Georg Riedel med vänner!
Just hemkommen från en njutningsfull tvåtimmarskonsert i Paulinska Aulan i Strängnäs där Teaterföreningen och Strängnäs Jazz bjöd på "storfrämmat": min salig brors klasskamrat Georg Riedel med vänner! D.v.s. trumpetaren Jan Allan, saxofonasten Joakim Milder, pianisten Jacob Karlzon och sångerskan Sarah Riedel. (Lite kul att han kallar sitt band så. Bror Lasses olika band hette alltid "Lasse Werner och hans Vänner". De mer eller mindre fasta medmusikanterna kallades 50-talsvännerna eller 60-talsvännerna efter vilket årtionde de var med).
Basfiolens absoluta nestor - Georg Riedel.
Programmet som gruppen just nu turnerar med heter "Hemligheter på vägen" efter en dikt av Tomas Tranströmer. Georg Riedel har tonsatt dikter av Tranströmer, Cornelis Vreeswijk, Kristina Lugn och ett par finlandssvenska diktare. Finns också på CD. Om i en skivbutik eller konserthall nära Dig - gack åstad!
Jag vet inte om jag vill kalla det hela jazz. Förmodligen skulle "konstmusik" vara ett mer adekvat uttryck. För det är oerhört musikaliskt. Riedels musik fångar stämningarna i de olika dikterna väl och följer texten likt en vindil följer vägytan.
Det hela är förvånansvärt notbundet. Notställen ger den första känslan av att detta är något annat än vad publiken måhända väntat sig. Musikernas blickar lämnar sällan ställen vilket kanske ger ett stelare intryck än vad som vore motiverat. Det är skönt att se när Riedels ansikte spricker upp i ett njutnings- eller glädjefullt smajl då tonerna sitter så där extra skönt eller då fadersstoltheten över dottern Sarahs prestation får lysa igenom. Det skänker trots allt en känsla av jazzens omedelbarhet och skörhet.
Sarah Riedel med Jacob Karlzon i bakgrunden.
Dottern Sarah är en ytterligt njutbar ny bekantskap. Hon sjunger vackert, har ett bra register men framförallt en oerhörd textkänsla. Hon sjunger dikterna som om de voro skrivna till Pappas musik och inte tvärtom. Och hon sjunger dem så att vi hör varje nyans, varje paus, varje andetag i dikten. Vackert!
Jag tror dock hon tyckte mitt "Grattis" efteråt lät lite märkligt... Men hon var värd en gratulation.
Pappa Georg har ett väldigt dansant förhållande till sin bas och det är en njutning att se honom krumbukta sig omkring den. Att han inte längre är purung märktes då han fick lov att sätta sig en stund när basen hade paus. Men kanske var det för att njuta av dotterns och Jacob Karlzons samspel i en av de två Tranströmerstyckena. En sällsam njutning av spel och stycke i full harmoni.
Vännen Jan Allan och den gode Joakim Milder är stabila musikanter som "levererar" med akuratess och feeling bakom notställen.
Pianisten Jacob var dock en ny bekantskap. Och en jag inte vill släppa taget om. Hans pianospel var fullödigt, känsligt, starkt - i vissa stycken virtuost.
Hans oerhörda spel i just Tranströmerstycket var "breathtaking" (det svenska ordet andlöst blir fel och passivt. Det här var en vådligt aktiv upplevelse) och kändes rent fysiskt. Georg log och njöt och sa till mig efteråt att den lät väldigt bra idag.
Nu får det bli lite diktsång i iPoden ett tag!
50 år i sakta rörelse!
(Försvunnen bild)
För 50 år sedan vann Brasilien VM i fotboll - det minns t.o.m. jag. Hustrun kan räkna upp spelarna som ett rinnande vatten än idag. Så långt sträckte sig förvisso inte mitt intresse.
Däremot det som kom efter! WOW!
1960 vann nämligen filmen Orfeu Negro guldpalmen i Cannes! Musiken som skrivits av Antonio Carlos Jobim och Luiz Bonfá blev legendarisk. Den EP-skivan snurrar ännu då och då hos mig.
(Försvunnen bild)Filmen hade svensk premiär den 18 december 1959 på dåvarande Sergelbiografen vid Hötorget som var Stockholms nya premiärbiograf. Idag är den riven och ersatt av Filmpalatset Sergel.
I Brasilien genomfördes det mycket uppmärksammade bygget av en helt ny huvudstad "in the middle of nowhere". Naturligtvis ett helt vansinnigt projekt men det visar på pionjärandan som rådde. Det var ett slags 30-tal på nytt. Brasiliens svar på den Europeiska vågen av nya musik- och teaterformer, spektakulära konstutställningar (Rörelse i Konsten etc.), happenings etc. Nya tankar skulle genomsyra alla kulturer. Den krigströtta världen hade fått nytt liv.
Musikerna João Gilberto och "Tom" Jobim reste till New York och spelade in den epokgörande LPn med Stan Getz som innehåller låtar som Desafinado, Samba de una nota so, The girl from ipanema. Låtar som spreds över världen likt en löpeld. Den nya softa jazzen som introducerades kom att bli stilbildande och inspirerade också svenska artister som Lill Lindfors och Syliva Vrethammar.
Bossa Nova-rörelsen fick ett internationellt erkännande och blev den perfekta "musaken" innan detta ord ens uppfunnits.
I Stockholm uppmärksammas detta jubileum med en utställning som delas mellan Hotel Diplomats lounge och Restaurang Riche och pågår mellan den 28 november och 7 december. Gack sta' och minns!
Hör ni det fjärran stöveltrampet?
Frågan är dock om han inte den här gången har gått för långt. Enligt en uppgift på Margit Urtegårds blogg, vars sanningshalt jag själv hörde att hon fick verifierad igår vid fullmäktigesammanträdet, har ordföranden ringt upp en hög företrädare för Moderaterna och på allvar ifrågasatt om man inte skulle kunna komma överens om att förbjuda fullmäktigeledamöterna att skriva bloggar!
Ordföranden som är kommunens högste politiker och dess främste företrädare vill alltså på fullt allvar begränsa yttrandefriheten för medborgarnas valda ombud. Han - vars uppgift är att försvara demokratin och grundlagarna!
Ganska märkligt, eller...?
Likaså det lika märkliga greppet att inledningsvis låta 1e vice ordföranden hålla ett långt och salvelsefullt anförande om "tonen" i det politiska samtalet.
Ingen kunde invända i sak mot det hon sade, men syftet vänder jag mig starkt emot. En av hennes partikamrater har den senaste tiden varit föremål för kanske mindre smickrande uppmärksamhet på några bloggar och visst kanske någon gick lite för långt i sina formuleringar i inlägg och kommentarer, men den typen av "påhopp" torde ändå inte vara värre än att varje människa som tar på sig ett offentligt uppdrag faktiskt får vara beredd att tåla. Och ingenstans på de berörda bloggarna är kommentarerna värre än på Strengnäs Tidnings nätupplaga där råhet och ren dumhet tävlar i ärerörighet.
Kritiken som har framkommit har ju inte ens främst varit riktad mot politikern ifråga utan mot en annan person utanför den kommunalpolitiska sfären vars integritet därmed på nytt får anses ha fått en allvarlig skada.
Tänk om samma omtänksamhet som visades denna nu aktuella politiker hade visats Ann Landerholm när hon var som värst utsatt, eller Hélène Brodin Rheindorf som alldeles oförskyllt utsattes för en djävulsk smutskastning av just dem som nu med hög och indignerad stämma uppmanar andra politiker att "visa hänsyn" för en människa som 't.o.m. tvingats till inläggning på sjukhus' enligt uppgift igår.
Är det där gränsen går alltså!
Tänk på det Ann och Hélène nästa gång!
Det heter att "den som sig i leken ger får också leken tåla". Det är ett ordstäv som är fullt relevant i detta sammanhang.
Och att fullmäktigepresidiet tar sig för att mästra sina fullmäktigekollegor är faktiskt rätt magstarkt. Inte minst som anförandet nog fick rakt motsatt effekt mot vad avsikten var.
Majoriteten av ledamöterna verkade nämligen inte ha en aning om vad vice ordföranden talade om att döma av de ivriga gruppsamtalen som utspann sig i pausen då ovetande ledamöter fick saken förklarad för sig. Vad som således tidigare trots allt var en sak som var känd av blott en mindre del av fullmäktige blev härmed allmän kunskap. Här har man klart övervärderat bloggarnas betydelse.
I vart fall än så länge.
Pressen missar (oftast) väsentligheterna!
Anders Svensson är en gammal politisk räv. Hur kan han så missbedöma tidsåtgången på vissa av ärendena? Efter alla dessa år?
