Bloggpaus
Nu åker jag iväg på Göta Kanal i sex dagar och till Mariehamn ett par dagar därefter, så det blir bloggpaus ca. 10 dagar.
Ha't så skönt! Jag tänker iallafall ha det!
Hälsningar
MATS WERNER
Ha't så skönt! Jag tänker iallafall ha det!
Hälsningar
MATS WERNER
Politiker kostar pengar....
Tårta på tårta
Kvällens fullmäktigemöte i Strängnäs var rekordkort. Ändå hann ledamöterna med att belasta den kommunala apparaten med en mängd onödigt arbete.
Dag Bremberg (Mariefredspartiet) skriver upprymt på sin blogg om avslaget på medborgarförslaget om att skilja organiskt och oorganiskt avfall.
Först och främst handlade en hel del av diskussionen mest om semantik, om de kanske något trubbiga svarsinstrument som står oss politiker till buds. Nämligen att antingen "bifalla" ett förslag eller "avslå" detsamma. Det aktuella förslaget har alla goda förutsättningar och stöds nog av samtliga politiker i sak.
Problemet var att vi redan en gång beslutat om detta. Och inte bara vi utan också vår riksdag. I klimatpropositionen står att vårt mål är att 2010 skall minst 35% av allt matavfall samlas in separerat. Om detta har också vårt Fullmäktige beslutat genom att anta en Avfallsplan där just denna intention ingår.
Med denna plan som grund har Teknik- och fritidsnämnden beslutat genomföra ett testprojekt för att få fram den för vår kommun optimala ordningen för hur detta ska gå till. Detta projekt har redan påbörjats och kommer så småningom att leda till ett resultat som blir föremål för politiska beslut.
För var och en som tänker logiskt och förnuftigt, står det då klart att man bör avvakta med alla andra beslut tills man ser resultatet av försöket och således förhoppningsvis kan fatta ett optimalt politiskt beslut.
Att därför som ren demonstration - för det är ju vad ett bifallsförslag egentligen är - bifalla ett medborgarförslag som slår undan grunden för den process som redan pågår inom den kommunala förvaltningen är ju bara dumt. För vad dessa tillskyndare (som säkert är entusiastiska därför att de inte brytt sig om att ta reda på hur det redan förhåller sig) försöker göra, är att fullmäktige ska fatta ett låsande beslut utan att ha tillräckligt underlag. De säger att "men så är det inte, eftersom förslaget säger att man ska ta fram en modell och sedan ska fullmäktige besluta igen".
Då säger jag att så är det visst. Förslaget säger att fullmäktige "beslutar om att skilja brännbart och organiskt avfall..."
Det innebär att fullmäktigebeslutet initierar en ny ärendehantering hos förvaltningen som kommer att löpa parallellt med den inom ett av kontoren redan pågående utredningen med tillhörande försöksverksamhet.
Det hela är därför bara dumt. Skapar förvirring och innebär dubbelarbete. Låt det pågående arbetet komma i mål innan vi binder kommunen för om och hur detta ska ske. Om politiker ska fatta såpass långtgående beslut bör man ha mer på fötterna än bara ett kortfattat medborgarförslag och entusiastiska tillrop. Jag är förvånad över att politiker som jag trodde hade bättre omdöme kunde ställa sig bakom dessa ivriga unga entusiaster.
Återigen - Strängnäs kommunfullmäktige har redan beslutat en gång i denna fråga. Vi är dessutom bundna av ett nationellt miljömål på området. Processen är redan igång.
Det finns helt enkelt ingen anledning att fatta nya tårta-på-tårta-beslut.
Om frågan kommit upp för något år sedan skulle vi beslutat att Medborgarförslaget kunde anses besvarat med hänsyn till alla dessa faktorer. Nu har lagregler och en allmän uppstramning förändrat saken så att vi således antingen kan bifalla eller avslå.
Bifalla ska vi göra när en ny fråga väcks där vi vill genomföra något som förslaget innebär.
Avslå ska vi göra när vi så inte vill ELLER då vi av andra orsaker - som t.ex. att ett arbete redan pågår i samma anda - inte vill fatta dubbelbeslut.
Avslagsbeslutet bör då givetvis följas av en motivering som hänvisar till det pågående arbetet eller vad det nu kan vara.
Att fatta beslut som berör andra juridiska personer är också populärt
Två andra ärenden på dagordningen berörde SEVAB. Visserligen ett bolag som till 80% ägs av Strängnäs Kommun, men som ändock är en självständig juridisk person över vars styrelse Kommunfullmäktige inte råder utan att iaktta vissa procedurregler. Och där man som sagt också bör ta hänsyn till minoritetsägarens synpunkter.
En medborgare föreslog att fjärrvärmeverket i Mariefred skulle samlokaliseras med ishallen i Hammaren. Ett i och för sig vällovligt förslag.
Två invändningar:
Det permanenta fjärrvärmeverket som avsetts att byggas har Kommunfullmäktige inte med att göra. Om dess tillkomst och lokalisering beslutar SEVAB och inte Kommunfullmäktige.
Tidsplanen för beslutet om detta fjärrvärmeverk är ytterst snäv med hänsyn till att bolaget endast har ett temporärt bygglov för den provisoriska anläggningen vid Vårdcentralen. Tillkommande byggnationer i området kommer dessutom att kräva ett beslut om permanent lösning inom några månader.
Den tänkta ishallen däremot, vet vi i dagsläget inte ett dugg om. Vi vet inte ens vilket förslag som kan tänkas vinna markanvisningstävlingen om Hammarängen. Vi vet inte om den vinnande lösningen kommer att rymma också en ishall. Eller om finansieringen räcker till en. Vi har ingen detaljplan, inget bygglov - ingenting! I dagsläget måste vi betrakta en ev. ishall i Mariefred som något ytterst osäkert för att inte säga fantasifullt.
Att därför använda vår kommunala personal till att utreda hypotetiska framtida frågor om något som kommunen delvis inte råder över och som med största sannolikhet kommer att vara överspelat redan när förvaltningen kan börja arbeta med frågan, känns som mycket oförnuftigt, men det var vad kommunfullmäktige beslutade om.
Mera onödigheter
Ytterligare ett fullmäktigebeslut togs som berörde SEVABs egendom. En medborgare framförde ett i och för sig roligt och tilltalande förslag till dekoration på det nya ackumulatortorn som redan reser sig invid det nya kraftvärmeverket. Fullmäktige beslöt att skicka förslaget till Kulturnämnden och - efter tilläggsförslag från Hélène Brodin Rheindorf - också till SEVAB (det var väl snällt att bolaget får möjlighet att yttra sig om sin egendom) för yttranden.
Jag är förvånad att inte bolagets styrelseordförande (som förtjänstfullt tycker att Strängnäs behöver en ny regering) ställde sig upp och redan nu klargjorde det omöjliga i medborgarförslaget.
Sanningen är att förslaget kommer alldeles för sent. Ackumulatortornets dekorativa utseende togs beslut om för mycket länge sedan efter överläggningar med Stadsarkitekten i samband med att anläggningen fick sitt bygglov.
Isoleringen på tornet med den utsida som kommer att bära den "dekor" som då beslöts, kommer att börja monteras inom kort.
Att därför lägga kommunal tjänstemannatid på att jobba med ytterligare ett onödigt projekt känns lika illa.
Och så till sist lite blå dunster......
Kommunens Räddningstjänst ligger inom Miljö- & Räddningsnämndens revir. Lagen säger dock att den nämnd som ansvarar för en verksamhet inte också kan utöva tillsyn enligt miljölagarna över denna verksamhet.
Vad gör då den förnuftiga kommunen? Jo, eftersom man har en viss kompetens i miljöfrågor koncentrerad i Miljö- och Räddningsnämndens politiker, borde den berörda verksamheten flyttas till någon annan nämnds/styrelses ansvarsområde. T.ex. Teknik- & Fritidsnämnden eller Kommunstyrelsen.
Men icke Strängnäs kommun! Istället beslöt fullmäktige att flytta tillsynen till Kommunstyrelsen.
I realiteten innebär det att den tjänsteman inom förvaltningen som skött tillsynen av räddningstjänsten (som också är en del av samma förvaltning) istället för att gå på Miljö-&Räddningsnämndens sammanträde och rapportera, går till Kommunstyrelsens sammanträde och rapporterar. Detta innebär enligt mitt sett att se inte en lösning på problemet.
Hela förvaltningen - inklusive Räddningstjänsten, lyder under Kommunstyrelsen. Beslutet innebär således ingen lösning eftersom tillsynen ska ske från ett från verksamheten skilt organ. Så blir inte fallet nu heller. Dessutom kan Kommunstyrelsen inte miljöfrågor på samma sätt som facknämnden och kommer således inte att ha samma förståelse för den föredragande tjänstemannens rapporter som Miljö- & Räddningsnämnden skulle haft.
Även Margit Urtegård skriver om mötet på sin blogg.
Kvällens fullmäktigemöte i Strängnäs var rekordkort. Ändå hann ledamöterna med att belasta den kommunala apparaten med en mängd onödigt arbete.
Dag Bremberg (Mariefredspartiet) skriver upprymt på sin blogg om avslaget på medborgarförslaget om att skilja organiskt och oorganiskt avfall.
Först och främst handlade en hel del av diskussionen mest om semantik, om de kanske något trubbiga svarsinstrument som står oss politiker till buds. Nämligen att antingen "bifalla" ett förslag eller "avslå" detsamma. Det aktuella förslaget har alla goda förutsättningar och stöds nog av samtliga politiker i sak.
Problemet var att vi redan en gång beslutat om detta. Och inte bara vi utan också vår riksdag. I klimatpropositionen står att vårt mål är att 2010 skall minst 35% av allt matavfall samlas in separerat. Om detta har också vårt Fullmäktige beslutat genom att anta en Avfallsplan där just denna intention ingår.
Med denna plan som grund har Teknik- och fritidsnämnden beslutat genomföra ett testprojekt för att få fram den för vår kommun optimala ordningen för hur detta ska gå till. Detta projekt har redan påbörjats och kommer så småningom att leda till ett resultat som blir föremål för politiska beslut.
