CLAES INSULANDER 1945-2023 Ångfartyget MARIEFREDs legendariske befälhavare.
Ångfartyget Mariefreds mångårige befälhavare har lämnat rodret, fartyget och alla vänner kring ”Maja”, för gott. Han efterlämnar bröderna Johan och Pehr samt avlidna systern Evas dotter Rebecka.
1972 kom jag in i styrelsen för Gripsholms Mariefreds Ångfartygs AB (GMÅA) då ännu ångbåtsnestorn Stig Dingertz fungerade som ordförande. Stig var den som tillsammans med Arne Kihlbom i Mariefred en gång på 50-talet räddade ”Maja” från den undergång som på den tiden var det normala ödet för äldre skärgårdsångare. Jag hade dessförinnan varit starkt engagerad i såväl Stiftelsen Skärgårdsbåten och Stiftelsen s/s Norrtelje och är idag en av blott två ännu levande av dem som räddade ”Norrtelje” från den grymma skrotningsdöden.
Claes kände jag inte men hans farfar och min farfar var vänner på Djursholm och våra fäder var lekkamrater från barndomen. Detta framkom sedan Claes föräldrar flyttat till Mariefred och föräldraparen träffades i Munkgårdens trädgård för att Insulanders hyresgäster i ett av husen var goda vänner till mina föräldrar. Så småningom kom jag och min fru att bli grannar med Munkgården och därmed Claes mamma Senta som då blivit änka. Claes började som däcksman året efter mitt inträde i styrelsen och visade snabbt sitt intresse och starka ambition att lära sig. 1978 kom han att överta rodret som kapten och även som VD för GMÅA.
Claes och jag hade alltid ett roligt och förtroendefullt samarbete så länge jag satt i styrelsen (jag lämnade styrelsen 1990). Speciellt under de år vi genom den särskilda jubileumsinsamling för ”Majas” nya ångpanna, som jag tagit initiativ till och drev i början av 80-talet med hjälp av en hopkallad styrelse under landshövdingen Bengt Gustavssons ledning med idel väletablerade styrelseledamöter som förre riksantikvarien Sven ”Run-Janne” Janzon, författaren Jan-Olov ”Jolo” Olsson, journalisten Åsa Wall med flera, som alla aktivt bidrog med att samla in den miljon som blev resultatet. Jag fick också ansvaret för alla de mottagningsevenemang i Mariefred som manifesterade fartygets olika jubiléer, med salut av Wasakanon, avfyrad av dykarbasen Nils-Edvin Fälting och andra arrangemang. Tillsammans med fartygets andra ”räddare”, Arne Kihlbom, startade jag också den vänförening som än idag finns i Mariefred för att kanalisera de generösa bidrag till båten som kommer från lokala bidragsgivare.
Claes var inte bara en skicklig sjökapten och omtyckt arbetsledare. Han var också en utomordentlig färdledare för alla sina passagerare. Vare sig det var tyska, engelska eller franska så fick de alla en grundlig vägledning under färden till Mariefred. På de kulturresor som ofta inledde och avslutade seglationssäsongerna sökte Claes gärna ett färdmål där det fanns en kyrka vilket gav passagerarna en möjlighet till en stunds musikalisk andakt då Claes trakterade orgeln. Han var ju även musikaliskt begåvad och hade en organistexamen. Jag tror inte något av detta har hänt eller kunnat hända på något annat fartyg. Men så är ju också ”Maja” ett unikt fartyg.
Tyvärr fördystrades Claes och min vänskap under de sista åren då frågan om kol- eller oljeeldning kom att ställa oss i starkt motsatsförhållande. Det kom att innebära ett sorgligt och sett till det stora sammanhanget, orättvist avslutande av Claes lysande karriär inom främst Mälarsjöfarten. Hans insatser för ångfartyget Mariefred under de över 40 år som föregick detta slut kan inte nog överskattas och hans olyckliga ställningstagande i bränslefrågan får inte bli det som dominerar hans eftermäle.
STENKOL – ett självklart val för Ångfartyget MARIEFRED för framtiden!
Han följer varje skyffeltag som den sotige eldaren tar. Ser förhäxad hur luckan till ångpannans härd öppnas och kolet kastas in. Elden lyser för en kort stund upp både eldaren och delar av maskinrummet där den stora ångmaskinens pistonger rytmiskt far upp och ner och får fartygets propeller att tyst driva båten framåt. Utanför maskinrummets ventil kan pojken se hur vågsvallet sveper utmed skrovets utsida. Då och då klingar den mässingsblänkande maskintelegrafen till och dess handtag rör sig till synes av sig självt medan den vidarebefordrar kaptenens order om fart och riktning. Ordern utförs av maskinchefen, genom olika handgrepp på maskinen. Maskinchefen eller chiefen som pojken fått lära sig är den andre viktigaste personen ombord vilket också framgår av de revärer han bär på sina axelklaffar. För pojken är det nog trots allt ändå eldaren som är den främste! Att ha modet att möta den outhärdliga hettan. Att behärska och kontrollera elden! Elden som kokar vattnet i pannan till ånga som ger maskinen nödvändig kraft. Han har förstått hur det hänger ihop när storebror visat på sin lilla modellångmaskin. Men vad är metatabletter mot stenkolets mystiska svärta. Hur kan sten brinna?
Gripsholms slotts siste (?) riktige slottsfogde, Claes-Göran Hedén, sa när han tillträdde sin post att hans viktigaste uppgift var att se till att barnen återvände till Gripsholm. ”För utan barnen har inte Gripsholm några besökare i framtiden”.
Där kan samma slags upplevelse av historia och nutid upplevas som där i öppningen på huvuddäck ner i maskinrummet. Så här beskrivet av en besökare:
När jag som barn var på besök på Gripsholm med mina syskon kom vi till det som förr kallades Erik XIV:s fängelse. Där stod en gammal vaktmästare och han uppmanade oss att komma fram till en av öppningarna i muren som vätte mot slottets trädgård.
- Titta här, sa han och pekade på en liten urgröpning i en tegelsten i kanten på öppningen. Titta här, här vilade Erik sin armbåge mot muren när han satt och tittade på Karin och barnen som lekte därute i parken.
För mig öppnade den gamle vaktmästaren då ett parallellt universum. I samma stund fanns de där högst levande. Erik, Karin och barnen.
Häromåret utkom den sista boken i den s.k. PAX-serien, skriven för unga. Boksläppet skedde på Gripsholm där handlingen delvis utspelar sig. Det kom 6000 barn på en dag till slottet! Tänk er deras fascination över tegelkällare, fängelsevalv och spökerier! Hur många av dem kommer senare i livet att återvända och då kanske med egna barn!
Just nu övervägs om man ska konvertera ångfartyget MARIEFRED från koleldning till oljeeldning. I de oljefrälstas munnar låter det som en ofarlig och närmast rutinartad (”Man kan alltid återställa”) mindre åtgärd och inget man behöver bråka om.
Men så är det inte! MAJAs kolrök och inte minst koldoft ÄR sinnebilden för sommaren!
Ångfartyget MARIEFRED ÄR unikt på fyra sätt:
Den drivs av sin ursprungliga ångmaskin!
Den drivs av sitt ursprungliga bränsle! Den drivs på sin ursprungliga trad!
Den drivs av sitt (nästan) ursprungliga rederi!
Och fartyget är snart 120 år gammalt! ”Mälarens Grande Dame” som Bo Grandien kallade henne.
Hon motiverar själv genom sin existens och sin envishet och sitt mänskliga stöd varför hon är värd all support hon kan få. Och det får hon också, från kommuner och regioner, från statliga myndigheter och från allmänheten! Hon är ett unikum och därför värd att bevaras för framtiden.
Men vad händer med detta välvilliga stöd om en av de fyra grundpelarna faller bort? Vad händer hos de stora bidragsgivarna när de ser att MAJA inte längre är lika unik? Bara likadan – som t.ex. NORRSKÄR och STORSKÄR! Varför skulle Stockholms Region och kulturella organisationer stödja MAJA längre om de lika gärna kan lägga pengarna på sina egna båda oljeeldade ångare? De är visserligen 7 respektive 5 år yngre än MAJA men spelar det så stor roll? De går inte heller längre på sina ursprungliga trader, men maskinerna är ändå desamma! Och de befinner sig i hyggligt skick och det är inga tiggarhopar som ständigt målar upp katastrofscenarier och begär mer pengar. Va’ skönt att slippa!
Detsamma gäller även allmänheten som förutsätts bidra till ständiga insamlingar för att upprätthålla MAJAs dyrbara trafik. Om hon nu blir lite mindre märkvärdig kanske man lika gärna kan börja stöda EJDERN eller gamla SALTSJÖN/BJÖRKFJÄRDEN!
Jag tror det är livsfarligt för en organisation som Stiftelsen Skärgårdsbåten som bygger hela sin trovärdighet på bevarandet av ett unikt fartyg med de fyra grundpelare intakta som gör MAJA till en verklig raritet, att plötsligt börja manipulera en av dessa grundpelare och den som också kan utgöra den kanske viktigaste rekryteringsverktyget man har för att värva nya medlemmar och nya bidragsgivare och nya donatorer. Sådana som minns hur de en gång suttit uppe i öppningen till maskinrummet och kikat ner och fascinerats. Som minns doften och elden och kraften!
Tror ni det skulle sitta några parvlar där och titta ner om det bara är ett par slangar som pumpar in olja under pannan? Det tror inte jag. Och hur går det då med framtiden?
MATS WERNER
Författare och kulturskribent
Tidigare ledamot av styrelsen för Gripsholms-Mariefreds Ångfartygs AB
Tidigare ledamot av styrelsen för Stiftelsen Skärgårdsbåten
Tidigare ledamot av styrelsen för och medgrundare av Föreningen Ångfartyget Mariefreds Vänner
Tidigare ledamot av styrelsen för Stiftelsen s/s Norrtelje och Räddningsaktionen för s/s Norrtelje. Numera Hedersmedlem.
Motoryachten BUMSIs äventyrliga färder i Stockholms Skärgård 1938 och 1939
KINDA KANAL
Vi köpte ett "paket" via Rimforsa Strand hotell dit vi anlände i tisdags kväll efter en färd utmed småvägar i Sörmland. Ska vi på utflykt gäller inga motorvägar! På småvägar tog vi oss till Rimforsa. En ort söder om Linköping som vi knappt hört talas om dessförinnan. Rimforsa Strand visade sig vara ett stort "träslott" som byggts som en folkhögskola inom Fredrika Bremer-rörelsen. Där bedrevs lanthushållningsutbildning och man hade djurbesättningar och kvinnor fick lära sig alla delar av detta yrkes- och livsområde.
