Könsneutrala äktenskap! (Uppdaterat 2/11+ 4/11-08)
Förstår inte varför regeringen håller så benhårt fast vid att kyrkor ska ha statlig myndighetsstatus av skatterättslig natur.
Svenska kyrkan är skild från staten.
Jag tycker man har börjat hela debatten om samkönade äktenskap i fel ände. Istället för att ägna fruktlös tid och kraft för att försöka pussla i nuvarande äktenskapslagstiftning borde man se till att kyrkorna fråntas den enda statliga myndighetsutövning de ännu har kvar, nämligen vigselrätten.
Låt Skatte- Folkbokföringsmyndighet eller borgmästeri ta hand om den juridiska registreringen av två människor som vill leva tillsammans oavsett kön, ras, hudfärg eller annat.
Vill dessa sedan ha en kyrklig ceremoni - av vad slag det vara må - är det inte längre en angelägenhet för några klåfingriga lagstiftare.
Den ordningen tillämpas idag av de flesta andra länder.
De som kräver denna nya äktenskapslagstiftning som fortfarande skulle involvera kyrkosamfunden i landet har nog inte tänkt igenom hindren på vägen och omöjligheten att göra en sådan lagstiftning gällande för alla svenska medborgare.
Visst, Regeringen kan säkert sätta sig på Svenska Kyrkan och säkert ett och annat frikyrkosamfund. Men hur har man tänkt sig att det ska gå för homosexuella svenska katoliker som vill gifta sig?
Ska Fredrik Rheinfeldt då fara till Rom och "prata allvar" med Benedictus? Tror någon att det skulle gå?
Den lagstiftning som vi har i Sverige ska vara rättvis och gälla alla medborgare, medlemmar i Svenska Kyrkan såväl som katoliker och muslimer. Heterosexuella som homosexuella. Svarta som vita.
Muslimska församlingar är autonoma och kan alltså - teoretiskt - välja att följa en svensk lagstiftning, men katolska kyrkan styrs från Rom och för den är äktenskapet ett heligt sakrament som varken Fredrik Rheinfeldt eller Jan Björklund lär rå på.
Att således gå vidare med den proposition som hittills diskuterats kan m.a.o. inte leda till en lagstiftning som gäller alla homosexuella.
Därför är den enda möjliga lösningen - ur lagstiftningssynpunkt - att slopa kyrkosamfundens vigselrätt och se till att statlig eller kommunal myndighet utför den akt som skattemyndigheten kräver av alla som vill leva tillsammans, hetero- som homosexuella.
Följande kommentar har jag fått från Lars Palmgren, mångårig präst i Svenska Kyrkan i Paris:
"Håller helt med. Under 13 år i Paris, i Svenska kyrkan, där vi hade bortåt hundra "välsignelser över borgerligt ingånget äktenskap" varje år, ger mig en erfarenhet få svenska präster har.
Ingen kyrka har vigselrätt i Frankrike, men de par som efter den borgerliga akten vill ha en "vigselakt i kyrkan" som visserligen saknar juridisk betydelse kan få det och det anses av många som den verkliga vigseln. Den välsignelseakt vi höll oss till var precis likadan som en vigsel, även med löftena, trots att kyrkohandboken föreslår att dessa tas bort om ceremonien inte är juridiskt korrekt. Detta med ärkebiskopens goda minne. Alltså de par som kom till oss var redan vigda antingen på ambassaden eller i Sverige ( en del på Arlanda ) och de flesta tyckte att hos oss var den riktiga akten, medan den civilrättsliga var en byråkratisk handling.
En fråga är naturligtvis. Hur skall en borgerlig vigselakt konstrueras. Kan man i den ha löften om trohet och viljan till livslångt samboende? Kan staten lägga sig i om man vill ha två hustrur, eller tre. Varför inte ett matriarkat där hustrun har ett dussin män. I det mångkulturella Sverige kan vi säkert i framtiden inte enbart motivera monogama förhållanden.
Frågan har dessutom fått för stort utrymme. De flesta gifter sig ju inte längre och gör man det så blir det sent i livet. Frågan gäller ett otroligt litet antal människor. som redan juridiskt har alla de rättigheter som äkta par har. Kyrkan har ju dessutom en välsignelseakt över samkönade par.
Katolska kyrkan kommer aldrig att godkänna vigsel i kyrkan med samkönade par då äktenskapet är ett sakrament och de flesta frikyrkor inte heller. Svenska kyrkan som är demokratiskt styrd av samma människor som bestämmer i riksdagen kommer att splittras i frågan. De flesta präster vill inte viga samkönade, då ordet äktenskap i bibeln, utgår från tvåkönat förhållande. ".
Glädjande nog har nu också denna min uppfattning vunnit gehör ända upp i partitoppen! Och DNs ledare den 4 november är ju klockren!
Semantiken lämnar jag därhän, för ingen lär kunna ändra på människors uppfattning att även denna borgerliga ceremoni ska kallas för vigsel och det den leder till för äktenskap. Så är ju de facto redan fallet för dem som gifter sig borgerligt.
Att tro att kyrkorna skulle kunna patentera ordet "äktenskap" är ju bara larvigt.
Läs även andra bloggares åsikter om könsneutralt äktenskap, samkönade äktenskap
Svenska kyrkan är skild från staten.
Jag tycker man har börjat hela debatten om samkönade äktenskap i fel ände. Istället för att ägna fruktlös tid och kraft för att försöka pussla i nuvarande äktenskapslagstiftning borde man se till att kyrkorna fråntas den enda statliga myndighetsutövning de ännu har kvar, nämligen vigselrätten.
Låt Skatte- Folkbokföringsmyndighet eller borgmästeri ta hand om den juridiska registreringen av två människor som vill leva tillsammans oavsett kön, ras, hudfärg eller annat.
Vill dessa sedan ha en kyrklig ceremoni - av vad slag det vara må - är det inte längre en angelägenhet för några klåfingriga lagstiftare.
Den ordningen tillämpas idag av de flesta andra länder.
De som kräver denna nya äktenskapslagstiftning som fortfarande skulle involvera kyrkosamfunden i landet har nog inte tänkt igenom hindren på vägen och omöjligheten att göra en sådan lagstiftning gällande för alla svenska medborgare.
Visst, Regeringen kan säkert sätta sig på Svenska Kyrkan och säkert ett och annat frikyrkosamfund. Men hur har man tänkt sig att det ska gå för homosexuella svenska katoliker som vill gifta sig?
Ska Fredrik Rheinfeldt då fara till Rom och "prata allvar" med Benedictus? Tror någon att det skulle gå?
Den lagstiftning som vi har i Sverige ska vara rättvis och gälla alla medborgare, medlemmar i Svenska Kyrkan såväl som katoliker och muslimer. Heterosexuella som homosexuella. Svarta som vita.
Muslimska församlingar är autonoma och kan alltså - teoretiskt - välja att följa en svensk lagstiftning, men katolska kyrkan styrs från Rom och för den är äktenskapet ett heligt sakrament som varken Fredrik Rheinfeldt eller Jan Björklund lär rå på.
Att således gå vidare med den proposition som hittills diskuterats kan m.a.o. inte leda till en lagstiftning som gäller alla homosexuella.
Därför är den enda möjliga lösningen - ur lagstiftningssynpunkt - att slopa kyrkosamfundens vigselrätt och se till att statlig eller kommunal myndighet utför den akt som skattemyndigheten kräver av alla som vill leva tillsammans, hetero- som homosexuella.
Följande kommentar har jag fått från Lars Palmgren, mångårig präst i Svenska Kyrkan i Paris:
"Håller helt med. Under 13 år i Paris, i Svenska kyrkan, där vi hade bortåt hundra "välsignelser över borgerligt ingånget äktenskap" varje år, ger mig en erfarenhet få svenska präster har.
Ingen kyrka har vigselrätt i Frankrike, men de par som efter den borgerliga akten vill ha en "vigselakt i kyrkan" som visserligen saknar juridisk betydelse kan få det och det anses av många som den verkliga vigseln. Den välsignelseakt vi höll oss till var precis likadan som en vigsel, även med löftena, trots att kyrkohandboken föreslår att dessa tas bort om ceremonien inte är juridiskt korrekt. Detta med ärkebiskopens goda minne. Alltså de par som kom till oss var redan vigda antingen på ambassaden eller i Sverige ( en del på Arlanda ) och de flesta tyckte att hos oss var den riktiga akten, medan den civilrättsliga var en byråkratisk handling.
En fråga är naturligtvis. Hur skall en borgerlig vigselakt konstrueras. Kan man i den ha löften om trohet och viljan till livslångt samboende? Kan staten lägga sig i om man vill ha två hustrur, eller tre. Varför inte ett matriarkat där hustrun har ett dussin män. I det mångkulturella Sverige kan vi säkert i framtiden inte enbart motivera monogama förhållanden.