Tyvärr är dåligt förberedda sammanträden och föredragningslistor ett alltför vanligt förekommande oskick i vår kommunpolitik.
Ordförandena borde börja göra skäl för sina förhöjda arvoden.
P.g.a. pressläggningstid bevakar Strengnäs Tidning fullmäktigemötena endast till runt klockan nio. Allt som händer därefter är sådant de aldrig kan skildra som annat än hörsägen. Synd! De borde låta någon sitta sammanträdena ut. (Uppdaterat: enligt uppgift var Per Edlund kvar hela tiden i kväll. Jag såg honom inte när jag gick. Bra dock om han kan rapportera också om denna debatt)
Idag t.ex. gällde det den kontroversiella försäljningen av mark för ett pansarmuseum som pressen helt missade. En synnerligen intressant diskussion som splittrade fler partier.
Från vår sida var vi från början mycket negativa då det talades om att stiftelsen bakom museet ville köpa marken för en krona och dessutom hyra de gamla Lagnöförråden under en övergångstid för 0:-. Vårt parti menade att detta är en statlig stiftelse. Staten har en gång fått själva regementsområdet gratis för att etablera regementet i Strängnäs. Nu gör sig staten pengar på den marken. Ingen kompensation var man heller villig att ge Strängnäs då regementet lades ner. Schackrade gjorde man med den mark kommunen ville köpa på Norra övningsfältet och fick upp priset.
Och nu hade man mage att kräva att utan ersättning få tillbaka marken för museet!
Det hjälper inte att Torgny Jonsson säger att staten kunde behållit den marken innan man sålde till kommunen och då hade vi inte fått någonting. Märkligt resonemang. Bara för att staten gör ännu en tavla så ska vi hjälpa dem att rätta till den?
Till KS-behandlingen hade dessa våra - och andras - invändningar haft effekt och det avtal som presenterades innebar att stiftelsen köper 6,5 ha till samma pris som kommunen köpt den för av staten. Därutöver arrenderar man ett större markområde för ett rimligt belopp. Lagnöförråden får man disponera hyresfritt under ett antal år då man själv får stå för nödvändiga investeringar för vilka man inte får någon ersättning när avtalet löper ut.
Vårt parti beslöt att stöda denna affär.
Vid KF-behandlingen framkom att det i en paragraf finns en stor oklarhet som vi inte hade observerat. Den påtalades av Miljöpartiets Erik Frostegren.
I paragrafen står det att stiftelsen äger rätt att överlåta köpekontraktet på ett bolag som sedan blir hyresvärd för stiftelsen.
Kommunalrådet Björn Lind - som redan under behandlingen, i två etapper tvingats begära ändringar i en annan paragraf (vilka med pinsam tydlighet visade att förvaltningen inte lärt sig ETT DUGG på det som gick snett i affären med Jägmästaren) - med ett förflutet som fastighetsmäklare visade en genant brist på basala kontraktsjuridiska kunskaper och vimsade om att "bolaget ifråga skulle vara en del av 'stiftelsefamiljen'" (vilket utlöste ett lätt fnissande. Ordet gav maffiavibrationer). Jag tvingades påpeka att det faktiskt inte finns någon sådan begränsning i kontraktets formulering.
Erik Frostegren sade det rent ut: "Man kan läsa meningen så att stiftelsen äger rätt att överlåta detta kontrakt på Kilenkrysset utan att kommunen behöver tillfrågas".
Och så är det!
Kommunalrådet Jens Persson befann sig givetvis inte i salen. Det är han sällan eftersom vart och vartannat ärende som behandlas på ett eller annat sätt involverar Jan Persson och Kilenkrysset och då måste brorsonen Kommunalrådet gå ut.
Begäran från Erik Frostegren m.fl. om återremiss hörsammades inte. Själv hade jag instämt i hans begäran för att fullmäktige skulle få ett klarläggande kontraktsförslag där inga tveksamheter betr. vilken sorts bolag som skulle kunna få överta kontraktet, och där framförallt det ansvariga kommunalrådet Lind hade fått klart för sig hur det ligger till med juridiken kontra hans "tolkning".
Men icke. Majoriteten fattade hellre ett beslut i blindo. Och då må man göra det - och ta de eventuella konsekvenserna.
Nu kan vi bara avvakta och med nyfikenhet se fram emot vilket bolaget blir som till slut blir ägare till industrimarken vid E20.
Evenemanget ögonvittnesskildrat!
Från Thorleif Hellbom, tidigare DN-journalist, bror till vår älskade Astrid Lindgrenfilmare Olle Hellbom och son till den fine Stockholmsmålaren Emil Hellbom, skickade mig en länk till Populär Historia, och jag citerar här vad Stefan Hilding skriver där om när kistan med vårt internationellt världsberömda uppfinnargeni, propellerns uppfinnare, "Monitors" skapare m.m. kom hem:
"John Ericsson avled i mars 1889 i sitt hem i New York. Sorgeceremonin blev en stor manifestation med ett jättelikt liktåg på Broadway samt hedersbetygelser som normalt bara förärades presidenter. I enlighet med hans önskan om viloplats beslöts det att stoftet så småningom skulle återbördas till Sverige.
Det dröjde dock till den 22 augusti påföljande år innan det var dags, och än en gång genljöd New York av förstämda trummor till John Ericssons ära. Men denna gång gick liktåget till en av hamnarna där den amerikanska marinens förnämsta skepp, fregatten Baltimore, väntade.
Efter några veckor till sjöss siktades skeppet vid Vinga fyr, och göteborgspressen beskrev andäktigt för sina läsare det ståtliga fartyget med de fruktansvärda kanonmynningarna. Mest ägnade man sig dock åt att beskriva besättningen: ”...ett raskt och hurtigt folk, en del utpräglade nordiska typer. (...) Bland besättningen finnes ett antal japaneser, tjenstgörande som kockar och stewardar, ett par brasilianare och några negrer, hvilka emellanåt stucko upp öfver däck, visande sina grinande anleten.”
Paviljong uppfördes
Spänningen steg nu i Stockholm där förberedelserna var i full gång. Vid Karl XII:s torg byggdes en mottagningspaviljong, något som annars bara uppfördes vid kungars och furstars ankomster. Här skulle de gruppera sig, för att citera Dagens Nyheters utsände: ”...allt hvad Stockholm och landet eger af celebriteter inom armén och flottan, på det politiska, näringslifvets, vetenskapens, litteraturens, konstens, ja, alla möjliga områden”. Kungen och kronprinsen var förhindrade att närvara, men hovet skulle i alla fall skicka representanter.
Och så, fredagskvällen den 12 september 1890, ankrade den vita fregatten upp på Strömmen utanför Skeppsholmen.
Redan på lördagen stod staden i festskrud. Folk från hela landet – företrädare för föreningar och städer såväl som vanliga människor – fullkomligt invaderade Stockholm. Alla häpnade över den ofantligt stora mängden tillresande.
Så nalkades då tidpunkten för återbördandet av John Ericsson till fosterjorden. Den klara brittsommarsöndagen gjorde sig redo.
Vi låter DN-reportern ge oss en ögonblicksbild:
”Och så dessa oöfverskådliga menniskomassor som kantade stränderna. Det var en oafbruten kedja på flera led placerad utmed hela Skeppsbron, der de upphöjda platserna runt Gustaf den III:s staty särskilt voro eftersökta, på Norrbro och sedan rundt kring norra Blaiseholmskajen, på Skeppholmsbron och utmed Skeppsholmens stränder.”
Olika källor talar om åskådarsiffror på upp till ett par hundra tusen! Alla stirrade nu med förundran ömsom mot Baltimore, ömsom mot mottagningspaviljongen – en anslående syn, om man ska tro Stockholms-Tidningens utsända reporter:
”Från de fem tornen vajade flaggor på half stång, på den höga platån stod den svarta katafalken med silfverfötter i form af väldiga lejonramar och alla trappor ända ned till strömmen voro beklädda med svart kläde. Terrasserna å ömse sidor voro beklädda med kronkläde. Alla paviljongens pelare voro smyckade med stora lagerkransar med band i svenska färgerna och i fonden, norr om katafalken, hade man anordnat en praktfull dekoration af lager och cypress, kamelior och rosor, öfver hvilken höga strålpalmer och kokosträd utbredde sina skuggande vingar.”
Marscher, tal och sång
Under stor salut från både båten och Skeppsholmsbatteriet fördes kistan i land med en liten ångslup som dagen till ära var dekorerad och utsmyckad som ett kapell med bågar av grönt och blommor. På själva kistan stod en liten Monitormodell av färgade eterneller.
Nu tog sorgemarscherna, högtidstalen och sången vid. Och kransnedläggningen. Ett veritabelt hav av kransar lades ned runt paviljongen och när det väl var dags för processionen gick det åt två vagnar för att transportera kransarna.