För var och en som tänker logiskt och förnuftigt, står det då klart att man bör avvakta med alla andra beslut tills man ser resultatet av försöket och således förhoppningsvis kan fatta ett optimalt politiskt beslut.
Att därför som ren demonstration - för det är ju vad ett bifallsförslag egentligen är - bifalla ett medborgarförslag som slår undan grunden för den process som redan pågår inom den kommunala förvaltningen är ju bara dumt. För vad dessa tillskyndare (som säkert är entusiastiska därför att de inte brytt sig om att ta reda på hur det redan förhåller sig) försöker göra, är att fullmäktige ska fatta ett låsande beslut utan att ha tillräckligt underlag. De säger att "men så är det inte, eftersom förslaget säger att man ska ta fram en modell och sedan ska fullmäktige besluta igen".
Då säger jag att så är det visst. Förslaget säger att fullmäktige "beslutar om att skilja brännbart och organiskt avfall..."
Det innebär att fullmäktigebeslutet initierar en ny ärendehantering hos förvaltningen som kommer att löpa parallellt med den inom ett av kontoren redan pågående utredningen med tillhörande försöksverksamhet.
Det hela är därför bara dumt. Skapar förvirring och innebär dubbelarbete. Låt det pågående arbetet komma i mål innan vi binder kommunen för om och hur detta ska ske. Om politiker ska fatta såpass långtgående beslut bör man ha mer på fötterna än bara ett kortfattat medborgarförslag och entusiastiska tillrop. Jag är förvånad över att politiker som jag trodde hade bättre omdöme kunde ställa sig bakom dessa ivriga unga entusiaster.
Återigen - Strängnäs kommunfullmäktige har redan beslutat en gång i denna fråga. Vi är dessutom bundna av ett nationellt miljömål på området. Processen är redan igång.
Det finns helt enkelt ingen anledning att fatta nya tårta-på-tårta-beslut.
Om frågan kommit upp för något år sedan skulle vi beslutat att Medborgarförslaget kunde anses besvarat med hänsyn till alla dessa faktorer. Nu har lagregler och en allmän uppstramning förändrat saken så att vi således antingen kan bifalla eller avslå.
Bifalla ska vi göra när en ny fråga väcks där vi vill genomföra något som förslaget innebär.
Avslå ska vi göra när vi så inte vill ELLER då vi av andra orsaker - som t.ex. att ett arbete redan pågår i samma anda - inte vill fatta dubbelbeslut.
Avslagsbeslutet bör då givetvis följas av en motivering som hänvisar till det pågående arbetet eller vad det nu kan vara.
Att fatta beslut som berör andra juridiska personer är också populärt
Två andra ärenden på dagordningen berörde SEVAB. Visserligen ett bolag som till 80% ägs av Strängnäs Kommun, men som ändock är en självständig juridisk person över vars styrelse Kommunfullmäktige inte råder utan att iaktta vissa procedurregler. Och där man som sagt också bör ta hänsyn till minoritetsägarens synpunkter.
En medborgare föreslog att fjärrvärmeverket i Mariefred skulle samlokaliseras med ishallen i Hammaren. Ett i och för sig vällovligt förslag.
Två invändningar:
Det permanenta fjärrvärmeverket som avsetts att byggas har Kommunfullmäktige inte med att göra. Om dess tillkomst och lokalisering beslutar SEVAB och inte Kommunfullmäktige.
Tidsplanen för beslutet om detta fjärrvärmeverk är ytterst snäv med hänsyn till att bolaget endast har ett temporärt bygglov för den provisoriska anläggningen vid Vårdcentralen. Tillkommande byggnationer i området kommer dessutom att kräva ett beslut om permanent lösning inom några månader.
Den tänkta ishallen däremot, vet vi i dagsläget inte ett dugg om. Vi vet inte ens vilket förslag som kan tänkas vinna markanvisningstävlingen om Hammarängen. Vi vet inte om den vinnande lösningen kommer att rymma också en ishall. Eller om finansieringen räcker till en. Vi har ingen detaljplan, inget bygglov - ingenting! I dagsläget måste vi betrakta en ev. ishall i Mariefred som något ytterst osäkert för att inte säga fantasifullt.
Att därför använda vår kommunala personal till att utreda hypotetiska framtida frågor om något som kommunen delvis inte råder över och som med största sannolikhet kommer att vara överspelat redan när förvaltningen kan börja arbeta med frågan, känns som mycket oförnuftigt, men det var vad kommunfullmäktige beslutade om.
Mera onödigheter
Ytterligare ett fullmäktigebeslut togs som berörde SEVABs egendom. En medborgare framförde ett i och för sig roligt och tilltalande förslag till dekoration på det nya ackumulatortorn som redan reser sig invid det nya kraftvärmeverket. Fullmäktige beslöt att skicka förslaget till Kulturnämnden och - efter tilläggsförslag från Hélène Brodin Rheindorf - också till SEVAB (det var väl snällt att bolaget får möjlighet att yttra sig om sin egendom) för yttranden.
Jag är förvånad att inte bolagets styrelseordförande (som förtjänstfullt tycker att Strängnäs behöver en ny regering) ställde sig upp och redan nu klargjorde det omöjliga i medborgarförslaget.
Sanningen är att förslaget kommer alldeles för sent. Ackumulatortornets dekorativa utseende togs beslut om för mycket länge sedan efter överläggningar med Stadsarkitekten i samband med att anläggningen fick sitt bygglov.
Isoleringen på tornet med den utsida som kommer att bära den "dekor" som då beslöts, kommer att börja monteras inom kort.
Att därför lägga kommunal tjänstemannatid på att jobba med ytterligare ett onödigt projekt känns lika illa.
Och så till sist lite blå dunster......
Kommunens Räddningstjänst ligger inom Miljö- & Räddningsnämndens revir. Lagen säger dock att den nämnd som ansvarar för en verksamhet inte också kan utöva tillsyn enligt miljölagarna över denna verksamhet.
Vad gör då den förnuftiga kommunen? Jo, eftersom man har en viss kompetens i miljöfrågor koncentrerad i Miljö- och Räddningsnämndens politiker, borde den berörda verksamheten flyttas till någon annan nämnds/styrelses ansvarsområde. T.ex. Teknik- & Fritidsnämnden eller Kommunstyrelsen.
Men icke Strängnäs kommun! Istället beslöt fullmäktige att flytta tillsynen till Kommunstyrelsen.
I realiteten innebär det att den tjänsteman inom förvaltningen som skött tillsynen av räddningstjänsten (som också är en del av samma förvaltning) istället för att gå på Miljö-&Räddningsnämndens sammanträde och rapportera, går till Kommunstyrelsens sammanträde och rapporterar. Detta innebär enligt mitt sett att se inte en lösning på problemet.
Hela förvaltningen - inklusive Räddningstjänsten, lyder under Kommunstyrelsen. Beslutet innebär således ingen lösning eftersom tillsynen ska ske från ett från verksamheten skilt organ. Så blir inte fallet nu heller. Dessutom kan Kommunstyrelsen inte miljöfrågor på samma sätt som facknämnden och kommer således inte att ha samma förståelse för den föredragande tjänstemannens rapporter som Miljö- & Räddningsnämnden skulle haft.
Även Margit Urtegård skriver om mötet på sin blogg.
Magisk Jazzkväll
Sune Spångberg Trio med Arne Forsén på piano och ulf Åkerhjelm på bas
I lördags begav jag mig ut på vischan på Ekerö utanför Stockholm till detta osannolika Rosenhill (http://www.rosenhill.nu) för den årliga konserten med Sune Spångberg Trio.
Rosenhill är en gammal bondgård som gått i samma familj nu i tre generationer. Man odlar frukt och grönsaker för självplock och avsalu. I de gamla ladorna och uthusen har man äppelmusteri, en fantastisk butik med egen honung, eget lika enastående matbröd, caférörelse, bar m.m. Ladan har en längsgående veranda med utsikt över odlingarna och nejden. Ett alldeles enastående osvenskt place! Sagt i absolut positiv mening!
Mitt inne i ladan spelar Sunes trio. Förutom ett festvåningsgäng som huvudsakligen håller till i det nedanförliggande nyuppbyggda växthuset, har ett 60-tal jazzdiggare sökt sig samma väg som jag.
Extra speciellt är förstås att den 78-årige Sune Spångberg släppper sin första CD med egna kompositioner i höst och detta är ett litet "försläpp"
Sune Spångberg är som sagt en av vårt lands främsta jazztrumslagare som blev en nära del av mitt liv redan i början av 50-talet då han spelade med min bror Lasse. Sedan bildade han med Clas-Göran Fagerstedt, Torbjörn Hultcrantz och Nannie Porres JazzClub 57. Han spelade också med Lasse Gullin så länge denne levde.
Sune med samma enkla utrustning som han nu återgått till på gamla dar. Här hemma hos oss på Kaplansbacken.
Under några intensiva veckor på 60-talet blev Sune Bud Powells trummis när denne gigant hade en längre sejour på klassiska Gyllene Cirkeln. De fungerade oerhört väl tillsammans. Få trumnmisar har Sunes lyhördhet för såväl musik som musiker. Eftersom han inte vare sig läser eller skriver noter har hans spel alltid varit intiutivt och med ett fantastiskt gehör.
Proggjazzgruppen ISKRA blev Sunes hållpunkt under stora delar av 70- och 80-talen. Mycket avantgardisktisk musik.
I sitt vardagliga liv var Sune bildredaktör, under många år knuten till Tio Fotografer som bl.a. hade Georg Oddner, Hans Hammarsköld, Sven Gillsäter, På-Nils Nilsson och Rune Hassner bland sig. Under dessa år träffade han sin nuvarande fru Inga-Britt som han harangerar på sin CD.
Inga-Britt har betytt ett oerhört stöd för Sune som för många år sedan började utveckla MS. Musiken kom då att betyda en väsentlig del av rehabiliteringen och musiken har gett honom livsglädjen och kraften att bekämpa sin sjukdom.