Frågan har dessutom fått för stort utrymme. De flesta gifter sig ju inte längre och gör man det så blir det sent i livet. Frågan gäller ett otroligt litet antal människor. som redan juridiskt har alla de rättigheter som äkta par har. Kyrkan har ju dessutom en välsignelseakt över samkönade par.
Katolska kyrkan kommer aldrig att godkänna vigsel i kyrkan med samkönade par då äktenskapet är ett sakrament och de flesta frikyrkor inte heller. Svenska kyrkan som är demokratiskt styrd av samma människor som bestämmer i riksdagen kommer att splittras i frågan. De flesta präster vill inte viga samkönade, då ordet äktenskap i bibeln, utgår från tvåkönat förhållande. ".
Glädjande nog har nu också denna min uppfattning vunnit gehör ända upp i partitoppen! Och DNs ledare den 4 november är ju klockren!
Semantiken lämnar jag därhän, för ingen lär kunna ändra på människors uppfattning att även denna borgerliga ceremoni ska kallas för vigsel och det den leder till för äktenskap. Så är ju de facto redan fallet för dem som gifter sig borgerligt.
Att tro att kyrkorna skulle kunna patentera ordet "äktenskap" är ju bara larvigt.
Läs även andra bloggares åsikter om könsneutralt äktenskap, samkönade äktenskap
Hur blir det på hemmet?
Frågan ställs av två av mina bloggkompisar på silvergen.org, Gerd Forsell, f.d. byråkrat och Fredrika Bremer-ordförande samt Barbro Hellberg f.d. journalist och Radio Ellen-intitiativtagare, i en Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet.
Båda har ett aktivt yrkesliv bakom sig där de sett sig som förebilder för sina döttrar. Men nu - hur ska det bli när man når 85-årsstrecket?
De konstaterar att många åldringar känner oro för att hamna på hemmet. Oro för maten. Inte för dess kvalitet, för den kommer säkerligen att fylla alla näringsfysiologiska krav på innehåll och nyttighet. Men blir den ätbar? Skänker den någon måltidsglädje?
De skriver: "Vi ser heller inte fram emot att äta den mat som beskrivs i termer av livsmedelshantering och måltidssituationer, och vi blir alls inte gladare av att personalen har utbildning i ”kost- och nutritionsfrågor” (citat från Kvalitetsgaranti för ett servicehus i Stockholms stad). Kan de laga god mat?".
Frågan är berättigad! I min egen kommun - liksom säkert i många andra - pågår just nu en diskussion om ett förslag till centralisering av kommunens måltidsverksamhet till ett storkök. Maten ska varmhållen (?) levereras ut till alla hem och institutioner, skolor, förskolor och daghem från ett enda kök.
I mina ögon en styggelse. Man skyller bl.a. på fyrkantiga EU-regler som gör att "icke livsmedelsutbildad personal" inte får vistas i tillagningskök och motsvarande. I klartext: dagisbarn får inte komma in i köket för att vara med när deras mat tillagas (så länge den nu gör det). Övrig personal får inte heller "rycka in" och hjälpa till. En viktig pedagogisk del av barnens liv faller bort.
Ett annat exempel: på ett mönsterdemensboende i kommunen har gemensam matlagning varit en viktig del av det terapeutiska arbetet med de äldre. Måste man nu utbilda dessa dementa äldre i livsmedelshantering för att de ens ska få gå in i ett kök som för dem ju faktiskt är en del av deras hem?
Min gamla Mamma (97) får sin mat levererad varje dag på Kungsholmen i Stockholm. Givetvis oändligt mycket bättre än i de skräckexempel jag hört där maten levereras för fem dagar i taget.
Här finns verkligen anledning till oro. Som sagt, maten är nog vällagad och nyttig på alla sätt. Men den är totalbeige. Tänk om dessa centralkök kunde övergå från att lägga mat och alla sorters tillbehör ihop och med sås överalltihop i en liten bytta, till en "tallriksförpackning" med de olika ingredienserna i varsitt fack. Det skulle göra mycket för ätupplevelsen.
Mammas mat är för det mesta OK, men såååå trist att se på. Hon äter följaktligen ALDRIG upp byttans innehåll utan endast lite pliktskyldigast på toppen. Resten går i soporna!
Här är ett jätteområde för herrar Jamie Oliver och Carl Jan Granqvist som båda värnar om just ätupplevelsen som en av de viktigaste delarna av måltiden. När får vi se en TV-kanal köra en såpaserie om äldrematen?
Gerd och Barbro "undrar om pensionärsrepresentanterna i kommunernas pensionärsråd är mesiga visavi tjänstemännen. Brukar de ha några invändningar?"
Nu hör jag till de politiker - trots att jag själv är pensionär - som är starkt emot segregering vare sig det gäller ras, religion, kön eller ålder. Jag har varit - och är - starkt emot att mitt parti t.ex. har ett "seniorförbund". Det pensionärsråd vi har i kommunen får nog anses vara förpassat till "gallerispelshörnet". Sällan hör man frågor av mer väsentlig karaktär komma därifrån.
Min uppfattning är att man gör sin stämma mest effektiv om den förs fram genom den ordinarie politiska partiapparaten vid grupp- och alliansmöten och i de ordinarie politiska församlingarna - snarare än via några som helst halvexterna sidoorganisationer. En åsikt framförd i ett pensionärsråd får aldrig samma genomslag som om det framförs i Kommunfullmäktige.
Det handlar alltså om att engagera sig - också som pensionär - i den politiska verksamheten och göra sin stämma hörd där.
Vi är och kommer att vara allt fler. 2003 var 17,2% av befolkningen pensionärer. Vid det här laget torde 20%-gränsen för länge sedan passerats. Vi blir viktigare och synligare som konsumenter vilket marknaden fått upp ögonen för mer och mer.
Nu gäller det att också politiken får insikten och kunskapen. Det effektivaste sättet är att pensionärerna själva är med och formar politiken. Inte via senior- och pensionärsförbund. Inte heller via pensionärspartier eller pensionärsråd - utan direkt och personligen genom politiskt fotarbete.
Jag har under några år haft anledning att komma närmare i kontakt med hemtjänsten på Kungsholmen i Stockholm där min Mamma bor kvar i sitt gamla hem (sedan 1933). Jag har klagat på den kaotiska personaloplanering som verkar råda då det periodvis är uppåt ett trettiotal olika personer som besöker min Mamma under en fyraveckorsperiod. Varje gång jag klagat har jag fått förorättade mail tillbaka som om felet vore mitt. Men varje gång har det sedan också blivit bättre under en tid och Mammas "ordinarie" hemtjänstrepresentant (vem hittar på ett bättre ord? Låt mig kalla dem hemvårdare) har kunnat göra det hon ska under en längre tid. Det allra märkligaste är att det enligt ansvarig chef mer eller mindre "måste vara så här". Att det faktum att Mamma under sitt första år med hemtjänsten hade besök av endast fyra olika personer, var "ett undantag" beroende på att man hade en person med arbetsmarknadsstöd att tillgå!!??
Jag har också klagat på att Mamma ett par gånger fick besök av en manlig hemvårdare, trots att hon från början frånsagt sig besök av just manliga vårdare då hon ibland har problem med magen och ogärna vill bli utlämnad till manliga torkarhänder. Kan ni ana vilket svar jag fick den gången?
"Du tar upp i ditt andra mail att din mamma får manlig personal ibland. Det är så att drygt 30% av mina medarbetare är manliga, bör vara ca hälften om man ska följa jämställdhetsplanen och lagen. För mig är det inte fråga om kön utan kompetens."
Man åberopar alltså att man hellre följer sin jämställdhetsplan än ser till brukarnas önskemål. Hur stämmer det med Socialtjänstlagens portalparagraf: 1 kap. 1§ ”Verksamheten skall bygga på respekt för människors självbestämmanderätt och integritet.”
Låt oss till sist ta det här med terminologin.
Min Mormor, salig i åminnelse, bodde i vad jag vill minnas hette ett servicehem i Vasastaden. Hon hade sin egen lilla lya, med hall, badrum, litet kök och ett kombinerat sov- och vardagsrum. I husets bottenvåning fanns en gemensam matsal och andra samlingsutrymmen. Ville hon slippa laga mat kunde hon äta där nere. Skulle hon ha gäster fanns utrymmen att tillgå.
Låter det bekant? Låter det inte misstänkt likt vad som senare kallades Servicebostäder eller Seniorbostäder? Varför håller man nu från vissa håll på att tala om "Trygghetsbostäder"? Specifikationen av sådana skiljer sig på intet sätt från beskrivningen av min Mormors serviceboende.
