"Vad ska man med lycka till?"
"Vill Du vara lycklig en dag, drick Dig full.
Vill Du vara lycklig i tre dagar, gift Dig.
Vill Du vara lycklig i åtta dagar, slakta ett svin och ät det.
Vill Du alltid vara lycklig, bli trädgårdsmästare. (Kinesiskt ordspråk)"
Signaturen "bebe" ("bebe" är en 68 och ett halvt år gammal ingenjör som skriver om aktuella händelser och tankar, bland annat för att själv försöka förstå verkligheten, enligt sin egen presentation.) har på Silvergen.org ställt nedanstående fråga med anledning av att han just läst Bertil Torekulls biografi om Ingvar Kamprad. Frågan är i klass med Ingmar Bergmans: "Varifrån kommer musiken?"
"Har funderat under natten över Kamprad som han skildras i Torekulls bok. En sådan intressant, osannolik människa. Fruktansvärt sparsam, ja gnidig mot alla inklusive sig själv. Men kör vit Porsche till jobbet. Alkoholproblem, men klarar av tre eller fyra vita perioder varje år. Håller alla varupriser i huvudet men är rädd för att komma för sent eller ha glömt pass eller biljett. Älskar starka män. Är rädd för höjder. Snusar. Verkar hata slips (uniform?). Har mycket svårt att lära språk trots järnvilja. Skriver långsamt, textar. Är mycket för kramar.
Han går inte ihop för mig. Som litterär figur verkar han vara en osannolik konstruktion.
Vilka krafter det finns som disharmoni kan släppa loss. Vad skall man ha lycka till?"
Vi önskar varandra "Lycka och Välgång" (ibland i den kanske ålderdomligare kortversionen "Lycka Till").
Vad är då Lycka? Väldigt individuellt vill jag påstå. Vi vet att Kamprad uppnått Välgången. Kanske också Lyckan. Jag känner honom inte. Kanske är han som Farbror Joakim för vilken lyckan var att sitta i sitt valv och kasta upp guldslantar i luften.
"Naturligtvis gör pengar i och för sig ingen lycklig. Men det kan inte förnekas att de har en lugnande inverkan på nervsystemet. (Arnold Ljungdal)"
Kanske är det andra värden som för Kamprad representerar Lycka.
Att få ligga på rygg i sin barndoms riktiga ängar med blåklinten vajande, ett grässtrå i munnen och se de små lätta sommarmolnen glida förbi mot den blå himlen.
Att vandra genom ett vitsippshav i den strålande vårsolen.
Att känna att den flickan Du så hett åtrår faktiskt vill kyssa just Dig också.
Att få hålla sitt nyfödda barn i famnen första gången. Eller senare för att vagga till sömns. Eller ännu senare när hon sitter där 20 meter bort på stranden tillsammans med pojken hon lekt med under Gotlandsveckan och se de unga tu stjäla sin första fjäderlätta kyss i solnedgången.
Att stå mitt i kören och höra sångens kraft omkring Dig och allting stämmer!
Att det höga "e"-et i "Et in terra pax"-satsen i Vivaldis Gloria sitter som det ska.
Eller den undersköna Schubert-satsen som flöt i mina lurar på morgonrundan och som fick mig att brista ut i tårar av pur lycka över skönhetsupplevelsen.
Detta är några av de Lyckor som finns och funnits för mig och som för mig gör livet värt att leva och vakna till varje morgon.
"Missunna aldrig någon det sken av lycka han äger, ty du känner inte hans hemliga sorger. (Indiskt ordspråk)"
Hoppet är det sista som lämnar Människan sägs det. Men vad är det Människan hoppas på om inte just att åter få uppleva Lyckan! Vilken den nu än kan vara för just den personen.
Svaret på "bebes" fråga måste alltså bli att man ska ha Lyckan för att kunna leva. Lyckan är helt enkelt Livets Mening.
Vill Du vara lycklig i tre dagar, gift Dig.
Vill Du vara lycklig i åtta dagar, slakta ett svin och ät det.
Vill Du alltid vara lycklig, bli trädgårdsmästare. (Kinesiskt ordspråk)"
Signaturen "bebe" ("bebe" är en 68 och ett halvt år gammal ingenjör som skriver om aktuella händelser och tankar, bland annat för att själv försöka förstå verkligheten, enligt sin egen presentation.) har på Silvergen.org ställt nedanstående fråga med anledning av att han just läst Bertil Torekulls biografi om Ingvar Kamprad. Frågan är i klass med Ingmar Bergmans: "Varifrån kommer musiken?"
"Har funderat under natten över Kamprad som han skildras i Torekulls bok. En sådan intressant, osannolik människa. Fruktansvärt sparsam, ja gnidig mot alla inklusive sig själv. Men kör vit Porsche till jobbet. Alkoholproblem, men klarar av tre eller fyra vita perioder varje år. Håller alla varupriser i huvudet men är rädd för att komma för sent eller ha glömt pass eller biljett. Älskar starka män. Är rädd för höjder. Snusar. Verkar hata slips (uniform?). Har mycket svårt att lära språk trots järnvilja. Skriver långsamt, textar. Är mycket för kramar.
Han går inte ihop för mig. Som litterär figur verkar han vara en osannolik konstruktion.
Vilka krafter det finns som disharmoni kan släppa loss. Vad skall man ha lycka till?"
Vi önskar varandra "Lycka och Välgång" (ibland i den kanske ålderdomligare kortversionen "Lycka Till").
Vad är då Lycka? Väldigt individuellt vill jag påstå. Vi vet att Kamprad uppnått Välgången. Kanske också Lyckan. Jag känner honom inte. Kanske är han som Farbror Joakim för vilken lyckan var att sitta i sitt valv och kasta upp guldslantar i luften.
"Naturligtvis gör pengar i och för sig ingen lycklig. Men det kan inte förnekas att de har en lugnande inverkan på nervsystemet. (Arnold Ljungdal)"
Kanske är det andra värden som för Kamprad representerar Lycka.
Att få ligga på rygg i sin barndoms riktiga ängar med blåklinten vajande, ett grässtrå i munnen och se de små lätta sommarmolnen glida förbi mot den blå himlen.
Att vandra genom ett vitsippshav i den strålande vårsolen.
Att känna att den flickan Du så hett åtrår faktiskt vill kyssa just Dig också.
Att få hålla sitt nyfödda barn i famnen första gången. Eller senare för att vagga till sömns. Eller ännu senare när hon sitter där 20 meter bort på stranden tillsammans med pojken hon lekt med under Gotlandsveckan och se de unga tu stjäla sin första fjäderlätta kyss i solnedgången.
Att stå mitt i kören och höra sångens kraft omkring Dig och allting stämmer!
Att det höga "e"-et i "Et in terra pax"-satsen i Vivaldis Gloria sitter som det ska.
Eller den undersköna Schubert-satsen som flöt i mina lurar på morgonrundan och som fick mig att brista ut i tårar av pur lycka över skönhetsupplevelsen.
Detta är några av de Lyckor som finns och funnits för mig och som för mig gör livet värt att leva och vakna till varje morgon.
"Missunna aldrig någon det sken av lycka han äger, ty du känner inte hans hemliga sorger. (Indiskt ordspråk)"
Hoppet är det sista som lämnar Människan sägs det. Men vad är det Människan hoppas på om inte just att åter få uppleva Lyckan! Vilken den nu än kan vara för just den personen.
Svaret på "bebes" fråga måste alltså bli att man ska ha Lyckan för att kunna leva. Lyckan är helt enkelt Livets Mening.
Kommunalrådet går ej i opposition?
Strängnäs hittillsvarande Kommunalråd, Ann Landerholm har meddelat att hon inte kandiderar till posten som nytt Oppositionsråd när den nya mischmaschmajoriteten tar över - eller "TuttiFrutti" som Anders Svensson säkert hade kallat det om han inte själv låg bakom den. Hon säger att hon nu inte längre känner stöd bland sina partikamrater.
Dessa ställde mangrannt upp för Ann den gången de istället gemensamt borde kommit fram till att det vore bäst för alliansen och dess gemensamma politik om hon - utan större dramatik - klev av från posten som Kommunstyrelsens ordförande. Vi hade då aldrig hamnat i dagens situation. Alliansen hade kunnat verka vidare med det gemensamma programmet.
Ann kunde då varit kvar som Gruppledare och ledamot i KS och fortsatt vara den vitamininjektion som hon varit för Strängnäspolitiken. En ung kvinna med lust och ambition för att göra gott för sitt närsamhälle. Helt klart med brister när det gällt erfarenhet och politisk fingertoppskänsla - men vem kan vara fullfjädrad redan andra året?
Att dessa, hennes egna partikamrater nu sviker henne - i den stund då de verkligen istället borde backat upp henne, stärker inte mitt intryck av Moderaterna. Där saknas alldeles uppenbarligen inte bara den rätta fingertoppskänslan och politiska insikten utan desto mer empati och vanlig enkel mänsklighet.
Jag är glad att Ann dock hänger sig kvar i fullmäktige. Kanske återfår hon så småningom lite av den lust och ambition som varit en källa till vitalisering av arbetet i politiken - och då med en god portion - kanske nyttig - erfarenhet.
Jag vidhåller min uppfattning att Ann må ha handlat på ett oförståndigt sätt och med viss oerfarenhet men att det i grunden inte var något fel på det hon tänkte och ville. Det hon kom fram till måste fortfarande anses ha varit den bästa lösningen för Strängnäs skattebetalare - och det är, vad andra än må vilja göra gällande, dessas bästa vi som politiker ska ha för ögonen och inget annat. Därvidlag har hon i vart fall fortlöpande mitt förtroende.
Och vi ska heller inte glömma att vi alla i alliansen - således även Fruarna Furustrand och Andersson, Herrarna Lind och Persson - var överens om förslaget till inriktningsbeslut när det lades i KS.
Vad som än må ha föregått detta vid Anns köksbord förändrar inte det faktum att när förslaget väl presenterades var vi alla överens om det vettiga i att låta utredningen arbeta vidare efter den föreslagna linjen. Och det är ju trots allt fortfarande det som "förtroendefrågan" borde handlat om - inte om vad som sagts eller ej vid något köksbord. Och framförallt borde den inte ha ett dugg med att göra vad Alex Voronov et Consortes tjatade om i spalterna månader efteråt!
