Vetenskap och medier – olika roller eller?
Riksbanksigelkotten....
Ibland blir man så glad när man öppnar morgontidningens ledarsida! I fredags (19/2) var rubriken Bekvämt utan betyg, och handlade om urvattningen av kvaliteten på högskolorna genom bristen på betygssättning, verklig kvalitetskontroll, forskningsfusk och annat. Utgångspunkten var givetvis det som hänt på Karolinska Institutet.
”Men där den verkliga sakkunskapen finns kan också kåranda eller behovet av goda relationer för att trygga egna anslag finnas” skriver ledaren. Som också våndas över att den avslöjande granskningen universiteten emellan försvinner genom ett regeringsförslag som riksdagen förväntas godta denna vecka. Nu ska man också inom universitetsvärlden övergå till den ”egenkontroll” som inte minst inom byggsidan visat sig rent katastrofal.
Som av en händelse skriver Andreas Bergström från tankesmedjan Fores, i spalten bredvid en gästkrönika under rubriken: Fel, flum, fusk även i vetenskap.
Man kunde tro att den handlade om samma sak, men icke. Istället berättar Bergström om en av de största vetenskapsnyheterna förra året, en artikel i tidskriften Science: ”Estimating the reproducibility of psykological science” vilken var ett försök att upprepa resultaten från ett hundratal publicerade psykologiska studier, Det visade sig att i de flesta fall gick det inte att få samma resultat som i originalstudierna.
”Forskarna har en tendens att publicera studier som visar positiva resultat och ignorera försök där den effekt man hade väntat sig inte uppstod”. Man kan inte heller utesluta rent fusk. Bergström exemplifierar vidare hur man kan vilseleda med ”vetenskapliga” metoder som när Riksbanken förra året publicerade ett diagram över sin ränteutvecklingsprognos och genom kraftiga uppåtkurvor visade att räntan snart skulle stiga brant uppåt. I själva verket rörde sig räntan i en helt annan bana. Bergström fortsätter: ”Det finns också hela vetenskapliga områden som i stor utsträckning arbetar med intervjuer och observationer, på ett sätt som gör att det nästan aldrig syns om forskarna, medvetet eller omedvetet ger en skev bild av resultaten.”
Och vidare: ”En rimlig tanke är att staten inte borde finansiera forskning och prognoser som mest ger okontrollerbara eller vilseledande resultat. Men vi kan inte vänta oss att forskare och prognosmakare inom en disciplin ska leda den utrensningen, de har allt att förlora på att säga att det de har hållit på med inte fungerar. Och de som inte är experter har förstås svårt att säkert avgöra vad som är värdelöst och vad som bara är svårtolkat.”
Tänk så klokt! Och tänk om medierna tillämpade den skepsis inför och kritiska granskning av olika vetenskapliga påståenden som ledarartikeln och Bergströms krönika efterlyser också i sin bedömning av t.ex. IPCCs olika alster kring klimatförändringarna!
Kanske skulle man då se att den branta uppåtgående temperaturkurva som ofta åberopas alltför mycket liknar Riksbanksigelkotten!
”Men där den verkliga sakkunskapen finns kan också kåranda eller behovet av goda relationer för att trygga egna anslag finnas” skriver ledaren. Som också våndas över att den avslöjande granskningen universiteten emellan försvinner genom ett regeringsförslag som riksdagen förväntas godta denna vecka. Nu ska man också inom universitetsvärlden övergå till den ”egenkontroll” som inte minst inom byggsidan visat sig rent katastrofal.
Som av en händelse skriver Andreas Bergström från tankesmedjan Fores, i spalten bredvid en gästkrönika under rubriken: Fel, flum, fusk även i vetenskap.
Man kunde tro att den handlade om samma sak, men icke. Istället berättar Bergström om en av de största vetenskapsnyheterna förra året, en artikel i tidskriften Science: ”Estimating the reproducibility of psykological science” vilken var ett försök att upprepa resultaten från ett hundratal publicerade psykologiska studier, Det visade sig att i de flesta fall gick det inte att få samma resultat som i originalstudierna.
”Forskarna har en tendens att publicera studier som visar positiva resultat och ignorera försök där den effekt man hade väntat sig inte uppstod”. Man kan inte heller utesluta rent fusk. Bergström exemplifierar vidare hur man kan vilseleda med ”vetenskapliga” metoder som när Riksbanken förra året publicerade ett diagram över sin ränteutvecklingsprognos och genom kraftiga uppåtkurvor visade att räntan snart skulle stiga brant uppåt. I själva verket rörde sig räntan i en helt annan bana. Bergström fortsätter: ”Det finns också hela vetenskapliga områden som i stor utsträckning arbetar med intervjuer och observationer, på ett sätt som gör att det nästan aldrig syns om forskarna, medvetet eller omedvetet ger en skev bild av resultaten.”
