JOHN CRAFOORD – överste, diplomat, slottsfogde och en sällsynt härlig människa

 
Vår underbare, trofaste, gode vän John Crafoord har lämnat oss i stor sorg och saknad.

1983 efterträdde John, Jonas Waern som slottsfogde på Gripsholm. Till skillnad från sina olika företrädare var John en traktens sommarson. Hans föräldrar ägde Marielunds Herrgård och på granngården Stora Sundby härskade hans älskade morföräldrar. Stora Sundby var en viktig bit av Johns barndom och målningen av den sedermera rivna vackra 1700-talsherrgården, följde honom genom livet.

Vi lärde snart känna John och hans lika härliga hustru Karin när de flyttade in på slottet tvärs över vattnet från oss. Karin berättade om hur det kom sig att John blev fogde. Karin arbetade på Kammarkollegium på Riddarholmen i Stockholm och en dag kom deras vän Ståthållaren Harald Smith förbi och hälsade när Karin stod vid kopiatorn. När han var på väg att gå, kom han tydligen på något och frågade vad John gjorde nuförtiden. Karin berättar att han avslutat sin diplomatiska tjänst och inte gör någonting. ”Han har ju sin militära pension”. Då svarade Smith: ”Jag fick en idé! Be honom ringa mig”! Och på så sätt kom John ”hem” till Mariefred.

Få slottsfogdar har väl haft den känslan för slottet och dess omgivning som John.
Hans företrädare hade öppnat kontakterna mellan slottet och staden, men John och ”Johns Gripsholm” blev en del av staden som väl aldrig förr.
 
Jubileumskommitténs sekreterare Ulla Trenter och ordförande John Crafoord på inspektionsrunda inför Kungaparets ankomst den 10 augusti 1987.


John ”kallade mig” också till ledamot av ”Jubileumskommittén för Gripsholm 450 år” som formades med Gripsholmsföreningen som bas inför firandet 1987. Det blev drygt tre intensiva och roliga år i ett kreativt och lustfyllt gäng under Johns ledning. Jubiléet måste betraktas som historiskt och succéartat i många avseenden även om dessvärre många av de ingående evenemangen regnade bort under veckan.

Umgänget över viken blev stundtals intensivt och det hände att vi till och med sov över i Ståthållarflygeln efter någon middag. En gång när författaren Bo Setterlind hade en magisk poesiafton i Rikssalen kom John fram till oss och frågade viskande om vi hade något för oss efteråt. ”Jag har bjudit in Bo och Madelaine på lite ost och vin och vi måste ha någon med som begriper när det är dags att gå hem!” Det ska tilläggas att det blev en mycket trivsam och rolig eftersittning i Ståthållarbostaden med Bo i sitt inspirerande esse. Vi kom alla till sängs i rimlig tid!
 
John harangeras av sin bror Clarence vid firandet av 90-årsdagen utanför bostaden vid Kantongatan i Drottningholm.


John och Karin kom också att betyda mycket för mig och min familj personligen under en besvärlig tid, då de båda fanns för oss på ett särskilt starkt och stöttande sätt. Därför finns deras minne för alltid mycket nära våra hjärtan.
 
John i sitt hem på Canton.

Sista gången John besökte oss var den 11 februari 2017 då jag hade hämtat honom vid Läggesta dit han ensam tagit sig, 93 år gammal, med buss, tunnelbana och tåg. Jag gjorde en rundtur med honom genom det nya bostadsområde som vuxit upp på den gamla familjegården Marielund. Han berättade om busstreck och badglädje tillsammans med grannpojken Mille Schmidt.
Vi åt en god lunch. John satt sedan vid kaffet placerad så att han tittade på Harry Karlssons målning ”Midsommardansen på Gripsholms äng”. Och plötsligt säger han eftertänksamt: ”Tänk att jag har bott där! Och att ni bor här nu! Det hade man väl aldrig kunnat tro när man var barn och hälsade på hos Hedenstiernas och von Bergens”. Hedenstierna var dåvarande slottsfogden på slottet och von Bergens kronoarrendatorn på Kungsgården.
Därefter deltog vi i invigningskonserten i Rikssalen för den nya Steinway-flygeln. John sov över i Oldfrubostaden och på morgonen körde jag honom till tåget.

Aldrig mer kommer någon att ta avsked av oss som John när han, stående vid sin grindstolpe i Canton, i stram givakt och skyldrande med sin käpp, hedrade vår avfärd. Våra varmaste tankar går till barnen Christina och Göran med familjer.

John vid lunchen på Kungsgården 2017

STEN HELLBERG (1885-1947) - krögare på Stockholms magnifika B-krogar!

Framsidan av Ragnar Hoppes skrift om de båda Stockholmskrogarna från 1930 med dedikation från min morbror Arne till min Mormor.

”Ordet smak, det latinska gustus, det franska goût, har som bekant mer än en betydelse. Man behöver inte nödvändigt sätta det i förbindelse med vår gom och vad som retar dennas papiller, man talar också om att ett rum är möblerat med utsökt smak, och att en målning tilltalar vår mer eller mindre odlade smal- och skönhetssinne. ”

Så inleder konsthistorikern och Lundadocenten Ragnar Hoppe sin skrift 1930 om de båda Stockholms-krogarna Brända Tomten och Bäckahästen. Dessa hade startats av handelsmannen, sjukgymnasten, börsspekulanten, tidningsredaktören, konsthandlaren med mera Sten Hellberg (1885-1947).
 
Sten Hellberg till höger, med en gäst. Är det inte så att man kommer att tänka på hovmästaren på Djurgårdskällaren i "Vår tid är nu" – "Bella"!


Hellberg var en märklig man på många sätt. Han kom in i restaurangbranschen genom en vistelse i USA runt 1920 där han fick tillfälle att inreda tre restauranger. Han ville att restauranger skulle vara som ett andra hem. Och han ansåg att mat och konst hörde ihop. Med andra ord skulle inredningen också återspegla en hemkänsla i såväl textiler som möblering och utsmyckning.

Tillsammans med kompanjonen författaren Sven Stål öppnade han den 4 september 1922 sin första egna restaurang, ”Brända Tomten” vid Stureplan i den lokal som idag rymmer krogen ”East”. Inredningen hämtades till stora delar från  Ståls föräldrahem. Stål stod också för namnidén. Det var för det första något så originellt som en kombinerad konsthandel och restaurang (också det en idé som vidareutvecklats av många krogar som idag låter konstnärer hänga sina alster för försäljning på väggarna). Det var en högst personligt inredd restaurang som bestod av flera separata rum som var konstnärligt inredda med idéer hämtade från teaterns värld. Med olika former av sittgrupper vid matbord eller lägre bord med mer avslappade stoppade fåtöljer och soffor. Textiler och äkta mattor inramade och dämpade ljudmiljön. Unik och dyrbar konst på väggar och piedestaler. Stål blev inte så långvarig i samarbetet utan snart var Hellberg ensam ägare inte bara till denna första restaurang utan också de fyra ytterligare som startades med olika koncept och som alla fick eller hade namn som började på ”B”: ”Bäckahästen” på Hamngatan mitt emot Berzelii Park och den sammanbyggda ”Beckasinen” med ingång runt hörnet på Birger Jarlsgatan. ”Bella” på Vasagatan som var en krog med italiensk prägel. Och så kanske pärlan: ”Bellmansro” på Djurgården, vackert belägen norr om Oakhill. Detta gamla utvärdshus hade dock varken startats, namngetts eller inretts av Hellberg men var ändå en gediget trivsam familjekänsla och givetvis som på alla Hellbergs ställen så var maten utmärkt och väggarna pryddes av god konst. Detta är alltså bakgrunden till den kanske lite raljanta rubriken på denna artikel och således ingen kvalitetsbeteckning. För är det något Hellbergs krogar var så var de absoluta A-ställen!

I Hellbergs konstsamling återfanns sådana storheter som till exempel Albrecht Dürer, Jacob van Ruisdal, Claude Monet, Jan Bruegel d ä, Wijnants men också svenska konstnärer som Carl Frederic von Breda, Johan Säfvenbom, Johan Tobias Sergel, Julius Kronberg, Marcus Larsson, Karl Skånberg, Nils Kreuger, Carl Fredrik Hill, Isac Grünewald med flera. Utspridd i de olika restaurangerna men också i hans hem på Ekerö, den praktfulla herrgården Menhammar.
 
Annons från 1944.
 
Interiör från Brända Tomten
 
Interiör från Brända Tomten
 
 Interiör från Brända Tomten, Spiselvrån.
 
Interiör från Brända Tomten
 
 Interiör från Brända Tomten 1956
 
 Interiör från Brända Tomten 1956. Här ser man också en av Sten Hellbergs "ljusa" idéer. Överlag var belysningen på hans krogar annorlunda och kreativa. Här är votivskeppet del av rummets belysning.

En annan av de uppskattade specialiteterna med Sten Hellbergs krogar var att här var kvinnor välkomna också utan herrsällskap vilket inte var vanligt på 20- och 30-talen då det ansågs opassande att kvinnor ”gick på lokal” utan herrsällskap. 

Som ett led i den ombonade och välkomnande atmosfär som Hellberg ville skulle omge hans gäster, var det självklart att det inte fanns ”hovmästare” utan endast ”värdar”. Dessa rekryterades bland Stockholms yngre stiliga gentlemän som kunde föra sig och som vid behov också kunde delta i en konversation. Deras uppgift var givetvis att höja trivseln för gästerna. Min morbror var en av Hellbergs första värdar på Brända Tomten vilket gjorde att  mina föräldrar ofta hörde till gästerna på Hellbergs olika ställen, även sedan han själv lämnat det jordiska och imperiet splittrats på olika händer. Så minns jag själv främst Bäckahästen som ju också levde kvar som ungdomsställe en bit in på 2000-talet. Beckasinen har jag inget minne av men den stängde först i mitten av 50-talet. Brända Tomten har jag också många minnen från och den försvann först 1987. Bellmansro är även förknippat med många goda familjemiddagar sommartid. Dessvärre brann stället ner helt och hållet 1955 och har sorgligt nog aldrig återuppförts.
 
Interiör från Bäckahästen
 
Interiör från baren i  Bäckahästen
 
Barfönstret Bäckahästen
 
Interiör från Bäckahästen Jungfruburen
 
Interiör från Bäckahästen Lejonkulan
 
Interiör från Bäckahästen med Olga Lanners springbrunn
 
Interiör från Bäckahästen. Rusthållarbordet. I taket en av de många originella takkronor som Hellberg skapade av i det här fallet en hel flock av muntra små barockänglar, som blåser i långa gyllene basuner genom vilka ljuset strömmar ut i väldiga kaskader och ger upphov till märkliga ljuseffekter.
 

Morbror Arne avancerade inom Hellbergs imperium och hade vad jag förstått även visst inflytande över konstsamlingen. Han slutade i samband med sitt giftermål med en av Stockholms mesta skönheter ”bagardottern” Gunvor Schumacher. Som barn upplevde jag min moster som den vackraste kvinna jag sett. Så måningom skildes Gunvor och Arne och hon gifte om sig med konstnären Nisse Zetterberg som också kom att bli en god vän till familjen.
 
 
En annan av Hellbergs idéer var också att i likhet med Le Chef Georges på Pariskrogen Rotisserie de la Table du Roy, ge de rätter som förekom på matsedeln exotiska namn. Länge trodde jag att ”Förälskade havskräftor” var just en sådan skapelse av Hellberg. Denna rätt var dock en så pass väletablerad paradspecialite på Restaurang Gourmet på Tegnérgatan (salig i åminnelse) att jag undrade om det i själva verket var dess källarmästare Peter Schück som också kreerat rätten och hittat på namnet. Men så rättade mig vännen Carl Jan Granqvist och berättade om egyptiern Georges (efternamn okänt) som drev La Table du Roy och lockade till sig besökande krögare från hela världen inklusive såväl Peter Schück som Tore Wretman och säkert även Sten Hellberg. ”Scampi Amoureuse” är till såväl recept som namn således en skapelse av denne mästerkock Georges. Så nu vet vi det. Tack Carl Jan!

Men andra originella rätter och namn som serverades på Hellbergs krogar var otvivelaktigt hans egna: ”Chefens eget lilla hjärta i guldsås”, ”Chefens bröst på champinjonbädd”, ”Rara grönsaker på vårt eget lilla vis”, ”Vi skiljas och mötas igen”, ”Ironisk biffsauté”, ”Societetsnjure”, ”Negeräpple”, ”Infruset kapital” eller ”Bellman och Ulla i guldsängen”! Givetvis resulterade denna kreativitet också i en kokbok ”Sten Hellbergs svenska kokbok” som kom ut 1940 och har getts ut i flera upplagor.

När Hellberg sålde Brända Tomten 1946 trodde nog alla att dess glansdagar var över. Men krogen behöll sin dragningskraft, inte bara också fortsättningsvis på ensamma damer utan, även på många ungdomar som tyckte om restaurangens intima karaktär. Men 1987 var det slut. Då hade nyöppnade ställen som Victoria och Café Opera dragit till sig ungdomarna och de ensamma damerna och äldre farbröderna räckte inte längre till varför Erik Videgård tog över och förvandlade stället till ett asiatisk vattenhål. Hellberg sålde 1946 samtidigt också Bäckahästen och Beckasinen. De tre ställena och deras uteserveringar var väl kanske det närmaste Stockholm kommit Paris populära boulevardcaféer. Han behöll dock Bellmansro.
 Utvärdshuset Bellmansro på Djurgården.
 
På Bellmansros veranda.

Året därpå avled Sten Hellberg på Menhammar blott 62 år gammal. Han hade inga barn, men det utbröt ändå en rättstvist om främst den dyrbara inredningen på Menhammar som ansågs representera ”omåttliga värden”.

 

KÄLLOR:
Ragnar Hoppe: ”Brända Tomten och Bäckahästen”, Stockholm 1930
Martin Stugart: ”Till Brända Tomten vid Stureplan drog Stockholms dåtida brats” DN utan datum.
Wikipedia: ”Sten Hellberg (krögare)”
Gustav Bergströms inlägg på bloggen ”Rävjägaren”.







Ur MAMMAs MINNEN: Krigsåren 1939-1945

 Mamma Ann-Mari, 99 år, vilar (?) på sin säng i hemmet på Kaplansbacken där hon flyttade in med Pappa Einar när de gifte sig 1933!
 
Bland Mammas kvarlämnade minnen fann jag en hel del material kring Stockholm. Hon deltog i årliga föreläsningsserier på Borgarskolan med bland andra Harald Norbelie. Förmodligen blev de ombedda att skriva ner minnen kring olika företeelser under krigsåren. Här följer dessa nedtecknade minnen.
 
 
Bostäder

Brist på bostäder blir det visst alltid under krig. Men det dröjde nog en tre-fyra år innan det blev märkbart. Ännu 1942 kunde vi titta på lägenheter, som fanns att hyra.
Efter första världskriget 1914-1918 hävdes bristen redan efter cirka tio år, kanske tidigare. Men efter detta krig har det ju blivit kroniskt – bristen på bostäder.

Kyligt blev det ganska snart i hemmen. Typiskt också, att krigsvintrarna var de kallaste någonsin (i min livstid). Minus 25 grader var inte ovanligt. Inomhus + 13° när det var som sämst. Jag minns, att jag satt mig i badrummet (den varmaste platsen än idag) och stickade, med ryggen mot mot elementet och en rykande kopp te på WC-stolen.
De öppna spisarna var verkligen en tillgång, för det var ingen brist på ved.

Men bränsle att elda med i husen var det brist på naturligtvis. Allt möjligt användes, torvströ, briketter av olika slag minns jag skyfflades in i värmerummet. Mina finaste krukväxter dog oförklarligt, men många skyllde detta på bränslet.

Kläderna

När ryktet om textilransonering kom till våra öron, var goda råd dyra. Min snälla Pappa skaffade en hel rulle lakansväv, plus en hel del andra tyger – han arbetade i den branschen. Själv köpte jag mig en röd vaxduk, som i många, många år efter kriget prydde vårt matbord (under jularna. Den hade gulvita små prickar men var ”röd”. mw:s anm.) Garn försvann – alla hamstrade. Som alltid, när det blir brist på någonting, blir folk som galna. Jag hade ju många barn att tänka på, men många ensamma och gamla blev som tokiga och köpte allt som fanns. Köpmännen gjorde strålande affärer och blev av med åtskilligt annars helt osäljbart. Jag minns ett svenskt ullgarn, som det gick att köpa. Jag stickade två koftor och mina händer blev helt förstörda, garnet var så fullt av stickor, och barnen blev måttligt glada åt dem. Men värmde, det gjorde de, och blev bara bättre efter varje tvätt, omöjliga att slita ut. Jag stickade också kilovis med muddar, strumpor och scarves til soldaterna i finsk-ryska kriget, som ju låg oss så nära.
 
Här ett foto av kvarterets ungar utanför vår port på Kaplansbacken. I mitten mina systrar Brittmarie med armen om sin bästis Eva Hjort från grannporten på Bergsgatan och Karin på cykeln med jämnåriga Karin Almgren från två trappor. Storebror Lasse till höger om kartongen eller vad det är han lutar sig emot. Farfar Oscar såg till att bygga en sandlåda på gatan utanför huset för alla barnen. Vår port vätte mot en egen liten säckgata medan Kaplansbacken fortsatte ner mot dagens Bolinders Plan nedanför muren till höger på bilden. Huset byggdes 1916 och ersatte då AB STILLEs fabriker och kontor. Tvärsöver gatan nedanför muren ligger ännu Bolinders Mekaniska Verkstäders gamla kontorsbyggnad. Huset bortom murens slut byggdes på 30-talet av Clas Groschinsky som också bodde högst upp. Ett besvärligt kvarter att  bebygga då Kungsklippan här störtade brant ner mot Kaplansbacken. På balkongen i bildens överkant stod en brunbränd man med bar överkropp och läste en bok eller tidning så fort solen lyste, året om! Fotot får väl visa klädstilen från 1944.


Uppfostran

påverkades väl inte precis av kriget. Men barnen på den tiden hade betydligt strängare regler än nu. Till exempel läggningstider och sådant.

Skolgång

Under kriget började de så kallade koksloven. Det vill säga en vecka i februari stängdes skolorna helt och hållet för att spara bränsle. Efter kriget fortsatte loven, men då kallades de sportlov.
 
 
Ransonering

hade jag som husmor till ett sjupersoners hushåll ett schå med. Det var kort på allting, man fick räkna ut så att det skulle räcka till det nödvändigaste. Kött till exempel hade vi 2 /TVÅ/ hekto per person och vecka. Det blev för sju personer en köttfärs på 1 kilo 2 hekto. Det drygades ut med skorpsmulor och potatis. Det blev en läcker lördagsmiddag, köttlimpa med brun sås, som serverades kall på söndagen, som pytt i panna på måndagen. Resten av veckan åt vi fisk, när det fanns, makaronipuddingar eller bara grönsaker – under sommaren gick det fint. Jag minns en ”fin” middag jag bjöd tio personer på, det var grönsakssoppa med strimlad falukorv i. Smördosa hade vi alla med oss när vi gick bort. Man åt inte på andras ransoner.

Tobakskorten hade jag stor glädje av (eftersom ingen i familjen rökte). De bytte jag bort till de verkligt inbitna rökarna och kunde få smör- eller kött-kuponger i byte. Spritkuponger kunde man också byta till sig livets förnödenheter mot.
Tjock grädde fanns fanns ju inte alls. Jag glömmer aldrig när Karin för första gången fick se en skål med vispad grädde. Hon stack fingrarna i den i tro att det var silkespapper och började storgråta. Jag tror ingen uppskattade grädden särskilt.

Det uppfanns en massa ersättningsmedel. För kaffe till exempel. Många tyckte till och med bättre om dem än om riktigt kaffe. Tårtor, som vi köpte på bagerier, var fulla av ersättning för ägg, socker, grädde. Det var mest kemikalier, konstigt när man nu tänker på det, man åt och gillade dem riktigt bra. Sista tiden, innan kriget tog slut, avslöjades en stor skandal, då den så kallade grädden till stor del bestod av paraffinolja, ett lösningsmedel. Undra på att man grundlade en dålig mage.
Fiskkorten fungerade sämst. man indelades i kvarter och dagar. Men om jag på den mig tilldelade dagen inte fann någon fisk i affären, beroende på stormar, då fiskebåtarna inte kunde gå ut, fick jag gå hem tomhänt till nästa period. Detta hände gång på gång under höst och vinter, då ju vädret som ni vet är allt annat än fiskevänligt. Då passade fiskaffären på att sälja ut konserver med fisk. Jag fick ett parti konserverad makrill, som jag inte trots lock och pock fick ner i min eljest matfriska familj. Samma dag freden kom, gick jag ner med lagret i soptunnan.
Värst var det, då barnen var sjuka. Under kikhostetiden dukade jag med handfat bredvid varje barn, som också mycket riktigt fick upp, allt av det oersättliga goda. Men då kunde man få extra tilldelning, och det var välbehövligt. Man fick stå i kö förstås ute på gatan i kylan i timmar bland alla andra, som också fått tilldelning på grund av olika orsaker. Jag var ju gravid med Mats, så det blev några extra ägg till Lasse, Karin och Brittmarie.
 
