CARL LARSSONS MIDVINTERBLOT – ett nationellt och personligt trauma.
Den gigantiska målningen (målad på två stora sammanfogade dukar) "Midvinterblot" i Nationalmuseums övre trapphall. På den plats den är målad för.
Nyligen visade Sveriges Television en fantastisk serie om Karin och Carl Larsson. Man hade vinnlagt sig om att lyfta fram också Karin Larssons betydelse – inte bara som stödjande hustru (”kvinnan bakom allt”) utan också – som konstnär av egen kraft. Andreas Rydén på Bukowskis gick till och med så långt att han tyckte att Carl Larsson-gården borde döpas om eftersom den till lika stor del – minst – är Karins verk.
Serien behandlade givetvis också Carls sista år som fördystrades av striden kring den målning som han betraktade som sitt viktigaste verk, Midvinterblot. Och som han aldrig fick uppleva permanent hängd på plats. Den plats den var avsedd för och där den hör hemma – och tack och lov numera sitter för gott!
Uppfattningen om Midvinterblot har växlat genom årtiondena. Serien berättar om de flerfaldiga refuseringarna från Nationalmuseums sida. Och tidningsspalterna fylldes för och emot. Även min bror Lasse som på 50-talet såg målningen vid en Carl Larsson-utställning och fann föga positivt att säga om Larssons konst i allmänhet tycktes dock ha en tvetydig uppfattning om Midvinterblot som han ger uttryck för i en gymnasieuppsats (jag saxar här ur min bok "LASSE WERNER - en lycklig skit! Den svenska jazzens Gossen Ruda" Gidlunds 2014):
.....efter denna totalsågning av Carl Larsson verkar Lasse ändå i slutet visa en viss försoning med nationalmålaren – eller?
"Carl Larsson har gjort en icke föraktlig insats som monumentalmålare, där det bästa väl är att söka bland de tänkta Nationalmuseifreskerna, men också det sämsta.
Något mer smaklöst äckligt [rättat av läraren: banalt] än ”Gustav Vasas intåg i Stockholm” har jag svårt att tänka mig.
Men bland freskskisserna hittar vi också hans mästerverk som målare-kolorist, nämligen den luftigt och lekande utförda skissen till ”Midvinterblot”, som i mitten har tre figurer i röda kappor.
I stort sett var utställningen bättre än jag personligen väntat mig. Den ger en god bild av människan Carl Larsson och hans verk, och som den visar en epok i svensk konsthistoria har den ju sitt berättigande.
Och gå nära inpå den slutgiltigt utförda ”Midvinterblot” och njut av Larssons svepande, kraftiga penseldrag. Bortse från motiv och detaljer och sätt näsan fem centimeter från duken och beundra färger så nära inpå att skiftningarna i varje drag av penseln kommer till sin rätt, och man skall upptäcka att han tydligen mot slutet av sitt liv faktiskt kommit måleriets hemligheter på spåren.
Gå sedan tio meter från duken och tag en överblick över verket och se, samma gamla äckliga [rättat av läraren: jolmiga] Carl Larsson uppenbarar sig! Gå då ut och kräks och tänk på något annat."
När jag efter att ha varit i kontakt med författaren Per Svensson om hans utmärkta bok om Anders Zorn, letade efter om min mammas mycket goda vän, journalisten och författaren Ulla Beyron-Henriques, i hennes bok om sin far, den legendariske tidningsmannen Beyron Carlsson, skrivit något om Zorn, fann jag istället att Beyron och Carl Larsson korresponderat kring Midvinterblot.
Så här skriver Ulla:
Carl Larsson är strängt sysselsatt i Nationalmuseum när ett brev, daterat 10 juli 1915, hamnar på redaktörens (Beyron Carlssons) bord. Där står bland annat: ”Skulle så gerna gå Dig och Åkerlund till mötes i denna sak, men fruktar att ni får lugna er detta året till nästa, ty Bergh (Richard Bergh Nationalmuseums intendent 1915-19. MW:s anmärkning) vill – äfven i för mig gynnsammaste fall – leka med en ommålning af vestibulen och upphängning af en hop taflor – och känner jag honom rätt kommer jag inte från väggarna i år."
