exploateringsplanen namn efter fastigheten trots att den verkliga stamfastigheten kan ligga många kilometer bort.
Björn Ambrosiani lär oss att "läsa" naturen och därmed kunna identifiera vad som i själva verket inte bara är en vanlig liten kulle utan en fast fornlämning.
Ambrosiani visade oss på den gamla E20s alla filer i marken! D.v.s. de hålvägar som gått mellan Äker och Strängnäs över skogen. De sträcker sig likt stundtals parallella diken genom skogen. Har en blivit för gyttjig har man helt enkelt börjat rida in en ny bredvid. Hålvägar kallas de därför att de sakta slitits ner i marken av allt hästskotramp.
Här är det Phyllis Andersson-Ambrosiani som stjäl föreställningen från "gubbarna". På flera fronter! Står de där bakom och "skäms"?
Efter en stund i skogen kom vi till en skärvstenshög. En ganska vanlig fast fornlämning i våra mellansvenska skogar som man länge haft uppfattningen att det rör sig om matlagningsrelaterade "sophögar". Nu tog Björn Ambrosianis doktorerande hustru Phyllis över - på alla sätt!
Vi fick oss till livs en livfull beskrivning av resultaten av hennes forskning på ett område där män ointresserat och okritiskt accepterat en vid närmare eftertanke helt galen gammal förklaring till fenomenet skärvstenshögar. Men där en kvinna med andra angreppsvinklar direkt insåg det vansinniga i delar av förklaringen.
Mer är jag förhindrad att berätta tills Phyllis lagt fram sin doktorsavhandling. Tala om att man får veta nya saker jämt på dessa kurser. Trots att vi alltså studerar tiden för flera årtusenden sedan!
Jag slutade dagen uppe på Valsbergaåsen med sina imponerande 3 storhögar och därefter en mängd vanliga mindre gravar och det hela avslutat med en fint utmärkt "treudd". Idag är åskrönet lite igenvuxet, men man kunde mycket väl föreställa sig den imposanta syn gravkullarna måste ha varit för dem som sökte sig till det som då var en av Sveriges viktigaste handelscentra före Birka - Storåker där vid den strategiska vattenkroken. Här härskade "Skäggestaätten". Kanske är det samma familj som när landhöjningen gjort Skäggesta mindre intressant istället etablerar sig vid Lida på andra sidan Åkers kyrka, d.v.s. isåfall förmodligen Ingvar Vittfarnes ätt.
Storåker hade sin blomstringstid strax innan Birkas börjar, mellan 500 och 700 e.Kr. När Storåker "dör" kommer Birkas storhetstid, 750-980 e.Kr.
Vid 500 händer också någonting i Uppsala som får svearna att byta gravskick på mycket kort tid. Liken bränns inte längre utan begravs hela i högar. Snorre påstår i sin Edda att svearna vid den här tiden fick besök av Oden själv. Kanske någon som utgav sig för att vara just "Aun". Kanske är det rentav den mannen som fått sin ensamma grav i en stor hög på Ånsholmen (Odens holme) mellan Barva och Härad, som med bästa läge vid den gamla segelleden mellan Örebro-Arboga och Stockholm, ständigt kunde påminna sjöfarande om sin betydelse.
Övriga kursdeltagare gav sig sedan vidare till Mörtsjö ringmur, vår kommuns kanske mest imposanta fornborg.
Nu vet jag vad jag har för "titel" - Gratialist!
Dag 5 med TNKK-kursen började vid Gripsholms Slott i Mariefred där Kungen väntade! Ja, det såg så ut eftersom jag noterade att Majestätets egen flagga vajade över porten. Men det förhöll sig så att Kungen och Drottningen under eftermiddagen skulle inviga sommarens utställning av grafik ur Kungens samling på Grafikens Hus, som ju är inrymd i den intilliggande gamla Kungsladugårdens stallänga.
Vid slottets Sjöport väntade Mats G Larsson, Docent, arkeolog, författare av ett flertal böcker om bl.a. Ingvar den Vittfarnes resor i Österled. Mats har specialiserat sig just på historien kring Ingvar. Med hjälp av Snorres Edda och ett antal runstenar, varav de flesta blott fragment, har han kunnat formulera en teori om vem denne Ingvar var och varifrån han härstammade.
På Rännarbanan framför Gripsholm står den kanske mest kompletta stenen med anknytning till Ingvar. Här får vi hjälp att tyda skriften i drakslingan och vi blev överens om att den stackars ristaren nog var en grav dyslektiker och att beställaren säkert hade ett och annat att säga innan ev. betalning för jobbet betalades ut!
De flesta kända s.k. Ingvarsstenar, d.v.s. runstenar som på ett eller annat sätt nämner eller har anknytning till Ingvar, finns i trakterna runt Marieftred och Strängnäs vilket skulle kunna tyda på att det var ifrån dessa trakter färden österut, från vilken endast ett fåtal av de trettio skeppen återvände, startade.
Dessa tvärvetenskapliga kurser (årets kurs är den 14e sedan starten) har fått effekter och forskningsgenombrott på många områden. Det blir ju ofta så då forskare lyfter blicken från sitt eget fack och skaffar sig influenser från andra områden. Samarbetet mellan klimatforskaren Mörner och arkeologen och historikern Larsson och genombrottet i historien om Ingvar är ett sådant. Det som skett mellan geologen Mörner och arkeologen och geologen Phyllis Andersson-Ambrosiani och som vi får ta del av under Dag 5 är ett annat.
Här är det ett fragment inmurat i väggen till Strängnäs Domkyrka som skärskådas. Namnet Aimundr (Emund) kan anas. D.v.s. Ingvars far.
Genom samarbetet har Larsson kunnat formulera sin teori om att Ingvar härstammade från gården Lida vid Åkers Kyrka och att det troligen var ifrån Mälarviken vid Lida som färden startade. Men vad var anledningen till att runt tusen armstarke män kunde lämna sitt land och sina gårdar och fara österut för att söka guld, skänka örnen föda och slutligen dö i "rännasketa" i Särkland. Jo, sannolikt p.g.a. att det rådde en extrem torka just runt 1040, vilket Mörner kunna se i sina klimatkurvor baserade på sedimentlagren i mossarna runt Åker. Det var alltså en situation liknande den som rådde 800 år senare då den stora svenska emigrationen till Amerika skedde (en femtedel av Sveriges befolkning utvandrade då!). Att söka guld i Österled tedde sig mot den bakgrunden rentav som en klok satsning.
När Niklas demonstrerar hur de stackars vikingarna slåss med svärdet i den ena handen medan den andra försöker hindra dem från att "skita på sig" når kursen en av sina komiska höjdpunkter.
Mats G Larsson har ju kunnat göra troligt att just dysenteri var orsaken till Ingvars och de flesta av hans mäns död. Ett föga ärofullt slut på detta det sista stora härnadståget i Österled.
I Åkers Kyrka har ett av de avgörande bevisen om kopplingen till just trakten vid Åker, funnits. Ett fragment av en runsten som nämner Ingvar. Fragmentet som funnits inmurat i vapenhuset är sedan länge försvunnet men finns väl dokumenterat och avritat någon gång på 1800-talet vilket gjort det möjligt för Larsson att finna den felande pusselbiten. Här håller han en förminskad kopia av det försvunna fragmentet.
Under lunchen, som avåts i Majsolen vid kyrkogårdsmuren körde Niklas lite "skvalradio". D.v.s. repetition av olika delar av vad vi hittills fått veta som ger en samlad bild av den tid vi talar om och vad som samtidigt utspelar sig ute i Europa.
Efter lunchen är det dags för kyrkoforskaren Ann Cathrine Bonnier att berätta för oss om just Åkers Kyrka och varför den ser ut som den gör. Den är i grunden en enskeppig kyrka men fördubblades i storlek då järnhanteringen vid närbelägna Åkers Styckebruk drog igång på 1500 och 1600-talen. Detta hade länge varit ett mysterium för kyrkoforskarna eftersom socknens gårdar var desamma till antalet. Förklaringen kom också som resultat av lite tvärvetenskapliga kontakter. Styckebruket drog till sig mycket folk som kolade i skogen och som fraktade malm från gruvorna etc. och alla dessa skulle givetvis också få tillgång till Guds ord.
Som resultat av en fråga från mig kommer Ann Cathrine vid tillfälle ge sig upp på sakristievinden för att se om där funnits en "Gapläktare", d.v.s. en läktare för kör och orgel med målad balustrad under en öppning i muren. Det ser ju ut på bilden som om det kunde ha funnits.
Vännen, Patron Patrik Odelstierna, tar emot på Söderlännas säteritrapp.
