Mats Werner

Kjerstin Dellert: ”I förtroende” (2000)

Den av denna saliga kvartett som jag dock kom att känna närmast och längst var operasångerskan och teaterdirektrisen Kjerstin Dellert. Första gången vi träffades var någon gång i början av 60-talet. Kjerstin och hennes dåvarande make Carl-Olof drogs in som medlemmar i Boxningens Supporterklubb som startats av min svåger Henning Sjöström då han valts till ordförande för Svenska Boxningsförbundet. Vid stora boxningsgalor utomlands var det vanligt att det runt ringside satt idel ”kändisar” som drog intresse till evenemanget. Detta ville Henning också införa vid evenemang i Sverige. Han värvade ledamöter till styrelsen ur vänkretsen. Skivbolagsdirektören, Hylands Hörna-orkesterledaren, jazzbasisten med mera Simon Brehm blev ordförande. Skivbolagschefen och senare framgångsrike fastighetsmäklaren Pelle Nyström blev klubbmästare. Vingresors PR-chef Leif Söderlind, företagsledaren Sten Dahlander, advokaterna Axel Wahlberg och Bertil Molle kompletterade och mig beordrade han till sekreterare och skattmästare.
Kjerstin och Carl-Olof var flitiga deltagare vid klubbens många festarrangemang men återfanns väl kanske inte lika ofta vid ringside.

 

Något jag aldrig funderade över då men som jag förstått av boken, var att giftermålet med Carl-Olof var att betrakta mer som ett resonemangsäktenskap. Carl-Olof var vd i pappa Oscar Dellerts framgångsrika grossistföretag och Kjerstin var tydligen långt ifrån trogen under äktenskapet, något hon är helt öppen med. Men Kjerstin var en intensiv och passionerad människa. Inte helt oväntat så upplevde hon också motgångar såväl på det personliga planet som i sin operakarriär. Trots stora och ibland exceptionella framgångar som till exempel då hon fick vara en av dem som gjorde Harry Martinssons, Erik Lindegrens och Karl-Birger Blomdahls rymdepos ANIARA till en operahistorisk händelse av högsta rang, så blev hon till exempel aldrig utsedd till hovsångerska som de flesta av hennes kollegor, även sådana med måttliga företräden. Med tanke på ”Åh Carl Gustaf” och de många andra arrangemang hon både arrangerat och medverkat i med kungliga förtecken är det faktiskt lite märkligt att hon aldrig bestods denna hedersbetygelse. Möjligen kan det faktum att hon likt Margit Rosengren kom från ”operettscenen” ha legat henne i fatet. Margit Rosengren som själv betraktade sig som operasångerska och strävade att bli engagerad av Operan, fick först efter mycket om och men erbjudande om ett engagemang men då i rollen som Hanna Glavari i operetten Glada Änkan! Kjerstin började sin karriär som bejublad operettsångerska på Stora Teatern i Göteborg. Och hon gjorde andra för de stora stjärnorna vid KUNGLIGA OPERAN ”förbjudna” saker som att sjunga jazz och uppträda på cabaréer! Även att bli framgångsrik TV-artist med en egen serie som ”Prima Primadonnor”, togs helt säkert inte väl upp av smakpoliserna i cigarrboxen vid Gustav Adolfs Torg på den tiden. Allt sådant låg henne säkert i fatet när det gällde de officiella utmärkelserna.
Under en period gjorde motgångar att hon upplevde att livet var för svårt och ville avsluta det, men räddades tack och lov. Ännu hade hon mycket att göra. Men det bottenlösa mörkret fanns där i henne till slutet och utgör sista raden i hennes bok.

 

Berättelsen om hur Prinsessan Christina tar henne med in i den sedan århundraden gömda och glömda slottsteatern Confidencen vid Ulriksdal, är fantastisk. Kjerstin var precis rätt person och vid rätt tillfälle och hennes oförtrutna arbete med att återställa denna vackra teater och att återge den en levande uppgift och inte bara en museal, är värd vår absoluta beundran och aktning.

 

Tidigt hade hon fått ögonen på den unge operadansaren Nils-Åke Häggbom som också spanat in den betydligt äldre men attraktiva, roliga och intensiva Kjerstin. De etablerade tidigt ett förhållande och Kjerstin hade under flera år ett dubbelt boende som dock till slut blev för jobbigt. Skilsmässa ville hon och Carl-Olof undvika i det längsta på grund av den gemensamme sonen Tottes skull men också för Kjerstins föräldrars.