Kanalresedagen inleddes med ett härligt morgondopp i ensamt majestät från hotellets strandanläggning där endast en majestätisk häger bevittnade min lekamens värdiga nedsänkande i det svalkande vattnet.
Denna incident förstörde på intet sätt vår färd men den borde kunna undvikas för framtida resenärer!
Ett plastkort från Östgötatrafiken ingick i vårt "paket" och det visade sig att Östgötatrafiken ännu inser enkelheten och användarvänligheten i reskasse-systemet. Kortet kunde enkelt laddas med den exakta biljettkostnaden för tågresan av vår paketarrangör. Sörmlandstrafiken har just övergivit detta suveräna system vilket de påstår vara "föråldrat". Men att det har fördelar för resenärer verkar man inte bry sig om i Sörmland! Heder också åt Kalmar länstrafik som opererar Kustpilen. Personalen som tog emot oss på Linköpingsperrongen var både vänlig, tillmötesgående och hjälpsam och angivelserna på avgångsskyltarna på perrongen stämde också! Hallå Sörmlandstrafiken! Här har ni en hel del att lära!
Skärgårdsflottans drottning! Palatsångaren NORRTELJE!
I juni 1965 invigs hon som ny restaurang och terminal för Nyman & Schultz sightseeingbåtar. N&S hade då räddat fartyget från en neslig upphuggning sedan det gamla Waxholmsbolaget ombildats till Tourist Sightseeing AB med några av de gamla uttjänta ångarna kvar "på lager". Det nya Waxholmsbolaget hade endast övertagit Express II, Storskär, Norrskär och Västan från det gamla bolaget. Med tanke på det konkurrensförhållande som rådde mellan N&S med Stockholms Sightseeing och Svea-bolaget med Tourist Sightseeing, var en direktaffär omöjlig. Istället anlitades en bulvan som uppträdde som köpare och som lyckades förhandla sig till att få köpa NORRTELJE för 65.000:-. Gissar att humöret inte var på topp hos Skeppsredarna Emanuel och Curt Högberg på Skeppsbron när de fick veta att de blivit dragna vid näsan av värsta konkurrenten. Och inte nog med det, de fick det totalupprustade fartyget direkt framför sitt eget huvudkontor men med N&S skorstensmärke istället!
N&S hade rustat upp fartyget för en knapp miljon vilket var oerhört mycket pengar. Och det skedde inte heller med N&S banks goda minne. Även Handelsbanken fick fartyget ständigt framför ögonen och lär inte ha varit glada. N&S blödde ganska krafitgt. Till stor del "internt". Ekonomichefen lär regelbundet ha flugit till Dubai med sedelbuntar i specialsydda fickor på insidan av byxbenen. Verkställande direktören och huvudägaren hade där etablerat ett shippingbolag som än idag lever och blomstrar med svensk ledning.
Då ringde telefonen en kväll och en kraftig stämma tillkännagav: "Hej! Jag heter Lennart Hasselfeldt!"
Så vidtog ett skrapnings-, putsnings-, fejnings- och målningsarbete av frivilliga krafter och den 27 juli 1968 kunde det skinande fartyget i triumf dras in till sin ursprungliga hemmahamn, eskorterad av ångfartyget Blidösund och en jättearmada av fritidsbåtar. Själv hade jag ansvaret för marknadsföringen och genomförandet av själva det publika evenemanget och fungerade som confrencier under hela dagen. Det var oerhört spännande och täcktes av rikspress och nationell TV. Om jag minns rätt så trängdes omkring 5000 människor på kajen och hurrade för båten när hon sakta gled in och förtöjdes. Erik Thor var med igen och invigningstalade liksom den dåvarande Mälardrottningen!
PILOTKRYSSNING UTMED BOHUSKUSTEN MED KANALBÅT!
Dag 1.
Att använda den gamla filmtiteln ”Vi hade iallafall tur med vädret” är inte alls fel. Men inte blott vädergudarna var oss nådiga under de tre dygnen utan också allt annat.
Vi lade ut från Packhuskajen och i strålande sol stävade vi ut under Älvsborgsbron mot västerhavet. Ett kanske något ovant vatten för ett fartyg som är specialbyggt för smala och korta kanalslussar. Skulle hon rulla mycket? Hög, grund och smal! Men all oro var i onödan. Thammen uppförde sig väl hela tiden.
Efter att i sakta mak passerat och avnjutit Styrsö och den s.k. Snobbrännan lade vi till vid Känsö gamla karantänsstation. Inrättades 1770 då underrättelser inkommit om att pest utbrutit i turkiska hamnar och om en epidemisk sjukdom i Polen. Det innebar att inga fartyg från hamnar med befarad smitta fick anlöpa svenska hamnar utan att först ha legat isolerade vid denna karantänsstation, eller någon av de andra fyra, i fyrtio dagar (=quarante). Den tid man ansåg vara säker för att slippa spridning av olika smittor. Vid Känsös brygga fanns en särskild ”Parloir”-byggnad där befälhavare från de ankommande fartygen kunde prata med karantänspersonalen, läkare etc. Det skedde på varsin sida om ett dubbla galler mellan vilka en svavelrök skulle förhindra att elände spreds från den befarat sjuka sidan till den friska. Eventuella dokument passerade ett ammoniakbad innan de kunde hanteras av den andra sidan.
Känsö är sedan före andra världskriget ett avlyst militärt skyddsområde och används idag för möten, utbildning och konferenser. Enda möjligheten för utomstående att få se detta unika kulturarv är genom specialresor som denna.
In i det sista var det osäkert om vi skulle nå nästa tänkta hamn, nämligen Vinga fyr. Men väder- och framförallt vindguden Eol var oss välbevågna så att vi kunde anlöpa den trånga lilla hamnen under fyren. Förutom en mängd fritidsbåtar fick vi dela brygga med M/F Walona på utflykt från Göteborg. Fyren och Evert Taubes barndomshem är givetvis intressanta besöksmål och för dem som orkade uppför alla trapporna fick en hisnande utsikt över västerhavet bilda slutkläm på besöket. Vår medföljande värdinna guidade förtjänstfullt under färd och på Vinga. Varvade skrönor och fakta gjorde berättelserna levande och intressanta.
Så vände vi stäven norrut förbi Kalvsund för att så småningom nå Marstrand som skulle bli vår första natthamn.
Där fick vi en guidad stadsvandring innan middagen intogs i de båda matsalarna ombord.
Kvällskaffe och kanske en avéc på övre akterdäck fick avsluta dagen innan vi kojade. Eftersom hustrun och jag rest med Thammen flera gånger och prövat de fina hytterna på bryggdäck och nu insett att det där med klättring till överslafar börjar bli för jobbigt, hade vi denna gång speciellt bett om den hytt på huvuddäck som dittills haft två kojer på durken istället för ovanför varandra. Nu hade man kompletterat med två kojer till och gjort den till fyrbäddshytt, men tack och lov var dessa uppfällda och outnyttjade. Bagage ska man inte ha med sig ombord. Stuvutrymme på dessa fartyg är lika obefintligt som i moderna bostäder. ”Du kan ingenting ta med dig dit du ska” borde vara rederiets devis. Minns ett autraliensiskt par som vi hade sällskap med en tidigare färd. De hade fått uppgift från sin resebyrå att förhållandena ombord var mycket ”compact” men hade ändå aldrig kunnat föreställa sig hur lite de borde haft med sig! Men tack och lov så förväntas man numer inte klä om till middagen, varför garderoben avsevärt kan minskas.
Stillaliggande i Marstrand somnade vi till ett stilla kluckande.
Dag 2
Dagen påbörjades med en ensam vandring utmed kajerna och fram till det gamla magnifika Societetshuset som byggdes på 1880-talet för att vara uppehållsrum för kungligheter och societet under de årliga regattorna. Först på 1970-talet blev det en restaurang och festvåning för allmänheten. Praktfullt nyrenoverat mötte det morgonsolen.
Frukosten intogs på däck i solskenet medan vi i sakta mak lämnade hamnen och fortsatte norrut genom gattet mellan öarna. Över Marstrandsfjärden och förbi det märkliga Åstol, en karg klippö utan märkbar växtlighet men med en påtaglig tätbebyggelse bestående av vita tättbyggda villor.
Genom det trånga Kalvesund nådde vi sedan dagens första stopp, i Skärhamn. P.g.a. något missförstånd betr. tilläggsplats fick vi tydligen en längre guidad vandring än tänkt utmed bryggorna fram till det Nordiska Akvarellmuseet som de flesta resenärerna också besökte. En enastående och unik kultursatsning som visat sig oväntat framgångsrik.
Därefter tog oss guiden vidare till Lady Ellens tilläggsplats. En vacker tremastad skonare från 1908 som räddats och rustats av den kände Tjörnredaren Lars Johansson vars familj idag chartrar ut den.
Avfärd mot nya äventyr. Genom Kyrkesund och Mollösund nådde vi vårt eftermiddagsmål Gullholmen. Där möttes vi också av en kunnig lokal guide som tog oss med på en vandring genom de vindlande små gatorna upp och nerför klipporna mellan fiskestugor och prunkande trädgårdar. Slutmålet var vad som väl får betecknas som en helt unik hembygdsgård med samlingar utöver det vanliga. Baserat huvudsakligen på en fiskarfamiljs kvarlåtenskap. Medan halva gruppen fick en visning av museet så samlades den andra hälften vid den lilla privata brygghamnen där vi fick undervisning kring ostron- och musselfisket. Plötsligt som vi står där börjar det bubbla i vattnet och upp kliver en dykare med nyfiskade ostron som öppnas och bjuds runt. Att skaldjur alltid ska ätas så färska som möjligt framgick med full tydlighet! Enligt kännarna så var det enastående gott.
I sakta mak stävade vi därefter genom Malö strömmar, ett grönt och lummigt landskap besjunget av Evert Taube. Bassholmen förbi för att genom en bakväg som inget fartyg av Thammens storlek tidigare färdats i nå vår andra natthamn, Lysekil. I den rodnande aftonsolens sken intog vi vår sista middag ombord.
Om maten kan man säga följande: den är alltid god ombord på kanalbåtarna. Men jag vill föreslå att eftersom man nu tydligen bestämt sig för att genomföra dessa Bohuskryssningar fler gånger, man anpassar menyn mer till omgivningarna. Det är förvisso alltid gott att äta vilt hjortkött och annat, men det passar bättre på kanalen än på västkusten där lokala delikatesser som räkor, musslor och fisk borde dominerat måltiderna.