Första bananen efter kriget! Vintern 44-45 nådde den första Salénbåten hem till Sverige med sin last av bananer. En av Pappas barndomsvänner befann sig i Sydamerika och såg till att det levererades en klase hem till oss. Jag minns inte själv detta men syskonen minns det väl.


Mörkläggning

Mörkläggningsskivor av masonit, beställdes till varenda fönster och släppte inte igenom en gnutta ljus – det såg dystert ut vill jag lova.

Skyddsrum

byggdes överallt runt omkring, och varje hus, även vårt var tvunget att anordna skyddsrumsövningar. Jag som flerbarnsmamma slapp medverka och var glad, att slippa springa i trapporna och släcka konstgjorda eldsvådor och höra ”tråkiga” föredrag.

Ansvarskännande familjer med barn eller gamla måste skaffa sig en evakueringsort. Under hösten 1939 hyrde Morfar och jag en trevlig stuga i Värmland, strax intill norska gränsen. Vi hade ju släktingar där, som för övrigt hjälpte oss med en del mat. Döm om vår skräck och fasa, då tyskarna den 9 april 1940 går in i Norge, vilket ju med ett enda slag omintetgjorde tanken på den tillflyktsort där.

Vänner till mig tog barnen med sig och flydde ut till skärgården och bodde hur primitivt som helst för att undgå faran, som alla trodde skulle komma att drabba oss. Under några hektiska dagar stod jag i kontakt med en bonde någonstans i skärgården, men allt lugnade ner sig här i huvudstaden, och tack och lov gjorde jag inget förhastat den gången. Vi hade det ju bäst här hemma.
 
I brist på foto av storasyskonen gemensamhetsbadande i badkaret får ni hålla till godo med mig badande i handfatet (kolla hårknuten!). Övriga foton befinner sig i Nordiska Museets Fotoarkiv.  (Gammal dammig diabild inscannad)

Under långa tider hade vi inget varmvatten. Morfar lät då installera en gasdriven varmvattenberedare – som fortfarande sitter där och vanpryder badrummet. Det gällde att ta vara på det vattnet – vi har många fotografier på alla barnen i badkaret på en gång – det var verkligen gemensamhetsbad.

Jag har i alla fall inga dystra minnen från den tiden. Jag tror många gånger att kristider har en god inverkan på människorna (bortsett från hamstringen) man försöker göra sitt bästa och man gläds åt det allra minsta. I välfärdstider behövs det så mycket mera för att någon ska bli nöjd. Men självklart hade vi ju inte kriget inom våra gränser. Men jag kan också berätta om min mycket goda vän Nina, som bodde i Köpenhamn, hon var dansk, hennes pappa dansk, men hennes mamma tysk (mamman var ”lyckligtvis” död då 1940), men även hon sände mig många glada brev från den tiden. Livet går trots allt vidare.

Hertig Larson! En svensk äventyrare, missionär, upptäcktsresande, diplomat och Den Levande Gudens vän!

 Här syns Frans August Larson (i kavaj) och Sven Hedin (t.h.) tillsammans utanför ett tält där expeditionsmedlemmar kikar fram.


Läs gärna rubriken igen! Har ni en aning om vem detta handlar om? Jag skulle inte ha haft det om inte min gode syssling Per Funke trott att jag skulle uppskatta att läsa om denne märklige man.

Ändå är det inte mer än 17 år sedan den senaste boken om Frans August Larson utkom. Då var det journalisten och författaren Axel Odelberg som tog sig för att återuppliva historien och myterna kring torparsonen från Hällby utanför Västerås som föddes 1870 och som 20-åring gav sig ut i världen som missionär. Och redan är boken utrensad från de vanliga folkbiblioteken och måste i mitt fall beställas från Carolina Rediviva, Uppsalas universitetsbibliotek. Sorgligt! Det är en spännande skildring som borde kunna läsas med stor behållning av många än. Synd bara att de stora förlagen aldrig riktigt gör bra ifrån sig när det gäller det rikliga bildmaterialet. Jämfört med en print-on-demand-bok som många använder sig av idag är bildkvaliteten från t.ex. Bonniers nyutgivna August-nominerade bok om Olle Adolphson eller denna bok om Hertig Larson från Wahlström & Widstrand riktigt usel. Synd och skam!

Odelbergs bok var en oerhört intressant läsning för mig som gillar dessa ”dare-devils” som vågar kasta sig ut och som faktiskt åstadkommer saker med och i sitt liv. Som påverkar andra människors liv och leverne på ett positivt och konstruktivt sätt. Som visar omtanke, lojalitet och framförallt uthållighet. Boken var också skön läsning av det skäl som författaren själv anger: den är fri från direkta källhänvisningar och ”läsglädjeshämmande fotnoter” – och kan väl närmast beskrivas som en fritt dramatiserad biografi.

Det har skrivits åtskilligt om och av Frans August Larson. Inte minst av Sven Hedin i dennes böcker om sina färder genom Gobi-öknen och Mongoliet. Hedin och Larson blev vänner för livet. För det var i Mongoliet Larson etablerade sig. Först som missionär sedan som bibelkolportör – ett härligt ord för kringresande bokförsäljare! Men jag gissar att det där med missionerandet var av underordnad betydelse för Larson redan från början. Det var äventyret, lusten att utforska och uppleva som drev den unge mannen hemifrån statarlivet. Och det dröjde inte allför länge tills han lämnat försöken att göra mongolerna till goda kristna och istället ägnade sig åt allehanda affärsverksamheter.
 
Odelberg återger en historia som förtjänar att upprepas: Den amerikanske författaren John Marquand hade av en bekant i New York fått höra berättas om Hertig Larson som han ovillkorligt ville träffa då han första gången kom till Asien.
- Den hertigen måste jag bli bekant med! – sade han till schweizaren Bosshard som skulle följa honom på färden.
- Larson bor i Mongoliet, flera dagars resa från Peking. - svarade schweizaren.
- Jag skulle söka upp honom om han så bodde vid världens ände. -
- Vad väntar du dig av sammanträffandet? -
- Inte ett dugg. Jag bara vet att den sortens människor blir mer och mer sällsynta och man måste träffa dem innan de dör ut! -
 
Larson hade en förmåga att få som han ville. Sven Hedin såg det som en följd av Augusts oföränderligt vänliga sätt att förhålla sig till omvärlden. Han beskrev sin vän: "Larson kan inte förgå sig, han kan inte säga ett ovänligt ord, han är alltid leende, fryntlig och vänlig. Han skulle aldrig ett ögonblick förlora självbehärskningen, väl vetande att den som inte förmår att behärska sig själv heller aldrig kan behärska andra. Hans vänliga och gemytliga sätt att säga sin mening eller utdela befallningar är hela hemligheten med den oerhörda respekt han åtnjuter bland oss alla".

Mongoliet, var uppdelat i en självständig del (Yttre Mongoliet) och en större del (Inre Mongoliet) som var en del av Kina. Mongoliet var en ständig konfliktzon ansatt av såväl kineser, som ryssar och manchurier. Under sina år levde Larson i gränszonen mellan de båda delarna. Mongolierna var i grunden ett nomad- och stamfolk utan sammanhållen stats- och samhällsbildning vilket gjorde dem svårkontrollerade och svåra att samarbeta med. Larson var en frimodig man som såg till att snabbt lära sig det mongoliska språket vilket gav honom oerhörda fördelar framför alla andra som försökte komma in i landet och som saknade möjligheter att kommunicera med invånarna. Han fick sällan ovänner. Tvärtom blev han en uppskattad och trofast vän till människor från alla folkgrupperna och alla samhällsklasser. Han fick oerhörda förtroenden från alla håll. Ibland var han diplomat som på kinesiske kejsarens uppdrag förhandlade med mongolerna. Ibland var det tvärtom mongolerna som bad honom om hjälp gentemot kineserna eller ryssarna.

Genom att ständigt leva ett personligt nomadliv och röra sig över stora områden, lärde han känna landet utan och innan och blev tack vare sitt frimodiga, raka och pålitliga sätt en respekterad person som inte ens stråtrövare gav sig på. Genom de kunskaper om geografi och språk han då tillgodogjorde sig fick han idel uppdrag att till exempel hjälpa de olika företag som prospekterade och byggde järnvägslinjer som blev en viktig kommunikationsväg mellan öst och väst, inte bara som tolk utan främst som vad vi idag skulle kalla ”facilitator”. Han gjorde helt enkelt saker möjliga för andra.

En av de första insatser han gjorde var att leda ett stort sällskap med utlänningar, missionärer, affärsmän och andra som flydde från Kina då det så kallade boxarupproret startade. Upproret ledde till ofattbart grymma dåd mot just utlänningar i Kina. Bilden av Larson cyklandes genom Gobiöknen för att förbereda nattläger och matuppköp och vattenmöjligheter medan de övriga färdas på kameler och hästar utmed telegraflinjen, är fantastiskt.

Larson gifte sig med en amerikansk kvinna, Mary Rogers, som han lärde känna i missionsverksamheten i  Kina. De fick tillsammans sex barn. De bodde ömsom i Kina och ömsom i Mongoliet. Larson bedrev framgångsrik hästhandel med mongoliska hästar som såldes i Kina och Ryssland. Men han var inte främmande för annan handel heller. Åtskilliga mongoliska och kinesiska konst- och konsthantverksprodukter vandrade genom hans händer liksom även arkeologiska fynd som var en världsomspännande handel på den tiden. Trots detta lyckades han aldrig bygga upp en stor egen förmögenhet. Det var helt enkelt inte heller hans intresse. Hans ständiga kamp var för att trygga försörjningen för sin allt större familj och se till att de hela tiden var säkra i alltmer oroliga tider. Men han verkade inte vara en ”family man”. Trots hans kärlek till sin hustru och sina barn så tillbringade han mer tid för sig själv ute i öknen eller på olika uppdrag än han fanns hemma  vid diskbänken. Till slut blev den politiska situationen i Kina/Mongoliet, för svår för familjen. De insåg att de inte kunde bli kvar och de beslöt att flytta till Marys hemland USA. Larson själv tog dock vägen dit via Sverige som han återsett vid några tillfällen och då blivit mycket uppmärksammad - som en riktig celebritet. Han bjöds till slottet och Kung Gustav V och kronprins Gustav Adolf och han träffade givetvis Sven Hedin.

Till denna ära bidrog givetvis den remarkabla utnämning som hans mångårige vän och beskyddare, ”Den Levande Guden” Bogdo Gegen, den buddhistiske högste laman i Mongoliet och sedermera kejsare, förärat honom: titeln Hertig av Mongoliet! Bogdo Gegen var Mongoliets motsvarighet till Dalai Lama i Tibet och en mäktig och ansedd man. Larson vann redan tidigt den då unge lamans respekt och tillgivenhet vilket till slut ledde till denna unika upphöjning.

Det måtte känts speciellt för en fattig statarpojke från Hällbygodset att senare i livet som Hertig bli inbjuden till familjen på själva herrgården. För även om revanschlust knappast var en drivkraft för denne ständigt hjälpsamme och omtänksamme man, alltid beredd att rycka ut och dela med sig av sina kunskaper, kontakter, krafter och erfarenheter, så fanns säkert en viss stolthet över vad han ändå kunnat bidra med.

Trots allt han åstadkommit levde hertigen närmast i armod under sina sista år i Amerika där han fick mycken hjälp av sina barn. Vid flykten från Kina så försvann de sista tillgångarna han hade lyckats samla för egen räkning.

Ett av vårt lands märkligaste människoöden tog slut 1957 i Vista, Californien.





ELIAS MARTIN: Målning av Säfstaholm och Västra Vingåkers kyrka, ca 1810

Läste en intressant artikel av Bengt Olsen om Sveriges första ”konstnärskoloni” – Säfstaholms slott i Vingåker. i Mariefreds Tidning MÅSEN. Han koncentrerade sig på ett par av de konstnärer som vistades och verkade där. Förvisso var det många fler men jag tänker bara komplettera med en, nämligen Elias Martin.
 
 
Men först lite om värden på stället: Högvälborne greven Gustaf Trolle-Bonde, född 1773. Konstmecenat, Kammarherre hos Drottning Frederika och en av Rikets Herrar vilket gav honom rätt att tituleras Excellens. Sin tids kanske meste ”grandseigneur”. Han tillhörde släkten Bonde af Björnö med Björnö herrgård i Frötuna utanför Norrtälje som sätesgård. Björnö hade också av en förfader instiftats som fideikommiss, vilket betydde att det oskiftat ärvdes av äldste sonen. Detta var ett sätt att av ekonomiska skäl kunna hindra att stora gods och förmögenheter splittrades i samband med arvsskiften i den tid då många barn inte var ovanligt. Givetvis ett högst orättvist system som började avskaffas 1964. Meningen är att fideikommissen ska avvecklas i samband med den aktuelle fideikommissariens död. Rent strikt har en fideikommissarie aldrig kunnat bli ägare till det ärvda utan endast utgjort förvaltare. Regeringen har tillåtit några gamla fideikommiss att omvandlas till aktiebolag där arvingar då istället kunnat få ärva aktier. Några fideikommiss som ansetts ha särskilt kulturhistoriska värden har fått förlängd tid. Ett till och med för all framtid, nämligen den så kallade Gallierasamlingen som kom till Sverige genom Drottning Josephina av Leuchtenberg. Denna värdefulla konstsamling får alltså inte skingras från Stockholms Slott. Fideikommissarie är den som sitter på Sveriges tron.

Gustaf Trolle-Bonde hade på mödernet ärvt Säfstaholms herrgård i Vingåker och hans bror Fredrik Bonde det intilliggande Kjesäter. Gustaf tyckte mer om Säfstaholm än Björnö och bad att få överflytta fideikommissrätten från Björnö till Säfstaholm vilket beviljades.

Den gamla herrgården på Säfstaholm hade brunnit 1762 men byggts upp som en mindre herrgårdsbyggnad i traditionell gustaviansk stil i två plan med brutet och valmat tak. När Gustaf Trolle-Bonde tillträdde hade han stora planer för sitt nya hem. Han skulle få plats för stora konst- och boksamlingar, han ville bjuda in konstnärer att bo och verka där. Så i början av 1800-talet lät han bygga om och till den gamla herrgårdsbyggnaden och omforma den till det ”slott” vi ser idag.

På äldre dagar försämrades Trolle-Bondes syn och han blev till slut blind vilket kom att ge honom epitetet ”Den blinde Excellensen”.

Och så det här med Trolle! Hur kommer den uradliga smålandssläkten Trolle in i bilden? Och vad kommer det sig att den listat sig in i flera andra adelssläkter som kommit att lägga till namnet Trolle till sina egna: Trolle-Bonde, Trolle-Wachtmeister, och Trolle-Löwen?
Det förhåller sig så att Fredrik Trolle (1693-1770) på Näs i Skåne var en mycket förmögen herre. Han hade en son och tre döttrar för vilka ha lät inrätta varsitt fideikommiss till vilket knöts ett jordagods. Sonen fick Trollenäs, dottern Viveka gift Wachtmeister fick Ljungby, dottern Birgitta gift Bonde fick Trolleholm och för dottern Elisabeth gift Löwen inköptes Ludgosund i Sörmland som döptes om till Trollesund. Testamentet föreskrev att varje fideikommissarie inom döttrarnas efterkommande skulle till sitt namn också lägga namnet Trolle samt det Trolleska vapnet. Därav kom det sig att Den blinde Excellensen” som var innehavare av Trolleholms fideikommiss också bar namnet Trolle.
 
En osignerad målning av ett herrgårdslandskap (enligt uppgift från något av de baltiska länderna). En stor färgskada mitt på duken triggade min fantasi.

Så till min historia. Min Pappa var advokat och ibland hade han klienter som kanske inte hade så mycket reda kontanter att betala med så då kunde det bli fråga om betalning ”in natura”. Inte mat och kroppstjänster, men väl möbler och konstföremål. En äldre dam på Djurgården i Stockholm befann sig en gång under 30-talets krisår i detta predikament och erbjöd Pappa två fina rokokostolar och en gammal mörk osignerad landskapsmålning av okänt slag som betalning för någon juridisk tjänst. Tavlan troddes ha ett baltiskt ursprung.

Målningen hängdes upp i hembiträdets rum i mitt barndomshem. En stor ganska murrig landskapsmålning med en liten vacker gustaviansk herrgårdsbyggnad i mitten och en kyrka en bit ifrån.  Vid en sjö i förgrunden stod några staffagefigurer. Mellan herrgården och kyrkan fanns en stor trekantig skada med färgbortfall. Duken var bucklig och full med krakelyrer och såg på ena kanten ut att ha kunnat vara med om en brand.

Jag tillbringade mycket tid inne hos vårt hembiträde som också långa tider fungerade som extramamma för mig. Mina tre syskon var alla betydligt äldre än jag, som väl mest betraktades som ett störningsmoment. Jag älskade den stora tavlan. Fantiserade kring den trekantiga skadan som föreföll mig vara en slup med gösstake i fören med stor vimpelformad gös, på väg mot okända äventyr. Hembiträdet slutade i mitten på 50-talet och tavlan hamnade så småningom i mitt rum. När jag gifte mig var tavlan del av föräldrarnas bröllopsgåva till oss och den följde med i våra flyttar.

Vid ett tillfälle i slutet av 60-talet, så annonserade Nationalmuseum att man tog emot målningar för bedömning och eventuell renovering. Jag tog med mig min tavla till museet och träffade professorn Björn Hallström som var chef för Nationalmuseums konservatorsateljé. Han fastnade omgående för tavlan och ansåg den väl värd att lägga ner lite pengar på för att göra i ordning. Sträcka duken, kanske rentoilera, laga skadan, tvätta bort gammal smuts och fernissa. Anledningen till erbjudandet om specialpris från museets sida var att man utbildade nya konservatorer och behövde övningsmaterial. Jag slog till och lämnade tavlan i Hallströms vård.
 
På konservatorns staffli i sitt bedrövliga skick. Tydligen uppstod en reva till höger när ramen avlägsnades. Man ser också tydligt hur spännramen orsakat färgsläpp och andra skador.

Hallströms intresse för målningen gjorde att han gick långt över en ren restaurering. Han hade en idé om såväl konstnär som motiv och sökte hjälp av såväl den gamle hovkonservatorn Gustaf Jaensson som  landsantikvarien i Nyköping, Ivar Schnell. De bekräftade båda Hallströms aningar och Schnell med en grundlig utläggning och dokumentation. Båda hävdade på goda grunder att målningen föreställde Säfstaholms herrgård såsom den såg ut före Trolle-Bondes ombyggnad till ”slott”, och Västra Vingåkers kyrka. Men det verkligt sensationella var att de båda med närmast fullständig säkerhet attribuerade målningen till den store 1700-talskonstnären Elias Martin! Oj! Men hade den tillhört Säfstaholmssamlingen? Den fanns inte upptagen i den noggranna förteckningen av Gustaf Trolle-Bondes konstsamling. Förklaringen var att den kunde ha funnits i broderns samling på Kjesäter.
 
Den påskrift man fann på dukens baksida kunde dock inte dechiffreras. Något för framtidens konstdeckare! Eftersom duken rentoilerades (d.v.s. dubblerades) så kopierades påskriften på spännramen, biten sågades ur och fästes på den nya spännramen.
 
 
 
Här är det inte "Stjärnorna på Slottet" framför Elias Martins målning utan Birgit Ahrle, Stig Järrel och Birgits make, komedi- och revyikonen Eric Gustafson som kollar in vår sistfödde i famnen på hustru Ann (med ryggen mot kameran).

