En spännande deckardebut med framtiden för sig!
Käre Martin!
Jag måste börja med att säga att jag blev imponerad när jag läste Ditt förstlingsverk. Det är en rappt berättad polisroman. Och då menar jag verkligen en polisroman precis som Du själv säger. Berättad ur en vanlig ”patrullerande” polismans vardag (i utsnitt) och ur dennes perspektiv.
Det må ursäktas att inledningen måhända är lite seg, eftersom det handlar om att ”sätta” en för läsaren ny miljö, en ny romanfigur och dennes omgivning. Ditt språk är friskt, lätt, inlevelsefullt och engagerande. Storyn trovärdig och berättad på ett sådant sätt att den fängslar och leder vidare.
Den verkliga prövningen kommer, som jag ser det, med uppföljaren. Jag inbillar mig att en polisman på fältet visserligen konfronteras med samma ”bus” då och då, men att ur en mängd rutiningripanden mot ett stort antal individer, forma en story som bär genom en hel bok kräver en hel del fantasi trots allt. Att forma en intrig som håller också förbi de dagliga patrulleringarna och binder samman trådar till en läsvärd story mitt i den dagliga rutinen, det måste vara en stor utmaning.
Jag ser med spänning fram emot Din nästa bok Martin!
Keep it up!
tuus
MATS
Ja, så skrev jag till Martin idag. Jag måste tillstå att det ändå fanns en viss tveksamhet hos mig när jag fick veta att Martin skrivit en deckare. Kanske inte för att han inte skulle kunnat skriva en bra bok, men lite för att det skulle vara någon slags match mot förra hustrun Camilla Läckberg.
Men Martin står helt klart på egna ben och utan att snegla det minsta på "genretänket" för deckare eller "normala" polisromaner som sällan – för att inte säga aldrig – har en vanlig "patrullerande" polisman som hjälte utan vanligtvis en kriminalkommissarie (chief super intendent....) i civila kläder.
Men Martin står helt klart på egna ben och utan att snegla det minsta på "genretänket" för deckare eller "normala" polisromaner som sällan – för att inte säga aldrig – har en vanlig "patrullerande" polisman som hjälte utan vanligtvis en kriminalkommissarie (chief super intendent....) i civila kläder.
Här får vi möta piketens värld. Krogslagsmålet, övergreppen (från båda sidor). Livet på Plattan och förvisso den kåranda som existerar.
Martin berättade vid en författarkväll i Strängnäs nyligen om den hjälp han fick av sin förlagsredaktör när det gällde språkbehandlingen. Jag vet inte hur den var innan och kan därför inte säga om råden följts men däremot kan jag säga att bokens språk är flytande och lättillgängligt. Storyn bär hela vägen och spänningen ökar, precis som det ska i en "deckare". Upplägget är långt ifrån nybörjarstadiet. Här finns en genomtänkt intrig och inga lösa ändar.
Personbeskrivningarna och händelsebeskrivningarna ger bilder i läsarens huvud. Detta beror säkert på att Martin på sätt och vis berättar i just bilder, bilder som han ser inom sig när han skriver.
Jag ser med tillförsikt fram emot nästa bok och önskar Martin all framgång!
Jag ser med tillförsikt fram emot nästa bok och önskar Martin all framgång!
En åttaårig Martin kollar TV hos oss i Mariefred 1975.
Sagan om en städrock!
Den här gamla rocken hängde under min barndom i städskrubben under trappen på Villa Villervalla på Östra Ekuddsgatan i Vaxholm. Den var Mormors och användes säkert också av min Mamma.
Städrocken var inköpt hos Harald Löfberg AB (idag Hemtex), en manufakturbutik som startade 1900 och således firade sitt 25-årsjubileum samtidigt som den första landsvägsbron mellan fastlandet och Vaxön/Vaxholm byggdes! Ett lustigt sammanträffande som visar sig i denna roliga gamla Paramountjournal från 1926 där både den nya bron och Harald Löfbergs jubileum skildras (plus mycket annat roligt Stockholmsmaterial i filmform från Filmarkivet).
Interiör från Harald Löfberg AB någon gång på 50-talet.