Dag 3
Efter en störd natt då fartyget låg med generatorerna igång hela natten då landströmsanslutning saknades frukosterade vi på nytt i strålande sol på däck. Frågan är om inte frukosten borde dukas upp på övre akterdäck när det är så strålande väder som vi hade. Att själv hämta sin kaffekopp med smörgåsar etc. och försöka ta sig upp för lejdaren är förenat med stor fallrisk. Själva slog vi oss ner på det smala shelterdäcket utanför matsalen för att inte riskera liv och lem.
Utanför Fjällbacka ville kapten visa oss Ingrid Bergmans och Lasse Schmidts Danholmen och vi närmade oss genom ett smalt gatt då det började skrapa betänkligt och till slut gick det inte längre utan kapten fick slå full back vilket färgade om vattnet omkring oss! Vi rörde upp ordentligt med dy innan vi på nytt hade vatten under kölen och istället fick runda hela ön.
Så nåddes dagens första och resans näst sista stopp, Fjällbacka. Här möttes vi också av en lokal guide som tog merparten av passagerarna på en säkert intressant vandring genom den lilla Bohusidyllen. Säkert handlade vandringen mycket om Ingrid Bergman och Camilla Läckberg. Hustrun och en till avvek dock mot badklippa och själv tog jag mig ner till hamnen för att få en glass. Det visade sig dock inte vara helt enkelt. Sommarsäsongen hade just avslutats och skolorna börjat någon dag tidigare. Men dörren in till glasskiosken stod öppen, så förhoppningfull gick jag in och frågade försynt om det var öppet. Tjejen som stod inne i kiosken tittade inte ens upp från sitt intensiva mobilflipprande när hon svarade: ”Ser det så ut?”. ”Kommer Du att öppna snart då?”. Fortfarande inte en blick: ”Nä”. ”Kan man köpa glass någon annanstans då?”. ”Tidningskiosken”. ”Men de har inte lösglass va’?”. ”Nä”. The End. Den turismtränade välkomnande sommarattityden var som bortsopad. En ensam turist är inget att bry sig om!
Jag hoppas att rederiet vid kommande turer förser passagerarna med ett enkelt sjökort i hanterbart format, med rutten inlagd. Det är väldigt positivt att kunna ta reda på vad öarna heter som man passerar eller orterna man ser och så vidare. Jag har förståelse för att det inte fanns på denna pilotfärd men sedan bör detta kunna lösas. Istället kom kapten Pierre Drackner akteröver och lade upp sjökortet på skylighten på övre däck och förevisade var och hur han tänkte gå vilket var mycket uppskattat.
GÄSTBLOGG AV SJÖKAPTEN CLAES INSULANDER OM ÅNGBÅTENS POESI!
Bästa Ångbåtsvänner
När jag år 1973 började att arbeta som däcksman ombord i ångbåten Mariefred, var jag den yngste besättningsmedlemmen. Nu, 42 år senare, är jag den näst äldste befattningshavaren i fartyget.
Det kan ju ge en del att reflektera över.
Hur hela samhället har förändrats, hur Stockholm har expanderat, hur Mariefred har kommit närmare Stockholm, Södertälje och Eskilstuna genom motorvägen och den nya järnvägen. Från ren kommunikationssynpunkt borde ångbåten Mariefred inte längre behövas. Det är så mycket bättre och snabbare att ta bilen eller tåget om man ska åka runt i Mälardalen.
Turisttrafiken med både svenska och utländska grupper har ökat under den här tiden. Turistbussar syns nu överallt och fort och bekvämt ska det gå, från den ena attraktionen till den andra. Transporterna blir som en tågresa genom Småland: skog- skog- skog- liten sjö-skog- skog- litet samhälle och skog igen. Inte mycket att se. Åtminstone inte för oss som kan vårt land. Ingenting att visa upp. Attraktionerna, de s.k. besöksmålen är det avgörande och viktiga. Ändå ser vi att turisterna visserligen gärna stannar vid ”besöksmålen” men börjar också att bli intresserade av våra tråkiga skogar och sumpiga sjöar. Där vill alltfler turister stanna upp ett tag. Där finns något exklusivt – något annat, obekant och nytt. Det är kanske tid för oss att försöka förstå vad turisten egentligen söker efter och är intresserad av. Vad sägs om en ”rutten ångbåt” som hasar sig fram över sjön lik ett oxspann från förr? Amazing! suckar den engelska ladyn, Wunderschön! mumlar den tyske professorn, Incroyable! hojtar den franske artisten. Jag har i nästan en mansålder stått och lyssnat på mina passagerare, både svenska och utländska. Jag har ju inget val, fjättrad vid rodret och maskintelegrafen. Jag, om någon borde ha hört folkens röster i deras bredaste mening. Vad säger dessa röster, vilka förändringar förebådas i mumlet från leden? Ja, hade passagerarna önskat en snabb och komfortabel transport, så hade båten nu gått helt tom. Det är varken bekvämt eller snabbt och numera ej heller särskilt billigt. Ändå står dom på kajen och inväntar båtens avgång. Varför kastar man bort en hel dag med ångbåten, då man lika bra hade klarat sträckan på dryga två timmar, tur och retur? Förr var en ångbåtsresa en högst vardaglig händelse - ingenting märkvärdigt. Och före det tog man sig fram med segeljakter och slupar. Men när det vardagliga genom samhällsförändringar blir ovanligt och till slut sällsynt, då väcks ett intresse för fenomenet. Då varkunnar sig allmänheten över den stackars kvarblivna resten och blotta intresset kan få liket att stå upp och leva ett stycke till. Nu räcker inte detta. Nu ska vi återskapa det som redan är förlorat. Alltid går det inte så bra. Nybyggda vikingabyar och medeltida borgar har gått i stöpet innan man ens hunnit öppna för allmänheten. Ibland går det bättre. Ångbåtarna och museijärnvägarna har aldrig haft några miljoner att investera, har alltid fått snåla med alla utgifter, och de ideella insatserna är självklara delar i verksamheten. Man arbetar sig sakta fram och kan hålla igen om så erfordras. Vad vi visar för turisterna är ångbåtens teknik, dess mänskliga mått och den alldagliga naturens skönhet. Ty vårt land är sällsamt vackert för den som kan se. Vyerna må vara något inskränkta, men det är just det som skapar känslan för den naturliga idyllen: som en stig genom skogen, som en strand vid en ensam sjö, några björkar i en hagmark, en bergknalle i en sluttning. Dit vill turisterna, som eljest inte ser annat än motorvägar, gator, tunnelbanor och hyreshus.
Urbaniseringsivern har fått en motsatt effekt på människans preferenser. De stora städerna är kanske bra, nödvändiga och ekonomiska, men helt igenom trevliga är dom inte. Och människan behöver trevnad i sitt dagliga liv. Ångbåtstrafiken på Mälaren är inte imponerande eller särskilt effektiv, men den är alldeles tillräckligt trivsam för att i sin ålderdomliga form och skepnad kunna ha en egen livskraft så länge livet ska vara något mera än en vegeterande tillvaro. Ångbåten erbjuder ett innehåll av liv och rörelse. Vad vi har att förvalta, att sköta om, är inte bara ångbåten och dess trafik utan även dess mänskliga värden av glädje och gemenskap. Marknadsför det – den som kan!
Claes Insulander
Me – a canal-spotter?
Efter ankomsten till Karlskoga kvällen före kanalresan, tog vi oss upp till Knappfors och Lunedet för att rekognocera inför avfärden. Knappfors är en historisk plats inte utan viss betydelse. Här lär kungabröderna Karl och Johan ha sammanstrålat för att stämpla emot sin broder Erik XIV och planera inför ärtsoppan! Därav namnet "Kungaeken" på den väldiga ca. 800 år gamla eken som idag hålls ihop av ett antal järnband. Så här står det om denna ek i en gammal skrift:
Så snart hertig Carl beslutat, att efter sig namngifwa Carlskoga, skar han sitt sjelf sitt wördade namn i denna Ek, och då han med sin herr Broder, Prins Johan, kommet öfwerens at afsätta K. Erik XIV, 1568, gjorde de med hwarandra et Fördrag, at de bägge skulle wara lika delaktiga i regeringen, hwilket äfwen skedde under denna Ek, och, til åtminnelse däraf, buro bägge deras tjenare, eller Hofherrar, i lång tid Ekelöf i sina hattar."
När man åker som vi gjorde, från söder mot norr, börjar resan med passage över några större sjöar, Alkvettern, Frövettern och Ullvettern. Hela Bergslagkanalen är ju i realiteten ett sjösystem med några grävda kanalavsnitt och dito slussar. De långsmala sjöarna i nord-sydlig riktning uppkom som en följd av inlandsisens härjningar. När man så har gått över Ullvettern kommer man till första stoppet i Nässundet. Där har också inlandsbanan en station. Stationshuset är numer dock omgjort till konditori och vedugnsbageri. Nästa år utbyggt till en mindre restaurang. Där intogs smörgås och kaffe, medköptes gott matbröd och beundrades fiffiga blom- och grönsaksrabatter. Tåget lyste med sin frånvaro denna sommar p.g.a. sprängningsarbeten utmed något banavsnitt.
Göta Kanal i regn och sol!
Hamnvärden i Söderköping parat att ta emot de anländande passagerarna.
Det blev en kortare tur på Göta Kanal i år också. Denna gång tillsammans med medlemmar av Vänföreningen för de tre kanalbåtarna M/S Wilhelm Tham, M/S Diana och M/S Juno. Men också en del medlemmar från Stiftelsen Skärgårdsbåten. Tillsammans ca. 40 personer. Vänföreningen passade på att hålla sitt årsmöte ombord M/S Wilhelm Tham (det har blivit tre kanalresor för mig nu men det tycks vara mitt öde att det alltid blir på "Thamen").
Vi steg ombord i strålande sol i Söderköping. "Thamen" anlände med kryssningspassagerare från den "Lilla Kanalresan" från Motala. Den normalt kortaste möjligheten (2 dgr) att kryssa på kanalen med de klassiska fartygen.
Besättningen tog avsked av sina passagerare med defilering nedanför landgången på sedvanligt sätt.
Vi väntar tålmodigt medan hytterna städas ur.
Efter hyttstädning fick vi entusiaster gå ombord och välkomnades på bryggdäck med ett glas bubbel och en säkerhetsgenomgång.
Fortfarande i strålande sol lämnade vi kajen i Söderköping och stävade mot Mems sluss. Jag konstaterade på nytt att maken till avkopplande känsla får man nog leta efter. Att sitta på en kanalbåts bryggdäck i sol och sakta låta den vackra omgivningen och naturen passera förbi på några meters avstånd inger en obestridlig känsla av ro och vila. Har man sedan en god bok och något gott att dricka bredvid, så förhöjs känslan ytterligare.