Eftersom det för inte så länge sedan på nytt – för vilken gång i ordningen? – höjts rop om att den mäktiga målningen ”Midvinterblot” äntligen borde sättas upp på sin därför avsedda plats i Nationalmuseums trapphall kan det vara av verkligt intresse att läsa Carl Larssons egna reflexioner med anledning av den stora konstskandalen, då en praktfull monumentalmålning ratades av konstsakkunniga för att motivet inte ansågs lämpligt – en naken kung, som offrades vid Uppsala hednatempel.
I maj 1916 skriver en upprörd C.L.: ”Käre vän, nej det smakar mig inte att offentliggöra någon mera bit av Midvinterblot. I dagarna har jag tecknat och målat om kungen (det vill säga detta kommer ingen att märka, men jag har gjort honom lite mera spänstig), och skall sedan rulla ihop verket och en gång skall mina barn – eller barnbarn – glädja sig över en glänsande upprättelse.”
Han fortsätter i samma ämne från Sundborn den 23 november 1917:
Beyron! Du är rar! Ja, vet Du jag är också så säker på mig i detta fall....Tack emellertid, tack af hjärtat!
Tänk om Du efter min död skulle ta upp frågan! Men då passar jag nu på att lägga Dig på minnet: den avsedda platsen på Nationalmuseum är olämplig som den nu är. Taflan behöver nämligen midt-emot-ljus för att allt guldet skall lysa och glimma! Kanske en ljuskälla skall tagas upp i taket, så som Bergh nu låtit göra i de andra salarna. Övre delen af den stora taflan ligger färdigtecknad på en särskild dukbit och kan efter min död fyllas ut med färg af hvilken ung målarpojke som helst. Man har talat om verket såsom lämplig dekoration i ett tänkt nybyggt historiskt museum och skulle så arta sig blir formatet bäst såsom den nu färdiga delen är. Dock kommer i dylikt fall stort motstånd från en del af arkeologerna, men äfven de som nu hafva anfallit mig för (medvetna) anakronismer kanske skola vid den tiden se saken större och konstnärligare. Ja, älskade Beyron, där ser Du hvad Du fått på halsen för Ditt impulsiva och varma hedersskrik..... Och inte kan Du heller slingra Dig undan, ty då kommer jag att spöka!
Men eftersom liten lefver än, passar jag på att krama varmt Din hand! Min hustru hälsar Dig innerligt!
Vännen C.L.
Nog vore det dags nu, eller hur, för ”en glänsande upprättelse”?
Ullas bok "Kring en redaktör" kom ut på LT:s Förlag 1978. Det tog alltså nästan 20 år innan den glänsande upprättelsen kom! Under tiden hade till exempel Kar de Mumma 1987 ånyo vässat pennan i samband med de nedan beskrivna turerna: ”Idag är det en skandal om konstverket inte stannar i Sverige. Jag ska be en av mina vänner i god ekonomisk ställning köpa det!”