Så gick färden till Söderlänna säteri som ligger vid Södra landningsplatsen (därav namnet) vid Lännasjön. Vid andra ändan ligger Norrlänna och mitt emellan ligger samhället Merlänna (Medthalända, som blir Merlänna = "mellan landningsplatserna"). Byggt av Strängnäsbiskopen Johannes Mathiae. Patrik skulle iväg på den Kungliga invigningen på Grafikens Hus men gav oss ändå en humoristisk bild av livet nu och då på en herrgård alltmedan hustrun Madeleine ilsket tutade från bilen. Till slut skumpade Patrik iväg och i väntan på att "slotts- och herrgårdsarkitekten" Karl "Charlie" Westin skulle dyka upp tog vi oss en kopp kaffe på gräsmattan.
Charlie Westin gav en intressant exposé över den arkitektoniska utvecklingen av "det svenska herresätet". Illustrerad av vackra bilder. Charlie är specialiserad på just renoveringar av gamla herrgårdar och motsvarande. Ett exempel från senare år är kungsgården Räfsnäs utanför Mariefred.
När Charlie var färdig, stod Sigurd "Sigge" Rahmqvist, Fil.Dr och specialiserad på hur Sverige var organiserat på medeltiden parat att ta vid. Han basar för en pågående utgivning av härads- och hundarebeskrivningar i Svealand och gav oss en lektion kring vad den svenska arkivforskningen visar om den gamla häradsorganisationen.
Dagens sista organiserade programpunkt var ett besök på Åkers fina bruksmuseum där Per Bengtsson tog emot och guidade runt. Bl.a. var det kul att höra om hur det gick till när man fann att delar av Riddarholmskyrkans tornspira behövde renoveras efter hundra år och man ringde till Åkers Styckebruk som på 1800-talet svarat för gjutningen av alla de element som ingår i tornspirans "mekkano" för att höra om det finns några förslag till hur man skulle kunna lösa detta.
"Ja,visst! svarar Styckebruket har ni numret på delarna ni vill byta ut, så plockar vi fram formarna och gjuter nya åt er!"
Det är service det. Bruket har ett enastående arkiv som tack vare att bruket hela tiden varit privatägt, har förblivit intakt på ort och ställe och inte drabbats av att skingras till olika statliga arkiv.
Som bonus blev vi inbjudna av kursdeltagaren Birgit Hoffmann som sommarbor i ett fullständigt unikt litet hus, nämligen det s.k. Kosswa-torpet i Åkers Styckebruk. Namnet fick det av Jehan Coschoy (f. 1575) en invandrad vallon som flyttade in här med sin familj 1628 då torpet byggdes. Det låg då på nuvarande disponentvillans plats men flyttades så småningom ihop med Täby Fädbod från 1500-talet (den vinkel som ses till vänster i bakgrunden) som låg en bit bort. Torpet var bebott mellan 1628 och 1967!
Därefter blev det museum och förblev så till för något år sedan då hembygdsföreningen och länsmuseet inte längre hade resurser att hålla det tillgängligt för allmänheten. Lösningen blev att Styckebruket hyrde ut det till Birgit Hoffmann som åtagit sig att också öppna det för visningar vid behov. Torpet består av ett rum med en tillbyggd enklare kammare + den gamla fäboden, i vilket Birgit har fått lov att inrätta ett dass! Annars finns varken vatten eller värme. Dock nydragen el.
Här välkomnas vi av Birgit innan hon bjöd oss att hukande stiga in i torpstugan där vi trots allt rymdes elva personer. Det är inte omöjligt att det faktiskt bott så många där någon gång. Jag hann inte lusläsa listan i hallen över alla som bott där genom århundrandena, men jag fastnade för en som var "Gratialist", d.v.s. pensionär. Det ska jag kalla mig för!
När jag gav mig av satt ännu de flesta kvar. Dagen hade varit hård. Mycket information hade packats i huvudet och jag var rejält trött. Det blev ingen renskrivning av notater när jag kom hem utan direkt i säng!
Att bli Farfar i Urskottvång!
Kursledaren övervakar!
Dag 4 i Åkersskogarna (Skolkade dag 3, men det rapporterades att kanotpaddlingen utmed Marvikarna med stopp vid Meanderdalen vid Krampan m.m. gått utan incidenter. Hagelskuren som drabbade oss hemmavid hade de klarat sig undan. Kursledaren hade också hållit sig torr och inte druttat i under våghalsiga borrningsövningar i vattnet!).
Vi inledde Metallurgi-dagen vid den fantastiskt renoverade (tillsammans med hela bruksmiljön Europa Nostra-prisbelönt) Motstugan vid Åkers Styckebruk, där veteranen Evert Lindén gav en kort introduktion om det gamla bruket med anor från 1500-talet. Han poängterade att det hela tiden varit ett bolagsbruk och ej något gårds- eller privatbruk. Det började som ett riktigt Styckebruk, d.v.s. man gjöt och borrade upp kanoner för våra stormaktskrig. Vid det intilliggande Åkers Krutbruk tillverkades ammunitionen. Allt på kungligt privilegium.
Vi fick också se en film om dagens industriproduktion av högklassiga valsar. Bruket är idag Sveriges andra största gjuteri och en av världens största tillverkare av gjutna valsar för stålverk, pappersindustrier m.m. världen över.
Tyvärr fick vi inte fotografera inne i gjuteriet som alltid är fascinerande att besöka. En stor bullrig sotsvart jättehall i vinkel där stora traverskranar med jättelika krokar far fram och tillbaka under taken, lyftande svängande kokiller eller gjutformar.
Befolkad av en relativt sett liten skara specialister. Plötsligt ett gnistregn från en kokill med glödande stål som hälls i en gjutform som står på högkant under oss och där valsen centrifugeras fram i lager på lager.
Därefter tillbaka till kursgården Solberga där först Björn Klevebring och därefter Orvar Nyquist packade oss fulla med kunskaper om den svenska järnhanteringens historia. Jag har i min enfald alltid haft för mig att det första järnet vi tillverkade i landet var tackjärn som inte gick att smida och att stålet (järn med reducerad kolhalt) var en senare uppfinning. Så fel! Det järn de första pionjärerna på 500-talet E.KR. fick fram ur sina blästor var faktiskt smidbart stål! Men masugnens intåg på 1200-talet innebär högre temperaturer och större syretryck som gav gjut/tackjärn.
Det var först vallonernas intåg med De Geer och De Besche i spetsen som gav "vallonsmidet" genom sin teknik att reducera kolhalten i järnet och få fram ett smidbart stål.
Sir Henry Bessemer uppfann i början av 1800-talet sin färskningsmetod för att få fram stål i större skala och fick patent på den. Bessemers metod var dock behäftad med stora tekniska problem och det var först då svenske Konsuln Göran Fredrik Göransson lyckades utveckla metoden för praktisk hantering. Det brukar kallas "Undret i Edsken" (utanför Hofors) och betraktas av Orvar Nyqvist, jämte Gutenbergs tryckerikonst som de två händelser som kommit att få störst betydelse för mänsklighetens utveckling. Metoden användes fram till 1950.
Mellan 1700 och 1750 kulminerade Sveriges betydelse som största järn- och stålproducent i världen. Därefter tog England vid på 1800-talet, USA på 1900-talet och efter en kort sejour med Ryssland som ledande producent (dock på en väsentligt lägre nivå) har nu Kina seglat upp som världens främsta producent av järn och stål. Dock måste man fortfarande importera mycket av den järnmalm som krävs.
Niklas och Karl-Axel Hultqvist övervakas av Masugnsägaren Lars Andersson som just tänt på lågan från den nya minimasugnen vars invigning vi skulle få bevittna lite senare.
Efter lunch på Solberga Gårdstun for bilarna mot Nybygget söder om Skottvångs gruva där Lars Andersson efter Björn Klevebrings anvisningar under två år byggt en minimasugn som nu stod färdig att producera sitt första järn. Förvärmningen med monterad elfläkt var väl att betrakta som en eftergift för våra moderna tider. Annars var ugnen uppbyggd precis som i "gamla tider".
Medan Lars eldade på i ugnen for vi till det som Mörner kallar "Urskottvång". En urholkning på fem-sex meter in i bergssluttningen vid Krampans badplats.
Sveriges första dokumenterade gruva från 600-700-talet. Vid stranden av Övre Marviken.
Här tog Mineralogen August Friess över och berättade om den metod han utvecklat för att datera sten och berg. D.v.s. med ett tryckverktyg jämför han trycket mot en färsk bergyta och mot en vittrad yta och med hjälp av ett stort antal jämförelsemätningar på samma bergart har han fått fram ett medelvärde som multipliceras med skillnaden mellan den färska och den vittrade ytan. På så sätt kan han med en marginal på så lite som 50 år säga när en sten brutits från sitt berg och bearbetats. Han kan också datera när bergsytan i gruvan bearbetades.
August Friess med sin tryckmätare.