Det tjänar bara till att öka förvirringen. När de båda pensionärsorganisationerna i kommunen pressade Socialnämndens ordförande på varför det inte byggdes några sådana i kommunen, svarade han just att det kändes förvirrande och att han inte riktigt förstod vad just "Trygghetsbostäder" var för något.
Att införa nya begrepp för gamla företeelser bidrar ingalunda till påskynda utvecklingen utan tvärtom - bara förvirringen!
Kommunalrådets gisslan för att kunna göra vad han vill - ett AU!
På måndagens Kommunfullmäktigemöte beslöts inrätta ett arbetsutskott under Kommunstyrelsen. Margit Urtegård har kommenterat på sin blogg och Strengnäs Tidning refererade. Även David Aronsson har motiverat sitt stöd för beslutet.
Själv inledde jag debatten i fullmäktige med nedanstående anförande som jag fick kvällens andra applåd för! (Erik Berg fick den första).
"Kommunstyrelsen har beslutat föreslå fullmäktige att inrätta ett arbetsutskott under Kommunstyrelsen.
Varför?
Jo, för att ”förbättra ärendeberedningsprocessen”.
Det har funnits synpunkter från många håll på att ärenden varit dåligt förberedda såväl här i fullmäktige (vi kan bara erinra oss den saknade revisionsrapporten till bokslutet) som i kommunstyrelsen.
Och visst har det varit så många gånger.
Men ligger felet i att det saknas ytteligare en politisk nivå? Ytterligare en församling med deltagare som ska ha arvoden och reseersättningar och för vilka det ska produceras handlingar och protokoll?
Är det inte i själva verket så att felet istället ligger i att vi inte har ordföranden på resp. håll som gör skäl för sina arvoden?
Det torde vara varje ordförandes ansvar och uppgift - att tillsammans med sitt presidium - förbereda varje sammanträde och gå igenom att alla relevanta handlingar finns med och att ärendet kan anses färdigberett på tjänstmannanivå.
Det har varit både si och så med detta! Tror vi att ett arbetsutskott i grunden förändrar detta?
Även det sammanträdet ska förberedas av sin ordförande!
Man har sagt att det förslag till beslut som läggs fram för Kommunstyrelsen ska vara politiskt formulerat och inte vara ett tjänstemannaförslag.
Låt mig då klargöra att ingen tjänsteman har rätt att lägga förslag i en politisk församling. Det har endast tjänstgörande ledamöter.
Formellt är de s.k. tjänstemannaförslag som ordförandena oftast i brist på egen formuleringsork framför, således ”ordförandens förslag” till beslut.
Om således våra ordföranden i nämnder och styrelse mer tog sitt uppdrag på allvar och formulerade ett eget beslutsförslag i de frågor som ska avgöras, skulle vi således inte behöva denna ytterligare tids- och arbetsbelastning som ett AU kommer att innebära.
Genom den ordning vi har, är det ju dessutom faktiskt majoritetens uppfattning i alla frågor som ska ställas under proposition i form av ett beslutsförslag.
Varför behöver man då ha med två ledamöter från oppositionen som någon slags moralisk gisslan i ett AU om det bara är det politiska beslutsförslaget som eftersträvas.
Om det i stället är så att man vill ha en bredare förankring också inom oppositionen av frågorna på ett tidigare stadium, så har vi tidigare på utmärkt sätt kunnat lösa detta genom mer informella beredningsutskott eller genom de informationsmöten som praktiseras i olika nämnder.
Det verkliga skälet till att Kommunalrådet vill ha ett arbetsutskott är nog istället att söka i det han sa om att kunna jobba ”tight ihop” och kunna ”fatta beslut”.
Underförstått - inte ha så mycket tjafsande från oppositionen.
Det är så man gör i näringslivet - begränsar skaran av deltagare när beslut ska fattas. Det blir enklare då. Mer effektivt. Går snabbare.
Visst! Så är det! Han har inte fel - kommunalrådet.
Annat än på en punkt! Vi sitter inte i en bolagsstyrelse utan i en demokratiskt vald församling med rätt till transparens och insyn. Möjlighet att delta i den öppna och demokratiska beslutsprocessen.
Vi är några stycken här i församlingen som har egen erfarenhet av att sitta i ett KSAU i Strängnäs Kommun.
Visst var det enklare! Lättare att komma överens i en liten skara. Men den allmänna politiska debatten uteblev. Besluten förblev desamma från KSAU till fullmäktige. Vi fick utstå mycket kritik för detta. De verkliga besluten fattades således av de fem ledamöterna i KSAU.
Nu menar Kommunalrådet att en representant från varje parti i KS som inte av egen kraft får plats ändå ska adjungeras. ”Alla ska vara med!”
Men de enda som SKA vara adjungerade är de övriga Kommunalråden och Oppositionsrådet.
Andra partiers deltagare KAN närvara genom adjungering enligt förslaget. Och AU FÅR adjungera representanter från de partier som annars ej är med.
Demokratiberedningen har tidigare lagt fram förslag till politisk organisation. En ledstjärna i det arbetet har varit att återföra den politiska debatten till kommunens högsta beslutande församling - den enda folkvalda.
Det är här i denna församling som de verkliga besluten ska tas. Inför allmänhet och press i en öppen debatt.
Inte bakom lyckta dörrar av i praktiken tre personer - med några andra som politisk gisslan.
Men det är klart - om man som Kommunalrådet anser att denna fullmäktigeförsamling är en pajasföreställning - då vill man förstås undvika att ifrågasättas där."
Själv inledde jag debatten i fullmäktige med nedanstående anförande som jag fick kvällens andra applåd för! (Erik Berg fick den första).
"Kommunstyrelsen har beslutat föreslå fullmäktige att inrätta ett arbetsutskott under Kommunstyrelsen.
Varför?
Jo, för att ”förbättra ärendeberedningsprocessen”.
Det har funnits synpunkter från många håll på att ärenden varit dåligt förberedda såväl här i fullmäktige (vi kan bara erinra oss den saknade revisionsrapporten till bokslutet) som i kommunstyrelsen.
Och visst har det varit så många gånger.
Men ligger felet i att det saknas ytteligare en politisk nivå? Ytterligare en församling med deltagare som ska ha arvoden och reseersättningar och för vilka det ska produceras handlingar och protokoll?
Är det inte i själva verket så att felet istället ligger i att vi inte har ordföranden på resp. håll som gör skäl för sina arvoden?
Det torde vara varje ordförandes ansvar och uppgift - att tillsammans med sitt presidium - förbereda varje sammanträde och gå igenom att alla relevanta handlingar finns med och att ärendet kan anses färdigberett på tjänstmannanivå.
Det har varit både si och så med detta! Tror vi att ett arbetsutskott i grunden förändrar detta?
Även det sammanträdet ska förberedas av sin ordförande!
Man har sagt att det förslag till beslut som läggs fram för Kommunstyrelsen ska vara politiskt formulerat och inte vara ett tjänstemannaförslag.
Låt mig då klargöra att ingen tjänsteman har rätt att lägga förslag i en politisk församling. Det har endast tjänstgörande ledamöter.
Formellt är de s.k. tjänstemannaförslag som ordförandena oftast i brist på egen formuleringsork framför, således ”ordförandens förslag” till beslut.
Om således våra ordföranden i nämnder och styrelse mer tog sitt uppdrag på allvar och formulerade ett eget beslutsförslag i de frågor som ska avgöras, skulle vi således inte behöva denna ytterligare tids- och arbetsbelastning som ett AU kommer att innebära.
Genom den ordning vi har, är det ju dessutom faktiskt majoritetens uppfattning i alla frågor som ska ställas under proposition i form av ett beslutsförslag.
Varför behöver man då ha med två ledamöter från oppositionen som någon slags moralisk gisslan i ett AU om det bara är det politiska beslutsförslaget som eftersträvas.
Om det i stället är så att man vill ha en bredare förankring också inom oppositionen av frågorna på ett tidigare stadium, så har vi tidigare på utmärkt sätt kunnat lösa detta genom mer informella beredningsutskott eller genom de informationsmöten som praktiseras i olika nämnder.
Det verkliga skälet till att Kommunalrådet vill ha ett arbetsutskott är nog istället att söka i det han sa om att kunna jobba ”tight ihop” och kunna ”fatta beslut”.
Underförstått - inte ha så mycket tjafsande från oppositionen.
Det är så man gör i näringslivet - begränsar skaran av deltagare när beslut ska fattas. Det blir enklare då. Mer effektivt. Går snabbare.
Visst! Så är det! Han har inte fel - kommunalrådet.
Annat än på en punkt! Vi sitter inte i en bolagsstyrelse utan i en demokratiskt vald församling med rätt till transparens och insyn. Möjlighet att delta i den öppna och demokratiska beslutsprocessen.
Vi är några stycken här i församlingen som har egen erfarenhet av att sitta i ett KSAU i Strängnäs Kommun.