Välkomstbubbel på bryggdäck.
Som vanligt en utsökt middag i trivsamt sällskap med nya bekantskaper (i mitt fall från Kalmar) som inte slutade förrän klockan blev bortåt midnatt och vi sökte oss mot våra nattkvarter. I mitt fall en av fartygets två hytter med dubbelkoj, vilket var en välsignelse eftersom min långa lekamen kunde sträckas ut diagonalt! Dessa hytter ligger på C-däck, d.v.s. under huvuddäcket och med endast små ventilöppningar utåt. Dock är dessa båda hytter väsentligt större i golvyta och med bättre stuvutrymmen än de betydligt dyrare och mindre hytterna på huvud- och bryggdäck. Den här gången var jag ensam och kunde med andra ord bre ut mig och mitt lilla bagage, men även om vi varit två hade vi utan problem fått rum med vårt bagage.
Lugnt vatten.
När vi åkte förra gången hade vi bl.a. sällskap av ett par från Australien som hade blivit varnade att det var fråga om "compact living" ombord, men ändå inte fattat att det var SÅÅÅ kompakt! Men det är inte för hytt- eller sovkomfort man åker med dessa historiska fartyg. Det är för resan som sådan, för omgivningarn, upplevelserna, mötena, sällskapet och den goda maten!
Men säg den glädje som varar beständigt! När jag kikade ut genom hyttventilen på morgonen hade vi just lämnat vår natthamn vid Sävsundet och stävade upp mot Södertälje. Jag möttes av grått dis och ett ihärdigt störtregn som sedan höll i sig tills vi anlände till Skeppsbron i Stockholm.
Grådisig morgonutblick från hytten.
"Maja" (S/S Mariefred) på väg mot Mariefred och Gripsholm möttes med ljudlig hälsning.
Frukosten intogs dock medan vi passerade Oaxen med sitt gamla kalkbrott. Så småningom anlände vi till Södertäljeslussen där ytterligare en medlem kom ombord. Några fartygsmöten resulterade i utbyten av ljudliga hälsningssignaler med "ångvisslan".
Efter Södertälje avhölls vänföreningens årsmöte i matsalen.
En sväng in i Drottningholmsviken hanns med innan vi sakta tog oss mot den sista slussningen vid Hammarby-slussen, fortfarande i ihållande regn.
Kapten gjorde sedan ett perfekt tillägg mellan Teaterskeppet och M/S Riddarholmen vid Skeppsbrokajen och så var resan slut och passagerarna skingrade i regnet.
Det måste bli fler gånger!
Debarkeringen förbereds. Röda mattan utrullad.
Sommar'n är kommen!
En gråmulen Pingstdag med blixt och dunder i bakgrunden så kommer hon ändå - vår "Maja" med sommaren!
Årets viktigaste dag i Mariefred har nog alltid varit den dagen då ångfartyget MARIEFRED anländer från huvudstaden för första gången på säsongen. Det har hon nu gjort i ETTHUNDRASJU år! Ett världsrekord i sig!
Nyfejad och med nya toatankar försedd, är hon nu rustad för att åter befara Riddarfjärd, Prästfjärd och Gripsholmsvik, sex dagar i veckan tills sommaren åter tar slut.
"Sätt maskinen igång, Herr Kapten!" sjöng Mariefreds Ångkör från bryggan till Kaptenen på den andra bryggan. Claes Insulander, fartygets mångårige kapten hade fått ta till kompassen i åsk- och regndiset.
Det har numer blivit tradition att det ärevördiga Gripsholms-Mariefreds Ångfartygsaktiebolag som är några år äldre än fartyget (närmare bestämt 110 år) avhåller sin årsstämma (som det numera heter som om det vore vilken liten dassförening som helst) i Rådhussalen i Mariefred.
Vi aktieägare bestods denna gång överraskande nog av en lätt buffé med ostrullar, köttbullar, pesto och lite sötsaker! Det var en nyhet och ingav förhoppningar om att bolaget nu kanske gått bra under 2009! Men dessa förhoppningar kom snabbt på skam! Detta bolag lär inte ha gett utdelning sedan 1926! Skärskådade man siffrorna i årsredovisningen kunde man raskt konstatera att det inte finns särskilt mycket hopp om någon utdelning - någonsin! Att driva ett musealt ångfartyg låter sig inte göras med modern teknik och bränsle. Det kostar!
Sedan aktiemajoriteten i bolaget övertogs av Stiftelsen Skärgårdsbåten på 50-talet - och för övrigt redan dessförinnan - har fartygets drift och underhåll varit föremål för ideella insatser. Dessa ovärderliga insatser har varit själva förutsättningen för fartygets och rederiets överlevnad.
Sedan några år har aktiemajoriteten övertagits av K G Knuttsons Stiftelse för Ångfartyget Mariefred och Den Svenska Ångbåtskulturen vars stiftare är Ingenjören K G Knutsson, Stiftelsen Skärgårdsbåten och Ångfartyget Mariefreds Vänner, varigenom framtiden för fartyget fick en stadga som tidigare saknats. Fortfarande är rederiet i årligt behov av stödinsatser av alla sina vänner och uppbackare, men en viss trygghet finns i ägarstiftelsen.
På årsstämman valdes - för fyrtifemte gången! - förre Landstingsrådet Stig Dingertz, Stockholm, till ordförande i styrelsen. Han aviserade att det var sista gången för hans del och att bolaget således vid nästa stämma måste ha funnit en ny ordförande med samma brinnande intresse för ångfartyget Mariefred.
Medan Kapten Insulander stirrar i fjärran och undrar om det ska gå en säsong till, så leder Stig Dingertz med van hand stämmoförhandlingarna.
Men så håller han sig på tå också!
Årets kryssning - Avresedagen + Dag 1!
Man frågar sig: ska detta bliva en tradition? För andra året så här i sommarens sista flämtande minuter fick vi chansen att göra en fantastisk 6-dagarskryssning på Göta Kanal.
I år reagerade vi på "STORA ANNONSEN" och bestämde oss för en 5-dagarskryssning till Bergen och Geiranger-fjorden. Vi har ofta pratat om Hurtigruten men tänkte att det här kanske kunde vara en smakbit för att se om vi skulle vilja fara hela vägen från Bergen och till Kirkenäs vid Murmanskviken.
Lunchen avresedagen avnjöts i Windjammer-restaurangen på nionde däck med utblick över hamnområdet. Tvärs över "vår" bassäng låg denna silobyggnad med graffiti-texter som måtte ha målats med roller på långskaft lutandes ut uppifrån taket! Upp och ner till på köpet!
Har Du god syn ser Du också graffitin på sidobyggnadens översta del. Dessa "konstnärer" har i vart fall ett stort mått av dumdristighet och våghalsighet i sig!
För första gången på länge fick vi uppleva en riktig "sällskapsresa", där allt var fixat i förväg. Vi behövde bara se till att vi befann oss på Stockholms central i ottan förra måndagen. Sedan blev vi glatt och vänligt omhändertagna och milt fösta framåt av Rosa, Inckan och Werle från Club Eriks, mot våra vidare äventyr - och genom dem!
Och på kajen lämnar bussarna av flera passagerare.
Framme vid Köpenhamns Hovedbangaard väntade bussar som raskt tog oss till Frihamnen där M/S Vision of the Seas väntade vid kajen. Geschwindt togs vårt bagage om hand och vi behövde bara tänka på att få oss själva till hytten på tredje däck.
Lunch ombord och därefter livbåtsövning (torrsim). Vi hade läst oss till den anbefallda förstahandsvägen mot vår livbåtsstation som befann sig rakt över oss på babordssidan, men blev på rätt däck bortmotade av kökspersonal som sa till oss att vi inte fick gå ut på babordssidan utan hänvisades till styrbordsporten och fick ta oss runt fartyget. Hade det varit på riktigt, hade vi således fått följa skeppet i djupet...... Vilket vi påpekade för den ansvarige för vår mönstringsstation som noggrannt antecknade och sa att så ska det inte vara.
Likaså påpekade jag att om man travar upp oss i täta led framför vår livbåt och sedan ska demonstrera hur man tar på sig flytvästen, måste man antingen ha en tre meter lång person som demonstrerar eller låta den kortvuxne filippinen kliva upp på en pall eller stege, för vi såg inte ett dyft från tredje till tionde ledet!
Detta var den ena av tre plumpar i protokollet. Annars blev vår kryssning fantastisk!
17.00 prick lade vi ut från kaj och stävade norrut genom Öresund, över Kattegatt och Skagerack mot Nordsjön.
Här är det vår utomordentliga reseledare Rosa (dock i blå tröja!) som hjälper ett par av våra bordsgrannar.
Klockan sex bekantade vi oss med de åtta bordsgrannar vi fick i matsalen och som vi hade ett mycket trivsamt sällskap av under alla utom en av dagarna (då vi valde att äta i buffématsalen för att vi ville följa utfärden från Geiranger så länge som möjligt).
Ur svensk synpunkt (eller i vart fall ur min!) blev den andra plumpen i protokollet att dessa kryssningsfartyg som har sin huvudsakliga verksamhet förlagd till de mellanamerikanska vattnen och med amerikanska passagerare lider under ett amerikanskt förhållningssätt till formuleringskonsten. Där gäller det oftast att krångla till så mycket som möjligt. Lämna alla tolkningsvägar öppna och tillämpa alla tänkbra förbud. Att använda ett ohejdat ordflöde i den tryckta informationen (Kryssningsbiljetten är på 12 A4-sidor!) plus ett 1800-talsmässigt dricks- och personallönesystem känns ytterligt främmande för vår rationellt ordnade tillvaro. I vår biljett ingick t.ex. redan dricksen. Men icke förty så levereras till hytten sista dagen, fyra förtryckta kuvert (hyttuppassaren, hovmästaren i matsalen, vår huvudservitör och dennes assistent) + ett A4-papper med fyra avrivningsbara vouchers som fördelas i de fyra kuverten och överlämnas till respektive.
Men det gör inget om ni glömmer eller låter bli - de får sina pengar ändå!
Men hur är det med övriga medarbetare som är minst lika viktiga för vår upplevelse? De lika tjänstvilliga servitörerna och diskplockarna i buffématsalen? Får de någonsin någon "dricks"?
De som serverar i barerna får det på modernt sätt - det läggs automatiskt på notan. Men kockar och kökspersonal? Maskinpersonalen?