På 80-talet fick han kontakt med den unge pianisten Arne Forsén som tillsammans med den likaså unga sångerskan Pia Olby lyckades få Sune att också börja spela offentligt igen. De tre lyckades också få med min bror som efter en diabetescoma 1978 fått lära sig tala och gå på nytt och tillsammans bildade de Dubbelduon som gjorde en serie bejublade framträdanden under drygt tio år på en jazzresaturang i Gamla stan. Sune lockade Lasse och sa att "Jag kan inte heller spela helt som jag skulle vilja" men hur det var så gjorde "käpparna" sitt intåg på scenen.
Samarbetet avbröts då Lasse dog 1992, men Arne och Sune har fortsatt sitt samarbete och Arne har nu också lyckats skriva ner alla de kompositioner som Sune gått och gnolat på i alla år. Mycket folkton. Härliga njutbara visor tolkade av pianovirituosen Arne och en fabulös Ulf Åkerhjelm i högform på bas och med Sune "still going strong" trots MS och ett par strokes för några år sedan.
Fantastiskt!
Sensommarkväll i jazzton
Notvändaren Carl-Axel Dominique, Monica Dominique, Palle Danielsson och Riksspelmannen Lena Willemark vid Clas på Hörnet med för kvällen sponsrad utrustning från företaget tvärs över gatan som påpassligt ställt upp sin leveransbli väl synlig.
Som styrelseledamot i Monica Zetterlund-Sällskapet inser jag att jag grovt försummat min uppgift. Jag kan bara skylla på att jag är purfärsk i styrelsen (Jag satt lugnt och tryggt förankrad i valberedningen med Göran Wallén och Carl-Axel Dominique och således förhindrad att föreslå mig själv, när ordföranden tubbade Eva Bysing att föreslå mig till styrelsen istället).
Alltnog, jag har glömt bort att informera om de tre evenemang som sällskapet arrangerar på Värdshuset Clas på Hörnet (hörnan Birger Jarlsgatan och Surbrunnsgatan i Stockholm) vid Zetterlunden (Monica Zetterlunds Park formellt gu'bevars) nu i Augusti.
Förra veckans evenemang med Ann-Kristin Hedmark missade jag själv, men ikväll var det dags för den enastående trion Lena Willemark, Monica Dominique och Åkersbon Palle Danielsson (Vårt lands internationellt mest lysande baslirare, bror till Monica Dominique).
Palle fick det lite svettigt att följa Lenas stråktempo när polskorna ven.
Vi fick njuta av allt från "Sakta vi gå genom stan", över fantastiska "Speak low" av Kurt Weill till trolska polskor, härliga Cornelis till underbara "Ja vet en dejlig rosa".
Lena Willemark är inte riksspelman för inte. Hennes musikaliska bredd är oerhörd och hennes smittande spelglädje obegränsad.
Kvällen inleddes med Monica Ds innerliga "Tillägnan" med text av Lars Forsell. En visa som Monica Z tolkat som mest kongenialt hittills av alla som försökt. Men Lenas version kom nog väldigt nära.
Palle på bas är alltid lika enastående såväl när han följer som när han kör solo. Liksom Monica Dominique, som hade god nytta av att Kerstin Bagge länsat sin tvättlina på klädnypor som kunde hålla noterna i den inte alltför hårda sensommarbrisen.
Det strävsamma paret Ola Sandborgh (som med diskreta gester gav ljudteknikern anvisningar om ökning eller sänkning av volymer. Ola brukar sköta ljudet på alla våra arrangemang som en av vårt lands främsta ljudkillar) och Kerstin Bagge (som bistod med klädnypor och som berättade en nyhet för mig att Lena Willemark hunnit göra en säsong med gamla Gals and Pals i början av sin karriär).
Men alla ni som nu missat dessa båda kvällar, har en chans till nästa onsdag den 27 augusti (kl. 18.00 vid Clas på Hörnet) då årets Monica Zetterlund-stipendium ska utdelas med efterföljande konsert. Jag är givetvis förhindrad att yppa vilka stipendiaterna är, men vid den efterföljande konserten kommer Svante Thuresson och Lisen Rylander att framträda ackompanjerade av Monica Dominique och hennes vänner. Gratis entré. Man kan istället köpa böcker eller CDs eller bara lägga pengar i en låda som går runt. Allt för att stöda Sällskapets verksamhet. Man kan givetvis också spisa middag eller bara ta ett glas vin.
VÄLKOMNA!
PS: Nu på lördag klockan 20.00 är det ett annat enastående tillfälle att njuta av en av vårt lands genom tiderna störste trumslagare, nämligen Sune Spångberg. Känd från sina sejourer på 60-talet med Bud Powell och senare med friformgruppen ISKRA. Sune spelar tillsammans med Arne Forsën på piano och den gudabenådade Ulf Åkerhjelm på bas. Den nu mer än 75-årige trumslagaren lider sedan många år av MS och har efter en stroke för några år sedan begränsat sina framträdanden. Men nu är det "försläpp" av trions nya CD med Sunes egna kompositioner - för första gången! CDn släpps officiellt i höst men jag gissar att vi får höra hela materialet med stark folkviseton. DS
Gammelmor
Fyra generationer i trädgården på Östra Ekuddsgatan i Vaxholm år 1937. Min bror Lasse sitter t.v. Han är där tre år gammal. Bakom honom vår underbara Mormor Maja Hardt (1887-1963). I mitten sitter vår lika fantastiska Mamma Ann-Mari, född 1911 och längst till höger Gammelmor Maria, eller Krank Marit Larsdotter som hon hette som ung. Hon är 87 år gammal på bilden och skulle komma att leva ytterligare elva år. Hon såg dock likadan ut från det att hon blev änka i 70-årsåldern och tills hon dog.
Gammelmor föddes i Yttermalung 1850. Sex år senare mördades hennes tio år äldre kusin Dölhed Anna Larsdotter brutalt utanför Björnlunda i Södermanland där hon 16 år gammal "gick med handel", vilket var många unga kullors lott på den tiden då försörjningsmöjligheterna var knappa. Dölhed Annas tragiska livsöde har blivit föremål för bl.a. ett bygdespel i Björnlunda. Hennes baneman Skomakare Carl Petter Brunfeldt, gick ett lika tragiskt öde till mötes. Hans fru som ansågs medskyldig till mordet tog livet av sig i fängelset, Skomakaren själv blev den siste att avrättas i Södermanland den 17 mars 1858 i Axalaskogen. Makarnas båda små barn som bevittnat mordet "auktionerades ut" på bygden och deras vidare öden är okända.
Vad var då motivet? Familjen var fattig. Skomakaren hade dåligt med jobb och hade börjat ta till flaskan. Barnen hade inte fått mat på flera dagar. Bytet blev 16 riksdaler och två skillingar och lite varor som skomakaren omsatte till mat.
Även Gammelmor fick gå med handel som ung. Flera av hennes jämnåriga Malungsflickor blev roddarmadamer på Stockholms Ström och Riddarfjärden. D.v.s. dåtidens "färjekarlar".
Tiderna var knappa i Sverige och snart hade 20% av Sveriges befolkning utvandrat till USA! En femtedel av svenskarna försvann alltså västerut. Också flera av Gammelmors syskon och jämnåriga vars ättlingar idag återfinns i Minneapolis, S:t Paul och Philadelphia.
Men många utvandrade också inom Sverige. Gammelmors nästgårdsgrannar drog till Arvika och fick en son som hette Arvid och som plötsligt en dag träffade en Vaxholmsflicka som var min Mormor Maja! Mer därom senare.
Här sitter min gammelmor Krank Marit till höger och till vänster hennes syster Krank Carin som blev mor till Radiomajoren.
En syster till Gammelmor hamnade dock i Vaxholm och gifte sig med Vaxholms förmögnaste aff'ärsinnehavare, Arvid Eriksson och blev mamma till den berömde "Radiomajoren" Arvid Eriksson (i sin tur pappa till den nyligen avlidne Översten Åke Eriksson i Strängnäs). Systern skrev hem och berättade om alla möjligheter som fanns där, så Gammelmor Krank Marit Larsdotter flyttade dit med sin man Larses Lars Olsson och fem barn.
Prefixen kommer från ett par av de gamla gårdarna i Yttermalung. Andra släktgårdar är "Annika", "Gästgifvars", "Haga", "Larses", "Sennor", "Göllö", "Jonas" och "Arfs" (från vilket mitt tredjenamn Arvid härstammar)m.fl.. Från Krankagården har jag ännu ett vackert skåp och en lika vackert dekorerad brudkista.
Krankaskåpet
I Vaxholm började det nyinflyttade paret att sälja på torget, skor och kläder. Så småningom öppnade makarna manufakturaffär på Hamngatan. I början som en slags bod där bodluckan mot gatan slogs upp på morgonen. Butiken växte och blev till slut inte bara en manufakturaffär utan också en skoaffär. Sonen Johan, som var döv, tog över föräldrarnas affärer. Till slut bara en skoaffär som fanns kvar ända inpå 50-60-talet. P.g.a. sin dövhet höll sig Morbror Johan mest inne på lagret och lät sin fru Moster Emelie sköta butiksjobbet. Sonen Karl var utbildad bagare men gifte sig till en järnaffär i Vaxholm som han väl inte skötte särskilt bra dock. Han tyckte till skillnad från brodern, att det var roligast att stå i dörren och prata med förbipasseranden och att ta sig en och annan grogg på kvällen. Så det blev så småningom konkurs och då fick han istället ta upp sitt yrke och startade ett bageri (som lär ha blivit källan till det senare Blixtbageriet). Till en början med i hemmet. Mamma berättar att hon och Pappa ständigt åt vaniljhjärtan och andra godsaker för att hjälpa Morbror Karl. När bageriet äntligen började bära sig drabbades Morbror Karl av en störtblödning i magen och dog. Moster Klara sålde bageriet som sedan gick en lysande framtid till mötes då människor under och efter kriget inte kunde/ville baka sitt eget bröd längre. Blixtbageriet liksom det gamla Röhls bageri försvann så småningom in i bagarmästare Zanders verksamhet som fortfarande, om än i rekonstruerad version, finns kvar i Vaxholm.