Målningen hängde på Arkivet för Dekorativ Konst i ett fyrtiotal år. Den ägdes då ännu av Carl Larssons familj som dock på 1980-talet sålde den till en konsthandlare som i sin tur erbjöd Nationalmuseum (som redan refuserat målningen flera gånger) att köpa den. Museet tackade nej och budet gick då till Historiska Museet som inte heller hade pengar nog. Så småningom köptes dock målningen av en finansman och en konsthandel som sedan sålde den på Sothebys i London för drygt 10 miljoner kronor. Köpare var en japan som enligt uppgift inte hade fattat hur stor målningen faktiskt var (ca. 6,5 x 13,5 meter) och därför blev målningen kvar i Sverige. Bland annat lånades den ut till den stora Carl Larsson-utställningen 1992 och fanns sedan på Göteborgs Konstmuseum. Då hade opinionen ökat starkt för att Nationalmuseum borde köpa målningen och se till att den kom upp på sin plats. Själv skrev jag en insändare i Dagens Nyheter 1996 som faktiskt uppmärksammades och för vilken jag fick ett varmt tack av Carl Larsson-gårdens dåvarande intendent Ulwa Nergaard, tillika barnbarn till Karin och Carl Larsson:
Är det inte på tiden att Sverige äntligen tar sitt ansvar och köper en av våra national-klenoder: Carl Larssons Midvinterblot! Genom ett generöst tillmötesgående från en japansk ägare får den hänga på den plats den är målad för i Nationalmuseums trapphall (förmodligen har inte japanen plats för denna monumentalmålning hemma!).
Carl Larsson själv betraktade detta som sitt mästerstycke. Det verk som skulle kröna hans karriär. Han tog mycket illa vid sig av den kritik som målningen utsattes för redan från första stund och förblev till sin död mycket bitter.
Målningen har i omgångar kritiserats för sin bristande historiska exakthet, sin överdrivna nationalism etc.
Men ingen som ser målningen kan väl undgå att imponeras och påverkas av dess kraft, dess genomtänkta komposition och den konstnärliga känsla som genomsyrar hela verket.
Det är märkligt att man beträffande just denna målning är så oerhört störd av dess bristande korrekthet ur historisk synpunkt när vi annars accepterar stora mästares verk ur skilda tidsepoker som verkligen skriar av denna brist.
Jag vill blott ta ett enda exempel hur Midvinterblot systematiskt förtalats: I Jan Öyvind Swahns i övrigt alldeles utmärkta bok om svenska julseder som kom häromåret finns en bild av Midvinterblot vars bildtext raljant påpekar att ”tavlans lätt töntiga historicism understryks av att lurtutarna (!?) blåser i bronsåldershorn, minst 1500 år för sent”.
På annan plats i samma i övrigt utmärkta skrift återges en holländsk 1500-talsmålares bild av Jungfru Maria med Jesusbarnet. Här finns inte tillstymmelse till raljeri trots att den heliga Jungrun befinner sig långt ifrån ett historiskt korrektare (?) betlehemskt stall. Utan istället är avbildad iförd renässanskläder, sittande i en burgen Europeisk högreståndsmiljö från målarens eget århundrade. Detta konstnärliga historiefalsifikat accepterar vi utan kommentarer från konstförståsigpåare och Nationalmuseichefer. Är det bara tillräckligt gammalt så!
Nej ta nu äntligen ansvar för denna nationalklenod. Köp den och se till att den permanent får vila på den plats den är tänkt och målad för. Låt oss få njuta av detta utmärkta och tidstypiska måleri av en av vårt lands stora målare och konstnärer. Midvinterblot fullbordar hans insats för vårt Nationalmuseum och ingår i vårt kulturarv.
Dess ’lätt töntiga historicism’ som den i så fall delar med många andra av Nationalmuseums målningar uppvägs många gånger om av dess konstnärliga kvaliteter. Vad gör till exempel Gustav Vasas intåg på motsatta väggen mer historisk korrekt? Hur förhåller det sig med Nordenskjöld i packisen? Bars verkligen den döde Karl XII från Norge på det sättet? Och hur var det med brandskattningen av Visby? Exemplen är många!
Låt inte Midvinterblot bli det offer den skildrar!
Inte vill jag ta åt mig äran för att Nationalmuseum äntligen ändrade sig, men kanske gav jag en av många små puffar, för 1997 lyckas museet skrapa ihop 14,6 miljoner från olika stiftelser och fonder och kan köpa målningen.