En illustrerande historia. August var i Sigtuna och blev ombedd att datera stenen i en kyrka som man visste var byggd 1120. När han mätte stenen fick han dock fram värden som tydde på en tillverkning runt 950 istället. Han var mycket undrande över denna uppenbara felmätning, tills de båda kom upp till en högre punkt i närheten och plötsligt kunde iaktta en märklig grundformation i en intilliggande gräsyta. Det visade sig att där stått en kastal från 900-talet som rivits eller förfallit och då insåg August att man givetvis återanvänt stenmaterialet från den gamla kastalen när den nya kyrkan byggdes. Mätningen var således helt korrekt!
Niklas Mörner passar på att vila sig medan August Friess berättar.
Mitt under föreläsningen får jag ett telefonsamtal som jag går en bit bort och tar. Men ekot över sjön gör att min röst tydligen stör så pass att jag märker att man tystnat bakom min rygg och när jag vänder mig om och ser de anklagande blickarna mot den störande, är jag ju tvungen att berätta att jag just blivit Farfar! Till lilla Elsa Kerstin Maria! En efterlängtad liten tjej sedan storebror Nils Oscar dött ett dygn gammal för ganska exakt ett år sedan. Niklas for upp med händerna i luften och alla tjoade och jag var förlåten!
Hönan Agda struntar fullständigt i det historiska ögonblick som stundar intill då minimasugnen skall öppnas.
Så tillbaka till Nybygget för att se hur det gått med masugnen. Ännu inte riktigt klar tydligen! Man hade gjort ett provtapp igår kväll för att se att det fungerade och hade då fått ut flytande järn.
Medan vi väntar på att ugnen ska bli klar visar Lars och Karl-Axel upp några av alla de stenyxor de funnit på gården.
Vi tittar än en gång på 50-meters strandlinjen och får se Strandlök som Lars funnit växande just på den gamla strandlinjen. Denna växt som i Sverige annars heter Sandlök eller möjligen Backlök heter i Norge dock just Strandlök.
Vi passar också på att kika på en märklig sandsten i skogen intill Nybygget. Märklig såtillvida att ingen känd förekomst av sandsten finns i närheten. Stenens relativa kantighet tyder inte på någon förflyttning med hjälp av inlandsis eller isälvar. Ett mysterium att lösa för framtida kurser - om det blir några! Niklas hotar med att detta var sista kursen. Efter 14 år.
Hur gick det då med masugnen? Traktens folk, representanter för lokalpress och kursdeltagare flockades framför ungsöppningen under spänd förväntan. Vi tillhölls ett säkerhetsavstånd och så började Lars bearbeta tegelblockering av ugnsöppningen.
Tyvärr måste vi väl meddela att inget flöde uppstod. Förmodligen hade han varit lite för snål med syret mot slutet, men det blev bara några ynka klumpar med tveksam järnhalt. Stor besvikelse säkert! Men Lars var idel solsken trots att han meddelade att han nu var tvungen att riva ugnen eftersom den koksar igen när den svalnar. På Niklas fråga om vad som skulle kunna få honom att bygga en ny svarade han lakoniskt: "Skilsmässa"! Frun behövde förmodligen mer hjälp i trädgården....
Själens motionsslinga!
Själens motionsslinga! Vet ni var den finns? Jo, det är en 2,5 km lång vandring över Stenhuggarmon i Åkers Bergslag och ner till Marvikarna. Under vandringen förflyttar man sig genom 10.500 år och från barbari till välfärdssamhälle!
Docenten Nils-Axel (Niklas) Mörner i undervisningstagen. Man har aldrig en tråkig stund och bombarderas med kunskap och provokativa teorier. Diskussionerna blir många så vandringen utmed Själens motionsslinga tar alltid längre tid än planerat.
Andra dagen på den TNKK-kurs jag nu går för andra gången anslås till en vandring utmed det som Niklas Mörner kallar för just "Själens motionsslinga".
Den har jag faktikst gått med honom ytterligare en gång tidigare. Han frågade mig (kanske anade jag viss oro inför mitt svar...) hur jag upplevde det. "Om det var något nytt"?
Jag kunde ärligt svara att redan under de första två dagarna har jag dels fått nya insikter som inte fanns med för fyra år sedan, dels också svar på några frågor som Niklas själv ställde inför en del spår av mänsklig aktivitet som då inte kunde förklaras men där han funnit svaren senare.
Dessutom sa jag, är det ju inte samma deltagare. Människor ställer olika frågor som ger upphov till helt nya diskussioner.
Första anhalten är gungflyn på Skeppmorasjöns yta. Där ger vi oss ut några stycken för att uppleva sensationen av att just gunga på en sådan. Det är en märklig upplevelse (dessutom kunde jag konstatera att mina relativt nya stövlar ändå läckte....). Niklas själv tar fram sin lerborr, en fiffig anordning som han kör ner genom gungflyn med ett antal skarvrör allteftersom, genom sjöns vatten och sedan genom bottensedimenten ner till leran, vrider om och drar upp - och plötsligt ligger framför oss en lerkorv med tiotusentals år gammal avlagrad lera som aldrig sett dagens ljus. Niklas studerar korven och märker ut när sjön har varit en del av Littorinahavet, när den har varit lagun och när den blev en ren insjö, dock med en kortare havsperiod emellan.
En lerkorv som spänner över mer än tiotusen år!
Ditta från Lettland med tiotusenårig skönhetsmask!
Efter utflykten på gungflyn där regnet och åskan överraskade oss, fortsatte vi efter att ha kompletterat regnklädseln i bilarna (jag kände mig efter en stund som ett stort våtvärmande omslag!) vandringen uppför åsen/berget på västsidan av Marviksleden. Där uppe fick vi se en egenartad klapperstenssamling som omgärdar bergets högsta del. Mycket riktigt en gammal strandlinje. Mörners undervisning bygger på att vi följer strandlinjerna genom årtusendena. Märkligt att tänka sig att bergets högsta del - idag 80 meter över havet - där vi står hade en gång i tiden 150 meter havsvatten ovanpå sig! Så småningom höjde sig landet och toppen stack upp i det som ännu var en slags ytterskärgård till Närke/Södermanland och runt denna ö's stränder sköljdes klapperstenen upp. Och ligger där än idag fullt synliga.
Packis och isberg fyllde och täppte helt till Närkessundet och gjorde i praktiken Östersjön till ett sött innanhav. Så skedde jordbävningen 10.469 BP (Before "Present" - vilket betyder 1950 så lägg till 58 år till nutid) och en tsunamivåg sköljde på nolltid ut hela den packade isproppen mot Västerhavet och över bara ett par års tid blev Östersjön en del av det salta Västerhavet.
Mörner visar oss hela tiden bevis i naturen för alla dessa händelser. Vi får se skred med olika orsaker och lär oss vad "liquid fractions" är, d.v.s. när sand/gyttja övergår i flytande form och just orsakar stora jordskred. Genom borrningarna i sjöarna i Åkers Bergslag har Mörner kunnat identifiera två större jordbävningar med kort tid emellan, 10.469 BP och 10.430 BP. Dessutom en senare inte fullt lika kraftig för "bara" 3800 år sedan!
År 7000 BP som vi når en bit ner på Stenhuggarmons ostsida visar på Littorinahavets kulminerande topp. Ön är nu en del av en innerskärgård samtidigt som stadsbildningarna kring Medelhavet blomstrar liksom Sahara.
Niklas Mörner i entusiasmerande undervisningstag (trots åska, hagel och - inte drivis men väl - kraftigt regn). I bakgrunden ses klapperstensområdet.
Ytterligare en bit ner till 5000 BP når vi den tid då Vråkulturen med åkerbruk, stenåldersredskap, kruktillverkning m.m. visade på en begynnande civilisation. Klimatet var 2,5 grader varmare än idag ("och det var ingen katastrof" tillägger Mörner gärna när han nämner just de tider i vår historia då det både varit 2,5 och 4 grader varmare än idag) och man har funnit förekomster av vilda vindruvor. Samtidigt ute i världen är det redan högkulturer, Kilskriften finns och Gilgamesh-eposet är nedskrivet redan 300 år tidigare.
Just dessa jämförelser med världen i övrigt gav en av många diskussioner sedan jag gjort följande reflektion: att folken här uppe i norden fortfarande befann sig i grottstadiet samtidigt som det finns högkulturer runt Medelhavet - och trots att människor faktiskt färdades långa sträckor redan då - är väl kanske mer begripligt genom bristen på kommunikationsmedel. Vad som är mer märkligt egentligen är att det i vår tid, med mobiltelefoner, TV, Internet, flyg-, tåg- och båttransporter ändå finns, kanske inte grottkulturer men näst intill, på flera håll på Jorden.
En stunds välförtjänt kafferast samtidigt som solen tittade fram, nere vid Marvikarnas nivå.