Men Gammelmor drabbades varje vår av "vandringslustan" och gav sig iväg med varusäck på ryggen och gick runt Mellansverige och sålde varor. Mormor har berättat att känslorna från barnen visavis modern under barnaåren var rätt så avvog. De kunde inte begripa att mamman övergav dem och deras pappa flera månader varje år. Min mormor fick tidigt överta rollen som husmor i familjen vilket hon aldrig uppskattade. Som mormor var däremot Gammelmor underbar enligt min Mamma, för hon hade ju alltid en massa spännande saker att berätta från sina vandringsfärder.
Min mormor Maja arbetade i Stockholm och träffade en dag en ung man som hette Arvid Hardt och var representant för den ännu existerande textilgrossisten Nilsson & Lindström. Arvids familj hade som sagt varit grannar med Majas familj i Malung och nu blev de tu ett.
Ett av mina äldsta minnen är förknippat just med Gammelmor. Hon bodde då på ålderdomshemmet i Vaxholm (Gammelgården). Vi var där för att uppvakta på hennes födelsedag. Det måste ha varit 1948 inte långt före hennes död och jag var alltså fem år.
Hon satt på sitt rum, klädd som på bilden med hätta på huvudet och allt, och åt med förtjusning sin prinsesstårta med sin tandlösa mun. Utanför den öppna dörren i dagrummet, satt vi andra och drack kaffe och saft. Ett outplånligt minne - och prinsesstårta har förblivit också min favorit!
En kraftkvinna som trots sitt hårda och slitsamma liv blev över 98 år gammal. Min Mamma fyller i år också 98 år. De dalska generna räcker länge!
Tredje Backe - igen, och igen.....
Detaljplanen för Tredje Backe står på Kommunstyrelsens föredragningslista nu igen.
På något sätt känns det lite patestisk när man anar att denna plan nu kommer att antas genom pur uttröttningsteknik från förvaltningens sida. Ivrigt påhejad av vårt nya kommunalråd Jens Persson. Det enda nya man tillfört som stöd för att "förbifartsfrågan" ska anses vara löst är ett yttrande från Riksantikvarieämbetet - som inte ens berör vägområdet!
Ingen omförhandling av det baktunga exploateringsavtalet (har man ens försökt att se om exploatören är angelägen tillräckligt för att göra någon förbättring där?).
Jag säger igen:
När Kumla Ättebacke i Härad grävdes ut på 90-talet så fann man totalt 148 gravar. Av dessa hade man sedan tidigare undersökningar, kläm på 60 st!!
Resten kom i dagen först när man började basa av ytskikten.
Plus att gravarna i vissa fall låg över varandra.
Detta är en risk som kommunen nu tar på sig om man skriver på avtalsförslaget. Avsikten är såvitt jag förstår att påbörja bygget av vägen med hjälp av förskotterade exploateringsmedel. Skulle man då plötsligt finna att här finns mer i marken än vad man kunnat ana (vilket absolut inte är otroligt med tanke på omgivningen och topografin) så är det kommunen - och de stackare som sedan ska bygga bostadsområdet utmed den nya lokalgatan - som står med Svarte Petter. SMÅA behöver ju inte betala ett kopek mer än vad exploateringsvavtalet säger.
Om sedan dessutom fastighetsmarknaden viker (vi ser redan nu en dipp och säkert kommer fler framöver) vet vi ingenting om det överhuvudtaget blir någon Etapp 2 och då är de 1,5 miljonerna som ska betalas när etapp 1 sätts igång, allt kommunen får under överskådlig tid. Är det rimligt?
På något sätt känns det lite patestisk när man anar att denna plan nu kommer att antas genom pur uttröttningsteknik från förvaltningens sida. Ivrigt påhejad av vårt nya kommunalråd Jens Persson. Det enda nya man tillfört som stöd för att "förbifartsfrågan" ska anses vara löst är ett yttrande från Riksantikvarieämbetet - som inte ens berör vägområdet!
Ingen omförhandling av det baktunga exploateringsavtalet (har man ens försökt att se om exploatören är angelägen tillräckligt för att göra någon förbättring där?).
Jag säger igen:
När Kumla Ättebacke i Härad grävdes ut på 90-talet så fann man totalt 148 gravar. Av dessa hade man sedan tidigare undersökningar, kläm på 60 st!!
Resten kom i dagen först när man började basa av ytskikten.
Plus att gravarna i vissa fall låg över varandra.
Detta är en risk som kommunen nu tar på sig om man skriver på avtalsförslaget. Avsikten är såvitt jag förstår att påbörja bygget av vägen med hjälp av förskotterade exploateringsmedel. Skulle man då plötsligt finna att här finns mer i marken än vad man kunnat ana (vilket absolut inte är otroligt med tanke på omgivningen och topografin) så är det kommunen - och de stackare som sedan ska bygga bostadsområdet utmed den nya lokalgatan - som står med Svarte Petter. SMÅA behöver ju inte betala ett kopek mer än vad exploateringsvavtalet säger.
Om sedan dessutom fastighetsmarknaden viker (vi ser redan nu en dipp och säkert kommer fler framöver) vet vi ingenting om det överhuvudtaget blir någon Etapp 2 och då är de 1,5 miljonerna som ska betalas när etapp 1 sätts igång, allt kommunen får under överskådlig tid. Är det rimligt?
Entréförstöring?
På 1800-talets slut och 1900-talets början lades en ny årsring till trästaden Mariefreds 1700-talskärna. Nya pampiga stenhus restes utmed den nya Nygatan med front mot det vi idag kallar Munghagsgärdet.
Jag vet inte vad dåtidens invånare tyckte om den nya "muren" mot landsbygden men idag tycker nog de flesta att det borde stannat med dessa byggnader.
Men icke - på 40-50-talet restes en ny och betydligt kompaktare stadsmur utmed Nygatans västra sida varvid en stor del av Munkhagsgärdet togs i anspråk.
Om "sekelskiftespalatsen" bröt mot den gamla stadsmiljöns skala och form, vad gjorde då inte dessa massiva huskroppar utan någon som helst arkitektonisk finess! Den blev en effektiv barriär som avhöll Gripsholmsturister från att göra ett besök bakom den avskräckande muren.
Genom åren har olika försök att dölja dessa missfoster gjorts. Några gånger har fastighetsägarna ålagts att plantera träd på husens utsida mot gärdet, dock med föga framgång.
Därför var det för de flesta med glädje man såg förslaget till en lågmäld och uppmjukande villabebyggelse på Munkhagsgärdet för ett antal år sedan. Det skulle kunna bli en fin entré till staden med grönskande villaträdgårdar istället för ett trist outnyttjat gärde vars värde ingen begriper, mot en fond av brunmurriga tristessfasader.
Då slog planverket och riksantikvarieämbetet till. Det då förbuskade och oskötta "skräpgärdet" som övertagit 50-talsmurens avskräckande roll hade nu upphöjts till unikt riksintresse! Denna lilla plätt var den enda i landet som så skarpt visade på mötet mellan landet och staden! Dessutom skulle ingen bebyggelse få skymma sikten mot slottet från Stallarholmsvägen.
"What a crap!" - för att använda ett populärt uttryck.
Om vi så tar ett skutt över Kungsladugården och kikar på stadens entré på ännu lite längre håll.
Där har böljande fält numera ersatts av välskötta golfgreener, men landskapet är fortsatt öppet, leende och välkomnande. Här finns mötet mellan land, slott och stad på ett attraktivt och informativt sätt.
Sambandet mellan slottet och dess försörjning i form av Kungsladugård (om ock med nytt innehåll) och jordbruksmark (om ock numer golfbana) framgår klart.
Här vill nu den ekonomiskt ansträngda golfklubben istället bygga bostäder. Av en artikel i dagens tidning framgår att klubben träffat avtal med en lokal exploatör om att kunna bygga 280 bostäder på delen närmast Kungsladugården.
Om inte Riksantikvarieämbetet har minst lika starka invändningar mot denna tanke, förlorar dess tjänstemän allt vad förtroendekapital de må ha kvar efter turerna med Munkhagsgärdet.
Om Munkhagsgärdet skulle ha ett större värde än de öppna fälten före Kungsladugården och slottsområdet, då tycks allt förnuft vara borta från ämbetet.
Ska vi nu ta ett kliv över Kungsladugården och bygga en ny mur? Så att besökarna möter först denna, sedan Munkhagsgärdet och sist Nygatsmuren!
Den gamla staden Mariefreds styrande hyste stor förtänksamhet när det gällde framtida expansion. Man såg uppenbarligen värdena i den gamla stadskärnans omedelbara närhet och inköpte mark för framtida expansion norrut. Slottbrinken och Norra Skogen.
Varför inte fullfölja den tanken istället för att förstöra den ännu trots allt vackra och öppna entrén till staden. Kommunen äger fortfarande mycket mark norrut.
Jag vet inte vad dåtidens invånare tyckte om den nya "muren" mot landsbygden men idag tycker nog de flesta att det borde stannat med dessa byggnader.
Men icke - på 40-50-talet restes en ny och betydligt kompaktare stadsmur utmed Nygatans västra sida varvid en stor del av Munkhagsgärdet togs i anspråk.
Om "sekelskiftespalatsen" bröt mot den gamla stadsmiljöns skala och form, vad gjorde då inte dessa massiva huskroppar utan någon som helst arkitektonisk finess! Den blev en effektiv barriär som avhöll Gripsholmsturister från att göra ett besök bakom den avskräckande muren.
Genom åren har olika försök att dölja dessa missfoster gjorts. Några gånger har fastighetsägarna ålagts att plantera träd på husens utsida mot gärdet, dock med föga framgång.
Därför var det för de flesta med glädje man såg förslaget till en lågmäld och uppmjukande villabebyggelse på Munkhagsgärdet för ett antal år sedan. Det skulle kunna bli en fin entré till staden med grönskande villaträdgårdar istället för ett trist outnyttjat gärde vars värde ingen begriper, mot en fond av brunmurriga tristessfasader.
Då slog planverket och riksantikvarieämbetet till. Det då förbuskade och oskötta "skräpgärdet" som övertagit 50-talsmurens avskräckande roll hade nu upphöjts till unikt riksintresse! Denna lilla plätt var den enda i landet som så skarpt visade på mötet mellan landet och staden! Dessutom skulle ingen bebyggelse få skymma sikten mot slottet från Stallarholmsvägen.