Vår norske kapten "Mäster" Anders Ingebrigtsen ("fra Tromsö") hälsade de 2400 passagerarna välkomna ombord och presenterade åtskilliga av sina många medarbetare.
Första dagen tillbringades till havs. En god bok, en stilla bris i håret och horisonten i blickfältet! Vad bättre kan man begära för att koppla av!
Maten ombord är utomordentlig och drycker finns i den utsträckning och det utbud man kan ha behov av.
Den stora teatern bjöd kvällstid på ambitiösa shower och på eftermiddagen kunde man se senaste Bond-filmen eller "Mamma Mia" om man inte hade något bättre för sig - vilket vi hade!
På eftermiddagen konfronterades jag med den tredje plumpen: det kringresande auktionspatrasket! Park West Art Gallery från Michigan. "Världens största oberoende konstgalleri" kallar de sig. De anordnar konstauktioner på 61 kryssningsfartyg (vid sidan av sina gallerier i Michigan och Miami). S.k. "on demand-auctions", d.v.s. om Du har meddelat intresse för någon av de många tavlor de visar före auktionen, kommer den upp - inte annars. I det här fallet gissar jag att ingen hade visat något intresse eftersom inga bud gavs på någon av de många tavlor som bjöds ut under auktionen. De som var där fördrev fömodligen några timmar och gladdes åt fri champagne!
Hela "entouraget" visade upp alla de saker som kännetecknar ett kringresande konstskojarpatrask. Man har som lockbete ett antal grafiska bilder av kända konstnärer som Rembrandt, Picasso, Chagall, Dali, Goya och Matisse. Dessa bilder (vilka inte heller alltid behöver vara "original" från tiden utan kan vara senare nytryck med spektakulär inramning) exponeras iögonenfallande men omges av en stor mängd koloristisk kladdkonst av helt okända mestadels syd- och nordamerikanska konstnärer.
En duktig magiker underhöll oss en av kvällarna på teatern.
De som presenteras och bjuds ut under auktionen är enligt utroparen av den sort att ska Du börja samla på konst är det "just den här konstnären Du ska satsa på!". Den trögflörtade (tack och lov) publiken lät sig dock inte bevekas. Möjligen var det ändå några som fick släpa med sig dessa tvivelaktiga "investeringar" över landgången eftersom man hade någon slags utlottning bland dem som registrerat sig (för att få champagnen!).
Under den stund vi satt utanför kretsen av reserverade champagnestolar bjöds inga av de stora mästarnas bilder (nya eller gamla) ut. Och jag är övertygad om att hade så skett, fanns en diskret person bland publiken som bjöd över så att dessa verk inte slumpades bort. det är ju så det brukar gå till på klassiska bondfångarauktioner.
Jag är bara förvånad över att ett rederi som tycks vinnlägga sig om en viss kvalitetsnivå ändå kan upplåta sina utrymmen för tvivelaktigt seriösa jippon som dessa.
Fartygets inredning är sober och elegant och saknar de flesta typiskt amerikanska excesser. Den konst som är fast är smakfull och dekorativ. Auktionistens bröt av markant mot detta.
Vi var som sagt 2400 passagerare och fartyget hade 700 besättningsmän/kvinnor från mellan 55 och 61 nationer! En brokig skara. Alla vänliga och glada. Stämningen mellan besättningsmedlemmarna var påtagligt trivsam. Man omfamnade och klappade om varandra och såg hela tiden ut att ha roligt.
Sjuvåningsatriet var fartygets centrum.
Att låta Nordsjöns dyningar gunga oss till sömns var inte helt fel!
Årets kryssning - Dag 2!
När vi drog bort gardinen från hyttventilen på morgonen av den andra dagen, konstaterade vi att utanför var det grått och regn! Vi låg vid kaj i Bergen.
Kapten hade förvarnat och sagt att det regnar 60% av tiden i Bergen - men som han tillade på sant optimistiskt Norskt "måte": "Då kan man ju se det så att det finns 40% chans för att det inte regnar!".
Vi lämnar fartyget och beger oss mot staden.
Efter den rikliga frukosten tog vi på oss våra regnponchos och vandrade iväg mot Bergens centrum.
Vi kikade in i Bergenshus - den gamla fästningen med anor från 1100-talet och det s.k. Rosenkranska tornet som är en borgkastal från mitten på 1200-talet. från samma tid stammar Kongehallen - eller Håkons Hall.
Entréportalen till Bergenshus
Vår kryssningskaj låg omedelbart nedanför denna gamla fästning.
Rosenkrans Torn från 1250-talet.
Efter fästningen vidtog de gamla hamnbyggnaderna utmed Bryggen. Som gammal Hansastad har Bergen alltid varit en betydelsefull handelshamn - och är så än idag som Norges andra största stad.
En av de plankbelagda gränderna in mellan hamnmagasinsbyggnaderna, idag utnyttjade för hantverkar- och souvenirbodar
De gamla träbyggnaderna har i några fall kompletterats med nybyggda. Alldeles nyligen brann ett par gamla hamnhus ner längre bort från Bryggan. Som världsarv görs allt för att skydda Bryggens unika bebyggelse.
På den gamla stenbyggnaden sitter Världsarvsbeviset!
Fisketorget utgör hamnbassängens innersta del. Där var kommersen i full gång trots det ösande regnet. Vi var inställda på att äta vår lunch där så vi letade upp ett bord under parasoll och inhandlade en bunke med räkor, lax och sallad samt en lättöl som inmundigades i vätan. Norrmännen saltar dock inte sina räkor som vi är vana så smaken på de i övrigt utmärkta räkorna blir ganska fadd.
Då ringer telefonen och sonen (som flyger för Norwegian Air) säger till oss att vi måste ta oss upp till Flöyeln om vi har en chans.
Sagt och gjort vi letar oss upp till bergbanestationen där vi på fyra minuter dras uppför bergssluttningen till det som kallas Flöyeln, 320 meter över havet.
Och får en enastående utblick över Bergen. Och hör och häpna - solen bryter fram och vi ser långt ut över hela Bergen.
Sonen berättade att han övernattat i Bergen vid någon flygning och frågat var han kunde springa någonstans i närheten av hotellet. "Ja, Du må da springe upp till Flöyeln" sade portieren till den intet ont anande ynglingen som gav sig iväg och alldeles för sent insåg att det här gick rätt upp på serpentinstigar!
Det visade sig att detta tycks vara en specialitet för vårt fartyg. Det anordnades t.o.m. en kurs i handduksvikning!
Årets kryssning - Dag 3!
Under natten förflyttade vi oss till Geiranger, längre norrut utmed norska kusten och vårt andra och sista stopp på färden.
Geiranger, längst in i Geirangerfjorden (som är en utlöpare från Storfjorden).
Djupt in i Storfjorden ligger denna lilla by med ca. 300 invånare - ja, egentligen ca. 302 för två flickor var gravida just nu vilket noterades med tillfredsställelse. Det är inte bara i Sverige man slåss mot avfolkningen.
Här finns ingen hamn, så vi lotsas in till en ankarplats på redden - som delas med den "lilla" kryssaren M/S MARCO POLO som en gång i tiden var en ofta sedd gäst vid Stadsgårdskajen eller Skeppsbron i Stockholm. Då fagert vitmålad med bara ett rött band över skorstenen med den gula hammare och skäran.
Då hette fartyget "Alexander Puschkin" och ingick i den ryska passagerarflottan.
Efter några timmar anländer också MSC ORCHESTRA som är så långt från MARCO POLOS sköna linjer man kan komma. Här är det fråga om man inte skulle ge begreppet stapelbädd en annan innebörd! Staplade sovhyttcontainrar på en flytande gigantisk plattform!
Efter intagen frukost har vi bokat in oss på en av de utflykter som rederiet erbjuder och som kommer att ta oss 1500 meter mer eller mindre rakt upp till Dalsnibba, genom hårnålskurvande smala vägar som får tåla runt ett femtiotal bussar upp och ner varje dag under turistsäsongen.
Dalsnibba är namnet på den högsta punkten på berget bakom Geiranger och däruppe finns en platå med en förunderlig utsikt över fjord- ch fjällandskapet.
Vägen fortsätter över berget och österut och är en av de två tillfartsvägar som finns till Geiranger under stora delar av året.
När snön kommer är det slut med denna väg. Nio-tio meter djup snömassa täcker vägen över fjället under hela vintern. Sent på våren börjar man röja den med hjälp av GPS (man måste ju hitta den på något sätt under all snö!).
Med jämna mellanrum fanns utmed vägen förr små stugor som på hösten fylldes med torr jord som på vårkanten ströddes över snön där vägen gick. Den mörka jorden drog solvärmen till sig och smälte snön vilket snabbare gjorde vägen farbar igen.
Här uppe finns också stora stammar av vildren och vi fick av vår guide veta att Jan Guillou hör till de regelbundna besökarna med gevär här uppe på vidderna.
Årets kryssning - Dag 4!
Dagen tillbringas vid poolside i Solariet. Fartygets rytmiska hävningar ger upphov till en kraftig vågrörelse i poolen som gör badet till ett äventyr med mycket fniss, skratt och förtjusta skrik.
Poolkonstruktionen gör att vattnet automatiskt fördelas och avleds åt sidorna i olika takt vilket gör att vågrörelsen bryts och vattnet lugnar sig en stund tills det på nytt är dags.
Vi kan konstatera att också passagerarna kommer från många olika länder. Runt om oss hörs många språk. Vi är 300 svenskar. Det finns 500 danskar. Några norrmän (som tagit sig till Köpenhamn för att kryssa till sitt eget land!), ryssar, spanjorer, japaner, italienare, fransmän men också några amerikaner.
Vid lunchen passar jag på att föreviga några av de konstverk kökspersonalen åstadkommer ur vattenmeloner. Också kring detta finns en kurs på kryssningsprogrammet, som för övrigt är vådligt omfattande. Här finns aerobics, vattenjympa, olika gym, biljard, "hur man blir konstsamlare" (ja, ni har rätt, det är vårt amerikanska galleri som lär ut hur vi bäst samlar på de tavlor som galleriet säljer!) o.s.v.
På eftermiddagen har vi ett informationsmöte där proceduren kring landstigningen gås igenom. Det gäller att få 2400 människor av båten genom en och samma trånga sidoport på kortast möjliga tid!
Våra väskor (utom handbagaget) tas omhand klockan 23 på kvällen. En färgkod på väskan styr hur dags och var i skeppet vi ska samlas och lotsas ut. Färgkoden leder oss också direkt till den del i jättetältet på kajen där vårt bagage finns.