Visst var det enklare! Lättare att komma överens i en liten skara. Men den allmänna politiska debatten uteblev. Besluten förblev desamma från KSAU till fullmäktige. Vi fick utstå mycket kritik för detta. De verkliga besluten fattades således av de fem ledamöterna i KSAU.
Nu menar Kommunalrådet att en representant från varje parti i KS som inte av egen kraft får plats ändå ska adjungeras. ”Alla ska vara med!”
Men de enda som SKA vara adjungerade är de övriga Kommunalråden och Oppositionsrådet.
Andra partiers deltagare KAN närvara genom adjungering enligt förslaget. Och AU FÅR adjungera representanter från de partier som annars ej är med.
Demokratiberedningen har tidigare lagt fram förslag till politisk organisation. En ledstjärna i det arbetet har varit att återföra den politiska debatten till kommunens högsta beslutande församling - den enda folkvalda.
Det är här i denna församling som de verkliga besluten ska tas. Inför allmänhet och press i en öppen debatt.
Inte bakom lyckta dörrar av i praktiken tre personer - med några andra som politisk gisslan.
Men det är klart - om man som Kommunalrådet anser att denna fullmäktigeförsamling är en pajasföreställning - då vill man förstås undvika att ifrågasättas där."
Moi - un Chiffonier?
Samlande i kaos - eller saker vi tagit hand om? Kanske kan vara "bra att ha"?
Som jag berört tidigare håller jag på att rensa i gamla minneslådor nu sedan jag börjat komma åt dem sedan vårt sålda företag flyttat till nya jaktmarker.
"Vi tänker inte ta hand om Din sk-it" var kanske inte exakta ordalydelsen i det mina okänsliga barn utttryckte, men andemeningen stod klar för mig. Det gäller alltså att nu fördela till andra som mer kan tänkas uppskatta dessa saker och ting.
Som t.ex. soptunnan!
Mycket av det jag samlat på mig under åren är av släktarkivskaraktär. En hel del sådant som ingen efter mig, mina syskon och kusiner, sysslingar, bryllingar och trasslingar någonsin kan tänkas ha intresse av. Jag måste erkänna att även jag inser att Farfars och föräldrarnas alla hyllningstelegram till olika högtisdagar, Farfars kuvert med samlade kvitton över varje semesterresa genom det gifta livet o.s.v. faktiskt gör större nytta som bränslekälla.
Men så är det nu en gång: Det sitter i generna! Farfar sparade, Pappa sparade, Jag sparar! OBS: presens!
Gudskelov har jag faktiskt noterat att jag tydligen lyckats föra några av dessa gener vidare till mellandottern som häromdagen glädjestrålande sa: "Jaaaa! Den vill jag ha!" som svar på frågan om hon hade intresse av att ta över resterna av min Mammas brudklänning som min k. syster nu avsade sig förvaringsskyldigheten till.
Klänningen ifråga är en fantastisk crémefärgad silkesdito med mycket knappar. Den är något omsydd då Mamma säkert använt den vid senare tillfällen. Bl.a. verkar en del ha blivit insydd för att möta en växande mage (och det fanns ingen vid bröllopet!). Vissa slitutsatta partier har så tunnats ut att textillimmade lappar har applicerats på insidan för att hålla ihop det hela. Min syster lär t.ex. ha använt den vid något tillfälle liksom hennes dotter. Men nu var det stopp tyckte hon.
Mellandottern visade också sin förståelse för min böjelse genom att till min senaste födelsedag förära mig med Nordiska Museets fina bok "Brokiga samlingars bostad". Eller var det möjligen en vink om något....?
I boken läste jag bl.a. om samlandets psykologi. Och fann att jag nog faktiskt inte platsar under epitetet "samlare". En sådan bedriver nämligen en "selektiv aktivitet där man sätter gränser för vad samlingen ska innehålla".......!
Alternativet är "att lagra", för det är ett "osystematiskt anskaffande" för att "lägga på hög"!
Då föredrar jag nog termerna: att spara, ta hand om, förvara. Det känns mer positivt och anknyter till att "det kan vara bra att ha någon gång".....
Har alltid gillat ordet Chiffonier! Betecknar idag en skrivbyrå med klaff och allehanda små lådor och fack att stoppa saker i - stuvutrymme (mitt favorituttryck och ett måste när det gällt att byta bostäder genom livet)!
Men faktiskt betyder det franska ordet just det mina barn nog gärna antyder - lumpsamlare!
Bara för att visa att inte alla skåpen är lika kaotiska.........
Vett och etikett i kyrkbänkarna
Igår var jag med och begavde vännen Olov Svedelid i Norra Kapellet på Norra Kyrkogården i Stockholm. En värdig, rolig, vemodig och sorgsen ceremoni ledd av den gode artisten Stig Larsson. Vid kistans fotända ett fint foto av Olov. Ett allt vanligare inslag vid dagens begravningar. Och visst är det skönare att kunna fokusera blicken på ett levande porträtt av vännen snarare än på kistan.
Jag vet inte hur många som varit i Norra Kapellet, men det är som en liten kyrka där man delvis sitter på sidorna om kistan och delvis nedanför på var sin sida om en mittgång.
Idag verkar väldigt få veta hur man beter sig vid en begravning. Och allra mest störande är att inte ens officianter, präster och begravningsbyråpersonal tycks göra det.
Alltför ofta har jag fått lov att påpeka för såväl präster som kyrkvärdar att de måste inleda defileringen på rätt sätt för att undvika kollisioner.
Ingår inte dessa elementa i utbildningen?
De närmast sörjande familjemedlemmarna sitter alltid längst fram till höger om mittgången. Förr satt därefter släkten bakom och vänner på vänstra sidan, men detta är numera borta och man sätter sig som det passar.
När defileringen (avskedstagandet) därför inleds, brukar prästen leda familjemedlemmarna högerifrån runt kistan. Och det må väl vara OK. Men då är det kyrkvärdens/begavningsbyrårepresentantens sak att inte släppa fram övriga begravningsgäster förrän familjen åter satt sig, samt därefter visa övriga deltagare runt kistan från vänster. Med början i högra kvarteret bakom de efterlevande och först därefter framifrån i det vänstra kvarteret. Meningen är ju att man efter det att man lagt sin blomma vid/på kistan, betygar också de efterlevande sin aktning genom att kort stanna upp framför dem och buga.
Men det fungerar ju inte om kyrkvärden tillåter de övriga deltagarna att gå i högervarv runt kistan för då är hela defileringskön i vägen .
De som ändå gör det genom att gå tillbaka eller genom att korsa kön skapar kaos och förvirring i en stuation då lugn och ro borde råda.
Vid gårdagens begravning blev defileringen annorlunda eftersom Olovs änka Elli med familj gick direkt ut istället för att gå tillbaka. Alla som satt till höger följde samma defileringsordning, till kistan från höger och ut mot vänster. När bänkkvarteret till höger om kistan var tömt var det vår tur som satt till höger om mittgången att gå fram, men då började också de som satt i det vänstra bänkkvarterat att gå fram varvid det kom folk från två håll och kolliderade framför kistan med fullständig kaos som följd.
Alldeles onödig irritation som med professionella kyrkvärdar aldrig skulle behöva uppkomma.
Skärpning!
PS: Förstår ni varför föräldrarnas släkt och vänner trodde jag skulle bli begravningsentreprenör! DS
Jag vet inte hur många som varit i Norra Kapellet, men det är som en liten kyrka där man delvis sitter på sidorna om kistan och delvis nedanför på var sin sida om en mittgång.
Idag verkar väldigt få veta hur man beter sig vid en begravning. Och allra mest störande är att inte ens officianter, präster och begravningsbyråpersonal tycks göra det.
Alltför ofta har jag fått lov att påpeka för såväl präster som kyrkvärdar att de måste inleda defileringen på rätt sätt för att undvika kollisioner.
Ingår inte dessa elementa i utbildningen?
De närmast sörjande familjemedlemmarna sitter alltid längst fram till höger om mittgången. Förr satt därefter släkten bakom och vänner på vänstra sidan, men detta är numera borta och man sätter sig som det passar.
När defileringen (avskedstagandet) därför inleds, brukar prästen leda familjemedlemmarna högerifrån runt kistan. Och det må väl vara OK. Men då är det kyrkvärdens/begavningsbyrårepresentantens sak att inte släppa fram övriga begravningsgäster förrän familjen åter satt sig, samt därefter visa övriga deltagare runt kistan från vänster. Med början i högra kvarteret bakom de efterlevande och först därefter framifrån i det vänstra kvarteret. Meningen är ju att man efter det att man lagt sin blomma vid/på kistan, betygar också de efterlevande sin aktning genom att kort stanna upp framför dem och buga.