Jag har alltid älskat tygets mönster och den ger mig en ständig påminnelse om min härliga Mormor och min underbara Mamma (även om den väl inte egentligen var så flitigt i bruk som just "städrock") så därför tog jag hand om städrocken när huset tömdes efter försäljningen på 70-talet.
Och sedan dess har den legat bland barnens utklädningskläder eller bara i någon kartong.
Och sedan dess har den legat bland barnens utklädningskläder eller bara i någon kartong.
Så hade hustrun sett en rolig idé för att hänga scarfes och plockade fram den gamla städrocken och frågade om hon fick använda tyget. Efter viss tvekan (måste jag tillstå) gav jag henne lov att klippa sönder rocken. Största delen av det ännu mycket vackra tyget finns kvar men en del har blivit till en nyttopryl för dottern!
SISTA AVLÄMNANDET PÅ JÄRNVÄGSMUSEET?
Kraft och styrka! Vårt största ånglok genom tiderna i Sverige. Går fortfarande att köra!
Har idag varit på besök i "familjemuseet" Järnvägsmuseum i Gävle. Ja, det känns ju faktiskt så. Det grundades år 1915 av min driftige och underbare farfar Oscar Werner som också blev dess förste föreståndare.
Alltså blir det 100 årsjubileum om två år! Anledningen till mitt besök var att överlämna den förmodligen sista kartongen med material från farfars privata järnvägsarkiv. Fotografier, böcker, skrifter och kuvert med dokumentation från hans utlandsresor samt hans uniformsrock och mössa. Nu återstår egentligen bara hans vackra diplom, hans ordnar och hans paraduniform. Det får bli när jag trillar av pinn.
Farfar, som var SJs Förste Baningenjör och ledde flera stora järnvägsbyggen, hade också en sidosyssla där han började se till att gammalt järnvägsmaterial, vagnar, lok, biljetter, tjänstgöringslistor – allt! – sparades för att dokumentera för framtiden. Detta lär ha varit ett privat intitiativ från honom men det bedrevs också kampanj från andra håll för att man skulle göra ett nationellt järnvägsmuseum, och 1915 blev det till slut en realitet. Allt som magasinerats på olika håll samlades nu på två ställen: lok och vagnar och större saker på Tomteboda utanför Stockholm och mindre ting i en lokal på första våningen i ett hus som låg där Royal Hotel Viking nu står, på Vasagatan.
Ett klassiskt teakpanelat ellok!
Farfar fick nu också ett uppdrag att sprida information och kunskap om SJ och därmed också om Sverige i utlandet. Det skedde genom deltaganden vid stora internationella världsutställningar, turism- och transportmässor, där farfar som generalkommissarie basade för de svenska montrarna. Montrar som fylldes med modeller av de svenska tågen, av Stadshuset och andra sevärdheter och med allehanda promotionmaterial (som man skulle säga idag) om Sverige.
När det var utställning i Grenoble 1926 lät farfar flyga ut det första svenska smörgåsbordet för att bjuda invigningsgästerna på, med "placeringskort" i form av heliumfyllda ballonger med gästernas namn, förankrade med kedjor och små båtbojar vid bordsplatsen. 1939 upprepade han samma sak i New York varvid det amerikanska ordet "smorgasbord" myntades. Hans måg, min farbror, Tom Björklund kallade sin svärfar "Sveriges Reklamchef" när han skrev sin tegelsten om den svenska reklamens historia.
När farfar gick i pension 1936 såg sig SJ föranlåtet att inrätta en reklamavdelning. Något man inte haft tidigare. 1951, då farfar fyllde 80 år avtäcktes en byst av honom på museet i dess dåvarande plats på Torsgatan under nuvarande Bonniers konsthall. I lokaler som idag används för bl.a. jazzavdelningen vid Svenskt Visarkiv där jag på nytt tillbringar en del tid. Bysten som efter att museet flyttat till Gävle stod i museientrén, har dock idag förvisats till en magasinshylla där den tronar tillsammans med Gustav V och Oscar II! Kanske får den dyka upp till 100-årsjubileet igen! Kanske för att för många nyfikna barnafingrar nupit honom i näsan!