Nere vid Marvikarnas strand på +13,6 öh, bröt solen fram en stund och vi kunde slå oss ner och njuta en kopp kaffe i gröngräset.
Här går jakten på littorinasnäckor! I en sluttning vid Långa Edet mellan Marvikarna finns en gammal strandbank från Littorinahavets tid gömd och där finner man alla de typiska havssnäckor som man också finner på Västkusten idag.
Så åter över Stenhuggarmon med titt på raserade klippblock (jordbävningen? isstötar?), "vanligt" jordskred med de rasade massorna i hästskoform och alldeles bredvid ett skred som måste ha berott på "liquid fractions" d.v.s. att någonting övergått i flytande form alternativt att vatten trängt upp under tryck och fått jordmassor att "rinna" ner och ut i en konform. Det var i samband med att Mörner upptäckte detta skred som han också genom borrningar i sjön nedanför snart kunde konstatera att det varit en jordbävning så sent som för 3800 år sedan med spår utmed hela Marvikarna i form av förkastningar, skred, nerrasad bronsåldersgrav, tsunamilager etc.
Marvikarna är ju i sig en intressant vattenled. Ända in i sen tid fungerade den som transportled in i Mälaren från Östersjön.
Förbi det Storåker som vi kommer att återkomma till på Fredag. Så länge järnhanteringen i Åkers Styckebruk krävde träkol, användes sjöleden vintertid också för transport av just kol men också av järnmalm från Skottvångs gruva. Idag är den långa sjöleden en av vårt lands finaste kanotleder och idag, onsdag, är kursdeltagarna ute och paddlar (i hagel och regn) på "Kunskapens vattendrag". Själv skolkar jag idag (tänk att ränderna inte går ur....)
Docenten Nils-Axel (Niklas) Mörner i undervisningstagen. Man har aldrig en tråkig stund och bombarderas med kunskap och provokativa teorier. Diskussionerna blir många så vandringen utmed Själens motionsslinga tar alltid längre tid än planerat.
Andra dagen på den TNKK-kurs jag nu går för andra gången anslås till en vandring utmed det som Niklas Mörner kallar för just "Själens motionsslinga".
Den har jag faktikst gått med honom ytterligare en gång tidigare. Han frågade mig (kanske anade jag viss oro inför mitt svar...) hur jag upplevde det. "Om det var något nytt"?
Jag kunde ärligt svara att redan under de första två dagarna har jag dels fått nya insikter som inte fanns med för fyra år sedan, dels också svar på några frågor som Niklas själv ställde inför en del spår av mänsklig aktivitet som då inte kunde förklaras men där han funnit svaren senare.
Dessutom sa jag, är det ju inte samma deltagare. Människor ställer olika frågor som ger upphov till helt nya diskussioner.
Första anhalten är gungflyn på Skeppmorasjöns yta. Där ger vi oss ut några stycken för att uppleva sensationen av att just gunga på en sådan. Det är en märklig upplevelse (dessutom kunde jag konstatera att mina relativt nya stövlar ändå läckte....). Niklas själv tar fram sin lerborr, en fiffig anordning som han kör ner genom gungflyn med ett antal skarvrör allteftersom, genom sjöns vatten och sedan genom bottensedimenten ner till leran, vrider om och drar upp - och plötsligt ligger framför oss en lerkorv med tiotusentals år gammal avlagrad lera som aldrig sett dagens ljus. Niklas studerar korven och märker ut när sjön har varit en del av Littorinahavet, när den har varit lagun och när den blev en ren insjö, dock med en kortare havsperiod emellan.
En lerkorv som spänner över mer än tiotusen år!
Ditta från Lettland med tiotusenårig skönhetsmask!
Efter utflykten på gungflyn där regnet och åskan överraskade oss, fortsatte vi efter att ha kompletterat regnklädseln i bilarna (jag kände mig efter en stund som ett stort våtvärmande omslag!) vandringen uppför åsen/berget på västsidan av Marviksleden. Där uppe fick vi se en egenartad klapperstenssamling som omgärdar bergets högsta del. Mycket riktigt en gammal strandlinje. Mörners undervisning bygger på att vi följer strandlinjerna genom årtusendena. Märkligt att tänka sig att bergets högsta del - idag 80 meter över havet - där vi står hade en gång i tiden 150 meter havsvatten ovanpå sig! Så småningom höjde sig landet och toppen stack upp i det som ännu var en slags ytterskärgård till Närke/Södermanland och runt denna ö's stränder sköljdes klapperstenen upp. Och ligger där än idag fullt synliga.
Packis och isberg fyllde och täppte helt till Närkessundet och gjorde i praktiken Östersjön till ett sött innanhav. Så skedde jordbävningen 10.469 BP (Before "Present" - vilket betyder 1950 så lägg till 58 år till nutid) och en tsunamivåg sköljde på nolltid ut hela den packade isproppen mot Västerhavet och över bara ett par års tid blev Östersjön en del av det salta Västerhavet.
Mörner visar oss hela tiden bevis i naturen för alla dessa händelser. Vi får se skred med olika orsaker och lär oss vad "liquid fractions" är, d.v.s. när sand/gyttja övergår i flytande form och just orsakar stora jordskred. Genom borrningarna i sjöarna i Åkers Bergslag har Mörner kunnat identifiera två större jordbävningar med kort tid emellan, 10.469 BP och 10.430 BP. Dessutom en senare inte fullt lika kraftig för "bara" 3800 år sedan!
År 7000 BP som vi når en bit ner på Stenhuggarmons ostsida visar på Littorinahavets kulminerande topp. Ön är nu en del av en innerskärgård samtidigt som stadsbildningarna kring Medelhavet blomstrar liksom Sahara.
Niklas Mörner i entusiasmerande undervisningstag (trots åska, hagel och - inte drivis men väl - kraftigt regn). I bakgrunden ses klapperstensområdet.
Ytterligare en bit ner till 5000 BP når vi den tid då Vråkulturen med åkerbruk, stenåldersredskap, kruktillverkning m.m. visade på en begynnande civilisation. Klimatet var 2,5 grader varmare än idag ("och det var ingen katastrof" tillägger Mörner gärna när han nämner just de tider i vår historia då det både varit 2,5 och 4 grader varmare än idag) och man har funnit förekomster av vilda vindruvor. Samtidigt ute i världen är det redan högkulturer, Kilskriften finns och Gilgamesh-eposet är nedskrivet redan 300 år tidigare.
Just dessa jämförelser med världen i övrigt gav en av många diskussioner sedan jag gjort följande reflektion: att folken här uppe i norden fortfarande befann sig i grottstadiet samtidigt som det finns högkulturer runt Medelhavet - och trots att människor faktiskt färdades långa sträckor redan då - är väl kanske mer begripligt genom bristen på kommunikationsmedel. Vad som är mer märkligt egentligen är att det i vår tid, med mobiltelefoner, TV, Internet, flyg-, tåg- och båttransporter ändå finns, kanske inte grottkulturer men näst intill, på flera håll på Jorden.
En stunds välförtjänt kafferast samtidigt som solen tittade fram, nere vid Marvikarnas nivå.
Nere vid Marvikarnas strand på +13,6 öh, bröt solen fram en stund och vi kunde slå oss ner och njuta en kopp kaffe i gröngräset.
Här går jakten på littorinasnäckor! I en sluttning vid Långa Edet mellan Marvikarna finns en gammal strandbank från Littorinahavets tid gömd och där finner man alla de typiska havssnäckor som man också finner på Västkusten idag.
Så åter över Stenhuggarmon med titt på raserade klippblock (jordbävningen? isstötar?), "vanligt" jordskred med de rasade massorna i hästskoform och alldeles bredvid ett skred som måste ha berott på "liquid fractions" d.v.s. att någonting övergått i flytande form alternativt att vatten trängt upp under tryck och fått jordmassor att "rinna" ner och ut i en konform. Det var i samband med att Mörner upptäckte detta skred som han också genom borrningar i sjön nedanför snart kunde konstatera att det varit en jordbävning så sent som för 3800 år sedan med spår utmed hela Marvikarna i form av förkastningar, skred, nerrasad bronsåldersgrav, tsunamilager etc.
Marvikarna är ju i sig en intressant vattenled. Ända in i sen tid fungerade den som transportled in i Mälaren från Östersjön.
Förbi det Storåker som vi kommer att återkomma till på Fredag. Så länge järnhanteringen i Åkers Styckebruk krävde träkol, användes sjöleden vintertid också för transport av just kol men också av järnmalm från Skottvångs gruva. Idag är den långa sjöleden en av vårt lands finaste kanotleder och idag, onsdag, är kursdeltagarna ute och paddlar (i hagel och regn) på "Kunskapens vattendrag". Själv skolkar jag idag (tänk att ränderna inte går ur....)
Jag har sett jordbävningen!