Fyra florbehängda hästar drog likvagnen till Centralstationen. Regementen och allsköns föreningar bildade häck i täta led utmed vägen. Den ena efter den andra stämde de upp i sina sorgemarscher och tonerna blandade sig med kyrkklockornas dån. Fladdrande banér, flaggor och blomstergirlander kantade processionsvägen. Allt gick dock mycket värdigt och stillsamt till, men det lär ha varit en bitter kamp om de bästa platserna. Många hade till och med hyrt sig fönster utmed processionsvägen till höga priser för att få en skymt av kistan.
Tåget som skulle föra John Ericsson till den sista viloplatsen i Filipstad stod redo på stationen. För de närmast sörjande och för honoratiores fanns sex förstaklassvagnar och mellan dessa likvagnen – här kan man verkligen tala om ett liktåg. Det var helt enkelt en öppen godsvagn som hade klätts med svart sammet och silverbroderier. Katafalken var placerad mitt i och över den hade det spänts upp en praktfull tronhimmel som invändigt var prydd med små silverglittrande stjärnor och kors.
Vid halvfyratiden var det klart för avgång. Avskedssaluten ljöd och huvudstaden tog farväl. På de stationer som passerades väntade mottagningskommittéer, pyntade stationsbyggnader, sånghyllningar, och rikligt med förtäring för resenärerna. Av alla de tal som trycktes i tidningarna i samband med tågresan genom landet är nog det som hölls i Karlstad det mest storvulna:
”Det gyllene klöfverblad hvarmed Wermland kan sira den ärekrona som pryder minnets Pantheon är färdigt. Det heter Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer, John Ericsson – Sveriges störste skald, häfvdatecknare, störste uppfinnare. Denna landskapets ädla gåfva till våra minnens helgedom är ära nog. Kunna Wermlands innevånare uppbära denna ära?...”
Filipstad prunkade i rikaste blomster- och flaggskrud. En triumfbåge hade rests och klätts med granris, flaggor och vapensköldar. Besökarna från Stockholm hänfördes över den lilla stadens förmåga att salutera sin son.
Än en gång fördes John Ericssons kista in i en kyrka för att mottaga tre skovlar mull. Men han var hemma nu.
Det sista vilorummet är beläget på högsta punkten på Filipstads nya kyrkogård med en hänförande utsikt. Man kan i fjärran ana hans barndomshem i Långbanshyttan.
Någon grav i egentlig mening fanns ännu inte på plats 1890; man hade lite provisoriskt rest ett gravkapell i grekisk tempelstil av granris och blommor.
Fem år senare stod graven klar. Det blev nya stora festligheter. Men hur gick det egentligen med John Ericssons önskan? Det blev inte en grushög, inte heller något monument av marmor – det blev en jättekrokan av granit."
Stefan Hilding är informationssekreterare vid Medelhavsmuseet i Stockholm och ingår i redaktionen för tidskriften Medusa.
Evenemanget utklarat!
För en tid sedan kastade jag ut frågan i sybehörsrymden om någon kunde säga mig vilket evenemang som avbildats på detta foto som jag fann bland min Farfar Oscars minnen.
Det har gissats på Sven Hedins återkomst 1902, men jag kunde konstatera att den återkomsten skedde vid Skeppsbrokajen.
Hedin var en stor beundrare av Nordensköld (vars återkomst med Vega var ett annat alternativ som dock skedde vid Logården) och så här kan man läsa på Dagens Story vad Axel Odelberg skriver:
"Hedin spanade nyfiket mot Vega. Fartyget gled långsamt gled uppför Strömmen mot den i förväg bestämda ankarplatsen framför slottet och Logårdstrappan."
Att det dessutom skedde på kvällen med gaslyktor och fyrverkerier styrker misstanken att det inte heller är detta evenemang som avbildats. Odelberg beskriver egentligen den drivkraft som Nordenskölds bedrift innebar för Hedins egna forskningsresor. Och skriver vidare:
"Så vill jag också bli mottagen en gång, tänkte han."
Och detta skedde 1909:
".... En person utan Hedins storvulna exhibitionistism och känsla för dramaturgi, hade rest hela vägen till Stockholm ombord på Bore, men då hade parallellen med ungdomshjälten Nordenskiöld och Vegas triumfseglats 29 år tidigare gått förlorad. Fartygsbytet eliminerades den risken. Namnet på den lotsångare som regeringen ställt till hans förfogande för den allra sista biten av hans långa långa resa var nämligen just ... Vega.
I Furusund klädde Hedin upp sig i frack och cylinderhatt inför de kommande välkomstspektaklet. Enligt tidplanen skulle Vega lägga till nedanför Nationalmuseum klockan halvtvå. Från kommandobryggan, spanande han njutningsfullt ut över vattnet och stränderna då Vega passerade Lidingö, korsade Lilla Värtan och rundade Blockhusudden. Hans hjärta bultade av återseendets glädje.
Detta är det vackraste av allt jag sett under hela min långa resa, tänkte han högstämt och insöp det panorama som bredde ut sig framför honom i vinterdiset; Söders höjder, Gamla stan med Skeppsbrons husfasader och däröver silhuetterna av tornen på Riddarholmskyrkan, Tyska kyrkan och Storkyrkan.
Hedin var en av sin tids mest beresta svenskar. Av de senaste 16 åren hade han tillbringat bortåt 10 utomlands, men någon kosmopolit hade han inte blivit. Som gammal storsvensk nationalromantiker i tegnersk anda tyckte han att det viktigaste av allt var att förbli svensk i själ och hjärta.
När Vega syntes på Strömmen blandades måsarnas skrin och isflakens skrap mot fartygets sidor, med jubelrop från åskådarna som stod i täta led på kajerna. Det viftades med vita näsdukar. Överallt vajade fanor och standar. Det var en snöpudrad januarisöndag.
Vega passerade förbi Skeppsholmen och girade ner mot Blasieholmen. Hela spelet av signalflaggor var satt och de fladdrade muntert i fartvinden. Över Bolinderska husets ingång lyste Hedins namnschiffer i elektriska glödlampor. På kajen framför Nationalmuseum trängdes hans föräldrar och syskon med medlemmar av Geografiska sällskapet, ledamöter av Stockholms stadsfullmäktige, ministrar, diplomater och andra honoratiores.
Strax innan Vega lade till vände Hedin blicken mot Kungsträdgården och lät den för ett ögonblick vila på Karl XII-statyn. Karl XII var den mest dyrkade av Hedins stora hjältar, en av hans stora inspiratörer. När han mötte Hitler tyckte han sig se en modern Karl XII i modig kamp mot ryssen.
Så gled Vega in till kaj och förtöjde. På kommandobryggan lyfte Hedin cylinderhatten till hälsning. Ett segervisst leende spelade på hans läppar. Landstigningstrappan lades på plats. Stockholms överståthållare Robert Dickson kom ombord för att ta emot hjälten, tätt följd av kung Gustaf V:s adjutant major Anckarcrona med en välkomsthälsning från kungen. Sedan gick Hedin iland där föräldrarna och syskonen otåligt väntade på att få omfamna honom. "
Den landstigningen skedde således nedanför Nationalmuseum så den kunde det inte heller vara.
Jag skickade också bilden till 2 gamla rävar på DN, Thorleif Hellbom och Martin "Fråga om Stockholm" Stugart.
Thorleif Hellbom tipsade mig om att fråga Bo Grandien, men det hann jag inte för den gode Martin Stugart ringde mig idag och gav mig en fullständigt plausibel lösning och betonade samtidigt att det här var den sista fråga om Stockholm han tänkte besvara. Han är numera pensionerad från DN och har annat för sig.
Men han menar att detta foto visar hur det såg ut på Stockholms ström, när vår store uppfinnare, John Erikssons stoft återfördes från USA 1889 med kryssaren Baltimore för att sedan föras till graven i Filipstad.
Därför de amerikanska flaggorna! Saken torde vara klar! Och inte nog med det - tittar man lite noggrannare ser man ju att flaggorna är hissade på halv stång!
Tack Martin - inte bara för detta utan för alla goda och trevliga spalter med intressant läsning om Stockholm! Och för Din hjälp med Historien om Negern Pettersson!
Mänskliga mått i Mariefred
Då och då seglar gamla klipp från Dagens Nyheters Namn&Nytt-sida upp när man bläddrar i böcker eller pappershögar. Mestadels är det gamle vännen Harry Karlsson, salig i åminnelse, som fattat såväl penna som ritstift. Någon gång hände det att jag stod för pennan.
Den här gången, från 1972 är det definitivt Harrys egna ord:
"Bästa Namn&Nytt!