Och vidare: ”En rimlig tanke är att staten inte borde finansiera forskning och prognoser som mest ger okontrollerbara eller vilseledande resultat. Men vi kan inte vänta oss att forskare och prognosmakare inom en disciplin ska leda den utrensningen, de har allt att förlora på att säga att det de har hållit på med inte fungerar. Och de som inte är experter har förstås svårt att säkert avgöra vad som är värdelöst och vad som bara är svårtolkat.”
Tänk så klokt! Och tänk om medierna tillämpade den skepsis inför och kritiska granskning av olika vetenskapliga påståenden som ledarartikeln och Bergströms krönika efterlyser också i sin bedömning av t.ex. IPCCs olika alster kring klimatförändringarna!
Kanske skulle man då se att den branta uppåtgående temperaturkurva som ofta åberopas alltför mycket liknar Riksbanksigelkotten!
Se även denna länk!
SWEDISH HALL OF FAME @ GRIPSHOLM
Agneta E Nilsson, grundare av den världsomspännande utbildningsorganisationen SWEA. Målad av Ingrid Hodgson. Donation 2015 till Statens Porträttsamling från SWEA.
Alltsedan Gustav Vasa inledde det som genom århundradena vuxit till en av Europas största nationella porträttsamlingar har samlingen huvudsakligen befunnit sig och visats på Gripsholms Slott.
Under de år som Landstingets folkhögskola inhystes i de gamla bränneribyggnaderna vid Almnäs vid Hjorthagen, så träffades avtal mellan Statens Porträttsamling/Nationalmuseum och Landstinget om att härbärgera den moderna delen av porträttsamlingen inom folkhögskolans lokaler med möjlighet för allmänheten att under sommartid besöka och se också denna stora och mycket viktiga del av samlingen.
Idag visas blott ett fåtal av de moderna porträtten på slottets översta våning. Ett antal av de moderna porträtten är förmodligen utlånade men det stora flertalet verk befinner sig idag dessvärre i magasin. Och dessutom delvis i ett sådant som inte längre håller modern standard.
Många försök har under åren gjorts att få tillstånd en visningsmöjlighet för hela den moderna porträttsamlingen under ett tak. I samband med slottets 450-årsjubileum 1987 var vi några som lanserade tanken på en visningshall i glas och tegel på pålar i kärret mellan järnvägsstationen och slottsholmen. Mälsåkers slott som genomgått stora renoveringar men som står tomt och i princip oanvänt undersöktes ett tag men befanns vara på för stort avstånd från huvudsamlingen på Gripsholm. I början av nittiotalet yppade sig en möjlighet att genom en större donation kunna skapa en sammanhållen visningsmöjlighet för hela den moderna porträttsamlingen vid Gripsholm men donationen uteblev p.g.a. olyckliga omständigheter utanför den presumtive donatorns kontroll.
Gripsholmsföreningen som bildades vid 400-årsjubileet 1937 vårdar ett par stora donationer från 50-talet och har tack vare dessa varje år donerat ett eller flera s.k. hedersporträtt, totalt 104 stycken varav alltså knappt hälften hänger framme och resten i magasin.
Därutöver förvärvar Nationalmuseum ständigt också andra moderna porträtt antingen genom egna köp eller genom donationer från annat håll, som t.ex. det ovan avbildade porträttet av Agneta Eckerström-Nilsson, grundare av den världsomspännande kvinno-organisationen SWEA (Swedish Womens’ Educational Association) och målad av den svensk-amerikanska konstnärinnan Inger Hodgsons, som donerades till porträttsamlingen i höstas av en privatperson. Jag visar här också några andra intressanta verk ur porträttsamlingen som vi inte heller kan se idag.
Den moderna porträttsamlingen räknas från och med år 1809. När Nationalmuseum år 1998 i en utställning på Gripsholm, redovisade "20 års nunor", d.v.s. tjugå års egna inköp eller donationer från annat håll än Gripsholmsföreningen och dess fondmedel, så var det 52 porträtt. Vilket alltså innebär 2,6 porträtt per år. Om man försiktigtvis räknar med ett genomsnitt på 2 porträtt om året som tillförts porträttsamlingen från annat håll än Gripsholmsföreningen skulle det innebära att den moderna porträttsamlingen omfattar drygt 500 verk inklusive de som donerats av eller genom Gripsholmsföreningen. Av dessa finns alltså bara en bråkdel utställda i dag.