1968 kunde Kjerstin och Nils-Åke dock gifta sig och blev sedan varandra trogna i fyrtio år, till Kjerstin gick bort 2018.

Kjerstin avslutar också med ett par kongeniala rader av Vilhelm Moberg som väl speglar hur hon levde sitt liv:

”Ta vara på ditt liv
Akta det väl
Slarva inte bort det
. För nu är det din stund på jorden.”

 

 

Hjördis Petterson: ”Rosor och ruiner” (1983)

1959 spelade Nordisk Tonefilm in sista filmen om den kortväxte toffelhjälten Fridolf Olsson och dennes myndiga hustru Selma som vet att utnyttja sin makes svaghet. Det hela började som en radioserie skriven av Rune Moberg för Douglas Håge i rollen som den snälle men lättledde Fridolf och Hjördis Petterson som huskorset Selma. Den blev succé och följdes av fyra filmer och blev sedan en tecknad serie.

En av inspelningsplatserna som valdes var på Bergsgatan på Kungsholmen i Stockholm, och närmare bestämt vid korsningen med Kaplansbacken. Kanske inte så konstigt eftersom Selma och Fridolf i filmerna bodde på Kungsklippan ovanför. När jag kom ut för att gå till plugget på morgonen från vår port på Kaplansbacken fann jag stora delar av gatan blockerad och folk vimlade omkring och byggde ”järnvägsspår” i gatan och satte upp strålkastarstativ m.m. Det visade sig snart vara en filminspelning och ”järnvägsrälsen” var för att kameran skulle kunna åka parallellt med Selma och Fridolf när de gick trottoaren upp och mötte den unga expediten i juvelerarbutiken som Fridolf i hemlighet besökt för att inköpa ett halsband till Selma inför deras bröllopsdag. Expediten som var medveten om hemlighetsmakeriet gjorde bara en gest till Fridolf bakom Selmas rygg som såg ut som ett strypgrepp och som var avsett att påminna Fridolf om att han skulle återkomma med Selmas halsmått. Men den vassa Selma som ändå uppfattat gesten blev alldeles blek. Hade Fridolf en affär med denna unga blonda flicka och planerade det att ta livet av henne genom strypning??? Förvecklingarna blev naturligtvis många. Den unga flickan spelades av Kerstin Dunér, som då var gift med bokförläggaren Calle Björkman som något halvår senare skulle vara bestman på min äldsta syster Karins bröllop. Minns inte om jag då ännu hade träffat Kerstin men min syster hade och hon kände också inspicienten för filmen, Leo Myhrán.

Det blev naturligtvis ingen skola den dagen. Och faktiskt ingen på flera veckor! Filmintresserad som jag var så lyckades jag nästla mig in i filmgänget genom främst Leo, men även filmens regissör Torgny Anderberg, inte bara tolererade mig utan lät mig röra mig fritt under hela inspelningstiden som inte bara var exteriörer utan främst interiörtagningar som skedde i Nordisk Tonefilms studio inne på gården vid Jungfrugatan. Inte sällan satt jag i ljudbussen eller ljudstudion hos ”Lunkan” och följde arbetet. Eller satt bredvid fotografen Johnny Schwerin. 
Där fanns också två relativt jämnåriga i filmteamet med vilka jag tillbringade åtskillig väntetid mellan tagningar. Gärna med något kortspel. Det var den härlige Leif ”Burken” Björklund som spelade springsjas på firman där Fridolf var kontorschef och hans kompis som spelades av Håkan Serner. Men hela teamet bestod av helt underbara människor som gärna svarade på frågor, samtalade och var allmänt vänliga också mot mig som ung utomstående ”påhakare”. De förstod väl mitt brinnande filmintresse och lät mig hållas.
Det var Douglas Håge, Gösta Pryzelius, Georg Rydeberg, Inga Gill, Siv Erichs, Jan Molander, äkta paret Marianne och Gunnar Nielsen (Monicas föräldrar), Olle Hilding, Erik Stolpe, Hanny Schedin, Bellan Roos (dock ej att förväxla med hovmästaren på Djurgårdskällaren/Nina’s), Ivar Wahlgren. Som kontorist medverkade också Jarl Kulles då blivande hustru Louise Hermelin. Och så var det då Hjördis Petterson! Så glad och vänlig med mycket humor trots sin barska framtoning i rollen som Selma. 

