Världens mest beresta lusthus?
På fastigheten som ligger närmast ångbåtsbron och Kölnholmen i Mariefred, står ett vid första påseendet oansenligt litet lusthus. Närmast synligt från Klostergatan.
Icke förty är det en av stadens absoluta sevärdheter och kanske världens mest beresta lusthus!
Bilden ovan visar lusthuset när det var nytt på 1890-talet. En tid då ett lusthus hörde till varje välordnad Södertäppa.
Det byggdes då på gården till Urvädersgränd 3 i Stockholm, en för varje Bellmanskännare välbekant adress, då Bellman bodde och skapade många av sina odödliga sånger här. Idag Bellmansorden Par Bricoles stamhus.
Bilden återfinns i Staffan Tjernelds bok "Stockholmsliv" som var en ständigt konsulterad bok under min uppväxt. Bilden var därför välbekant för mig.
När jag många år senare gick runt en uppallad "busskur" i miserabelt och starkt förfallet skick utanför Pipartorps lada (idag Malmby Bilskrot) anade jag föga att jag hade denna pärla från slutet av 1800-talet framför ögonen.
Men låt oss börja från början. Bäst genom att återge delar av ett brev, från Anna Margareta Bergström, som åtföljde bilden när den kom till Par Bricole och Stockholms Stadsmuseum.
Fotot hade då legat i en visthusbod på Ljusterö i 40-50 år hos en skärgårdsbonde. A M Bergström skriver:
"Gummorna Wennerqvist (varav den ena hette Hesse) hyrde sommarnöje därute före och efter sekelskiftet. På lusthusets trappa står änkan efter sjökaptenen C E Wennerqvist, som köpte huset på Urvädersgränd i början av 70-talet. Änkan hette Emilia. Bredvid henne står yngre systern Fröken Carolina Hesse.
I tornet står dekorationsmålaren Carl Sandahl, upphovet till all denna oransonerade snickarfröjd och hans fästmö (sedan 30 år!).
Historierna om Sandahl lever fortfarande i skärgården. Där kallas han aldrig annat än 'Sandahlen' eller möjligen 'dikrasionsmålarn'. Han var både händig och törstig - men aldrig samtidigt. Halva året bodde han hos gummorna på landet, förskönande deras tillvaro i många avseenden, målade hjärtan och rosor och blader med schablon på alla tomma ytor."
På 1930-talet hotades huset på Urvädersgränd av rivning. Krafter inom ordenssällskapet Par Bricole lyckades - inte utan list - att förvärva fastigheten och göra den till sitt stamhus. Man behövde dock en samlingssal och för detta ändamål måste delar av innergården tas i anspråk. Lusthuset stod då i vägen.
Dåvarande stormästaren Gottfrid Mattsson förbarmade sig över det lilla huset, sågade det i två halvor för att få ut det på gatan och fraktade det till sin egen trädgård i Nockeby, där det fick uppleva ett tjugotal lugna år avbrutna av en och annan surströmmingsskiva.
Efter Mattssons död 1961, försåldes hans fastighet i Nockeby och lusthuset åt varsitt håll. Flytt nummer två gick till Pipartorp i Malmby.
Där höll beg.bil- och antikvitetshandlaren Nils-Göran Staaf till. Han gjorde hastigt och lustigt lusthuset hundra år äldre när han presenterade det som "Carl-Mikael Bellmans lusthus", som skulle ingå i en tänkt 1700-talsby i Malmby. Att Staaf hade ett "fritt förhållande" till begreppet antikviteter var känt. På 70-talet förvärvade han Ekhofs Herrgård i Mariefred och öppnade där ett Förfalskningsmuseum. Hans tanke var att också det "föråldrade" lusthuset skulle följa honom dit. Men så blev det aldrig och lusthuset förföll alltmer i takdroppet från den stora bilskrotladan i Malmby.
Någon gång i mitten av 70-talet när hustrun och jag var på jakt efter just ett lusthus, fann vi vad vi trodde var en risig gammal busskur, hukande i regnet vid Pipartorps lada. Vid närmare skärskådande såg vi dock vad det kunde vara och kontaktade dåvarande ägaren av Pipartorp som dock hänvisade till Göran Staaf. Denne var dock helt ovillig att sälja lusthuset till oss.