Samtliga dessa moderna konstverk avbildar svenskar som gjort betydelsefulla insatser för vårt samhälle, vårt land och vår omvärld. Idag är begreppet ”Hall of Fame” så vanligt i många sammanhang att det nästan blivit inflationsskadat. På Arlanda välkomnas den anländande av stora fotografier föreställande idag betydelsefulla och/eller kända svenskar. Swedish Music Hall of Fame öppnade för några år sedan i det s.k. ABBA-museet på Djurgården. Till och med lilla Läggesta hållplatsbyggnad ska ha en ”hall of fame”!
Gemensamt för dessa är att de svenskar som visas huvudsakligen är nu levande personer.
Men Sverige har genom århundrandena haft många för sin samtid och för efterkommande generationer betydelsefulla personer som i de flesta fall finns avbildade i Statens Porträttsamling på Gripsholm. Denna samling är ju själva arketypen för en ”hall of fame”.
Men idag är samlingen begränsad inte bara av lokalbristen utan också av de restriktioner som råder kring det kungliga slottet och dess handhavande. Alltför många revirtänkande myndigheter är inblandade och den lokala slottsförvaltningen starkt försvagad av bristen på en aktiv egen slottsfogde. Jag försökte få den siste fogden att införa ett fjärde ”V” efter de tre som förre ståthållaren Björn Sprängare lanserade: ”Värna, vårda, visa”. I mitt sätt att tänka saknas ”Våga”. Att våga ta till sig ny visningsteknik, våga tänka nytt, att våga släppa loss fantasi och illusion för att göra unga generationer intresserade av något de inte längre naturligt kommer i kontakt med i sitt skolarbete.
När därför Gripsholms Kungsladugård så olyckligt brann ner till grunden uppenbarades trots allt en möjlighet att lösa denna fråga. Grafikens Hus som då ännu förmodades återkomma i en återuppbyggd Kungsladugårdsbyggnad, utnyttjade trots allt bara en tredjedel av byggnaden. Att Grafikens Hus, trots avancerat brandskydd ändå inte kunde räddas berodde ju huvudsakligen på att övriga delar av byggnaden saknade all form av brandskydd. En återuppbyggd Kungsladugård skulle kunna innebära samma brandskyddsstatus i hela byggnaden och om Nationalmuseum kunde förmås att investera i en utställningsdel för den moderna porträttsamlingen så skulle man kunna ha gemensam entré, café etc. med Grafikens Hus.
Redan dagen efter den förödande branden tog jag kontakt med Fastighetsverkets ansvarige samt chefen för Statens Porträttsamling och pekade på denna nu öppnade möjlighet och man har där uppenbarligen arbetat vidare med denna tanke. Nu står det klart att Grafikens Hus inte längre är kvar i Mariefred och därmed inte heller kommer att flytta tillbaka till Kungsladugården. Istället har Worlds Childrens Prize engagerat sig för att kunna hyra in sig i den centrala delen av byggnaden plus en ev. hotelldel i den norra längan.
Återstår då den södra gamla stallängan där Grafikens Hus fanns. Såvitt jag förstår har den ansvarige på Nationalmuseum uttalat att man kan tänka sig tusen kvadratmeter som yta för den moderna porträttsamlingen.
Det som är viktigt om nu denna tanke kommer att förverkligas är att det inte bara blir utrymme för en statisk utställning av den moderna porträttsamlingen utan att det också finns yta för temautställningar av olika slag.
En samling av Gripsholms kaliber innehåller näst intill oändliga kombinationsmöjligheter för att lyfta fram människor ur historien och nutiden och ge dem liv kring teman som ”musik”, ”vetenskap”, ”statsmän/kvinnor”, ”kvinnor som föregångare” och så vidare. Genom att ta tillvara alla tänkbara moderna interaktiva tekniker kan utställningar kring alla våra berömdheter göras till något alldeles enastående unikt och intressant för stora besökarskaror.
Nu måste vi arbeta hårt på många fronter för att förverkliga denna Swedish Hall of Fame @ Gripsholm!
Samtliga dessa moderna konstverk avbildar svenskar som gjort betydelsefulla insatser för vårt samhälle, vårt land och vår omvärld. Idag är begreppet ”Hall of Fame” så vanligt i många sammanhang att det nästan blivit inflationsskadat. På Arlanda välkomnas den anländande av stora fotografier föreställande idag betydelsefulla och/eller kända svenskar. Swedish Music Hall of Fame öppnade för några år sedan i det s.k. ABBA-museet på Djurgården. Till och med lilla Läggesta hållplatsbyggnad ska ha en ”hall of fame”!
Gemensamt för dessa är att de svenskar som visas huvudsakligen är nu levande personer.
