Mats Werner

Samling i Vikinglines rätt hopplösa terminal på Stadsgårdskajen. Hopplös p.g.a. de geografiska begränsningarna. Förvånar mig att man inte – med tanke på Slussens bussterminal – satsat på att spränga in hela terminalen under Fåfängan! Själv hade jag tagit anslutningsbussen vid Läggesta och slapp tänka på parkeringsplats eller transfer från Centralen.

Det var dags för avgång med MS BIRKA GOTLAND, Birkarederiets nytillskott efter att Birka Princess såldes 2006 för att bli – inte på allvar ”Rederiets MS FREJA” utan – MS Sea Diamond och kryssa i grekiska skärgårdarna där hon 2007 gick på grund utanför Santorini och sjönk efter ett dygn för att nu ligga och vicka på en klipphylla på 150 meters djup med risk att utlösa ras om hon vickar för mycket. Så nu har den grekiska regeringen beslutat att hon ska bärgas av miljöskäl. Vi får väl se hur det blir med det.

Det gamla Birka-rederiet med säte på Åland lades ner som en följd av pandemins minskade kryssningsverksamhet och namnet och verksamheten togs över av ett konsortium bestående av VIKING LINE och GOTLANDSBOLAGET och den nya fartyget BIRKA GOTLAND beställdes. Avsikten är såvitt jag förstått att detta fartyg ska ta över de båda rederiernas kryssningsverksamhet i Östersjön.

Gruppen jag skulle åka tillsammans med är ett löst sammansatt gäng vars gemensamma nämnare heter ”Utflyktskommittén”. Denna består av ett tiotal glada och trevliga människor med bas på Lidingö och med min gamle dansklubbskompis från ungdomen och numera ordförande i min årsförening, Harald von Matern. Kommittén klurar ut trevliga resmål som de sedan låter en resebyrå skapa ett researrangemang kring. Därefter skickas det ut inbjudningar till ledamöternas vänner inom årsföreningar, golf- och bridgeklubbar, jympagrupper, gamla marinofficerskamrater och liknande. Till slut utkristalliserades i detta fall en trevlig grupp människor om 50 personer som förväntansfulla embarkerade det stora fartyget i trängsel och vånda. Men jag fann min hytt och begav mig sedan upp på däck för en rundvandring i den ljumma sensommarkvällen under avgången från Stockholm. Därefter kallade jag samman några trevliga till baren Terrassen med utsikt över Stockholms utlopp före middagen.

Plötsligt upptäckte jag vännerna Riffa Hänninen och Per Blomberg från resan till Sorrento, Capri och Amalfi häromåret. Båda gamla SVT-medarbetare. De reste med en PRO-grupp. Kul att återses. Men eftersom vi var med varsina grupper blev det tyvärr bara en stunds samtal i baren innan våra sällskap dök upp.

Vid den inledande buffémiddagen i Sjösalen satt vi alla samlade i en avskild del av matsalen och Harald hade då bordsplacerat oss och jag hade turen att hamna vid ett bord för fyra och där satt Elisabeth Berg som jag lärde känna på Berlin-resan i höstas och som jag gästat två gånger i påskas och i somras under mina Torekov-vistelser. Därtill Erling Ringblom och Cecilia Ribbing. Det blev en trevlig kväll med intressanta samtal och utmärkt mat och gott vin. Kvällen avslutades i Terrassbaren med en Irish Coffee.


På morgonen nådde vi Rönne hamn på Bornholm efter lång frukost. Lätt förvirrat tillägg som avbröts av okänd anledning för att vända fartyget inne i den trånga hamnbassängen. Sannolikt passade inte hamnens landstigningsbälgar till fartygets utgångsportar annat än på ena sidan.
Alltnog fick vi efter en dagsetapp till fots inne i de lååååånga terminalgångarna kontakt med fast mark och kunde embarkera vår buss för en dagsutflykt runt norra delen av Bornholm.

 

Första stoppet var vid Hammershus, nordeuropas största och mest välbevarade borgruin, byggd på 1100-talet och länge tillhörande ärkebiskoparna i Lund. Den har både blivit intagen av lübeckare, av tempelriddare, av svenskar och av tyskar. Sverige erhöll Bornholm i Freden i Roskilde 1658 men blev av med det två år senare i Freden i Köpenhamn 1660 då Sverige som ersättning erhöll 18 skånska adelsgods. Dessa hade antagligen ställt till besvärligheter sedan Skåne blivit en del av Sverige.

På 1700-talets slut började man riva borgen och sedan mitten av 1800-talet är det en skyddad ruin. När Ann och jag var på Bornholm för ett antal år sedan vandrade vi upp till borgen från det märkvärdiga besökscentret ritat av arkitekten Christoffer Harlang, men den här gången stannade jag där och njöt av solen i sällskap med vännen Bertil Fredholm.



 

Vidare ner efter nord- och ostkustens små härliga kustbyar. Lunch intogs vid havet och bestod av den klassiska bornholmska specialiteten "Sol øver Gudhjem”, ett smörrebröd med rökt sill, lök och äggula. Till detta givetvis ett gott lokalt öl och ett antal ”små”!