En gemensam bekant sade dock åt oss att ta det lugnt. "Rätt vad det är behöver han cash för någonting och då ringer han".
Mycket riktigt, efter en tid hörde Göran av sig och frågade om vi fortfarande var intresserade och för 3000:- bytte huset ägare.
Tredje flytten var nu ett faktum och "Villa Lugnet" (som det fortfarande står i sirliga jugendbokstäver i en båge över dörren) landade nu på fastigheten Strömsborg, norr om Mariefred.
En genomgripande renovering påbörjades. Resterna av snickarglädjen togs ner, rekonstruerades såväl vad gäller form som färger. Den skamfilade krusidullen över entrédörren fanns i behåll och kunde också återskapas, men taktoppen fick rekonstrueras efter Stockholms Stadsmuseums bilder av huset. Endast ett fåtal av de hängande "dockorna" fanns kvar men svärfar svarvade nya med dem som modell.
Hela "verandan" fick rekonstrueras, fyra nya fönster tillverkades efter de ursprungliga två (huset hade tidigare stått i ett hörn och saknade fönster på två väggar), dörren - som tillverkats av gamla sockerlådor - föll samman och fick också den göras ny.
Men resultatet blev strålande och huset trivdes i solen och de många kräftfesterna som det är som gjort för. Dock måste alltid de som satt längst in tillsägas att först gå på toa för sedan är det för sent!
Scenens och foajéns primadonnor ur tiden
På kort tid har våra två sista stora Primadonnor gått ur tiden.
Den ena, scenens okrönta Glamourdrottning, Git Gay.
Den andra, foajéns, lika okrönta Glitterdrottning, Alice Timander.
De var båda "förtjusande barn av sin tid". Git Gay - skolad inte minst av Karl Gerhard. Git blev den sista estradartist i vårt land (utanför operans värld) som hade förmågan, rösten och diktionen att kunna nå ut över en hel publik utan mikrofon eller annan röstförstärkning.
Liksom för Die Zarah (Leander) hade den skolningen oerhörd betydelse för de framgångar de båda fick livet igenom.
Zarah på sitt sätt också en Primadonna, men framförallt en Diva. Git höll sig på revyns och cabaréns scener och blev där vår främsta prima donna, men aldrig någon riktig diva!
Få kunde som hon göra entré i utstyrslar som bara var helt otroliga. Strass och strutsfjädrar. Plymer och peruker. I denna sorts världssammanhang kunde Git väl mäta sig med sin samtids stora, t.ex. Josephine Baker.
Git Gay var en hårt arbetande och mycket professionell revy- och cabaréartist. Framförallt var det Göteborgarna som fick njuta av hennes musikaliskt bitska tungas spetsfundigheter.
Men som också tvingades uppleva personliga sorger och tragedier genom först dotterns och senare makens död.
Alice Timander - Teaterfoajéns attraktion nummer Ett.
Som befryndad med det sekundära premiärlejonet, den framgångsrike "kändisadvokaten", var ju Alice alltid "The Competition" för mig, som jag skrev till henne för något halvår sedan. Den oslagbara. Vad kan någonsin en man - hur vacker kvinna han än har vid sin sida - ha att komma med mot ett sådant proffs som Alice Timander?
Men i "vårt läger" fanns ju också som en komplikation, Bengt Logardt, Alice förste man, som nära vän och också min tandläkare så länge jag bodde kvar i Stockholm.
Alice visste alltid hur hon skulle nå störst effekt med sin entré. Hon var ett lika sant proffs på sin sida prosceniet som Git någonsin på den andra.
Alice fick en fantastisk "upprättelse" genom det filmporträtt som gjorts om henne och som snart visas i repris i TV. Se det! Hon var verkligen långt från det själlösa våp som många trott. Inte minst hennes insatser för de hemlösa förtjänar beundran.
På något sätt blir ju dessa människor eviga, även om vi får nöja oss med tankens glitter och glamour i framtiden. För några verkliga efterföljare finns ju inte. Vår värld har definitvt blivit gråare - på båda sidor om ridån.