Restaureringen fullföljdes givetvis på sakkunnigt sätt och målningen kom sedan tillbaka till vårt hem där den förblev till slutet av 80-talet då vi stod i begrepp att flytta till ett mindre hus, då vårt företag som vi hade i samma fastighet istället behövde mer ändamålsenliga lokaler. Samtidigt började barn efter barn studera på andra orter. Vi lämnade målningen till försäljning hos Beijers Auktioner i Stockholm och där såldes tavlan för det högsta pris som någonsin betalats för en oljemålning av Elias Martin vare sig förr eller senare. Jag försökte ta reda på vem som köpt målningen men fick bara veta att det var en svensk samlare bosatt i London.
 
Martins vackra målning efter renoveringen.

Döm så om min förvåning då jag 16 år senare tittar på ett avsnitt av Stjärnorna på Slottet från Trolleholms slott i Skåne. Stjärnorna, Magnus Härenstam, Jan Malmsjö, Britt Ekland, Peter Stormare och Arja Saijonmaa samlas till drink före maten och plötsligt ser jag ”min” målning på väggen bakom Magnus Härenstam! Målningen hade kommit ”hem”! Till den nuvarande innehavaren av Trolleholms fideikommiss! Som dessutom bar samma namn som den Blinde Excellensen. Den nuvarande Gustaf Trolle-Bonde hade sett som sin uppgift att försöka spåra upp och återköpa så stora delar av den skingrade Säfstaholmssamlingen som möjligt. Eftersom vi båda var så kallade Pimpinellabarn (båda våra fäder hade varit medlemmar och vänner i den illustra Pimpinellaorden som hade sitt huvudsäte på Skarhults slott inte så långt från Trolleholm) så skrev jag till Gustaf och berättade om målningens historia och skickade honom kopior av dokumentationen om den. Jag fick omgående en inbjudan att vid tillfälle komma förbi slottet för att få återse målningen. Det blev av tre år senare då Gustaf visade mig rummet där Martin-tavlan hängde. Glädjande att se att ”vår” gamla målning verkligen kommit till sitt rätta hem en värdig och historisk miljö.


 

Skammens rodnad borde fläcka regeringens kinder.

 
”Just nu har vi ett tydligt yttre hot och en gemensam fiende i coronaviruset och då är det inte läge att ifrågasätta befälhavaren!” (Ebba Busch, KD, den 25 april 2020)

Mycket väl uttryckt! Det enda felet är att det visat sig inte finnas någon befälhavare!

Hur detta i övrigt väl fungerande samhälle med århundranden av ordnade administrativa förhållanden kan ha hamnat i detta moras är för mig en stor gåta.
Hur kan en regering så till den milda grad misslyckas med att upprätta en fungerande befäls- och delegationsordning?

Ebba Busch användande av ordet ”befälhavare” ger ju onekligen den naturliga kopplingen till en annan situation av nationell betydelse, nämligen ett krigstillstånd. Vid ett sådant träder Överbefälhavaren in som nationell exekutiv myndighetsperson. Visserligen står fortfarande regeringen som högst ansvarig, men ÖB äger att självständigt beordra och genomföra de åtgärder som fiendens operationer kräver.

Borde inte samma exekutiva kraft finnas vid en nationell kris i form av en pandemi? Efter tsunamikatastrofen bildade regeringen ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap”. I mina öron låter det som en beskrivning av en myndighet som i samband med pandemins konstaterande, borde fått ta på sig just det ledarskap som ÖB har vid krig. Men så ser jag på den myndighetens hemsida att genusforskning är ett av huvudämnena.......... Och så Dan Eliasson som chef! Ja – jag vet inte jag.

Och Statsepidemiologen..... Vad ska man säga? Inte ser han ut att bry sig tillräckligt för att ens visa någon respekt för sin titel, sitt uppdrag, sina uppdragsgivare och den allmänhet han är satt att betjäna, när han framträder som om han just blivit indragen från trädgårdslandet. Alltmedan större delen av hans omgivning framträder som de myndighetspersoner han inte verkar vilja vara. Om hans överordnade inte bryr sig om hur han är klädd till vardags på tjänsterummet är en sak, men han borde kunna ha en ren skjorta och en kavaj att sätta på sig när han ska framträda som seriös representant för en svensk myndighet i en allvarlig situation.

Klart är ju att man blir fullständigt förtvivlad när man läser DAGENS NYHETERS två stora artiklar av Johar Bendjelloul och Jonas Fröberg (HÄR  och HÄR ) och Mikael Delins, Emma Bouvins och Hans Roséns stora artikel om hur regeringens krishantering havererade ( HÄR )
Regeringens handfallenhet, för att inte säga abdikation i samband med pandemin och framförallt inköp och lagerhållning av mediciner är rent skrämmande. Jag kan som medborgare inte acceptera en regering som så totalt och oförblommerat inte tycks kunna förmå sig till att ta itu med dessa missförhållanden.

Var finns den exekutiva makten som varje epidemimyndighet borde ha?
Var finns den exekutiva makten som regeringen har när det gäller att utöva gott ledarskap? Att kunna genomföra en god och ICKE FÖRVIRRANDE delegation av ansvar? Hur kan en regering överhuvudtaget ge samma uppdrag till flera olika myndigheter när det gällt medicinförsörjningen? Hur tänkte man? Om alls! Vet man ingenting om ledarskap inom regeringen?

Min uppmaning som svensk medborgare till regeringen är att den ska börja utöva ett kompetent ledarskap i denna för nationen svåra tid – inte töva och ”tillsätta kommissioner och utredningar”, utan faktiskt fatta beslut. Börja med att ta tillbaka alla givna uppdrag angående medicinförsörjningen och istället ge ETT TYDLIGT uppdrag till EN myndighet – den som är lämpligast – att tillse att alla de frågetecken och missförhållanden som DNs artiklar rätas ut och åtgärdas.

Dagens situation är katastrofal ur trovärdighetssynpunkt inte bara för regeringen utan för oss alla invånare i Sverige. Skammens rodnad borde fläcka regeringens kinder.





HÅLLBARHET och ÅTERBRUK i PRAKTIKEN?

 Här sitter jag och min morfar Arvid Hardt i en av de gamla fåtöljerna i mitt föräldrahem. Fotot är taget under mitt första levnadsår och morfars cancer har redan satt spår. Han avled när jag var bara ett år och fyra månader. Fåtöljen var klädd i ett slitstarkt grönblått shaggliknande tyg. Eftersom morfar var textilgrosshandlare så kan jag nog utgå från att det var kvalitet i tyget.

 Här sitter syster Karin i en av de båda fåtöljerna på Kaplansbacken i det hem där Mamma och Pappa flyttade in då de gifte sig 1933 och där Mamma bodde kvar till sin död 2011 (Pappa dog 1972). Idag bor min syster Brittmarie och hennes make där.
 
Pappa var advokat och skattejurist men han var också mycket road och kunnig när det gällde gamla ting och inte minst möbler. Inte för inte var han i sin advokatgärning mångårig ombudsman och sekreterare i Stockholms Möbelhandlarförening och i Sveriges Möblehandlareförbund.

Under min uppväxt fick vi också lära oss att det mesta man köpte var för livet. Där fanns inget slit och släng. Trasiga strumpor stoppades, kläder lagades. När de inte längre gick att laga, klipptes alla knappar bort och återanvändes på andra kläder, plaggen revs i remsor och användes för att putsa fönster, mässing, silver etc.  Utjänta tandborstar användes likaså vid silverputsningen. Äldre ärvda järnstekpannor vårdades ömt. De fick aldrig diskas i vatten utan skulle torkas rena och sedan återfettas. Kläder ärvdes mellan syskonen. Min första kostym ärvdes från en gammal avliden farbror och syddes om för att passa mig. Tyget var suveränt skönt, snyggt randat och oslitet. Och den hade en märklig stor innerficka på kavajens ena sida. En ficka som jag fick stor glädje av då ett större ölglas under ungdomstidens "sturm und drang" skulle medtagas från Sternbräuhaus i Saltzburg på 60-talet (torde vara preskriberat...). Glaset doldes fullständigt och höll i kavajfickan och det håller och brukas än idag (vilket troligen inte varit fallet om jag inte "räddat" det....).

Då ärvdes kläder som sagt från äldre till yngre. Idag är det tvärtom. Jag är idag iklädd en underbart skön skjorta som vår son köpte för ca. tjugofem år sedan av märket Gant. Det är inte den enda jag "ärvt" efter honom när han i ungdomligt oförstånd och missriktad tidsanda tänkte slänga dem efter att ha tröttnat på dem. Den ena efter den andra har sedan slitits ut av mig. Hustrun har vänt på kragar och manschetter, men med tiden har hans och mina kroppar divergerat och därmed hans skjortors töjningsmöjligheter så nu kommer inga skjortor den vägen till min garderob. När den jag har på mig slutligt passerat det möjligas åtgärdsgräns, så får jag nog börja köpa nytt!!!
 
 En av fåtöljerna i hustruns och mitt första egna hem på Wallingatan 32 i Stockholm. Här omklädd av hustrun med ett vackert Morristyg.
 
Åter till Pappa! Han ogillade att göra sig av med saker. Det var en ärftlig genetisk gåva. Särskilt som han hade möjligheter att lagra saker. När Mamma en gång sade att "nu får det vara nog Einar! Nu kommer det inte in en sak till här om inte något försvinner samtidigt", så gick han till sin gode vän och hyresvärd Anders Sandrew och bad om ett vindskontor till! Men han ägde också ett par fastigheter som erbjöd lagringsmöjligheter. Något som hustrun och jag utnyttjade till fullo när vi 1967 satte vårt egna första bo. Utöver ett skötbord när det var dags för första barnet och en TV, tror jag inte vi behövde köpa en enda möbel! Vårt hem bestod av saker från mormors och morfars hem, från en äldre släktings hem och huvudsakligen från mina farföräldrars hem. Även de båda grönblå fåtöljerna från Kaplansbacken kom med den ena efter den andra. Den som syns på bildens mitt ovan, hade då  klätts om av hustrun i ett Morristyg. Den andra fåtöljen stod då t.v. kvar på sin vind. Den var lite speciell eftersom Pappa låtit tillverka den till sin studielya där ytan var knapp och han både ville ha en skön fåtölj att sitta och läsa i men som också kunde fungera som arbetsstol vid studiesekretären. Den var alltså lite högre i sitsen än normalt och lite rakare. Jätteskön att sitta i. Kan tänka mig att hans svåger Tom Björklund kan ha varit behjälplig med tillverkningen eftersom denne hade tillgång till NK:s möbelverkstäder.
 
Här står fåtöljen på Strömsborg, ett gammalt hemman som blev vårt första hem utanför Mariefred 1970-1980.


Så flyttade vi till landet utanför Mariefred efter tre år och så småningom ville vi ta hem också den andra fåtöljen. Men jag gissar att det då inte längre gick att få fram samma färgnyans på tyget så att också den andra fåtöljen kunde få samma klädsel och till slut blev det istället ett nytt Morristyg som hustrun klädde om båda fåtöljerna med. Och de hängde med också under ett par år i gamla Trädgårdsmästarbostaden vid Åkers Styckebruks Herrgård för att sedan hamna i biblioteket vid Strandvägen i Mariefred.
 
 
I biblioteket på Strandvägen 1 i Mariefred där vi bodde mellan 1981 och 1991. Här har de båda fåtöljerna ett ljusare Morristyg och kappor liksom tidigare för att ge intryck av att de hör ihop trots att det är två ganska olika fåtöljer.


Där slets de på ordentligt och i slutet av 80-talet var det åter dags för omklädsel. Denna gång blev det ett fantastiskt gammalt möbeltyg med beige botten och ett rostrött "prickmönster". En stor rulle som jag funnit väl inslagen i ett av föräldrarnas vindskontor när dessa skulle tömmas för att göras om till bostäder.
 
Här sitter en av våra mångåriga leverantörer med fru på besök i Mariefred i slutet av 80-talet.

 
Och här står de i biblioteket på Kumla Gård. Kapporna försvann vid den senare omklädseln. Kanske räckte inte rullen, kanske tyckte vi att det var enklare att städa?

Detta tyg visade sig oerhört slitstarkt men trots detta så fick det bli en omklädsel till under de tjugo åren på Kumla Gård. Även till det räckte tygrullen men sedan var den slut. Och så småningom insåg vi att också fåtöljerna i sig var "slut". Vi beslöt oss för att inköpa ett par nya fåtlöjer. Men vad skulle vi göra med de gamla? Även vi hade då lagringsmöjligheter. Vi hade sålt företaget och vår stora lada som till stor del var isolerad och användbar erbjöd möjligheter att skjuta på avgörandet, så där hamnade de båda fåtöljerna.
 
Fåtöljerna åter upplagrade!

2016 beslöt vi att sälja gården och flytta tillbaka till Mariefred. Mycket såldes, slängdes och lämnades till välgörenhet. Vi höll gårdsauktion och körde lassvis till soptippen. Lions och Tolv Korgar hämtade det som var kvar.

Men fåtöljerna då? Vi våndades och ville inte skiljas från dem! Istället beslöt vi att låta stoppa om dem hos en tapetserare. Vi körde dem till en av Sveriges i särklass mest erfarna tapeterare, Gunnar Nicklasson som har sin verkstad i den anrika gamla Byringe Gästgifvaregård med anor från 1500-talets skjutshåll. Men en egen källa som rinner under huset och som användes till Gästgifveriets ölbryggning, kylning av drycker etc. Gunnar – som en gång tidigare hjälpt oss med att stoppa om en soffa från svärföräldrarna – visade mig källaren med luckan ner till den förbirinnande källådern.

Hans ljusskylt på verkstadsflyglen är röd till färgen med ordet TAPETSERARE i svart. Uppbyggd på en gammal mjölkbutiksskylt från NEN:s mejeri. Men han har dragit sig för att ha den tänd. Tycker att den röda färgen gett tveksamma associationer!

Vi lämnade dem i hans verkstad där arbetsborden var fyllda av möbler under olika stadier av omstoppning och omklädsel. När vi hämtade dem tre år senare så gapade arbetsborden tomma så när som på våra båda vackra fåtöljer! Gunnar berättade att detta nog varit ett av de roligaste jobb han gjort. Dels var fåtöljerna rejält byggda så även om han varit tvungen att byta en slå som gett sig med åren, så var resten starkt och oanfrätt av tidens gång. Resultatet med vårt tygval tyckte han också var så bra! Han kände sig nöjd och berättade att detta nog var det sista jobb han skulle åta sig. Nu kände han sig redo att verkligen bli pensionär. På papperet var han det sedan flera år. Han och hans hustru bor dessutom långa tider i en egen lägenhet i centrala Barcelona vilket är hennes födelsestad.

Och vi kunde ju inte annat än instämma i att fåtöljerna nu åter är i prima skick och lär hålla ett par generationer till.
 
Här är nu Pappas gamla arbets/läsfåtölj i sin nya omstoppade och omklädda skepnad. Vi bad Gunnar att ta hem en bit extra tyg för att hustrun skulle kunna klä över en fotpall som hört till de provisoriska vikarierande fåtöljerna. Hon hade också tänkt sy armstödsöverdrag, men det hade Gunnar redan gjort när vi hämtade dem.
 
 Här ståtar de vackra stolarna i vårt vardagsrum på Kungsgården! Man kan sannerligen tala om återbruk och hushållning! Låt oss hoppas att någon framtida generation också kommer att uppskatta och vårda sina möbler. I hörnan bakom min fåtölj skymtar Krankaskåpet som redan har minst sju generationer bakom sig i min släkt. Och även om vi gjort oss av med det mesta av det arvegods som ingick i vårt första hem, så återstår ännu pärlorna.


AXEL HIRSCH 1879-1967

Axel Hirsch 1879-1967     (Byst av konstnären Erik Hedland Foto fr. Stift. Isaak Hirsch Minne)


Banbrytare inom fattigvården, folkbildningspionjär och oavlönad socialarbetare. Kultiverad. förmögen, filantrop.

I samband med en stadgerevision i Gripsholmsföreningen fick jag anledning att sätta mig in i vem Axel Hirsch var och fann en oerhört intressant och mångfasetterad människa som lämnat stora spår efter sig – och ändå inte!

Med det menar jag att han – utöver alla de donationer han gjorde under sin livstid – efter att generösa arvslotter till släktingar och vänner avräknats, vid sin död 1967, lämnade inte mindre än över 14 miljoner kronor (130 miljoner i dagens penningvärde) till 20 olika institutioner. Karolinska Institutet fick den största posten (8 miljoner), följd av Nationalmuseum som fick 2 miljoner och Samfundet S:t Erik som fick 1 miljon. Därefter allt från 25.000:- till en halv miljon till socialt och kulturellt inriktade institutioner och organisationer. Pengar som gjort oerhörd nytta och kunnat skänka glädje och livskvalitet till många! Och fortsätter att göra det!

Och detta till trots är det få människor om ens några, som vet vem Axel Hirsch var. Han tillämpade sannerligen det valspråk som brukar tillskrivas familjen Wallenberg, att verka utan att synas. Det finns få fotografier av honom. Inga stiliga oljemålade porträtt. Det skulle ha blivit ett som den unge Isaac Grünewald skulle ha målat av sin välgörare, men andra uppdrag kom emellan och det blev aldrig något portrtätt. Det enda jag efter mycket sökande fann var en bronsbyst som finns i ett av familjen Hirsch filantropiska stiftelsers kontor och som Nationalmuseum kostat på att göra en avgjutning av för Statens Porträttsamlings räkning – för att sedan ”begrava” i magasin! Det ska tilläggas att det är tack vare Axel Hirsch donation 1958 och testamentslegat 1967, som den kanske största delen av de porträttförvärv som Nationalmuseum gjort till porträttsamlingen sedan dess alls kunnat ske. Och samtliga de så kallade Hedersporträtt som varje år doneras till samlingen av Gripsholmsföreningen sker med hjälp av dessa medel.

Så vem var han då? Jag började givetvis googla och fann att det finns en biografi om Axel Hirsch, skriven på Svenska Akademiens uppdrag, av Hirsch släkting Per Wästberg. Hade också mailkontakt med såväl Per Wästberg som dennes bror Olle och deras kusin Carl E. Hirsch. Lånade hem och läste Per Wästbergs bok med växande intresse. Lånade också hem den första bok som fadern Oscar Hirsch satte i händerna på sin son: ”Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner samt märkvärdigaste fruntimmer” samt de två böcker Axel Hirsch själv skrev. 

Hirsch egna böcker är inga memoarer i egentlig mening men innehåller minnesporträtt av människor som han arbetat ihop med i de olika bostadssociala, folkbildande och fattigvårdande organisationer han ägnade sin kraft. Också äldre släktingar, gamla vänner och studiekamrater. Människor han ansett har varit betydelsefulla och värda att minnas. Att framhålla sig själv eller sina insatser synes ha varit honom helt främmande. I den sista boken från 1953 ”Minnen som dröjt sig kvar”, inleder han med ett kapitel om sin långa vistelse på Serafimerlasarettet i samband med att han visat sig ha en svårupptäckt benmärgsinflammation som höll på att ta hans liv. ”På sjukhuset” kallar han skildringen och han skriver i förordet att han placerat den först i boken ”emedan jag i densamma tycker mig bäst ha fått fram det jag velat”.
Jag kan hålla med honom. Det är strålande vackert skrivet. En bildframkallande miljö- och människobeskrivning. Överhuvudtaget har han en utomordentlig stilistisk förmåga och hade han inte kommit att ägna sig åt sin sociala verksamhet kunde han blivit en fängslande och inte oäven författare av romaner eller filmmanuskript. Hirsch själv betraktade en författare som "den som ur livets diffusa flöde räddade gestalter, öden, tankar och ögonblick".

Av de olika porträtten tyckte jag givetvis att det var roligt att läsa om personer som också jag själv upplevt eller på annat sätt kommit i kontakt med: Harald Lettström som var gift med min farmors kusin och vars hem på Djurgården jag gästat några gånger och vars barnbarn tillhör mina kära vänner, förläggaren Folke Lars Hökerberg med hustru Eva – journalist och chefredaktör för tidskriften IDUN, som var föräldrar till en av mina klasskamrater, och nästgårdsgrannar till skolan. Slutligen också författaren Gustaf Lindqvist, signaturen Mari Mihi! Legendarisk siste borgmästare här i Mariefred med bostad och ännu befintligt tjänsterum i Rådhuset i Mariefred. Idag passande nog fungerande som kommunalt bibliotek. Hirsch berättelse om denne märklige man kommer jag att återge i annat sammanhang.