Men det fungerar ju inte om kyrkvärden tillåter de övriga deltagarna att gå i högervarv runt kistan för då är hela defileringskön i vägen .
De som ändå gör det genom att gå tillbaka eller genom att korsa kön skapar kaos och förvirring i en stuation då lugn och ro borde råda.
Vid gårdagens begravning blev defileringen annorlunda eftersom Olovs änka Elli med familj gick direkt ut istället för att gå tillbaka. Alla som satt till höger följde samma defileringsordning, till kistan från höger och ut mot vänster. När bänkkvarteret till höger om kistan var tömt var det vår tur som satt till höger om mittgången att gå fram, men då började också de som satt i det vänstra bänkkvarterat att gå fram varvid det kom folk från två håll och kolliderade framför kistan med fullständig kaos som följd.
Alldeles onödig irritation som med professionella kyrkvärdar aldrig skulle behöva uppkomma.
Skärpning!
PS: Förstår ni varför föräldrarnas släkt och vänner trodde jag skulle bli begravningsentreprenör! DS
"Sotsupen"!
En av vännen och målaren Harry Karlssons älsklingsmotiv som han återkommit till i såväl tusch som olja. Harry dog i påskas och har lämnat ett stort tomrum efter sig på många områden.
Men nu var det supen jag skulle skriva om! Den skåpvarma som förr kunde tas fram för "belöning" vid allehanda tillfällen. Det var "sängsup" och "morgonsup", "välkomstsup" och "middagssup".
Här är det Harrys Farmor som bjuder sotaren på ett spetsglas efter väl förrättat värv. Man frågar sig onekligen om vandringen på hustaken frampå eftermiddagarna månne blivit lite vinglig?
I mitt fall var det "sjösättningssup" och "båtupptagningssup" som kom att bli de enda tillfällen då det kunde anses acceptabelt att mitt i veckan ta en sup bara så där, mitt på dagen.
Sedan vi flyttat till Mariefred 1970 tog det inte många år förrän fastighetsmäklaren också sålde på oss en fin öppen (blott ett litet fördäck med vinddruta) Vänersnipa som tillhört hans morbror.
Mina föräldrar hade visserligen båt men den ruttnade och sjönk i dyn under andra världskriget då det ej fanns bensin att tillgå och det blev aldrig någon ny sedan. Mina storasyskon hann uppleva båtlivet men för mig inskränkte detta sig till stora stadiga Vaxholmsångare och s/s Mariefred på Mälaren.
Så hur skulle jag klara detta? Den gode Jocke Lindberg, som jag börjat spela lokalrevy med, ställde upp höst som vår. Skrapade och tätade, lackade och fejade. En pärla var han på många sätt med sin stora vita lurviga katt på axeln och sina båda kaffeskedar smattrande likt en kastanjett mellan ett par fingrar! En härlig människa och vän var han och han såg till att familjen fick njuta av sina båtsomrar. Det blev aldrig detsamma sedan han gick bort och vi tvangs bita i det sura äpplet och skaffa plastbåt istället.
När båten väl hängde i kranstropparna för att täta på våren hörde det till att Jocke och jag tog oss en djävel för att fira. Liksom när båten väl stod på vinterbockarna igen på hösten.
Vi började säga att de två gånger på året då man drog en djup suck av lättnad, var då båten låg i vattnet och då den åter stod på land.
Hustrun och jag vidmakthöll de båda suparna under åren. Plastbåten kunde vi ju fixa, sjösätta och ta upp själva. !996 flyttade vi åter ut på landet. Betydligt längre från Mälaren. Men det fanns en pool! Att ha båten i sjön femton minuters bilresa bort kändes inte lika angeläget och den pallades upp inne i vår lada och blev stående där.
Efter fem år på nya stället framkastade jag tanken att vi skulle sälja den. Barnen tjoade: "Du får inte sälja båten!". Mina försynta propåer om att de gärna fick ta hand om den, ledde inte till några påtagliga aktiviteter så ett år senare sålde jag den.
Hur löste jag då det här med supandet? Jo, jag upptäckte omgående att de där två dagarna på året då man drar en riktig lättnandes suck, de fanns kvar! Nämligen när poolen var avtäckt och igång på våren och när den sedan avstängd och vintrad lades över med sin vinterplåt.
Så igår tog hustrun och jag vår "övertäckningssup" och drog en lättnandes suck!
Politiskt korrekt segregation?
Ibland blir man onekligen undrande. För att inte säga förbannad! Vårt land, vårt samhälle, våra organisationer och politiska partier har i årtionden byggt ett samhälle så fritt från segregation som någonsin möjligt.
Vi har nått långt! Ingen skulle komma på tanken i det här landet att föreslå invandrare att sätta sig på något visst ställe i bussen eller tunnelbanan. Att ens tänka tanken att kvinnor inte skulle vara lika mycket värda som män skulle nedkalla Gudryn Schymans eviga vrede.
Vi har lagstiftning på alla tänkbara områden som ska se till att ingen - INGEN - ska uteslutas p.g.a. ras, hudfärg, religion, sexuell läggning eller kön.
Vi bötfäller de affärer som utestänger kvinnor med vida kjolar eller de badanstalter som inte tillåter att kvinnor är påklädda i simhallen.
Allt detta gör vi för att våra barn och barnbarn och alla kommande generationer ska ha fullständigt klart för sig att i vårt samhälle är alla människor, kvinnor som män - lika mycket värda. Att de kan klara av samma saker, få samma lön för lika arbete (även om vi ännu inte nått ända fram) och ha tillträde till samma skolor och samma utbildningsmöjligheter.
Att ha rätt att vistas i vilken offentlig lokal som helst är för oss en självklarhet vare sig vi är kvinnor eller män, vare sig vi är hetero- eller homosexuella, vare sig vi är svenskar eller indier.
Vi har inte tillåtit svenska ortodoxa kristna att hindra att kvinnor fått bli präster i Svenska Kyrkan även om det är "emot" deras tro. Vi har tillåtit att homosexuella kan få adoptera barn. Vi tänker inte låta svenska mörkmän under religionens täckmantel hindra att par av samma kön ska kunna leva tillsammans under samma former som par av olika kön.
Stämmer inte detta?
Är inte det precis vad detta land har strävat efter att bli - jämställt och osegregerat. Ett mönsterland för världen att ta efter. Ett modernt land att vara stolt över?
Har jag fel?
Hur kan det då komma sig att vi verkar vara på väg att acceptera att män som kommer hit från andra länder ska kunna förbjuda sina döttrar att delta i gymnastikundervisning i samma lokal som pojkar, eller delta i simundervisning tillsammans med andra flickor och pojkar? Mohamed Hadjis döttrar har satts i friskola i Rinkeby som tillåter denna apartheid-ordning!
Och han påstår att det finns kommunala skolor som nu också skulle acceptera denna ordning.
HUR KAN DET KOMMA SIG?
Idag finns ett undantag i lagen som tillåter elever av religiösa skäl att inte delta i viss undervisning. Nu vill regeringen ta bort det undantaget. Självklart ska det bort! (Även om jag anar att det var min salig kusins kampanj till Europadomstolen om rätten till separat religionsundervisning, som på sin tid orsakade undantaget)
Inser inte myndigheter, kommuner eller annars sansade politiker som Nalin Pekgul (i "Skolministeriet" i radions P1 tisdagen den 14/10) att detta apartheidfrämjande förhållningssätt är just vad som kan driva människor i armarna på Sverigedemokraterna? Radioprogrammet sänds i repris i P2 13.30 den 16/10.
Jag trodde att Sverige stod för ett samhälle som inte förvisar någon till en särskild plats eller lokal p.g.a. kön eller religion.
STÄMMER INTE DET?
Vi har nått långt! Ingen skulle komma på tanken i det här landet att föreslå invandrare att sätta sig på något visst ställe i bussen eller tunnelbanan. Att ens tänka tanken att kvinnor inte skulle vara lika mycket värda som män skulle nedkalla Gudryn Schymans eviga vrede.
Vi har lagstiftning på alla tänkbara områden som ska se till att ingen - INGEN - ska uteslutas p.g.a. ras, hudfärg, religion, sexuell läggning eller kön.
Vi bötfäller de affärer som utestänger kvinnor med vida kjolar eller de badanstalter som inte tillåter att kvinnor är påklädda i simhallen.
Allt detta gör vi för att våra barn och barnbarn och alla kommande generationer ska ha fullständigt klart för sig att i vårt samhälle är alla människor, kvinnor som män - lika mycket värda. Att de kan klara av samma saker, få samma lön för lika arbete (även om vi ännu inte nått ända fram) och ha tillträde till samma skolor och samma utbildningsmöjligheter.
Att ha rätt att vistas i vilken offentlig lokal som helst är för oss en självklarhet vare sig vi är kvinnor eller män, vare sig vi är hetero- eller homosexuella, vare sig vi är svenskar eller indier.