När vi vaknar på lördagsmorgonen, backar fartyget just in vid kajen i Köpenhamns frihamn igen. En god frukost där jag frossade i onyttigheter som rostat bröd med marmelad, fattiga riddare med socker och sylt OCH tjock pannkaka (med socker och sylt...)!
Sedan tog det Ann och mig 20 minuter från det vi fick klartecken att gå från vår samlingsstation, ner genom fartyget, ut genom utpasseringskontrollen och tills vi satt i bussen med vårt bagage inlastat.
Tågresan förflöt lika odramatiskt som nerresan (om man undantar min fadäs att sätta hustruns pastasallad i bistrovagnens mikro med smältning, såskoppssprängning och elände som följd!) och vid fyratiden på eftermiddagen var vi åter hemma.
Göta Kanal - Dag 6 - Finalen!
När jag i arla morgonstunden slår upp hyttdörren, möts jag av denna spegelblanka hamnbassäng i Trollhättan. Vi ligger vid den s.k. Rysskajen som vi anlände till i nattens mörker efter att ha passerat den första slussen på Trollhätte Kanaldär vi nu befinner oss, Brinkebergsslussen. Det är alltså formellt inte längre Göta Kanal.
Trollhättans slussystem är mycket omfattande. De äldre slusstrapporna används inte längre. De är av samma storlek som slussarna i Göta kanal. Den nya slusstrappan invigdes 1916 och kan ta fartyg med last upp till 1500 ton vilket var en femdubbling av vad de gamla slussarna förmådde.
Detta möjliggjorde att Vänersjöfarten fick en ordentlig skjuts. Ända tills staten började subventionera järnvägs- och lastbilstransporter så var denna sjöled det absolut billigaste och miljövänligaste sättet att transportera gods från Vänerlandskapen ner till Göteborg och vidare.
Avsikten var att vi skulle legat kvar vid Rysskajen och därifrån promenera till Trollhättans kanalmuseum. P.g.a. att vi var tvungna att passera slussarna före nio, så kastade vår eminenta kryssningsvärdinna Kerstin om det hela och beordrade en buss som hämtade oss nedanför slusstrappan och körde oss upp till museet.
Ett mycket intressant sådant. Besöket inleddes med en film om hela kanaläventyret och därefter kunde man vandra runt bland modeller, bilder och andra föremål som berättade om sjöfarten på Vänern och på kanalen.
Här ägnade hustrun kraftverket sitt speciella intresse eftersom hennes farfar byggde det en gång i tiden.
Stora ansträngningar har gjorts av Statens fastighetsverk att konservera och bevara vad som återstår av denna stolta borg.
Nu är vi åter nere i havets nivå. Efter att först ha klättrat upp över 91 meter och sedan åter ner igen. När vi närmar oss hamnstaden Göteborg finner vi mer och mer verksamheter direkt vid älvkanten, som här en metallfragmenteringsanläggning.
Parad med upplevelser, trevliga kontakter, god mat och dryck blir det något enastående (som till nöds får en att glömma den trånga hytten! Fall inte för frasen i broschyren att "många väljer att klä om till middagen" men att "sportigt elegant" räcker! Ett extra ombyte för endast kvällsbruk tar bara onödig plats i den trånga hytten.).
Om man inte lyckas utnyttja något specialerbjudande är det förvisso ett dyrt nöje, men väl värt varenda krona.
Vill ni läsa mer om själva kanalen? Gå då till Göta Kanals hemsida.
Man måste ju inte heller göra en hel flerdagarskryssning utan kan göra kortare etappresor med flera olika rederier utmed kanalen. Via kanalbolagets hemsida finner man alla dessa olika alternativ. Kryssningar med de klassiska fartygen "Juno", "Wilhelm Tham" och "Diana" läser man om på Kanalrederiets hemsida.
Göta Kanal - Dag 5
Utvilade vaknade vi till en något gråare morgon i Hajtorps sluss där västgötadelen av Göta Kanal invigdes 1822.
Vid Godhögens slussvaktarstuga möter oss hela tomtefamiljen på gårdsplanen. Idag bor dock inga slussvakter i stugorna utan dessa hyrs av "vanliga" människor. Förhoppningsvis stannar de dock i kanalbolagets ägo så att de också fortsättningsvis underhålls och behåller sitt enhetliga utseende och sin färgsättning.
Det pastorala landskapet gled sakta förbi. Fåren vilade på strandbanken och i bakgrunden på fälten tutade tranorna.
Frukosten intogs under gång och efter någon stund nådde vi Sjötorps åtta slussar.
Det känns faktiskt lite vemodigt att gå neråt. Märkligt. Men resan går mot sitt slut. Kulmen är nådd. Medan fartyget sakta klättrar nerför slusstrappan promenerar vi passagerare till Kanalmuseet som ligger vid den stora varvsbassängen. Där har man samlat foton och föremål och t.o.m. en hel styrhytt från äldre fartyg från den tid då kanalen var en viktig handelsled för landskapen runt Vänern och utmed kanalen.
Så har fartyget nått den nedersta hamnbassängen och bara en sluss återstår på själva Göta Kanal. Segelfartyget är en nybyggd replik av en gammal kanalseglare.
Överhuvudtaget är dessa fartyg byggda för att tåla bottenkännigar. Under hela kanalfärden känner man, och hör, då och då dunsar då fartyget "studsar" över en stock eller något annat som hamnat på botten av den grunda kanalen. Som sagt, fartygen är inte bara konstruerade efter längd och bredd i slussarna utan också kanalens djup. Den mån som finns är minimal.
Storhetstiden inföll under 1600-talet då Magnus Gabriel de la Gardie tog över och omdanade borgen i barockens anda. Mycket trappor men väl värt ansträngningen. En fantastisk sevärdhet.
Göta Kanal - Dag 4
Här går vi sakta in i Vadstenas hamninlopp. I bakgrunden skymtar Vasaborgen.
Vadstena osannolika hamnbassäng utgör samtidigt en del av vallgraven runt Vadstena slott. Kalle gör sig redo med förtampen.
För att kunna vända fartyget inne i hamnbassängen, måste man "köra på springet", d.v.s. lägga en tross från fören till land och sedan köra maskinen tills man vänt fartyget runt kajhörnet. Så här står Jonathan i land och passar.
I hamnen hade vi sällskap av en liten vedeldad ångslup som just gjort fyr i pannan och arbetade upp trycket.
Vi åkte sedan iväg med stadens lilla guidetåg. Här står hustrun framför Sveriges äldsta profana stenbyggnad, nämligen Bjälboättens palats (t.h.). Ätten var en av Sveriges mäktigaste med bl.a. sådana företrädare som Birger Jarl, Birger Brosa och den Heliga Birgitta.
Första stoppet på vår tur genom denna lilla underbara stad var vid det som idag kallas Klosterhotellet och som består av ett antal byggnader som alla varit en del av antingen nunneklostret eller munkklostret som också fanns här. Den äldsta flygeln är det gamla Bjälbopalatset. Platsen emellan de båda klostren har grävts ut och lämnats öppen så att man kan se resterna av det enda utrymme där abboten och abedissan kunde samtala - genom en liten glugg i väggen. Bakom den öppna platsen reser sig den gamla klosterkyrkan, som idag fungerar som församlingskyrka (resterna av den gamla församlingskyrkan i form av ett torn ingår istället i en gammal skolbyggnad i närheten).
Klosterkyrkan byggdes i enlighet med den heliga Birgittas anvisningar och invigdes 1430. Kyrkan har egenheten av att ha sitt högaltare i väster istället för det vanliga - åt öster. Detta är en följd av att kyrkan från början tjänade såväl nunneklostret som munkklostret och nunnor och munkar skulle hållas åtskilda. Så för nunnorna fanns en stor numera riven läktare i mitten av kyrkan som vände sig mot ett altare i öster, medan munkarna fick finna sig i att ha sitt altare i väster på golvet.
Kyrkan upplevs än idag som en stor mäktig och praktfull katedral trots sin strama arkitektur.
Till höger om altaret står Birgittas relikskrin uppställt. Såväl innehåll som själva skrinet har periodvis varit på "utflykter" men står idag tryggt i Birgittas egen kyrka.
Så var det dags för besök i den gamla Vasaborgen. Ett utomordentligt exempel på svensk renässansarkitektur. Slottet uppfördes av Gustaf Vasa i mitten av 1500-talet och beboddes huvudsakligen av hans son Hertig Magnus.
Här får vi en visning av Slottskyrkan med sin praktfulla altartavla som jag skrivit om tidigare!
Sveriges äldsta rådhus. Med riktig Rådhuskällare! Överhuvudtaget är Vadstena en komplett liten stad som förmår att klara denna status på bara 7400 invånare (varav 4000 bor i själva staden).
Så bar det ut över Vättern lagom till lunch!
Väl över på andra sidan sjön gick vi in i Göta Kanals Västgötadel vid Karlsborg där också det lilla härliga Kanalhotellet ligger alldeles vid kanalen. Där firade familjen gemensamt vår sons 30-årsdag för några år sedan då familjen var utspridd till Malmö, Göteborg, Strängnäs och Mariefred och behövde en mötesplats någonstans mitt emellan. Det blev en minnesvärd helg då hotellets värdinna själv lagade maten och såg till att vi verkligen trivdes. Eftersom det var sent på säsongen hade vi stället helt för oss själva. En enastående och rekommendabel upplevelse. Missa aldrig detta mysiga hotell med sin goda mat.
Kanalhotellet i Karlsborg
Här nämar vi oss Forsviks sluss och kanalens otvetydigt vackraste parti.
Här är det sedan länge tradition att den religiösa familjen Kindbom uppvaktar kanalångarna och deras passagerare med sång, blommor och välsignelser.
Här går vi in i Billströmmen med sina ledverk. Dessa byggdes för att möjliggöra att fartygen vid behov kunde dras av hästar eller människor i svårmanövrerade delar av kanalen.
Här behöver kapten hjälp att ta sig runt en skarp krök i kanalen. Då får Jonathan hoppa i land och låta kapten köra på springen igen tills fartyget riktat in sig i den nya riktningen.
Väl ute på den sköna sjön Viken (vi är nu uppe på 91,8 meter över havet) möts vi av den lilla ångslupen förandes den tidsenliga men idag ack så föga reglementsenliga s.k. "Sillsallaten"
Efter Viken passerade vi Tåtorps sluss och nu började vår nedfärd! Här finns ett svårmanövrerat ställe där man till slut 1930-33 byggde ytterligare en kanalarm för att räta ut en kurva. Här i Bergkanalen ligger själva den grävda kanalens högsta punkt (91,5 m) som markeras av en stilig obelisk.