Wow! Och de hålls smorda och rullbara än idag!
En av de vackra kungliga vagnarna.
Min blygsamhet förbjuder mig att ens tänka på vilka kungliga kroppsdelar som kan ha varit nära denna tingest....
Att betala ut löner kunde tydligen vara en riskfylld syssla!
Här en av de minutiöst utförda modellvagnarna. Farfar såg bl.a. till att två av museets modellok ställdes upp i Centralens stora hall vid nuvarande entrén till McDonalds. Om man lade i en tioöring så rullade hjulen på dessa lokmodeller till alla barns förtjusning. Det gav museet ett icke föraktligt verksamhetsbidrag! Det förvånar mig att man idag inte utnyttjar Centralhallen för att exponera museet inför den resande allmänheten.
Antagligen beroende på att Sveriges Järnvägsmuseum numera huserar under Trafikverket har man tvingats upplåta ytor också för andra trafikslag. Med tanke på vilka centralistiska tankar nuvarande regering visat i andra sammanhang lär vi väl få frukta ett sammanslaget jättemuseum kring trafik av alla slag. Utspätt och för mycket blir ett sådant rätt ointressant.
På vändplattan utanför det gamla lokstallet står detta TGOJ-lok. I bakgrunden sysn det s.k. årgångståget som fortfarande då och då rullar ute på järnvägarna vid speciella tillfällen.
Och detta maffiga dubbellok för malmtransporter.
50 år sedan jazzmusikernas självständighetsförklaring – EMANON!
Carl-Axel Dominique illustrerade sina berättelser om EMANON på Jazzarkivets piano.
Härom kvällen hade ett drygt femtiotal vithövdade (den verkliga trendfärgen enligt inledaren Lars Westin) kvinnor och män samlats i Jazzarkivet på Torsgatan i Stockholm för att gemensamt minnas saker kring föreningen EMANON som bildades våren 1963 av ett gäng aktiva men frustrerade jazzmusikanter som tröttnat på att sitta och vänta på arbetstillfällen för att istället vända på steken och ordna konserter och andra speltillfällen själva.
De kallade det för "musikernas självständighetsförklaring"!
Den första styrelsen bestod av Gunnar Lindqvist (ordförande), Lasse Werner (v.ordf.), Kajsa Persson (sekr.), Göran Leijonhufvud (kassör), Kurt Lindgren, Gugge Hedrenius (ledamöter) och Göran Lindberg (suppleant).
Redan hösten 1963 inledde man med en ambitiös konsertserie på Moderna Museet vars chef Pontus Hultén välkomnade musikernas initiativ och öppnade museets portar för dessa stundtals spektakulära konserter.
Den första konserten ägde rum den 7 oktober med Bernt Rosengrens kvintett med Nannie Porres (= JazzClub'57 plus Lalle Svensson på trumpet). Därefter följde den 21 oktober Eje Thelins kvintett med Ulf Andersson, Joel Vandroogenbroeck, Roman Dylag och Rune Carlsson. I november först en kväll med Börje Fredrikssons kvintett med Gunnar Fors, Bobo Stenson, Ivar Lindell och Ivve Oscarsson följd av en kväll med Gugge Hedrenius orkester med Bosse Broberg. Bertil Lövgren, Bengt Ernryd, Christer Boustedt, Göran Östling, Lennart Åberg, Peje Isberg, Sigge Andersson och Ivve Oscarsson. Första säsongen avslutades den 2 december med Kurt Lindgren och Lasse Werner tillsammans med musikerna Arne Larsson, Gilbert Holmström, Thomas Fehling, Gösta Wälivaara och Janne "Loffe" Carlsson.
EMANON föddes i en av de mest turbulenta perioder som svenskt kulturliv har upplevt. Efterkrigstiden exploderade fullkomligt i kreativitet. Allt var möjligt och en känsla av att det aldrig mer skulle bli krig hade infunnit sig. Säkerligen besläktad med "the roaring twenties" efter första världskriget.
Det kom också att bildas ett pedagogiskt utskott som under ledning av basisten Kurt Lindgren anordnade banbrytande seminarier. Liksom också ett storband som så småningom kom att ledas av amerikanen George Russel.
