Ur MAMMAs MINNEN: Krigsåren 1939-1945

 Mamma Ann-Mari, 99 år, vilar (?) på sin säng i hemmet på Kaplansbacken där hon flyttade in med Pappa Einar när de gifte sig 1933!
 
Bland Mammas kvarlämnade minnen fann jag en hel del material kring Stockholm. Hon deltog i årliga föreläsningsserier på Borgarskolan med bland andra Harald Norbelie. Förmodligen blev de ombedda att skriva ner minnen kring olika företeelser under krigsåren. Här följer dessa nedtecknade minnen.
 
 
Bostäder

Brist på bostäder blir det visst alltid under krig. Men det dröjde nog en tre-fyra år innan det blev märkbart. Ännu 1942 kunde vi titta på lägenheter, som fanns att hyra.
Efter första världskriget 1914-1918 hävdes bristen redan efter cirka tio år, kanske tidigare. Men efter detta krig har det ju blivit kroniskt – bristen på bostäder.

Kyligt blev det ganska snart i hemmen. Typiskt också, att krigsvintrarna var de kallaste någonsin (i min livstid). Minus 25 grader var inte ovanligt. Inomhus + 13° när det var som sämst. Jag minns, att jag satt mig i badrummet (den varmaste platsen än idag) och stickade, med ryggen mot mot elementet och en rykande kopp te på WC-stolen.
De öppna spisarna var verkligen en tillgång, för det var ingen brist på ved.

Men bränsle att elda med i husen var det brist på naturligtvis. Allt möjligt användes, torvströ, briketter av olika slag minns jag skyfflades in i värmerummet. Mina finaste krukväxter dog oförklarligt, men många skyllde detta på bränslet.

Kläderna

När ryktet om textilransonering kom till våra öron, var goda råd dyra. Min snälla Pappa skaffade en hel rulle lakansväv, plus en hel del andra tyger – han arbetade i den branschen. Själv köpte jag mig en röd vaxduk, som i många, många år efter kriget prydde vårt matbord (under jularna. Den hade gulvita små prickar men var ”röd”. mw:s anm.) Garn försvann – alla hamstrade. Som alltid, när det blir brist på någonting, blir folk som galna. Jag hade ju många barn att tänka på, men många ensamma och gamla blev som tokiga och köpte allt som fanns. Köpmännen gjorde strålande affärer och blev av med åtskilligt annars helt osäljbart. Jag minns ett svenskt ullgarn, som det gick att köpa. Jag stickade två koftor och mina händer blev helt förstörda, garnet var så fullt av stickor, och barnen blev måttligt glada åt dem. Men värmde, det gjorde de, och blev bara bättre efter varje tvätt, omöjliga att slita ut. Jag stickade också kilovis med muddar, strumpor och scarves til soldaterna i finsk-ryska kriget, som ju låg oss så nära.
 
Här ett foto av kvarterets ungar utanför vår port på Kaplansbacken. I mitten mina systrar Brittmarie med armen om sin bästis Eva Hjort från grannporten på Bergsgatan och Karin på cykeln med jämnåriga Karin Almgren från två trappor. Storebror Lasse till höger om kartongen eller vad det är han lutar sig emot. Farfar Oscar såg till att bygga en sandlåda på gatan utanför huset för alla barnen. Vår port vätte mot en egen liten säckgata medan Kaplansbacken fortsatte ner mot dagens Bolinders Plan nedanför muren till höger på bilden. Huset byggdes 1916 och ersatte då AB STILLEs fabriker och kontor. Tvärsöver gatan nedanför muren ligger ännu Bolinders Mekaniska Verkstäders gamla kontorsbyggnad. Huset bortom murens slut byggdes på 30-talet av Clas Groschinsky som också bodde högst upp. Ett besvärligt kvarter att  bebygga då Kungsklippan här störtade brant ner mot Kaplansbacken. På balkongen i bildens överkant stod en brunbränd man med bar överkropp och läste en bok eller tidning så fort solen lyste, året om! Fotot får väl visa klädstilen från 1944.


Uppfostran

påverkades väl inte precis av kriget. Men barnen på den tiden hade betydligt strängare regler än nu. Till exempel läggningstider och sådant.