I Töreboda fick vi vänta en stund innan vi kunde bryta stambanans trafik ett par minuter för att kunna öppna järnvägsbron och passera i skymningen.
Så når vi vår natthamn i Hajtorps översta sluss.
Göta Kanal - Dag 3
En strålande vacker sensommarmorgon! Vi vaknade i bassängen nedanför Bergs slusstrappa. En av våra medresenärer hade varit förtänksam nog att medföra en termometer som han sänkte i vattnet. Resultatet visade 16°, så jag avstod från ett annars lockande morgondopp.
På vågbrytaren utanför bassängen har man rest en stålgallerfigur som synes röra sig när man själv förflyttar sig sidledes. I övrigt har skarvarna lagt beslag på denna "landremsa".
Medan vi började klättra upp i de sju slussarna vandrade ett gäng iväg för att besöka det närbelägna Vreta Kloster som var Sveriges första nunnekloster och som grundades ca. 1100. Den bevarade kyrkan är en av vårt lands mest intressanta och har många vackra medeltida klenoder.
Själv intresserade jag mig mer för slusstrappan och hustrun njöt av solen och den andra lilla bubbelflaskan och en god bok på övre däck.
Här passeras en av de två akvedukterna vid Ljungsbro, där vägen således går i tunnel under kanalen.
Var det inte slussar som låg i vägen, var det broar som måste rullas eller lyftas åt sidan för att vi skulle kunna passera.
Möten i kanalen mellan större fartyg är inte det enklaste. Det finns särskilda mötessträckor här och var. Här möter vi motorfartyget "Göta lejon" som gör kortare etappfärder utmed kanalen mellan Berg och Motala.
Detta torde vara Sveriges mest avbildade lusthus. Spektakulärt beläget alldeles vid kanalkanten. Finns även på frimärke!
HJÄLP! Plötsligt ser vi att vår kapten sitter på kanalbanken med en kamera i högsta hugg! VEM STYR???
Lugn, bara lugn! Styrman Sara sitter tryggt vid rodret.
Men ska han hinna ikapp oss?
Vid Göta Hotell i Borensberg (eller som det tidigare hette att döma av texten på slussvaktarstugan, Husbyfjöl) gör vi dock paus så att kapten kan komma ikapp och hinna njuta en god kopp kaffe och en våffla på det anrika hotellet som även spelat en roll i de båda filmerna om båttävlingarna på Göta Kanal.
Mätta och belåtna avseglade vi mot vidare öden och äventyr.
En av kanalens två kvarvarande handmanövrerade slussar vid Borensberg.
Likt de moderna storfärjorna har befälhavaren på Thammen nu också en styrpult till sitt förfogande på var sida om kommandobryggan för att användas vid slusspassagerna där det kan behövas att han har god sikt även rakt ner.
Så korsade vi sjön Boren (73 meter över havet) och passerade det vackra Ulfåsa slott på sin höjd över vattnet och den heliga Birgittas udde.
Mellan Borenshult och Motala hamn var det sedan dags för middag och en titt i matsedeln visar att vi då fick en "Ljummen pilgrimstimbal toppad med stenbitsrom och grönärtssoppa" till förrätt åtföljd av en fusette (som vi listade ut måste avse en liten brödbit)
Till varmrätt: "Pocherad Mälargös serverad med syrlig skaldjurssås och ångkokt färskpotatis" och slutligen efterrätten: "Lingonmousse med chokladtryffelsås"
Det ska sägas att måltiderna var utomordentligt välkomponerade. Alldeles lagom mycket för att man skulle känna sig mätt men inte övermätt. Ofattbart att den delikat serverade maten kan åstadkommas under såpass besvärliga omständigheter som ett gammalt fartyg av detta slag ändå innebär.
Sedan vi omsider anlänt till Motala och lagt till vid kajen mittemot Kanalbolagets gamla kontorsbyggnad var vi några stycken som fick en guidad visning nere i maskinrummet. Imponerande, glänsande och i perfekt skick.
Här är det förre borgarrådet Lennart Rydberg som njuter. Lennart är mångårig ordförande i Stiftelsen Skärgårdsbåten.
'
Fartyget drivs av två maskiner men har en propeller och här ser man hur kraften från de båda maskinerna förs över till propelleraxeln.
Motala ritades också av Baltzar von Platen och brukar kallas "Göta Kanals Huvudstad". Här anlade han 1822 Motala Werkstad, av många ansedd som den svenska industrins vagga. I Motala Werkstads dockor har åtskilliga av våra fina gamla skärgårdsbåtar byggts.
Efter maskinvisiten promenerade vi alla förbi Kanalbolagets kontor och ut mot de gamla hamnmagasinen som gjorts om till restauranger och butiker.
Men också ett fantastiskt privatägt motormuseum, med bilar, motorcyklar, radioapparater (I Motala låg ju även Luxorfabrikerna), leksaker m.m.
Museet ägs av familjen som en gång startade Expert-kedjan och som valt att lägga sina pengar på denna attraktion. Vällovligt och väl värt ett besök.
Så sänkte sig nattmörkret över oss och vi slumrade in i våra kojer. Mätta och belåtna samlade vi krafter för en ny spännande dag.
Göta Kanal - Dag 2
Den kristallklara morgonen nalkades när jag sladdade över det daggvåta däcket för att ta mig till toaletten. Den uppgående solen belyste dramatiskt det märkliga "fyrtornet" vid vår tilläggsplats - Stegeborgs slottstorn.
Under natten hade vi nått fram till vår första natthamn som var Stegeborg där vi låg inom lås och bom vid värdshuset som ännu när jag gick upp var obefolkat och öde.
Dock lyckades jag ta mig förbi en ilsket väsande svanmamma vid plankänden ner mot vattnet och ta mig ut för en rask morgon promenad som tog mig till en fantastisk gammal lada. Alldeles nymålad, men i något "urätet" skick. Man får förmoda att godsägaren på Stegeborg fått del av de nyinrättade bidragspengarna för att just gamla obehövliga uthus ska kunna bevaras. De utgör onekligen en omistlig del av vårt kulturarv.
När jag återkom till fartyget hade solen sakta åter skymts bak grånande skyar. Ytterligare några passagerare yrade omkring i fruktlösa försök att ta sig ut från den inhängnade och låsta värdshusgården. De åsåg med viss beundran min dödsföraktande återkomst förbi den ilskna svanmamman.
Efter avnjuten sjöfrukost i matsalen, möttes vi på kajen av värdshusets unge kock som dagen till ära fått rycka in i sin matmors ställe. Slottsfrun på Stegeborg brukar normalt guida på den gamla borgruinen men var förhindrad.
Jag kan ju lugnt säga att då jag aldrig hört Slottsfrun, att kocken var helt underbar. Vi hade nog kunnat stanna ytterligare någon timme för att höra berättelserna om den märkliga historien och alla personligheter som vistats på och ägt borgen.
Den äldsta delen av borgen är ett fyrkantigt tegeltorn i sydöstra hörnet, uppfört i början på 1200-talet, samtidigt som Söderköping blev stad. En enkel bostadsborg tillkom under 1300-talet, utbyggd och kompletterad med en ringmur och ett rundtorn i väster. Under 1500- och 1600-talen byggdes anläggningen ut, särskilt mycket under Johan III:s tid (som föddes på borgen), då rundtornet fick sin nuvarande höjd. Dessutom tillkom i norra längan en slottskyrka. Flera av Vasakungarna bodde gärna på Stegeborg som 1652-1689 uppläts åt pfalzgrevarna Johan Kasimir (död 1652) och Adolf Johan. Kronan lät under 1730-talet sälja slottet till byggnadsmaterial. Nedervåningens kraftiga murverk skyddade den mot utplåning. Fram till 1689 var slottet centrum för östgötaskärgårdens lokalförvaltning. Nya slottet, en vitputsad trevåningsbyggnad i klassicistisk stil, beläget vid den tidigare södra kungsladugården, byggdes 1806.
Under perioden 1310-1316 sände kungen flera brev från Stegeborg och man kan förmoda att han vistats där långa perioder. Efter Nyköpings gästabud utbröt ett uppror mot kung Birger. Denne lämnade Stegeborg och avseglade till Visby men satte sonen Magnus Birgersson som befälhavare på Stegeborg. Borgen blev belägrad, förmodligen från påsktid fram till slutet av augusti 1318. Magnus fördes fången till Stockholm och dömdes till döden i juni 1320. Han ligger begraven i Riddarholmskyrkan i Stockholm bredvid Magnus Ladulås.
Enligt Erikskrönikan revs Stegeborg efter kapitulationen: "the slogo then mwr allan swa smaa / the lotho ey en sten ather staa".
Karl Bååt, biskop i Linköping, strävade efter att stiftet skulle återfå Skällviks gård. Från hertig Eriks änka Ingeborg Håkansdotter lyckades han få Skällviks gård (som själva jordagodset hette) samt borgruinen i gåva den 27 januari 1321. Karl lade därefter ned mycket pengar på att bygga upp gården igen.
1332 tvingades dock biskopen överlämna gården till kung Magnus i utbyte mot gods på Visingsö. Anledningen var förmodligen platsens strategiska läge samt möjligheten att ta upp tull från fartygen på väg mot Söderköping. På grund av ekonomisk kris tvingades dock kungen att pantsätta borgen 1336. Till vem är okänt, men år 1350 var Skällviks gård åter i kyrkans ägo. Den 28 februari 1350 undertecknade nämligen biskopen i Linköping Peter Tyrgilsson ett brev på gården ("in manerio nostro Skældowijk").
Under 1350-talets tronstrider mellan kung Magnus och Erik Magnusson ägdes Skällviks gård av biskop Nils Markusson. Biskopen hade tagit parti för Erik och 1356 överfölls gården som fick stora skador och det är troligt att det var kungen som låg bakom. Hur mycket som förstördes är okänt men när hertig Albrekt av Mecklenburg anföll Sverige 1363 anfölls även Söderköping vilket indikerar att Albrekts flotta hade kunnat passera Skällvik utan hinder. Vad som är klart är att Skällviks gård försvann och att någon återuppbyggde Stegeborg på holmen i farleden. En gissning är att Albrekt, som byggde både Nyköpingshus och Stäkeholm, även byggde upp Stegeborg. (Ur Wikipedia)
Efter en inledande tur genom Prinsessan Anna Vasas örtagård kom vi upp på den gamla borggården där vår guide förlorade sig i en så sällsynt intressant och rolig utläggning om slottet och dess historia att vi tyvärr inte hann att gå igenom de källare och andra bitar som den mindre tysk-engelska gruppen hann med. Men jag är inte säker på vem som förlorade!