EMANON föddes i en av de mest turbulenta perioder som svenskt kulturliv har upplevt. Efterkrigstiden exploderade fullkomligt i kreativitet. Allt var möjligt och en känsla av att det aldrig mer skulle bli krig hade infunnit sig. Säkerligen besläktad med "the roaring twenties" efter första världskriget.
Det kom också att bildas ett pedagogiskt utskott som under ledning av basisten Kurt Lindgren anordnade banbrytande seminarier. Liksom också ett storband som så småningom kom att ledas av amerikanen George Russel.
Carl-Axel Dominique, årgång 1964 med partitur, spelar med George Russels stora Emanon-band.
Så här skriver jag i ett kapitel i boken "Lasse Werner – en lycklig skit" om Lasses engagemang i EMANON:
Tidigare nämnde jag att Bosse Wärmell fick SJR:s (dåvarande Svenska Jazzklubbarnas Riksförbund, numera Riksförbundet Svensk Jazz) första stipendium vilket också torde varit det första stipendium som överhuvudtaget delades ut till en jazzmusikant. Behovet av stöd utifrån var dock stort såväl för jazzen som för andra kulturformer.
1963 startades därför den statliga konstnärsstipendienämnden som av sitt första anslag om 600.000 kronor lät närmare 100.000 kronor gå till jazzmusiker och -kompositörer. Staten införde också ”statliga konstnärslöner” på livstid. Den förste jazzmusiker som fick denna förmån var Lasse Gullin.
Förmodligen som en följd av SJR:s initiativ med stipendiekonserterna började också de utövande musikerna se över sina möjligheter att påverka och öka antalet spelmöjligheter och -tillfällen och att samtidigt få en större kontroll också över kostnader och intäkter kring spelningarna.
Våren 1963 bildade därför ett antal Stockholmsmusiker föreningen Emanon (anagram för No Name). Tanken var främst att fungera som en arbetsförmedling för jazzmusiker, men även konsertverksamhet stod tidigt på dagordningen. En arbetsgrupp bestående av Lasse, Gugge Hedrenius, journalisten Göran Leijonhufvud, musikproducenten Gunnar Lindqvist och Kajsa Pehrsson fick i uppdrag att dra upp riktlinjer för verksamheten. Under åren 1963-65 gavs en mängd konserter i Emanons regi, främst på Moderna Museet.
Lasse, som enligt Stu Hamers berättelse från Tysklandsturnén visat prov på administrativ talang och förmåga, valdes till föreningens ordförande 1964 då han efterträdde den förste ordföranden Gunnar Lindqvist som dock kvarstod i styrelsen.
Lasse skriver i ett programblad att beslutet att ”vända på steken” och själva anordna konserter och fixa speltillfällen markerade en vändpunkt för jazzmusikernas verksamhet i Sverige. Musikerna tog över från ”icke-musikerna”. Med avsikten att presentera konstnärligt högtstående svensk jazz av alla kategorier.
Den 1 maj 1963 demonstrerar jazzmusikerna i Stockholm under parollen ”Respektera Jazzmusiken”.
Emanoninitiativet rönte snabbt stort intresse. En sådan samlad aktion av jazzmusiker ingav respekt även från sådana delar av samhället som tidigare ställt sig avvisande till jazzens inkluderande i det allmänna kulturlivet.
Verksamheten hade säkert aldrig kunnat få den flygande start den fick, om inte Moderna Museet och Sveriges Radio hade varit så aktivt understödjande. Museet genom att erbjuda sin stimulerande konsertmiljö och en entusiastisk och outtröttlig personal. Radion genom att spela in den första säsongens samtliga fem konserter vilket innebar ett avgörande ekonomiskt tillskott för genomförandet.
Konserterna på Moderna Museet innebar inte bara något helt nytt utan också att jazzen nådde en helt ny publik. En publik på flera hundra personer var jazzmusiker inte vana vid.
En som starkt bidrog till att jazzen fick denna nya arena var chefen för museet, Pontus Hultén. Pontus såg tidigt de nya trenderna med olika gränsöverskridanden inom de olika konstformerna och gav denna utveckling ett hem i Moderna Museet.