Det blev nog en dryg månad som jag uteblev från undervisningen. Fråga mig inte hur jag lyckades klara mig under radarn i kontakterna mellan skolan och hemmet för det minns jag faktiskt inte (och kanske är det bäst så), men det kostade mig ett extra år i gymnasiet!
Men gav så oändligt mycket tillbaka i form av erfarenheter och glada minnen. Inte minst av Hjördis Petterson. Som jag nog – frånsett några hastiga gånger back-stage på Folkan då vi antingen hälsade på pappas vän och klient Stig Järrel eller då jag såg vännen Thomas Ungewitter i Kar de Mummas revyer –  aldrig senare återsåg. Torgny Anderberg stötte jag på en och annan gång och den sista bara något år innan han gick bort. Då hade vi inte setts på många år när vi möttes utanför Filmhuset på Gärdet. Jag hade precis spelat in en provfilm för den märkliga reklamfilm som jag kom att delta i för det saligen avsomnade MyTravel-projektet. Torgny – som alltid lika elegant i formskräddad kostym. Förmodligen hade han ingen nejlika i knapphålet, men i mitt minne så sitter den där ändå! – hälsade glatt och på min fråga om han kände igen mig svarade han ”Visst gör jag det! Fridolffilm på 50-talet! Du fick hänga med oss, och blev på något sätt kvar i studion även efter det att vi var klara, eller hur?” Och det stämde ju för jag fick vara med och rycka in i en del reklaminspelningar där jag vred mina händer under vattenkranar på Mörby lasarett som det hette då, och andra statistroller i reklam- eller informationsfilmer.

 

Hjördis Petterson föddes på Gotland 1908. Hon fick tidigt upp öronen för musiken och började som nioåring att ta pianolektioner. Hon blev såpass duktig att hon som tolvåring fick arbeta som stumfilmspianist. Men så småningom var det ändå till teatern hon ville. Hon hade turen att få en äldre Gotlandssemestrande premiäraktör vid Dramaten att ta henne under sina vingars beskydd och han gav henne goda råd, goda kontakter och puffade på alla sätt på henne och hennes karriär. Man kan ana att den gamle skådespelaren nog var lite svärmiskt förtjust i sin unga adept, men något otillbörligt torde aldrig ha förekommit. 

Hjördis började också ta sånglektioner och länge slets hon mellan musiken och teatern.

Kan inte undvika att citera några rader ur ett brev från den åldrade Dramatenaktören till Hjördis, 1923, då 15 år: ”Om, sedan Ni absolverat er maturitetsexamen (översättning för unga läsare: ‘fullbordat er mogenhets/student/examen’), er håg står brinnande till scenens konst, skola Edra föräldrar, det tror jag säkert, icke förmena Er att följa Er kallelse, om Ni kan övertyga dem om, att Er lycka ligger där och att Ni har välgrundat hopp om framgång”

Men Hjördis fullföljde aldrig sin gymnasietid. Tre år efter att brevet skrevs, slutade hon skolan med siktet inställt på scenskolan vid Dramaten. Året före inträdesproven dit var hon otålig och sökte till Konserthuskören för att få gå gratis på konserter. Hon blev antagen och framträdde i flera sammanhang.

Så blev det dags för antagningsproven till Dramatens elevskola. Hon framförde två stycken men blev inte kallad för det tredje provet vilket hon tydde så att hon skulle bli antagen. En av dem som bedömt henne visade många år senare sina anteckningar. Han hade skrivit: ”Ej ointressant. Blev bättre sedan hon spelat upp sig. Kan bli något av.”

Frånsett hennes vän Gunnar Olsson var det väl ingen av de övriga som kom in samtidigt som lämnat några varaktiga spår efter sig. Men redan fanns på skolan, Holger Löwenadler, Greta Garbo och Mimi Pollak. Året efter kom Georg Rydeberg och Stig Järrel in.

På den tiden låg elevskolan högst upp i själva Dramaten. Eleverna kunde när de önskade, smita in på översta raden och studera de stora giganternas spel på scenen. En lärdomsmöjlighet som de inte har idag. Efter scenskolan är det inte allom givet att också bli fast engagerad vid Dramaten, Hjördis sökte och fick engagemang vid Folkteatern i Göteborg. Hon fick roller i farser och komedier men lyckades aldrig eftersom hon tog sig själv på för stort allvar då, berättar hon senare. Istället får hon genom krögaren Sten Hellberg på Brända Tomten i Stockholm engagemang hos Gösta Ekman från och med nästa spelsäsong.