Idag såg jag så ett BBC-program om arkeologer som forskade kring kelternas offer i en sjö eller mer sannolikt – en tjärn där offrens kroppar eller snarare styckade eller avskurna kroppsdelar bevarats oerhört väl. Där talade arkeologen just om en kropp som kunde härledas till en kung som offrats på platsen, sannolikt för att just blidka druidernas gudar och rädda nästa skörd. Precis det som Carl Larsson skildrade med sin fantasi och fantastiska konst med offrandet av kung Domalde.
Serien behandlade givetvis också Carls sista år som fördystrades av striden kring den målning som han betraktade som sitt viktigaste verk, Midvinterblot. Och som han aldrig fick uppleva permanent hängd på plats. Den plats den var avsedd för och där den hör hemma – och tack och lov numera sitter för gott!
Uppfattningen om Midvinterblot har växlat genom årtiondena. Serien berättar om de flerfaldiga refuseringarna från Nationalmuseums sida. Och tidningsspalterna fylldes för och emot. Även min bror Lasse som på 50-talet såg målningen vid en Carl Larsson-utställning och fann föga positivt att säga om Larssons konst i allmänhet tycktes dock ha en tvetydig uppfattning om Midvinterblot som han ger uttryck för i en gymnasieuppsats (jag saxar här ur min bok "LASSE WERNER - en lycklig skit! Den svenska jazzens Gossen Ruda" Gidlunds 2014):
.....efter denna totalsågning av Carl Larsson verkar Lasse ändå i slutet visa en viss försoning med nationalmålaren – eller?
"Carl Larsson har gjort en icke föraktlig insats som monumentalmålare, där det bästa väl är att söka bland de tänkta Nationalmuseifreskerna, men också det sämsta.
Något mer smaklöst äckligt [rättat av läraren: banalt] än ”Gustav Vasas intåg i Stockholm” har jag svårt att tänka mig.
Men bland freskskisserna hittar vi också hans mästerverk som målare-kolorist, nämligen den luftigt och lekande utförda skissen till ”Midvinterblot”, som i mitten har tre figurer i röda kappor.
I stort sett var utställningen bättre än jag personligen väntat mig. Den ger en god bild av människan Carl Larsson och hans verk, och som den visar en epok i svensk konsthistoria har den ju sitt berättigande.
Och gå nära inpå den slutgiltigt utförda ”Midvinterblot” och njut av Larssons svepande, kraftiga penseldrag. Bortse från motiv och detaljer och sätt näsan fem centimeter från duken och beundra färger så nära inpå att skiftningarna i varje drag av penseln kommer till sin rätt, och man skall upptäcka att han tydligen mot slutet av sitt liv faktiskt kommit måleriets hemligheter på spåren.
Gå sedan tio meter från duken och tag en överblick över verket och se, samma gamla äckliga [rättat av läraren: jolmiga] Carl Larsson uppenbarar sig! Gå då ut och kräks och tänk på något annat."
När jag efter att ha varit i kontakt med författaren Per Svensson om hans utmärkta bok om Anders Zorn, letade efter om min mammas mycket goda vän, journalisten och författaren Ulla Beyron-Henriques, i hennes bok om sin far, den legendariske tidningsmannen Beyron Carlsson, skrivit något om Zorn, fann jag istället att Beyron och Carl Larsson korresponderat kring Midvinterblot.
Så här skriver Ulla:
Carl Larsson är strängt sysselsatt i Nationalmuseum när ett brev, daterat 10 juli 1915, hamnar på redaktörens (Beyron Carlssons) bord. Där står bland annat: ”Skulle så gerna gå Dig och Åkerlund till mötes i denna sak, men fruktar att ni får lugna er detta året till nästa, ty Bergh (Richard Bergh Nationalmuseums intendent 1915-19. MW:s anmärkning) vill – äfven i för mig gynnsammaste fall – leka med en ommålning af vestibulen och upphängning af en hop taflor – och känner jag honom rätt kommer jag inte från väggarna i år."