Skolgång

Under kriget började de så kallade koksloven. Det vill säga en vecka i februari stängdes skolorna helt och hållet för att spara bränsle. Efter kriget fortsatte loven, men då kallades de sportlov.
 
 
Ransonering

hade jag som husmor till ett sjupersoners hushåll ett schå med. Det var kort på allting, man fick räkna ut så att det skulle räcka till det nödvändigaste. Kött till exempel hade vi 2 /TVÅ/ hekto per person och vecka. Det blev för sju personer en köttfärs på 1 kilo 2 hekto. Det drygades ut med skorpsmulor och potatis. Det blev en läcker lördagsmiddag, köttlimpa med brun sås, som serverades kall på söndagen, som pytt i panna på måndagen. Resten av veckan åt vi fisk, när det fanns, makaronipuddingar eller bara grönsaker – under sommaren gick det fint. Jag minns en ”fin” middag jag bjöd tio personer på, det var grönsakssoppa med strimlad falukorv i. Smördosa hade vi alla med oss när vi gick bort. Man åt inte på andras ransoner.

Tobakskorten hade jag stor glädje av (eftersom ingen i familjen rökte). De bytte jag bort till de verkligt inbitna rökarna och kunde få smör- eller kött-kuponger i byte. Spritkuponger kunde man också byta till sig livets förnödenheter mot.
Tjock grädde fanns fanns ju inte alls. Jag glömmer aldrig när Karin för första gången fick se en skål med vispad grädde. Hon stack fingrarna i den i tro att det var silkespapper och började storgråta. Jag tror ingen uppskattade grädden särskilt.

Det uppfanns en massa ersättningsmedel. För kaffe till exempel. Många tyckte till och med bättre om dem än om riktigt kaffe. Tårtor, som vi köpte på bagerier, var fulla av ersättning för ägg, socker, grädde. Det var mest kemikalier, konstigt när man nu tänker på det, man åt och gillade dem riktigt bra. Sista tiden, innan kriget tog slut, avslöjades en stor skandal, då den så kallade grädden till stor del bestod av paraffinolja, ett lösningsmedel. Undra på att man grundlade en dålig mage.
Fiskkorten fungerade sämst. man indelades i kvarter och dagar. Men om jag på den mig tilldelade dagen inte fann någon fisk i affären, beroende på stormar, då fiskebåtarna inte kunde gå ut, fick jag gå hem tomhänt till nästa period. Detta hände gång på gång under höst och vinter, då ju vädret som ni vet är allt annat än fiskevänligt. Då passade fiskaffären på att sälja ut konserver med fisk. Jag fick ett parti konserverad makrill, som jag inte trots lock och pock fick ner i min eljest matfriska familj. Samma dag freden kom, gick jag ner med lagret i soptunnan.
Värst var det, då barnen var sjuka. Under kikhostetiden dukade jag med handfat bredvid varje barn, som också mycket riktigt fick upp, allt av det oersättliga goda. Men då kunde man få extra tilldelning, och det var välbehövligt. Man fick stå i kö förstås ute på gatan i kylan i timmar bland alla andra, som också fått tilldelning på grund av olika orsaker. Jag var ju gravid med Mats, så det blev några extra ägg till Lasse, Karin och Brittmarie.
 
Första bananen efter kriget! Vintern 44-45 nådde den första Salénbåten hem till Sverige med sin last av bananer. En av Pappas barndomsvänner befann sig i Sydamerika och såg till att det levererades en klase hem till oss. Jag minns inte själv detta men syskonen minns det väl.


Mörkläggning

Mörkläggningsskivor av masonit, beställdes till varenda fönster och släppte inte igenom en gnutta ljus – det såg dystert ut vill jag lova.

Skyddsrum

byggdes överallt runt omkring, och varje hus, även vårt var tvunget att anordna skyddsrumsövningar. Jag som flerbarnsmamma slapp medverka och var glad, att slippa springa i trapporna och släcka konstgjorda eldsvådor och höra ”tråkiga” föredrag.