Vi har inte tillåtit svenska ortodoxa kristna att hindra att kvinnor fått bli präster i Svenska Kyrkan även om det är "emot" deras tro. Vi har tillåtit att homosexuella kan få adoptera barn. Vi tänker inte låta svenska mörkmän under religionens täckmantel hindra att par av samma kön ska kunna leva tillsammans under samma former som par av olika kön.
Stämmer inte detta?
Är inte det precis vad detta land har strävat efter att bli - jämställt och osegregerat. Ett mönsterland för världen att ta efter. Ett modernt land att vara stolt över?
Har jag fel?
Hur kan det då komma sig att vi verkar vara på väg att acceptera att män som kommer hit från andra länder ska kunna förbjuda sina döttrar att delta i gymnastikundervisning i samma lokal som pojkar, eller delta i simundervisning tillsammans med andra flickor och pojkar? Mohamed Hadjis döttrar har satts i friskola i Rinkeby som tillåter denna apartheid-ordning!
Och han påstår att det finns kommunala skolor som nu också skulle acceptera denna ordning.
HUR KAN DET KOMMA SIG?
Idag finns ett undantag i lagen som tillåter elever av religiösa skäl att inte delta i viss undervisning. Nu vill regeringen ta bort det undantaget. Självklart ska det bort! (Även om jag anar att det var min salig kusins kampanj till Europadomstolen om rätten till separat religionsundervisning, som på sin tid orsakade undantaget)
Inser inte myndigheter, kommuner eller annars sansade politiker som Nalin Pekgul (i "Skolministeriet" i radions P1 tisdagen den 14/10) att detta apartheidfrämjande förhållningssätt är just vad som kan driva människor i armarna på Sverigedemokraterna? Radioprogrammet sänds i repris i P2 13.30 den 16/10.
Jag trodde att Sverige stod för ett samhälle som inte förvisar någon till en särskild plats eller lokal p.g.a. kön eller religion.
STÄMMER INTE DET?
Vilket evenemang! Vilket evenemang?
Vilket evenemang? Pompa och ståt! Äreport! Åskådarläktare! Uppvaktande fartyg!
Men vilket evenemang är det? Kan någon säga?
Bilden fann jag bland farfars minnen. Eftersom dessa i samband med ett förödande inbrott delvis återfanns utspridda över ett vindsgolv, har många sammanhang gått förlorade.
Vid Karl XIis torg Stockholm har en stor "Oscariansk" äreport byggts vid en landstigningsplats. I bakgrunden syns Molins Karl XII-staty, så bilden är tagen efter 1868 vilket också utseendet på ångsluparna styrker. S:t Jakobs Kyrka till vänster och Handelsbankens nuvarande "palats" till höger.
Flaggorna verkar huvudsakligen vara svenska och amerikanska. De svenska är av sillsalladsmodell vilket säger att bilden är från före unionsupplösningen med Norge 1905. Jag tror mig också kunna säga att de Sagerska huset vid Hamngatan inte är byggt vilket skedde 1903 (och definitivt inte NK som kom till 1915).
Hade vi ett amerikanskt presidentbesök? Något kungligt giftermål med en amerikansk kontrahent hade vi väl inte förrän 1928 då Estelle Manville blev Grevinna Folke Bernadotte. Vad kan det alltså ha varit?
Någon som vet?
Höst.
Några av mina bloggkollegor på silvergen.org har firat exesser i vackra höstbilder.
Och visst är hösten över oss med hull och hår. Så här på landet är träddungarna förödande vackra att följa så länge "lyset" är på men när dystert dis skyler så känns istället kylan och den där positiva höstkänslan mattas något.
Det säkraste hösttecknet här hemma är när vår härliga sommarveranda förvandlas till engelsk "conservatory".
Alla övervintrande överjordiska blomster tas in för vintern. Först in åker Änglatrumpeten och nu börjar frågan uppstå om vi får ut den i vår och om vi får det - får vi sedan in den nästa höst?
Den är praktfull i sin blomning. Jag slutade räkna vid 40 klockor och doften är fortfarande bedövande när vi - än så länge - kan ta en drink under klockorna.
Också passionsblomman lockade mitt mobilkameraöga i morse. Vilken naturens kreation!
Hustrun som är "blomtokig" (minst en trädgårdsmästare i varje generation sedan 1400-talet enligt hennes morbror som tagit reda på saken! Och dottern fortsätter traditionen så blomsterdekoratris hon är.) lärde sig tidigt att pelargonerna (och varje sådan är en individ som hon vet varifrån den kommer eller var hon plockat en del, antingen det är Sydafrika eller Kew Gardens [fy skäms!]) mår lika bra av att inte beskäras och ställas i källaren som min Mamma alltid gjorde. Istället får de förnöja oss även på vintern. Vi har glasvägg in mot huset så jag möts av "pelargonberget" varje morgon när jag kommer ner för trappan.
Sedan stängs verandavägen - som egentligen är husets huvudentré - och vi får vänja oss vid att gå köksvägen. Fördelen ur min synpunkt är att jag från nu också kan förvara vissa drycker här och slipper ta mig ner i källaren! Inget ont som inte har något gott med sig!
Och visst är hösten över oss med hull och hår. Så här på landet är träddungarna förödande vackra att följa så länge "lyset" är på men när dystert dis skyler så känns istället kylan och den där positiva höstkänslan mattas något.
Det säkraste hösttecknet här hemma är när vår härliga sommarveranda förvandlas till engelsk "conservatory".
Alla övervintrande överjordiska blomster tas in för vintern. Först in åker Änglatrumpeten och nu börjar frågan uppstå om vi får ut den i vår och om vi får det - får vi sedan in den nästa höst?
Den är praktfull i sin blomning. Jag slutade räkna vid 40 klockor och doften är fortfarande bedövande när vi - än så länge - kan ta en drink under klockorna.
Också passionsblomman lockade mitt mobilkameraöga i morse. Vilken naturens kreation!
Hustrun som är "blomtokig" (minst en trädgårdsmästare i varje generation sedan 1400-talet enligt hennes morbror som tagit reda på saken! Och dottern fortsätter traditionen så blomsterdekoratris hon är.) lärde sig tidigt att pelargonerna (och varje sådan är en individ som hon vet varifrån den kommer eller var hon plockat en del, antingen det är Sydafrika eller Kew Gardens [fy skäms!]) mår lika bra av att inte beskäras och ställas i källaren som min Mamma alltid gjorde. Istället får de förnöja oss även på vintern. Vi har glasvägg in mot huset så jag möts av "pelargonberget" varje morgon när jag kommer ner för trappan.
Sedan stängs verandavägen - som egentligen är husets huvudentré - och vi får vänja oss vid att gå köksvägen. Fördelen ur min synpunkt är att jag från nu också kan förvara vissa drycker här och slipper ta mig ner i källaren! Inget ont som inte har något gott med sig!
Kryddad tillvaro!
Fråga mig inte vad detta brev handlar om! Jag har inget minne av korrespondensen. Fann brevet i samband med de "rensningsaktioner" som nu genomsyrar min tillvaro. Man har nått den ålder då insikten om att ett större boende med massor med väggar för tavlor och hyllor för böcker och minnen inte lär hinnas med!
Då barn visat klart ointresse av att "ta vara på all din sk-t" och barnbarn ännu inte kommit upp i en mer insiktsfull ålder, så är det väl lika bra att jag använder tiden till att fördela allting på lämpliga kusiner, syskon, museer och soptippar!
Tydligen har jag skickat en bild till den gode Kar de Mumma (med vars k. änka jag har en förbindelse!!!). Jag kan tänka mig att det var en bild jag kanske tog under skolåren, då jag bl.a. som dagsverke en gång verkade som fotograf på Dagens Nyheter under en dag. Kanske var vi hos KdM och gjorde ett reportage. Det verkar också ha haft något att göra med mitt andra "gudbarn", ångfartyget Norrtelje som jag vid den tiden hjälpte till att rädda till sin nuvarande plats i Norrtälje hamn. Jag minns inte! Vilket i och för sig är oroväckande!
Emellertid vet jag att jag tillhörde den mycket lilla och exklusiva prenumerantskaran på Carls Dagblad! En först hektograferad (för unga läsare: en metod för mångfaldigande som utgick från en kladdig gelatinmassa där ett spegelvänt avtryck gjordes - med hjälp av specialbläck - som sedan återfördes på nytt papper) tidskrift som snart övergick till stencilerad form.
Utgivare var Carl Zetterström, så småningom Signaturen Carl Z, duktig skribent och konstnär, son till Kar de Mumma och Marianne Zetterström (signaturen Viola), och salig make till den gudabenådade aktrisen Birgitta Andersson.