Ja, inte den tragiska i Kina. Utan den som skedde i våra trakter för ca. 10500 år sedan! Då havet fortfarande stod högt över vår del av Södermanland.
Det var alltså fråga om en jordbävning av magnituden runt 8 på Richterskalan. Den skedde nere på havsbotten. En jordbävning som sände en Tsunamivåg ända bort till Säffle, där man kunnat konstatera att ett par betydligt högre belägna sjöar blivit ordentligt översköljda med saltvatten, snäckor och andra havsdjur som sedan avsatt sediment på sjöarnas botten.
Ser ni zigzag-mönstret till vänster och till höger i bilden! Jordbävningen skakade sandlagren på havsbotten vilket gav dessa otvetydiga spår som idag är synliga för ögat i ett grustag i Taxinge som till sommaren får besök av ett stort antal internationella geologer och havsforskare. En helt unik bild av en förhistorisk jordbävning.
Här står kursledaren, havsforskaren, geologen m.m. Nils-Axel Mörner framför ett grusuppkast som förevigats från jordbävningen för ca. 10500 år sedan.
Samma jordbävning gav upphov till att havsbotten sjönk åtta meter utmed en lång sträcka. En förkastning som idag är synlig utmed Svealandsbanan och E20 mellan Läggesta och Åkersavtaget (det ljusare berget med slät havsslipad ovansida har sjunkit - och sedan sprängts bort till stora delar för järnvägen. Det mörkare övre bergspartiet är den ursrpungliga bergsnivån.
För andra gången går jag en veckas Tvärvetenskaplig kurs i Natur- och KulturKunskap under ledning av Docenten Nils-Axel Mörner. Lika intressant verkar det bli den här gången. Redan har jag noterat ett flertal saker där en hel del hänt eller där svar hittats på frågor som ställdes då för fyra år sedan. Jordbävningsbevisen i sandtaget är en av dessa makalösa saker.
Kalkbrottet i Kalkbro. Med en unik flora och tillsammans med Sri Lanka den enda kända fyndplatsen för Blå Spinell som är en vacker blå ädelsten. Uppenbarligen har denna också bildats under högt tryck. Den återfinns t.ex. inte i brottets väggmaterial utan på botten (som är fridlyst ska jag kanske tillägga för säkerhets skull...)
Men också de parställda gropar i naturen runt om kalkbrottet i Kalkbro. Dessa tycks vara betydligt äldre än själva kalkbrottet som daterar sig till 1300-1500-talet då kalken började brytas för att användas i järnhanteringen i Åkers Styckebruk. Men vad skulle man med dessa tillmakade gropar redan så tidigt som på 700-talet? Kanske var det rent av rituella skäl som låg bakom. Det tillverkades en hel del ornamenterade kalkklot vid denna tid. Klot som kan ha använts för att pryda kvinnogravar som sedan långa tider ofta prytts av en rund krönande sten. Klot som idag återfinns inmurade i kyrkväggar på samma sätt som runstensfragment för att manifestera kyrkans seger över den gamla kulten.
Mörner menar ju att Åkers Bergslag borde vara vårt lands identifikationspunkt. Inom ett begränsat geografiskt område ryms hela vårt lands utvekling inom praktiskt taget alla områden. Teknik, kultur, religion, geologi, tektonik etc. Allt finns där.
Första dagen ägnades mineraler, bergarter och avslutades med bronsgjutning på historiskt sätt hos Ulf Andersson vid Kalkbro.
Här hälls den upphettade bronssmältan över i gjutformen.
Mörner är som vanligt kontroversiell. Nu drar han ut i kamp mot de myndigheter som hävdar att kärnkraftsavfallet skulle kunna skyddas i vårt urberg. Han menar att det inte finns någon som helst garanti för att inte också detta drabbas av framtida jordbävningar bara för att vi varit förskonade från dem hittills. Han avfärdar också tanken på att det skulle finnas något slag säkerhetsavstånd till särskilt känsliga områden. Ha pekar då bara på 8-metersförkastningen som beskrevs ovan och som uppstod på stort avstånd från jordbävningens epicentrum.
För fyra år sedan gällde hans kritik de som skyller den globala uppvärmningen endast på människan. Han menar att svängningarna i jordens temperaturer inte är något vi kan göra något åt. Givetvis ska vi inte spä på dem, men att vi skulle vara den stora boven förnekar han bestämt. Så det så!
Det var alltså fråga om en jordbävning av magnituden runt 8 på Richterskalan. Den skedde nere på havsbotten. En jordbävning som sände en Tsunamivåg ända bort till Säffle, där man kunnat konstatera att ett par betydligt högre belägna sjöar blivit ordentligt översköljda med saltvatten, snäckor och andra havsdjur som sedan avsatt sediment på sjöarnas botten.
Ser ni zigzag-mönstret till vänster och till höger i bilden! Jordbävningen skakade sandlagren på havsbotten vilket gav dessa otvetydiga spår som idag är synliga för ögat i ett grustag i Taxinge som till sommaren får besök av ett stort antal internationella geologer och havsforskare. En helt unik bild av en förhistorisk jordbävning.
Här står kursledaren, havsforskaren, geologen m.m. Nils-Axel Mörner framför ett grusuppkast som förevigats från jordbävningen för ca. 10500 år sedan.
Samma jordbävning gav upphov till att havsbotten sjönk åtta meter utmed en lång sträcka. En förkastning som idag är synlig utmed Svealandsbanan och E20 mellan Läggesta och Åkersavtaget (det ljusare berget med slät havsslipad ovansida har sjunkit - och sedan sprängts bort till stora delar för järnvägen. Det mörkare övre bergspartiet är den ursrpungliga bergsnivån.
För andra gången går jag en veckas Tvärvetenskaplig kurs i Natur- och KulturKunskap under ledning av Docenten Nils-Axel Mörner. Lika intressant verkar det bli den här gången. Redan har jag noterat ett flertal saker där en hel del hänt eller där svar hittats på frågor som ställdes då för fyra år sedan. Jordbävningsbevisen i sandtaget är en av dessa makalösa saker.
Kalkbrottet i Kalkbro. Med en unik flora och tillsammans med Sri Lanka den enda kända fyndplatsen för Blå Spinell som är en vacker blå ädelsten. Uppenbarligen har denna också bildats under högt tryck. Den återfinns t.ex. inte i brottets väggmaterial utan på botten (som är fridlyst ska jag kanske tillägga för säkerhets skull...)
Men också de parställda gropar i naturen runt om kalkbrottet i Kalkbro. Dessa tycks vara betydligt äldre än själva kalkbrottet som daterar sig till 1300-1500-talet då kalken började brytas för att användas i järnhanteringen i Åkers Styckebruk. Men vad skulle man med dessa tillmakade gropar redan så tidigt som på 700-talet? Kanske var det rent av rituella skäl som låg bakom. Det tillverkades en hel del ornamenterade kalkklot vid denna tid. Klot som kan ha använts för att pryda kvinnogravar som sedan långa tider ofta prytts av en rund krönande sten. Klot som idag återfinns inmurade i kyrkväggar på samma sätt som runstensfragment för att manifestera kyrkans seger över den gamla kulten.
Mörner menar ju att Åkers Bergslag borde vara vårt lands identifikationspunkt. Inom ett begränsat geografiskt område ryms hela vårt lands utvekling inom praktiskt taget alla områden. Teknik, kultur, religion, geologi, tektonik etc. Allt finns där.
Första dagen ägnades mineraler, bergarter och avslutades med bronsgjutning på historiskt sätt hos Ulf Andersson vid Kalkbro.
Här hälls den upphettade bronssmältan över i gjutformen.
Mörner är som vanligt kontroversiell. Nu drar han ut i kamp mot de myndigheter som hävdar att kärnkraftsavfallet skulle kunna skyddas i vårt urberg. Han menar att det inte finns någon som helst garanti för att inte också detta drabbas av framtida jordbävningar bara för att vi varit förskonade från dem hittills. Han avfärdar också tanken på att det skulle finnas något slag säkerhetsavstånd till särskilt känsliga områden. Ha pekar då bara på 8-metersförkastningen som beskrevs ovan och som uppstod på stort avstånd från jordbävningens epicentrum.
För fyra år sedan gällde hans kritik de som skyller den globala uppvärmningen endast på människan. Han menar att svängningarna i jordens temperaturer inte är något vi kan göra något åt. Givetvis ska vi inte spä på dem, men att vi skulle vara den stora boven förnekar han bestämt. Så det så!
Tredje Backe - ger de sig inte?
Jag minns inte längre hur många gånger Kommunstyrelsen m.fl. återförvisat frågan om detaljplanen för Tredje Backe i Mariefred p.g.a. att förbifartsfrågan vid skolan inte fått någon acceptabel lösning.
Ändå återfinner jag ärendet på dagordningen för nästa KS! Varför?