Och vi behöver människor som Ann Landerholm i politiken. Människor som har "driven" och lusten för politiken.
Om vi i framtiden måste hålla tillgodo med bara betonghäckar (som jag?) blir arbetet med politiken alltför trist för att locka några nya förmågor.
Dessa ställde mangrannt upp för Ann den gången de istället gemensamt borde kommit fram till att det vore bäst för alliansen och dess gemensamma politik om hon - utan större dramatik - klev av från posten som Kommunstyrelsens ordförande. Vi hade då aldrig hamnat i dagens situation. Alliansen hade kunnat verka vidare med det gemensamma programmet.
Ann kunde då varit kvar som Gruppledare och ledamot i KS och fortsatt vara den vitamininjektion som hon varit för Strängnäspolitiken. En ung kvinna med lust och ambition för att göra gott för sitt närsamhälle. Helt klart med brister när det gällt erfarenhet och politisk fingertoppskänsla - men vem kan vara fullfjädrad redan andra året?
Att dessa, hennes egna partikamrater nu sviker henne - i den stund då de verkligen istället borde backat upp henne, stärker inte mitt intryck av Moderaterna. Där saknas alldeles uppenbarligen inte bara den rätta fingertoppskänslan och politiska insikten utan desto mer empati och vanlig enkel mänsklighet.
Jag är glad att Ann dock hänger sig kvar i fullmäktige. Kanske återfår hon så småningom lite av den lust och ambition som varit en källa till vitalisering av arbetet i politiken - och då med en god portion - kanske nyttig - erfarenhet.
Jag vidhåller min uppfattning att Ann må ha handlat på ett oförståndigt sätt och med viss oerfarenhet men att det i grunden inte var något fel på det hon tänkte och ville. Det hon kom fram till måste fortfarande anses ha varit den bästa lösningen för Strängnäs skattebetalare - och det är, vad andra än må vilja göra gällande, dessas bästa vi som politiker ska ha för ögonen och inget annat. Därvidlag har hon i vart fall fortlöpande mitt förtroende.
Och vi ska heller inte glömma att vi alla i alliansen - således även Fruarna Furustrand och Andersson, Herrarna Lind och Persson - var överens om förslaget till inriktningsbeslut när det lades i KS.
Vad som än må ha föregått detta vid Anns köksbord förändrar inte det faktum att när förslaget väl presenterades var vi alla överens om det vettiga i att låta utredningen arbeta vidare efter den föreslagna linjen. Och det är ju trots allt fortfarande det som "förtroendefrågan" borde handlat om - inte om vad som sagts eller ej vid något köksbord. Och framförallt borde den inte ha ett dugg med att göra vad Alex Voronov et Consortes tjatade om i spalterna månader efteråt!
Och vi behöver människor som Ann Landerholm i politiken. Människor som har "driven" och lusten för politiken.
Om vi i framtiden måste hålla tillgodo med bara betonghäckar (som jag?) blir arbetet med politiken alltför trist för att locka några nya förmågor.
Musikens gigant!
Simons namnteckning som vi använde den på omslaget till den EP som gavs ut för minnesfondens räkning med musiken (Putte Wickman, Leif Asp och Göran Pettersson) och diktläsningen (Monica Nielsen och Leif Asp) från Simons begravning i Danderyds Kyrka.
Simon Brehm, legendarisk basist, grammofonbolagsdirektör och Hylands Hörna-musikant m.m.
Min dåvarande svåger Henning Sjöström blev någon gång kring 59-60, ordförande i Svenska Boxningsförbundet. Det hade då blivit populärt att låta "kändisar" ta över dessa poster för att skapa bättre uppmärksamhet kring organisationerna och ge dem tillgång till ett nytt kontaktnät. Gösta Ellhammar som efterträdde Henning på svågerposten blev ungefär samtidigt ordförande i AIK efter att tidigare ha varit ordförande i Svenska Bandyförbundet.
Henning ville uppgradera boxningssporten och tog intryck av hur den bedrevs i t.ex. USA där det alltid vid ringside satt en mängd celebriteter. Sagt och gjort, tillsammans med några goda vänner och yrkesbröder bildade han Boxningens Supporterklubb. Till ordförande valdes Simon Brehm som inte bara var boxnings- och allmänt idrottsintresserad utan framförallt Sveriges då mest framstående skivbolagsdirektör som chef för Karusell.
I grunden var han musikant med basen som instrument och deltog 1949 i den berömda Parisorkestern.
"Utslagen" Supporterordförande sekonderas av Little Gerhards manager, vännen Roland Ferneborg, tillika producent för den internationellt prisbelönta skivan "Scandinavian Songs" med Alice Babs och Svend Asmussen. Tilläggas kan att "motståndaren" i ringen var jag......
Tidningen Orkesterjournalen ordnade en årlig tävling där en "elitorkester" röstades ihop av läsekretsen, under beteckningen "Swedish Jazz All Stars". 1949 års orkester var så bra att redaktören anmälde den till den internationella Jazzfestivalen i Paris där orkestern sensationellt lade beslag på förstaplatsen! Men så skämdes inte orkestern för sig heller! Eller vad sägs om Alice Babs, sång; Reinhold Svensson, piano; Simon Brehm, bas; Sven Bollhem, trummor; Carl-Henrik Norin, tenorsax; Arne Domnerus, altsax; Putte Wickman, klarinett och Gösta Törner på trumpet! Tyvärr blev inte denna oerhörda konstellation särskilt långvarig utan var och en gick vidare i sina separata karriärer.
Till Simons mer uppmärksammade insatser hör naturligtvis hans "managerskap" för Lill-Babs som väl får bedömas som ett mönster för hur en manager ska vara. Men också hans tid som orkesterledare för Hylands Hörna under 60-talet.
Till sekreterare och skattmästare i den nybildade klubben tubbades undertecknad som väl ändå fungerade som någon slags "hangaround" (som man väl skulle sagt idag. Då kallades det "springnotarie") på Hennings advokatkontor där jag omväxlande fick ta hand om besvärliga och långpratande klienters telefonsamtal, sköta systerns och svågerns lilla bokförlag och nu också supporterklubben. Visst tyckte jag att det var kul, men förvisso blev skolarbetet starkt lidande och kostade mig ett extra gymnasieår!
En av Hennings idéer var att man skulle binda medlemmarna hårdare till sig och det skulle ske genom att man tecknade ett "Supporteravtal" där medlemmen förband sig att under tre år betala 200 kronor varje år till klubben (detta i en tid då en normal medlemsavgift i en förening låg på 10-20:-!).
Medlemsvärvningen tog fart. Styrelsemedlemmarna - vederbörligen försedda med hela block med färdiga Supporteravtal - värvade för fullt på alla Stockholms glada parties. Kanske var inte alltid de nytillkomna medlemmarna helt på det klara med vad de skrev på i den sena timmen.....
Några underlät att betala den avtalade medlemsavgiften, bl.a. den goda Zarah Leander. Simon, uppbackad av tre advokater i styrelsen ansåg att alla som skrivit på dessa avtal var fullt kapabla att begripa vad de gett sig in i och skulle följaktligen inte kunna "smita undan". Ytterligare en jurist i medlemskåren bedrev inkassoverksamhet och fick uppdraget att kräva in medlemsavgiften av den Sköna!
Oh, Ve! Jag tror aldrig jag sett en människas upprördhet så magnifikt manifesterad i stora bokstäver i ett brev, som det Zarah avsände till den stackars juristinkasseraren. Som sekreterare bad mig Simon att formulera ett svar till Zarah, vilket jag gjorde enligt konstens alla hovsamma och underdånigste regler som gäller för en verklig Stjärna. Pengarna kom omgående!
Delar av styrelsen samlade kring "Gentleman Jim" och syster Karin: Simon Brehm, Axel Wahlberg, Henning Sjöström och Mats.
Simon var en helt underbar människa, spontan, fylld av energi, uppmuntran och glädje. Jag - och senare också min fru - kom att umgås flitigt med Simon och hans hustru Barbro fram till hans alltför tidiga död i februari 1967.
Många var de roliga ärtsoppsträffarna - varje torsdag under ett par säsonger - i ångfartyget Saltsjöns försalong, då bl.a. Simon och Barbro, Kjerstin Dellert och hennes man C-O Bergh, Allan Schulman och Lena Fürst, Sten och Lillan Dahlander (bror till trummisen Nils-Bertil D), Axel och Birigtta Wahlberg, Pelle och Elisabeth Nyström (Pelle - sedermera välbeställd fastighetsmäklare - var på den tiden chef för ett mindre skivbolag i Karusellsfären) och jag sammanstrålade och avnjöt den varma ärtsoppan med varm punch serverad av värden på stället, Bosse Halldoff.
Fr.v. min syster Karin, Operasångerskan Kjerstin Dellert i Simons knä. I spegeln skymtar advokaten Axel Wahlberg och Kjerstins dåvarande make C-O Bergh.
När Rolling Stones den 1 april 1965 för första gången spelade i Stockholm (Kgl. Tennishallen) hade Simon skaffat biljetter till hustrun och mig, systern och svågern och några till. Vi samlades alla på en drink hemma hos syster Karin. När det blev dags skulle Simon ringa efter taxi och vi andra gick ner och ställde oss i porten. Bilarna kom men ingen Simon. Jag skickades upp bara för att finna honom fortfarande med luren i örat konverserande taxi-telefonisten för hon "hade ju så dj-a skön röst"!
Vid den första Hylands Hörnan 3 oktober 1962 deltog bl.a. en ung vissångerska, Cecilia Bruse, som blev något av en sensation. Efteråt var vi hemma hos Barbro och Simon på en härlig sallad och vem gömde sig i gästrummet om inte den unga vissångerskan. Naturligtvis hade Skivbolagsdirektören Simon inte kunnat låta bli att se till att Orkesterledaren Simon högg tag i det nya sångfyndet framför näsan på alla andra skivbolag som skockades utanför sceningången!