Ansvarskännande familjer med barn eller gamla måste skaffa sig en evakueringsort. Under hösten 1939 hyrde Morfar och jag en trevlig stuga i Värmland, strax intill norska gränsen. Vi hade ju släktingar där, som för övrigt hjälpte oss med en del mat. Döm om vår skräck och fasa, då tyskarna den 9 april 1940 går in i Norge, vilket ju med ett enda slag omintetgjorde tanken på den tillflyktsort där.

Vänner till mig tog barnen med sig och flydde ut till skärgården och bodde hur primitivt som helst för att undgå faran, som alla trodde skulle komma att drabba oss. Under några hektiska dagar stod jag i kontakt med en bonde någonstans i skärgården, men allt lugnade ner sig här i huvudstaden, och tack och lov gjorde jag inget förhastat den gången. Vi hade det ju bäst här hemma.
 
I brist på foto av storasyskonen gemensamhetsbadande i badkaret får ni hålla till godo med mig badande i handfatet (kolla hårknuten!). Övriga foton befinner sig i Nordiska Museets Fotoarkiv.  (Gammal dammig diabild inscannad)

Under långa tider hade vi inget varmvatten. Morfar lät då installera en gasdriven varmvattenberedare – som fortfarande sitter där och vanpryder badrummet. Det gällde att ta vara på det vattnet – vi har många fotografier på alla barnen i badkaret på en gång – det var verkligen gemensamhetsbad.

Jag har i alla fall inga dystra minnen från den tiden. Jag tror många gånger att kristider har en god inverkan på människorna (bortsett från hamstringen) man försöker göra sitt bästa och man gläds åt det allra minsta. I välfärdstider behövs det så mycket mera för att någon ska bli nöjd. Men självklart hade vi ju inte kriget inom våra gränser. Men jag kan också berätta om min mycket goda vän Nina, som bodde i Köpenhamn, hon var dansk, hennes pappa dansk, men hennes mamma tysk (mamman var ”lyckligtvis” död då 1940), men även hon sände mig många glada brev från den tiden. Livet går trots allt vidare.

Oh,oh, oh va’ en liten orkester kan gnooo...!

Hannah Svensson Group på scenen.
 
Jazz i Mariefred avslutade sitt av pandemin kullkastade spelår med en alldeles lysande konsert inför en fullsatt salong i Biohuset i Mariefred i söndags. Ja, fullsatt är en sanning med modifikation. Endast 40 platser kunde säljas på grund av rådande restriktioner men jag undrar om det inte ändå smög sig in några till (och 50 får det ju faktiskt vara i publiken).

På scenen stod Hannah Svensson Group med Hannah vid mikrofonen, pappa Ewan på gitarr, Jan Lundgren på piano, Mats Nilsson på bas och Zoltan Csörsz på trummor. Ett samspelt gäng som hade kul ihop  – det märktes och hördes!

Första gången jag hörde Hannah var 2014 på SWEJS i Stockholm då hon framträdde med just Jan Lundgren, Klas Lindqvist, Kristian Leth och Hans Backenroth. Det var en fin ny bekantskap och jag kan konstatera att hennes utveckling har varit mycket god. En djupare och fylligare stämma, kanske ännu inte (tack och lov) helt fullmogen. Där finns ännu potential. Här fick vi också flera prov på hennes egna kompositioner som följde fin jazztradition och som hon framförde med stark känsla för texterna. Den som kanske fastnade starkast var ”När natten blir dag” och som hon beskrev som den stund på natten som Ingmar Bergman namngav: vargtimmen. Då natten bryter mot en ny dag, en stund som kan vara både plågsam och full av hopp.
 
Jan Lundgren dämpar några strängar för att ge pianot nya ljuddimensioner.