Men Sverige har genom århundrandena haft många för sin samtid och för efterkommande generationer betydelsefulla personer som i de flesta fall finns avbildade i Statens Porträttsamling på Gripsholm. Denna samling är ju själva arketypen för en ”hall of fame”.
Men idag är samlingen begränsad inte bara av lokalbristen utan också av de restriktioner som råder kring det kungliga slottet och dess handhavande. Alltför många revirtänkande myndigheter är inblandade och den lokala slottsförvaltningen starkt försvagad av bristen på en aktiv egen slottsfogde. Jag försökte få den siste fogden att införa ett fjärde ”V” efter de tre som förre ståthållaren Björn Sprängare lanserade: ”Värna, vårda, visa”. I mitt sätt att tänka saknas ”Våga”. Att våga ta till sig ny visningsteknik, våga tänka nytt, att våga släppa loss fantasi och illusion för att göra unga generationer intresserade av något de inte längre naturligt kommer i kontakt med i sitt skolarbete.
Lena Croqvists självporträtt 1982. Grh 3873. När få vi se den på Gripsholms väggar? Eller David Tägströms härliga porträtt av Olof Winnerstrand som inte får fastna i Dramatens chefsrum.
Och när får vi tillbaka Georg von Rosens ståtliga porträtt av Nordenskiöld i packisen som hängde bredvid öppna spisen i gamla folkhögskolans matsal?
Eller Hanna Paulis underbara "Vännerna"?
När därför Gripsholms Kungsladugård så olyckligt brann ner till grunden uppenbarades trots allt en möjlighet att lösa denna fråga. Grafikens Hus som då ännu förmodades återkomma i en återuppbyggd Kungsladugårdsbyggnad, utnyttjade trots allt bara en tredjedel av byggnaden. Att Grafikens Hus, trots avancerat brandskydd ändå inte kunde räddas berodde ju huvudsakligen på att övriga delar av byggnaden saknade all form av brandskydd. En återuppbyggd Kungsladugård skulle kunna innebära samma brandskyddsstatus i hela byggnaden och om Nationalmuseum kunde förmås att investera i en utställningsdel för den moderna porträttsamlingen så skulle man kunna ha gemensam entré, café etc. med Grafikens Hus.
Redan dagen efter den förödande branden tog jag kontakt med Fastighetsverkets ansvarige samt chefen för Statens Porträttsamling och pekade på denna nu öppnade möjlighet och man har där uppenbarligen arbetat vidare med denna tanke. Nu står det klart att Grafikens Hus inte längre är kvar i Mariefred och därmed inte heller kommer att flytta tillbaka till Kungsladugården. Istället har Worlds Childrens Prize engagerat sig för att kunna hyra in sig i den centrala delen av byggnaden plus en ev. hotelldel i den norra längan.
Återstår då den södra gamla stallängan där Grafikens Hus fanns. Såvitt jag förstår har den ansvarige på Nationalmuseum uttalat att man kan tänka sig tusen kvadratmeter som yta för den moderna porträttsamlingen.
Det som är viktigt om nu denna tanke kommer att förverkligas är att det inte bara blir utrymme för en statisk utställning av den moderna porträttsamlingen utan att det också finns yta för temautställningar av olika slag.
En samling av Gripsholms kaliber innehåller näst intill oändliga kombinationsmöjligheter för att lyfta fram människor ur historien och nutiden och ge dem liv kring teman som ”musik”, ”vetenskap”, ”statsmän/kvinnor”, ”kvinnor som föregångare” och så vidare. Genom att ta tillvara alla tänkbara moderna interaktiva tekniker kan utställningar kring alla våra berömdheter göras till något alldeles enastående unikt och intressant för stora besökarskaror.
Nu måste vi arbeta hårt på många fronter för att förverkliga denna Swedish Hall of Fame @ Gripsholm!
Lars Hillersbergs frustande underbara gruppporträtt "Storfamiljen" Grh 3918. En av dessa många som vi aldrig får se.
GÄSTBLOGG OM NOBELMAUSOLEET PÅ BLASIEHOLMEN!
Gun och Finn Löfquist i Bromma skrev följande tänkvärda brev till Stockolms kommunfullmäktigeledamöter för att övertyga dem om vansinnet i det planerade lådbygget på den
platsen.
Till alla i kommunfullmäktige
Stockholms politiker bör inte medverka till att kommersialisera varumärket Nobel
Det är synd att vi stockholmare ska behöva förknippa Nobelstiftelsen med den kulturstrid som nu rasar på Blasieholmen. Varför bygga ett hus som är alldeles för stort för Nobelstiftelsens behov och varför inte bygga den på en plats som kan förknippas med vetenskap. Nu gäller det att stoppa planen och se till att staden tar upp en diskussion med Nobelstiftelsen om andra placeringar.