Jag minns också en gång - vi var i Malmö tillsammans på "house-warming" hos min syster med ny man. Min hustru var ännu inte hustru utan nybliven fästmö och vi bodde första gången på hotell tillsammans och kunde uppenbarligen tänka oss andra nöjen än att gå ut och äta vickning. Men det tog lång tid innan Simon gav upp sitt ihärdiga och resultatlösa knackande på vår rumsdörr med enträgna viskande rop "Ann, Mats! Vad gör ni? Kom med oss ut".........
Vid House-warmingpartyt i Höllviken. Fr.v. Min dåvarande fästmö Ann (sedermera hustru), Torsten Björklund, då "rörkrökare" med eget stort VVS-företag, sedermera välbeställd antikhandlare i Quartinge och Gamla Stan och numer gift med Monica Nielsen, Simon Brehm, Ryttmästaren Janne Lotelius, Torsten Bs dåvarande fru Marie-Louise Ansger och Barbro Brehm
Men Simon levde ett hårt liv. Professionell och ständigt igång. Med en stor kroppshydda orkade hans hjärta till slut inte med.
Begravningen i Danderyds kyrka blev en sällsynt minnesvärd ceremoni. Den leddes av Rune Pär Olofsson och innehöll specialskriven musik av Leif Asp, framförd av Leif på piano, Putte Wickman, klarinett och Göran Pettersson på bas, samt en specialskriven hyllningsdikt till Simon av skalden Stig Karlsson som lästes av Monica Nielsen till Leif Asps ackompanjemang på orgel. Musiken och dikten finns på en specialutgiven EP om någon är intresserad.
"Applådprästen"
I samband med vännen Simon Brehms begravning 1967, lärde jag känna prästen och författaren Rune Pär Olofsson och hans dåvarande fru Lillan. Rune Pär tjänstgjorde som kyrkoherde i Östra Ryds församling norr om Stockholm.
Det blev många trivsamma besök i den gamla prästgården och även hos goda grannar där ute, som TV-producenten Kåre Santesson med fru.
Författaren och journalisten Ernst Sjöström (bror till Henning), Lillan och Rune Pär Olofsson
Speciellt fascinerades jag av Rune Pärs mycket livfulla berättelse när han visade oss den medeltida kyrkan en gång, om hur den gamla nyckeln till det Braheska gravkoret i kyrkan, efter den siste Brahens, Magnus, begravning 1930, av vaktmästaren roddes ut och sänktes i Rydboholmsvikens vatten. Det var inte så svårt att senare förstå bakgrunden till Rune Pärs romansvit om familjerna Brahe och Sparre.
Efter Simon Brehms död var vi några vänner som tog initiativ till att forma en fond som under några år skulle dela ut stipendier till unga lovande idrottsutövare. Ett av inslagen i insamlingsarbetet till denna fond blev en kyrkokonsert i Östra Ryd med Lill-Babs som Rune Pär tog initiativet till.
För mig blev den konserten något av en revolutionerande upplevelse. Inte så att Lill-Babs var extra fantastisk (hon är förvisso en mycket professionell och duktig artist) - nej det låg på ett helt annat plan.
Jag har ju växt upp och levt nära en kyrka som inte har varit särskilt tillåtande. Den svenska kyrkan excellerar i att ha förvandlat sitt "vardagsrum" till en syndabekännelsens högborg. När man kliver genom kyrkporten läggs ett tungt ok av världens alla synder över ens axlar, man hukar sig och talar - om alls - viskande och vördnadsfullt. Här fanns väldigt lite glädje.
Jag minns att jag satt på kyrkläktaren i Östra Ryd och efter Lill-Babs sista sång (hon hade blandat folkvisor och en och annan andlig sång och gjort det väldigt bra) så tog Rune Pär upp en kraftig applåd! Vi alla stämde in i den rungande glädjeyttringen under kyrkvalven. Denna applåd blev en total befrielse. Jag tror inte att det förkommit applåder i en svensk munsnörpande kyrka någonsin före detta tillfälle.
Senare i livet har jag varit i många katolska, anglikanska och amerikanska kyrkor (som förvisso lider av andra nackdelar) där jag upplevt att glädjen ändå tillåts finnas också i kyrkorummet. Där detta är just ett vardagsrum för samtal, skratt och - förvisso - också tårar. Men än idag snörps det på mun i många svenska kyrkor om någon tar upp en applåd efter en konsert t.ex. eller pratar och - ve - skrattar högt. Märkligt!
"Rune Pärs själavård var okonventionell och 'fuller av påhitter'. Han intog rödvin och och pängrich med sina konfirmander även utanför nattvardsgången och hade de livligaste synpunkter på både sex och kröken och äktenskapsbrott som kom Stockholms domkapitel att utfara i påminnelser om den rena och rätta läran" (Ur Röster i Radio).
Han väckte berättigad uppmärksamhet när han skrev till Påven och bad om en intervju om preventivmedel. Vatikanen hördes inte av. Inte ens då han skärpte tonen och pläderade för en kvinnlig påve. Som borde acceptera preventivmedel.
Rune Pär lämnade prästyrket och blev först journalist och sedan framgångsrik författare av framförallt historiska romaner där han uppnådde samma hantverksskicklighet som Per-Anders Fogelström och Lasse Widding och tillhör våra (inte minst sonens) ständigt återkommande "omläsningar".
Efter hustruns och min flytt från hufvudstaden, höll vi sporadisk kontakt med Rune Pär. Han var och hälsade på oss i samband med en författarafton i Mariefred som vi tagit initiativ till och han hjälpte vår son med en skoluppsats kring sin serie om Braharna och Sparrarna. Själv flyktade han huvudstaden och flyttade till Smedjebacken och sedermera till Falun där han numer bor.
Mats, Mariefreds legendariska bokhandlerska Britt Schölin med maken Bengt, vår dotter Filippa och Rune Pär.
Hoppas dock han överlever mig och kan förrätta min jordfästning. Då vet jag iallafall att den sker utan "överord"!
"Sagofarbro'rn på Slottet"!
För en tid sedan gick en utomordentlig dokumentärfilm om vår svenska globetrotter och konstnärsmusa, Marianne Greenwood i repris på TV. Ett magnifikt porträtt av en magnifik människa. Som gått märkvärdigt obemärkt förbi de flesta svenskar.
Marianne Greenwood, var inte bara en enastående upptäcktsresande, författare och fotograf utan också inspiratör till och vän med sådana storheter som Pablo Picasso, Evert Taube m.fl.
Jag hade förmånen att få träffa Marianne Greenwood vid ett par tillfällen, dels hos en släkting till mig på Rivieran, som var god vän med och journalistkollega till Marianne, dels också vid hennes brors begravning.
Och det är om brodern detta ska handla.
Skådespelaren, dansören m.m. Bo Hederström
Bosse Hederström kom in i mitt liv 1960 när jag första gången sommarjobbade som guide vid Stockholm Sightseeing vid Karl XIIs torg.
Första sommaren fick man som ung och grön mestadels ta entimmesturen med båt Djurgården runt och möjligen någon enklare bussrundtur. Man fick också följa med de äldre guiderna på bussrundturerna för att lära sig. Inte bara fakta förvisso utan också skrönorna, de roliga historierna (Varför är Långholmen världens största fängelse? För att det ryms så mycket där!).
En av dem man gärna följde med var Bosse Hederström. Till professionen skådespelare med många mestadels större eller mindre roller i totalt 22 filmer mellan 1937 och 1993 som t.ex. "Lasse-Maja", "Ombyte på tåg", "Nattlek" (Mai Zetterling hörde till hans nära vänner sedan hennes debut i just Lasse-Maja-filmen 1941) och "Träfracken". Han var också en duktig och utbildad balettdansör.
Yrkeskunnande, som han använde fullt ut under sina turer då han kunde tjusa och bedåra alla dessa blåhåriga amerikanska ladies.
Jag följde med en gång på den s.k. Drottningholmsturen som givetvis inkluderade ett besök inne i teatern, där Bosse bänkade sin grupp och försvann för att komma in på scenen och iförd sin vanliga kostym utföra en fullständigt obeskrivlig version av den döende svanen ur balletten Svansjön. Det var en obetalbar föreställning som dock bryskt avbröts av dåvarande teaterchefen Gustaf Hillerström som drog Bosse av scenen och tydligen skällde ut honom efter noter för att han gu'bevars roade sina turister. "Det här är minsann inget nöjesspektakel". Jag minns inte om Bosse blev portad från Drottningholmsteatern efter detta men det skulle inte förvånat mig.
Efter några år hade jag avancerat till "terminalchef" och basade för ett tjugotal tjejer (!) och så Bosse! Vi hade under några år kört en tur som kallades Socialturen (Sverige ansågs ju som ett föregångsland på många områden) som besökte en förskola, ett förortshem, ett äldreboende m.m. Bosse hade framgångsrikt haft ansvaret för den turen några år och nu när vi lagt upp en ny variant som inkluderade besök bl.a. på det nya kärnkraftverket i Ågesta var det självklart att Bosse fick ansvaret för den nya Socialturen II som den kallades. Den skulle väl fokusera mer på de tekniska framstegen vårt land gjort. Inte särskilt kul tyckte Bosse som såg få chanser att leva ut sin berättarförmåga, gestik och plastik. Den här turen var mer fyrkantig och teknisk.
Vi visste att det fanns ett stort intresse för turen hos researrangörer och att förhandsbokningarna var många, men när bussen väl skulle avgå var den för det mesta tom!
Till slut utrustade jag en vän med en biljett och bad honom gå ombord i tid. Han berättade sedermera:
"Efter en stund kom guiden, en medelålders man ombord och gick artigt och glatt runt och hälsade. Berättade för de blåhåriga amerikanskorna (som undrade om Norway was the capital of Scandinavia) om vad vi skulle få se på turen. Bland annat skulle vi besöka den nyligen invigda kärnkraftanläggningen i Ågesta: 'And you know, this is all so new and we don't know much about it! - You know, it might even leak!!'. Varpå tanterna kastade sig ut ur bussen och tog en båttur under broarna istället. Eftersom jag väl fått svar på Din fråga gick även jag ur. Guiden såg nöjd ut".
Bosses fick som han ville - han slapp den nya turen och fick koncentrera sig på annat.