När Lasse fanns på Pistolteatern, var Pontus ofta där, och överhuvudtaget blev Pistolteatern i flera avseenden en vagga för utvecklingen på Moderna Museet. En av de aktivaste på Pistolteatern var konstnären Öyvind Fahlström som kom att bli en av våra internationellt mest lysande konstnärer. Anders Wahlgren berättar också om besök av Andy Warhol och andra storheter på Pistolteatern.
Med Emanon blev den moderna jazzen, som dittills mest funnits på jazzklubbar och i rökiga källare, erkänd som konsertmusik framför en sittande publik. Man kan säga att den samtida Gyllene Cirkeln var en slags övergångsstation till denna nya respektabilitet för jazzmusiken.
Bertil Sundin skrev i OJ om denna utveckling som var på gott och ont:
"Jazz är konst menar man och skall tas på allvar. Och så glömmer man leken för värdigheten. Det är rätt beklämmande att se hur jazzen i sin strävan efter att bli fin och kulturellt erkänd antagit allt fler av de puritanska och moraliserande värderingar den en gång revolterade emot, och hur den också, som någon framhållit, håller på att 'degenerera till en konstform' ".
När Lasse Gullin spelade på några Emanon-konserter våren 1964 så var det de första han någonsin gett i Stockholm, trots att han då redan var ett av våra stora namn inom jazzen ute i världen.
Emanon ordnade också i samarbete med ABF och Musikerförbundet, en tremånaderskurs. Detta var resultatet av ett pedagogiskt utskott inom Emanon, vilket leddes av Kurt Lindgren. Ett av utskottets arbetsfält var att ”undersöka hur man hos dagens och morgondagens ungdom bäst ökar förståelsen för och upplevelsen av olika musikformer.” Det var själva musikförståelsen man var ute efter. Precis det som Lasse också eftersträvade i sin ”undervisning”. Också Bertil Sundins doktorsavhandling om barns musikaliska skapande låg till grund för utskottets arbete.
Organisationen fick ekonomiskt stöd från SKAP och Stockholms stad.
1963 väcktes för första gången en motion i stadsfullmäktige i Stockholm om anordnande av en jazzfestival. Motionen bifölls och Emanon fick uppdraget att genomföra festivalen 1965.
Men redan 1964 ansvarade Emanon för ett par jazzkonserter under Stockholms Festspel.
Emanons verksamhet blev dessvärre inte så långvarig utan lades ner redan efter några år.
Skälen till detta var säkert fler. En organisation av Emanons slag, som växte och fick ett såpass kraftigt genomslag krävde ett ambitiöst och engagerat arbete för att också driva verksamhet kontinuerligt och det gick väl inte alltid att kombinera med musikernas önskan om att få ägna sig åt att spela jazz snarare än att sitta vid skrivbord.
Men man kan också förmoda att Emanon blev en injektion på många sätt. Tanken var ju från början att skapa arbetstillfällen för musikerna och det gjorde man så framgångsrikt att behovet av Emanons insatser på området faktiskt försvann. Andra arrangörer hade fått upp ögonen för jazzen som publikdragare och därigenom ökade helt enkelt speltillfällena.
1963 startades därför den statliga konstnärsstipendienämnden som av sitt första anslag om 600.000 kronor lät närmare 100.000 kronor gå till jazzmusiker och -kompositörer. Staten införde också ”statliga konstnärslöner” på livstid. Den förste jazzmusiker som fick denna förmån var Lasse Gullin.
Förmodligen som en följd av SJR:s initiativ med stipendiekonserterna började också de utövande musikerna se över sina möjligheter att påverka och öka antalet spelmöjligheter och -tillfällen och att samtidigt få en större kontroll också över kostnader och intäkter kring spelningarna.