 

Bussen tog oss sedan över den vackra ön tillbaka mot öster och Rönne med ett stopp vid Østerlars rundkyrka något Ann och jag missade helt. En fascinerande upplevelse. En udda kyrkform med en stor ihålig pelare mitt i den runda lokalen. Ihåligheten rymmer kyrkans baptisteri.
Församlingen sitter liksom i en rundad korridor runt detta doputrymme. Kyrkan har ett utbyggt kor med altare och en orgelläktare. 
Det mest spännande var dock den berättelse om tempelriddarnas ev. vistelser på ön.
När tempelriddarna på 1100-talet sägs ha byggt rundkyrkorna på Bornholm var det inte bara för att skydda och tjäna ön och dess invånare. Det hemliga broderskapet som sägs existera än idag, gömde en dyrbar skatt och om man lyckas knäcka koden kommer kyrkornas placering att avslöja skattens gömställe. Många forskar om just hur de fyra kyrkornas inbördes läge skulle kunna utgöra en ledtråd för att finna riddarnas skatt.

Men det kanske mest spännande är ändå att man på 50-talet genom mätningar med en graviometer som kan kartlägga hålrum under marken, kom fram till att det under just Østerlars kyrka finns ett 2,5 x 10,5 meter stort utrymme och med tre meter från golv till tak! Trots försök även via domstolar har ingen antikvarisk/arkeologisk expertis tillåtits att ta upp hål i kyrkans golv för att komma åt att undersöka detta utrymme. Däremot har man kunnat konstatera att någon (Dan Brown i form av Professor Robert Langdon?) låtit sig stängas in i kyrkan någon natt för att genom mycket små borrhål i skarvarna mellan golvets stenar skicka ner små kamera/ljus-slangar för att försöka utröna vad som finns därnere. Vem vet man alltså inte eftersom det hela inte upptäcktes omgående. Och vad man eventuellt kan ha kommit fram till vet man inte heller.
Är det månne den förbannelse som lär drabba den som rubbar skattens frid som avhåller från en regelrätt utgrävning?




Åter på fartyget och kort vila innan dagens drink på Terrassen. Följd av en trerätters middag i Salongen. 



Efter en natt på havet anlände vi till Visby hamn vid 9.30-tiden och där hade jag valt att följa med på heldagsturen till Fårö. Detta för att de gånger vi tidigare varit på Gotland har vi aldrig kommit över till Fårö. Vi fick en bra guide här också som var estniska men som bott större delen av sitt liv på Gotland.

Det var verkligen en fascinerande upplevelse. Vi fick veta om hur Ingmar Bergman kom till ön. När han i början av 60-talet letade inspelningsplats för ”Såsom i en spegel” var han helt inställd på att den skulle spelas in på Orkneyöarna. Det var där precis den karga miljö fanns som han hade beskrivit i manuskriptet. SF knorrade. Det skulle bli alldeles för dyrt att transportera över hela den tekniska utrustningen och filmteamet och kunde inte Bergman hitta någonting närmare? Men Bergman var obeveklig ”Orkney eller ingen film”. Men så var det någon som lurade över Bergman till Fårö under någon förespegling och när Bergman fick se den ofruktsamma ön dröjde det inte länge förrän han var helt förälskad i ön. Han kom inte bara att spela in ”Såsom i en spegel” utan flera efterföljande filmer, och han flyttade permanent till ön och byggde upp sitt hem med egen biograf och annat. Och till slut lät han sig begravas på öns kyrkogård.





Tillbaka på fartyget blev det en stunds vila innan drink och middag i Salongen. Sista middagen utgjordes av en skaldjursbuffé. Precis som vid kryssningen till Höga Kusten häromåret bespetsade jag mig på berget av färska vackert röda kräftor, och blev lika grymt besviken som då.
Hur kan ett svensk-finskt rederi släppa ifrån sig dessa dyrbarheter så oändligt slarvigt. De saknade all sälta och all smak av krondill! Om någon smak överhuvudtaget skulle kunna skönjas så var det lätt dysmak och kemi! Så de två nubbarna var i princip bortkastade! Sorgligt! Och jag framförde detta i ett upprört brev till Viking-linjen förra året och ett lika ampert brev till Birka-linjen i år.

En av deltagarna, förre medicinalrådet och narkosläkaren Torsten Mossberg, visade sig också vara begåvad med en fin sångröst och underhöll oss efter maten uppe på Terrassen.

Efter en sista god natts sömn och ett kort stopp i Mariehamn för att uppfylla kraven på internationell sjöfart för att kunna upprätthålla s.k. Tax-free-försäljning (Åland är frihamn och därmed formellt utanför EUs tullgränser) blev det Grand Brunch under infarten genom Furusundsleden denna gång. På utfärden lämnade vi skärgården genom Sandhamnsleden. Och klockan 14.30 prick lade vi åter till vid Stadsgården och skildes åt i vimlet i terminalen.