"What a crap!" - för att använda ett populärt uttryck.
Om vi så tar ett skutt över Kungsladugården och kikar på stadens entré på ännu lite längre håll.
Där har böljande fält numera ersatts av välskötta golfgreener, men landskapet är fortsatt öppet, leende och välkomnande. Här finns mötet mellan land, slott och stad på ett attraktivt och informativt sätt.
Sambandet mellan slottet och dess försörjning i form av Kungsladugård (om ock med nytt innehåll) och jordbruksmark (om ock numer golfbana) framgår klart.
Här vill nu den ekonomiskt ansträngda golfklubben istället bygga bostäder. Av en artikel i dagens tidning framgår att klubben träffat avtal med en lokal exploatör om att kunna bygga 280 bostäder på delen närmast Kungsladugården.
Om inte Riksantikvarieämbetet har minst lika starka invändningar mot denna tanke, förlorar dess tjänstemän allt vad förtroendekapital de må ha kvar efter turerna med Munkhagsgärdet.
Om Munkhagsgärdet skulle ha ett större värde än de öppna fälten före Kungsladugården och slottsområdet, då tycks allt förnuft vara borta från ämbetet.
Ska vi nu ta ett kliv över Kungsladugården och bygga en ny mur? Så att besökarna möter först denna, sedan Munkhagsgärdet och sist Nygatsmuren!
Den gamla staden Mariefreds styrande hyste stor förtänksamhet när det gällde framtida expansion. Man såg uppenbarligen värdena i den gamla stadskärnans omedelbara närhet och inköpte mark för framtida expansion norrut. Slottbrinken och Norra Skogen.
Varför inte fullfölja den tanken istället för att förstöra den ännu trots allt vackra och öppna entrén till staden. Kommunen äger fortfarande mycket mark norrut.
Pressad D-vitamin
Just återkommen från dagens lilla D-vitaminintag - en stunds tillbakalutad vila i trädgården läser jag Dagens Nyheters artikel om just D-vitaminets betydelse för vår hälsa. (Har senare också läst Aftonbladets dito - på nätet)
Sannerligen svänger nu pendeln igen. På 1800-talet var solen en styggelse. Brunbrända människor var blott arbetare som tvangs vara ute i solen hela dagarna stackare. Damerna skylde sina anleten under hattar med stora brätten eller rent av ett nätt solparasoll. Den vita hyn var självklar för varje dam av någorlunda klass. Det kunde möjligen passera att en karl som varit ute och seglat eller spelat tennis eller utövat någon annan manlig sport fått lite färg - men då endast i ansiktet.
Så kom det solbrända idealet under efterkrigstiden. Frisk- och sundhet skulle bibringas mänskligheten i form av utevistelse. Inte skulle man längre sitta kvar inne i fuktiga och mörka nödbostäder. Nej ut i solen!
Pressad D-vitamin? Eller bara desperat jakt på attraktionskraft? Visst fanns det plats för tjejer också men bara på kanten!
På 60-talets början då jag var ung gällde det verkligen att utnyttja varje tillfälle att bli mörkt solbränd och helst ha kritvitt hår. En av de populära förebilderna var den tyske skådespelaren Peter van Eyck som hade just kritvitt hår.
Jag hade förmånen att tillsammans med ett antal andra svenska ungdomar tillhöra den första generationen som reste på "språkresa". D.v.s. det hette ferieskola. Tidigare hade man kunnat åka på ferieskola till Vejbystrand och liknande ställen i Sverige, men nu hade den unge Jan-Eric Löwenadler kommit på den briljanta idén att förlägga sin sommarundervisning i Österrike och Frankrike.
Inspirerad av Jan-Erics framgångar uppstod så småningom Europeiska Ferieskolan, sedermera världsföretaget EF medan Jan-Eric övergick till att bli internationell konsthandlare.
Alltnog när vi ungdomar anlände till Ventimiglias station vid italienska gränsen mot franska rivieran, och sedan bussades till Hotel Brittannia i Menton, var vi trötta glåmiga och bleka som döden.
Men så snart vi packat upp och ev. dränkt håret i citronsaft kastade vi oss ut på någon av de pirar som fanns utmed strandpromenaden. Där låg vi sedan och pressade i flera dagar. Endast avbrutna av förströdda lektioner i matte eller franska eller kemi i hotellparken, en och annan måltid och givetvis sömn under den mörka delen av dygnet (om man kunde för den svidande huden). Men så snart solen tittade fram låg vi där igen. Jag minns det som om det var mest killarna som låg där på piren som packade sillar, men en och annan tjej fick nog plats också. Eller också ockuperade de en egen pir.
Solskydd var garanterat inte något samtalsämne. Den enda faktor som nämndes var brännskadefaktorn. Det gällde ju att så snabbt som möjligt bränna huden så att man fick fjälla av sig ytskiktet på huden som skrapades av med milt våld. Sedan skulle solbrännan bli mer permanent och framförallt brun istället för röd. Håret som sagt dränktes i citron eller doppades ständigt i det salta Medelhavet.
Första veckan anslogs till detta arbete. Sedan kunde man göra entré på discoteken i Antibes, Juan-les-Pin, Monte Carlo och Cannes utan att skämmas.
Jag undrar hur många av mina kamrater från de där åren som utvecklat ett malignt melanom. Jag har märkligt nog faktiskt inte hört om någon, och jag har fortfarande kontakt med åtskilliga av eleverna.
Sedan gjorde hudcancern sin entre och solskyddsfaktor 100 (svarta sopsäcken) blev åter det som gällde. Nu skulle man vara försiktig och hålla sig borta från sol och solarier. Den vita huden skulle åter komma till heders.
Men så svänger pendeln nu igen då forskarna kommit på att vi inte får i oss tillräckligt med D-vitaminer om vi håller oss undan solen. Risk för benskörhet, hjärt- och kärlsjukdom, autoimmuna sjukdomar som ms och diabetes, tjocktarms- och bröstcancer liksom för depression hos äldre! Samt autismepidemi bland invandrade somalier! Så ut i solljuset igen!
Pest och Kolera? Eller Lagom Av Allt?
Sannerligen svänger nu pendeln igen. På 1800-talet var solen en styggelse. Brunbrända människor var blott arbetare som tvangs vara ute i solen hela dagarna stackare. Damerna skylde sina anleten under hattar med stora brätten eller rent av ett nätt solparasoll. Den vita hyn var självklar för varje dam av någorlunda klass. Det kunde möjligen passera att en karl som varit ute och seglat eller spelat tennis eller utövat någon annan manlig sport fått lite färg - men då endast i ansiktet.
Så kom det solbrända idealet under efterkrigstiden. Frisk- och sundhet skulle bibringas mänskligheten i form av utevistelse. Inte skulle man längre sitta kvar inne i fuktiga och mörka nödbostäder. Nej ut i solen!
Pressad D-vitamin? Eller bara desperat jakt på attraktionskraft? Visst fanns det plats för tjejer också men bara på kanten!
På 60-talets början då jag var ung gällde det verkligen att utnyttja varje tillfälle att bli mörkt solbränd och helst ha kritvitt hår. En av de populära förebilderna var den tyske skådespelaren Peter van Eyck som hade just kritvitt hår.
Jag hade förmånen att tillsammans med ett antal andra svenska ungdomar tillhöra den första generationen som reste på "språkresa". D.v.s. det hette ferieskola. Tidigare hade man kunnat åka på ferieskola till Vejbystrand och liknande ställen i Sverige, men nu hade den unge Jan-Eric Löwenadler kommit på den briljanta idén att förlägga sin sommarundervisning i Österrike och Frankrike.
Inspirerad av Jan-Erics framgångar uppstod så småningom Europeiska Ferieskolan, sedermera världsföretaget EF medan Jan-Eric övergick till att bli internationell konsthandlare.
Alltnog när vi ungdomar anlände till Ventimiglias station vid italienska gränsen mot franska rivieran, och sedan bussades till Hotel Brittannia i Menton, var vi trötta glåmiga och bleka som döden.
Men så snart vi packat upp och ev. dränkt håret i citronsaft kastade vi oss ut på någon av de pirar som fanns utmed strandpromenaden. Där låg vi sedan och pressade i flera dagar. Endast avbrutna av förströdda lektioner i matte eller franska eller kemi i hotellparken, en och annan måltid och givetvis sömn under den mörka delen av dygnet (om man kunde för den svidande huden). Men så snart solen tittade fram låg vi där igen. Jag minns det som om det var mest killarna som låg där på piren som packade sillar, men en och annan tjej fick nog plats också. Eller också ockuperade de en egen pir.
Solskydd var garanterat inte något samtalsämne. Den enda faktor som nämndes var brännskadefaktorn. Det gällde ju att så snabbt som möjligt bränna huden så att man fick fjälla av sig ytskiktet på huden som skrapades av med milt våld. Sedan skulle solbrännan bli mer permanent och framförallt brun istället för röd. Håret som sagt dränktes i citron eller doppades ständigt i det salta Medelhavet.
Första veckan anslogs till detta arbete. Sedan kunde man göra entré på discoteken i Antibes, Juan-les-Pin, Monte Carlo och Cannes utan att skämmas.
Jag undrar hur många av mina kamrater från de där åren som utvecklat ett malignt melanom. Jag har märkligt nog faktiskt inte hört om någon, och jag har fortfarande kontakt med åtskilliga av eleverna.
Sedan gjorde hudcancern sin entre och solskyddsfaktor 100 (svarta sopsäcken) blev åter det som gällde. Nu skulle man vara försiktig och hålla sig borta från sol och solarier. Den vita huden skulle åter komma till heders.
Men så svänger pendeln nu igen då forskarna kommit på att vi inte får i oss tillräckligt med D-vitaminer om vi håller oss undan solen. Risk för benskörhet, hjärt- och kärlsjukdom, autoimmuna sjukdomar som ms och diabetes, tjocktarms- och bröstcancer liksom för depression hos äldre! Samt autismepidemi bland invandrade somalier! Så ut i solljuset igen!
Pest och Kolera? Eller Lagom Av Allt?