Vi hade iallafall en mycket givande stund.
Materialblandningen var påfallande.
Den unge kocken-guiden i full aktion!
Så var det dags att ge sig ut på Slätbaken med solen i ryggen.
Här når vi Mems slussar. Göta Kanals början från det här hållet.
När svenska folket för ett år sedan skulle rösta om svenska underverk, blev Göta Kanal utsett till Sveriges förnämsta underverk!
Denna historiska kanal, vems var idén? Var det Gustaf Vasa? Eller biskop Hans Brask? Ja, det vet vi väl inte riktigt. Bara att det skulle ta ett par århundraden och en mängd utredande innan den handlingskraftige Baltzar von Platen tillsammans med den skotske kanalbyggaren Thomas Telford 1809 presenterade en utförlig plan för en vattenväg mellan Östersjön och västerhavet.
Från början var tanken att slippa den tull som Danmark från 1409 och framåt, tog ut av alla handelsskepp som gick genom Öresund.
Riskdagen fattade i full enighet beslut om företaget och det hade också den nykrönte Kung Karl XIIIs höga gillande. Redan 1810 utfärdades regleringsbrevet och Göta Kanalbolaget bildades.
Det var ett jättelikt företag som äntligen tog sin början. Bygget beräknades ta tio år i anspråk och kostnaden bli 1.597.481 (!!) riksdaler. I själva verket blev det sex gånger så dyrt och det kom att ta 22 år att färdigställa.
1813 stod den första slussen klar (Forsvik) men först 1832 kunde hela kanalen invigas, då av Kung Karl XIV Johan.
Baltzar von Platen fick själv inte uppleva den dagen eftersom han avled 1829. Han fick dock sin grav vid kanalens väg genom staden Motala.
Det gäller att manövrera sig fram så längt som möjligt i slussarna för......
....annars slår portarna i aktern på fartyget och man blir tvungen att ta i med lämpor.
I Söderköping gjorde vi dagens första stopp (om man inte räknar Stegeborg som ett sådant). Stadsvandring på egen hand och obligatorisk glassfrossa. Staden är ju känd för sin glass. Varför förstår jag egentligen inte om det inte bara är skicklig marknadsföring.
Söderköping är en sällsynt stor och märklig småstad. Under medeltiden var den en av Sveriges viktigaste hamnar. Plats för kungakröningar och riksmöten. Redan 1235 anlades ett Franciskanerkloster i staden och än idag minner två enastående medeltida kyrkor om denna storhetstid.
Landmärket vid kanalen är dock av senare datum: den till bostäder ombyggda gamla sädessilon är ett utmärkt exempel på återanvändning av dessa lantbrukskonsekvenser som ofta förfular många av vårat lands vackra hamnar.
Medan vi stävar vidare mot Asplångens sjö (27 meter över havet har vi nu lyft oss) får vi berättelsen om det fantastiska nya projekt som på nytt ska föra kanalen högt upp på intresseskalan igen. En båtlift!
Kanalen är en nagel i ögat på alla trafikanter på E22an som går igenom Söderköping. Sommartid bildas oändliga köer då något fartyg eller ett antal småbåtar ska passera och bron måste öppnas.
Men istället för att som i Ljungsbro, gräva ner vägen under kanalen, har man här fått för sig något riktigt spektakulärt. Fartygen ska köra in i en slags flytsluss som sedan lyfts upp och där uppe i luften möter en motsvarande slussdocka. Man öppnar portarna emellan och fartygen "byter plats" varefter var och en åter firas ner till kanalnivå. Alltmedan biltrafiken ostörd kan passera på E22an inunder. Ni tror jag skojar! Men tekniken finns redan och länsstyrelse, vägverk, kanalbolag och kommun tycks ense om detta projekt som givetvis i sig blir en anledning för biltrafiken att också i framtiden stanna upp för att glo på sevärdheten.......
Passformen är som synes exakt.
Däcksgossarna Jonathan och Kalle vilar på tamparna medan fartyget höjer sig i slussen.
Kapten Ola Wicander håller kollen på avståndet till kajen.
Medan styrman Sara och vår utomordentliga kryssningsvärdinna Kerstin håller ställningarna vid ratten.
Solen har nu tagit sig runt oss och vi närmar oss sjön Roxen på 33 meter över havet. På andra sidan Roxen väntar oss nästa natthamn i bassängen nedanför Bergs slusstrappa. Den första verkliga slussutmaningen på färden.
Innan vi går och lägger oss vill jag bara säga ett par ord om mathållningen ombord. Redan vid ankomsten placeras man vid det bord man sedan sitter vid under resans alla måltider. Det sägs visserligen att det råder fri sittning vid frukosten men de flesta sätter sig ändå på "sin plats". Maten är utomordentlig. Välkomponerad, vällagad och alltid välkommen!
Den här gången hade man placerat oss huvudsakligen i språkbord vilket i och för sig var lite synd. Framförallt för de utländska turisterna som nog hade uppskattat att få mer kontakt med oss svenskar.
Vid vår färd 1974 kom vi att dela bord med ett äldre lärarpar från New York som blev våra vänner för livet (deras, för de var betydligt äldre än vi och dog redan för ett drygt tiotal år sedan). Vi hade ju den gången våra två äldsta flickor Filippa och Johanna med oss. Då fem resp. två år. De små tjejerna togs omgående om hand av det älskliga paret Fred och Ruth Trani. Detta trots att Johanna led av en förfärlig hosta under hela resan. Den hade börjat redan på tåget till Göteborg och vi uppsökte Sahlgrenska direkt vid ankomsten eftersom vi misstänkte att det lät som kikhosta. Läkarna skrattade dock åt oss och sa att "Kikhosta - det finns inte längre. Det tripplar vi bort". "Låt flickan åka bara. Sjöluften kommer att vara bra för henne" . Så vi åkte och vi led med Johanna. Vid hemkomstens läkarbesök försökte man med alla möjliga "lokalvårdardusnter" som "tredagarshosta", "femdagarshosta", "tiodagarshosta" och jag vet inte allt, tills det till slut kröp fram att man nog hade haft en period med dåligt vaccin 1971, så det kunde kanske vara kikhosta..... Och det var det ju!
Sjön suger, som det heter (och då inte i dagens översättning från engelskan...) och måltiderna blir i den i övrigt rätt så loja stämningen ombord, viktiga avbrott. Redan innan resan har man fått sig tillsänd detaljerade menyer för alla dagarna.
Frukosten serveras som buffé medan övriga måltider serveras vid borden av de flinka töserna Anna och Maria som alltid finns till hands om törst eller hunger blir för stor. Eftermiddagskaffet serveras på övre däck och där finns en ständig räddningsplanka i form av en öl- och läskkyl som man själv förser sig ur och skriver på en lista. Före middagarna brukar tjejerna dessutom ha en lite drinkbar.
Om sanningen ska fram så var det nog rätt så många som ordnade drinkandet från eget hyttförråd (hur vi nu fick plats för det!).
Göta Kanal - Dag 1
Där ligger de! De båda klassiska skönheterna, Juno (närmast) och Wilhelm Tham. Byggda för att passa exakt i måtten för slussarna i Göta Kanal (som sträcker sig från Mem vid Söderköping till Sjötorp vid Vänerns östra strand).
Vi har just kommit med en taxi från Centralstationen efter att ha tagit tåget från Strängnäs. Vädret är lite grått och man förnimmer en annalkande höstkyla i luften. Vi skriver den 27e augusti 2008 och vi står inför mötet med två hav, en älv, tre kanaler, åtta sjöar och 66 slussar! Äntligen har jag satt mig ner med min reseberättelse.
Genom ett erbjudande från Stiftelsen Skärgårdsbåten har hustrun och jag på kort varsel beslutat oss för att göra en 6-dagarskryssning på Göta Kanal med m/f WILHELM THAM. Samma fartyg som för 34 år sedan tog oss i andra riktningen. Då på tre dagar. "Thammen" ska avgå klockan 10.00. Juno avgår redan 9.00 för sin fyradagarskryssning.
Vi langar snabbt av vårt begränsade bagage (borde varit ännu mer begränsat) i den minimala hytten som ger mindre yta än en sovkupé på tåg och definitivt mindre yta att härbärgera bagaget, och beger oss upp på övre däck för att vara med då vi lägger ut från Skeppsbron och börjar vår färd.
Här har fartyget lagt ut från kajen och börjat sin vändning. I bakgrunden syns det nyrustade vandrarhemsskeppet af Chapman.
De första trevande kontakterna tas med andra passagerare. Några känner vi igen från andra ångbåtsevenemang. Det är åtskilliga "fartygsfreaks" ombord och färre av de utländska turistpassagerarna. Dessa har istället valt den fullbokade fyradagarskryssningen med Juno. Säsongen börjar lida mot sitt slut.
Ett par från Australien (som sedan ska vidare med Hurtigrutten), några tyskar och danskar och ett par amerikaner. Det är allt.
Här ligger den nybyggda Stockholmsbriggen "Tre Kronor" i väntan på dagens seglats.
Vid den temporära kryssningsterminalen vid Stadsgården utanför Vikingterminalen ligger denna jätte från Royal Caribbean Cruise Line, "m/s Costa Atlantica". Balkongförsedda hytter i ett jätteschabrak till "hotellbyggnad med fartygsliknande framdel" som någon sade.
Den minimala hytten kompenserar rederiet med en liten flaska bubbel var, plus en skål med jordgubbar! En stämningshöjare!
Hustrun och jag lägger beslag på ett bord och ett par korgstolar på läsidan utanför vår hytt på övre däck.
En god bok, lugn rytm, vänlig omgivning, hänförande utsikt - och så den första flaskan! Ahhh - nu ska vi koppla av och njuta!
Efter att ha gjort en sväng utanför Drottningholm, gått genom Bockholmssundet och passerat två slussar (Skanstull och Södertälje) närmar vi oss framåt kvällen, resans första stopp - Trosa. Vid inloppet möter vi Juno som är på väg ut.
Fördäck är en skön plats att vara på under fartygets färd.
Här har vi lagt till vid Trosa gästhamnskaj där vi möttes av dragspelsmusik. En guidad vandring genom staden innan vi åter gick ombord lagom till middagen. Medan kvällsmörkret sakta sänkte sig, stävade vi vidare genom S:t Annas skärgård för att nå vår natthamn vid Slätbakens mynning. Men när vi nådde dit hade vi sedan några timmar befunnit oss i Morfei armar.
Sjöluften tröttar!