Hennes uppbackande musiker hör sannerligen till svensk jazzelit: Jan Lundgren på piano är väl kanske – vid sidan av Bobo Stenson – vårt lands internationellt mest framstående jazzpianist. Och inte bara det, han har skapat och leder den årliga jazzfestivalen i Ystad och han är nyligen utsedd att bli den som ska rädda Jazzhus Montmartre i Köpenhamn för framtiden. Jan har en utpräglat avslappad stil vid klaviaturen (som på många sätt är en förlängning av hans händer). Om Robert Wells och min pianofröken Maja Charleville sett honom när han lojt tillbakalutad, på den föga pianistriktiga stolen inväntar sin nästa insats, så skulle hon fått frossbrytningar. Men rätt vad det är så attackerar han och då är lojheten borta och fingrarna flyger som lärkvingar över tangenterna. Jag sätter mig oftast så att jag ska kunna se pianisten snett bakifrån för att just se hur han lirar och det är en fröjd att se och höra Jan!
 
Ewan Svensson sliter ut sig medan Jan Lundgren lugnt iakttar.


Hannahs pappa Ewan torde också tillhöra eliten på sitt instrument och är fantastisk i sina solon liksom Mats Nilsson på basen som släppte loss ordentligt när elbasen hängdes på. Jag känner båda väl sedan många år. Ewan sedan tiden med vår gemensamme vän Janne ”Loffe” Carlsson som Ewan turnerade med flera år runt 2011.

En ny bekantskap och uppenbart positiv erfarenhet för mig var däremot den utomordentligt drivne trumslagaren Zoltan Csörz, för kvällen försedd med ett lokalt trumset utlånat av Krister Lännström. Ett trumset jag bara sett maken till en gång tidigare och då också på denna scen. Den gången var det Bengt Stark som invigde sina då helt nya träkaggar tillsammans med Bernt Rosengren med flera. Helt byggda i trä (som i Kristers fall tydligen också har lokalt ursprung) av den svenske trumtillverkaren Måns Tingberg i Säffle. Vackrare hantverk torde vara svårt att finna! Och låter fantastiskt gör de också!
 
Det unika trumsetet av Måns Tingberg.
 
Rubriken hänvisar till bandets version av Harry Woods ”What a little moonlight can do” som i sin svenska version fick en text av Hasse och Tage. Där gick bandet loss ordentligt liksom i avslutande ”Honeysuckle Rose” som gick i ett furiöst tempo.

För den livetörstande jazzpubliken har de fyra konserter som jazzklubben ändå lyckats presentera i höst varit oerhört livgivande och har fått oss att känna att vi nog kommer att överleva tills vårsolen har släckt alla slemma virusattacker och vi åter kan vistas fritt i sällskap och kunna njuta god musik tillsammans.
 
Krister Lännström visar upp det vackra hantverket.


Hertig Larson! En svensk äventyrare, missionär, upptäcktsresande, diplomat och Den Levande Gudens vän!

 Här syns Frans August Larson (i kavaj) och Sven Hedin (t.h.) tillsammans utanför ett tält där expeditionsmedlemmar kikar fram.


Läs gärna rubriken igen! Har ni en aning om vem detta handlar om? Jag skulle inte ha haft det om inte min gode syssling Per Funke trott att jag skulle uppskatta att läsa om denne märklige man.

Ändå är det inte mer än 17 år sedan den senaste boken om Frans August Larson utkom. Då var det journalisten och författaren Axel Odelberg som tog sig för att återuppliva historien och myterna kring torparsonen från Hällby utanför Västerås som föddes 1870 och som 20-åring gav sig ut i världen som missionär. Och redan är boken utrensad från de vanliga folkbiblioteken och måste i mitt fall beställas från Carolina Rediviva, Uppsalas universitetsbibliotek. Sorgligt! Det är en spännande skildring som borde kunna läsas med stor behållning av många än. Synd bara att de stora förlagen aldrig riktigt gör bra ifrån sig när det gäller det rikliga bildmaterialet. Jämfört med en print-on-demand-bok som många använder sig av idag är bildkvaliteten från t.ex. Bonniers nyutgivna August-nominerade bok om Olle Adolphson eller denna bok om Hertig Larson från Wahlström & Widstrand riktigt usel. Synd och skam!

Odelbergs bok var en oerhört intressant läsning för mig som gillar dessa ”dare-devils” som vågar kasta sig ut och som faktiskt åstadkommer saker med och i sitt liv. Som påverkar andra människors liv och leverne på ett positivt och konstruktivt sätt. Som visar omtanke, lojalitet och framförallt uthållighet. Boken var också skön läsning av det skäl som författaren själv anger: den är fri från direkta källhänvisningar och ”läsglädjeshämmande fotnoter” – och kan väl närmast beskrivas som en fritt dramatiserad biografi.