Men under tiden händer något annat. Det var tradition att Karl Gerhard gav en jul/nyårsrevy på Folkteatern. Revyns stjärna Margit Rosengren råkade bli sjuk och man sökte en ersättare. Någon tipsade Karl Gerhard om att Hjördis kunde sjunga. Så det blev revydebut med den allre störste på området. Hjördis tur stod sig!

 

Men så blev det Konserthusteatern i Stockholm hos Gösta Ekman. Första uppgiften som hon med stort allvar gick in för var som ”solfjädersdam” i Glada Änkan. Zarah Leander spelade änkan och Gösta Ekman Danilo. Åren hos denne legend blev hennes andra teaterskola. Det var heller ingen dans på rosor. Somliga dagar kunde det röra sig om fyra föreställningar av fyra olika pjäser på en dag. Även om det var små roller så var det inte enkelt. Hon skulle förflytta sig mellan Vasan och Konserthusteatern mellan föreställningarna.

Det var också mycket spexande och practical jokes i ensemblen. Man hade roligt hela tiden. Inte så att det alltid märktes ut i salongerna utan det kunde ske i form av en extra replik på lägre volym, som t.ex. då Gösta Ekman som Hamlet stod bredvid sin döda moder som satt i en stol på scenen. Hovdamen Hjördis stod bakom stolen. Göstas replik: ”FarvÄÄÄL du arma drottning!” och så tystare: ”Och du jävla Petterson med”!

1933 fick Hjördis sin första filmroll. Och det blev många genom åren. 134 stycken! Mellan 1933 och 1980! 47 år! Närmare tre filmer per år! Ett fyrtiotal TV-produktioner på 25 år mellan 1956 och 1981. 109 radioproduktioner mellan 1935 och 1981, varav 24 avsnitt av ”Lille Fridolf och jag” och i övrigt allt från Shakespeare och Strindberg till Mrs Smith i nu TV-aktuella ”Ture Sventon i Paris”. För att då inte nämna alla teater- och operettengagemang. Mellan 1928 och 1974 inte mindre än 178 st under 46 år! Varav åtskilliga succéartade framträdanden i Kar de Mummarevyerna. 

Sammantaget torde detta vara ett svårslaget rekord: På 53 yrkesverksamma år hann Hjördis således med inte mindre än 461 produktioner! Nio per år! Vilket arbetstempo! Få skådespelare skulle varken klara av det idag eller ens tolerera det av arbetsmiljöskäl.

Hjördis behärskade hela det sceniska registret. Från de svåraste rollerna i de stora klassiska dramerna, stora operettroller och till lättare komedier, farser och revyer. Men tack vare – eller på grund av – att hon fick och kunde vara verksam så länge så blir av naturliga skäl de rollfigurer hon gjorde i mer ”mogen” ålder, det som vi i yngre generationer minns och då begränsas kanske urvalet något. Det blir kanske lite orättvis övervikt åt ”ragatan” Selma och revysidan och mindre till de ”seriösa” rollerna. Jag sätter ordet inom citationstecken eftersom en professionell skådespelare som Hjördis Petterson aldrig skulle tillåta sig att göra en sämre yrkesmässig insats bara för att roller kanske kallas mindre ”seriösa” av somliga. Och även Selma kunde kuttra för sin Fridolf!

 

Zarah Leander: ”Vill ni se en stjärna” (1958)