Det är märkligt att tänka sig den tidsmässiga spännvidd som finns här. Hirsch föddes samma år som Sverige fick gemensam tid! Alltså klockan var tolv på en och samma gång i hela landet! De första hästspårvagnarna började rulla i landet. Thomas Edison demonstrerar för första gången elektriskt ljus offentligt. Och Albert Einstein föds! Och samtidigt skriver han om människor som också jag haft förmånen att få träffa under mitt liv eller som varit mycket närvarande också i mitt liv, som Beyron Carlsson, Calle Björkman m.fl. 140 år!
 
Intressant var också att läsa om Isaac Grünewald som tidigt blev en av Axel Hirsch främsta protegéer. Hirsch lärde känna denne unge konstnär i vardande genom den Mosaiska församlingen och insåg omgående potentialen i hans måleri. Tillsammans med sin vän Nils Geber, underhöll han Grünewald så att denne kunde fullfölja sina studier hos Matisse i Paris. Hela tiden med korrespondenskontakt. I en av Hirsch böcker finns ett stort antal brev från Grünewald återgivna (med dennes tillstånd kort innan han dog). Det hade också varit intressant att få läsa några av Hirsch brev till Grünewald.

Jag återger en härlig passage i ett av breven från den unge självmedvetne Grünewald i ett läge där välgörarnas stödperiod uppenbarligen var tänkt att avslutas. Brevet är daterat Paris den 21 maj 1911 ställt till både Geber och Hirsch:

"Jag vet nu ej till hvem jag skall vända mig annat än till Er, som så länge hjälpt mig. Jag besvär Er om att ej släppa mig nu. Jag måste och skall fram! Jag är öfvertygad om min begåfning och vet att jag skall lyckas. Huru många konstnärer har kommit fram före 30-40 årsålder? Jag är bara 21 år. Ge mig blott 3 år ännu. Tre års studium i lugn och ro så att jag äfven en gång kan få i grund misslyckas för att sedan lyckas så mycket mer. Hittills har jag ju ej haft råd eller tid att misslyckas, då jag måste ha arbeten att ställa ut. Och det är en välkänd sak, att en konstnär lär sig lika mycket om ej mer på att i grund misslyckas som på att lyckas. Vore jag en medelmåtta så vore kanske den studietid jag har bakom mig nog. Men jag syftar högre och ser också vanskligheterna, och vore det så 20 år till skulle jag vara glad. Men jag begär endast några få. Och jag skall spänna mig till det yttersta. Tre år! Det gör en fix summa 9.000 kr. Alla våra rika judar med konstintresse och goda affärsmän! Är det så farligt att riskera denna öfverkomliga summa på en ung konstnär som vill och skall fram? 9.000 kronor! Det är den summa akademien offrar på den ena oduglingen efter den andra. Då de har gått igenom akademien får de kunglig medalj och 3 år att fortsätta på. Min akademitid är slut. Min kungliga medalj är min tro på mig själv. Men de 3 åren måste NI ge mig. Förlåt mig att jag så tränger mig på Eder men hvem skulle hjälpa mig annars? Och jag är förtviflad. Det finns säkert 9 konstintresserade i Stockholm. 1.000 kr. är en låg skatt på denna gudagåva: att ha konstsinne. Af Er begär jag endast några timmar och tro på min begåfning och då måste Ni lyckas! Framtiden skall då utvisa om Ni behöfver ångra Eder.
Med största högaktning och tillgifvenhet
Eder alltid tacksamme
Isaac Grünewald"


Sammantaget insåg jag efter läsningen av och om honom och därmed något ha lärt känna Hirsch, att när landshövdingen Bo Hammarskjöld på 50-talet föreslog sin vän att denne genom en donation till Gripsholmsföreningen skulle bidra till att inom Svenska statens Porträttsamling på Gripsholms Slott, skapa ett avgränsat svenskt pantheon, ett hedersporträttgalleri över svenskar som gjort betydelsefulla insatser för sitt land och dess samhälle och kultur, så appellerade detta alldeles säkert till Axel Hirsch hela person och bakgrund. Han inte bara donerade en då avsevärd summa för att tanken skulle kunna förverkligas utan också genom sitt testamente ännu mer pengar för att säkra att detta hedersporträttgalleri också för framtiden skulle kunna kompletteras. Hans donation är också så helt i linje med hans tillbakadragenhet, att inte framhålla sig sjålv utan dem han anser gör de verkliga insatserna (medan han "bara" bidrar med pengar?). Detta genom att föreskriva att donationen inte ska bära hans namn utan Bo Hammarskjölds!

Axel Hirsch                                            (Foto: Bergne)

Axel föddes alltså 1879. Ett år senare skulle modern föda hans lillasyster men det hela gick så illa att såväl mor som barn dog.

För fadern, Oscar Hirsch , blev detta en katastrof han aldrig hämtade sig ifrån. Mellan honom och hustrun Fanny fanns glädje, kärlek, uppsluppenhet och framtidshopp. Allt detta tycks ha släckts hos Oscar när hustrun dog. Han blev aldrig en särskilt närvarande far för sonen Axel i och med att han begravde sig i arbete, för att som Axel senare skriver, döva sin sorg. Arbetet blev ett opiat. Om Oscar finns inte så mycket personligt att berätta, det är som Per Wästberg skriver om sin äldre släkting: ”En man som inte skrattar föder inga anekdoter”.

Axel var emellertid ett snällt barn som sällan togs i upptuktelse. Han hade en betydande frihet eftersom modern var död och fadern ofta frånvarande.

Fadern gjorde honom medveten om hans sociala skyldigheter. Eftersom han inte var ”född till arbetshjon på Grubbens, inte registrerad för venerisk kontroll på Eira, inte såld på auktion eller omhändertagen som kringstrykare”, så var han priviligierad. Med Oscars tolkning innebar det att han borde arbeta för dem som i motsats till honom tvingades tänka på sig själva och sin överlevnad. Han måste leva under sina tillgångar för att så förvalta dem för andra. Familjen var i likhet med många andra av de tidigt invandrade judiska familjerna, mer eller mindre religiöst sekulära. Däremot var nog den mosaiska församlingens sociala liv väsentligt.
 
Oscar inpräntade också i sin son följande: "Var inte den du är, var den du kunde bli"!

Som enda barnet fick han delta i de vuxnas tillställningar – förutsatt att han yttrade sig först då han blev tillfrågad. Ingen bad honom springa ut och leka. Oscar lade knappast märke till honom. Därför var det rörande att läsa Oscars brev till sin son om dennes kärleksbekymmer i lite vuxnare ålder.  Breven var långt varmare och ömsintare än vad skildringen av den ”frånvarande” fadern, som slöt sig inom sig själv och aldrig kom över sin sorg, antydde.

En man som under studieåren och senare i livet kom att betyda mycket för Axel Hirsch var den blivande ärkebiskopen och författaren Nathan Söderblom som en gång, oanmäld, höll ett lysande tal inför en hänförd skara studenter som satt och åt vid långbord uppdukade i Skoklosters slottsallé. Många år senare träffade Hirsch Söderblom i ett sammanhang som rörde faderns filantropiska verksamhet och Axel nämnde då att Söderbloms tal den gången betytt oerhört mycket för honom. Hirsch berättar i en av sina böcker att några dagar senare kom ett paket med en vackert inbunden bok av Nathan Söderblom med en vänlig dedikation. Hela Skoklostertalet fanns i boken och Hirsch återger hela talet i en av sina böcker. Även Per Wästberg återger i sin bok om Axel Hirsch ett kortare utsnitt:


För kommande tider, när mången blixtrande genialitet och senare klokskap slocknat i glömskans natt, skola dessa ord och hänförelsen som de tänt, lysa förklarande och försonande på vårt sekels änne....

Nu ligger faran i de yngsta folkens ömtålighet för nationalitetssjukdomens smitta... Den dådkraftiga lycksalighetsvissheten från seklets början blev rubbad, när i världsloppet och människans liv avgrunder upptäcktes, som överhöljs av optimismens grönskande lövverk. Goethes och Tegnérs harmoniska mänsklighet stod sig slätt i ljuset av Kierkegaards och Ibsens röntgenstrålar. Humanitetens klara luft svärtades av stenkolsröken, dess jubelsång överöstes av knot och kvidan från industrialismens grottekvarn.

Vägen är tung från det Rousseuska natursvärmeriets veka vemod till den tävlingskamp, Darwin såg i tillvaron och till Schopenhauers förtvivlan över viljedriftens lönlösa smärta...
Över de andra krafterna i utvecklingens kamp står den lidande rättfärdighetens tålamod, ännu högre den i döden samvetslydige, sig offrande, troende kärleken...

Söderbloms maning om att aldrig hejda sig halvvägs blev viktig för Axel.

Axel Hirsch var i grunden moralist. Tidigt ivrande för jämställdhetssträvanden och för socialt utsatta människor. Erinrade om Elsa Eschelssons tragiska öde: juristen som tog sitt liv då hon inte fick den post vid universitetet som hennes meriter berättigade till men som oskrivna värdenormer förvägrade henne.

Eftersom bostadsbyggande ”låg i släkten” kom mycket i hans liv att handla om just bostäder för sämre lottade och utsatta människor.

Verdandist sedan första Uppsalaåret. Föreningen lärde honom att politik är öppna samtal mellan medborgare av olika åsikt. Idén om det offentliga rummet var motsatsen till rasism, elitism, särbehandling och påtvingad eller eftersträvad segregation. I Verdandi fann han klart förnuft, hjälpsamhet, engagemang i andra människors livsöden.

Han valde bort den akademiska banan eftersom han kände att den skulle begränsa honom. Han såg armod och otillfredsställelse inpå knutarna och insåg sitt kall. Han hade också lovat sin far att aldrig ta betalt för sina arbetsinsatser.

Han hade lätt för att beundra handlingens män men ville inte nöja sig med att studera deras bedrifter. Dock var han ingen romantiker som trodde han kunde utföra stordåd som individ. Han tillskrev sig ingen nyskapande kraft, däremot en lugn klarsyn och en känslighet för elden hos andra.

Om människan kastade av sig fördomarna, ifrågasatte konventionerna och blev fri att växa genom ett ocensurerat kunskapssökande, då skulle hon förändras. Historien fick aldrig förträngas, endast omprövas.

Han kom in i diskussionsföreningen Studenter och Arbetare i Uppsala. Enl. DN var Stockholms motsvarande den mest livaktiga diskussionsföreningen. Idén att ordna läsestugor i Stockholm väcktes här liksom fröet till arbetarhem. Liksom till ABF.

Många är de människor och organisationer som fått glädje av Axel Hirsch och hans släktingars insatser och pengar. Finns bland dagens rika och förmögna, människor som utan tanke på egen vinning vill offra sin tid, sina krafter och sina pengar för andra som inte fått samma förutsättningar på det sätt som Axel Hirsch gjorde?

Axel Hirsch                                                                    (Foto: Lennart af Petersens)

Källor:
Per Wästberg, AXEL HIRSCH, Svenska Akademien 2002 (Flitigt citerad ovan)
G H Mellin, Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner samt märkvärdigaste fruntimmer, 1840-49
Axel Hirsch, Levande och bortgångna, Lars Hökerbergs Bokförlag 1943
Axel Hirsch, Minnen som dröjt kvar, Lars Hökerbergs Bokförlag 1953
Mailkontakter med Per Wästberg, Olle Wästberg och Carl E Hirsch
Axel Hirsch Donationsbrev 1958 till Gripsholmsföreningen
Axel Hirsch Testamente 1966
Hemsidor för Stiftelserna Isaak Hirsch Minne och Oscar Hirsch Minne
 

Mystik i Pragmörker!

Stillastående på den östtyska landsbygden.
 
För många år sedan i slutet av 70-talet möjligen början på 80-talet, skulle hustrun, jag och vår då tioåriga dotter fara till en internationell jobbkonferens i Wien. Vi skulle åka tåg och på den tiden tog man kontakt med SJs Resebyrå som letade fram den bästa och snabbaste förbindelsen.
Den innebar kvällståg till Malmö där vi skulle kliva över i en sovvagn som under natten skulle ta oss från Trelleborg till Sassnitz på den östtyska sidan och därifrån vidare till Berlin Ostbahnhof där vi skulle byta tåg. Tåget vidare mot Prag och Wien skulle stå inne på samma plattform så det ”var bara att gå rakt över” svarade tjänstemannen på min lätt oroliga kommentar om att vi bara hade åtta minuter på oss för bytet.

 Som uppvuxen med en farfar som varit med och byggt Sveriges järnvägar och grundat dess Järnvägsmuseum så trodde jag på SJ!

Vi for iväg, bytte planenligt i Malmö och gick till kojs. När vi vaknade morgonen efter så noterade jag att tåget stod stilla. En blick genom fönstret visade att vi stod stilla mitt ute på landsbygden. Sädesfält, hagar och ett och annat träd var allt vi såg. Vi klädde på oss och gick ut i korridoren. Våra grannar i de närmaste sovkupéerna visade sig vara Sickan Karlsson och de två på den tiden tongivande ”festfixarna” Kicke Sturesjö och Ulf Lundqvist. Jag presenterade mig för Sickan och berättade att vi träffats på hennes styvsons studentskiva för inte så många år sedan och vi blev omgående upptagna i Sickans varma krets. De visste att berätta att vi stått still i fyra timmar och ingen visste var eller varför. ”Det här är Östtyskland!”

Och ingen frukost kunde vi få heller. Men vi satte oss tillsammans i en sittkupé. En satt kraftig man också från samma vagn slöt sig till oss. Han hade ett ryskklingande namn men pratade oklanderlig svenska. Var svåger med ägaren av färgtillverkaren Alfort och Cronholm. Född i Ryssland, uppvuxen i Schweiz och numera ägare av krogen ”Gröna Jägaren” på Götgatan i Stockholm. En sann kosmopolit. Trots omständigheterna hade vi riktigt kul. 

Sickan, Kicke och Ulf var på väg för att fira Sickans dotter Ingegerd som var gift med en amerikansk diplomat i Berlin. Tror det rörde sig om ett femtioårskalas. De hade med sig en stor prinsesstårta som de var oroliga för att den skulle förfaras i värmen på tåget. Till slut blev hungern oss alla övermäktig och Sickan beslöt att ”vi äter tårtan! Vi får ordna en annan i Berlin!” Sagt och gjort! Där satt vi nu och smaskade på en svensk prinsesstårta på ett tåg mitt på den ödsliga östtyska landsbygden och vi hade nog aldrig ätit något godare! Fanken vet om inte också någon hade en flaska vin som korkades upp!

Vi luftade vår oro beträffande hur vi skulle komma vidare från Östberlin. Vi fick veta att nästa tåg mot Wien skulle gå fyra timmar senare. ”Gröne Jägaren” sa då att ”inte ska ni sitta och vänta på Ostbahnhof! Följ med mig på första bästa tåg till Prag dit jag ska, så bjuder jag på middag och sedan kan ni hoppa på Wientåget ifrån Prag”.
 
Folktomma östtyska stationsperronger.


Vid framkomsten till Östberlin kramade och vinkade vi avsked på perrongen. Vi följde med vår välgörare till ett ”lokaltåg” till Prag som avgick efter bara någon halvtimme. Felet var bara att tåget var så överfullt det någonsin kunde bli. Vi skulle tillbringa drygt fyra timmar på detta tåg. Det fanns inte en sittplats att uppbringa. Istället travade vi våra förhållandevis stora väskor på varandra i ett korridoravsnitt utanför två sittkupéer, och satte vår dotter på väskorna. Själva stod vi tillsammans med 12 andra människor i korridoravsnittet. Trängseln var lika stor i samtliga vagnars korridorer. Det gick inte att komma fram. Att använda toaletten var inte att tänka på. Någon rapporterade att det var stopp i den sedan länge och dessutom saknades toasits och papper och det hela var väldigt oaptitligt. Vi började ångra att vi inte stannade på Ostbahnhof.

 När vi så kom fram till Prag var det redan ganska sent på kvällen. Vår värd gick före ut på gatorna från järnvägsstationen och vi efter, kånkandes på våra resväskor. Dottern ganska slut. Det var kolmörkt. Knappast några fönster var upplysta i husen. Kanske hade man fönsterluckor? Gatlyktor fanns bara ytterst långt ifrån varandra. Våra steg ekade ensamt mot gatstenarna. Vi mötte knappast en enda människa. Vi gick och gick! Plötsligt säger vår värd till oss att vänta en stund här på gatan. Han ska bara snabbt hälsa på en vän. Och så försvinner han in i en port och är borta......

Jag har vid senare besök i Prag – sedan våren lyst upp staden på alla sätt – försökt att rekonstruera den väg vi gick den kvällen, dock utan att lyckas.

Just när vi började bli oroliga på allvar kom han åter ut genom porten och vår till synes ändlösa vandring fortsatte. Efter ett tag nådde vi en bredare och mer upplyst boulevard till vår lättnad. Vår värd tog oss så småningom in  genom entrén till ett stort hotell där han bad oss vänta vid receptionen. Han skulle bara klara av ett möte innan vi skulle kunna gå in och äta middag i matsalen.

Dottern satte sig på resväskorna och vi stod bredvid. Vi kunde se att vår värd gick fram till ett par stora öronlappsfåtöljer som stod mitt emot varandra framför en jättelik öppen spis med sprakande brasa. Han slog sig ner i den ena och lutade sig framåt. Ur den andra lutade sig också en man. Det utbyttes inga handslag eller annat utan de gick direkt på en mumlande och allvarlig konversation. De satt så i kanske fem minuter och så reste sig vår värd och kom emot oss och sade att ”nu går vi och äter!”

Matsalen var stor och ”cremefärgad”. Högt i tak, stora fönster ut mot svarta natten, guldinfattade stora speglar, vita dukar, brutna servetter, ljus på borden och väntande kypare i vita jackor. Vi var praktiskt taget ensamma och fick alla kyparna svansande omkring oss. Det blev en lika efterlängtad måltid som någonsin frukosttårtan!

Efter ett par timmar, vandrade vi åter ut från hotellet och tillbaka till järnvägsstationen. Tror inte att vi gick samma väg. Troligen hade vi gått en omväg p.g.a. ”Gröne Jägarens” avstickare på vägen från stationen.

Vi tackade vår värd och steg sedan på tåget till Wien. Detta måste ha varit ett nattåg, men vi kan knappast ha haft sovbiljetter eftersom vi skulle åkt från Ostbahnhof redan tidigt på morgonen. Vi måste helt enkelt ha lyckats lösa sovplatsfrågan ombord.

Vi funderade länge på vad det egentligen var som vi hade upplevt i Prag och vad ”Gröne Jägaren” egentligen hade för sig. Det kändes onekligen som vi hade bevittnat ett möte mellan ett par hemliga agenter i en film och kanske utgjort en oplanerad men utmärkt fasad för de hemlighetsfulla möten vår tågvän hade.
 
Mellan dubbla taggtrådsstängsel.
 
 Yttre kontroll
 
 Under överinseende av beväpnade vakter i tornen utmed.

Vi vaknade i alla fall i god tid innan vi skulle passera gränsen mellan Tjeckoslovakien och Österrike. När vi närmade oss denna insåg vi att vi ännu inte ”sluppit ut”. Tåget kördes i sin fulla längd in mellan dubbla höga taggtrådsstängsel mellan vilka patrullerade beväpnade soldater med skällande schäferhundar. Grindar stängdes bakom tåget och patruller med kpistbeväpnade soldater klev ombord på sista vagnen samtidigt som ett par soldater gick utmed tåget med speglar på långa stavar som de kontrollerade vagnarnas undersidor med så att ingen flykting hängt sig fast där. Patrullerna inne i tåget kontrollerade allas pass, kontrollerade bagage och kollade på hatthyllor och öppnade taken inne på toaletterna eftersom det tydligen förekom att flyktingar gömde sig där. Efter en evighet hade man tagit sig igenom hela tåget och tydligen inte funnit något anmärkningsvärt varför grindarna framför tåget öppnades och vi kunde fortsätta vår färd som nu blev mindre dramatisk. Vi anlände lättade men nog så trötta till Wien.



Men det dråpliga tog inte slut. På ankomstkvällen hade vår österrikiske värd ordnat en stor middag på Hotell Sacher, följt av en föreställning på operan. Var vi redan trötta efter resan så spädde nog den överdådiga middagen på tröttheten. På Operan installerades hustrun, dottern och jag tillsammans med vår franske kollega och vän, hans fru och möjligen något av deras barn, i en egen loge. Wienoperan på den tiden i vart fall hade ett plant parkettgolv för ståplatser. Omgärdade med balkonger som låg något högre men fortfarande med plana golv. För att lösa detta så höjde man stolsbenen för varje rad sittplatser, vilket betydde att jag och min franske vän hamnade bakerst på vad som måste beskrivas som höga barstolar med kort rygg och inga armstöd. Jag kan säga att det tog inte lång stund innan sömnen överväldigade oss där bak och vi föll båda handlöst och under stort buller till golvet med kullvälta pallar och allt. En nog så pinsam avslutning! (Tyckte nog iallafall barnen...)