Det har skrivits åtskilligt om och av Frans August Larson. Inte minst av Sven Hedin i dennes böcker om sina färder genom Gobi-öknen och Mongoliet. Hedin och Larson blev vänner för livet. För det var i Mongoliet Larson etablerade sig. Först som missionär sedan som bibelkolportör – ett härligt ord för kringresande bokförsäljare! Men jag gissar att det där med missionerandet var av underordnad betydelse för Larson redan från början. Det var äventyret, lusten att utforska och uppleva som drev den unge mannen hemifrån statarlivet. Och det dröjde inte allför länge tills han lämnat försöken att göra mongolerna till goda kristna och istället ägnade sig åt allehanda affärsverksamheter.
 
Odelberg återger en historia som förtjänar att upprepas: Den amerikanske författaren John Marquand hade av en bekant i New York fått höra berättas om Hertig Larson som han ovillkorligt ville träffa då han första gången kom till Asien.
- Den hertigen måste jag bli bekant med! – sade han till schweizaren Bosshard som skulle följa honom på färden.
- Larson bor i Mongoliet, flera dagars resa från Peking. - svarade schweizaren.
- Jag skulle söka upp honom om han så bodde vid världens ände. -
- Vad väntar du dig av sammanträffandet? -
- Inte ett dugg. Jag bara vet att den sortens människor blir mer och mer sällsynta och man måste träffa dem innan de dör ut! -
 
Larson hade en förmåga att få som han ville. Sven Hedin såg det som en följd av Augusts oföränderligt vänliga sätt att förhålla sig till omvärlden. Han beskrev sin vän: "Larson kan inte förgå sig, han kan inte säga ett ovänligt ord, han är alltid leende, fryntlig och vänlig. Han skulle aldrig ett ögonblick förlora självbehärskningen, väl vetande att den som inte förmår att behärska sig själv heller aldrig kan behärska andra. Hans vänliga och gemytliga sätt att säga sin mening eller utdela befallningar är hela hemligheten med den oerhörda respekt han åtnjuter bland oss alla".

Mongoliet, var uppdelat i en självständig del (Yttre Mongoliet) och en större del (Inre Mongoliet) som var en del av Kina. Mongoliet var en ständig konfliktzon ansatt av såväl kineser, som ryssar och manchurier. Under sina år levde Larson i gränszonen mellan de båda delarna. Mongolierna var i grunden ett nomad- och stamfolk utan sammanhållen stats- och samhällsbildning vilket gjorde dem svårkontrollerade och svåra att samarbeta med. Larson var en frimodig man som såg till att snabbt lära sig det mongoliska språket vilket gav honom oerhörda fördelar framför alla andra som försökte komma in i landet och som saknade möjligheter att kommunicera med invånarna. Han fick sällan ovänner. Tvärtom blev han en uppskattad och trofast vän till människor från alla folkgrupperna och alla samhällsklasser. Han fick oerhörda förtroenden från alla håll. Ibland var han diplomat som på kinesiske kejsarens uppdrag förhandlade med mongolerna. Ibland var det tvärtom mongolerna som bad honom om hjälp gentemot kineserna eller ryssarna.

Genom att ständigt leva ett personligt nomadliv och röra sig över stora områden, lärde han känna landet utan och innan och blev tack vare sitt frimodiga, raka och pålitliga sätt en respekterad person som inte ens stråtrövare gav sig på. Genom de kunskaper om geografi och språk han då tillgodogjorde sig fick han idel uppdrag att till exempel hjälpa de olika företag som prospekterade och byggde järnvägslinjer som blev en viktig kommunikationsväg mellan öst och väst, inte bara som tolk utan främst som vad vi idag skulle kalla ”facilitator”. Han gjorde helt enkelt saker möjliga för andra.