Zarah Leander är otvetydigt en av vårt lands riktigt stora och högst personliga scenprimadonnor. Värmländska som så många andra av våra stora populärsångare. Född 1907 och uppvuxen i Karlstad. Tidiga teaterdrömmar, men plågad av att inte ha det skönhetsideal som då rådde blev sången mer och mer hennes inriktning. Hon arbetade som kontorist i Stockholm men också med ströjobb inom teatern. Hon gifte sig med en premiärelev vid Dramatens elevskola, Nils Leander. I rask takt föddes två barn. Men den unge Leander var en slarver och det blev ont om pengar. Leander for på turné och Zarah och de båda barnen placerades hos svärföräldrarna på en prästgård i Östergötland. 
Så slumpade det sig så att Ernst Rolf, den tidens store scencharmör, skulle besöka Norrköping med sin revy. Primadonnan Margit Rosengren hade dock insjuknat i en maginfluensa och man stod inför att ställa in, även om Rolf själv trodde att publiken nog skulle komma bara för hans skull. Men Zarah satte sig på bussen in till Norrköping och köpte (på krita) noterna till sin och Margit Rosengrens favoritvisa. Det enda ställe där hon kunde repetera någorlunda ostört var i prästgårdens utedass. Men det gav resultat! Några dagar senare stegade hon in i Rolfs loge på teatern och bad att få provsjunga.
Rolf var föga intresserad men den värmländska envisheten nedlade motståndet. Hon sjöng för kung och fosterland. Så blev det tyst. Rolf satt kvar på flygellocket där han satt sig fylld av skepsis inför åter en av alla dessa unga som tror sig kunna bli stjärnor. Men så kasade han ner och gick fram till Zarah, placerade sina händer på hennes axlar och sa: ”Ni var fanimej en överraskning! Ni får rycka in på fredag när vi har premiär i Borås. 15 kronor om dan!” Det blev succé direkt. Och sedan fortsatte det. Gösta Ekman (d.ä.) fick hand om henne och så småningom Karl Gerhard som Zarah själv anser har haft det allra största inflytandet över hennes karriär. Hon listade en gång sju saker som varit avgörande för hennes framgångar: ”1. Jag kunde sjunga; 2. Ernst Rolf upptäckte mig; 3. Gösta Ekman; 4. Karl Gerhard; 5. Karl Gerhard; 6. Karl Gerhard; 7. Karl Gerhard.”

 

Så tog karriären fart. Efter flera stora framgångar här hemma så ringde en dag den danske operettcharmören Max Hansen och kallade Zarah till Wien där hennes internationella karriär fick en rivstart. Tre filmer hann hon göra i Sverige, varav den sista (1935) ”Äktenskapsleken” till stora delar spelades in här i Mariefred. Karl Gerhard hade skrivit manus (som hette ”Naken på torget” där det nakna nog var den staty som spelade viss roll i filmen). Ragnar Hyltén-Cavallius regisserade och sedermera Lännabon Rolf Husberg fungerade såväl som regiassistent, som B-fotograf och klippare. SF-chefen Karin Swanström var konstnärlig rådgivare men hade också en av de många rollerna. Även Karl Gerhard fanns med på den långa rollistan som upptog åtskilliga av den svenska, såväl dåvarande som framtida, skådespelareliten. Hollywood lockade, men hon avböjde. Istället blev det UFA, det tyska filmbolaget som slog klorna i Zarah och gjorde henne till stjärna.
Mellan 1936 och 1942 – sex år – blev det inte mindre än 11 långfilmer! 2 filmer per år! Ett otroligt arbetstempo. Zarah blev i Sverige utsatt för oerhörda angrepp och beskylldes för att vara nazistisk spion och att gå Hitlers ärenden.
Själv förnekar hon bestämt att hon skulle haft några som helst nazistiska åsikter eller på något sätt varit inblandad i något politiskt spel. Med den arbetstakten hon höll är det inte svårt att tro henne. Hon berättar roande om den enda gången hon träffar Hitler. Göring träffade hon fem gånger men Goebbels såg hon ofta då han också fungerade som högste chef på filmbolaget.

Zarahs språk är roligt att läsa. Hon har en raljant och ironisk stil med mycken humor. Hon skildrar t.ex. ett av sina sista möten med Goebbels då denne ”erbjuder” henne ett tyskt medborgarskap med oerhörda förmåner för henne själv och hennes familj. Enligt Goebbels en unik hedersbevisning som ingen annan erbjudits. Hon avböjer. ”Herr Minister, jag är förhindrad att bli tysk medborgare. Min man är svensk officer, mina bröder är svenska officerare och reservofficerare. Jag kan helt enkelt inte umgås med tanken på att bli tysk medborgare”. Varpå Goebbels får ett regelrätt vansinnesutbrott. ”Förstår ni ingenting....Är ni från vettet, människa!”
Han fortsätter i sitt raseri att skrika åt henne och tala om den oerhörda ära som erbjudandet innebär och den tacksamhet hon borde känna.