Snacka om miljö!
Tanken att människans proportioner måste vara ett riktmärke för hennes miljö är mycket gammal, läste jag i tidningen. Sedan gick jag ut på stan och såg löpsedeln "Mänskliga mått".
Det tyckte jag lät vettigt.
Så ritade jag en bild av mitt lilla Mariefred, som ju har mänskliga mått. Precis så här ser det ut. Och har alltid sett ut. Skall det få se ut så här?
En timmes väg från storstaden.
Med småstadshälsning
HARRY KARLSSON"
Fager hyllning av stor pianast! + PS
Vilken kväll det blev!
Claes-Göran Fagerstedt, en av vårt lands främsta jazzpianaster - som idag den 18 november fyller 80 år - firade detta igår kväll på Café & Galleri Agueli på Söder i Stockholm, med att ge ut en CD med huvudsakligen outgivna inspelningar mellan 1957 och 1994.
Här hjälps den 78-årige Sune Spångberg in av sin son Micko (också trummis) och Fagers dotter Anna Mourou
Meningen var att Fager - som han kallas - skulle spela tillsammans med valda delar av sina gamla band. Han hade kallat samman Bernt Rosengren på tenorsax, Sune Spångberg på trummor (med tre enheter dagen till ära!) och Owe Gustafsson på bas. Dock satte Fagers sjukdom käppar i hjulet så att han tvingades sitta på åhörarbänk och mottaga de inbjudna vännernas hyllningar.
Salig saxofonasten Christer Boustedts bror Anders och Sångerskan Nannie Porres i samspråk om bordsplaceringen.
Min bordsgranne Nannie Porres undrade hur det då skulle gå, men jag sade att vi hade ju både musikprofessorn Erik Kjellberg och pianasten Arne Forsén i lokalen så det löser sig säkert. Men vi blev helt tagna på sängen av den lösning som dök upp, nämligen Owe Gustafssons 15-årige son Leo Lindberg! En fullfjädrad jazzmusikant med stor känsla och god teknik. En stor - och i allt positiv - överraskning. Lägg alltså namnet Leo Lindberg på minnet! Spelningen blev en av kvällens stora behållningar.
Vid pianot, Leo Lindberg, på basen Owe Gustafsson, på tenorsaxofon Bernt Rosengren och vid trummorna Sune Spångberg, som dock skyms av Jazzarkivets Roger Bergner (ansvarig för materialsamlandet för den nya CDn). I förgrunden Rikskonserters Jan Bruér.
Kvällen bjöd i övrigt på en del lustiga inslag. Einar Heckscher, författare och gammal vän till Fager dök upp. Einar, som har ett hårt och på många sätt märkligt liv bakom sig, tycks nu börja närma sig familjens mer borgerliga framtoning på ålderns höst. Vid Fagers bord satt också dennes dotter Anna Mourou (just nu uppburen jurymedlem i Dansbandskampen på TV) med sitt stora hår varpå den "gode" Einar - för tillfället i avsaknad av all slags finkänslighet - utbrister "Va' ful Du e'!". Annas svar (som jag hoppas blev ett bitskt "Och vad borgerlig och gammal Du ser ut") drunknade i bordsgrannarnas "Vad SA han?".
Vid "professorsbordet" (det kallas så av hävd) satt Musikprofessorn och jazzskribenten Bertil Sundin, doktorn och jazzkomponisten Kjell Samuelsson. Här i samtal med Anders Boustedt.
CDn "Fager" som släpptes innehåller två spår från samarbetet med Lasse Gullin och ett antal spår från tiden med den legendariska JazzClub57 inkl. sång av Nannie Porres - den vid sidan om Monica Z, bästa jazzvokalist vi haft i Sverige. För er som gillar Nannie - passa på att köp denna CD för det finns annars bara kvar en CD av henne tillgänglig på marknaden. Vi skriker efter återutgivning av åtminstone några av hennes briljanta LP-skivor.
Men även vid sidan av Nannie lyser CDn av goda jazzmusikanter som Bosse Skoglund, Torbjörn Hultcrantz, Lalle Svensson, Björn Alke - och så förstås Sune Spångberg och Bernt Rosengren. Och så Fager själv förstås på piano. Bopens svenske fader i sin prydno.
Vårt land har varit begåvat med flera goda saxofonaster, som Lasse Gullin, Bosse Wärmell och Christer Boustedt, men frågan är ändå om inte Bernt är den främste av dem alla. Hans ton och mjukhet, hans känsla och frasering är oslagbar. En sann njutning! Christers bror Anders, som satt bredvid mig håller med.
Musiklegenderna Bernt Rosengren och Sune Spångberg, båda från JazzClub57
PS: Glömde det viktigaste! När Sune kom till Agueli berättade han med viss oro att han inte hade en aning om hur detta skulle gå. Han hade bara blivit ombedd att vara där kl. 18.30. Han hade trots försök inte lyckats få veta vad som skulle spelas eller någonting. Ingen repetition hade skett. Han fruktade att Fagers parkinson skulle omöjliggöra för honom att lira piano. Men han kände att Bernt Rosengrens trygga närvaro skulle kunna få det hela att bli nå't iallafall.
Här träffas alltså fem musikanter med ett åldersspann på 63 år! Några av den har aldrig träffat den unge pianistersättaren förut. Ingen har repeterat, inget program finns klart!
Ändå blir spelningen magisk! För så är det med goda jazzmusikanter! De kan spela i varje omöjlig situation. Och göra det fantastiskt för åhörarna. Sune t.ex. är ju en gehörsspelare som aldrig läst noter men som är följsam som få (lyssna bara på CDn) och improvisationen ligger i jazzens natur.
Det hela blev verkligen en enastående och synnerligen välförtjänt hyllning till Fager. DS
Ännu en "Neger!"
"Haremsväktaren" målad 1902 av G.Börjesson
"Sybehörsrymden" är fantastisk! Tack vare "Historien om Negern Pettersson" (länkad kategori i högerspalten) har nu ytterligare en målning föreställande konstnärsmodellen Pierre Louis Alexandre, alias "Negern Pettersson" eller "Svarte Peter" återfunnits och identifierats.
Speciellt roligt är att det enda direkta fotografi som finns av Pierre Louis Alexandre föreställer honom just i denna utstyrsel vid denna "sittning". Fotot finns i Konstakademiens arkiv.
I övrigt existerar bara ett par fotografier i Emil och Bernhard Östermans arkiv i Sörmlands Museum, men det är ett par ateljeinteriörer där modellen Alexandre syns i bakgrunden.
Ägaren av denna nyidentifierade målning köpte den för tio år sedan i en antikhandel i Stockholm och skriver så här till mig:
"Den hängde ganska undanskymt och högt uppe i ett trapphus. Den var ganska murrig och smutsig och hade två hål i kanvasen. Jag hade fått en bonus på jobbet och ville köpa något mer "beständigt", men hade ingen aning att jag skulle göra bekantskap med Negern Petterson den dagen. Jag kände att jag ville ha den direkt, men ville inte verka "för intresserad". Jag förhandlade så småningom om att få tavlan rengjord och fackmannamässigt lagad innan slutlikvid. Detta utfördes av en duktig konservator på Östermalm. Jag var själv där på plats och tittade. Han lagade samt spände upp duken. Några bitar av pastellagen saknas i ramen annars är den i bästa skick."
Jätteroligt!
Nu återstår frågan: Var finns alla andra målningar, teckningar och skulpturer som måste ha gjorts av "Negern Pettersson"? Som till exempel denna som förekom i en frågespalt i en antiktidning på 70-80-talet:
Fritidspolitiker har inga tjänstebilar.
Fritidspolitiker i kommunerna (och vi ska komma ihåg att vi är just FRITIDSpolitiker) har varken särskilt mycket tid eller särskilt stor pekuniär ersättning. Jag pläderar ingalunda för högre politiska ersättningar, tvärtom, men visst är det för många den lilla "ursäkt" de kan använda gentemot sin ev. oförstående partner för att man lämnar hemmet 10-12 kvällar i månaden och kanske uteblir från jobbet (då får man givetvis utebliven lön) ett par halv- eller heldagar. Vi har i vår kommun bara en enda heltidsbetald politiker. Inga flashiga tjänstebilar eller andra förmåner som många "på gatan" faktiskt tror.
Det är ett huvudsakligen ideellt arbete som man gör av intresse och en vilja att vara med och forma sin omgivning.
Som man förstår av ovanstående, har vi många gånger inte möjlighet att fullständigt sätta oss in i alla de komplexa ärenden som passerar förbi. Vi är tvungna att många gånger lita på vad de tjänstemän säger, som vi tillsatt för att vara just experter på sitt område.