Mot friheten – över Donau!

Nostalgiläsning av en märklig deckarfabrik från 30-50-talen! Quentin-Stagge-Patrick!

 
 
 
2016 skulle vi flytta från vår gamla gård utanför Strängnäs där vi bott och verkat i 20 år. Det kändes vemodigt och lite definitivt. Nu hade vi uppnått den ålder då vi inte bara köpt vår första ”förnuftiga” bil med högt insteg och höga dörrar utan nu skulle vi också flytta till ett mindre krävande boende.

För första gången i livet var vi inte längre riktigt på väg framåt och utåt utan kände att vi behövde dra ihop och koncentrera.

Redan några år innan tog jag itu med alla de böcker jag samlat på mig genom arv och egna förvärv genom livet. Jag förstod att jag inte längre skulle kunna räkna med att ha ett rent biblioteksrum och inte heller några uthus som kunde svälja bokhyllor. Jag har skrivit om dessa våndor redan tidigare och om lyckan av att just ha ett bibliotek (HÄR). Det blev ett besök av två antikvariatsbokhandlare som tog med sig ett antal kassar men ändå ett tiotal stora flyttlådor som togs om hand av pingstkyrkans second-hand-butik i Strängnäs.

Kvar blev ändå runt 40 hyllmeter som behövde skapas rum för. Så det blev en
specialbyggd hylla plus en del mindre och lite utspridda i vår nya bostad i Mariefred.
 
Denna boken den skall vandra.....


Under något av de sista åren i gamla huset var vi bortresta och jag hade då tagit med mig fyra pocketböcker från 60-talet av författargruppen bakom Patrick Quentin med avsikt att lägga kvar dem på hotellet vid hemresan. Det var böcker som jag läst i min ungdom och fann högst läsbara även i nutid. Och när jag lämnade de fyra pocketböckerna på hotellhyllan (varav en med en inskrift från Pappa som jag nu kompletterade för att fungera som ”kedjebrev” för kommande läsare) så hade någon annan hotellgäst tursamt nog lämnat just en bok av Patrick Quentin i originalutgåva från 40-talet som jag tog med mig hem. 


 
 
 
Vilka var då författarna bakom de tre mycket framgångsrika amerikanska pseudonymerna Patrick Quentin, Quentin Patrick och Jonathan Stagge? Under många år var dessa tillsammans med Ellery Queen de största stjärnorna på den amerikanska deckarhimlen. Idag är de näst intill helt bortglömda.
 
 
 
Hugh Wheeler och Richard Wilson Webb hette de huvudsakliga deckarförfattarna bakom de tre signaturerna. De började under 1930-talet och en del av böckerna skrevs av den ene eller den andre, andra av båda och ytterligare andra tillsammans med ett par kvinnliga författare vid namn Martha Kelley och Mary Louise Aswell. Men från 1936 så var det Wheeler och Webb som stod bakom de tre pseudonymerna. 1940 slutade Webb att delta och Wheeler tog helt över skrivandet på egen hand. Han lade ner signaturerna Quentin Patrick och Stagge åt sidan och fokuserade på Patrick Quentin.

Efter min Pappa ärvde jag en inbunden svit av deckare av dessa tre pseudonymer som han i sin tur tagit hand om från ett dödsbo. När vi skulle köra de tiotal kartongerna med böcker till pingstkyrkans butik så behöll jag dessa ca 20 band. Jag hörde mig för med deckarbiblioteket i Eskilstuna som sa att de gärna övertog dessa men jag tänkte att jag först skulle se om de fortfarande gick att läsa med behållning.
 
 


Jag började med Jonatan Stagge-böckerna och fann dessa riktigt trevliga i god ”Maria Lang”-anda. De utspelar sig på den amerikanska landsbygden där ”husdoktorn” och änklingen Hugh Westlake bor och verkar tillsammans med en liten dotter som nästlar sig in hos nya grannar och gårdar och drar in sin far i olika förvecklingar och mysterier. Lättsamma, lättlästa och med fortfarande gångbara och begripliga intriger. Språket är också lätt att läsa. Visst finns det tidsmarkörer men inte alls i den utsträckning som finns hos de övriga pseudonymerna. Är detta en följd av olika författartemperament eller medvetna skillnader i skildrandet?
 
 

Quentin Patrick-böckerna saknar gemensam nämnare. Olika intriger, platser och personuppsättningar gör att de inte alls hänger ihop på samma sätt som de övriga. Här finns dock i några böcker en mycket speciell kriminalpolis med rötter i överklassen och med akademisk bakgrund vid namn Kommissarie Trant. Denne flyttar senare över till de sena Patrick Quentin-böckerna. Det som dock är intressant med Quentin Patrick-böckerna är att flera av dem utspelar sig i England. Man imponeras av hur väl författarna kan återge stämningar och miljöer på till exempel en Engelsk internatskola på landsbygden.
 
 

De tidigare Patrick Quentin-böckerna har teaterregissören och författaren Peter Duluth som berättar-jag och hjälte. I en av de tidiga böckerna (Peter Duluth nyktrar till) som utspelar sig på en psykiatrisk privatklinik där personer med olika störningar vårdas. I Duluths fall är det hans alkoholproblem efter en tidigare relation som har gjort att han hamnat där. I handlingen finns en ung dam på en annan avdelning som vilseförts så att hon hamnat på kliniken. Det uppstår kärlek och Iris, som hon heter, kommer att bli Mrs Duluth och en vacker och berömd skådespelare som fortsättningsvis löser de kommande gåtorna tillsammans med sin make. 

Då och då befinner de sig på olika orter vilket gör att böckerna med olika intriger kan hållas varierade och författarna undviker stagnation.
 
 

I Duluth-böckerna är dock språket tidvis väl så tidsbestämt. Som den här repliken när poliskommissarien ber Duluth om hjälp att iaktta och rapportera kring de olika misstänkta personerna: ”Ni, sa Craig och log. Inte er fru. Jag betvivlar inte att hon är en smart flicka. Men fruntimmer är fruntimmer. Uppriktigt sagt är jag inte så förtjust i att fruntimmer blandar sig i karljobb”. Eller: ”Men snälla du, försök att tro att jag inte är lika stor strunt som de andra”.

Att vi förändrat vårt språk märks också på att man istället för ”berättat för honom” säger ”berättat honom att vi inte...”. Vissa ord som ”tungus”, ”basilisk” är man tvungen att slå upp!

Det vimlar också av vad jag skulle kalla tidstypiska översättningsfadäser: det bland amerikaner så frekvent använda uttrycken ”honey”, ”kid” och ”beauty” översätts med ”barn”, ”unge” eller ”liten”.

”Gordy, sade hon kelet, unge, bara en till”. ”Kom ihåg mitt barn (till hustrun)”. ”Ta fram din cape, skönhet!” ”Barn, detta är mycket trevligt”.

Ordet ”sköte” används också för ett manligt skrev/gren!

Eller: ”Marietta tyckte om mexikansk mat, så varm att den kunde ta pläteringen av bordssilvret” där ”hot” i betydelsen ”starkt kryddad” översätts på detta missvisande sätt. Fortfarande gällde också Karl-Alfred/Frasse-översättningen av ”hamburgare” som genomgående kallas ”parisare”.

Man dricker heller inga drinkar utan groggar vilt: ” ’Älskade, låt oss ta en nattgrogg och sitta uppe några minuter. Lägg upp dina fötter här’. Hon serverade oss groggar och vi satte oss framför brasan.”

Men det finns också vackra formuleringar som ”Den här kvällen tycktes solnedgången rosafärga själva luften; själva staden var som en kvist persikoblom”. Eller användande av ordformer som vi glömt för länge sedan: ”Jag är säker på att jag ville att folk skulle ha trevligt ifall jag doge.”

Översättningarna är genomgående gjorda av en E W Olson och böckerna gavs i Sverige, med ett undantag, ut av Skoglunds Förlag.
 
 
 

Det jag slås av främst är dock de fantastiska omslagen mestadels åstadkomna av en för mig okänd tecknare och illustratör vid namn Gunnar Lindvall som föddes 1896 och dog 1960. Han hängde med under större delen av utgivningen i Sverige och gick antagligen i pension i samband med att man på 50-talet övergick till en mer abstrakt och geometrisk design på bokomslag.

Men kontentan av denna nöjsamma läsning är att pseudonymtriumviratet Quentin-Stagge-Patrick ännu håller att läsa med god behållning. Språket känns friskt – om än som sagt då och då lite daterat – och lätt att läsa och följa. Intrigerna är utmärkt hopkomna. Miljöerna väl beskrivna. Och spänningen hålls vid liv!

Nu får kassen med dessa böcker vandra vidare till Deckarbiblioteket i Eskilstuna och jag får plats för lite nytt i min hylla!

 Slutligen en omslagskavalkad:

 
 






WÄRDSHUSET STENKULLEN – en gästhemsupplevelse utan motstycke!

 
Wärdshuset Stenkullen i sin glans dagar.
 
”För den som skriver dessa rader har Stenkullen och än mer kanske dess skapare haft en i viss mån avgörande betydelse.

Från slätten där nere, där jag bodde, hade jag länge längtansfullt blickat mot den Kolmårdssträcka, på vars solbeglänsta, varma sluttning den stora lustgården låg.
Det var ej blott de kraftiga, friska träden med doftande Gravenstein och skimrande Åkerö, som fängslat gosseögat — det var snarare i långt högre grad de stolta ekarne, skrikornas hemvist, de resliga furorna, trastarnes konsertplats, de skymtande blomstren, bins och fjärilars skafferier, och kanske först och sist det förföriska ryktet om ett paradis härligheter, som väckt min längtan.

En dag, en varm, solig högsommardag, då ännu lärkan drillade och klövern doftade, kom min far med det ljuvliga budskapet, att jag var välkommen till Stenkullen för att med dess skapare själv — gamle Herr ERIK SWARTZ — som ciceron få stilla min åtrå.”

Den som skrev dessa rader i Föreningen för Dendrologi och Parkvårds andra årsbok ”Lustgården”, 1921, var ingen mindre än Rudolf Abelin, skaparen av en av vårt lands förnämsta parkanläggningar, Norrvikens Trädgårdar utanför Båstad. Och det han skrev om var parken runt det märkliga stenhuset vid sidan av E4 i sluttningen ner mot Bråviken och Åby som vi väl alla passerat och hastigt undrat över. Det har stått där och sänt ut vemodiga signaler om övergivenhet och tilltagande förfall. Men vad är det för ett hus?

Det står ju ”Hotell” och ”Värdshus” i neonskrift på fasaden, även om fler och fler bokstäver slocknat med åren. Men kan det stämma? Jo minsann. En sökning på nätet och man finner mängder med artiklar och annat om detta ett av Sveriges mest undangömda pärlor för oss med ett nostalgiskt sinne.
 
Utsikten från Villa Stenkullen mot äppelträdgården och Bråviken 1921 (före motorvägen).

Bland de böcker jag tog med mig från föräldrahemmet när dess bibliotek avvecklades fanns några årgångar av just ”Lustgården” där jag läst om den enastående parkanläggning som Erik Swartz, född och uppvuxen i Norrköping där han övertog driften av faderns snusfabrik. Med tilltagande välstånd hörde också ett sommarviste till och detta lät han på 1850-talet bygga och anlägga på Kolmårdssluttningen med utsikt över Bråviken. Han kallade stället Villa Stenkullen och den park som omgav huset blev spektakulär med inslag av för våra breddgrader exotiska trädarter.
Dendrologerna på besök på Villa Stenkullen 1921, fotograferade på den nedre terrassen.


Familjen Swartz var också politiker i tre generationer från kommunal- till regeringsnivå och de lämnade goda saker efter sig i Norrköping vars grönska till stor del vi har att tacka familjens Swartz för.

Men 1957 övertogs Stenkullen av Tekla och Niels Svensson som gjorde om det till hotell och värdshus. Byggnaden övertogs med en hel del av sina gamla inventarier. Såtillvida finns i Kung Oscars sovrum en specialritad säng som Oscar II sov i 1902 på besök hos dåvarande riksdagsmannen, sedermera finans- och statsministern Carl Swartz.

Niels Svensson drev hotellet i en högst personlig stil. Som hans dotter Maria som äger hotellet idag sagt: ”Vi är inte så mycket för att slänga saker”. Och det kan man förstå, för huset är fyllt med tavlor, antika möbler, böcker och allsköns föremål från pappa Niels färder världen över. När E4 drogs tvärs igenom deras fastighet och det landade ett säkerligen ganska stort belopp på familjens konto som intrångsersättning, så bestämde familjen att pengarna inte skulle läggas på huset utan på att göra det möjligt för familjen att resa ut i världen. Och resultatet syns inte minst i källarvåningens ”pub” som är fylld med ethnografica från Söderhavet och andra exotiska platser.
Motorvägen skar av tomten så att hela fruktträdgården med musteri och allt hamnade på andra sidan vägen. Nu lever Maria Svensson i samma predikament igen. Ska den nya järnvägstunneln genom Kolmården mynna i hennes fastighet? Och isåfall var?
Kanske kommer ersättningen denna gång att räcka till en ordentlig och mycket välbehövlig renovering av husets tekniska utrustning, vatten, avlopp, duschar, kök och badrum.
 
Ann och jag hade många gånger noterat och kommenterat det mystiska hotellet där vid sidan av motorvägen. Hur kom man ens dit?

När vi så i somras bestämde oss för att göra en dagsresa på Kinda kanal, så beslöt vi att vi skulle ta oss ner genom Sörmland bara på småvägar för att till sist landa i Rimforsa Strand där vi skulle övernatta för att dagen efter göra vår kanalfärd. Läs om den HÄR.

Efter att sedan ha tagit tåget för att hämta bilen i Rimforsa skulle vi åka till Hotell Stenkullen och stilla vår nyfikenhet genom en övernattning! Men det finns ingen hemsida, ingen e-post. Blott telefon gäller så jag ringde och fick kontakt med Maria Svensson som idag efter sina föräldrars död driver hotellet helt ensam. Hon berättar att på 50-, 60- och 70-talen var det fullt hus nästan jämt och de hade tre anställda, men idag är det knappast någon rusning. Och Maria verkar inte heller särskilt bekymrad. Kanske finns fortfarande någon välinvesterad krona med god avkastning kvar av den gamla ersättningen.

Vi fick lov att bestämma oss för vad vi ville ha för middagsmat redan när vi bokade. Vi förstod att hennes Gösfilé var något alldeles extra så den tog jag medan hustrun bestämde sig för stekt lax.

Vår kanalfärd var helt fantastisk i alldeles stilla, varmt och soligt väder så när vi senare sakta letade oss fram med bilen genom samhället Åby för att hitta skyltarna som visade mot Hotell Stenkullen, var vi helt tillfreds med tillvaron och såg med stark spänning fram emot vad vid skulle möta. Vi fick senare veta att sista biten av vägen upp mot Stenkullen är den gamla Riksettan, rikets absoluta huvudled ända tills Europavägarna tog över. Den har till och med en egen vänförening som då och då sammanstrålar här vid Stenkullen för att få lite närkontakt med den gamla slitna asfalten!
 
 
 
Kvällsmörkret har börjat falla när vi anländer till Wärdshuset Stenkullen

Khita IV välkomnar oss med glada skall.

En skällande jättelik Sankt Bernhardshund annonserar vår ankomst efter att vi forcerat grinden med diverse avskräckande plakat på om att endast gäster var välkomna inte sådana som bara var nyfikna. Och vi hälsas välkomna av Maria som visar oss till vårt rum en trappa upp i det stora huset. Vi har fått Drottning Sofias rum och ska sova i hennes säng. Kung Oscars rum med den tidigare omnämnda extralånga sängen för kungen ligger vägg i vägg. Men vår himmelssäng i mahogny går sannerligen inte av för hackor heller.

Vi bestämmer tid för middagen. Det visar sig att vi är enda gästerna. Så vi gör oss hemmastadda. Jag letar mig ner till källarplanet för att kunna bli av med resdammet, eftersom duschen på övervåningen är ”avstängd”. Duschen jag använder har sannerligen sett sina bästa dagar för länge sedan, men det är oklanderligt rent och luktar gott. Passar på att kika runt i källarens pubavdelning med alla sina fantastiska saker på väggar, i tak och på golv.

En liten tuting på rummet blir det sedan framför det öppna fönstret. Vi är dock tvungna att fösa undan draperier i flera lager framför fönstren som var det normala vid tiden för husets storhetstid.

På överenskommet klockslag kommer vi in i en av de stora matsalarna och blir visade till ett fönsterbord med utsikt över motorvägen – och Bråviken! Om än bak en tunn vägdammshinna över ytterglaset.
 
 Matsalarna med den av konstnären Einar Nerman handmålade kakelugnen. Den torde vara unik i sitt slag med fantastiskt välgjorda blomstermotiv.


Vi blir serverade en helt enastående god middag med ett utmärkt vin till och känner oss som riktigt herrskapsfolk där vi tronar i ensamt majestät i den överdådiga gamla sekelskiftesmiljön. Då och då tittar Sankt Bernhardshunden Kitha till oss men blir ideligen utkörd av matte.
 
Stekt lax med tillbehör
 
En generös och mycket personligt lagad och serverad middag.
 
Min smörstekta gösfile var "just to die for"!
 

Vi är verkligen på ett gammaldags gästhem. Detta är varken ett hotell eller ett värdshus, vi är hemma hos Maria i hennes gästhem. Och det känns varmt och välkomnande.

Efter måltiden ägnar vi en stund åt att läsa en del av alla upplagda tidningsartiklar genom åren om Stenkullen och dess ägare och tar en promenad genom delar av parken.
 
Idag är Stenkullen en något bedagad skönhet och i avvaktan på ett slutligt beslut om var den nya järnvägstunneln kommer att mynna lär det inte vara aktuellt att bättra på fasaden!
 
 Det krävs en hel del insatser för att Stenkullen ska återfå sin forna glans. Men som sagt, innan Banverket bestämt sig så händer intet!


Så kryper vi ner i Drottning Sofias himmelssäng. Någon TV existerar inte på Stenkullen, så man får ägna sig åt forna tiders kvällsnöje – att läsa en god bok.
 
Drottning Sofias himmelssäng.
 
 Kung Oscars säng i rummet intill. Är det han som är den mörkklädde mannen som går genom rummen på natten och kolalr att gästerna har det bra?


Efter en god natts sömn och utan att den mörkklädde vänlige herrn har väckt oss (kanske gick han ändå en tyst runda genom vårt rum utan att vi märkte det) serveras frukosten vid samma bord i matsalen. Lika riklig och välgjord som middagen innan. Hemgjord marmelad, hembakat bröd. Gott!
 
Suveränt god och riklig frukost där nästan allt är hemlagat.
 
 Och med utsikt mot Bråviken i fjärran, med motorvägsbarriären utanför den stympade terrasseringen.


Hustrun och Maria börjar prata växter och de försvinner sedan ut försedda med spadar och påsar medan jag på nytt försjunker i ställets historia i böcker och tidningar som ligger framme.
 
Vart har damerna tagit vägen?
 
Här hittar man Ann i ormbunkssnäret.
 
 Och Maria gömmer sig i parkslidet!
 
På exkursion!
 
Ett vackert lusthus som vi tyvärr inte fick gå in i p.g.a. "bristande golv".
 
Överväldigande  rhododendronbuskage
 
Vacker parkdamm med ett öppet ekotempel.
 
Tempeltaket med snickarglädje!
 
De gamla kedjorna verkar sakta sjunka ner i marken.
 
Bysten över Erik Swartz står ännu kvar och blickar ut över vad som finns kvar av den gamla parken, trots försök från Norrköping att få flytta in den till staden.

 
Den stora dammen/poolen med springbrunn.
 
Ett par gamla magnifika salutkanoner försöker hålla motorvägen på avstånd.
 
Och överallt i parken vakar små lejon!
 
Här kommer damerna med sin fångst – men utan kamera!
 
Efter en stund går jag ut och möts av de båda blomsterflickorna med fulla påsar. Då har de varit och skattat diverse rabatter på växter som Maria med varm hand ger till min fru. Det märks att där finns ett starkt gemensamt intresse. 