Eftersom det för inte så länge sedan på nytt – för vilken gång i ordningen? – höjts rop om att den mäktiga målningen ”Midvinterblot” äntligen borde sättas upp på sin därför avsedda plats i Nationalmuseums trapphall kan det vara av verkligt intresse att läsa Carl Larssons egna reflexioner med anledning av den stora konstskandalen, då en praktfull monumentalmålning ratades av konstsakkunniga för att motivet inte ansågs lämpligt – en naken kung, som offrades vid Uppsala hednatempel.
I maj 1916 skriver en upprörd C.L.: ”Käre vän, nej det smakar mig inte att offentliggöra någon mera bit av Midvinterblot. I dagarna har jag tecknat och målat om kungen (det vill säga detta kommer ingen att märka, men jag har gjort honom lite mera spänstig), och skall sedan rulla ihop verket och en gång skall mina barn – eller barnbarn – glädja sig över en glänsande upprättelse.”
Han fortsätter i samma ämne från Sundborn den 23 november 1917:
Beyron! Du är rar! Ja, vet Du jag är också så säker på mig i detta fall....Tack emellertid, tack af hjärtat!
Tänk om Du efter min död skulle ta upp frågan! Men då passar jag nu på att lägga Dig på minnet: den avsedda platsen på Nationalmuseum är olämplig som den nu är. Taflan behöver nämligen midt-emot-ljus för att allt guldet skall lysa och glimma! Kanske en ljuskälla skall tagas upp i taket, så som Bergh nu låtit göra i de andra salarna. Övre delen af den stora taflan ligger färdigtecknad på en särskild dukbit och kan efter min död fyllas ut med färg af hvilken ung målarpojke som helst. Man har talat om verket såsom lämplig dekoration i ett tänkt nybyggt historiskt museum och skulle så arta sig blir formatet bäst såsom den nu färdiga delen är. Dock kommer i dylikt fall stort motstånd från en del af arkeologerna, men äfven de som nu hafva anfallit mig för (medvetna) anakronismer kanske skola vid den tiden se saken större och konstnärligare. Ja, älskade Beyron, där ser Du hvad Du fått på halsen för Ditt impulsiva och varma hedersskrik..... Och inte kan Du heller slingra Dig undan, ty då kommer jag att spöka!
Men eftersom liten lefver än, passar jag på att krama varmt Din hand! Min hustru hälsar Dig innerligt!
Vännen C.L.
Nog vore det dags nu, eller hur, för ”en glänsande upprättelse”?
Ullas bok "Kring en redaktör" kom ut på LT:s Förlag 1978. Det tog alltså nästan 20 år innan den glänsande upprättelsen kom! Under tiden hade till exempel Kar de Mumma 1987 ånyo vässat pennan i samband med de nedan beskrivna turerna: ”Idag är det en skandal om konstverket inte stannar i Sverige. Jag ska be en av mina vänner i god ekonomisk ställning köpa det!”
Målningen hängde på Arkivet för Dekorativ Konst i ett fyrtiotal år. Den ägdes då ännu av Carl Larssons familj som dock på 1980-talet sålde den till en konsthandlare som i sin tur erbjöd Nationalmuseum (som redan refuserat målningen flera gånger) att köpa den. Museet tackade nej och budet gick då till Historiska Museet som inte heller hade pengar nog. Så småningom köptes dock målningen av en finansman och en konsthandel som sedan sålde den på Sothebys i London för drygt 10 miljoner kronor. Köpare var en japan som enligt uppgift inte hade fattat hur stor målningen faktiskt var (ca. 6,5 x 13,5 meter) och därför blev målningen kvar i Sverige. Bland annat lånades den ut till den stora Carl Larsson-utställningen 1992 och fanns sedan på Göteborgs Konstmuseum. Då hade opinionen ökat starkt för att Nationalmuseum borde köpa målningen och se till att den kom upp på sin plats. Själv skrev jag en insändare i Dagens Nyheter 1996 som faktiskt uppmärksammades och för vilken jag fick ett varmt tack av Carl Larsson-gårdens dåvarande intendent Ulwa Nergaard, tillika barnbarn till Karin och Carl Larsson:
Är det inte på tiden att Sverige äntligen tar sitt ansvar och köper en av våra national-klenoder: Carl Larssons Midvinterblot! Genom ett generöst tillmötesgående från en japansk ägare får den hänga på den plats den är målad för i Nationalmuseums trapphall (förmodligen har inte japanen plats för denna monumentalmålning hemma!).