Nobelpriset är ett välkänt begrepp över hela världen. Att Sverige också blir känt tack vare detta ädla varumärke är både glädjande och värdefullt. Det gör att vi alla måste värna om detta varumärke så att det inte förstörs eller svärtas ned. Men frågan är om inte det håller på att hända nu när Stockholms politiker hand i hand med starka kommersiella krafter driver på bygget av ett kitschigt Nobelhus på Blasieholmen.
Högt ansedda ekonomer menar att Nobelstiftelsen inte kommer att mäkta med att plötsligt bli fastighetsförvaltare av ett enormt hus som ska rymma så många ovidkommande verksamheter. Stiftelsen kommer direkt att få problem och därför snart överföra det hela till en kommersiell fastighetsförvaltare som av ekonomiska skäl förstås kommer att hyra ut till den som betalar bäst.
Det kommer att leda till att staden och Nobelstiftelsen snart förlorar kontrollen över husets framtid. Det troliga är att stiftelsen flyttar ut och säljer huset. Vad var det då för glädje med att staden skänkte bort tomtmarken – värd över en miljard sägs det? Ett varnande exempel är fallet Wennergren center som etablerades 1962. Det skulle bli ett vetenskapligt center och locka forskare över hela världen. Idag är det vetenskapliga perspektivet som bortblåst och så är även den vackra idé som gjorde att politikerna skänkte bort tomten. Idag är det affärsverksamhet som gäller.
Att Nobelstiftelsen tydligen är i behov av pengar är klart men det är inte klart varför bidraget måste kombineras med att man bygger en stor fastighet med många utrymmen som inte behövs. Man kan faktiskt undra varför Wallenberg och HM helt enkelt inte skänker pengarna direkt om man nu vill stödja Nobelstiftelsen i den nuvarande ekonomiska svackan. Men att staden skänker bort värdet av tomtmark på kanske över en miljard väcker frågor: enligt Kommunallagen får inte kommunen ge bort kommuninnevånarnas pengar! Vad säger Justitieombudsmannen JO om kommunens agerande?
Nej, kommersialisera inte marken utan låt Nationalmuseum bygga ut så att man kan ställa ut sina enorma samlingar som kan mäta sig med Louvren och andra museer i världsklass. Idag ligger konstskatterna dolda i magasin. Använd sedan det vackra tullhuset och magasinsbyggnaderna på Blasieholmen för publika aktiviteter, skapa en vacker park i kontakt med vattnet och skärgårdsbåtarna. Allt detta kan om något blir en turistmagnet och kassako som gynnar stadens ekonomi!
Det som hänt är ett misstag som går att rätta till. Som vanligt i stadsplanering nu för tiden togs alla med överraskning och det gavs inga alternativ för oss som skulle ge synpunkter. De flesta sakkunniga som sedan satte sig in i frågan är dock emot Nobelhuset. Inse att den politiska ledningen har blivit kidnappad av en reklammässigt dum idé. Nu bör alla kräva att omröstningen i stadsbyggnadsnämnden och fullmäktige ska vara fri dvs. att partipiskan inte ska hindra någon från att lyssna på folkets och experternas kloka råd. Ännu finns tid att stoppa planerna – låt inte detta bli ytterligare ett misslyckande likt Stockholm Waterfront.
Gun och Finn Löfquist, Bromma
Stockholms politiker bör inte medverka till att kommersialisera varumärket Nobel
Det är synd att vi stockholmare ska behöva förknippa Nobelstiftelsen med den kulturstrid som nu rasar på Blasieholmen. Varför bygga ett hus som är alldeles för stort för Nobelstiftelsens behov och varför inte bygga den på en plats som kan förknippas med vetenskap. Nu gäller det att stoppa planen och se till att staden tar upp en diskussion med Nobelstiftelsen om andra placeringar.
Nobelpriset är ett välkänt begrepp över hela världen. Att Sverige också blir känt tack vare detta ädla varumärke är både glädjande och värdefullt. Det gör att vi alla måste värna om detta varumärke så att det inte förstörs eller svärtas ned. Men frågan är om inte det håller på att hända nu när Stockholms politiker hand i hand med starka kommersiella krafter driver på bygget av ett kitschigt Nobelhus på Blasieholmen.
Högt ansedda ekonomer menar att Nobelstiftelsen inte kommer att mäkta med att plötsligt bli fastighetsförvaltare av ett enormt hus som ska rymma så många ovidkommande verksamheter. Stiftelsen kommer direkt att få problem och därför snart överföra det hela till en kommersiell fastighetsförvaltare som av ekonomiska skäl förstås kommer att hyra ut till den som betalar bäst.