Plötsligt undrar hustrun var hon lagt sin kamera och börjar rekapitulera var de gått någonstans. Det visar sig att de i stort sett varit runt i den jättelika och förvuxna parken så de beslutar sig för att gå den runda de gått men nu från varsitt håll. Maria tar sin jättehund Kitha med sig och efter en stund hör jag henne hojta och hon och hunden kommer farande tillbaka med kameran som Kitha nosat sig fram till, liggande på en sten. När Ann får höra detta är det ingen hejd på ”bravo-ropen” och klapparna och Kitha blir alldeles till sig av allt beröm från alla håll att hon kärleksfullt vräker sina 150 kilo mot oss så att vi faller omkull i tur och ordning!

Besöket närmar sig sitt slut och vi packar ihop oss i bilen. Maria och Kitha står och vinkar när vi far och önskar oss välkomna tillbaka.

Och komma tillbaka är något vi verkligen önskar att det ska kunna bli av någon gång.
Och till alla er som läser detta säger jag: Ring och boka en weekend! Ta chansen till en enastående nostalgitripp. Det här är upplevelsen av en försvunnen tid och kanske lever det ännu på nåder till läget för järnvägstunnelns öppning är bestämd. Vill ni se på några filmsnuttar som Sveriges Television gjort så hittar ni dem HÄR!

Den gamla örtagården vid Stenkullen (1921)








GÖSTA BERLINGS SAGA - skriker efter en "rewrite"!

 
 
För något år sedan tog jag mig för att åter läsa Selma Lagerlöfs epos Gösta Berlings Saga.

Det var på många sätt en märklig upplevelse. Boken är ju egentligen en storslagen radda av skrönor utan riktig sammanhållen tråd. Vad ville Selma med boken? Det är svårt att riktigt förstå det som något annat än just detta återgivande av skrönor utan egentlig avsikt från författarens sida.

Det var rätt svårt med kronologin. Och man skulle behövt en personförteckning med gårdshänvisning för att slippa bläddra fram och tillbaka.

Märkligt att läsa en utgåva från 60-talet. Jag trodde att man skulle ha uppdaterat språket mer redan då. Min generation - och knappt det - lär vara den sista som kan läsa det tidiga nittonhundratalets svenska litteratur. Många ord jag aldrig hört och inte ens finner i ordbok: "stycke" i betydelsen klänning t.ex.

Det är ondska och godhet, svaghet och styrka. Och den finns i alla karaktärerna. Märkligt dock att Selma kan ursäkta den totala brist på känsla, empati och omtanke som Bergling vIsar när det gäller den förståndshandikappade skogsflickan. "Det var ju bara på skoj". Undrar om hon skulle deltagit i #metoo?

Ibland känns det som om Selma inte tror på gud och att den i allt närvarande gudligheten därför ibland känns mer påklistrad för att behaga tidsandan. Man förstår de filmmakare som sett den magnifika kyrkscenen när greve Dohna bärs ut ur den vitkalkat avskalade kyrkan där Selma fortfarande velat se de gamla helgonbilderna och takmålningarna. Eller kavaljerernas kalas, eller de vilda slädjakterna. Visst finns det filmstoff, men det måste struktureras för att bli begripligt. Måste se om den gamla filmen också för att se hur man lyckades. Tänk om Bergman kunnat sätta tänderna i denna story och kunnat omforma den efter sitt huvud.

Frågan uppstår om man kan förändra en författares text för att inte bara få den begriplig för en modern läsare (finns "nyöversättning"?) utan också kunna renodla och förenkla texten? Selmas sätt att hela tiden förstärka en egenskap eller händelse genom att stapla påbyggande bisatser blir i längden rätt jobbig.

Selma Lagerlöf var en mästare på inledningar som fångade läsaren. Gösta Berlings saga är inget undantag: "Äntligen stod prästen i predikstolen." Intresset är väckt för denne märklige gynnare, en försupen präst som i veckor försummat sina söndagsgudstjänster efter att ha rumlat om med sina suparkompisar. Biskopen finns på plats för att utfärda domen, men Berling samlar sig och ger en bländande predikan som får hela församlingen att samfällt återta alla klagomål. Biskopen får ge sig av med oförättat ärende. Men suparkompisarna lyckad ändå ställa till det — som vid så många andra tillfällen i boken — i bästa välmening, och prästen blir ändå avsatt och får ge sig ut med tiggarstaven.

Lagerlöfs fördragsamhet med Berlings egentligen ganska avskyvärda människotyp är rätt märklig. Berling är kvinnornas man som — som det verkar — inom loppet av några månader förälskar sig i kvinna efter kvinna som han sedan av mer eller mindre begripliga eller hedervärda skäl överger. Brinnande kärlek avlöses av bottenlös förtvivlan för att kort tid senare finna ett nytt objekt att brinna lika häftigt för. Hans övergivande av t.ex Marianne Sinclaire som efter att i samma rekordfart ha genomgått en svår smittkoppsinfektion som lämnar henne vanställd blir grymt och okänsligt övergiven av Berling. Och det märkliga är att i flera fall accepteras den avgivna förklaringen med stoiskt lugn av de övergivna som ädelt avstår framtida kärlek för att istället ägna sina liv åt osjälviskt arbete och goda gärningar.

Ibland förvirrar oss författaren genom att träda in som ett jag i berättelsen "skrivare av dessa rader".

"Då jag dött, tro ej, att jag fjärran är! In i en älskad människas själ skall min ande smyga, och jag villl komma och bo hos dig." (Gösta Berling i 12 kap.)

"På tårar och suckar tro de gamla visorna, endast på sorgen och sorgens tecken. Sorgen är det verkliga , det bestående, den är det fasta urberget under den lösa sanden. På sorgen kan man tro och på sorgens tecken. Men glädjen är blott sorg, som förställer sig. Det finns på jorden egentligen intet annat än sorg." (27e kapitlet om de gamla visorna)

"Men som en tung gåta låge alltjämt över världen, spörsmålet om hur en man skulle kunna vara både glad och god. Den lättaste sak och dock den svåraste kallade han detta. Hittills hade de inte kunnat lösa gåtan." (Gösta Berling i sitt avsked till kavaljererna och Ekeby).

Som så många av Lagerlöfs berättelser är sagan om Gösta Berling ingen man bara lägger åt sidan eller ströläser. Hennes text fångar alltid och berättelsen om den försupne prästen kommer för alltid av vara en del av vår ”litteraturkanon” även om den känns rätt föråldrad i vår tid. Ack vad man skulle önska att någon gjorde en re-write av berättelsen, gav den struktur och sammanhållning. Endast en filmmakare kan/får ta sig en sådan frihet med gamla böcker och man kan hoppas någon gör det! För det vore historien – och Selma – värd!
 
 
KOMPLETTERING:I min äldre upplaga av Gösta Berlings Saga fann jag en bunt gamla Värmlandsvykort från min farfar. Han har säkerligen sparat dem i något illustrationssyfte som väl aldrig hann göras klart innan han dog 1952.
Men en stor del av dessa vykort föreställer gårdar och platser som förekommer i Gösta Berlings Saga varför jag lägger in dem här som illustrationer.

Kontorsflygeln på Rottneros = Kavaljersflygeln i Gösta Berlings Saga
Farbror Eberhards koffert i Svartsjö (Östra Emterviks) kyrka.
Gamla Mårbacka = Lövdala i Gösta Berlings Saga
Sundsberg = Björne i Gösta Berlings Saga
Herrestad = Borg i Gösta Berlings Saga
Där Gösta Berling lade sig att dö i snödrivan.
Skinnargården = Helgesäter i Gösta Berlings Saga
Stöpafors Herrgård = Lötafors i Gösta Berlings Saga
 



JOHAN ROBERT NILSSON 1842-1888 Mångsidig penselkonstnär!

 
 
Björn och jag sökte oss undan regnet inne i Antikgårdens gårdslager vid Rådhustorget i Mariefred, där de enklare och avlutade objekten visades. Året var 1984 och vi höll just på att flytta ut vårt företags kontor för att flytta till ny adress.
Jag kastade en blick på väggen bredvid mig där det hängde ett antal enklare "går'amålningar". En av dem fångade min blick. Dels för att den var i en klass för sig rent tekniskt men också för att motivet kändes bekant.
Plötsligt slog det mig att det föreställde ett av husen utmed Storgatan målat från baksidan med sin trädgård. Dessutom noterade jag en snirklig signatur i ena hörnet som jag just fått lära mig en del om!
 
Prislappen sade 600:-. Jag hakade ner tavlan och gick så snart regnet upphört in till Roland Jeppesen i butiken och sa att jag köper den här tavlan! "Jaha" sa Roland och pengarna bytte ägare.

Därefter frågade jag honom om han visste något om tavlan men det gjorde han inte. Den hade funnits i ett dödsbo i Stockholm som han köpt in.

När jag då berättade att tavlan föreställde Fagerströms gamla gård ett par kvarter bort, där Vävarstugan ligger och inte nog med det, den var målad av den konstnär vars arbetsbok just blivit funnen på en vind i Mariefred i samband med en renovering, Johan Robert Nilsson, brast Roland ut: "Jäklar! Då skulle det varit en nolla till!!"
 
Fagerströms gård från baksidan. På den öppna balkongen står Handlanden Anders Fagerström med hustru och (det syns inte så bra i återgivningen) från stolpen t.v. löper en tråd till högra skorstenen som visar att Handlare Fagerström just installerat telefon! En nog så viktig detalj att inkludera i målningen.
 
 Målningen är enligt Johan Robert Nilssons arbetsbok utförd i augusti 1887, året innan han avlider.
 
Vem var då denne Johan Robert Nilsson?
 
Johan Roberts gesällbrev som målarlärling.
 
Han föddes i Mariefred 1842 och övertog så småningom faderns målarverkstad. Där ägnade han sig åt ett brett utbud av tjänster. Vad sägs om likkistplåtar, slädar, vagnar, dörrlufter, droskor, vagnshjul, koffertar, måttband (!),stolar, giggar, sorgkanter på sorgbrev, verandor, rum, flakvagnar, urtavlor, kommoder, blomkäppar, vattenhinkar, badkar (fernissning), tak och väggar! Ett digert och mycket blandat arbetsområde! Till detta kan läggas ytterligare ett märkligt måleriuppdrag: "regnrockar till länsman A Petersson"! Att vara hantverkare inom måleriyrket var säkerligen mycket mer omväxlande då mot vad det är idag.
 
Men så småningom får han också uppdrag att "förbättra" och "renovera" porträtt i slottets samlingar. Av arbetsboken förstår man också att han börjat dekorationsmåla sybord med blomsterstycken. Mer och mer sådana blir det. Och glasmålningar, blomster- och landskapsstycken. Samtidigt har han börjat sälja oljemålningar med vyer över slottet och Mariefred. Han gör stora och han gör små och det blir som en form av dyrbarare vykort för turister. Han börjar få beställningar både på porträtt, kopior av porträtt och på vyer av olika Strängnäs- och Mariefredsmotiv.
 
 
Tre målningar som fungerade som "brödmåleri" för J R Nilsson. Han gjorde dem i små och stora format.
Samtliga i privat ägo.
 
 Och han blir skickligare och skickligare i sitt måleri och han säljer fler och fler oljemålningar. Sommartid har professorn och målaren Edvard Perséus konstnärsskolor på Gripsholm och Räfsnäs och det är nog inte otänkbart att också Johan Robert får sig ett och annat gott råd av Perséus, för hans teknik förbättras ständigt. Han börjar också måla närmare slottet och framförallt inne på slottet, vilket har varit en välsignelse för de antikvarier och konsthistoriker som genom Johan Roberts interiörbilder kunnat fastställa möbleringar och tavelhängningar från den perioden, innan fotografier fanns tillgängliga.
 
Han får uppdrag, eller gör på egen hand kopior av olika porträtt i Gripsholmssamlingen som t,ex, detta av Drottning Frederika Dorotea. Porträttet återfinns ej i hans arbetsbok varför min gissning är att han utfört detta på eget bevåg och att det fanns kvar i hans sterbhus som sedan sålt det. Arbetsboken upptar nämligen endast sålda verk. Däremot finns en notering från 1884 att han då inköpt en ram till "Drottning Frederika".
 
Drottning Frederika Dorotea. Kopia efter Skiöldebrand. Såld på Stockholms Auktionsverk 2017
 
Ett och annat landskap kom också till och enligt arbetsboken gjorde han flera vyer över Strängnäs. Ingen sådan har dock ännu kunnat återfinnas.
 
Klipplandskap av J R Nilsson 1867. Sålt på Stockolms Auktionsverk 2015
 
 Beskuret och något "förvridet" parti av Gripsholms park. Oljemålning av J R Nilsson 1884. (Privat ägo)
 
Sedan Nilsson avlidit föll hans måleri snart i glömska. Hans namn återfinns inte i något konstnärslexikon och det var först när tre saker sammanföll, Hembygdsföreningen hade börjat forska i vem den målare var som målat en vacker tavla i Callanderska gården, Nationalmuseums intresse för de interiörbilder man återfann i sina magasin men inte visste något om hade vaknat och Byggmästaren Kea Insulander fann Nilssons arbetsliggare bland sågspånet på vinden i ett hus som nu skulle renoveras. Plötsligt förstod man vilken omfattande produktion denne, som man trodde, enkle "plankstrykare" haft. Minst 140 oljemålningar av arbetsboken att döma och då är det bara de sålda som är förtecknade. Säkert fanns åtskilliga kvar i hans dödsbo och såldes efter hans död.
 
Också Nationalmuseum har några verk av Robert Nilsson, bland annat detta parkparti, förmodligen samtida med det föregående.
 
 
Denna vackra bild från Drabantsalen mellan Kungens audiens, Karnapet (t.h.) och Övre Förmaket (rakt fram) finns också i Nationalmusei samling.
 
 Liksom denna interiör från Drottningens sängkammare där möbleringen fortfarande är sig lik.
Däremot är Drottningens toilettrum som syns genom dörröppningen för tillfället (?) helt avskalat från möbler och tavlor.
 
 Denna målning återger en interiör som inte längre existerar men som rådde under Gustav IIIs dagar fram till den Liljeqvistska restaureringen på 1890-talet. Väggen t.v. avdelade det ursrpungliga rummet i två för att fungera som varsitt sovrum för hertigparet Karl (sedermera Karl XIII)  och Hedvig Elisabeth Charlotta. Rummet kallades vid målningens tillkomst för Gobelängrummet och är hälften av dagens återställda Furstinnan Marias sängkammare. Johan Robert valde ofta bildvinklar som gjorde att han kunde återge flera rum och således även ge en orientering om rummens placering i förhållande till varandra. Det man ser genom dörröppningen är Astraksalen längst bort och emellan ligger förstugan utanför Carl IXs tornkammare. Slottets äldsta bevarade rum. Dörren vi ser ut igenom är idag igensatt.
 
Konungens konseljsal. Det rum innanför kungens sängkammare avsedd för förtroliga överläggningar men också det rum där Gustav IV Adolf tvangs underteckna sin abdikationsakt. Johan Roberts detaljåtergivande är enastående exakt.
 
Konungens sängkammare, finns liksom andra motiv av J R Nilsson i flera versioner. Denna är i privat ägo och såldes på Stockholms Auktionsverk 2017. Men också Nationalmuseum har en som dock inte finns fotodokumenterad på deras hemsida. Genom dörren ser man genom en passage in i Konseljsalen.
 
För ett antal år sedan blev Mariefreds församling av en Göteborgsbo erbjuden att köpa en interiörmålning av Mariefreds kyrka utförd av Johan Robert Nilsson. I september 1881 sålde Nilsson denna målning (såvitt känt, den enda med detta motiv) via Konstföreningen i Stockholm till någon i Göteborg där den tydligen blev kvar innan den nu återfördes till Församlingshemmet i Mariefred.
 
Det hände tydligen också att Nilsson ordnade lotterier med en oljemålning som vinst. Det var ett inte ovanligt sätt för konstnärer kring förra sekelskiftet att kunna få sälja sina tavlor. Bl.a. lottade han i januari 1876 bort en (förmodligen mindre) målning av "storsäljarmotivet" av Gripsholm och Mariefred. Kanske någon av ovanstående! Lotteriet inbringade 25:-.

Året innan hade han bortlottat två landskapsstycken för tillsammans 80:- vilket motsvarar närmare 4.000:- idag. Jämfört med att han fick ca. 700:- i dagens penningvärde för att måla och tapetsera två rum hos Thilda Kjellström , så förstår man att hans konstnärsskap börjat bli mer inkomstbringande för honom.
 
Men han vandrar helt oberört mellan att sälja en målning av "Goubelinrummet (se ovan) på Gripsholm" för 232 kronor till att "Måla svarta kanter på 5 st sorgbrev à 5 öre".
 
I september 1880 skriver signaturen O.v.K. i ett utdrag ur "Sommarbrev till Stockholms Dagblad":

Från Kärnbo kyrkbacke går en bakgata till Mariefreds vestra stadsdel. Om vi följa denna och så komma midt för stora torget, vika af till höger, påträffa vi i stadens ytterkant åt detta håll en liten täck och prydlig gård, med der bakom liggande väl städad trädgård. Gå vi in i det anspråkslösa, men derför icke mindre hemtrefliga boningshuset befinna vi oss med ens i en Målaratelier. Här arbetar målaren Robert Nilsson, en medelålders man, som till följd af sjuklighet och medellöshet från yngre år ej fått inhemta några konstnärliga förstudier och derför endast fortsatt faderns anspråkslösa yrke såsom  rums- och vagnsmålare, men allt detta oaktadt blandar sina färger och för sin pensel såsom en verklig artist. Bland Konststycken af hans hand sågo vi åtskilliga vyer af Gripsholm, utmärkta för sin naturtrohet och sin vackra, väl nyanserade belysning.
Nilssons taflor gifva och ett högt begrepp om hans förmåga i perspektiviskt hänseende. Denna visar sig och särdeles anslående å hans sednaste tafla: Interiör af Mariefreds Kyrka – ett värdefullt konstverk, som just i dessa dagar blifvit aflemnadt till Konstföreningen i Stockholm, och enligt hvad vi sett uppgifvas i en tidning – redan funnit köpare. För öfrigt har Nilsson målat åtskilliga andra interiörer, tagna dels inom Gripsholms murar dels inom sitt egna hem, flera blomstergrupper i serdeles friska färger o.s.v. På beställning från Tyskland (Würtenberg) har han kopieradt ett af de i Gripsholm befintliga porträtten af Westfaliska fredskongressens medlemmar, och är för närvarande sysselsatt med att på duken framställa Johan IIIs fängelse å nämnde slott.
 
Det framgår inte om det rör sig om samma målning, men två år senare förekommer skriftväxling just om en målning med motiv från "Johan IIIs Fängelse". Nilsson verkar ha haft en "agent" som hette J TH Andersson som dock tydligen inte var skrivkunnig utan använde sin son Henrik som "sekreterare". Andersson skriver att priset på målningen är satt till 250 kronor, men att det finns ett anbud på 160 kronor. Anbudsgivaren vill dessutom beställa ytterligare en interiör med "något motif från Gripsholms salonger. Dock icke den gula hälst, den som krigsrådet Dahlquist köpte så vida den är af samma storlek, för öfrigt får Herr Nilsson välja efter behag så blir det nog efter den persons önskan. Det är grosshandlaren Wannberg som vill hafva dem så vida Herr Nilsson kommer sig ut med det priset."
 
Den berörda målningen av Gula salongen sålde Nilsson i februari. Brevväxlingen sker i Mars och i april säljer han en interiör från Johan IIIs fängelse för 150:- (kan de tio kronorna som skiljer ha stannat hos Andersson? I brevet tackar denne nämligen för "drikspengarna om 5 kronor" vilket förmodligen var förmedlingsprovision för en tidigare tavelförsäljning). I juli säljer han sedan en interiör från Kungens sängkammare för 160:- och i september en interiör från Konseljen för 166:-. Plus sex andra "utsigter" över Gripsholm, Ärnäs och Strängnäs.
 
Det vore roligt att kunna lokalisera tillräckligt många tavlor av Johan Robert Nilsson för en utställning på Gripsholm eller i Mariefred. Den tanken fanns redan på 80-talet då en arbetsgrupp bildades med medlemmar ur Hembygdsföreningen samt dåvarande chefen för Slotts-  och porträttsamlingarna, Ulf G Johnsson. Tyvärr ledde arbetet inte till någon utställning den gången. Möjligen är chansen större idag.

Om ni har en målning av Johan Robert Nilssons hand hängande på en vägg eller stående i en garderob, hör av er till mats.werner(at)telia.com.
 