Själv ser jag på politikerrollen som den "vanlige medborgaren" som ska ha ett helikopterperspektiv, se de stora principiella sammanhangen och besluta om vilken inriktning verksamheten ska ha.
Vi ska inte grotta ner oss i parkbänksfrågor eller blanda oss aktivt i verksamheten. Det leder bara till osäkerhet, kaos och manipulation.
Vår huvudman är kommunens skattebetalare!
Det är deras pengar vi hanterar och min uppfattning är att vi som kommun ska se till att våra invånare behöver avstå från så liten del av sin inkomst som möjligt. D.v.s. att de pengar vi ändå tvingar till oss, används på ett så effektivt sätt som någonsin möjligt.
Den politiska tillvaron är dock inte alltid så enkelt. Många viljor finns och tillräckligt många politiker som gärna lyssnar till varje liten fläkt i opinionsvindarna, för att sedan göra avsteg från gemensamma visioner eller ställa till oreda i redan fattade beslut. Det gör att möjligheten till den "starka ledning" som ofta efterfrågas, urholkas då enskilda politiker eller partier ska profilera sig själva snarare än att se till det allmännas bästa.
Att tillföra verksamheter som inte egentligen hör till kärnverksamheterna innebär alltid att man stjäl medel från de vanligtvis två stora områdena social och skola. I vår kommun, som har en miljardomsättning svarar dessa båda för nästan hela denna miljard. Varje krona som krävs för ishallar och andra saker stjäl alltså möjligheter för kommunen att "lägga till" på t.ex. social och skola.
För många har mantrat "vård, skola och omsorg" blivit ett "kräkmedel". Det är mycket roligare och framförallt mer "väljarvänligt" att planera is- och konserthallar och nya "tätortsnära strövområden".
Jag nämner just dessa saker eftersom de alla är i sig angelägna saker, för friskvården och för kulturen, vilket absolt ska påpekas. Viktiga för vårt mänskliga välbefinnande. Men de kostar! Och kommunerna kan inte bara ständigt höja skatten. I all synnerhet i vår kommun där till och med blotta tanken att sälja av tillgångar för att bekosta nya angelägna projekt, är en styggelse.
En skattehöjning leder alltid till ständigt ökande löne- och lokalkostnader som till sist blir förödande för den kommunala ekonomin.
Jag brukade som exempel ta vår tidigare Kultur- & Fritidsnämnd som de facto endast kunde besluta om användandet av 4% av sin budget för sin verksamhet! FYRA PROCENT!
Resten var fasta, låsta personal- och lokalkostnader som automatiskt räknas upp med löneförhandlingar och omkostnadsökningar utanför politikernas kontroll.
Samma förhållande gäller alla nämnder. Utrymmet att tillföra verklig verksamhet är så ytterligt begränsat p.g.a. att varje ny tjänst, varje ny verksamhetslokal låser fast oss i en kostnadsspiral som vi politiker sedan inte kan påverka.
Det är därför jag säger att om man verkligen vill påverka hur den lilla påverkbara budgeten används, så måste man göra det som en av dem som debatterar kring beslutsbordet.
Det är omänskligt att tro att vi fritidspolitiker - utöver att läsa kommunala handlingar inför sammanträden (i mitt fall en årsbunt på ca. 2 meter!) och lyssna på våra tjänstemän som på ett synnerligen professionellt sätt förser oss med det underlag vi har bett om, lyssna och diskutera inom vår partigrupp plus eventuella alliansgrupp - dessutom skulle ha ork - om ens möjlighet - att också ta in uppfattningar från diverse opinions- och intressegrupper om inte dessa t.ex. uppträder inför fullmäktigeförsamlingen med t.ex. medborgarförslag, som är ett sätt för oss att också lyssna på dem.
Ett tips?
Göta Kanal - Dag 6 - Finalen!
När jag i arla morgonstunden slår upp hyttdörren, möts jag av denna spegelblanka hamnbassäng i Trollhättan. Vi ligger vid den s.k. Rysskajen som vi anlände till i nattens mörker efter att ha passerat den första slussen på Trollhätte Kanaldär vi nu befinner oss, Brinkebergsslussen. Det är alltså formellt inte längre Göta Kanal.
Trollhättans slussystem är mycket omfattande. De äldre slusstrapporna används inte längre. De är av samma storlek som slussarna i Göta kanal. Den nya slusstrappan invigdes 1916 och kan ta fartyg med last upp till 1500 ton vilket var en femdubbling av vad de gamla slussarna förmådde.
Detta möjliggjorde att Vänersjöfarten fick en ordentlig skjuts. Ända tills staten började subventionera järnvägs- och lastbilstransporter så var denna sjöled det absolut billigaste och miljövänligaste sättet att transportera gods från Vänerlandskapen ner till Göteborg och vidare.
Avsikten var att vi skulle legat kvar vid Rysskajen och därifrån promenera till Trollhättans kanalmuseum. P.g.a. att vi var tvungna att passera slussarna före nio, så kastade vår eminenta kryssningsvärdinna Kerstin om det hela och beordrade en buss som hämtade oss nedanför slusstrappan och körde oss upp till museet.
Ett mycket intressant sådant. Besöket inleddes med en film om hela kanaläventyret och därefter kunde man vandra runt bland modeller, bilder och andra föremål som berättade om sjöfarten på Vänern och på kanalen.
Här ägnade hustrun kraftverket sitt speciella intresse eftersom hennes farfar byggde det en gång i tiden.
Stora ansträngningar har gjorts av Statens fastighetsverk att konservera och bevara vad som återstår av denna stolta borg.
Nu är vi åter nere i havets nivå. Efter att först ha klättrat upp över 91 meter och sedan åter ner igen. När vi närmar oss hamnstaden Göteborg finner vi mer och mer verksamheter direkt vid älvkanten, som här en metallfragmenteringsanläggning.
Parad med upplevelser, trevliga kontakter, god mat och dryck blir det något enastående (som till nöds får en att glömma den trånga hytten! Fall inte för frasen i broschyren att "många väljer att klä om till middagen" men att "sportigt elegant" räcker! Ett extra ombyte för endast kvällsbruk tar bara onödig plats i den trånga hytten.).
Om man inte lyckas utnyttja något specialerbjudande är det förvisso ett dyrt nöje, men väl värt varenda krona.
Vill ni läsa mer om själva kanalen? Gå då till Göta Kanals hemsida.
Man måste ju inte heller göra en hel flerdagarskryssning utan kan göra kortare etappresor med flera olika rederier utmed kanalen. Via kanalbolagets hemsida finner man alla dessa olika alternativ. Kryssningar med de klassiska fartygen "Juno", "Wilhelm Tham" och "Diana" läser man om på Kanalrederiets hemsida.
Göta Kanal - Dag 5
Utvilade vaknade vi till en något gråare morgon i Hajtorps sluss där västgötadelen av Göta Kanal invigdes 1822.
Vid Godhögens slussvaktarstuga möter oss hela tomtefamiljen på gårdsplanen. Idag bor dock inga slussvakter i stugorna utan dessa hyrs av "vanliga" människor. Förhoppningsvis stannar de dock i kanalbolagets ägo så att de också fortsättningsvis underhålls och behåller sitt enhetliga utseende och sin färgsättning.
Det pastorala landskapet gled sakta förbi. Fåren vilade på strandbanken och i bakgrunden på fälten tutade tranorna.
Frukosten intogs under gång och efter någon stund nådde vi Sjötorps åtta slussar.
Det känns faktiskt lite vemodigt att gå neråt. Märkligt. Men resan går mot sitt slut. Kulmen är nådd. Medan fartyget sakta klättrar nerför slusstrappan promenerar vi passagerare till Kanalmuseet som ligger vid den stora varvsbassängen. Där har man samlat foton och föremål och t.o.m. en hel styrhytt från äldre fartyg från den tid då kanalen var en viktig handelsled för landskapen runt Vänern och utmed kanalen.
Så har fartyget nått den nedersta hamnbassängen och bara en sluss återstår på själva Göta Kanal. Segelfartyget är en nybyggd replik av en gammal kanalseglare.
Överhuvudtaget är dessa fartyg byggda för att tåla bottenkännigar. Under hela kanalfärden känner man, och hör, då och då dunsar då fartyget "studsar" över en stock eller något annat som hamnat på botten av den grunda kanalen. Som sagt, fartygen är inte bara konstruerade efter längd och bredd i slussarna utan också kanalens djup. Den mån som finns är minimal.
Storhetstiden inföll under 1600-talet då Magnus Gabriel de la Gardie tog över och omdanade borgen i barockens anda. Mycket trappor men väl värt ansträngningen. En fantastisk sevärdhet.