Vi kom att umgås också en del privat och jag minns speciellt en middag han bjöd på i sin våning på Döbelnsgatan. Vi hade hämtat upp Mai Zetterlings och Tutte Lemkovs dotter, som också var bjuden, på vägen. Våningen var en etta med ett stort kök där det ingick en ordentlig matalkov. I denna hade Bosse ett bord vid vilket han åt sina måltider. Och kring jul satt han på en sida av bordet och hade då på den motsatta sidan samlat alla sina julsaker på små hyllor som han kunde titta på. När det närmade sig Påsk bytte han bara sida och tittade nu istället på Påskväggen med alla tuppar och ägg och kycklingrader. Sommartiden gällde för den tredje bordssidan. Han behövde aldrig packa fram eller tillbaka jul- och påsksaker - han bytte bara sida vid bordet efter årstiderna! Briljant.
Sedan skådespeleriet tagit slut och så också Stockholmsguidningen, avancerade Bosse till Förste Kammarvaktmästare vid Hovet och med en given plats bakom Majestätets stol vid större middagar. En mer självklar plats för denne formidable skådespelare fanns väl icke. Och han kunde fortsätta att glädja slottets besökare. Säkert lade inte hovet några band på hans förtrollande gestaltningar av historiens personager under Kung Gustavs dagar och han kunde glädja inte minst barnen. Jag kan tänka mig att Bosse fungerade på slottet som Carlo Derkert gjorde på Moderna Museet - en livgivare!
Bosse blev i varje sällskap en naturlig medelpunkt utan att för den skull någonsin pocka på uppmärksamhet. Hans väsen var helt enkelt för intressant för att negligeras. Och han roade alltid. Vare sig hemma hos sig själv, hos oss, hos gemensamma vänner eller som sista gången jag fick tillfälle att träffa honom för ett antal år sedan då han gjorde ett besök i Mariefreds församlingshem och berättade minnen från scen och salong. Och som vanligt trollband sin publik. Efter en stroke blev han rullstolsbunden och kom inte så mycket ut från sin ombonade lägenhet vid Slottsbacken. Han blev 89 år.
Nuvarande chefen för Bernadottebibliotektet, Göran Alm konstaterade vid Bosses begravning i Slottskyrkan: "Sagofarbror'n på Slottet är borta. En epok är slut!
Marianne Greenwood, var inte bara en enastående upptäcktsresande, författare och fotograf utan också inspiratör till och vän med sådana storheter som Pablo Picasso, Evert Taube m.fl.
Jag hade förmånen att få träffa Marianne Greenwood vid ett par tillfällen, dels hos en släkting till mig på Rivieran, som var god vän med och journalistkollega till Marianne, dels också vid hennes brors begravning.
Och det är om brodern detta ska handla.
Skådespelaren, dansören m.m. Bo Hederström
Bosse Hederström kom in i mitt liv 1960 när jag första gången sommarjobbade som guide vid Stockholm Sightseeing vid Karl XIIs torg.
Första sommaren fick man som ung och grön mestadels ta entimmesturen med båt Djurgården runt och möjligen någon enklare bussrundtur. Man fick också följa med de äldre guiderna på bussrundturerna för att lära sig. Inte bara fakta förvisso utan också skrönorna, de roliga historierna (Varför är Långholmen världens största fängelse? För att det ryms så mycket där!).
En av dem man gärna följde med var Bosse Hederström. Till professionen skådespelare med många mestadels större eller mindre roller i totalt 22 filmer mellan 1937 och 1993 som t.ex. "Lasse-Maja", "Ombyte på tåg", "Nattlek" (Mai Zetterling hörde till hans nära vänner sedan hennes debut i just Lasse-Maja-filmen 1941) och "Träfracken". Han var också en duktig och utbildad balettdansör.
Yrkeskunnande, som han använde fullt ut under sina turer då han kunde tjusa och bedåra alla dessa blåhåriga amerikanska ladies.
Jag följde med en gång på den s.k. Drottningholmsturen som givetvis inkluderade ett besök inne i teatern, där Bosse bänkade sin grupp och försvann för att komma in på scenen och iförd sin vanliga kostym utföra en fullständigt obeskrivlig version av den döende svanen ur balletten Svansjön. Det var en obetalbar föreställning som dock bryskt avbröts av dåvarande teaterchefen Gustaf Hillerström som drog Bosse av scenen och tydligen skällde ut honom efter noter för att han gu'bevars roade sina turister. "Det här är minsann inget nöjesspektakel". Jag minns inte om Bosse blev portad från Drottningholmsteatern efter detta men det skulle inte förvånat mig.
Efter några år hade jag avancerat till "terminalchef" och basade för ett tjugotal tjejer (!) och så Bosse! Vi hade under några år kört en tur som kallades Socialturen (Sverige ansågs ju som ett föregångsland på många områden) som besökte en förskola, ett förortshem, ett äldreboende m.m. Bosse hade framgångsrikt haft ansvaret för den turen några år och nu när vi lagt upp en ny variant som inkluderade besök bl.a. på det nya kärnkraftverket i Ågesta var det självklart att Bosse fick ansvaret för den nya Socialturen II som den kallades. Den skulle väl fokusera mer på de tekniska framstegen vårt land gjort. Inte särskilt kul tyckte Bosse som såg få chanser att leva ut sin berättarförmåga, gestik och plastik. Den här turen var mer fyrkantig och teknisk.
Vi visste att det fanns ett stort intresse för turen hos researrangörer och att förhandsbokningarna var många, men när bussen väl skulle avgå var den för det mesta tom!
Till slut utrustade jag en vän med en biljett och bad honom gå ombord i tid. Han berättade sedermera:
"Efter en stund kom guiden, en medelålders man ombord och gick artigt och glatt runt och hälsade. Berättade för de blåhåriga amerikanskorna (som undrade om Norway was the capital of Scandinavia) om vad vi skulle få se på turen. Bland annat skulle vi besöka den nyligen invigda kärnkraftanläggningen i Ågesta: 'And you know, this is all so new and we don't know much about it! - You know, it might even leak!!'. Varpå tanterna kastade sig ut ur bussen och tog en båttur under broarna istället. Eftersom jag väl fått svar på Din fråga gick även jag ur. Guiden såg nöjd ut".
Bosses fick som han ville - han slapp den nya turen och fick koncentrera sig på annat.
Vi kom att umgås också en del privat och jag minns speciellt en middag han bjöd på i sin våning på Döbelnsgatan. Vi hade hämtat upp Mai Zetterlings och Tutte Lemkovs dotter, som också var bjuden, på vägen. Våningen var en etta med ett stort kök där det ingick en ordentlig matalkov. I denna hade Bosse ett bord vid vilket han åt sina måltider. Och kring jul satt han på en sida av bordet och hade då på den motsatta sidan samlat alla sina julsaker på små hyllor som han kunde titta på. När det närmade sig Påsk bytte han bara sida och tittade nu istället på Påskväggen med alla tuppar och ägg och kycklingrader. Sommartiden gällde för den tredje bordssidan. Han behövde aldrig packa fram eller tillbaka jul- och påsksaker - han bytte bara sida vid bordet efter årstiderna! Briljant.
Sedan skådespeleriet tagit slut och så också Stockholmsguidningen, avancerade Bosse till Förste Kammarvaktmästare vid Hovet och med en given plats bakom Majestätets stol vid större middagar. En mer självklar plats för denne formidable skådespelare fanns väl icke. Och han kunde fortsätta att glädja slottets besökare. Säkert lade inte hovet några band på hans förtrollande gestaltningar av historiens personager under Kung Gustavs dagar och han kunde glädja inte minst barnen. Jag kan tänka mig att Bosse fungerade på slottet som Carlo Derkert gjorde på Moderna Museet - en livgivare!
Bosse blev i varje sällskap en naturlig medelpunkt utan att för den skull någonsin pocka på uppmärksamhet. Hans väsen var helt enkelt för intressant för att negligeras. Och han roade alltid. Vare sig hemma hos sig själv, hos oss, hos gemensamma vänner eller som sista gången jag fick tillfälle att träffa honom för ett antal år sedan då han gjorde ett besök i Mariefreds församlingshem och berättade minnen från scen och salong. Och som vanligt trollband sin publik. Efter en stroke blev han rullstolsbunden och kom inte så mycket ut från sin ombonade lägenhet vid Slottsbacken. Han blev 89 år.
Nuvarande chefen för Bernadottebibliotektet, Göran Alm konstaterade vid Bosses begravning i Slottskyrkan: "Sagofarbror'n på Slottet är borta. En epok är slut!
"Var inte rädd för mörkret!"
Min vän, konstnären Harry Karlsson begravdes i fredags. Han medverkade under många år i Dagens Nyheter som illustratör men också som uppskattad författare av illustrerade dagsverser. På baksidan av begravningsprogrammet fanns en av dessa:
Är det i själva verket en genusfråga?
Jag har i de två senaste inläggen relaterat de drev som drivit fram en maktväxling i Strängnäs Kommun.
Kan inte låta bli att i sammanhanget fundera kring en speciell fråga.
Länge - under alla år då betongsossar och högermän suttit vid makten - har man viskat att "om det vore kvinnor som styrde skulle allt bli såååå mycket bättre". Kvinnor bråkar inte lika mycket eller kvinnor kommer enklare överens över köksbordet, sa man (eller kvinna).
Men är det verkligen så?
I Strängnäs hittillsvarande styrande allians har samtliga partiers första företrädare varit kvinnor - utom ett (men det partiet har istället företrätts i den viktiga ordförandekonferensen av sin enda nämndordförande som är kvinna).
Kan man då allvarligt påstå att skillnaden mellan denna period skulle varit så väldigt annorlunda än då företrädarna för de tre större allianspartierna hette Kristersson, Svensson och Jonsson? Är det verkligen så mycket bättre med kvinnor vid makten?
Med risk för att få min egen lokala partichef på mig, vill jag nog ändå påstå att det snarare är tvärtom. När majoriteten vid gruppledarmöten var män är det min uppfattning att man lättare kom fram till någon slags konsensus som ledde ärendena framåt betydligt effektivare än vad som skett under det senaste året.