En sida ur arbetsboken som visar på vilka kunder och uppdrag Nilsson hade.
 
 KOMPLETTERING den 11 AUGUSTI 2019

Sedan ovanstående inlägg skrevs i november 2017 har en del hänt som också måste finnas med i en översikt över konstnären Johan Robert Nilssons verk.

I Robert Nilssons arbetsbok finns en hel del målningar han gjort på beställning med Strängnäsmotiv. Men inga sådana var kända. När Strängnäs Kommun avvecklade sitt museum var jag i kontakt med den ansvarige kulturtjänstemannen och också med den konstvetare som gjorde urval i samlingarna om vad som skulle behållas och vad som skulle någon annanstans. Det visade sig då märkligt nog att kommunen inte tycktes ha något konstverk av Johan Robert Nilsson. Men så fick jag i början av året en kommuntar från en person i Strängnäs som ägde en Strängnäsmålning av Johan Robert! Jag fick en bild och även ett tips om att det skulle finnas en till i stadens Biskopsgård vilket bekräftades av Biskopen själv. Så här kommer dessa båda Strängnäsmålningar.

De båda hittills enda kända av Johan Robert Nilssons målningar med Strängnäsmotiv.
 
Så hade jag av annan orsak anledning att gå in på en internationell websida med uppgifter om försälda konstverk och fann också där några hittills okända bilder.

Så hade t.ex. en något större variant av "Drabantsalen", än den som Nationalmuseum äger, sålts hos auktionshuset Nordéns 1995 för 7.000 SEK. Tyvärr finns ingen bild på denna målning.

Året innan såldes på en auktion i Dijon i Frankrike denna vackra målning (tyvärr blott avbildad i svartvitt) och kallad Intérieur du château de Gripsholm från 1883 för motsvarande ofattbara dryga 130.000 SEK i dagens penningvärde. Glädjande att denne duktige men ändå förhållandevis "enkle plankstrykares" verk uppskattas så av en internationell marknad att det kan nå sådana värden.

Målningen torde återge det som idag är halva Furstinnan Marias sängkammare i nuvarande Vasavåningen. I sitt dåvarande utseende före den Liljekvistska restaureringen på 1890-talet då rummet var uppdelat i två delar för att Hertig Carl och hans hustru Hedvig Elisabeth Charlotta skulle få varsitt sovrum. Jämför en av Nationalmuseums målningar här ovan , taget i en annan vinkel.
 
Och slutligen 1998, såldes denna vackra interiör av Drottningens sängkammare med blick in mot Drottningens Toilette (som ingalunda var det som vi lägger in i ordet idag, utan helt enkelt det rum där Drottningen klädde om, på eller av sig). Toalettbestyr sköttes på den tiden med hjälp av ambulerande stolar som tillfälligt ställdes där behovet uppstod....
Den såldes hos Auktionsverket för 16.000 SEK. Det här rummet ser fortfarande ut på detta sätt, och även i Toiletten står byrån ännu på plats.
 
 
Och så sent som 2005 såldes en Interiör af Gula Salongen å Gripsholms Slott målad 1881 på Lilla Bukowskis för 17.000 SEK. Tyvärr finns inte heller på denna någon bild.
 
Det börjar nu bli dags att göra en enkel katalog över de kända målningarna av Johan Robert Nilsson. Och kanske äntligen den sedan länge tänkta utställningen i Mariefred. Eller snarare på Gripsholm där så många av hans bilder ändå hör hemma.
 
 

 
 
 

KINDA KANAL

 
 
Två minuters lisa för själen för er som inte har tid att ägna sex timmar åt en färd på Kinda Kanal!
 
Så var det dags för ännu en av Sveriges många kanaler. Vi har färdats på Göta Kanal tre eller fyra gånger, Bergslagskanalen, Strömsholms, Hjälmare och nu Kinda kanal!

Vi köpte ett "paket" via Rimforsa Strand hotell dit vi anlände i tisdags kväll efter en färd utmed småvägar i Sörmland. Ska vi på utflykt gäller inga motorvägar! På småvägar tog vi oss till Rimforsa. En ort söder om Linköping som vi knappt hört talas om dessförinnan. Rimforsa Strand visade sig vara ett stort "träslott" som byggts som en folkhögskola inom Fredrika Bremer-rörelsen. Där bedrevs lanthushållningsutbildning och man hade djurbesättningar och kvinnor fick lära sig alla delar av detta yrkes- och livsområde.
 
Numer fungerar stället som kurs- och konferensgård med ett vackert läge vid sjön Åsundens strand. Och med ett utmärkt kök och med trevlig och välkomnande personal.
Kanalresedagen inleddes med ett härligt morgondopp i ensamt majestät från hotellets strandanläggning där endast en majestätisk häger bevittnade min lekamens värdiga nedsänkande i det svalkande vattnet.
 
 
Efter en stärkande frukost begav vi oss ner till avgångsbryggan där motorfartyget KIND bordades. Trots sin moderna framdriftsteknik och dito överbyggnad är det ett fartyg med vördnadsvärd ålder. Byggt 1890.
 
Här på akterdäck placerade vi oss, hustrun och jag, till en början. Det visade sig ödesdigert för mig och en medpassagerare! För att kunna sätta sig på bänken var man tvungen att kliva upp på en förhöjning av däcket och var man då inte medveten eller uppmärksam på att man skulle akta huvudet så var sammanstötningen med i mitt fall ett skyddsgaller i stål runt en takarmatur och i medpassagerarens fall ett stålstag som bär upp taket, förödande. Jag hade hår och en keps men ändå kändes det som om skallen sprack och blodvite uppstod om än mycket lindrigt i mitt fall. Mer flödande för den stackars hår- och mösslöse medpassageraren som fick hjälp att hålla ett tryckförband och sedan omplåstras av sin dotter som var läkare!
Denna incident förstörde på intet sätt vår färd men den borde kunna undvikas för framtida resenärer!
 
Här passerar vi under Riksväg 34s vägbro över sjön Järnlunden som är en del av Åsundens sjösystem.
Förr i tiden trafikerades sträckan av "vanliga" ångbåtar men sedan bilvägarna drogs fram i mitten av förra seklet så tvingades man skära ner höjden på båtarna för att klara broarna vilket gör att KIND ser en smula tillplattad ut!
 
Brokinds vackra slott vid Järnlundens strand. En gång del av Bo Jonsson Grips stora markinnehav (han ägde 1/3 av själva Sverige plus HELA Finland!), idag sedan länge ägt av familjen Falkenberg.
 
Första slussen på kanalfärden, Brokinds. Med sin ringa fallhöjd på 1, 6 meter så var den inte så märkvärdig men trång! Bara fyra cm luft på vardera sidan av båten!
 
Vår gast fick tjänstgöra också med att öppna och stänga slussportarna.
 
Även varma kor gillar att sommarbada. Det fanns gott om kor och får utmed kanalen.
 
Här närmar vi oss Hovetorps slusstrappa. Fyra slussar med totalt närmare 16 meters nivåskillnad!
Men någon expresshiss är det inte! Tack och lov!
 
 
Här är min något senare skadade medpassagerare ännu med kameran i full gång.
 
Även i dessa insjöar gör skarven stor skada när de slår sig ner på öarna. Efter några år återstår bara rena skeletten av träden. Man frågar sig onekligen om fridlysningen av denna marodör är nödvändig. Vore inte en fridlysning av fästingen lika önskvärd?
 
Vackra fjärdar, strålande sol! Var är Taube?
 
Sturefors vackra slott från sjösidan. Vi har en gång tidigare besökt Sturefors men då blott sett det från parksidan. Ägs idag av den grevliga familjen Bielke.
 
Nu har vi farit en god bit utefter kanalen och redan passerat fem andra slussar. Nu ligger vi inne i Hackefors sluss som sänker oss inte mindre än närmare sju meter medan gasten och slussvakten filosoferar ovanför våra huvuden.
 
"Är ni kvar där nere?"
 
Och nu får vi komma ut ur den högsta enskilda slussen i kanalen.
 
Ibland var man lite orolig för de säkerligen inte helt vana kanotisterna som plötsligt befann sig i vår väg och tvingades in till stränderna där de krampaktigt grep tag i nerhängande trädgrenar för att parera de modesta vågor som KIND lämnade bakom sig.
 
Åsundens sjösystem, som även sammanlänkas med Göta Kanals, lär rymma ett stort antal vackra veteranbåtar. Här passerar vi den vackra Queen Anne, ritad av C G Pettersson 1915. På den tiden förstod man också att ta sig fram med värdighet på vattnen, precis som vi gör nu!
 
Här badas det från kanalkanten.
 
Och ibland tror man att man är på väg in i en tunnel.
 
Vi närmar oss färdens slut tyvärr.
 
Här har KIND nått sin slutdestination för dagen i Linköpings hamn efter dryga sex timmars ljuvlig färd i sakta mak och ibland en underbar totaltystnad så när som på ljudet av vatten som klyvs och en och annan mås som skriar. En lisa för själen var denna färd som ingen borde kunna låta bli att göra någon gång i sitt liv.
 
Nu var det dags för återfärd till Rimforsa för att hämta upp bilen. Kustpilens bekväma, eleganta och snabba tåg tog oss på en halvtimme tillbaka den sträcka som per kanal tagit sex timmar!
Ett plastkort från Östgötatrafiken ingick i vårt "paket" och det visade sig att Östgötatrafiken ännu inser enkelheten och användarvänligheten i reskasse-systemet. Kortet kunde enkelt laddas med den exakta biljettkostnaden för tågresan av vår paketarrangör. Sörmlandstrafiken har just övergivit detta suveräna system vilket de påstår vara "föråldrat". Men att det har fördelar för resenärer verkar man inte bry sig om i Sörmland! Heder också åt Kalmar länstrafik som opererar Kustpilen. Personalen som tog emot oss på Linköpingsperrongen var både vänlig, tillmötesgående och hjälpsam och angivelserna på avgångsskyltarna på perrongen stämde också! Hallå Sörmlandstrafiken! Här har ni en hel del att lära!
 
 

Problem när styrelser blir för "trevliga"!

Göran Persson x Två
 
Sedan jag lämnat Monica Zetterlundsällskapets styrelse är nu ett uppdrag som valberedare i den anrika Gripsholmsföreningen (som håller till i grannkåken) det enda uppdrag jag har kvar. Styrelsemötena i Z-sällskapet var sällsynt minnesvärda, trivsamma, roliga och goda! Ordföranden undrade varför jag ville sluta. Trivdes jag inte? Det var ju just det. Jag trivdes alldeles utomordentligt bra! Men detta kan många gånger vara en hämsko för en styrelse och en förening, att alla "har så trevligt" att ingen någonsin vill flytta på sig och avgå frivilligt.
 
Landshövdingen och tillika Gripsholmsföreningens ordförande Liselott Hagberg avtäcker Olle Hamnbergs porträtt av Göran Persson.
 
Efter tio år sinar kanske idéflödet. Styrelsemedlemmarna har börjat fokusera mer på just att trivas tillsammans och bryter inte längre nya tankar och idéer mot varandra på samma sätt. Verksamheten stelnar i sina former och blir förnöjd.
 
Just det problemet har vi i Gripsholmsföreningens styrelse, där vi i den nytillträdda valberedningen fick klart för oss att ordföranden liksom vi själva önskade se en utveckling av den stagnerande föreningen som idag har 354 medlemmar! "Varför inte 3540?" frågade slottsfogden och pekade på andra motsvarande vänföreningar med tiotusentals medlemmar. Vi skulle dock nöja oss med ett par tusen! Det handlar ju trots allt om en nationell klenod och angelägenhet. Den enda plats i Sverige som så överskådligt visar en del av vår historiska utveckling under fem århundraden i Sverige. Och där mycket av den svenska historien åskådliggörs på ett dramatiskt och spännande sätt.
 
TV-journalisten och styrelseledamoten Annika Hagström intervjuar Göran Persson.
 
 
Den förre slottsfogden sa att hans angelägnaste uppgift var att få barnen att komma till Gripsholm. För utan dem har vi inga besökare i framtiden. Och han lyckades i stor usträckning. Idag avlöser barnaktiviteterna varandra på slottet och nya generationer kan få en relation till denna borg. Tyvärr får de inte längre rida på Lejonet som jag en gång i tiden. Men kanonerna Suggan och Galten duger gott.
 
 
 
 
Men då måste också vänföreningen följa med i den utvecklingen.
 
Men här sätter föreningens gamla stadgar käppar i hjulen. Dessa främjar koninuitet snarare än förnyelse. I år var tre ordinarie styrelseplatser uppe för val. Men på två av dessa satt två av de fem styrelseledamöter (av elva) som är "självskrivna" pga stadgar eller praxis. Och på den tredje satt en relativt färsk ledamot som tagit tag i föreningens hemsida vilket vi fann för värdefullt för att bryta.
 
Så vad gör man då när de elva styrelseledamöterna sitter i treårsperioder varav tre "byts ut" varje år – utom då de fem självskrivna....
 
Jo det väljs också fem suppleanter som bara väljs för ett år i taget. Men dessa har lika trevligt som de övriga. Och när bara en av dessa frivilligt lämnade styrelsen så hade vi bara möjligheten kvar att meddela tre av de övriga på ett så hovsamt sätt som möjligt, att vi inte avsåg att föreslå dem till omval. Vi blev lite oroliga när en av dessa tre (innehavare av en gedigen titel) hade luftat sitt missnöje på senaste styrelsemötet utan att förstå att styrelsen är ett parallellorgan till valberedningen och att han alltså borde tagit upp sitt missnöje i ett annat forum. När vi möttes av beskedet att förse oss med små lappar i slottsentrén på väg till mötet förstärktes vår oro för en uppslitande voteringsprocedur kring en suppleantplats.
 
Men med ordförandens vana hand så styrdes mötet förbi alla blindskär och våra fyra nya unga styrelsesuppleanter torde kunna ingjuta nytt blod och nytt tänkande kring medlemsutvecklingen under det kommande året. Så får vi se om någon ordinarie fattar vinken nästa år och avgår frivilligt.
 
Därefter övergick mötet till de mer angenäma inslagen. Ett musikaliskt sådant med fyra händer på den av föreningen nyligen skänkta Steinwayflygeln gjorde denna den äran!

Därefter följde den sedvanliga avtäckningen av ett hedersporträtt som av föreningen varje år skänks till Statens Porträttsamling och ingår i en serie om drygt hundra porträtt som behandlas på särsklit sätt.

Objektet för årets porträtt var ingen mindre än förre statsministern Göran Persson som var på plats för att beskåda och kommentera porträttet utfört av konstnären Olle Hamngren. Persson berättade glatt och villigt om hur det hela gått till. Vi fick också en gedigen presentation av hans bakgrund av ordföranden Landshövding Liselott Hagberg.

Efter att alla medlemmar fått tillfälle att beskåda och beundra porträttet på närmare håll vidtog en oerhört intressant och levande stund där den förre statsministern intervjuades av vår styrelsemedlem Annika Hagström. Persson var i högform och svarade villigt och utförligt. Vi fick veta att han är en sann bilens vapendragare sedan han som barn upplevt vad bilen betydde för alla när det gällde att kunna få se och uppleva något utanför den egna gården eller bygden. Vidare att han som barn hade tre drömmar om sin framtid. Två hade han förverkligat men den tredje funderade han ännu mycket kring. Den första var att bli lärare – och det blev han. Den andra var att bli bonde – och det har han blivit "på äldre da'r". Men den tredje var kanske något förvånande: han ville bli präst!

Han förde ett djupt samtal kring sina funderingar. Var det pga en tro som han ville bli präst? Eller var det bara för den hemkänsla han hade i själva kyrkobyggnaden och den gemenskap som finns kring den? Han hade som barn till en kyrkvaktmästare (mm) vistats ovanligt mycket i Västra Vingåkers kyrka. Han var fast övertygad om att han kommer att klättra upp till predikstolen förr eller senare. Nog skulle han bli en präktig predikant! Många var överens om att ställde han upp som partiledare för något parti i nästa val skulle nog alla närvarande rösta på honom! Och det säger en del om hans retoriska förmåga och begåvning. Men han är också en man med ett intellektuellt innehåll, med stort intresse för inte minst konst, som han glatt och villigt delade med sig av.
Annika Hagström kunde givetvis inte låta bli att fråga också om hans syn på nuläget i den svenska politiken. Jan Björklund fick då en klar rallarsving av den förre statsministern ("han kan gott ha det") medan Kinberg Batra var det synd om. Hon förtjänade inte den behandling hon får, menade Persson.
Och det fick bli slutordet eftersom man redan dragit över tidschemat ordentligt vilket dock ingen klagade på.

Så vi avtågade till Kronköket för en od landgång med dryck, kaffe och biskvi och fortsatta livliga samtal.

Så nu uppmanar jag alla historieintresserade, alla konstintresserade att vallfärda till Gripsholm OCH att lösa ett medlemskap vilket enklast görs på föreningens hemsida. Föreningens årsmöte innehåller alltid intressanta samtal och föredrag kring de avtäckta hedersporträtten. Höstmötet – när mörkret sänkt sig över slottssalarna  – samlar också medlemmar för roande och intressanta föredrag och musikaliska inslag av fina artister. Båda mötena avslutas med en måltid i Gustav IIIs gamla kronkök (på hösten alltid årtsoppa med varm punsch) där vi alla också har lika trevligt som någonsin i styrelsen kring de gamla nötta långborden!
 
Statens Porträttsamling på Gripsholm tillhör välrdens största. Med många vackra och intressanta målningar. Och i sommar visas dessutom en spedell utställning av fotografen Dawid: "Men". Den utställningen har trängt undan den ordinarie hängningen av hedersporträtt som istället återfinns i starkt reducerad mängd på intilliggande väggar. Det enda moderna porträtt – utöver dessa – är Inger Hodgsons porträtt av den världsomspännande organisationen SWEAs grundare Agneta Eckerström Nilsson som visas i ensamt majestät. Och det är ett mycket sevärt porträtt.
 
Inger Hodgsons vackra porträtt av Agneta Eckerström Nilsson, SWEAs grundare.
 
 

Nostalgipromenad i Åkersparken

Åkers Styckebruks herrgårdsbyggnad
 
Idag gick hustrun och jag en nostalgirunda i Åkers Styckebruks herrgårdspark i solskenet.
 
Lyssnade till fågelsång och porlande forsar! Mellan 1980 och 82 bodde vi i Trädgårdsvillan från 1794, som 1972 blivit tillbyggd med en vinkelbyggnad då den sista brukspatronänkan Phyllis von Seth gjorde huset till sitt "undantag" då godset och bruket såldes efter maken Rutgers bortgång.
 
 Del av Bruksraden mitt emot herrgården, en gång i tiden arbetarbostäder för styckebrukets och godsets anställda. Idag omgjorda till bostadsrättslägenheter.
 
När Phyllis dog sa vår gamle mäklarvän till oss att vi borde titta på ett hus han fått in till försäljning i Åker. Han visste att vi då var i behov av större ytor och höll på att undersöka möjligheterna att bygga till vårt hus utanför Mariefred. Åker! Aldrig i livet! Sa vi! Och åkte och tittade – för det kunde vi ju göra då vännen insisterade. Vi föll pladask för detta underbara hus, och dess då fantastiska trädgårdsmöjlighet. Huset hade tjänat som herrgårdens trädgårdsmästarbostad och låg som slutkläm i den fina bruksraden av arbetarbostäder mellan parken och Bergaån och med en lång damm framför sig vars vatten kommer genom en mängd bäckar och forsar uppifrån Åkers bergslag genom parken och vidare genom ett litet uppdämt fall på Trädgårdsvillans tomt där vi varma sommardagar helt sonika klev ner och satte oss och lät oss översköljas av det svala forsande vattnet.
 