Amatörernas julafton?
Lotta Grönblad, Dag Bremberg och Margit Urtegård skriver alla på sina bloggar om dagens mastodontmöte med Kommunstyrelsen. Ja, vad ska man säga.
Dag anser att somliga av oss är "betonghäckar" som inte vill ha ett arbetsutskott under kommunsstyrelsen därför att han tycker att ärendena är dåligt beredda när de kommer till Kommunstyrelsen.
Han har inte begripit orsak och verkan här.
KS sammanträden är inte dåligt förberedda för att inte alla eller ett fåtal politiker träffas i någon form en vecka före KS' sammanträde och går igenom ärendena. De är dåligt förberedda därför att ordföranden helt enkelt inte gjort sitt jobb. Det är alltid ordförandens uppgift och ansvar att i god tid gå igenom varje ärende på dagordningen och se till att de handlingar och underlag som Dag just efterlyser, finns med och att de tjänstemän som kan svara på frågor om ärendena finns närvarande på mötet.
Denna förberedelse - som förvisso är ordförandens ansvar men som också borde delas av hela presidiet - är dock inte alls vad majoriteten avser med ett KSAU.
Majoritetens uttalade avsikt är att det beslutsförslag som ordföranden lägger fram för KS inte ska vara skrivet av Kommunchefen utan av politiker.
Det är legitimt men i och för sig ett feltänk. Kommunchefen - eller "förvaltningen" - har ingen rätt att lägga några som helst förslag i våra politiska församlingar. Den rätten har bara politikerna. När vi således till vardags antar eller förkastar "tjänstemannaförslaget" så är det i realiteten en bekväm ordförandens förslag vi tar ställning till.
Därför menar jag att det också är ordförandens uppgift och ansvar att förelägga sin styrelse, nämnd eller fullmäktige ett beslutsförslag som väl må vara grundat på ett tjänstemannayttrande men som ändå ska formuleras av ordföranden själv som uttryck för en politisk majoritets uppfattning, för så ska det vara.
Våra tjänstemän är ytterligt professionella och utför bara sina uppgifter. De är inte - och skall inte vara daddor för oss politiker. När vi gör bort oss så ska det inte bero på tjänstemännen - och gör det inte heller.
Idag bevittnade vi två magnifika nederlag för den nya majoriteten beroende på att man inte gjort sin läxa och inte förstår att fråga kunniga personer (inkl. kommunjuristen) till råds.
Jag har aldrig sedan jag kom in i Strängnäspolitiken på 70-talet upplevt att en majoritet, av minoriteten kunnat övertalas till att yrka avslag på sina egna förslag. Det var något alldeles oerhört enastående. Och jag hoppas innerligt att det var sista gången. Det var till och med så illa att Jens Persson var tvungen att som ensam, vidhålla ett förslag han ställt men sedan ångrat, för att man överhuvudtaget skulle kunna upprätthålla någon beslutsordning överhuvudtaget. Pinsamt är inte ordet. Det var värre än så.
Båda ärendena (gällande inrättande av ett arbetsutskott resp. upphörande av näringslivsutskottet) har varit uppe till diskussion tidigare i Kommunstyrelsen och återtagits av majoriteten efter att denna fått sig påpekat att de reglementen som fullmäktige fastställt för KS innebär att det ska finnas ett näringslivsutskott men inget arbetsutskott. Att de nu ändå försöker att få igenom ett AU och att lägga ner Näringslivsutstkottet utan att de verkar ha ägnat tidigare diskussioner mellan Kommunstyrelsens ledamöter en tanke är obegripligt, naivt och riktigt amatörmässigt.
Hur kan en man som fått ett av kommunens högsta förtroendeposter som ordförande för Kommunstyrelsen och som påstår sig ha så mycket erfarenhet av styrelsearbete i det privata näringslivet, ens ta upp ett ärende på dagordningen under beteckningen "Upphörande av näringslivsutskott" .
Han vet att ärendet måste behandlas och beslutas av Kommunfullmäktige eftersom utskottets vara eller inte vara, inte är en fråga för Kommunstyrelsen annat än för beredning. Han vet att minoriteten har haft starka och kloka invändningar. Han borde således ha haft ett färdigt beslutsförslag att lägga fram för styrelsen.
Förslaget borde varit förankrat hos Kommunjuristen.
Förslaget borde innehållit den alternativa lösning som nuvarande ordföranden i Näringslivsutskottet muntligen försökte framföra.
Men inget av detta fanns! Inte ens ett förslag till beslut! Jens Persson formulerade i hast en beslutsmening muntligen som han sedan föreslog styrelsen att de skulle rösta emot!
När det gäller KSAU, som Dag Bremberg inte förstår vårt motstånd emot: Dag Bremberg känner inte till hur det fungerat tidigare och vem som normalt vill inrätta arbetsutskott. Vi har en gång i tiden haft ett sådant. Här satt kommunalrådet plus en moderat, en centerpartist och två socialdemokrater. Dessa fem personer blev de verkliga makthavarna och beslutsfattarna. Vad dessa fem beslutade stod sig i KS och i fullmäktige med ytterst få undantag. Kommunens högsta beslutande organ reducerades till ett transportkompani liksom dess beredningsutskott, kommunstyrelsen. Någon politisk debatt i dagens mening förekom knappast. Det var en maktkoncentration utan like. Är det verkligen vad Mariefredspartiet eftersträvar?
Att Socialdemokraterna alltid varit för arbetsutskott beror på att de genom sin storlek alltid är garanterade två av de fem platserna.
Ville "de fems gäng" ha maximal utdelning och trumfa igenom ett kontroversiellt ärende (typ Vita Skolans rivning i Mariefred på 70-talet) så kallade man till KSAU-sammanträde på måndagsmorgonen, KS på eftermiddagen och slutligen KF på kvällen. Med omedelbara justeringar innebar det ingen möjlighet för opposition att ta ställning till ärendets innehåll.
Nu hade den nya majoriteten åter beslutat att föra fram frågan om ett arbetsutskott och även låtit skriva ett förslag till ändringar av KS reglemente som sade en sak. Men det visade sig under diskussionen att det inte var vad som stod i reglementsförslaget som majoriteten påstod sig ha menat.
Det värsta är att de inte begrep detta utan att vi andra var tvungna att hamra in verkligheten i dem innan de insåg att vi hade rätt och ordföranden åter föreslog att alla ledamöter skulle rösta för avslag på förslaget han just lagt fram.....
Vi har under olika perioder haft olika former av informationsmöten före Kommunstyrelsen då representanter för alla partier kunnat närvara och få information om kommande KS-ärenden och att då också ställa de frågor som man kunde ha och som skulle kunna klaras ut inför KS-sammanträdet. När därför Dag Bremberg nu menade att KS-sammanträdena alltid varit så oförberedda så kan jag inte annat förstå än att Dag Bremberg måtte ha uteblivit från dessa möten då han kunnat efterlysa de handlingar eller upplysningar han vid sammanträdet uppenbarligen tycker sig ha saknat.
Återigen - ett KSAU inrättar man av två orsaker: Majoriteten säger sig vilja göra det för den ena orsakens skull: att få rätten att formulera beslutsförslaget till Kommunstyrelsen. Således ett politiskt ställningstagande redan från början snarare än ett opolitiskt tjänstemannaförslag.
Den andra orsaken är att det förr eller senare kommer att delegeras en hel del typer av "mindre" ärenden för beslut i KSAU redan och då har vi den totala maktkoncentrationen.
Och kontentan av det hela blir ändå att KSAU kommer att besluta i enlighet med tjänstemannaförslaget och då är det enda man uppnått, en veckas förlängd hanteringstid för alla inblandade och ytterligare en mängd papper och utskicksporton.
Dag anser att somliga av oss är "betonghäckar" som inte vill ha ett arbetsutskott under kommunsstyrelsen därför att han tycker att ärendena är dåligt beredda när de kommer till Kommunstyrelsen.
Han har inte begripit orsak och verkan här.
KS sammanträden är inte dåligt förberedda för att inte alla eller ett fåtal politiker träffas i någon form en vecka före KS' sammanträde och går igenom ärendena. De är dåligt förberedda därför att ordföranden helt enkelt inte gjort sitt jobb. Det är alltid ordförandens uppgift och ansvar att i god tid gå igenom varje ärende på dagordningen och se till att de handlingar och underlag som Dag just efterlyser, finns med och att de tjänstemän som kan svara på frågor om ärendena finns närvarande på mötet.
Denna förberedelse - som förvisso är ordförandens ansvar men som också borde delas av hela presidiet - är dock inte alls vad majoriteten avser med ett KSAU.
Majoritetens uttalade avsikt är att det beslutsförslag som ordföranden lägger fram för KS inte ska vara skrivet av Kommunchefen utan av politiker.
Det är legitimt men i och för sig ett feltänk. Kommunchefen - eller "förvaltningen" - har ingen rätt att lägga några som helst förslag i våra politiska församlingar. Den rätten har bara politikerna. När vi således till vardags antar eller förkastar "tjänstemannaförslaget" så är det i realiteten en bekväm ordförandens förslag vi tar ställning till.
Därför menar jag att det också är ordförandens uppgift och ansvar att förelägga sin styrelse, nämnd eller fullmäktige ett beslutsförslag som väl må vara grundat på ett tjänstemannayttrande men som ändå ska formuleras av ordföranden själv som uttryck för en politisk majoritets uppfattning, för så ska det vara.
Våra tjänstemän är ytterligt professionella och utför bara sina uppgifter. De är inte - och skall inte vara daddor för oss politiker. När vi gör bort oss så ska det inte bero på tjänstemännen - och gör det inte heller.
Idag bevittnade vi två magnifika nederlag för den nya majoriteten beroende på att man inte gjort sin läxa och inte förstår att fråga kunniga personer (inkl. kommunjuristen) till råds.
Jag har aldrig sedan jag kom in i Strängnäspolitiken på 70-talet upplevt att en majoritet, av minoriteten kunnat övertalas till att yrka avslag på sina egna förslag. Det var något alldeles oerhört enastående. Och jag hoppas innerligt att det var sista gången. Det var till och med så illa att Jens Persson var tvungen att som ensam, vidhålla ett förslag han ställt men sedan ångrat, för att man överhuvudtaget skulle kunna upprätthålla någon beslutsordning överhuvudtaget. Pinsamt är inte ordet. Det var värre än så.