Vid alliansmötena under det gångna året har frasen "Jag hör vad Du säger" - underförstått: men jag tänker inte ändra min uppfattning för det - varit alltför ofta förekommande.
Jag kan ha fel, men jag törs nog ändå sticka ut hakan och säga att dessa fem ,var och en, starka kvinor har betydligt större svårigheter att komma överens och framåt än vad det tidigare gänget hade. De lyssnar inte på samma sätt och är förmodligen mer känsliga för att inte framstå som eftergivliga och kompromissvilliga än vad kanske män är.
Kanske är detta bara en "nybörjarreaktion" och kanske förändras detta med åren och erfarenheterna.
Resultatet har iallafall blivit att tre av dem stångat huvudena blodiga mot varandra de senaste månaderna. Två av dem gick ut helt fel och den tredje svarade lika fel. Jag tror inte "di gamle" hade satt sig i den situationen. Men jag kan ha fel!
Betr. min egen partichef kan jag säga att hennes gedigna ledarskapsutbildningar satt ordentliga spår. Hon är väsentligt rakare och tydligare än vad hennes hittillsvarande kvinnliga allianskollegor har varit och förstår att rätt utnyttja sina kunskaper i kommunikationen med sin omvärld, vilket leder till färre krockar av det slag som de övriga nu gett upphov till. Däremot har hon genom att just vara tydlig och rak utmanat andra bastioner och fått f-n för det.
Kan inte låta bli att i sammanhanget fundera kring en speciell fråga.
Länge - under alla år då betongsossar och högermän suttit vid makten - har man viskat att "om det vore kvinnor som styrde skulle allt bli såååå mycket bättre". Kvinnor bråkar inte lika mycket eller kvinnor kommer enklare överens över köksbordet, sa man (eller kvinna).
Men är det verkligen så?
I Strängnäs hittillsvarande styrande allians har samtliga partiers första företrädare varit kvinnor - utom ett (men det partiet har istället företrätts i den viktiga ordförandekonferensen av sin enda nämndordförande som är kvinna).
Kan man då allvarligt påstå att skillnaden mellan denna period skulle varit så väldigt annorlunda än då företrädarna för de tre större allianspartierna hette Kristersson, Svensson och Jonsson? Är det verkligen så mycket bättre med kvinnor vid makten?
Med risk för att få min egen lokala partichef på mig, vill jag nog ändå påstå att det snarare är tvärtom. När majoriteten vid gruppledarmöten var män är det min uppfattning att man lättare kom fram till någon slags konsensus som ledde ärendena framåt betydligt effektivare än vad som skett under det senaste året.
Vid alliansmötena under det gångna året har frasen "Jag hör vad Du säger" - underförstått: men jag tänker inte ändra min uppfattning för det - varit alltför ofta förekommande.
Jag kan ha fel, men jag törs nog ändå sticka ut hakan och säga att dessa fem ,var och en, starka kvinor har betydligt större svårigheter att komma överens och framåt än vad det tidigare gänget hade. De lyssnar inte på samma sätt och är förmodligen mer känsliga för att inte framstå som eftergivliga och kompromissvilliga än vad kanske män är.
Kanske är detta bara en "nybörjarreaktion" och kanske förändras detta med åren och erfarenheterna.
Resultatet har iallafall blivit att tre av dem stångat huvudena blodiga mot varandra de senaste månaderna. Två av dem gick ut helt fel och den tredje svarade lika fel. Jag tror inte "di gamle" hade satt sig i den situationen. Men jag kan ha fel!
Betr. min egen partichef kan jag säga att hennes gedigna ledarskapsutbildningar satt ordentliga spår. Hon är väsentligt rakare och tydligare än vad hennes hittillsvarande kvinnliga allianskollegor har varit och förstår att rätt utnyttja sina kunskaper i kommunikationen med sin omvärld, vilket leder till färre krockar av det slag som de övriga nu gett upphov till. Däremot har hon genom att just vara tydlig och rak utmanat andra bastioner och fått f-n för det.
Det andra drevet!
I mitt tidigare inlägg har jag redogjort för den kris som Strängnäs styrande borgerliga allians hamnat i och de konsekvenser den fört med sig.
I sammanhanget kan man inte heller blunda för det andra drev som pågått, nämligen mot min egen partiledare och tillika Socialnämndens ordförande.
När hon tillträdde sin nya post i Januari förra året tog det inte så lång tid för henne att upptäcka en märklighet som opåtalad och - utanför en begränsad grupp politiker - helt okänd, kunnat pågå år ut och år in. Den kallades "Ordförandejour" och innebar att ordföranden och totalt fem andra av nämndens 13 ledamöter delade på uppgiften att ständigt, dygnet runt, året om finnas tillgängliga för att dels ta emot ev. samtal från Länsalarmeringscentralen och föra dessa vidare till tjänstgörande socialsekreterare och dels kunna åka till kommunhuset för att skriva under ett s.k. ordförandebeslut.
Alla nämndordförande har en rätt att under vissa omständigheter själva fatta beslut å hela nämndens vägnar. I andra nämnder konfirmeras dessa beslut vid nästkommande nämndsammanträde. När det gäller Socialnämndens brådskande ordförandebeslut så gäller dessa oftast sekretessbelagda omhändertagandeärenden.
Sådana beslut - fattade under icke kontorstid - är normalt inte så många. 3-6 tillfällen per år, då den som just då har beredskapen får lov att masa sig till Kommunhuset även nattetid eller på helger för att skriva på ett papper. Under föregående år rörde det sig om 3 tillfällen.
Den nya ordföranden tyckte nog att det var lite märkligt att dessa tre beslutstillfällen skulle behöva ta 250.000:- i anspråk av Socialnämndens redan ansträngda budget. I all synnerhet som SOS Alarm meddelade att man p.g.a. nya rutiner inte ville ha sin jourkontakt med en politiker utan direkt med jourhavande socialsekreterare som då istället för politikern ifråga fick gå in och agera "telefonväxel". Kvar blev alltså risken att få åka in och skriva sitt namn på ett papper några gånger under året.
Ordföranden tyckte att det därför vore rimligt att ändra på detta förhållande. Krävdes verkligen 6 personer för denna beredskap? Kunde inte ordförande och de två vice ordförandena klara av beredskapen sig emellan? Var det rimligt i ett läge då alliansen just beslutat att inga kommunala politiska ersättningar skulle utgå om de inte samtidigt var förknippade med en aktiv arbetsinsats? Var det rimligt att sex politiker skulle uppbära vardera runt 30.000-40.000 kronor årligen utan att kanske ens behöva lyfta ett finger?
Detta i ett läge där nämnden stod inför att behöva minska antalet vårdbiträden i äldrevården!
Så här stod det i Strengnäs Tidning när det begav sig:
"- Vi kräver att föreningarna ska nöja sig med mindre pengar och att våra
äldreboenden ska dra ner på bemanningen. Då måste vi politiker också vara
med och göra det vi kan.
Det säger socialnämndens ordförande Hélène Brodin Rheindorf, kd, som vill
spara 250 000 kronor på arvoden.
Men motståndet är stort bland nämndens ledamöter."
För ordföranden var det inte ett svårt avgörande. Och efter åtskilligt av övertalande och övertygande lyckades hon också att få majoritet i nämnden för en förändring av nämndens arbetsordning i detta avseende. Ett beslut som fastställts av Kommunfullmäktige och således innebar att "Ordförandeberedskapen" nu defacto endast skulle utföras av just en ordinarie eller vice Ordförande och inga andra.
De som tidigare åtnjutit dessa arbetsfria inkomster reste givetvis ragg, men genom oväntat (och säkert inte riktigt planerad) hjälp från en av de värsta kritikerna på motståndarsidan, tvingades alla de som tidigare varit berörda av dessa ersättningar att p.g.a. en möjlig jävssituation lämna sammanträdesrummet när beslutet skulle tas och istället togs detta av inkallade suppleanter (som inte tillhört de "priviligierade").
Förutsättningarna för beslutet var också följande: Betr. Ordföranden hade hon fått ett nyligen fastställt fast arvode vilket hon ansåg borde täcka också hennes beredskapstjänstgöring. Ordföranden skulle således inte få något mer för denna. Däremot hade de båda vice ordförandena alltför låga fasta arvoden för att de skulle kunna anses täcka även beredskapstjänstgöringen. Alltså krävdes att Kommunfullmäktiges Arvodeskommitté beslutade om höjda arvoden för de båda posterna.
De båda vice ordförandena deklarerade då att de inte tänkte påta sig någon beredskapstjänstgöring om de inte fick behålla den tidigare ersättningen.
Så här uttalade sig de båda samma dag i tidningen:
"- Min fritid är lika mycket värd som en kommunalarbetares.
Det säger Anton Nordström, c, 1:e vice ordförande i socialnämnden som inte
vill se Hélène Brodin Rheindorfs förslag genomfört.
2:e vice ordförande Björn Siljeström, s, säger att han tycker att man ska
följa de avtal man slutit och hänvisar till den överenskommelse som finns om
ersättning för ordförandejouren. Ett avtal som ligger i nivå med vad en
kommunalarbetare får i ersättning för jourarbete.
- Jag förlorar 70 000 kronor per år redan nu på att ha det politiska uppdrag
jag har. Jag tycker att det är en rimlig ersättning vi får i dag för
ordförandejouren.
Därför säger han nej till förslaget.
Anton Nordström säger rakt ut att han tycker Hélène Brodin Rheindorfs
förslag är dåligt.
"Torftigt liv"
- Hon måste ha ett torftigt liv som tycker att det skulle vara okej att ha
jour så ofta och utan ersättning. Jag har ett liv med mycket resor, säger
han."
Här fanns således ingen ideellt arbetande fritidspolitiker utan bara krassa ekonomiska ställningstaganden. Sedan när blev vi fritidspolitker jämförbara med anställda kommunalarbetare? Är det den ekonomiska ersättningen som styr vårt engagemang? Och har inte Björn Siljeström insett att han har rätt till ersättning för förlorad arbetsförtjänst när han fullgör ett politiskt uppdrag? Så vad är det för 70000:- han förlorar?
Det blev som sagt också här ett dj-a liv!