Carl Larsson själv betraktade detta som sitt mästerstycke. Det verk som skulle kröna hans karriär. Han tog mycket illa vid sig av den kritik som målningen utsattes för redan från första stund och förblev till sin död mycket bitter.
Målningen har i omgångar kritiserats för sin bristande historiska exakthet, sin överdrivna nationalism etc.
Men ingen som ser målningen kan väl undgå att imponeras och påverkas av dess kraft, dess genomtänkta komposition och den konstnärliga känsla som genomsyrar hela verket.
Det är märkligt att man beträffande just denna målning är så oerhört störd av dess bristande korrekthet ur historisk synpunkt när vi annars accepterar stora mästares verk ur skilda tidsepoker som verkligen skriar av denna brist.
Jag vill blott ta ett enda exempel hur Midvinterblot systematiskt förtalats: I Jan Öyvind Swahns i övrigt alldeles utmärkta bok om svenska julseder som kom häromåret finns en bild av Midvinterblot vars bildtext raljant påpekar att ”tavlans lätt töntiga historicism understryks av att lurtutarna (!?) blåser i bronsåldershorn, minst 1500 år för sent”.
På annan plats i samma i övrigt utmärkta skrift återges en holländsk 1500-talsmålares bild av Jungfru Maria med Jesusbarnet. Här finns inte tillstymmelse till raljeri trots att den heliga Jungrun befinner sig långt ifrån ett historiskt korrektare (?) betlehemskt stall. Utan istället är avbildad iförd renässanskläder, sittande i en burgen Europeisk högreståndsmiljö från målarens eget århundrade. Detta konstnärliga historiefalsifikat accepterar vi utan kommentarer från konstförståsigpåare och Nationalmuseichefer. Är det bara tillräckligt gammalt så!
Nej ta nu äntligen ansvar för denna nationalklenod. Köp den och se till att den permanent får vila på den plats den är tänkt och målad för. Låt oss få njuta av detta utmärkta och tidstypiska måleri av en av vårt lands stora målare och konstnärer. Midvinterblot fullbordar hans insats för vårt Nationalmuseum och ingår i vårt kulturarv.
Dess ’lätt töntiga historicism’ som den i så fall delar med många andra av Nationalmuseums målningar uppvägs många gånger om av dess konstnärliga kvaliteter. Vad gör till exempel Gustav Vasas intåg på motsatta väggen mer historisk korrekt? Hur förhåller det sig med Nordenskjöld i packisen? Bars verkligen den döde Karl XII från Norge på det sättet? Och hur var det med brandskattningen av Visby? Exemplen är många!
Låt inte Midvinterblot bli det offer den skildrar!
Inte vill jag ta åt mig äran för att Nationalmuseum äntligen ändrade sig, men kanske gav jag en av många små puffar, för 1997 lyckas museet skrapa ihop 14,6 miljoner från olika stiftelser och fonder och kan köpa målningen.
Idag såg jag så ett BBC-program om arkeologer som forskade kring kelternas offer i en sjö eller mer sannolikt – en tjärn där offrens kroppar eller snarare styckade eller avskurna kroppsdelar bevarats oerhört väl. Där talade arkeologen just om en kropp som kunde härledas till en kung som offrats på platsen, sannolikt för att just blidka druidernas gudar och rädda nästa skörd. Precis det som Carl Larsson skildrade med sin fantasi och fantastiska konst med offrandet av kung Domalde.
Ett par av Carl Larssons brev till Beyron Carlsson i min ägo. Dock ej något av dem som berör Midvinterblot.