Och inte har förvaltningen behagat bifoga några handlingar heller. Eftersom inget nytt torde ha hänt hade det väl bara varit att skicka med de gamla vanliga handlingarna!
Det ska bli mycket intressant att se vad det är man försöker komma med för "lösning" den här gången!
Vi har bevars en ny politisk ledning i kommunen. Socialdemokraterna har tillsammans med Kristdemokraterna, Mariefredspartiet och spridda Centerpartister lyckats hejda detta ärende tidigare.
Senaste gången har det dock försports mig att de två ledande Socialdemokraterna var beredda att släppa fram detaljplanen men att de hindrades av en aktiv Mariefredsavdelning. Låt oss hoppas att de är lika aktiva denna gång.
Folkpartiet med Björn Lind (f.d. fastighetsmäklare och pappa till den ledande mäklaren i Mariefred) vurmar starkt för denna byggnation oavsett hur det går för skolbarnens trafikmiljö. Liksom ledande Moderater.
Följetången löper på.....
Ändå återfinner jag ärendet på dagordningen för nästa KS! Varför?
Och inte har förvaltningen behagat bifoga några handlingar heller. Eftersom inget nytt torde ha hänt hade det väl bara varit att skicka med de gamla vanliga handlingarna!
Det ska bli mycket intressant att se vad det är man försöker komma med för "lösning" den här gången!
Vi har bevars en ny politisk ledning i kommunen. Socialdemokraterna har tillsammans med Kristdemokraterna, Mariefredspartiet och spridda Centerpartister lyckats hejda detta ärende tidigare.
Senaste gången har det dock försports mig att de två ledande Socialdemokraterna var beredda att släppa fram detaljplanen men att de hindrades av en aktiv Mariefredsavdelning. Låt oss hoppas att de är lika aktiva denna gång.
Folkpartiet med Björn Lind (f.d. fastighetsmäklare och pappa till den ledande mäklaren i Mariefred) vurmar starkt för denna byggnation oavsett hur det går för skolbarnens trafikmiljö. Liksom ledande Moderater.
Följetången löper på.....
"Vad är det för dj-a illusion - att alla ska vara vänner?"
Sonen och jag hade en intressant diskussion i bilen idag. Jag vet inte hur det började men någonstans i inledningsskedet pratade vi om den konservatorsinstinkt som fått bre ut sig i vår tid.
Detta att varje liten utrotningshotad djur- och växtart ges ett betydligt större skyddsvärde och omhuldas mer än många människogrupper! Är det rimligt och ens tänkbart att människan ska kunna införa något slags status quo i naturen? För det är ju det vi verkar eftersträva.
Evolutionen under miljontals år torde ständigt ha sett nya djur- och växtarter bildas och gamla dö ut. Trots detta har människan kunnat utvecklas och överleva! Idag utfärdas rikslarm om någon liten bagge är på väg att dö ut. Oerhörda kapitalinsatser görs för att bibehålla arter som inte själva har livskraft nog att klara dagens jordeliv.
Varför skulle vi nu vara förmätna nog att tro att vi ska kunna få utvecklingen att "stanna upp". Att alla nu levande arter ska finnas kvar. Vad gör vi då med de nya som kommer fram - för jag är övertygad om att nya arter kommer fram - ständigt. Har vi inte nog av överbefolkning när det gäller människor? Ska vi nu också behöva konkurrera med svaga djur- och växtarter?
Tror vi verkligen att vi kan rå på naturens krafter? Livskraftiga djurarter låter sig inte helt enkelt slås ut av människans framfart. Ta t.ex. fågellivet vid div. flygplatser. Finns ett rikt fågelliv etablerat där man bygger tättrafikerade flygplatser låter sig inte fåglarna störas. De blir istället till ett störningsmoment för flyget. Det har man lärt sig. Och det gäller också andra djurarter som rådjur, harar etc.
Räcker det inte med det utomordentliga arbete som gjorts och görs för att dokumentera alla de arter vi nu känner.
Är det rimligt att det byggs stora motorvägspassager för små groddjur när det saknas pengar till våra äldreboenden?
Är det rimligt att områden som kan vara utomordentliga förskoletomter läggs till naturskyddsområden för att man hittat några Läderbaggar där? Eller Vattensalamandrar?
Räcker det inte med skyddsområden nu? Vi har kommun-, läns och riksbeslutade Naturskyddsområden, Natura 2000-områden, Ramsarområden, Riksintresseområden för kulturvård och för naturvård och för friluftsliv och för försvar och jag vet inte allt.
Är det dags att införa ett och annat Människoskyddsområde? Eller kanske rent av ett Riksintresseområde för Mänsklighet!
Sonen påpekade att jag nog kanske inte borde torgföra min uppfattning just i detta avseende för att undvika attacker från djurrättsaktivister!
Så kom vi då in på mänsklighetens utveckling och detta med kreativitetens beroende av krig och katastrofer. Sonen menar att vi inom en tjugofemårsperiod kommer att få uppleva ett stort omfattande krig. Förmodligen med vatten- och livsmedelstillgångar som orsak. Det blir i Asien eller möjligen Afrika. Och det blir också där vi sedan kommer att se en utveckling av samma kraft som skedde i Europa och Amerika efter första och andra världskrigen.
Han menar att Västvärlden nu slagit sig till ro. Och framförallt har svenskarna gjort det. Vi har besparats verkliga katastrofer "alldeles för länge". Vi älskar att omhulda och dutta med allting och alla ska vara så snälla och inte bråka med varandra. Konflikter ska tystas ner eller helst förebyggas.
Vi ska leva i ett evigt Midsommarfirande med julsånger julklappar, kräftor, sill och brännevin. Och alla ska vara glada.
Men det leder ju ingenstans. Det blir ju just bara ett konserverande av vad man uppnått.
"Vad är det för dj-a illusion - att alla ska vara vänner?"
Ja, det kan man ju fråga sig!
Detta att varje liten utrotningshotad djur- och växtart ges ett betydligt större skyddsvärde och omhuldas mer än många människogrupper! Är det rimligt och ens tänkbart att människan ska kunna införa något slags status quo i naturen? För det är ju det vi verkar eftersträva.
Evolutionen under miljontals år torde ständigt ha sett nya djur- och växtarter bildas och gamla dö ut. Trots detta har människan kunnat utvecklas och överleva! Idag utfärdas rikslarm om någon liten bagge är på väg att dö ut. Oerhörda kapitalinsatser görs för att bibehålla arter som inte själva har livskraft nog att klara dagens jordeliv.
Varför skulle vi nu vara förmätna nog att tro att vi ska kunna få utvecklingen att "stanna upp". Att alla nu levande arter ska finnas kvar. Vad gör vi då med de nya som kommer fram - för jag är övertygad om att nya arter kommer fram - ständigt. Har vi inte nog av överbefolkning när det gäller människor? Ska vi nu också behöva konkurrera med svaga djur- och växtarter?
Tror vi verkligen att vi kan rå på naturens krafter? Livskraftiga djurarter låter sig inte helt enkelt slås ut av människans framfart. Ta t.ex. fågellivet vid div. flygplatser. Finns ett rikt fågelliv etablerat där man bygger tättrafikerade flygplatser låter sig inte fåglarna störas. De blir istället till ett störningsmoment för flyget. Det har man lärt sig. Och det gäller också andra djurarter som rådjur, harar etc.
Räcker det inte med det utomordentliga arbete som gjorts och görs för att dokumentera alla de arter vi nu känner.
Är det rimligt att det byggs stora motorvägspassager för små groddjur när det saknas pengar till våra äldreboenden?
Är det rimligt att områden som kan vara utomordentliga förskoletomter läggs till naturskyddsområden för att man hittat några Läderbaggar där? Eller Vattensalamandrar?
Räcker det inte med skyddsområden nu? Vi har kommun-, läns och riksbeslutade Naturskyddsområden, Natura 2000-områden, Ramsarområden, Riksintresseområden för kulturvård och för naturvård och för friluftsliv och för försvar och jag vet inte allt.
Är det dags att införa ett och annat Människoskyddsområde? Eller kanske rent av ett Riksintresseområde för Mänsklighet!
Sonen påpekade att jag nog kanske inte borde torgföra min uppfattning just i detta avseende för att undvika attacker från djurrättsaktivister!
Så kom vi då in på mänsklighetens utveckling och detta med kreativitetens beroende av krig och katastrofer. Sonen menar att vi inom en tjugofemårsperiod kommer att få uppleva ett stort omfattande krig. Förmodligen med vatten- och livsmedelstillgångar som orsak. Det blir i Asien eller möjligen Afrika. Och det blir också där vi sedan kommer att se en utveckling av samma kraft som skedde i Europa och Amerika efter första och andra världskrigen.