Frågan om den ändrade arbetsordningen klarades av i tid före årsskiftet och meningen var också att arvodesfrågan skulle avgöras samtidigt.
Så blev det inte. Kritikerna till förändringen (d.v.s. de som tidigare fått sina arbetsfria 30-40.000 om året) angrep Arvodeskommitténs förslag när det landade i fullmäktige och såg till att förslaget återremitterades. Arvodeskommitténs orförande begrep inte situationen och lät ärendet helt enkelt ligga obehandlat av kommittén tills helt nyligen.
Detta innebar en helt absurd situation. Socialnämndens ordförandeberedskap skulle utföras av tre personer enligt en fastställd arbetsordning och arvoderas på det nya sättet. Eftersom bara första ledet beslutats, hängde de gamla reglerna för arvodering kvar i brist på att ett nytt beslut fattats (vilket efter intensiva förhandlingar nu ska ske på nästkommande fullmäktige). De båda vice ordförandena hade offentligt deklarerat att de inte avsåg att utföra någon beredskapstjänstgöring.
Alltså återstod inte så mycket annat för Ordföranden än att själv ta på sig tjänstgöringen vilket inneburit att hon nu under fyra månaders tid i princip inte kunnat lämna kommunen - eller dess omedelbara närhet - någon del av dygnets timmar. Arvodet - enligt de tidigare fortfarande gällande reglerna - utbetalades följdriktigt endast till henne.
Var detta fel? Det påstår nu representanter från flera partier som menar att
"- Hon lever inte som hon lär. Jag tycker att det är bedrövligt, eftersom hon sagt att hon inte skulle ta ut några pengar, säger Anton Nordström.".
Är det då hennes fel att situationen utvecklats så här? Är det inte istället de politiker som gjort allt de kunnat för att sätta käppar i hjulet för denna förändring! Politiker som i samtliga fall hört till dem som tidigare kunnat uppbära denna förmånliga ersättning.
Hade de inte tillsett att avodesfrågan återremitterades på tveksamma grunder hade dagens situation aldrig uppstått. Hade istället beslutet tagits som planerat, skulle Socialnämnden med sin arbetsordning OCH ett arvoderingsbeslut kunnat ålägga sina vice ordföranden att fullgöra det uppdrag de innehade. Om de fortsatt att vägra hade partierna ifråga tvingats ersätta de båda med andra personer.
Men ärendet låg still eftersom arvodeskommittén inte begrep vad de skulle göra med det. Socialnämndens ordförande gjorde vad hon kunde för att få igång behandlingen av ärendet.
Men frågan är - hade inte tidningsdrevet mot henne tagit sådan fart p.g.a. att Socialnämnden följde reglerna och betalade ut det ännu gällande arvodet till henne! Eller om ordföranden istället vägrat ta emot arvodet!
Vem tror då egentligen att något överhuvudtaget skulle hänt med arvodesärendet? Kritikerna hade istället kunnat luta sig tillbaka och säga att "det kan hon gott ha" när Ordföranden ensam fått ta på sig hela beredskapstjänstgöringen (också för de båda vägrande karlarna) och därigenom själv tvingats bidraga med hela insbesparingen genom att vägra ta emot den överenskomna och ännu gällande ersättningen (När det avser Ordföranden gäller tydligen inte Siljeströms uppfattning om att man ska följa ingångna avtal och regler)?
Nej! Tack vare drevet får man nog säga fick till slut Arvodeskommittén ändan ur vagnen och tog en förhandling med de båda trilskande vice ordförandena. Det slutade i en kompromiss innebärande att de får 10:- i timmen för att upprätthålla beredskapen. Således och slutligen var det hela för de båda vice ordförandena bara en pekuniär fråga!
Besparingen för Socialnämnden blir nu inte de tänkta 250.000:- utan "bara" 200.000:-. Tack Centerpartiet och Socialdemokraterna. Lång och trogen kamp resulterade i seger över vårdbiträdena.
Men det var den kvinnliga ordföranden som i allmänhetens ögon får bära hundhuvudet för dessa mäns pengabegär. Hon som faktiskt lever som hon lär! Efter gällande regler.
I sammanhanget kan man inte heller blunda för det andra drev som pågått, nämligen mot min egen partiledare och tillika Socialnämndens ordförande.
När hon tillträdde sin nya post i Januari förra året tog det inte så lång tid för henne att upptäcka en märklighet som opåtalad och - utanför en begränsad grupp politiker - helt okänd, kunnat pågå år ut och år in. Den kallades "Ordförandejour" och innebar att ordföranden och totalt fem andra av nämndens 13 ledamöter delade på uppgiften att ständigt, dygnet runt, året om finnas tillgängliga för att dels ta emot ev. samtal från Länsalarmeringscentralen och föra dessa vidare till tjänstgörande socialsekreterare och dels kunna åka till kommunhuset för att skriva under ett s.k. ordförandebeslut.
Alla nämndordförande har en rätt att under vissa omständigheter själva fatta beslut å hela nämndens vägnar. I andra nämnder konfirmeras dessa beslut vid nästkommande nämndsammanträde. När det gäller Socialnämndens brådskande ordförandebeslut så gäller dessa oftast sekretessbelagda omhändertagandeärenden.
Sådana beslut - fattade under icke kontorstid - är normalt inte så många. 3-6 tillfällen per år, då den som just då har beredskapen får lov att masa sig till Kommunhuset även nattetid eller på helger för att skriva på ett papper. Under föregående år rörde det sig om 3 tillfällen.
Den nya ordföranden tyckte nog att det var lite märkligt att dessa tre beslutstillfällen skulle behöva ta 250.000:- i anspråk av Socialnämndens redan ansträngda budget. I all synnerhet som SOS Alarm meddelade att man p.g.a. nya rutiner inte ville ha sin jourkontakt med en politiker utan direkt med jourhavande socialsekreterare som då istället för politikern ifråga fick gå in och agera "telefonväxel". Kvar blev alltså risken att få åka in och skriva sitt namn på ett papper några gånger under året.
Ordföranden tyckte att det därför vore rimligt att ändra på detta förhållande. Krävdes verkligen 6 personer för denna beredskap? Kunde inte ordförande och de två vice ordförandena klara av beredskapen sig emellan? Var det rimligt i ett läge då alliansen just beslutat att inga kommunala politiska ersättningar skulle utgå om de inte samtidigt var förknippade med en aktiv arbetsinsats? Var det rimligt att sex politiker skulle uppbära vardera runt 30.000-40.000 kronor årligen utan att kanske ens behöva lyfta ett finger?
Detta i ett läge där nämnden stod inför att behöva minska antalet vårdbiträden i äldrevården!
Så här stod det i Strengnäs Tidning när det begav sig:
"- Vi kräver att föreningarna ska nöja sig med mindre pengar och att våra
äldreboenden ska dra ner på bemanningen. Då måste vi politiker också vara
med och göra det vi kan.
Det säger socialnämndens ordförande Hélène Brodin Rheindorf, kd, som vill
spara 250 000 kronor på arvoden.
Men motståndet är stort bland nämndens ledamöter."
För ordföranden var det inte ett svårt avgörande. Och efter åtskilligt av övertalande och övertygande lyckades hon också att få majoritet i nämnden för en förändring av nämndens arbetsordning i detta avseende. Ett beslut som fastställts av Kommunfullmäktige och således innebar att "Ordförandeberedskapen" nu defacto endast skulle utföras av just en ordinarie eller vice Ordförande och inga andra.
De som tidigare åtnjutit dessa arbetsfria inkomster reste givetvis ragg, men genom oväntat (och säkert inte riktigt planerad) hjälp från en av de värsta kritikerna på motståndarsidan, tvingades alla de som tidigare varit berörda av dessa ersättningar att p.g.a. en möjlig jävssituation lämna sammanträdesrummet när beslutet skulle tas och istället togs detta av inkallade suppleanter (som inte tillhört de "priviligierade").
Förutsättningarna för beslutet var också följande: Betr. Ordföranden hade hon fått ett nyligen fastställt fast arvode vilket hon ansåg borde täcka också hennes beredskapstjänstgöring. Ordföranden skulle således inte få något mer för denna. Däremot hade de båda vice ordförandena alltför låga fasta arvoden för att de skulle kunna anses täcka även beredskapstjänstgöringen. Alltså krävdes att Kommunfullmäktiges Arvodeskommitté beslutade om höjda arvoden för de båda posterna.
De båda vice ordförandena deklarerade då att de inte tänkte påta sig någon beredskapstjänstgöring om de inte fick behålla den tidigare ersättningen.
Så här uttalade sig de båda samma dag i tidningen:
"- Min fritid är lika mycket värd som en kommunalarbetares.
Det säger Anton Nordström, c, 1:e vice ordförande i socialnämnden som inte
vill se Hélène Brodin Rheindorfs förslag genomfört.
2:e vice ordförande Björn Siljeström, s, säger att han tycker att man ska
följa de avtal man slutit och hänvisar till den överenskommelse som finns om
ersättning för ordförandejouren. Ett avtal som ligger i nivå med vad en
kommunalarbetare får i ersättning för jourarbete.
- Jag förlorar 70 000 kronor per år redan nu på att ha det politiska uppdrag
jag har. Jag tycker att det är en rimlig ersättning vi får i dag för
ordförandejouren.
Därför säger han nej till förslaget.
Anton Nordström säger rakt ut att han tycker Hélène Brodin Rheindorfs
förslag är dåligt.
"Torftigt liv"
- Hon måste ha ett torftigt liv som tycker att det skulle vara okej att ha
jour så ofta och utan ersättning. Jag har ett liv med mycket resor, säger
han."
Här fanns således ingen ideellt arbetande fritidspolitiker utan bara krassa ekonomiska ställningstaganden. Sedan när blev vi fritidspolitker jämförbara med anställda kommunalarbetare? Är det den ekonomiska ersättningen som styr vårt engagemang? Och har inte Björn Siljeström insett att han har rätt till ersättning för förlorad arbetsförtjänst när han fullgör ett politiskt uppdrag? Så vad är det för 70000:- han förlorar?
Det blev som sagt också här ett dj-a liv!