Att jag kom att tillhöra prenumeranterna hade att göra med att en av mina bästisar, Thomas Ungewitter även hade en bästis i "Boje" Z, Carls storebror.
Dessa respektive vänskaper ledde sedermera till att jag fick en gudson ihop med Viola, nämligen Thomas förstfödde!
Om vi har ett gudbarn ihop - är Viola då min "Guffru"?
En typisk K de M-kommentar i Svenskan
Ny Neger!
"Svarte Peter", skulpturbyst föreställande Negern Pettersson av Carolina Benedicks-Bruce
Fantastiskt roligt!
En ny skulptur har upptäckts och identifierats. Föreställande Pierre Louis Alexandre, alias "Negern Pettersson", den legendariske konstnärsmodellen som kom till Stockholm från Sydamerika i mitten av 1800-talet och blev kvar till sin död. För den som är intresserad av att veta mer: Läs historien om Jakten på Negern Pettersson under särskild kategori i högerspalten.
Det hör inte till vardagen att återfinna bilder av Negern Pettersson. Faktiskt är inte fler än tio porträtt (varav nu två skulpturer) kända!
Trots att under de år mellan 1868 och 1905 då han till och från satt modell på Konstadkademien, ett mycket stort antal elever måste ha gjort åtskilliga porträtt eller andra bilder av/med Alexandre som modell. Var finns de alla idag?
Snälla - leta i skåp och garderober! Har ni en målning föreställande en svart man från tiden före förra sekelskiftet, skicka mig en bild!
Nu var det den observante antikvarien Mikael Karlsson Aili, på konstnärshemmet Brucebo norr om Visby, som kopplade en byst som finns i Brucegården till min historia om Negern Pettersson och tog kontakt. Jag bockar och tackar också!
Jag har också äntligen, tack vare Lisa Wetterberg på Katolska Kyrkogården lyckats lokalisera den grav på Katolska Kyrkogården där Pierre Louis ligger begravd men som idag tillhör familjen Jaconelli.
Kommunfullmäktige - en pajasföreställning?
Den som kallar kommunens högsta beslutande organ för en arena för pajaskonster är inte vem som helst i Strängnäs Kommun.
Det är själve kommunalrådet!
"Jag har inte fel!" säger han självsäkert.
Detta vid ett sammanträffande med representanter för samtliga politiska partier i Strängnäs.
Anledningen till mötet var att vi andra - äntligen - skulle få se någon form av beslutsunderlag för det ständigt återkommande - och lika ständigt hittills återremitterade - ärendet om införande av ett KSAU. Ett arbetsutskott under Kommunstyrelsen.
Kommunalrådet talar så välvilligt om att "alla ska få vara med (till skillnad från tidigare - underförstått) på tåget". Även småpartierna ska tidigare få komma in i och påverka beslutsprocessen.
Javisst, det låter väl helt OK även om det innebär fyra veckors längre handläggningstid inom förvaltningen. Ärendena hinner bli ännu mer akuta och alla de extraärenden vi hittills haft direkt på bordet p.g.a. brådska kommer bara att bli ännu fler.
Då jag väl var den ende vid bordet som tidigare suttit i ett KSAU i Strängnäs (möjligen med undantag av Ingrid Fäldt) påpekade jag de brister i den demokratiska processen som detta KSAU kom att innebära. Den politiska debatten ströps och såväl KS som KF blev rena expeditionsmöten. Ingrid hade iallafall den goda smaken att nicka bifall till min uppfattning - medan hon i övrigt ganska stillatigande åsåg Kommunalrådets framfart. Men å andra sidan, S har alltid gillat tanken på det lilla arbetsutskottet där beslut kunde tas snabbt och enkelt utan alltför mycken insyn (framförallt inte från pressen) och påverkan från andra.
När jag påpekade just detta att kommunens högsta beslutande organ, KF, genom den tänkta ordningen fråntogs den reella möjligheten till en öppen och relativt förutsättningslös kommunalpolitisk debatt, kom den förhoppningsvis oövertänkta, hätska, märkliga och ganska anmärkningsvärda kommentaren om det föregående fullmäktigemötet som pajasföreställning.
Om det är Kommunalrådets uppfattning om den enda församling kommunen har med ledamöter utsedda direkt av kommuninvånarna, som dessas representanter (Kommunstyrelsens ledamöter är ej folkvalda utan utses av KF) är det i mina ögon riktigt allvarligt ur demokratisk synpunkt.
Att dra ner på antalet beslutsfattare till tre (av fem beslutande i KSAU hör majoriteten till just majoriteten) - är det vad den nya majoriteten menar vara en ökning av demokratin. En ökad möjlighet för insyn? Tveksamt om ens det sistnämnda, och någon möjlighet för andra pariter att verkligen delta i de beslut som tas, finns inte.
Om KSAU skulle syssla enbart med det som Kommunalrådet påstår när han "värvar röster", nämligen att förbereda KSs sammanträden och få till ett politiskt beslutsförslag är det väl en sak, även om det finns betydligt bättre och enklare lösningar för detta, men när man frågar Kommunalrådet närmare, talar han om KSAU som en möjlighet att "jobba ihop, arbeta tightare och kunna fatta beslut"!
Precis just detta! Fatta beslut! Underförstått - undvika långbänkar, runda oppositionella krafter för att därigenom bli "effektivare".
Jag har, som företagare, full förståelse för Kommunalrådets önskan om att den effektivitet i hanteringen som vi företagare kan unna oss därför att vi bestämmer själva och kan "fatta beslut direkt", också skulle kunna överföras till den politiska arenan. Men med större erfarenhet av båda arenorna, än Kommunalrådet, inser jag också omöjligheten i uppgiften. Och jag inser också att dessa två världar ÄR olika. Det är inte ens önskvärt med den "effektiva och snabba" hanteringen av ärenden när många människor har rätt att säga sin mening.
Kommunen har inte likt Kommunalrådets eget företag, en ägare - utan ca. 30000!
Att det därför kan finnas fler än en mening om hur Kommunens ärenden ska skötas ligger i sakens natur. Och man trixar inte bort dessa ägares rättmätiga möjlighet att vara med, genom att snäva in kretsen av reella beslutsfattare - utan tvärtom!
Det sorgliga är att Kommunalrådet kommer att få sin vilja igenom. Med samma uttröttningstaktik man använt om Tredje Backe ("Vi måste komma till beslut någon gång") kör han fram ärendet om och om igen tills oppositionen inte orkar längre.
Med hjälp av lite socker (Moderaterna och Socialdemokraterna som har delat gruppledare-, Kommunalråds- och KS-ledamotsfunktioner på olika personer, får adjungera "sina" Kommunalråd till KSAU utöver de ordinarie ledamöterna) vinner han tillräckligt antal röster för att få sin vilja igenom. Även småpartierna får en ledamot adjungerad. En ledamot som visserligen får säga sin (och sitt partis) mening, men som inte har ett dugg att säga till om när arbetsutskottet ska fatta beslut.
Men är det demokrati?
Det är själve kommunalrådet!
"Jag har inte fel!" säger han självsäkert.
Detta vid ett sammanträffande med representanter för samtliga politiska partier i Strängnäs.
Anledningen till mötet var att vi andra - äntligen - skulle få se någon form av beslutsunderlag för det ständigt återkommande - och lika ständigt hittills återremitterade - ärendet om införande av ett KSAU. Ett arbetsutskott under Kommunstyrelsen.
Kommunalrådet talar så välvilligt om att "alla ska få vara med (till skillnad från tidigare - underförstått) på tåget". Även småpartierna ska tidigare få komma in i och påverka beslutsprocessen.
Javisst, det låter väl helt OK även om det innebär fyra veckors längre handläggningstid inom förvaltningen. Ärendena hinner bli ännu mer akuta och alla de extraärenden vi hittills haft direkt på bordet p.g.a. brådska kommer bara att bli ännu fler.
Då jag väl var den ende vid bordet som tidigare suttit i ett KSAU i Strängnäs (möjligen med undantag av Ingrid Fäldt) påpekade jag de brister i den demokratiska processen som detta KSAU kom att innebära. Den politiska debatten ströps och såväl KS som KF blev rena expeditionsmöten. Ingrid hade iallafall den goda smaken att nicka bifall till min uppfattning - medan hon i övrigt ganska stillatigande åsåg Kommunalrådets framfart. Men å andra sidan, S har alltid gillat tanken på det lilla arbetsutskottet där beslut kunde tas snabbt och enkelt utan alltför mycken insyn (framförallt inte från pressen) och påverkan från andra.
När jag påpekade just detta att kommunens högsta beslutande organ, KF, genom den tänkta ordningen fråntogs den reella möjligheten till en öppen och relativt förutsättningslös kommunalpolitisk debatt, kom den förhoppningsvis oövertänkta, hätska, märkliga och ganska anmärkningsvärda kommentaren om det föregående fullmäktigemötet som pajasföreställning.