Göta Kanal - Dag 4
Här går vi sakta in i Vadstenas hamninlopp. I bakgrunden skymtar Vasaborgen.
Vadstena osannolika hamnbassäng utgör samtidigt en del av vallgraven runt Vadstena slott. Kalle gör sig redo med förtampen.
För att kunna vända fartyget inne i hamnbassängen, måste man "köra på springet", d.v.s. lägga en tross från fören till land och sedan köra maskinen tills man vänt fartyget runt kajhörnet. Så här står Jonathan i land och passar.
I hamnen hade vi sällskap av en liten vedeldad ångslup som just gjort fyr i pannan och arbetade upp trycket.
Vi åkte sedan iväg med stadens lilla guidetåg. Här står hustrun framför Sveriges äldsta profana stenbyggnad, nämligen Bjälboättens palats (t.h.). Ätten var en av Sveriges mäktigaste med bl.a. sådana företrädare som Birger Jarl, Birger Brosa och den Heliga Birgitta.
Första stoppet på vår tur genom denna lilla underbara stad var vid det som idag kallas Klosterhotellet och som består av ett antal byggnader som alla varit en del av antingen nunneklostret eller munkklostret som också fanns här. Den äldsta flygeln är det gamla Bjälbopalatset. Platsen emellan de båda klostren har grävts ut och lämnats öppen så att man kan se resterna av det enda utrymme där abboten och abedissan kunde samtala - genom en liten glugg i väggen. Bakom den öppna platsen reser sig den gamla klosterkyrkan, som idag fungerar som församlingskyrka (resterna av den gamla församlingskyrkan i form av ett torn ingår istället i en gammal skolbyggnad i närheten).
Klosterkyrkan byggdes i enlighet med den heliga Birgittas anvisningar och invigdes 1430. Kyrkan har egenheten av att ha sitt högaltare i väster istället för det vanliga - åt öster. Detta är en följd av att kyrkan från början tjänade såväl nunneklostret som munkklostret och nunnor och munkar skulle hållas åtskilda. Så för nunnorna fanns en stor numera riven läktare i mitten av kyrkan som vände sig mot ett altare i öster, medan munkarna fick finna sig i att ha sitt altare i väster på golvet.
Kyrkan upplevs än idag som en stor mäktig och praktfull katedral trots sin strama arkitektur.
Till höger om altaret står Birgittas relikskrin uppställt. Såväl innehåll som själva skrinet har periodvis varit på "utflykter" men står idag tryggt i Birgittas egen kyrka.
Så var det dags för besök i den gamla Vasaborgen. Ett utomordentligt exempel på svensk renässansarkitektur. Slottet uppfördes av Gustaf Vasa i mitten av 1500-talet och beboddes huvudsakligen av hans son Hertig Magnus.
Här får vi en visning av Slottskyrkan med sin praktfulla altartavla som jag skrivit om tidigare!
Sveriges äldsta rådhus. Med riktig Rådhuskällare! Överhuvudtaget är Vadstena en komplett liten stad som förmår att klara denna status på bara 7400 invånare (varav 4000 bor i själva staden).
Så bar det ut över Vättern lagom till lunch!
Väl över på andra sidan sjön gick vi in i Göta Kanals Västgötadel vid Karlsborg där också det lilla härliga Kanalhotellet ligger alldeles vid kanalen. Där firade familjen gemensamt vår sons 30-årsdag för några år sedan då familjen var utspridd till Malmö, Göteborg, Strängnäs och Mariefred och behövde en mötesplats någonstans mitt emellan. Det blev en minnesvärd helg då hotellets värdinna själv lagade maten och såg till att vi verkligen trivdes. Eftersom det var sent på säsongen hade vi stället helt för oss själva. En enastående och rekommendabel upplevelse. Missa aldrig detta mysiga hotell med sin goda mat.
Kanalhotellet i Karlsborg
Här nämar vi oss Forsviks sluss och kanalens otvetydigt vackraste parti.
Här är det sedan länge tradition att den religiösa familjen Kindbom uppvaktar kanalångarna och deras passagerare med sång, blommor och välsignelser.
Här går vi in i Billströmmen med sina ledverk. Dessa byggdes för att möjliggöra att fartygen vid behov kunde dras av hästar eller människor i svårmanövrerade delar av kanalen.
Här behöver kapten hjälp att ta sig runt en skarp krök i kanalen. Då får Jonathan hoppa i land och låta kapten köra på springen igen tills fartyget riktat in sig i den nya riktningen.
Väl ute på den sköna sjön Viken (vi är nu uppe på 91,8 meter över havet) möts vi av den lilla ångslupen förandes den tidsenliga men idag ack så föga reglementsenliga s.k. "Sillsallaten"
Efter Viken passerade vi Tåtorps sluss och nu började vår nedfärd! Här finns ett svårmanövrerat ställe där man till slut 1930-33 byggde ytterligare en kanalarm för att räta ut en kurva. Här i Bergkanalen ligger själva den grävda kanalens högsta punkt (91,5 m) som markeras av en stilig obelisk.
I Töreboda fick vi vänta en stund innan vi kunde bryta stambanans trafik ett par minuter för att kunna öppna järnvägsbron och passera i skymningen.
Så når vi vår natthamn i Hajtorps översta sluss.
Göta Kanal - Dag 3
En strålande vacker sensommarmorgon! Vi vaknade i bassängen nedanför Bergs slusstrappa. En av våra medresenärer hade varit förtänksam nog att medföra en termometer som han sänkte i vattnet. Resultatet visade 16°, så jag avstod från ett annars lockande morgondopp.
På vågbrytaren utanför bassängen har man rest en stålgallerfigur som synes röra sig när man själv förflyttar sig sidledes. I övrigt har skarvarna lagt beslag på denna "landremsa".
Medan vi började klättra upp i de sju slussarna vandrade ett gäng iväg för att besöka det närbelägna Vreta Kloster som var Sveriges första nunnekloster och som grundades ca. 1100. Den bevarade kyrkan är en av vårt lands mest intressanta och har många vackra medeltida klenoder.
Själv intresserade jag mig mer för slusstrappan och hustrun njöt av solen och den andra lilla bubbelflaskan och en god bok på övre däck.
Här passeras en av de två akvedukterna vid Ljungsbro, där vägen således går i tunnel under kanalen.
Var det inte slussar som låg i vägen, var det broar som måste rullas eller lyftas åt sidan för att vi skulle kunna passera.
Möten i kanalen mellan större fartyg är inte det enklaste. Det finns särskilda mötessträckor här och var. Här möter vi motorfartyget "Göta lejon" som gör kortare etappfärder utmed kanalen mellan Berg och Motala.
Detta torde vara Sveriges mest avbildade lusthus. Spektakulärt beläget alldeles vid kanalkanten. Finns även på frimärke!
HJÄLP! Plötsligt ser vi att vår kapten sitter på kanalbanken med en kamera i högsta hugg! VEM STYR???
Lugn, bara lugn! Styrman Sara sitter tryggt vid rodret.
Men ska han hinna ikapp oss?
Vid Göta Hotell i Borensberg (eller som det tidigare hette att döma av texten på slussvaktarstugan, Husbyfjöl) gör vi dock paus så att kapten kan komma ikapp och hinna njuta en god kopp kaffe och en våffla på det anrika hotellet som även spelat en roll i de båda filmerna om båttävlingarna på Göta Kanal.
Mätta och belåtna avseglade vi mot vidare öden och äventyr.
En av kanalens två kvarvarande handmanövrerade slussar vid Borensberg.
Likt de moderna storfärjorna har befälhavaren på Thammen nu också en styrpult till sitt förfogande på var sida om kommandobryggan för att användas vid slusspassagerna där det kan behövas att han har god sikt även rakt ner.
Så korsade vi sjön Boren (73 meter över havet) och passerade det vackra Ulfåsa slott på sin höjd över vattnet och den heliga Birgittas udde.
Mellan Borenshult och Motala hamn var det sedan dags för middag och en titt i matsedeln visar att vi då fick en "Ljummen pilgrimstimbal toppad med stenbitsrom och grönärtssoppa" till förrätt åtföljd av en fusette (som vi listade ut måste avse en liten brödbit)
Till varmrätt: "Pocherad Mälargös serverad med syrlig skaldjurssås och ångkokt färskpotatis" och slutligen efterrätten: "Lingonmousse med chokladtryffelsås"
Det ska sägas att måltiderna var utomordentligt välkomponerade. Alldeles lagom mycket för att man skulle känna sig mätt men inte övermätt. Ofattbart att den delikat serverade maten kan åstadkommas under såpass besvärliga omständigheter som ett gammalt fartyg av detta slag ändå innebär.