Frågan om den ändrade arbetsordningen klarades av i tid före årsskiftet och meningen var också att arvodesfrågan skulle avgöras samtidigt.
Så blev det inte. Kritikerna till förändringen (d.v.s. de som tidigare fått sina arbetsfria 30-40.000 om året) angrep Arvodeskommitténs förslag när det landade i fullmäktige och såg till att förslaget återremitterades. Arvodeskommitténs orförande begrep inte situationen och lät ärendet helt enkelt ligga obehandlat av kommittén tills helt nyligen.
Detta innebar en helt absurd situation. Socialnämndens ordförandeberedskap skulle utföras av tre personer enligt en fastställd arbetsordning och arvoderas på det nya sättet. Eftersom bara första ledet beslutats, hängde de gamla reglerna för arvodering kvar i brist på att ett nytt beslut fattats (vilket efter intensiva förhandlingar nu ska ske på nästkommande fullmäktige). De båda vice ordförandena hade offentligt deklarerat att de inte avsåg att utföra någon beredskapstjänstgöring.
Alltså återstod inte så mycket annat för Ordföranden än att själv ta på sig tjänstgöringen vilket inneburit att hon nu under fyra månaders tid i princip inte kunnat lämna kommunen - eller dess omedelbara närhet - någon del av dygnets timmar. Arvodet - enligt de tidigare fortfarande gällande reglerna - utbetalades följdriktigt endast till henne.
Var detta fel? Det påstår nu representanter från flera partier som menar att
"- Hon lever inte som hon lär. Jag tycker att det är bedrövligt, eftersom hon sagt att hon inte skulle ta ut några pengar, säger Anton Nordström.".
Är det då hennes fel att situationen utvecklats så här? Är det inte istället de politiker som gjort allt de kunnat för att sätta käppar i hjulet för denna förändring! Politiker som i samtliga fall hört till dem som tidigare kunnat uppbära denna förmånliga ersättning.
Hade de inte tillsett att avodesfrågan återremitterades på tveksamma grunder hade dagens situation aldrig uppstått. Hade istället beslutet tagits som planerat, skulle Socialnämnden med sin arbetsordning OCH ett arvoderingsbeslut kunnat ålägga sina vice ordföranden att fullgöra det uppdrag de innehade. Om de fortsatt att vägra hade partierna ifråga tvingats ersätta de båda med andra personer.
Men ärendet låg still eftersom arvodeskommittén inte begrep vad de skulle göra med det. Socialnämndens ordförande gjorde vad hon kunde för att få igång behandlingen av ärendet.
Men frågan är - hade inte tidningsdrevet mot henne tagit sådan fart p.g.a. att Socialnämnden följde reglerna och betalade ut det ännu gällande arvodet till henne! Eller om ordföranden istället vägrat ta emot arvodet!
Vem tror då egentligen att något överhuvudtaget skulle hänt med arvodesärendet? Kritikerna hade istället kunnat luta sig tillbaka och säga att "det kan hon gott ha" när Ordföranden ensam fått ta på sig hela beredskapstjänstgöringen (också för de båda vägrande karlarna) och därigenom själv tvingats bidraga med hela insbesparingen genom att vägra ta emot den överenskomna och ännu gällande ersättningen (När det avser Ordföranden gäller tydligen inte Siljeströms uppfattning om att man ska följa ingångna avtal och regler)?
Nej! Tack vare drevet får man nog säga fick till slut Arvodeskommittén ändan ur vagnen och tog en förhandling med de båda trilskande vice ordförandena. Det slutade i en kompromiss innebärande att de får 10:- i timmen för att upprätthålla beredskapen. Således och slutligen var det hela för de båda vice ordförandena bara en pekuniär fråga!
Besparingen för Socialnämnden blir nu inte de tänkta 250.000:- utan "bara" 200.000:-. Tack Centerpartiet och Socialdemokraterna. Lång och trogen kamp resulterade i seger över vårdbiträdena.
Men det var den kvinnliga ordföranden som i allmänhetens ögon får bära hundhuvudet för dessa mäns pengabegär. Hon som faktiskt lever som hon lär! Efter gällande regler.
Cirkus Strängnäs
Jag och mitt parti har unvikit att delta i den pajkastning som pågått en längre tid mellan i huvudsak lokaltidningens chefredaktör och det hittillsvarande kommunalrådet. Chefredaktören har med målmedvetenhet drivit Folkpartiet och Centern i händerna på Socialdemokraterna, genom ledare och kommentarer.
För att rekapitulera: i höstas beslöt den borgerliga styrande alliansen att lägga fram ett förslag till skolutredning. Kommunen har för stor kostym i förhållande till ett sjunkande elevantal och måste göra något åt saken. I samma veva visar det sig att den mycket framgångsrika stiftelseägda Europaskolan vill komplettera sitt gymnasium med en senareskola (det hette högstadium förr) och kommer att behöva lokaler för denna.
Över köksbordet (visar det sig senare) har det moderata Kommunalrådet pratat med maken, vice ordföranden i Europaskolans styrelse och bådas partibroder och tillika rektor för Europaskolan. De har kommit fram till att kommunens senast byggda skola skulle kunna fungera för den nya senareskolan i stiftelsens regi.
Man må tycka vad man vill om detta "kucklande" över köksbordet följt av en mailväxling som utsatts för stark kritik. Kommunalrådet har anmälts för jäv, brott mot offentlighetsrätten, undertryckande av urkund och jag vet inte allt.
Det jag vet är att ingen av de tre har handlat med någon "ond avsikt" eller med någon vinning för egen del i sikte.
Tvärtom hade lösningen - om den realiserats - inneburit bingo för kommunens skattebetalare. Kommunens dyraste skola hade kunnat säljas till marknadspris (inte "ges bort" som malicen påstod) till stiftelsen. Därmed hade de kommunala skolkostnaderna som också styr skolpengens storlek kunnat minskas väsentligt (vilket i och för sig inneburit att friskolorna - inkl. den nya senareskolan - genom att kommunens skolpeng kunnat bli lägre, också fått lägre inkomster.). Anpassningen till det lokalbehov som den kommunala skolan kräver hade lösts i en praktiskt handvändning.
Om detta var de fem allianspartierna överens när direktiven till utredningen lades på Kommunstyrelsens bord.
För sent upptäckte vi alla , kanske berusade av såväl den fartvind som Kommunalrådet utvecklar som det logiska och riktiga i förslaget, att saken led av ett demokratiskt underskott. Tankarna var inte förankrade hos vare sig personal, facknämnd, föräldrar eller elever.
Kort sagt det blev ett dj-a liv!
Mailväxlingen och köksbordssamtalen som ingen utom de direkt inblandade varit medvetna om, kom till ytan. Från alla allianspartierna framfördes kritik mot detta. Från tre av partierna kanske starkare och mer offentligt än från mitt parti. Icke desto mindre framförde också vi direkt till Kommunalrådet bestämd kritik mot det olämpliga i den "förhistoriska hanteringen" och att vi inte blivit informerade på ett alldeles korrekt sätt. Vi insåg att vi låtit oss förledas av att ta mer hänsyn till den korta tiden med tanke på budgetårets placering i förhållande till tänkt beslutsdatum än till att förankra tankarna på ett bättre sätt.
Men vi insåg också att det inte fanns några onda avsikter bakom Kommunalrådets (och hennes makes) agerande och ansåg att den kritik vi framfört och den som också framfördes från andra håll borde vara tillräckligt för att Kommunalrådet inte skulle låta sig förledas till en upprepning.
En ny tidsplan för en grundligare förankrad skolutredning togs fram och beslutades. Det fick helt enkelt "kosta" ett år till med för stor kostym. Därmed borde saken ha varit utagerad.
Men icke. I lokalpressen började ett drev byggas upp. Med insändare (chefredaktören väljer suveränt vilka bidrag som publiceras), ledarstick och hela ledare började man hetsa Folkpartiets och Centerns företrädare allt närmare avgrundens rand.
Nu - således mer än ett halvår efter den faktiska händelsen har drevet resulterat i att FP och Centern ställt ultimatum och sagt sig ha förlorat förtroendet för Kommunalrådet. En förtroendebrist man inte på särskilt framskjutande sätt låtit framskymta i det dagliga arbetet under detta halvår.
Moderaterna - och här finns anledning till stark kritik, låter sig totalt styras av två av de tre berömda aporna och ser inget och hör inget. Däremot saknas den tredje apan vilket leder till mycket olyckliga ställningstaganden och uttalanden.
Man sticker huvudet i sanden och förstår inte situationen. Som jag sa till Kommunalrådet - det handlar inte längre om rätt eller fel i höstas. Drevet har fått accelerera långt bortom det stadiet. Nu är vi i en ny situation där det inte längre handlar om skolutredningen i höstas utan bara om att driva bort ett Kommunalråd som uppfattas som arrogant, som "chockad" och "överaskad" inget sett och inget hört. En situation som till syvende och sist bara har en enda lösning och det är att Kommunalrådet avgår.
Moderaterna ställer sig enhälligt bakom sin lokala partiordförande och menar att det är upp till Moderaterna att bestämma vem eller vilka som ska företräda dem (något som ingen ifrågasatt) och därmed sitter Kommunalrådet kvar. Det gjordes ett patetiskt försök att föreslå ett andra Kommunalråd som de båda kritiska partierna skulle få slåss om.
Vad kritikerna menade var att Moderaterna givetvis väljer sin gruppordförande utan inblandning, men att det inte är lika självklart att moderaterna i kraft av den alliansöverenskommelse som fanns, suveränt kan besluta vilken person som ska ikläda sig rollen som Kommunalråd och ledare för alliansens alla fem partier. Att vederbörande skulle vara en moderat tror jag ingen i det läget ifrågasatte.
Moderaterna fick inte mindre än fyra chanser att vidta någon form av acceptabel åtgärd för att saken skulle få sin lösning, men valde som sagt att lyssna på sina apor endast. Under den proceduren försäkrade såväl Folkpartiet som Centern att det inte var aktuellt att samarbeta med socialdemokraterna. Folkpartiets talesman försäkrade så sent som förra fredagen att det absolut inte var aktuellt.