En av de första insatser han gjorde var att leda ett stort sällskap med utlänningar, missionärer, affärsmän och andra som flydde från Kina då det så kallade boxarupproret startade. Upproret ledde till ofattbart grymma dåd mot just utlänningar i Kina. Bilden av Larson cyklandes genom Gobiöknen för att förbereda nattläger och matuppköp och vattenmöjligheter medan de övriga färdas på kameler och hästar utmed telegraflinjen, är fantastiskt.

Larson gifte sig med en amerikansk kvinna, Mary Rogers, som han lärde känna i missionsverksamheten i  Kina. De fick tillsammans sex barn. De bodde ömsom i Kina och ömsom i Mongoliet. Larson bedrev framgångsrik hästhandel med mongoliska hästar som såldes i Kina och Ryssland. Men han var inte främmande för annan handel heller. Åtskilliga mongoliska och kinesiska konst- och konsthantverksprodukter vandrade genom hans händer liksom även arkeologiska fynd som var en världsomspännande handel på den tiden. Trots detta lyckades han aldrig bygga upp en stor egen förmögenhet. Det var helt enkelt inte heller hans intresse. Hans ständiga kamp var för att trygga försörjningen för sin allt större familj och se till att de hela tiden var säkra i alltmer oroliga tider. Men han verkade inte vara en ”family man”. Trots hans kärlek till sin hustru och sina barn så tillbringade han mer tid för sig själv ute i öknen eller på olika uppdrag än han fanns hemma  vid diskbänken. Till slut blev den politiska situationen i Kina/Mongoliet, för svår för familjen. De insåg att de inte kunde bli kvar och de beslöt att flytta till Marys hemland USA. Larson själv tog dock vägen dit via Sverige som han återsett vid några tillfällen och då blivit mycket uppmärksammad - som en riktig celebritet. Han bjöds till slottet och Kung Gustav V och kronprins Gustav Adolf och han träffade givetvis Sven Hedin.

Till denna ära bidrog givetvis den remarkabla utnämning som hans mångårige vän och beskyddare, ”Den Levande Guden” Bogdo Gegen, den buddhistiske högste laman i Mongoliet och sedermera kejsare, förärat honom: titeln Hertig av Mongoliet! Bogdo Gegen var Mongoliets motsvarighet till Dalai Lama i Tibet och en mäktig och ansedd man. Larson vann redan tidigt den då unge lamans respekt och tillgivenhet vilket till slut ledde till denna unika upphöjning.

Det måtte känts speciellt för en fattig statarpojke från Hällbygodset att senare i livet som Hertig bli inbjuden till familjen på själva herrgården. För även om revanschlust knappast var en drivkraft för denne ständigt hjälpsamme och omtänksamme man, alltid beredd att rycka ut och dela med sig av sina kunskaper, kontakter, krafter och erfarenheter, så fanns säkert en viss stolthet över vad han ändå kunnat bidra med.

Trots allt han åstadkommit levde hertigen närmast i armod under sina sista år i Amerika där han fick mycken hjälp av sina barn. Vid flykten från Kina så försvann de sista tillgångarna han hade lyckats samla för egen räkning.

Ett av vårt lands märkligaste människoöden tog slut 1957 i Vista, Californien.





OKTETTEN LARS 8 får pris till Lasse Werners Minne 2020

Oktetten LARS 8: Övre raden fr. v.: Rune Stålspets, Bosse Söderberg, Claes von Heijne,, Christian Rosenberg och Jan Adefalk. Sittande fr.v.: Ulf Adåker, Cecilia Wennerström, Ulf Andersson och Sven Larsson.
 
I Mariefreds Biohus stora salong ljöd nyligen massiva och typiska ackord från jazzmusikens 50- och 60-tal då den unga svenska jazzen sysslade med det som kallades bebop!