 
På den tiden var det bara herrgården och Trädgårdsvillan som hade tillgång till den stora underbara inhägnade parken med kälk- och skidbackar, små öar, forsar, spännande lövsalar, fåfängor, ekotempel, ridvägar och äppelträdgård. Ett paradis för våra ungar. Ingen bodde då i herrgården men flygeln var uthyrd till vår numera salige vän "Söders Clark Gable", antikhandlaren Torsten Björklund, som vi då återknöt vänskapen med.
Vi hade nog bott kvar där än om det inte varit för att våra naivt överoptimistiska planer att barnen kunde fortsätta gå kvar i skolan i Mariefred med sina nära kompisar visat sig vara just det – naivt överoptimistiska.  Vi tänkte att vi ju kunde köra dem till skolan på morgonen samtidigt som vi åkte till våra två företag i Mariefreds centrum och sedan kunde de åka hem med hustrun efter skolan. Men ack vad vi bedrog oss. Det var en mil mellan Mariefred och Åker och på den tiden fanns bara den gamla vingliga omvägen med bl.a. en dokumenterad dödsfälla, via Ärja. Snart visade det sig att vi satt och for som tättingar fram och tillbaka eftersom det ju var danskurser, körer, kompismöten hela tiden – i Mariefred. Hästarna som vi byggt om det gamla slaggstensgaraget till stall för, hanns inte med och till slut flyttade vi dem till den numera nedbrunna kungsladugårdens stall i Mariefred för att någon alls skulle hinna bry sig om dem. Hästarna gick då i den övergivna och ledsna hage som ligger alldeles bakom vårt nuvarande hem.
 
 Här står hustrun i det vi brukade kalla "skrotträdgården" med rester av två större växthus mm. Allt numer mejat till marken. Det verkar som om man tänker sig att göra något här. Snett bakom mig ligger den lilla "salutkullen" med utsikt över sjön Visnaren. Där lär Rutger von Seth ha haft en salutkanon som användes vid speciella tillfällen. Rakt fram syns gaveln på den gamla trädgårdsmästarbostaden med sin 70-talstillbyggnad, baksidan på stall/garage och till höger gaveln på den lilla gäststugan. Muren till vänster är ca. 1,5 meter högre på andra sidan och mot den odlades värmebehövande växter. Såväl Phyllis von Seth som hustrun var ju blom- och trädgårdstokiga så det var ju en idealisk plats att odla och påta på. Men senare ägare tycks ha saknat allt trädgårdsintresse så idag är det bara gräsmattor över alltihop. Sorgligt.


Så när en vän tipsade om att gamla provinsialläkarvillan vid ångbåtsbryggan skulle säljas så beslöt vi att flytta tillbaka till Mariefred. Men vi minns fortfarande med glädje och värme åren i Åkers Styckebruk med dess fantastiska omgivningar, vandringsstigar, utflyktsvägar, badsjöar, skogar och berg. Och vi var ihågkomna visade det sig då vi mötte ett par gamla glada vänner vid kvarnforsen som var riktigt kul att återse och prata med.
 
Plötsligt rörde sig fjolårslöven framför våra fötter och en halvstor groda hoppade på väg ner mot den forsande bäcken. Den fick hjälp sista biten sedan hustrun konstaterat att det inte var någon prins....
 
 
 En av alléerna i den Engelska Parken som går mellan grinden mot sjön Visnaren och upp till parkens mitt.  En gång har den säkert hållits grusad och krattad.
 
 En av alléns lindar med eget "spännband"! Mellan den vänstra och den högra stammen har en gren fogat samman de båda stammarna och fungerar som ett naturligt "spännband" för att hålla ihop dem!
 
 
Dottern Filippa har satt outplånliga spår i barken av en bok! Men Magnus är "long gone"....
 
 
 I parken finns såväl en liten ö mellan forsande bäckar där favorittidhästarna begravdes och här, på östsidan av parkens centrala kulle ligger på en terrass fem av herrgårdens trotjänande gårdvarar, sällskaps- och/eller jakthundar på 1800-talet, begravda. Omgivna av blå- och vitsippor.
 
Sedan Engelska Parken öppnades för allmänheten några år efter att vi återflyttat till Mariefred flyttades också dansbanan som under många årtionden förnöjt Mariefreds dansanta publik, från Hjorthagen vid Gripsholm och hit till Engelska Parken där den fortsatt att tjäna som just dansbana.
Under de sista årtiondena i Mariefred var det nöjeslegenden Henning Hendrix som basade och som såg till att alla de stora dansbanden och de populära sångstjärnorna gästade Hjorthagens festplats som var uppskattad inte minst av alla sommargäster i stugor och campingplatser.

"Intresseklubben sammanträder"

 
Den här lilla bokhyllan tillverkade min Pappa någon gång runt 1910. Sidorna bär urkarvade vapensköldar med tre snedställda linjer och uppe i högra hörnet bokstäverna K K!

Det står inte för Ku Klux eller något annat eländigt utan helt enkelt för KamratKlubben! För när han var ung och även när jag själv fyrtio år senare befann mig i samma ålder, så var det helt självklart att man kom att bli del av någon förening av något slag, vare sig det handlade om frimärken, scouter, modelljärnvägar, detektivarbete eller tennsoldater.

Och fanns det inte någon förening så bildade man en. Eller också hade man ett gäng vänner som tillsammans bildade t.ex. just Kamratklubben och hade gemensamma och interna hemligheter för sig i någon koja eller något källarutrymme.
 
Kort sagt det var på något sätt självklart att man lotsades in i ett föreningsliv. Man lärde sig tidigt detta med kassabok, protokollskrivande och svingande av en ordförandeklubba.
 
Hela vårt samhälle byggdes upp av folkrörelser, föreningar och organisationer.
 
Men i takt med att samhället också började ta över det ena ansvarsområdet efter det andra från de enskilda människorna och deras klubbar och föreningar, mattades efterhand intresset för och kunskapen kring föreningsverksamhet. Där ett gäng enskilda tidigare på ett fullständigt självklart sätt plogat upp skridskobanor eller klippt gräs på bollplaner så var det nu på kommunen man ställde krav att dessa saker skulle skötas.
 
Nu har vi nått mognaden av en generation som inte har någon som helst erfarenhet eller relation till föreningsliv. Det närmaste de kommer är väl just i kommentaren till allt som de upplever som trist: "intresseklubben sammanträder"....
 
Ännu många år kommer de äldre generationerna att hålla föreningar och organisationer igång, men inom överskådlig tid står samhället inför en väldig förändring som man inte verkar ha någon som helst beredskap för.
 
Redan idag har politiska organisationer, fackföreningar, jazzklubbar svårt att rekrytera nya unga medlemmar och framförallt medlemmar som är beredda och villiga att ta på sig ett uppdrag i styrelsen.
 
När jag under många år har påtalat denna utveckling inom den sfär där jag varit organiserad, nämligen länets och landets jazzklubbar, får jag nickande instämmanden från klubbmedlemmar från landsbygden, medan de storstadsbaserade redan professionellt drivna ställena tittar oförstående.
 
Vi kommer att se alltmer krav på att det "allmänna", "kommunen", "staten" ska ta över uppgifter som tidigare skötts av frivilliga ideella krafter som hade intresse och nöje av att kunna ordna något för varandra och andra – och göra det på sitt sätt. Idag ska alla sköta sitt och inte bry sig om andra för det får "samhället" göra.
 
Dagens unga kan inte ge sina barn någon vägledning in i ett föreningsliv för de har själva aldrig deltagit i något.
 
Då sade någon beträffande just konsekvenserna av att jazzklubbarna runt om i landet kommer att försvinna och med dem också en stor mängd scener för alla de unga jazzmusiker vi envisas med att skola upp till briljans, att den generationen kommer att lösa det på något annat sätt. Javisst! Men utan en grundförändring av samhällsstrukturen är det fortfarande någon som blir tvungen att sälja biljetter, redovisa moms, betala hyror och löner och att kunna bokföra detta. Det behövs någon som grejar lokalen, förbereder ljudet och ljuset och fixar biljetter o.s.v. Svaret blir att alla dessa områden som idag sköts inom och av föreningar och olika frivilligorganisationer kommer att professionaliseras och skötas av anställda. Huruvida de alls kommer att ha någon styrelse att ansvara inför blir en intressant fråga.
 
Detta kommer givetvis även att gälla politiker som i framtiden kommer att bli färre och tillsvidareanställda med lön.
 
Vi ser givetvis en mängd lösare sammanslutningar se dagens ljus, grannsamverkan, båthamnsvaktande och annat liknande. Men som sagt det är oftast sådan verksamhet som kan skötas utan någon mer fast organisation. Det blir temporära och föränderliga grupper kring ett specifikt intresseområde och utan permanent stadga.
 
Idrotten lär nog vara det område som håller föreningslivet igång längst. Där tvingas ofta föräldrar till olika insatser för sina barns skull. Men redan idag har många klubbar fast anställd personal och kraven på att "någon annan" får göra jobbet kommer även att göra sitt intåg inom idrottsvärlden. Man behöver bara se på golfsidan.
 
Kommer livet att bli fattigare utan föreningar kring olika intressen och verksamheter? Risken är ju att vi aldrig lämnar vår egen bubbla för att på allvar göra något tillsammans med andra.
 
Är det eftersträvansvärt? Om ej – hur börjar vi förändra?
 

10 årsjubileum!

Attans! Ser plötsligt att jag för 28 dagar sedan borde firat tioårsjubileet av denna blogg! Vilken miss! Men jag ska försöka bli lite flitigare här....

SWEDISH HALL OF FAME @ GRIPSHOLM

Agneta E Nilsson, grundare av den världsomspännande utbildningsorganisationen SWEA. Målad av Ingrid Hodgson. Donation 2015 till Statens Porträttsamling från SWEA.


Alltsedan Gustav Vasa inledde det som genom århundradena vuxit till en av Europas största nationella porträttsamlingar har samlingen huvudsakligen befunnit sig och visats på Gripsholms Slott.

Under de år som Landstingets folkhögskola inhystes i de gamla bränneribyggnaderna vid Almnäs vid Hjorthagen, så träffades avtal mellan Statens Porträttsamling/Nationalmuseum och Landstinget om att härbärgera den moderna delen av porträttsamlingen inom folkhögskolans lokaler med möjlighet för allmänheten att under sommartid besöka och se också denna stora och mycket viktiga del av samlingen.

Idag visas blott ett fåtal av de moderna porträtten på slottets översta våning. Ett antal av de moderna porträtten är förmodligen utlånade men det stora flertalet verk befinner sig idag dessvärre i magasin. Och dessutom delvis i ett sådant som inte längre håller modern standard.

Många försök har under åren gjorts att få tillstånd en visningsmöjlighet för hela den moderna porträttsamlingen under ett tak. I samband med slottets 450-årsjubileum 1987 var vi några som lanserade tanken på en visningshall i glas och tegel på pålar i kärret mellan järnvägsstationen och slottsholmen. Mälsåkers slott som genomgått stora renoveringar men som står tomt och i princip oanvänt undersöktes ett tag men befanns vara på för stort avstånd från huvudsamlingen på Gripsholm. I början av nittiotalet yppade sig en möjlighet att genom en större donation kunna skapa en sammanhållen visningsmöjlighet för hela den moderna porträttsamlingen vid Gripsholm men donationen uteblev p.g.a. olyckliga omständigheter utanför den presumtive donatorns kontroll.

Gripsholmsföreningen som bildades vid 400-årsjubileet 1937 vårdar ett par stora donationer från 50-talet och har tack vare dessa varje år donerat ett eller flera s.k. hedersporträtt, totalt 104 stycken varav alltså knappt hälften hänger framme och resten i magasin.

Därutöver förvärvar Nationalmuseum ständigt också andra moderna porträtt antingen genom egna köp eller genom donationer från annat håll, som t.ex. det ovan avbildade porträttet av Agneta Eckerström-Nilsson, grundare av den världsomspännande kvinno-organisationen SWEA (Swedish Womens’ Educational Association) och målad av den svensk-amerikanska konstnärinnan Inger Hodgsons, som donerades till porträttsamlingen i höstas av en privatperson. Jag visar här också några andra intressanta verk ur porträttsamlingen som vi inte heller kan se idag.
 
Den moderna porträttsamlingen räknas från och med år 1809. När Nationalmuseum år 1998 i en utställning på Gripsholm, redovisade "20 års nunor", d.v.s. tjugå års egna inköp eller donationer från annat håll än Gripsholmsföreningen och dess fondmedel, så var det 52 porträtt. Vilket alltså innebär 2,6 porträtt per år. Om man försiktigtvis räknar med ett genomsnitt på 2 porträtt om året som tillförts porträttsamlingen från annat håll än Gripsholmsföreningen skulle det innebära att den moderna porträttsamlingen omfattar drygt 500 verk inklusive de som donerats av eller genom Gripsholmsföreningen. Av dessa finns alltså bara en bråkdel utställda i dag.

Samtliga dessa moderna konstverk avbildar svenskar som gjort betydelsefulla insatser för vårt samhälle, vårt land och vår omvärld. Idag är begreppet ”Hall of Fame” så vanligt i många sammanhang att det nästan blivit inflationsskadat. På Arlanda välkomnas den anländande av stora fotografier föreställande idag betydelsefulla och/eller kända svenskar. Swedish Music Hall of Fame öppnade för några år sedan i det s.k. ABBA-museet på Djurgården. Till och med lilla Läggesta hållplatsbyggnad ska ha en ”hall of fame”!

Gemensamt för dessa är att de svenskar som visas huvudsakligen är nu levande personer.

Men Sverige har genom århundrandena haft många för sin samtid och för efterkommande generationer betydelsefulla personer som i de flesta fall finns avbildade i Statens Porträttsamling på Gripsholm. Denna samling är ju själva arketypen för en ”hall of fame”.
Men idag är samlingen begränsad inte bara av lokalbristen utan också av de restriktioner som råder kring det kungliga slottet och dess handhavande. Alltför många revirtänkande myndigheter är inblandade och den lokala slottsförvaltningen starkt försvagad av bristen på en aktiv egen slottsfogde. Jag försökte få den siste fogden att införa ett fjärde ”V” efter de tre som förre ståthållaren Björn Sprängare lanserade: ”Värna, vårda, visa”. I mitt sätt att tänka saknas ”Våga”. Att våga ta till sig ny visningsteknik, våga tänka nytt, att våga släppa loss fantasi och illusion för att göra unga generationer intresserade av något de inte längre naturligt kommer i kontakt med i sitt skolarbete.

Lena Croqvists självporträtt 1982. Grh 3873. När få vi se den på Gripsholms väggar? Eller David Tägströms härliga porträtt av Olof Winnerstrand som inte får fastna i Dramatens chefsrum.
 
 
 Och när får vi tillbaka Georg von Rosens ståtliga porträtt av Nordenskiöld i packisen som hängde bredvid öppna spisen i gamla folkhögskolans matsal?
 
 
 Eller Hanna Paulis underbara "Vännerna"?

När därför Gripsholms Kungsladugård så olyckligt brann ner till grunden uppenbarades trots allt en möjlighet att lösa denna fråga. Grafikens Hus som då ännu förmodades återkomma i en återuppbyggd Kungsladugårdsbyggnad, utnyttjade trots allt bara en tredjedel av byggnaden. Att Grafikens Hus, trots avancerat brandskydd ändå inte kunde räddas berodde ju huvudsakligen på att övriga delar av byggnaden saknade all form av brandskydd. En återuppbyggd Kungsladugård skulle kunna innebära samma brandskyddsstatus i hela byggnaden och om Nationalmuseum kunde förmås att investera i en utställningsdel för den moderna porträttsamlingen så skulle man kunna ha gemensam entré, café etc. med Grafikens Hus.

Redan dagen efter den förödande branden tog jag kontakt med Fastighetsverkets ansvarige samt chefen för Statens Porträttsamling och pekade på denna nu öppnade möjlighet och man har där uppenbarligen arbetat vidare med denna tanke.

Nu står det klart att Grafikens Hus inte längre är kvar i Mariefred och därmed inte heller kommer att flytta tillbaka till Kungsladugården. Istället har Worlds Childrens Prize engagerat sig för att kunna hyra in sig i den centrala delen av byggnaden plus en ev. hotelldel i den norra längan.

Återstår då den södra gamla stallängan där Grafikens Hus fanns. Såvitt jag förstår har den ansvarige på Nationalmuseum uttalat att man kan tänka sig tusen kvadratmeter som yta för den moderna porträttsamlingen.

Det som är viktigt om nu denna tanke kommer att förverkligas är att det inte bara blir utrymme för en statisk utställning av den moderna porträttsamlingen utan att det också finns yta för temautställningar av olika slag.

En samling av Gripsholms kaliber innehåller näst intill oändliga kombinationsmöjligheter för att lyfta fram människor ur historien och nutiden och ge dem liv kring teman som ”musik”, ”vetenskap”, ”statsmän/kvinnor”, ”kvinnor som föregångare” och så vidare. Genom att ta tillvara alla tänkbara moderna interaktiva tekniker kan utställningar kring alla våra berömdheter göras till något alldeles enastående unikt och intressant för stora besökarskaror.

Nu måste vi arbeta hårt på många fronter för att förverkliga denna Swedish Hall of Fame @ Gripsholm!

 
Lars Hillersbergs frustande underbara gruppporträtt "Storfamiljen" Grh 3918. En av dessa många som vi aldrig får se.



Varför stannade den arkitektoniska utvecklingen upp efter Legoklossens entré?

 
Genom århundranden kan man följa stilhistorien också inom arkitekturen. Det går att finna karaktärsdrag från varje stilhistorisk epok också inom arkitekturen. Former, strukturer, dekorationselement, materialval etc. Den sista stora ”vackra” svenska arkitektepoken var nog 20-talets. Dess stramhet och ändå med stor formfulländning får sitt uttryck i åtskilliga vackra bostadsfastigheter i Stockholm och i andra städer, och manifesteras kanske främst i det stora mästerverket från perioden, Stockholms Stadshus.

Så kommer trettiotalet och dess funktionalism där åtskilliga svenska arkitekter gör banbrytande insatser. Man börjar se till funktion före form, men överger ändå inte arkitektens möjlighet att ge en personlig utformning i fasader och andra delar. Hästskopalatset i Stockholm är ett praktexempel på personligt utformad funktionalism.

Men sedan....

Vad händer? Ännu idag – ÅTTIO år senare – ritar arkitekter samma funktionella byggnader med en och annan variation. Utan några personliga uttryck.

I Amerika har jag för mig att arkitekturutbildningen är uppdelad i vad som väl motsvarar arkitekt resp. ingenjör här i Sverige. Och det verkar som om arkitekterna – som borde vara visionärerna och konstnärerna idag helt fått böja sig för konstruktörerna/ingenjörerna – de som kan rita raka injer och räta vinklar.
 
 
I lördags var jag på Kgl. Operan med några av barnbarnen. När den byggnaden tillkom på 1800-talets slut talade man om lådbygge. Cigarrlådor som staplats på varandra. Men sett i backspegeln är ju ändå Operan en vacker, spännande och varierad byggnad. Som ger nya synvinklar och perspektiv från alla håll.
 
 
Men vad kan man då säga om den senaste tidens inslag i den Stockholmska byggnationsdebatten, Nobelcentret och Gallerian?


För min egen del, står det klart att arkitektutbildningen numer helt och hållet skippat ritstift och ljusbord och istället ägnas utbildningstiden för studenterna åt en jättelåda med legobitar som de får lära sig att kombinera och stapla på olika sätt.
 
 


För vad annat kan man tro när man ser resultatet? Det är ju fortfarande lådstaplande, fyrkanter, glasfasader, raka linjer och räta vinklar! Vari ligger visioner och konstnärlighet i dessa förslag? Var finns arkitekten? Vad är det för ”fomspråk” man talar om i sammanhanget? Här finns väl bara två former: rektangeln och kvadraten! 

Bara för att man lägger in guldfärg i glas och fasadlister så förändras ju inte grundformen. Det är och förblir en trist och intetsägande opersonlig låda som inte visar på någon som helst arkitektonisk kunskap, konstnärlighet eller vision. Det är och förblir en ritbordsprodukt som vilken EPA-ingenjör som helst skulle kunna ha åstadkommit.
 
Att inte Nobelstiftelsen skäms! Man är satt att dela ut priser till de vetenskapsmän, författare och fredsivrare som ”gjort mänskligheten den största tjänsten” under det gångna året. Men när man vill manifestera sig i en byggnad, väljer man inte bara ett uselt bakgårdsläge som har större värde som det är, utan dessutom gör man det med en byggnad som bara är en hög med staplade legoklossar! Skäms! Det finns ju faktiskt fortfarande en och annan verklig arkitekt som har en visionär syn på form och material. Frank Gehry, Santiago Calatrava bara för att nämna ett par. Hade Nobelstiftelsen haft tillräcklig kompetens och använt sig av någon av dessa storheter eller någon ung ny som drivs av samma konstnärliga visioner i sitt yrke, så hade möjligen också i värsta fall lokaliseringen på Balsieholmen kunnat nödtorftigt motiveras. Men något lådbygge är inte stadsbilden förtjänt av vare sig där eller någon annanstans.


Tidigare inlägg
RSS 2.0