Han menar att Västvärlden nu slagit sig till ro. Och framförallt har svenskarna gjort det. Vi har besparats verkliga katastrofer "alldeles för länge". Vi älskar att omhulda och dutta med allting och alla ska vara så snälla och inte bråka med varandra. Konflikter ska tystas ner eller helst förebyggas.
Vi ska leva i ett evigt Midsommarfirande med julsånger julklappar, kräftor, sill och brännevin. Och alla ska vara glada.
Men det leder ju ingenstans. Det blir ju just bara ett konserverande av vad man uppnått.
"Vad är det för dj-a illusion - att alla ska vara vänner?"
Ja, det kan man ju fråga sig!
Var har han sina kalsonger då?
....frågade sonen när jag storskrattande läste ur Dagens Samhälle om Eskilstunas socialdemokratiske Kommunalråd Hans Ekström. Denne har de senaste veckorna utsatts för en intressant kartlägggning om var han har sin "dygnsvila" (skatteverkets lilla specialterm).
Klagomål har tydligen utgått om att Ekström inte är tillräckligt flitig i sin hemkommun. Att han inte deltar särskilt ofta i kommunstyrelsesammanträdena och att han kommer sent och stannar kort.
Då kom någon bright journalist på Eskilstuna-Kuriren på att trängselskatten som betalas vid passager ut och in från Stockholm är offentliga. Följaktligen kunde man kartlägga Ekströms exakta ut- och inpassager i Stockholm där han tydligen är delägare i en lägenhet och dessutom har en särbo eller möjligen då i realiteten en sambo. I vart fall inte Lambo (Lagom Avstånd Mellan BOstäderna). Konfronterad med skattebesluten erkänner han att han "just under den perioden" förmodligen har bott flera nätter i Stockholm än i Eskilstuna.
Han skyller på en massa saker som alla går ut på att han gör större nytta för kommunen utanför densamma än inifrån! Märklig inställning.
Skattemyndigheten har inlett en undersökning om var Ekström ska vara skattskriven, Eskilstuna eller Stockholm.
I värsta fall (?) tvingas han lämna sin plats i kommunfullmäktige, men Dagens Samhälle påstår att han ändå kan ha sin post som Kommunalråd kvar, vilket jag tycker låter tveksamt.
Nå, vad föranledde nu skrattet? Jo, Ekströms kriterier för var han ska vara skattskriven:
"Det är i Eskilstuna jag har mina skjortor, skor och fotoalbum. Jag är Eskilstunabo."
Så nu vet Skattemyndigheten det!
Det är skjortor, skor och fotoalbum som räknas!
Klagomål har tydligen utgått om att Ekström inte är tillräckligt flitig i sin hemkommun. Att han inte deltar särskilt ofta i kommunstyrelsesammanträdena och att han kommer sent och stannar kort.
Då kom någon bright journalist på Eskilstuna-Kuriren på att trängselskatten som betalas vid passager ut och in från Stockholm är offentliga. Följaktligen kunde man kartlägga Ekströms exakta ut- och inpassager i Stockholm där han tydligen är delägare i en lägenhet och dessutom har en särbo eller möjligen då i realiteten en sambo. I vart fall inte Lambo (Lagom Avstånd Mellan BOstäderna). Konfronterad med skattebesluten erkänner han att han "just under den perioden" förmodligen har bott flera nätter i Stockholm än i Eskilstuna.
Han skyller på en massa saker som alla går ut på att han gör större nytta för kommunen utanför densamma än inifrån! Märklig inställning.
Skattemyndigheten har inlett en undersökning om var Ekström ska vara skattskriven, Eskilstuna eller Stockholm.
I värsta fall (?) tvingas han lämna sin plats i kommunfullmäktige, men Dagens Samhälle påstår att han ändå kan ha sin post som Kommunalråd kvar, vilket jag tycker låter tveksamt.
Nå, vad föranledde nu skrattet? Jo, Ekströms kriterier för var han ska vara skattskriven:
"Det är i Eskilstuna jag har mina skjortor, skor och fotoalbum. Jag är Eskilstunabo."
Så nu vet Skattemyndigheten det!
Det är skjortor, skor och fotoalbum som räknas!
Politiska sekreterare i kommunal regi - ett otyg!
Den nya TuttiFrutti-alliansen i Strängnäs gjorde klart redan vid de första kontakterna med kommunens övriga partier att man avsåg att låta kommunen anställa en "politisk sekreterare". Under informationen kröp det fram att tanken var att det bara var den styrande majoriteten som skulle få tjänster av denna sekreterare. Margit Urtegård visste redan då att berätta att tjänsten var vikt för just Lotta Grönblad som man väl annars inte skulle kunna få till posten som ordförande i Barn-& Utbildningsnämnden. Den lönen skulle antagligen inte räcka till för att Lotta skulle överge sitt hittillsvarande arbete.
Den styrande majoriteten fick då klart för sig genom upplysning från övriga närvarande partier att så kunde man inte göra. Samma villkor måste gälla för alla kommunala partier representerade i fullmäktige. Så även Sverigedemokraterna har rätt till samma bidrag som övriga partier, trots att Robin Sjölin inte dyker upp på ett enda KF-sammanträde.
Detta var inte det enda påpekande övriga partier tvangs göra. TuttiFrutti-alliansen visade påfallande vilsenhet i "hur det ska vara".
Alltså har majoriteten nu beslutat att alla partier ska få lika mycket per mandat. Och den procentsats som man satt är uträknad baklänges för att TuttiFrutti-alliansens alla mandat precis ska räcka till den 20%iga tjänst som var vikt för Lotta Grönblad redan från början. Det är så man behandlar skattepengar hos den nya majoriteten. Man vill ha en tjänst själva och tvingas då "gödsla" även över partier som inte begärt detta tillskott och i grunden inte vill ha det.
Politiska sekreterare är ett otyg. Varför ska kommunens skattebetalare står för partiernas interna administration. Nu har jag förstått att det formellt inte blir någon "Politisk sekreterare". En sådan är per definition anställd av kommunen. Lotta kommer tydligen att vara deltidsanställd på det lokala partikansliet med bidrag från de tre tuttifruttipartierna. Men kommer hon ändå inte att belasta ett kommunalt arbetsrum med tillgång till kommunala maskiner och apparater och service? Eller ska hon sitta hemma vid köksbordet 0,20 av sin tid?
I den föregående fem-parti-alliansen liksom fyrpartiditot dessförinnan var alla partier överens om att inga politiska sekreterartjänster skulle inrättas även om diskussionen har förts någon gång. Även Centern och Folkpartiet tyckte så -då!
Jag har uppfattningen att den mandatperiod då kommunen hade fyra kommunalråd så fungerade arbetet mellan de fyra allierade partierna bra. "Utmärkt" vore att ta i - men bra!
Dock utsattes den alliansen för övriga partiers hån och gäck för just detta att lilla Strängnäs hade fyra kommunalråd. Därför blev det bara ett enda efter valet 06. Det hade knappast varit politiskt möjligt att tänka sig fem kommunalråd även om det säkert varit en bättre lösning.
Intressant att de partier som var med och kritiserade tanken på fyra kommunalråd, nu ivrigt försvarar tre. Är det vid tre som gränsen går?
Om man kallar det fjärde för något annat! Försök med detta gjordes även av fyrpartialliansen förra mandatperioden. Vi hade formellt bara två Kommunalråd. De övriga kallades "Personalråd" resp. "Näringslivsråd". Nu kallar man det fjärde för Politisk Sekreterare istället. Men Politisk sekreterare är per definition en kommunalt anställd tjänsteman och det har jag förtstått blir inte fallet här. Lotta Grönblad ska förmodligen vara anställd av arbetarkommunen med bidrag från FP och C! Intressant! Vet Cs och FPs medlemmar om att deras pengar går till det Socialdemokratiska partiets organisation?
Intressant också att läsa Lotta Grönblads glidning i formuleringen betr. Hagakonferensen på hennes blogg idag. Nu är det tydligen inte "slottet" som gnager längre utan att "pengarna inte stannade i kommunen". Så Ulfhälls Herrgård hade tydligen varit OK. Eller är det för att Ulfhäll "bara" är en Herrgård?
Den styrande majoriteten fick då klart för sig genom upplysning från övriga närvarande partier att så kunde man inte göra. Samma villkor måste gälla för alla kommunala partier representerade i fullmäktige. Så även Sverigedemokraterna har rätt till samma bidrag som övriga partier, trots att Robin Sjölin inte dyker upp på ett enda KF-sammanträde.
Detta var inte det enda påpekande övriga partier tvangs göra. TuttiFrutti-alliansen visade påfallande vilsenhet i "hur det ska vara".