Men som Zarah säger: ”Det har aldrig gått väl för den som skriker åt mej”. Så hon reste sig och tittade ner på den lille obehärskade ministern. Såg honom stint i ögonen och röt:
”Herr Minister, om ni skriker, så skriker jag och skriker ni då högre, så skriker jag ännu högre!” Ministern tystnade som om han fått en örfil. Slog ihop klackarna med en smäll, bugade sig stelt och räckte fram handen till avsked. Det var sista gången de sågs.

Hon hade sedan länge börjat längta hem. För sina intjänade pengar hade hon – osett – inköpt det stora jordagodset Lönö med slottsliknande herrgårdsbyggnad på Vikbolandet utanför Norrköping. Men hur skulle hon få med sig sina möbler och allt annat? Nazisterna skulle sannolikt inte tillåta henne att ta med sig något om hon övergav det Tredje Riket.

Den ende som skulle kunna ge ett utförseltillstånd var den tyske finansministern Walter Funk. Hon får rådet av Svenska Ambassaden att att försöka blidka honom men att ens komma i närheten av honom ansågs omöjligt. Genom att intrigera fram en premiärfest hemma hos UFAs reklamchef dit finansministern inbjöds, lyckades Zarah bli placerad mitt emot finansministern. Hon hade läst att officerare vid den ryske tsarens hov ”impregnerade” sina magar med oljan från sardinburkar för att kunna stå rycken för de vodkakalas som var vanliga vid den tiden. Så hon hade preparerat sig själv väl. Så när Funk höjde sitt glas champagne och skålade med Zarah, svarade hon listigt: ”Men dricker ni verkligen vin?” – ”Ja, vad skulle jag annars dricka?” – ”Vodka, precis som jag. Vi i Sverige dricker aldrig vin. Vi dricker bara vodka.” – ”Ni kvinnor också?” – ”Om! Vi tål mer än karlarna!” – ”Det tror jag inte ett ögonblick på!” Zarah höjde ett förvånat ögonbryn och fortsatte komedin: ”Inte? Tror ni verkligen, herr Minister, att ni skulle kunna dricka mer vodka än jag?” – ”Ja, det får ni faktiskt förlåta, men det tror jag” skrattade Funk. ”Men där tar ni fel, herr Minister!” svarade Zarah. ”Jo, det skulle jag vilja se.” sa finansminister vilket gav Zarah den avgörande repliken: ”Ska vi slå vad om saken?”
Efter lite ytterligare roat samtal så beställer finansministern fram vodka och frågar vad vadet ska gälla.  ”Om ni vinner herr Minister får ni vad än ni begär av mig. Om jag vinner däremot, får jag vad som helst jag begär av er!”

Ministern kluckade och glasen höjdes, och höjdes, och höjdes..... Efter ett ihärdigt skålande började Zarah känna tvivel på sin förmåga, då hon plötsligt får se Funks haka falla ner. Hon fyllde då på glasen och ropade: ”Vakna herr minister! Prosit!”. Han lyckades med stor möda föra glaset till munnen, drack ur det till hälften men ramlade sedan med buller och bång ner på golvet! Hon hade lyckats! Ministern släpades ut ur rummet av sina adjutanter. Sedan gick Zarah på toaletten........

Prick klockan nio morgonen efter infann hon sig dock på Funks kontor och begärde företräde. Majoren, som varit en av de två som släpat hem ministern. skakade bara på huvudet. ”Det borde ni väl förstå att han inte kan ta emot!” – ”Det gäller en högst personlig överenskommelse”. Efter visst funderande slås klackar ihop och majoren avlägsnar sig för att efter en stund komma tillbaka och meddela att finansministern nu tar emot.

Ministern var inte i toppform. Såg ut som en mycket spröd människa som bestämt sig för att leva på magnecyl resten av livet och stönade lätt vid åsynen av Zarah och sa ”Fru Leander, ni kan inte vara normal....”
Men hon fick sitt utförseltillstånd, vilken begäran Funk uppfattade som ”var det ingenting värre” när han gav sin adjutant order om att Fru Leander inte skulle möta några svårigheter! Varefter två fullastade och plomberade järnvägsvagnar rullade iväg från Berlin mot Sverige.