Det kommer att leda till att staden och Nobelstiftelsen snart förlorar kontrollen över husets framtid. Det troliga är att stiftelsen flyttar ut och säljer huset. Vad var det då för glädje med att staden skänkte bort tomtmarken – värd över en miljard sägs det? Ett varnande exempel är fallet Wennergren center som etablerades 1962. Det skulle bli ett vetenskapligt center och locka forskare över hela världen. Idag är det vetenskapliga perspektivet som bortblåst och så är även den vackra idé som gjorde att politikerna skänkte bort tomten. Idag är det affärsverksamhet som gäller.
Att Nobelstiftelsen tydligen är i behov av pengar är klart men det är inte klart varför bidraget måste kombineras med att man bygger en stor fastighet med många utrymmen som inte behövs. Man kan faktiskt undra varför Wallenberg och HM helt enkelt inte skänker pengarna direkt om man nu vill stödja Nobelstiftelsen i den nuvarande ekonomiska svackan. Men att staden skänker bort värdet av tomtmark på kanske över en miljard väcker frågor: enligt Kommunallagen får inte kommunen ge bort kommuninnevånarnas pengar! Vad säger Justitieombudsmannen JO om kommunens agerande?
Nej, kommersialisera inte marken utan låt Nationalmuseum bygga ut så att man kan ställa ut sina enorma samlingar som kan mäta sig med Louvren och andra museer i världsklass. Idag ligger konstskatterna dolda i magasin. Använd sedan det vackra tullhuset och magasinsbyggnaderna på Blasieholmen för publika aktiviteter, skapa en vacker park i kontakt med vattnet och skärgårdsbåtarna. Allt detta kan om något blir en turistmagnet och kassako som gynnar stadens ekonomi!
Det som hänt är ett misstag som går att rätta till. Som vanligt i stadsplanering nu för tiden togs alla med överraskning och det gavs inga alternativ för oss som skulle ge synpunkter. De flesta sakkunniga som sedan satte sig in i frågan är dock emot Nobelhuset. Inse att den politiska ledningen har blivit kidnappad av en reklammässigt dum idé. Nu bör alla kräva att omröstningen i stadsbyggnadsnämnden och fullmäktige ska vara fri dvs. att partipiskan inte ska hindra någon från att lyssna på folkets och experternas kloka råd. Ännu finns tid att stoppa planerna – låt inte detta bli ytterligare ett misslyckande likt Stockholm Waterfront.
Gun och Finn Löfquist, Bromma
Jag kan bara instämma!
INTRESSANT "NEGER PETTERSSON" I DUBBEL UPPLAGA.
"Morian" av Ingeborg Westfeldt Eggerz
För något år sedan blev jag uppmärksammad på en oljemålning med titeln "Morian" som sålts 1995 på Nordéns Auktioner i Stockholm. Har sedan dess sökt uppgifter om den målningen och sökt kataloger från den numera nedlagda auktionsfirman men förgäves.
I höstas blev jag tillfrågad om jag sett en målning som då bjöds ut på Helsingborgs Auktionsverk. Jag kände då igen den som den "Morian" jag sökte. Men vid närmare jämförelse fanns skillnader som gjorde det klart för mig att det rörde sig om två skilda verk.
Men att båda var målade av konstnärinnan Ingeborg Westfelt Eggertz som levde mellan 1855 och 1936 var helt klart då båda var signerade. Och att båda också var avbildningar av "Negern Pettersson" anser jag var ställt utom allt tvivel. Westfelt Eggertz genomgick modellskolan runt 1880 så det stämmer tids- och utseendemässigt med Pierre Louis Alexandres aktiva tid på Konstakademien.
Idag nås jag så av informationen att den tavla som såldes hos Nordéns 1995, såldes året efter igen, och då på Christies i London för £ 4.500.-. Så den målningen finns förmodligen utomlands numer. Det var en större målning (120x75) varför den målning som såldes i Helsingborg torde vara en skiss.
Idag nås jag så av informationen att den tavla som såldes hos Nordéns 1995, såldes året efter igen, och då på Christies i London för £ 4.500.-. Så den målningen finns förmodligen utomlands numer. Det var en större målning (120x75) varför den målning som såldes i Helsingborg torde vara en skiss.
Skiss till "Morian" av Ingeborg Westfelt Eggerz
Lasse Werner i Västerfärnebo, Helsingfors och Landet Runt!