Sedan vi omsider anlänt till Motala och lagt till vid kajen mittemot Kanalbolagets gamla kontorsbyggnad var vi några stycken som fick en guidad visning nere i maskinrummet. Imponerande, glänsande och i perfekt skick.
Här är det förre borgarrådet Lennart Rydberg som njuter. Lennart är mångårig ordförande i Stiftelsen Skärgårdsbåten.
'
Fartyget drivs av två maskiner men har en propeller och här ser man hur kraften från de båda maskinerna förs över till propelleraxeln.
Motala ritades också av Baltzar von Platen och brukar kallas "Göta Kanals Huvudstad". Här anlade han 1822 Motala Werkstad, av många ansedd som den svenska industrins vagga. I Motala Werkstads dockor har åtskilliga av våra fina gamla skärgårdsbåtar byggts.
Efter maskinvisiten promenerade vi alla förbi Kanalbolagets kontor och ut mot de gamla hamnmagasinen som gjorts om till restauranger och butiker.
Men också ett fantastiskt privatägt motormuseum, med bilar, motorcyklar, radioapparater (I Motala låg ju även Luxorfabrikerna), leksaker m.m.
Museet ägs av familjen som en gång startade Expert-kedjan och som valt att lägga sina pengar på denna attraktion. Vällovligt och väl värt ett besök.
Så sänkte sig nattmörkret över oss och vi slumrade in i våra kojer. Mätta och belåtna samlade vi krafter för en ny spännande dag.
Göta Kanal - Dag 2
Den kristallklara morgonen nalkades när jag sladdade över det daggvåta däcket för att ta mig till toaletten. Den uppgående solen belyste dramatiskt det märkliga "fyrtornet" vid vår tilläggsplats - Stegeborgs slottstorn.
Under natten hade vi nått fram till vår första natthamn som var Stegeborg där vi låg inom lås och bom vid värdshuset som ännu när jag gick upp var obefolkat och öde.
Dock lyckades jag ta mig förbi en ilsket väsande svanmamma vid plankänden ner mot vattnet och ta mig ut för en rask morgon promenad som tog mig till en fantastisk gammal lada. Alldeles nymålad, men i något "urätet" skick. Man får förmoda att godsägaren på Stegeborg fått del av de nyinrättade bidragspengarna för att just gamla obehövliga uthus ska kunna bevaras. De utgör onekligen en omistlig del av vårt kulturarv.
När jag återkom till fartyget hade solen sakta åter skymts bak grånande skyar. Ytterligare några passagerare yrade omkring i fruktlösa försök att ta sig ut från den inhängnade och låsta värdshusgården. De åsåg med viss beundran min dödsföraktande återkomst förbi den ilskna svanmamman.
Efter avnjuten sjöfrukost i matsalen, möttes vi på kajen av värdshusets unge kock som dagen till ära fått rycka in i sin matmors ställe. Slottsfrun på Stegeborg brukar normalt guida på den gamla borgruinen men var förhindrad.
Jag kan ju lugnt säga att då jag aldrig hört Slottsfrun, att kocken var helt underbar. Vi hade nog kunnat stanna ytterligare någon timme för att höra berättelserna om den märkliga historien och alla personligheter som vistats på och ägt borgen.
Den äldsta delen av borgen är ett fyrkantigt tegeltorn i sydöstra hörnet, uppfört i början på 1200-talet, samtidigt som Söderköping blev stad. En enkel bostadsborg tillkom under 1300-talet, utbyggd och kompletterad med en ringmur och ett rundtorn i väster. Under 1500- och 1600-talen byggdes anläggningen ut, särskilt mycket under Johan III:s tid (som föddes på borgen), då rundtornet fick sin nuvarande höjd. Dessutom tillkom i norra längan en slottskyrka. Flera av Vasakungarna bodde gärna på Stegeborg som 1652-1689 uppläts åt pfalzgrevarna Johan Kasimir (död 1652) och Adolf Johan. Kronan lät under 1730-talet sälja slottet till byggnadsmaterial. Nedervåningens kraftiga murverk skyddade den mot utplåning. Fram till 1689 var slottet centrum för östgötaskärgårdens lokalförvaltning. Nya slottet, en vitputsad trevåningsbyggnad i klassicistisk stil, beläget vid den tidigare södra kungsladugården, byggdes 1806.
Under perioden 1310-1316 sände kungen flera brev från Stegeborg och man kan förmoda att han vistats där långa perioder. Efter Nyköpings gästabud utbröt ett uppror mot kung Birger. Denne lämnade Stegeborg och avseglade till Visby men satte sonen Magnus Birgersson som befälhavare på Stegeborg. Borgen blev belägrad, förmodligen från påsktid fram till slutet av augusti 1318. Magnus fördes fången till Stockholm och dömdes till döden i juni 1320. Han ligger begraven i Riddarholmskyrkan i Stockholm bredvid Magnus Ladulås.
Enligt Erikskrönikan revs Stegeborg efter kapitulationen: "the slogo then mwr allan swa smaa / the lotho ey en sten ather staa".
Karl Bååt, biskop i Linköping, strävade efter att stiftet skulle återfå Skällviks gård. Från hertig Eriks änka Ingeborg Håkansdotter lyckades han få Skällviks gård (som själva jordagodset hette) samt borgruinen i gåva den 27 januari 1321. Karl lade därefter ned mycket pengar på att bygga upp gården igen.
1332 tvingades dock biskopen överlämna gården till kung Magnus i utbyte mot gods på Visingsö. Anledningen var förmodligen platsens strategiska läge samt möjligheten att ta upp tull från fartygen på väg mot Söderköping. På grund av ekonomisk kris tvingades dock kungen att pantsätta borgen 1336. Till vem är okänt, men år 1350 var Skällviks gård åter i kyrkans ägo. Den 28 februari 1350 undertecknade nämligen biskopen i Linköping Peter Tyrgilsson ett brev på gården ("in manerio nostro Skældowijk").
Under 1350-talets tronstrider mellan kung Magnus och Erik Magnusson ägdes Skällviks gård av biskop Nils Markusson. Biskopen hade tagit parti för Erik och 1356 överfölls gården som fick stora skador och det är troligt att det var kungen som låg bakom. Hur mycket som förstördes är okänt men när hertig Albrekt av Mecklenburg anföll Sverige 1363 anfölls även Söderköping vilket indikerar att Albrekts flotta hade kunnat passera Skällvik utan hinder. Vad som är klart är att Skällviks gård försvann och att någon återuppbyggde Stegeborg på holmen i farleden. En gissning är att Albrekt, som byggde både Nyköpingshus och Stäkeholm, även byggde upp Stegeborg. (Ur Wikipedia)
Efter en inledande tur genom Prinsessan Anna Vasas örtagård kom vi upp på den gamla borggården där vår guide förlorade sig i en så sällsynt intressant och rolig utläggning om slottet och dess historia att vi tyvärr inte hann att gå igenom de källare och andra bitar som den mindre tysk-engelska gruppen hann med. Men jag är inte säker på vem som förlorade!
Vi hade iallafall en mycket givande stund.
Materialblandningen var påfallande.
Den unge kocken-guiden i full aktion!
Så var det dags att ge sig ut på Slätbaken med solen i ryggen.
Här når vi Mems slussar. Göta Kanals början från det här hållet.
När svenska folket för ett år sedan skulle rösta om svenska underverk, blev Göta Kanal utsett till Sveriges förnämsta underverk!
Denna historiska kanal, vems var idén? Var det Gustaf Vasa? Eller biskop Hans Brask? Ja, det vet vi väl inte riktigt. Bara att det skulle ta ett par århundraden och en mängd utredande innan den handlingskraftige Baltzar von Platen tillsammans med den skotske kanalbyggaren Thomas Telford 1809 presenterade en utförlig plan för en vattenväg mellan Östersjön och västerhavet.
Från början var tanken att slippa den tull som Danmark från 1409 och framåt, tog ut av alla handelsskepp som gick genom Öresund.
Riskdagen fattade i full enighet beslut om företaget och det hade också den nykrönte Kung Karl XIIIs höga gillande. Redan 1810 utfärdades regleringsbrevet och Göta Kanalbolaget bildades.
Det var ett jättelikt företag som äntligen tog sin början. Bygget beräknades ta tio år i anspråk och kostnaden bli 1.597.481 (!!) riksdaler. I själva verket blev det sex gånger så dyrt och det kom att ta 22 år att färdigställa.
1813 stod den första slussen klar (Forsvik) men först 1832 kunde hela kanalen invigas, då av Kung Karl XIV Johan.
Baltzar von Platen fick själv inte uppleva den dagen eftersom han avled 1829. Han fick dock sin grav vid kanalens väg genom staden Motala.
Det gäller att manövrera sig fram så längt som möjligt i slussarna för......