Men hemma i Sverige, frystes Zarah ut under många år. Karl Gerhard försökte engagera henne men möttes av sådan våldsam kritik att hon löste honom från engagemanget. Först 1949 togs hon till nåder och fick åter uppleva en vänlig svensk publik och det innebar en normalisering av hennes möjligheter att framträda i hemlandet.

 

Var kom då min egen kontakt med Zarah in i bilden? Jo om det kan ni läsa här

Jag lägger in ett par inspelningar från hennes senare år, dels en humoristisk duett med Birgit Nilsson, där båda damerna är uppenbart roade av sin batalj. Och hennes vackra inspelning av Lennon-McCartneys ”Yesterday”. I den första finns en del kvar av Zarahs högst personliga och yviga kroppsspråk. Hennes mycket talande händer och fingrar är i hög grad en av hennes mest egna signum.

Före jul avslutade jag läsningen av fyra memoarböcker skrivna av några av Sveriges främsta scenprimadonnor under 1900-talet: Margit Rosengren, Zarah Leander, Hjördis Pettersson och Kjerstin Dellert. Och alla har jag haft någon form av relation till. Det roliga är också det samband som finns mellan de tre sistnämnda, nämligen just Margit Rosengren!

Såväl Zarah Leander som Hjördis Pettersson kunde få sina genombrott på scenen tack vare att de fick rycka in och ersätta en sjuk Margit Rosengren i olika uppsättningar. Och när Kjerstin Dellert begick sin debut på Stockholmsoperan så satt Margit Rosengren på första bänk!

Jag delar upp det hela på fyra avsnitt och börjar med:

 

Margit Rosengren: ”Oförgätligt glada stunder” (1948)

Margit Rosengren hann jag dock aldrig själv uppleva men eftersom hon var storasyster till en av Mammas bästisar genom livet, har jag givetvis inte kunnat undgå hennes storhet som människa och scenartist. Hon debuterade på Oscarsteatern 1920 och kom att bli Sveriges ledande operettstjärna. Själv strävade hon till de stora operarollerna, men på den tiden var det en gradskillnad på operett och opera. Operettartister sågs över axeln av operans stora divor. Men 1939-41 fick hon iallafall sjunga på operan – om ock i ett par  operetter, nämligen Franz Lehars ”Glada Änkan” och två år senare titelrollen i ”Grevinnan Mariza”. Annars framträdde hon regelbundet på Oscarsteatern, Vasateatern i Stockholm och Stora Teatern i Göteborg.

En av hennes mer berömda entréer ägde rum på Oscars då hon kom inrullande över scenen med en enorm kjol som var uppbyggd på en träställning med hjul och en stege inuti som hon alltså klättrade upp genom kjolen på.

 

Margit kom naturligtvis att betyda mycket för sin lillasyster Birgit (sedermera gift med Elof Ahrle och med Eric ”Smörgåsbordet” Gustafson), som själv blev en framgångsrik skådespelare. Men också för Mamma. Jag skriver om detta i min nekrolog över Mamma i januari 2012:

Familjen Hardt skaffade runt 1920 ett sommarställe på Östra Ekudden i Vaxholm. En gammal fiskarstuga tillbyggd med övervåning, glasverandor, torn med balkong och snickarglädje. Där träffade Mamma ännu en jämnårig flicka, Birgit Rosengren, vars storasyster Margit redan var framgångsrik operettsångerska och gift med Kurt Jacobsson, skaparen av NKs franska damskrädderi. Kurt, som senare i livet kom att forma kläder också för Mamma, var en generös man som rikligt belönade Mamma och Birgit när de mötte honom vid Waxholmsbåten och bar hans väskor till det Rosengrenska tjället på Östra Ekuddsgatan. Samma generositet visade inte Margits näste make som då ännu var en fattig tjugofemåring, nämligen Erik Zetterström (Kar de Mumma).

Men Mamma berättade också att hon av Margit fick höra sin första ”snuskiga” historia. Margit var tio år äldre än Mamma och elva år äldre än systern Birgit, och givetvis redan världsvan och ”bevandrad”. Så här löd den:

På 20-talet var det fashionabelt med ansiktslyftningar: Mrs Hartford hade gjort ännu en men var inte nöjd med operationen. ”Den här gropen i hakan, doktorn! Den gillar jag inte!”
Läkaren: ”Nja, Mrs Hartford. Det är dessvärre inte så mycket att göra åt. Gropen är er navel och nästa gång blir det nog helskägg är jag rädd!”