Våren 1963 bildade därför ett antal Stockholmsmusiker föreningen Emanon (anagram för No Name). Tanken var främst att fungera som en arbetsförmedling för jazzmusiker, men även konsertverksamhet stod tidigt på dagordningen. En arbetsgrupp bestående av Lasse, Gugge Hedrenius, journalisten Göran Leijonhufvud, musikproducenten Gunnar Lindqvist och Kajsa Pehrsson fick i uppdrag att dra upp riktlinjer för verksamheten. Under åren 1963-65 gavs en mängd konserter i Emanons regi, främst på Moderna Museet.
Lasse, som enligt Stu Hamers berättelse från Tysklandsturnén visat prov på administrativ talang och förmåga, valdes till föreningens ordförande 1964 då han efterträdde den förste ordföranden Gunnar Lindqvist som dock kvarstod i styrelsen.
Lasse skriver i ett programblad att beslutet att ”vända på steken” och själva anordna konserter och fixa speltillfällen markerade en vändpunkt för jazzmusikernas verksamhet i Sverige. Musikerna tog över från ”icke-musikerna”. Med avsikten att presentera konstnärligt högtstående svensk jazz av alla kategorier.
Den 1 maj 1963 demonstrerar jazzmusikerna i Stockholm under parollen ”Respektera Jazzmusiken”.
Emanoninitiativet rönte snabbt stort intresse. En sådan samlad aktion av jazzmusiker ingav respekt även från sådana delar av samhället som tidigare ställt sig avvisande till jazzens inkluderande i det allmänna kulturlivet.
Verksamheten hade säkert aldrig kunnat få den flygande start den fick, om inte Moderna Museet och Sveriges Radio hade varit så aktivt understödjande. Museet genom att erbjuda sin stimulerande konsertmiljö och en entusiastisk och outtröttlig personal. Radion genom att spela in den första säsongens samtliga fem konserter vilket innebar ett avgörande ekonomiskt tillskott för genomförandet.
Konserterna på Moderna Museet innebar inte bara något helt nytt utan också att jazzen nådde en helt ny publik. En publik på flera hundra personer var jazzmusiker inte vana vid.
En som starkt bidrog till att jazzen fick denna nya arena var chefen för museet, Pontus Hultén. Pontus såg tidigt de nya trenderna med olika gränsöverskridanden inom de olika konstformerna och gav denna utveckling ett hem i Moderna Museet.
När Lasse fanns på Pistolteatern, var Pontus ofta där, och överhuvudtaget blev Pistolteatern i flera avseenden en vagga för utvecklingen på Moderna Museet. En av de aktivaste på Pistolteatern var konstnären Öyvind Fahlström som kom att bli en av våra internationellt mest lysande konstnärer. Anders Wahlgren berättar också om besök av Andy Warhol och andra storheter på Pistolteatern.
Med Emanon blev den moderna jazzen, som dittills mest funnits på jazzklubbar och i rökiga källare, erkänd som konsertmusik framför en sittande publik. Man kan säga att den samtida Gyllene Cirkeln var en slags övergångsstation till denna nya respektabilitet för jazzmusiken.
Bertil Sundin skrev i OJ om denna utveckling som var på gott och ont:
"Jazz är konst menar man och skall tas på allvar. Och så glömmer man leken för värdigheten. Det är rätt beklämmande att se hur jazzen i sin strävan efter att bli fin och kulturellt erkänd antagit allt fler av de puritanska och moraliserande värderingar den en gång revolterade emot, och hur den också, som någon framhållit, håller på att 'degenerera till en konstform' ".
När Lasse Gullin spelade på några Emanon-konserter våren 1964 så var det de första han någonsin gett i Stockholm, trots att han då redan var ett av våra stora namn inom jazzen ute i världen.
Emanon ordnade också i samarbete med ABF och Musikerförbundet, en tremånaderskurs. Detta var resultatet av ett pedagogiskt utskott inom Emanon, vilket leddes av Kurt Lindgren. Ett av utskottets arbetsfält var att ”undersöka hur man hos dagens och morgondagens ungdom bäst ökar förståelsen för och upplevelsen av olika musikformer.” Det var själva musikförståelsen man var ute efter. Precis det som Lasse också eftersträvade i sin ”undervisning”. Också Bertil Sundins doktorsavhandling om barns musikaliska skapande låg till grund för utskottets arbete.