Fr. vänster till höger: Erkki Koskimo tb, Otto Donner tp, Göran Östling ts, bakom honom Erik Dannholm ts, Christer Boustedts as, Seppo Paakkunainen bs, Christian Schwindt dr, Tapani Tamminen b , Lasse Werner p och dirigering, Cameron Brown b. Vidare medverkade Janne Carlsson dr och Heikki Rosendahl tp som båda torde vara skymda på bilden som alltså är tagen på det finskspråkiga Arbetarinstitutets scen i Helsingfors. Sättningen är "Lasse-typisk" enligt Otto som berättat vilka som var med.
Vem eller vilka som tagit bilderna (varav en i annan vinkel publicerades i Hufvudstadsbladet) är fortfarande ett mysterium.
Vem eller vilka som tagit bilderna (varav en i annan vinkel publicerades i Hufvudstadsbladet) är fortfarande ett mysterium.
Kikade igenom min mailkorrespondens med den för några år sedan i förtid tragiskt avlidne finske musikprofessorn, jazztrumpetaren och kompositören Otto Donner som jag besökte två år före hans bortgång och fick vara med om förstadiet till en mycket speciell komposition med anledning av avtäckningen av ett minnesmärke över målarinnan Helene Schjerfbeck.
Några av de senaste mailen berörde dels ett foto som jag sökte som funnits publicerat i den finska tidningen Hufvudstadsbladet men Otto skrev också som slutkläm: "Hör av dig om du behöver något av mig!!! Bl.a. om 'Mera, mera ropade 350 barn i Västerfärnebo' (Lars Weck i DN) – och alla historier om Odd Uhrbom!"
Några av de senaste mailen berörde dels ett foto som jag sökte som funnits publicerat i den finska tidningen Hufvudstadsbladet men Otto skrev också som slutkläm: "Hör av dig om du behöver något av mig!!! Bl.a. om 'Mera, mera ropade 350 barn i Västerfärnebo' (Lars Weck i DN) – och alla historier om Odd Uhrbom!"
Det gjorde mig nyfken så jag svarade: vem denne man var varpå Otto svarade:
Beträffande Odd Uhrbom kan jag i korthet relatera att det för det första fanns två män, far och son, med detta namn. Odd d.ä. var anställd av ABF och fungerade som vår tour-manager under Västmanlands-turnén. Jag tror att det var 1966 eller 67 på våren. Han var mannen som alltid förklarade vårt "konstiga" beteende till det bästa, inför omvärlden.
Beträffande Odd Uhrbom kan jag i korthet relatera att det för det första fanns två män, far och son, med detta namn. Odd d.ä. var anställd av ABF och fungerade som vår tour-manager under Västmanlands-turnén. Jag tror att det var 1966 eller 67 på våren. Han var mannen som alltid förklarade vårt "konstiga" beteende till det bästa, inför omvärlden.
Han var bl.a. blixtsnabbt framme när Lasse, något indisponerad plötsigt spydde upp allt han hade i sig precis när vi skulle göra entré. Jag vill minnas att det var just i Västerfärnebo, det hela var kanske ännu känsligare genom att skolans rektor i samma ögonblick uppenbarade för att önska bandet lycka till inför konserten; aldrig har en spya försvunnit så snabbt! Och medan orkestern värmde upp med EGAD, och Odd lugnande konverserade med rektorn, drog Lasse på sig Fantomen-dräkten och gjorde sedan en något försenad men desto mer bejublad entré. Tala om teatererfarenhet. Ungarna var helsålda och trodde naturligtvis att allt detta var planerat.
Odd blev snart en legend inom bandet för han hade en naturlig förmåga att se det fina i allt vi företog oss.
Odd blev snart en legend inom bandet för han hade en naturlig förmåga att se det fina i allt vi företog oss.
Senare hade bandet något slags kontakt med Odd d.y. som hade ambitioner på Manager-området, jag upplevde honom aldrig själv.