....annars slår portarna i aktern på fartyget och man blir tvungen att ta i med lämpor.
I Söderköping gjorde vi dagens första stopp (om man inte räknar Stegeborg som ett sådant). Stadsvandring på egen hand och obligatorisk glassfrossa. Staden är ju känd för sin glass. Varför förstår jag egentligen inte om det inte bara är skicklig marknadsföring.
Söderköping är en sällsynt stor och märklig småstad. Under medeltiden var den en av Sveriges viktigaste hamnar. Plats för kungakröningar och riksmöten. Redan 1235 anlades ett Franciskanerkloster i staden och än idag minner två enastående medeltida kyrkor om denna storhetstid.
Landmärket vid kanalen är dock av senare datum: den till bostäder ombyggda gamla sädessilon är ett utmärkt exempel på återanvändning av dessa lantbrukskonsekvenser som ofta förfular många av vårat lands vackra hamnar.
Medan vi stävar vidare mot Asplångens sjö (27 meter över havet har vi nu lyft oss) får vi berättelsen om det fantastiska nya projekt som på nytt ska föra kanalen högt upp på intresseskalan igen. En båtlift!
Kanalen är en nagel i ögat på alla trafikanter på E22an som går igenom Söderköping. Sommartid bildas oändliga köer då något fartyg eller ett antal småbåtar ska passera och bron måste öppnas.
Men istället för att som i Ljungsbro, gräva ner vägen under kanalen, har man här fått för sig något riktigt spektakulärt. Fartygen ska köra in i en slags flytsluss som sedan lyfts upp och där uppe i luften möter en motsvarande slussdocka. Man öppnar portarna emellan och fartygen "byter plats" varefter var och en åter firas ner till kanalnivå. Alltmedan biltrafiken ostörd kan passera på E22an inunder. Ni tror jag skojar! Men tekniken finns redan och länsstyrelse, vägverk, kanalbolag och kommun tycks ense om detta projekt som givetvis i sig blir en anledning för biltrafiken att också i framtiden stanna upp för att glo på sevärdheten.......
Passformen är som synes exakt.
Däcksgossarna Jonathan och Kalle vilar på tamparna medan fartyget höjer sig i slussen.
Kapten Ola Wicander håller kollen på avståndet till kajen.
Medan styrman Sara och vår utomordentliga kryssningsvärdinna Kerstin håller ställningarna vid ratten.
Solen har nu tagit sig runt oss och vi närmar oss sjön Roxen på 33 meter över havet. På andra sidan Roxen väntar oss nästa natthamn i bassängen nedanför Bergs slusstrappa. Den första verkliga slussutmaningen på färden.
Innan vi går och lägger oss vill jag bara säga ett par ord om mathållningen ombord. Redan vid ankomsten placeras man vid det bord man sedan sitter vid under resans alla måltider. Det sägs visserligen att det råder fri sittning vid frukosten men de flesta sätter sig ändå på "sin plats". Maten är utomordentlig. Välkomponerad, vällagad och alltid välkommen!
Den här gången hade man placerat oss huvudsakligen i språkbord vilket i och för sig var lite synd. Framförallt för de utländska turisterna som nog hade uppskattat att få mer kontakt med oss svenskar.
Vid vår färd 1974 kom vi att dela bord med ett äldre lärarpar från New York som blev våra vänner för livet (deras, för de var betydligt äldre än vi och dog redan för ett drygt tiotal år sedan). Vi hade ju den gången våra två äldsta flickor Filippa och Johanna med oss. Då fem resp. två år. De små tjejerna togs omgående om hand av det älskliga paret Fred och Ruth Trani. Detta trots att Johanna led av en förfärlig hosta under hela resan. Den hade börjat redan på tåget till Göteborg och vi uppsökte Sahlgrenska direkt vid ankomsten eftersom vi misstänkte att det lät som kikhosta. Läkarna skrattade dock åt oss och sa att "Kikhosta - det finns inte längre. Det tripplar vi bort". "Låt flickan åka bara. Sjöluften kommer att vara bra för henne" . Så vi åkte och vi led med Johanna. Vid hemkomstens läkarbesök försökte man med alla möjliga "lokalvårdardusnter" som "tredagarshosta", "femdagarshosta", "tiodagarshosta" och jag vet inte allt, tills det till slut kröp fram att man nog hade haft en period med dåligt vaccin 1971, så det kunde kanske vara kikhosta..... Och det var det ju!
Sjön suger, som det heter (och då inte i dagens översättning från engelskan...) och måltiderna blir i den i övrigt rätt så loja stämningen ombord, viktiga avbrott. Redan innan resan har man fått sig tillsänd detaljerade menyer för alla dagarna.
Frukosten serveras som buffé medan övriga måltider serveras vid borden av de flinka töserna Anna och Maria som alltid finns till hands om törst eller hunger blir för stor. Eftermiddagskaffet serveras på övre däck och där finns en ständig räddningsplanka i form av en öl- och läskkyl som man själv förser sig ur och skriver på en lista. Före middagarna brukar tjejerna dessutom ha en lite drinkbar.
Om sanningen ska fram så var det nog rätt så många som ordnade drinkandet från eget hyttförråd (hur vi nu fick plats för det!).
Göta Kanal - Dag 1
Där ligger de! De båda klassiska skönheterna, Juno (närmast) och Wilhelm Tham. Byggda för att passa exakt i måtten för slussarna i Göta Kanal (som sträcker sig från Mem vid Söderköping till Sjötorp vid Vänerns östra strand).
Vi har just kommit med en taxi från Centralstationen efter att ha tagit tåget från Strängnäs. Vädret är lite grått och man förnimmer en annalkande höstkyla i luften. Vi skriver den 27e augusti 2008 och vi står inför mötet med två hav, en älv, tre kanaler, åtta sjöar och 66 slussar! Äntligen har jag satt mig ner med min reseberättelse.
Genom ett erbjudande från Stiftelsen Skärgårdsbåten har hustrun och jag på kort varsel beslutat oss för att göra en 6-dagarskryssning på Göta Kanal med m/f WILHELM THAM. Samma fartyg som för 34 år sedan tog oss i andra riktningen. Då på tre dagar. "Thammen" ska avgå klockan 10.00. Juno avgår redan 9.00 för sin fyradagarskryssning.
Vi langar snabbt av vårt begränsade bagage (borde varit ännu mer begränsat) i den minimala hytten som ger mindre yta än en sovkupé på tåg och definitivt mindre yta att härbärgera bagaget, och beger oss upp på övre däck för att vara med då vi lägger ut från Skeppsbron och börjar vår färd.
Här har fartyget lagt ut från kajen och börjat sin vändning. I bakgrunden syns det nyrustade vandrarhemsskeppet af Chapman.
De första trevande kontakterna tas med andra passagerare. Några känner vi igen från andra ångbåtsevenemang. Det är åtskilliga "fartygsfreaks" ombord och färre av de utländska turistpassagerarna. Dessa har istället valt den fullbokade fyradagarskryssningen med Juno. Säsongen börjar lida mot sitt slut.
Ett par från Australien (som sedan ska vidare med Hurtigrutten), några tyskar och danskar och ett par amerikaner. Det är allt.
Här ligger den nybyggda Stockholmsbriggen "Tre Kronor" i väntan på dagens seglats.
Vid den temporära kryssningsterminalen vid Stadsgården utanför Vikingterminalen ligger denna jätte från Royal Caribbean Cruise Line, "m/s Costa Atlantica". Balkongförsedda hytter i ett jätteschabrak till "hotellbyggnad med fartygsliknande framdel" som någon sade.
Den minimala hytten kompenserar rederiet med en liten flaska bubbel var, plus en skål med jordgubbar! En stämningshöjare!
Hustrun och jag lägger beslag på ett bord och ett par korgstolar på läsidan utanför vår hytt på övre däck.
En god bok, lugn rytm, vänlig omgivning, hänförande utsikt - och så den första flaskan! Ahhh - nu ska vi koppla av och njuta!
Efter att ha gjort en sväng utanför Drottningholm, gått genom Bockholmssundet och passerat två slussar (Skanstull och Södertälje) närmar vi oss framåt kvällen, resans första stopp - Trosa. Vid inloppet möter vi Juno som är på väg ut.
Fördäck är en skön plats att vara på under fartygets färd.
Här har vi lagt till vid Trosa gästhamnskaj där vi möttes av dragspelsmusik. En guidad vandring genom staden innan vi åter gick ombord lagom till middagen. Medan kvällsmörkret sakta sänkte sig, stävade vi vidare genom S:t Annas skärgård för att nå vår natthamn vid Slätbakens mynning. Men när vi nådde dit hade vi sedan några timmar befunnit oss i Morfei armar.
Sjöluften tröttar!