Bland de mer framstående svenska jazzmusikerna under den perioden fanns fyra ”Larsar”: Lars Gullin, som balanserade mellan den tidigare swingeran och bebopen och fortfarande tolererades av dåtidens dominerande mainstreambandledare Arne Domnérus men som också konserterade och turnerade med den sex år yngre Lars (Lasse) Werner. Den yngre Lasse var fullt hängiven bebopen och till och med det som kom att kallas hardbop. När Lars och Lasse turnerade så var det som två band: Lars Gullin Kvartett och Lars Werner Trio. Kompet i båda banden bestod av basisten Torbjörn Hultcrantz och trumslagaren Sune Spångberg medan pianot i Gullins band sköttes av Lasses pianomentor Clas-Göran ”Fager” Fagerstedt.
Så småningom dök det upp två ynglingar, också med namnet Lars, nämligen Färnlöf och Sjösten. Den förre var från en av Sveriges jazzvaggor, Västerås där också pianisten Bobo Stenson fanns, så Färnlöf kom väl aldrig riktigt in i den Stockholmska jazzsvängen. Det gjorde däremot pianisten Sjösten som kom att ersätta ”Fager” i Gullins band. Alla fyra Larsarna var inte bara vådligt duktiga musikanter utan också goda kompositörer och arrangörer.

Nu har åtta distingerade jazzgentlemen och en dito kvinna tagit sig för att återuppliva det musikaliska arvet från de fyra och kallar sig följdriktigt OKTETTEN LARS 8. Från början var de bara åtta. Då fanns fortfarande den härlige trummisen Rune Carlsson i bandet och han kunde också sjunga jazz. Men så gick Rune sorgligt nog bort för några år sedan och man stod då inte bara utan sin trummis utan också den nödvändiga vokalisten. Så Rune blev ersatt av två: Bosse Söderberg bakom trummorna och Christian Rosenberg bakom mikrofonen. Övriga i bandet är barytonsaxofonisten Rune Stålspets, altsaxofonisten Ulf Andersson, tenorsaxofonisten Cecilia Wennerström, trumpetaren Ulf Adåker, pianisten Claes von Heijne och basisten Jan Adefalk. Då Rune Stålspets var indisponerad p.g.a. sin ögonsjukdom, ersatte Cecilia Wennerström på barytonsaxen och Johan Alenius på tenorsaxen.
 
Oktetten LARS 8 på scenen i Biohuset. Christian Rosenberg skymtar till höger.

Bandet var lika spelsuget som publiken var utsvulten på musikaliska liveupplevelser. En lycklig kombination som gjorde konserten lyckad på alla sätt. Trots de hastiga inhoppen och instrumentbytena så fanns det ett fint samspel och en genuin känsla för den musik som de fyra Larsarna skrev. De flesta av musikanterna har spelat med en eller flera av dem och det hjälper givetvis till för att veta hur det ska låta. Det förekommer även andra kompositörer bland de framförda låtarna men då har till exempel Sjösten gjort fantastiska arrangemang vilket var en av hans styrkor. Eller så har Ulf Andersson skrivit en låt tillägnad den tidigare bandmedlemmer ”Rune C”.

Annars är det övervägande Gullinmusik vi får höra och det är ju följdriktigt då denne gigant lämnat en otrolig låtskatt efter sig varav vi får höra ”Heritage” (likaså namnet på oktettens CD-platta), ”Silhouette” med flera. Av Sjösten är det en stor variation av egna och andras låtar. Av Werner är det den klassiska 50-talslåten ”Sergel” medan Färnlöf får bidra med bland andra den så kallade Tandläkarlåten: ”Att angöra en brygga”!
 
Mats delar ut det första priset till Lasse Werners Minne i form av en replik av Lasses legendariska emaljmugg, till Oktetten.
 
 MUGGEN
 
I pausen kommer Lasse Werners bror Mats upp på scenen och delar ut det första Priset till Lasse Werners Minne till Oktetten. Priset har ersatt det tidigare stipendiet som delades ut under fem år till och med 2018. Ingen muskulös statyett, utan en replik av Lasse Werners legendariska emaljmugg tillföll alla åtta medlemmarna. Ett stilfullt diplom och en folder med Lasse Werner-inspelningar och historien om Muggen följde också med.
Motiveringen löd:  2020 års Pris till Lasse Werners Minne tilldelas Oktetten Lars 8 för att de med liv och lust tagit sig an fyra ”Lassars” låtar – en guldålder i svensk jazzmusik – för att den ska förbli levande också för kommande generationer.

Motiveringen!

RSS 2.0