Organisationen fick ekonomiskt stöd från SKAP och Stockholms stad.
1963 väcktes för första gången en motion i stadsfullmäktige i Stockholm om anordnande av en jazzfestival. Motionen bifölls och Emanon fick uppdraget att genomföra festivalen 1965.
Men redan 1964 ansvarade Emanon för ett par jazzkonserter under Stockholms Festspel.
Emanons verksamhet blev dessvärre inte så långvarig utan lades ner redan efter några år.
Skälen till detta var säkert fler. En organisation av Emanons slag, som växte och fick ett såpass kraftigt genomslag krävde ett ambitiöst och engagerat arbete för att också driva verksamhet kontinuerligt och det gick väl inte alltid att kombinera med musikernas önskan om att få ägna sig åt att spela jazz snarare än att sitta vid skrivbord.
Men man kan också förmoda att Emanon blev en injektion på många sätt. Tanken var ju från början att skapa arbetstillfällen för musikerna och det gjorde man så framgångsrikt att behovet av Emanons insatser på området faktiskt försvann. Andra arrangörer hade fått upp ögonen för jazzen som publikdragare och därigenom ökade helt enkelt speltillfällena.
På Jazzarkivet fanns flera av dem som var aktiva i EMANON på plats: Göran Östling, Göran Lindberg, Ulf Andersson, Bengt Ernryd, Lennart Åberg, Bertil Lövgren, men också skribenter som Lars Kleberg, Jan Bruer och Lars Weck. De kunde alla bidra med nya och ibland okända historier kring EMANON. Värdar för kvällen var Lars Westin, Jan Bruer, Martin Westin och Anders Boustedt, alla medlemmar i Gruppen för Svensk Jazzhistoria, som arbetar med dokumentation av just den historien.
EMANON-konsert på Moderna Museet den 14 april 1964. Publiken fann vid entrén i museets stora sal, en jättehög med fällstolar ur vilken man fick plocka sin stol och placera sig på valfri plats. Själv satte jag mig mellan högen och podiet (med ryggen mot kameran).
Medverkande musiker var Lasse Werner på piano, Bengt Ernryd trumpet, Rolf Ekelund kornett, Jan Bark, Folke Rabe, Olle Orrje tromboner, Rune Pettersson sopransax, Christer Boustedt altsax, Kurt Lindgren och Sven Hessle kontrabasar och Jan Carlsson slagverk. Även den norska sångerskan Karin Krog medverkade.
I programbladet står att läsa: ”Om någon under styckets gång känner sig manad att läsa högt ur programmet, så varsågod!”. Så skedde också vid några tillfällen.
Innan publiken så avtroppade uppmanades vi alla att ”bliva vänner med våra sopor”!
Någon frågade under kvällen varför Moderna Museet slutade med dessa konserter. Kanske berodde det på följande historia berättad av Janne Carlsson:
Medverkande musiker var Lasse Werner på piano, Bengt Ernryd trumpet, Rolf Ekelund kornett, Jan Bark, Folke Rabe, Olle Orrje tromboner, Rune Pettersson sopransax, Christer Boustedt altsax, Kurt Lindgren och Sven Hessle kontrabasar och Jan Carlsson slagverk. Även den norska sångerskan Karin Krog medverkade.
I programbladet står att läsa: ”Om någon under styckets gång känner sig manad att läsa högt ur programmet, så varsågod!”. Så skedde också vid några tillfällen.
Innan publiken så avtroppade uppmanades vi alla att ”bliva vänner med våra sopor”!
Någon frågade under kvällen varför Moderna Museet slutade med dessa konserter. Kanske berodde det på följande historia berättad av Janne Carlsson:
Lasse höll på att krossa Salvador Dalis stora Wilhelm Tell-målning när han började ”kuta runt” med flygeln framför sig. Han rullade den över hela lokalen. Och så skulle han stanna men flygeln väger ju en del och saknar bromspedal och Lasse hade lädersulor på skorna så han åkte bara efter när han desperat försökte få stopp på flygeln. Den stora målningen hängde på kollisionskurs men Lasse lyckades få stopp på ekipaget med bara några centimeter till godo!