Båda ärendena (gällande inrättande av ett arbetsutskott resp. upphörande av näringslivsutskottet) har varit uppe till diskussion tidigare i Kommunstyrelsen och återtagits av majoriteten efter att denna fått sig påpekat att de reglementen som fullmäktige fastställt för KS innebär att det ska finnas ett näringslivsutskott men inget arbetsutskott. Att de nu ändå försöker att få igenom ett AU och att lägga ner Näringslivsutstkottet utan att de verkar ha ägnat tidigare diskussioner mellan Kommunstyrelsens ledamöter en tanke är obegripligt, naivt och riktigt amatörmässigt.
Hur kan en man som fått ett av kommunens högsta förtroendeposter som ordförande för Kommunstyrelsen och som påstår sig ha så mycket erfarenhet av styrelsearbete i det privata näringslivet, ens ta upp ett ärende på dagordningen under beteckningen "Upphörande av näringslivsutskott" .
Han vet att ärendet måste behandlas och beslutas av Kommunfullmäktige eftersom utskottets vara eller inte vara, inte är en fråga för Kommunstyrelsen annat än för beredning. Han vet att minoriteten har haft starka och kloka invändningar. Han borde således ha haft ett färdigt beslutsförslag att lägga fram för styrelsen.
Förslaget borde varit förankrat hos Kommunjuristen.
Förslaget borde innehållit den alternativa lösning som nuvarande ordföranden i Näringslivsutskottet muntligen försökte framföra.
Men inget av detta fanns! Inte ens ett förslag till beslut! Jens Persson formulerade i hast en beslutsmening muntligen som han sedan föreslog styrelsen att de skulle rösta emot!
När det gäller KSAU, som Dag Bremberg inte förstår vårt motstånd emot: Dag Bremberg känner inte till hur det fungerat tidigare och vem som normalt vill inrätta arbetsutskott. Vi har en gång i tiden haft ett sådant. Här satt kommunalrådet plus en moderat, en centerpartist och två socialdemokrater. Dessa fem personer blev de verkliga makthavarna och beslutsfattarna. Vad dessa fem beslutade stod sig i KS och i fullmäktige med ytterst få undantag. Kommunens högsta beslutande organ reducerades till ett transportkompani liksom dess beredningsutskott, kommunstyrelsen. Någon politisk debatt i dagens mening förekom knappast. Det var en maktkoncentration utan like. Är det verkligen vad Mariefredspartiet eftersträvar?
Att Socialdemokraterna alltid varit för arbetsutskott beror på att de genom sin storlek alltid är garanterade två av de fem platserna.
Ville "de fems gäng" ha maximal utdelning och trumfa igenom ett kontroversiellt ärende (typ Vita Skolans rivning i Mariefred på 70-talet) så kallade man till KSAU-sammanträde på måndagsmorgonen, KS på eftermiddagen och slutligen KF på kvällen. Med omedelbara justeringar innebar det ingen möjlighet för opposition att ta ställning till ärendets innehåll.
Nu hade den nya majoriteten åter beslutat att föra fram frågan om ett arbetsutskott och även låtit skriva ett förslag till ändringar av KS reglemente som sade en sak. Men det visade sig under diskussionen att det inte var vad som stod i reglementsförslaget som majoriteten påstod sig ha menat.
Det värsta är att de inte begrep detta utan att vi andra var tvungna att hamra in verkligheten i dem innan de insåg att vi hade rätt och ordföranden åter föreslog att alla ledamöter skulle rösta för avslag på förslaget han just lagt fram.....
Vi har under olika perioder haft olika former av informationsmöten före Kommunstyrelsen då representanter för alla partier kunnat närvara och få information om kommande KS-ärenden och att då också ställa de frågor som man kunde ha och som skulle kunna klaras ut inför KS-sammanträdet. När därför Dag Bremberg nu menade att KS-sammanträdena alltid varit så oförberedda så kan jag inte annat förstå än att Dag Bremberg måtte ha uteblivit från dessa möten då han kunnat efterlysa de handlingar eller upplysningar han vid sammanträdet uppenbarligen tycker sig ha saknat.
Återigen - ett KSAU inrättar man av två orsaker: Majoriteten säger sig vilja göra det för den ena orsakens skull: att få rätten att formulera beslutsförslaget till Kommunstyrelsen. Således ett politiskt ställningstagande redan från början snarare än ett opolitiskt tjänstemannaförslag.
Den andra orsaken är att det förr eller senare kommer att delegeras en hel del typer av "mindre" ärenden för beslut i KSAU redan och då har vi den totala maktkoncentrationen.
Och kontentan av det hela blir ändå att KSAU kommer att besluta i enlighet med tjänstemannaförslaget och då är det enda man uppnått, en veckas förlängd hanteringstid för alla inblandade och ytterligare en mängd papper och utskicksporton.
"Skit på'rej!"
I väntan på artisterna. Fjärilar, ekorrar, fåglar och solrosor på scenen angav tonen.
I kväll har vi upplevt Eva Dahlgrens och Peter Jöbacks turnéstopp i Gripsholms slottpark. Jag får väl med mina döttrar och göra som har varsin idol i paret. Men jag tyckte nog det var ganska onjutbart, ointressant och oengagerande.
Dottern och idolen!
Vi var ett antal hundra personer på slottsholmen. Hustrun och jag satt på sista bänken (19), d.v.s. ca 20 meter från scenen. Sedan tog "ståplatserna", d.v.s. picnicplatserna vid.
Det kunde motsvara en mindre folkparksscen någonstans. Min fråga är då - varför måste man ha ljudvolym avpassad för Gärdet, Globen eller Stadion?
Jag har upplevt Edit Piaf på Monacos fotbollsarena, Eric Clapton och Prince på Globen, Frank Sinatra, Liza Minelli och Sammy Davies Jr på Scandinavium. Maurice Chevalier, Zarah Leander, Swe-Danes, Diana Ross och The Supremes på Berns, Josephine Baker på Berns och Gröna Lund, Marlene Dietrich, Ludde Armstrong, Ella Fitzgerald och Keith Jarrett på Konserthuset, Harry Belafonte på Konserthuset och Mälarforum, Beatles på Johanneshov och Rolling Stones på Tennisstadion. Ingen av dessa stora artister krävde den ljudvolym som nu bombarderade mina trumhinnor på 20 meters håll! Varför?
De två artisterna omgav sig med fantastiskt begåvade och mångsidiga musikanter. Till vilken nytta? De gick ju inte att urskilja i den allmänna ljudmattan som lades ut och som gjorde att åtskilliga i publiken redan från början bar gula öronproppar. De två blåsarna t.ex. hördes ju knappt alls. Och man kunde se att den mångsidige percussionisten gjorde sina konster - men till vad nytta?
När kommer den artist som är tillräckligt trygg i sin egen förmåga att han /hon kan avstå från volymen? Det måste inte vara "unplugged", men det går att vrida ner volymen. Man måste inte ha basgången dunkande i bröstbenet och sitta med fingrarna i öronen för att överhuvudtaget sitta kvar. Ett litet barn som hamnat framför högtalarna vid sidan om scenen, bars ut efter halva konserten. Det är bara att hoppas att det skedde utan bestående hörselskador.
Ja, jag vet! Jag är 65. Väl inte direkt idealpubliken på en konsert med dessa båda artister.
"Va' fan gör DU här" sa t.ex. Mariefreds gamle optiker (som jag dock misstänker är några år äldre än jag...och han satt på tredje bänk!). Men sanningen att säga så var nog de flesta i den månghundrahövdade publiken under Gripsholms röda murväggar åtminstone 50+.
Jag tycker det är mest synd om artisterna. Tror de verkligen att "man måste" ha den här volymen trots att det rör sig om en relativt liten yta?
De enda numren som "gick fram" var då man framförde ballader med liten sättning utan så förfärligt mycket förstärkeri. Och det är ju helt klart - Eva Dahlgren är den rutinerade och mest se- och hörvärda av de två. Peter Jöback har en härlig röstresurs, men han är ännu för valpig på scenen. Han behöver än så länge ett musikalmanus att hålla sig till.
Han berättade att de båda chattat i någon av kvällsdrakarna varvid han fick frågan vad Sveriges mest fantastiska sångartist gjorde på turné med Sveriges ytligaste sångarvåp. Efter överläggningar med Eva D svarade han: "Skit på'rej!".
Men något ligger det onekligen i frågan!
Molnets fader
Prins Eugens MOLNET i den version som finns på Waldemarsudde
Låter det inte som titeln på en indianbok från ungdomens da'r! Nu tänkte jag dock ej på det utan på Målarprinsen Eugén.
Hustrun hade fått en natt i Vita Villan på Lilla Tyresö i present av vår ena dotter. Jag fick medfölja. Lilla Tyresö är ett gästgiveri/vandrarhem beläget alldeles vid Tyresö Slott utanför Stockholm.
Det visade sig att Vita Villan inte bara var platsen för den ursprungliga befästningsborgen på Tyresö utan dessutom den villa som Prins Eugén hyrde under många år av Markisen Clas Lagergren på Tyresö Slott. Om vi bodde i Prinsens sovrum vet jag ej, men hans ateljé hade vi i vart fall vägg i vägg. Prins Eugén är en av vårt lands främsta friluftsmålare från den epok då konstnärerna gick ut och målade verkligheten, till skillnad från tidigare generationer målare som istället iscensatt en "verklighet" inne i sina ateljéer. Han var samtida med Zorn, Larsson och Liljefors. Säkert hämmades han dock i sitt konstnärsutövande av sin bakgrund och de övriga uppgifter denna lade på honom.
Slottsomgivningarna är mycket vackra att promenera i och man kan se de vyer som inspirerat Målarprinsen till några av hans främsta verk.