Alltså har majoriteten nu beslutat att alla partier ska få lika mycket per mandat. Och den procentsats som man satt är uträknad baklänges för att TuttiFrutti-alliansens alla mandat precis ska räcka till den 20%iga tjänst som var vikt för Lotta Grönblad redan från början. Det är så man behandlar skattepengar hos den nya majoriteten. Man vill ha en tjänst själva och tvingas då "gödsla" även över partier som inte begärt detta tillskott och i grunden inte vill ha det.
Politiska sekreterare är ett otyg. Varför ska kommunens skattebetalare står för partiernas interna administration. Nu har jag förstått att det formellt inte blir någon "Politisk sekreterare". En sådan är per definition anställd av kommunen. Lotta kommer tydligen att vara deltidsanställd på det lokala partikansliet med bidrag från de tre tuttifruttipartierna. Men kommer hon ändå inte att belasta ett kommunalt arbetsrum med tillgång till kommunala maskiner och apparater och service? Eller ska hon sitta hemma vid köksbordet 0,20 av sin tid?
I den föregående fem-parti-alliansen liksom fyrpartiditot dessförinnan var alla partier överens om att inga politiska sekreterartjänster skulle inrättas även om diskussionen har förts någon gång. Även Centern och Folkpartiet tyckte så -då!
Jag har uppfattningen att den mandatperiod då kommunen hade fyra kommunalråd så fungerade arbetet mellan de fyra allierade partierna bra. "Utmärkt" vore att ta i - men bra!
Dock utsattes den alliansen för övriga partiers hån och gäck för just detta att lilla Strängnäs hade fyra kommunalråd. Därför blev det bara ett enda efter valet 06. Det hade knappast varit politiskt möjligt att tänka sig fem kommunalråd även om det säkert varit en bättre lösning.
Intressant att de partier som var med och kritiserade tanken på fyra kommunalråd, nu ivrigt försvarar tre. Är det vid tre som gränsen går?
Om man kallar det fjärde för något annat! Försök med detta gjordes även av fyrpartialliansen förra mandatperioden. Vi hade formellt bara två Kommunalråd. De övriga kallades "Personalråd" resp. "Näringslivsråd". Nu kallar man det fjärde för Politisk Sekreterare istället. Men Politisk sekreterare är per definition en kommunalt anställd tjänsteman och det har jag förtstått blir inte fallet här. Lotta Grönblad ska förmodligen vara anställd av arbetarkommunen med bidrag från FP och C! Intressant! Vet Cs och FPs medlemmar om att deras pengar går till det Socialdemokratiska partiets organisation?
Intressant också att läsa Lotta Grönblads glidning i formuleringen betr. Hagakonferensen på hennes blogg idag. Nu är det tydligen inte "slottet" som gnager längre utan att "pengarna inte stannade i kommunen". Så Ulfhälls Herrgård hade tydligen varit OK. Eller är det för att Ulfhäll "bara" är en Herrgård?
"Jag trodde den var Din!"
Vid höstens stiendieutdelning fanns i publiken i Zetterlunden: Jan Allan (vita håret t.v.), Mårten Aglander (chef på skivbolaget Universal), Nannie Porres, Ann-Kristin Hedmark (båda härliga sångerskor) och Doris Stråhlman (Änka efter den legendariske chefen för Gyllene Cirkeln, Abbe Johansson)
Årsmötet med Monica Zetterlund-sällskapet häromdagen var som vanligt en upplevelse. Denna gång hade man valt att förlägga det alldeles bredvid "Zetterlunden" - Monica Zetterlunds Park - i restaurangen Claes på Hörnet, med efterföljande gemensam middag.
Föreningsårsmöten brukar inte höra till livets höjdartillfällen, men jag är beredd att kalla Z-sällskapets, undantagen som bekräftar regeln.
Förra året t.ex. fick vi höra den legendariske ljudteknikern Gert Palmcrantz berätta om sina sessioner med Monica Z interfolierat med mycket speciella inspelningar som aldrig nått publikens öron hittills. Några av dessa återfanns sedan på en CD som togs fram exklusivt för medlemmarna. Året dessförinnan minns jag särskilt Monica Nielsens tolkning av en skabrös Fröding-visa som hörde till Zs favoriter.
I år var det så Niklas Sundén som stod för höjdarupplevelsen med sin version av Povel Ramels "Sista jäntan". Jag sa till honom efteråt att jag redan när jag hörde honom spela denna vid Jubileumskonserten i Karlstad i höstas (Monica Z skulle fyllt 70) gav det mig en helt ny syn på dragspelsspelande. En helt sublim musikalisk upplevelse. Det är glädjande att den unga generationen förmodligen inte fått sin syn på dragspel så tilltufsad som min generation.
Tillsammans med sång av Stephan Lundin framfördes också Povels "Underbart är kort" - en av de finaste ballader som kommit till i vårt land och som hör till mina absoluta favoriter. Då reste sig Lars Nordlander (kompositör och/eller textförfattare till flera av Monica Zs sånger) och berättade att när Povel Ramel ville ha med Monica i "Karamelodier" så svarade Monkan: "Ja, under förutsättning att jag får sjunga 'Underbart är kort'". Povel svarade: "Jamen det är ju Gunwers låt" (Bergqvist) varpå Monkan raskt kontrade: "Jaså - jag trodde den var Din!".
Eva Bysing sjöng också en härlig gammal "dänga" med en stor portion humor.
I år blir det ingen konsert till hösten i Sällskapets regi utan endast utdelningen av stipendier vilket brukar ske just i Zetterlunden kring Monicas födelsedag.
För den som alltså vill begränsa sina föreningsmedlemskap kan jag varmt rekommendera ett medlemskap i just Monica Zetterlund-sällskapet som en av de få föreningar där man får verklig musikalisk valuta för den modesta medlemsavgiften.
Chansen är också stor att Du hamnar bredvid någon annan intressant artist som kan berätta fantastiska och roliga saker för Dig under måltiderna. Som t.ex. Monica och Carl-Axel Dominique, Agneta Baumann, Eva Bysing och Bengt-Arne Wallin, Jan Allan, Monica Nielsen, Nannie Porres, Hasse Alfredsson eller andra.
Anmäl Dig Nu!
Slas härliga porträtt av Monkan. Nu Sällskapets "Logotype"Bob Azzam - The Bandleader!
Bob Azzam, libanes men född i Egypten, kom till Europa och erövrade världen med den egna "landsplågan" "Mustapha ya Mustapha" på den tiden en verklig världshit var något enastående. Han bildade orkester och turnerade. Hans hustru Miny Gerard blev bandets kvinnliga sångare.
Till Stockholm kom bandet i början på 60-talet och gjorde omgående succé. Att som dansband bryta in i den första discoeran var en bragd i sig, men Bobs orkester gjorde Club Opera (nuv. Café Opera) till det ledande vattenhålet för "det Stockholm" som roade sig. När han rev loss med "Mas que nada" eller "Summer in the city" gungade Karl XII.
Bandets popularitet blev så stor att det blev återkommande och allt längre sommarsejourer i Stockholm. Så långa att åtminstone en av bandets medlemmar till slut av kärlek blev kvar i Sverige, trumpetaren Luciano Mosetti, som fortfarande lever och verkar i högönsklig välmåga på Stockholms jazzscener.
Bob spelade in åtskilliga skivor under Stockholmsåren och gjorde t.o.m. en egen TV-show med gäster som Pia Degermark och Georgie Fame.
Bob Azzam - idolbilden!
Själv lärde jag känna Miny och Bob redan första sommaren och blev sedan deras "platschef" och hjälpte dem att hitta villor att bo i och vita Cadillac Convertibles att hyra. Att bo på hotell, med så småningom två barn, under de ofta mer än månadslånga engagemangen var inte att tänka på.
Bob på party hos Mats - ännu ungkarl.
Att få uppleva Vaxholm och skärgården, att få komma med oss till vänner på landet, gav dem båda en varm kärlek till Stockholm och dess omgivningar. Sedan engagemangen tog slut efter ett tiotal år och Club Opera skulle "omprofileras" återkom de emellertid aldrig. Något som Bob ångrade in i det sista enligt vad Miny sa mig.
Familjen Azzam på besök hos oss i Vaxholm: Totine, Pascha, Miny och Bob
På den tiden bodde de i Geneve där svensk choklad till lille Pascha, som sonen heter, alltid innebar att man var välkommen. Så småningom flyttade de till Monaco där de blev kvar sedan barnen växt upp och flyttat till New York. Vi förlorade kontakten med åren men kunde återuppta den genom just Luciano.
Bob och min fru Ann på asado på Skärfsta gård hos Kerstin och Henning Sjöström
Både min fru och jag har starka och varma minnen från de åren då Stockholm svängde. Det är tveksamt om senare generationer fått uppleva något motsvarande. Det var åren innan danspartners släppte taget om varandra och blev skakande introverta individualister. Och denna final förgylldes av Bob Azzam och hans orkester.
Keep swinging Bob!