Om det är Kommunalrådets uppfattning om den enda församling kommunen har med ledamöter utsedda direkt av kommuninvånarna, som dessas representanter (Kommunstyrelsens ledamöter är ej folkvalda utan utses av KF) är det i mina ögon riktigt allvarligt ur demokratisk synpunkt.
Att dra ner på antalet beslutsfattare till tre (av fem beslutande i KSAU hör majoriteten till just majoriteten) - är det vad den nya majoriteten menar vara en ökning av demokratin. En ökad möjlighet för insyn? Tveksamt om ens det sistnämnda, och någon möjlighet för andra pariter att verkligen delta i de beslut som tas, finns inte.
Om KSAU skulle syssla enbart med det som Kommunalrådet påstår när han "värvar röster", nämligen att förbereda KSs sammanträden och få till ett politiskt beslutsförslag är det väl en sak, även om det finns betydligt bättre och enklare lösningar för detta, men när man frågar Kommunalrådet närmare, talar han om KSAU som en möjlighet att "jobba ihop, arbeta tightare och kunna fatta beslut"!
Precis just detta! Fatta beslut! Underförstått - undvika långbänkar, runda oppositionella krafter för att därigenom bli "effektivare".
Jag har, som företagare, full förståelse för Kommunalrådets önskan om att den effektivitet i hanteringen som vi företagare kan unna oss därför att vi bestämmer själva och kan "fatta beslut direkt", också skulle kunna överföras till den politiska arenan. Men med större erfarenhet av båda arenorna, än Kommunalrådet, inser jag också omöjligheten i uppgiften. Och jag inser också att dessa två världar ÄR olika. Det är inte ens önskvärt med den "effektiva och snabba" hanteringen av ärenden när många människor har rätt att säga sin mening.
Kommunen har inte likt Kommunalrådets eget företag, en ägare - utan ca. 30000!
Att det därför kan finnas fler än en mening om hur Kommunens ärenden ska skötas ligger i sakens natur. Och man trixar inte bort dessa ägares rättmätiga möjlighet att vara med, genom att snäva in kretsen av reella beslutsfattare - utan tvärtom!
Det sorgliga är att Kommunalrådet kommer att få sin vilja igenom. Med samma uttröttningstaktik man använt om Tredje Backe ("Vi måste komma till beslut någon gång") kör han fram ärendet om och om igen tills oppositionen inte orkar längre.
Med hjälp av lite socker (Moderaterna och Socialdemokraterna som har delat gruppledare-, Kommunalråds- och KS-ledamotsfunktioner på olika personer, får adjungera "sina" Kommunalråd till KSAU utöver de ordinarie ledamöterna) vinner han tillräckligt antal röster för att få sin vilja igenom. Även småpartierna får en ledamot adjungerad. En ledamot som visserligen får säga sin (och sitt partis) mening, men som inte har ett dugg att säga till om när arbetsutskottet ska fatta beslut.
Men är det demokrati?
Älskade brev II
BREV till Dygdädla Fröken Dagmar från tessolikes (?) Herr Einar med konstbilagor. 7 Februari (19)18
För länge sedan skrev jag ett inlägg om alla de brev mellan min Farmor och Farfar som gick förlorade när en idiot bröt sig in på ett vindsförråd och plundrade två lårar med packade brevbuntar bara för att de låg kvar i sina frimärksförsedda kuvert. Grön Oscar II, 5 öre! Inte värda särskilt mycket ens idag, men brevens innehåll var för mig och mina syskon ovärderliga och känslan när de försvann - ohygglig sorg.
Nu dock till en solskenshistoria! För någon vecka sedan hade någon ställt en liten arkivbox utanför min systers och svågers dörr. En lapp - uppenbarligen riktad till min svåger som ordförande i bostadsrättsföreningen - löd:
"Hej! Jag tror detta kommer från Din frus familj som bodde här förut." Punkt slut! Inget namn.
Boxen visade sig innehålla några hundra kärleksbrev mellan min pappa och hans första (?) kärlek, Dagmar! Brev som vi inte ens visste fanns. Vi kan bara ana att denna box funnits i vårt källarkontor som likaledes utsattes för inbrott och plundring och sedan helt sonika av dåvarande värden gavs bort till en annan hyresgäst. Jag minns att jag talade med den hyresgästen och frågade om det fanns något kvar som rörde vår familj men fick ett nekande svar.
Hur som helst - någon har varit omtänksam nog att rädda denna skatt och återbörda den till oss. Om denne någon läser detta - TACK!
Jag har bara precis öppnat boxen och ögnat igenom bunten. Kunde konstatera att de skrevs mellan 1917 och 1923. Då Pappa var mellan 18 och 24 år. Vår familj har alltid känt till Dagmars existens. Att hon sedermera blev högvälboren Grevinna och att hennes dotter gick på hushållskola tillsammans med min syster. Både Dagmar och min Pappa är borta sedan länge. Min Mamma lever dock än, 97 år gammal, och har bett att få läsa något av Dagmars brev för hon vill så gärna få ett hum om hurdan hon var som människa. Jag har lovat att välja ut något.
Ett av de första breven är en tecknad historia och den vill jag gärna dela med mig av. Så här kommer den:
När jag talat med dig kl.2
så la jag luren på
och ringde å!! (dialektalt för "ringde av")
Sen tänkte jag tiden fördriva
och i ett brev beskriva
hur jag haft det sen vi träffades sist!
Ja, visst!
Jag klarade mig hem med glans
Fast jag kunnat behöva ambulans
Sen var jag i tonernas himmelrik
och hörde underbarns musik!
och på natten jag drömde
att jag under sängen mig gömde
när sjukvårdsflickan
kom in med matbrickan!!!
På fredan glänste jag i plugget med mitt snille
fast gubben trodde jag fått dille!
På lördan var jag på hippa
och i steppen saligt jag trippa!!
Men där förkylde jag mig och fick snuva
men såna dagar äro ju så ljuva!
På söndagskvällen tog jag mitt klavér
och gick ut - som du ser!
Till en kamrat, där jag singade till banjons toner
och på tonerna svingade mig till högre regioner.
Eftersom jag var förkyld kunde jag ej till plugget gå
på måndan som du kan förstå
då vilade jag mig i en stol
och tänkte på en flicka i en kjol!
(Här är omöjligt att rimma, men
den 24 ska vi ialla fall spela
teater, och det skulle vara mig
en våldsam ära, om du
ville bli min hedersskådarinna!!)
På drömmens gyllene vingar
som en liten ängel jag mig svingar
till VII himlens höjd
så salig och nöjd!
Frid och Fröjd!!
Einar
En refle/x,-ktion.
När jag var liten fick jag lära mig att gå tyst i skogen för då var chansen störst att man fick se några djur.
Likt indiankrigare smög vi, iklädda mjuka moccasiner, på skogsstigarna, undvikandes torra kvistar och knastrande löv.
Inte f-n såg jag några djur!
Idag - råder motsatta förhållandet. När jag tar min dagliga entimmespromenad på skogsvägen gör jag tvärtom. Jag hostar då och då, stampar på torra grenar, gnolar med musiken i iPoden. Kort sagt jag gör så mycket väsen som möjligt.
Jag vill verkligen inte se en ilsken älgmamma med kalvar eller flocken med vildsvin - som jag vet bökar omkring mig - på nära håll.
Och så här års gäller dessutom att jag inte vill ha någon närkontakt med ströjägare. Därav den hiskeliga gamla reflexvästen på profilbilden för oktober. Den avlagda västen har jag knyckt av pilotsonen som avskyr att jag därmed gör "reklam" för Ryanair för skogsrået och svinen på min vandring.
Jag har alltså inte ryckt in vid gatukontoret - även om det kanske skulle behövas ibland....
Likt indiankrigare smög vi, iklädda mjuka moccasiner, på skogsstigarna, undvikandes torra kvistar och knastrande löv.
Inte f-n såg jag några djur!
Idag - råder motsatta förhållandet. När jag tar min dagliga entimmespromenad på skogsvägen gör jag tvärtom. Jag hostar då och då, stampar på torra grenar, gnolar med musiken i iPoden. Kort sagt jag gör så mycket väsen som möjligt.
Jag vill verkligen inte se en ilsken älgmamma med kalvar eller flocken med vildsvin - som jag vet bökar omkring mig - på nära håll.
Och så här års gäller dessutom att jag inte vill ha någon närkontakt med ströjägare. Därav den hiskeliga gamla reflexvästen på profilbilden för oktober. Den avlagda västen har jag knyckt av pilotsonen som avskyr att jag därmed gör "reklam" för Ryanair för skogsrået och svinen på min vandring.
Jag har alltså inte ryckt in vid gatukontoret - även om det kanske skulle behövas ibland....