Bakgrunden till ovanstående finns att läsa i min bok om Lasse: "LASSE WERNER – en lycklig skit. Den svenska jazzens Gossen Ruda" (Gidlunds Förlag 2014):
Den 17 januari 1965 gav sig Lasse, tillsammans med den finländske trumpetaren Otto Donner, Kurt Lindgren, Christer Boustedt och Janne Carlsson ut på en niodagars ”debatturné”. Det var ett arrangemang i Västmanlands ABF:s regi. Organisationen hade ambitioner att försöka hålla sig à jour med vad som hände inom kulturlivet och hade väl sneglat på ABF-Stockholms framgångar med Gyllene Cirkeln. Nu skulle också glesbygden få ta del av det nya. Turnén omfattade elva konserter varav två på eftermiddagstid. Trots att de flesta var offentliga kvällskonserter riktade man sig främst till skolungdom. ABF ville se ett alternativ till popmusiken och därför hade skolungdom ett speciallågt biljettpris. Före och efter konserterna ställde musikerna upp och diskuterade med publiken. Tanken var att turnén skulle få en pedagogisk slagkraft. Konserterna innehöll inslag av ”instrumental teater” och var därigenom en del av kulturlivets frontlinje, som Alf Arvidsson skriver i sin bok Jazzens väg, och blev därför hett stoff att diskutera. ”Mera, vi vill höra mera!” skrek skolbarnen i publiken enligt Lasse Wecks rapport i DN (vilket även bekräftas av Otto Donner). Åke Brandel skriver i Aftonbladet den 16 februari om nödvändigheten av att Rikskonserter får en mer uppdaterad inriktning. Brandel tar ABF-distriktets initiativ som exempel när han påstår att den offentliga konserttypen har överlevt sig själv. Rikskonserter har ingen framtid om inte nya former skapas:
"Sett mot detta är den jazzturné som Västmanlands ABF-distrikt nyligen anordnade oerhört betydelsefull.
Werner-Lindgrenkvintetten gav en bländande uppvisning i jazzmusikalisk improvisationskonst som också rymde ett avsnitt med happening. Men lika viktigt var att musik och konsert diskuterades efteråt. Musikerna belyste sin medvetna vilja att ständigt variera ett musikaliskt förlopp och ge det talande dramatik. Lyssnarna visade sig som regel obefläckade av publikkonventioner. Musiken får gärna smaka starkt men den måste serveras aptitligt. ABF:s organisatoriska blodomlopp är som skapat för konsertgivare med fantasi."
Den 17 januari 1965 gav sig Lasse, tillsammans med den finländske trumpetaren Otto Donner, Kurt Lindgren, Christer Boustedt och Janne Carlsson ut på en niodagars ”debatturné”. Det var ett arrangemang i Västmanlands ABF:s regi. Organisationen hade ambitioner att försöka hålla sig à jour med vad som hände inom kulturlivet och hade väl sneglat på ABF-Stockholms framgångar med Gyllene Cirkeln. Nu skulle också glesbygden få ta del av det nya. Turnén omfattade elva konserter varav två på eftermiddagstid. Trots att de flesta var offentliga kvällskonserter riktade man sig främst till skolungdom. ABF ville se ett alternativ till popmusiken och därför hade skolungdom ett speciallågt biljettpris. Före och efter konserterna ställde musikerna upp och diskuterade med publiken. Tanken var att turnén skulle få en pedagogisk slagkraft. Konserterna innehöll inslag av ”instrumental teater” och var därigenom en del av kulturlivets frontlinje, som Alf Arvidsson skriver i sin bok Jazzens väg, och blev därför hett stoff att diskutera. ”Mera, vi vill höra mera!” skrek skolbarnen i publiken enligt Lasse Wecks rapport i DN (vilket även bekräftas av Otto Donner). Åke Brandel skriver i Aftonbladet den 16 februari om nödvändigheten av att Rikskonserter får en mer uppdaterad inriktning. Brandel tar ABF-distriktets initiativ som exempel när han påstår att den offentliga konserttypen har överlevt sig själv. Rikskonserter har ingen framtid om inte nya former skapas:
"Sett mot detta är den jazzturné som Västmanlands ABF-distrikt nyligen anordnade oerhört betydelsefull.
Werner-Lindgrenkvintetten gav en bländande uppvisning i jazzmusikalisk improvisationskonst som också rymde ett avsnitt med happening. Men lika viktigt var att musik och konsert diskuterades efteråt. Musikerna belyste sin medvetna vilja att ständigt variera ett musikaliskt förlopp och ge det talande dramatik. Lyssnarna visade sig som regel obefläckade av publikkonventioner. Musiken får gärna smaka starkt men den måste serveras aptitligt. ABF:s organisatoriska blodomlopp är som skapat för konsertgivare med fantasi."
Det blev fler skolturnéer för Lasse. Efter några år kom Jan Bruér, som just tillträtt som producent på Rikskonserter, på den briljanta idén att para ihop Lasse med den klassiskt skolade konsertpianisten och professorn vid Musikhögskolan, Iréne Mannheimer för att dela på ett piano och visa olika attityder inför det. "När jag sätter mig vid pianot och lägger händerna på tangenterna, så blir det musik! Men om Iréne ska få till musik så måste hon ha en massa svarta prickar på ett papper!" sa' Lasse. Denna lika bejublade kombo blev mångårig och innan de båda hade gjort sin sista turné tillsammans så hade de nog klarat av högstadier och gymnasier i landets alla län.
Irène Mannheimer och Lasse Werner