Tyresö Slott från äppelträdgården
Visste ni förresten att Clas Lagergren är den ende svensk som haft rätten att bära titeln Markis. Titeln förärades honom av Påven vars kammarherre han var. Markisen var m.a.o. katolik. Sverige har ju haft några stycken slika unika titlar. T.ex. kan nämnas Baron Adelswärd på "baroniet" Adelsnäs utanför Finspång. Numera visserligen bolagiserat men tidigare var godset fidekomiss vars innehavare är den enda "baronen" i Sverige. "Baron" är annars den muntliga tilltalstiteln för alla Friherrar utom alltså för Baron Adelswärd som även i skrift ska tituleras Baron.
Slottet i skymningsljus
På väg till middag på Tyresö Slottskrog. Ett ställe att rekommendera. P.g.a. väderleken var vi dock ensamma gäster utöver ett ungt par som prövade sin bröllopsmiddag.
Också titeln Hertig är speciell i Sverige och förbehållen medlemmar av den kungliga familjen. Dock lever här också sedan 1882 en fransk hertiglig familj (Fouché)-d'Otrante, vars huvudman bär titeln hertig. Den förste hertigen av Otranto i Italien var Napoleons fruktade polischef Joseph Fouché som 1809 utnämndes till Hertig av Otranto i Italien. Strax innan hade "vår egen" Marskalk J B Bernadotte utnämnts till furste av Pontecorvo, en annan liten italiensk stadsstat.
Ett av de vackra portvalven som tillkom i början av 1900-talet då flyglarna byggdes till.
Utsikten från slottets sjösida för onekligen tankarna till det nordiska ljusmåleriet kring förra sekelskiftet. Och dramatiska moln finns det fortfarande på himlavalvet.
Dagen därpå ägnades åt en skön rundvandring i slottsparken som just drabbats av den svåra stormen i förra veckan. Vid den gamla skogvaktarbostadens husknut hade en stor alm lagt sig ner - åt rätt håll!
Denna Beatrix Potter-inspirerade byggnad har av en byggfirma kopierats (och förstorats något) för en serie hus utmed en gata i det närliggande samhället. Härliga hus.
Skogvaktarbostaden Åliden med den omkullblåsta rotvältan.
När vi gick igenom slottsparken såväl på kvällen som under dagen stötte vi flera gånger ihop med en ensam råbock som utan större bekymmer lät oss beskåda honom på nära håll, innan han elegant vände baken mot oss och strövade vidare.
I den intilliggande handelsträdgården (som ersatt slottsträdgårdsmästeriet) gjorde vi också en närgången bekantskap med en räv som ganska obekymrad om vår närvaro spankulerade omkring bland rabatterna.
"Men jag är ganska mager om bena...."
40 år i Norrtäljes hamn! Vad tiden går!
s/s NORRTELJE anländer till Norrtälje hamn den 27 augusti 1968. Den vinkande herren är Erik Thor, dåvarande chef för Stockholms Turisttrafikförbund och ledamot av Stiftelsen s/s Norrtelje. Bredvid honom står Sven Hafeldt och på bryggan eldsjälen Johan Kull, legendarisk skeppare på Apollo III
I lördags var hustrun och jag i Norrtälje för att fira att det nu i Augusti är 40 år sedan vår "lilla skyddsling", ångfartyget NORRTELJE, räddades undan skrotdöden.
Denna den enda kvarvarande av skärgårdsflottans trenne s.k. palatsångare vilar idag i ett utomordentligt gott - om icke seglationsbart - skick i sin gamla hemmahamn.
s/s NORRTELJE byggdes år 1900 under en stormig period i skärgårdsbåtarnas historia. Det s.k. Vaxholmskriget rasade som värst. Waxholms Ångfartygs AB som var det stora bolaget blev utsatt för mycken kritik. Bolagets fartyg ansågs föråldrade och långsamma. En nagel i ögat på skärgårdsborna var väl dessutom att det var stockholmare som satt på aktierna.
Ett antal vaxholmsbor bildade då Stockholm-Vaxholms Rederi AB som började en mördande priskonkurrens med det gamla bolaget.
Waxholms Ångfartygs AB hade ett dotterbolag i Norrtälje: Norrtelje Ångfartygs AB. Kapten C.J.M. Hallander som var chef för båda bolagen hade länge planerat ett nybygge för dotterbolaget. Man ägde visserligen redan ett fartyg vid namn "Norrtelje" som tillika var skärgårdens snabbaste fartyg.
Nybygget skulle dock inte bli vilken båt som helst, det skulle bli den största, den stiligaste, den komfortablaste och den snabbaste.
Vid kontakterna med Södra Varvet i Stockholm var chefen A.F. Wiking lika svårflörtad som övriga varv som tillfrågats. Dock lyckades man komma ner till 250.000:- under föhandlingarna innan Hallander märkte att det inte gick att pruta mer. Då fick han plötsligt ett infall som skulle visa sig genialiskt genom att det skulle vända Vaxholmskriget till det gamla bolagets förmån: "Om vi beställer två likadana fartyg samtidigt, vad skulle de då kosta per styck?" - "225.000:-" blev svaret. Så fick s/s NORRTELJE sitt systerfartyg s/s EXPRESS (sedermera Express I) som formellt beställdes av Waxholms Ångfartygs AB.
Omslaget till den lilla skrift jag är "pappa" till från 1970 och som dessvärre inte längre går att få tag på. Jag har därför lagt in den in extenso efter detta inlägg. Kräver dock god syn....
NORRTELJE gick sedan dagligen många år på traden Stockholm-Norrtelje. 1937 inskränktes det till helgtrafik. Vardagarna gick hon till Furusund och Björkö.
Sommaren 1951 blev NORRTELJE Ålandsbåt med dagsturer från Norrtelje till Mariehamn. Något år senare även några dagar från Stockholm. Från 1954 gick hon endast från Stockholm.
1961 skrotades systerfartyget EXPRESS I och NORRTELJE övertog namnet EXPRESS och fick trafikera Stockholm-Sandhamn för en sista säsong varefter fartyget aldrig gått för egen maskin.
1965 undgick hon första gången skrotningsspöket genom att Reseföretaget Nyman & Schultz övertog fartyget för 65.000:-. Man lade ner närmare en miljon på att rusta upp henne till ett modernt restaurangfartyg. Fartyget lades vid Gustav IIIs Staty på Skeppsbron och kom där att fungera som kombinerad restaurang och terminal för Sightseeingbolagets turistbåtar.
Ångfartyget NORRTELJE vid Skeppsbron 1965.
Guiden sedermera Docenten Gisele Petré och jag (som var terminalchef på Sightseeingbolaget välkomnar premiärgästerna ombord den 17 juli 1965.
Dåvarande Sekreteraren i Stiftelsen Skärgårdsbåten, Bengt Abrahamsson, Erik Thor från Stockholms Turisttrafikförbund, Mälardrottningen Christina Leander (Palmstierna), som var min gamla klasskamrat, Konsul Bengt Lindvall, chef för Nyman & Schultz och jag på NORRTELJEs brygga för att hålla invigningstal via högtaleriet.
Förstår ni min förtjusning att vara chef.... Flickan till höger om mig är Helena Kallenbäck, då blivande uppburen skådespelerska, numera välbeställd skånsk grevinna Trolle.
Festarrangemangen avlöste varandra. En som ofta var inblandad som festfixare var salig Eva Åkerlund. Här med mig och okänd gäst vid NORRTELJEs bryggroder.
1967 hade Nyman & Schultz gått omkull och Svenska Handelsbanken tagit över utan den äran. NORRTELJE var en nagel i ögat på bankchefer med tveksamma fingrar i syltburken, där hon låg i deras synfält från bankpalatset. Fartyget skulle bort till varje pris. Skrotning syntes oundviklig då Lennart Hasselfeldt i Norrtälje drog igång sin Räddningsaktion och ringde mig för bistånd. Räddningsaktionen lyckades samla in 100.000:- och bankfolket var lättövertalat. 250.000:- som var utgångspriset krympte snabbt för att inte säga omgående till dessa 100.000:- och fartyget var på nytt räddat.
Den 27 Augusti 1968 fördes fartyget i triumf till sin nygamla hemmahamn och där har hon, frånsett några varvsbesök, förblivit.
Hon har återfått sin ursprungliga skorstensform och hålls av Stiftelsen s/s Norrtelje i ett föredömligt skick. Ett par av de krafter som haft störst genomslag i denna kulturgärning förutom Guldsmeden Lennart Hasselfeldt är Sjökapten Johan Kull, Hamnchefen Sven Hafeldt, Rosie Hermansson och Bosse Palm. Kämpar som genom uppoffrande arbete under många år sett till att fartyget hålls i gott skick och också sett till att inte senare fientliga försök från restaurangrederier att ta över för att sätta fartyget i julbordstrafik från Stockholm, har lyckats.
I fartygets damsalong, förlovade sig hustrun och jag den 9 juni 1965 och i konversationssalongen på övre däck hade vi vår bröllopsmiddag två år senare.
Lennart Hasselfeldt anländer i triumfvagn.
P-böter på gång? T.o.m. konstapeln uppträdde i tidsenlig uniform.
I lördags fick vi återse några av dessa vänner, bl.a. Lennart Hasselfeldt som hämtades i öppen Cadillac och fördes i procession till tribunen där han fick berätta om bl.a. alla människor som bjöd motstånd då 1968 och som han ibland "gärna ville döda". När Lennart berättade detta vid ett möte på den tiden var Kyrkoherden Walfrid Selinus närvarande. Walfrid var starkt engagerad i Räddningsaktionen och reste sig och sa: "Gör det! Jag jordfäster!".
Folkliv i tidsenlig mundering på kajen.
Liksom då för 40 år sedan uppvaktades NORRTELJE också denna gång av s/s BLIDÖSUND som numer övertagit NORRTELJEs gamla trad på helgerna.
Man undrar dock om inte Det Stora Bryggeriet gått lite väl långt.....
För åtta år sedan firade fartyget 100 år. En aktningsvärd ålder för ett fartyg av detta slag. Vi önskar henne en fortsatt lung ålderdom i Norrtäljes hamn! Glöm aldrig att göra ett besök när ni är i faggorna. Hon är värd en omväg!
"Den största och vackraste - historien om s/s NORRTELJE - skärgårdsflottans Drottning"