Samtidigt drev lokaltidningens chefredaktör på från sitt håll och tvingade FP och C allt längre mot det oundvikliga och när Moderaterna ånyo på måndagsmorgonen väljer att inte förstå och läsa situationen, så återstår för de båda partierna inget annat än att svälja förtreten och ta klivet över gränsen mot vänster och därmed inte bara svika sina väljare utan också sina övriga alliansbröder/systrar.
Klivet är så pinsamt för Allians för Sverige att det till och med var föremål för överläggningar inom regeringen.
Men som sagt, jag och mitt parti anser att det som var orsaken till detta elände var överspelat för länge sedan och vi lät oss inte ledas in i den opinionsfälla som våra bröder och systrar i FP och C så villigt lät sig dåras av.
Tillsammans med Moderaterna och Strängnäspartiet får vi nu finna oss i att lära oss skriva motioner istället för att lägga förslag.
Ett MYCKET lättare liv! Likt Socialdemokraterna hittills skulle vi nu obehindrade av ekonomiska fakta kunna lämna ifrån oss det ena efter det andra spektakulära förslaget i Kommunfullmäktige?
Vi får väl se!
PS den 19/4: Gudbevaremig! Jag har gjort en fadäs igen! Utnämnt Alex Voronov till något förmer än vad han är! Han är alls icke Chefredaktör och Gud Fader utan förmodligen bara redaktionschef e.slikt (Chef för Ledarredaktionen). Jag kan bara ursäkta mig med att "på min tid" var chefredaktören den som också skrev ledaren! Men det var ju förvisso på Herbert Tingstens och Bosse Strömstedts tid (utan någon jämförelse i övrigt!). Jag ber om ursäkt! DS
För att rekapitulera: i höstas beslöt den borgerliga styrande alliansen att lägga fram ett förslag till skolutredning. Kommunen har för stor kostym i förhållande till ett sjunkande elevantal och måste göra något åt saken. I samma veva visar det sig att den mycket framgångsrika stiftelseägda Europaskolan vill komplettera sitt gymnasium med en senareskola (det hette högstadium förr) och kommer att behöva lokaler för denna.
Över köksbordet (visar det sig senare) har det moderata Kommunalrådet pratat med maken, vice ordföranden i Europaskolans styrelse och bådas partibroder och tillika rektor för Europaskolan. De har kommit fram till att kommunens senast byggda skola skulle kunna fungera för den nya senareskolan i stiftelsens regi.
Man må tycka vad man vill om detta "kucklande" över köksbordet följt av en mailväxling som utsatts för stark kritik. Kommunalrådet har anmälts för jäv, brott mot offentlighetsrätten, undertryckande av urkund och jag vet inte allt.
Det jag vet är att ingen av de tre har handlat med någon "ond avsikt" eller med någon vinning för egen del i sikte.
Tvärtom hade lösningen - om den realiserats - inneburit bingo för kommunens skattebetalare. Kommunens dyraste skola hade kunnat säljas till marknadspris (inte "ges bort" som malicen påstod) till stiftelsen. Därmed hade de kommunala skolkostnaderna som också styr skolpengens storlek kunnat minskas väsentligt (vilket i och för sig inneburit att friskolorna - inkl. den nya senareskolan - genom att kommunens skolpeng kunnat bli lägre, också fått lägre inkomster.). Anpassningen till det lokalbehov som den kommunala skolan kräver hade lösts i en praktiskt handvändning.
Om detta var de fem allianspartierna överens när direktiven till utredningen lades på Kommunstyrelsens bord.
För sent upptäckte vi alla , kanske berusade av såväl den fartvind som Kommunalrådet utvecklar som det logiska och riktiga i förslaget, att saken led av ett demokratiskt underskott. Tankarna var inte förankrade hos vare sig personal, facknämnd, föräldrar eller elever.
Kort sagt det blev ett dj-a liv!
Mailväxlingen och köksbordssamtalen som ingen utom de direkt inblandade varit medvetna om, kom till ytan. Från alla allianspartierna framfördes kritik mot detta. Från tre av partierna kanske starkare och mer offentligt än från mitt parti. Icke desto mindre framförde också vi direkt till Kommunalrådet bestämd kritik mot det olämpliga i den "förhistoriska hanteringen" och att vi inte blivit informerade på ett alldeles korrekt sätt. Vi insåg att vi låtit oss förledas av att ta mer hänsyn till den korta tiden med tanke på budgetårets placering i förhållande till tänkt beslutsdatum än till att förankra tankarna på ett bättre sätt.
Men vi insåg också att det inte fanns några onda avsikter bakom Kommunalrådets (och hennes makes) agerande och ansåg att den kritik vi framfört och den som också framfördes från andra håll borde vara tillräckligt för att Kommunalrådet inte skulle låta sig förledas till en upprepning.
En ny tidsplan för en grundligare förankrad skolutredning togs fram och beslutades. Det fick helt enkelt "kosta" ett år till med för stor kostym. Därmed borde saken ha varit utagerad.
Men icke. I lokalpressen började ett drev byggas upp. Med insändare (chefredaktören väljer suveränt vilka bidrag som publiceras), ledarstick och hela ledare började man hetsa Folkpartiets och Centerns företrädare allt närmare avgrundens rand.
Nu - således mer än ett halvår efter den faktiska händelsen har drevet resulterat i att FP och Centern ställt ultimatum och sagt sig ha förlorat förtroendet för Kommunalrådet. En förtroendebrist man inte på särskilt framskjutande sätt låtit framskymta i det dagliga arbetet under detta halvår.
Moderaterna - och här finns anledning till stark kritik, låter sig totalt styras av två av de tre berömda aporna och ser inget och hör inget. Däremot saknas den tredje apan vilket leder till mycket olyckliga ställningstaganden och uttalanden.
Man sticker huvudet i sanden och förstår inte situationen. Som jag sa till Kommunalrådet - det handlar inte längre om rätt eller fel i höstas. Drevet har fått accelerera långt bortom det stadiet. Nu är vi i en ny situation där det inte längre handlar om skolutredningen i höstas utan bara om att driva bort ett Kommunalråd som uppfattas som arrogant, som "chockad" och "överaskad" inget sett och inget hört. En situation som till syvende och sist bara har en enda lösning och det är att Kommunalrådet avgår.
Moderaterna ställer sig enhälligt bakom sin lokala partiordförande och menar att det är upp till Moderaterna att bestämma vem eller vilka som ska företräda dem (något som ingen ifrågasatt) och därmed sitter Kommunalrådet kvar. Det gjordes ett patetiskt försök att föreslå ett andra Kommunalråd som de båda kritiska partierna skulle få slåss om.
Vad kritikerna menade var att Moderaterna givetvis väljer sin gruppordförande utan inblandning, men att det inte är lika självklart att moderaterna i kraft av den alliansöverenskommelse som fanns, suveränt kan besluta vilken person som ska ikläda sig rollen som Kommunalråd och ledare för alliansens alla fem partier. Att vederbörande skulle vara en moderat tror jag ingen i det läget ifrågasatte.
Moderaterna fick inte mindre än fyra chanser att vidta någon form av acceptabel åtgärd för att saken skulle få sin lösning, men valde som sagt att lyssna på sina apor endast. Under den proceduren försäkrade såväl Folkpartiet som Centern att det inte var aktuellt att samarbeta med socialdemokraterna. Folkpartiets talesman försäkrade så sent som förra fredagen att det absolut inte var aktuellt.
Samtidigt drev lokaltidningens chefredaktör på från sitt håll och tvingade FP och C allt längre mot det oundvikliga och när Moderaterna ånyo på måndagsmorgonen väljer att inte förstå och läsa situationen, så återstår för de båda partierna inget annat än att svälja förtreten och ta klivet över gränsen mot vänster och därmed inte bara svika sina väljare utan också sina övriga alliansbröder/systrar.
Klivet är så pinsamt för Allians för Sverige att det till och med var föremål för överläggningar inom regeringen.
Men som sagt, jag och mitt parti anser att det som var orsaken till detta elände var överspelat för länge sedan och vi lät oss inte ledas in i den opinionsfälla som våra bröder och systrar i FP och C så villigt lät sig dåras av.
Tillsammans med Moderaterna och Strängnäspartiet får vi nu finna oss i att lära oss skriva motioner istället för att lägga förslag.
Ett MYCKET lättare liv! Likt Socialdemokraterna hittills skulle vi nu obehindrade av ekonomiska fakta kunna lämna ifrån oss det ena efter det andra spektakulära förslaget i Kommunfullmäktige?
Vi får väl se!
PS den 19/4: Gudbevaremig! Jag har gjort en fadäs igen! Utnämnt Alex Voronov till något förmer än vad han är! Han är alls icke Chefredaktör och Gud Fader utan förmodligen bara redaktionschef e.slikt (Chef för Ledarredaktionen). Jag kan bara ursäkta mig med att "på min tid" var chefredaktören den som också skrev ledaren! Men det var ju förvisso på Herbert Tingstens och Bosse Strömstedts tid (utan någon jämförelse i övrigt!). Jag ber om ursäkt! DS
Monkan, Lingonriset i cocktailglaset
Monkan har alltid funnits i mitt öra och i mitt hjärta. Med en musikalisk feeling som få. En behandling av texten - och då inte minst just svenska texter - som ingen annan före henne. Och knappast ens efter. Men så fick hon också texter från våra främsta: Povel Ramel, Tage Danielsson, Beppe Wolgers, Olle Adolphson m.fl.
Att sjunga med sådan känsla är en gudagåva. Inte alltid felfritt. Ingen kunde dock ligga så perfekt out of tune som Monica och därigenom bidra till en sällsynt personlig upplevelse av såväl musiken som sången. Det var alltid en väldigt innerlig och nära känsla när Monica sjöng för Dig. För det var alltid just för Dig som lyssnare hon sjöng. Och hon lade sitt hjärta i Din hand. Varsamt.
Med Bill Evans gjorde hon en klassisk inspelning. Enastående på många sätt och den inspelning hon själv satte bland sina allra bästa. För mig känns dock en av hennes allra sista utgåvor, "Varsamt" som den absoluta höjdpunkten. Med "Varsamt" visar Monica toppen av sitt artisteri. Aldrig har hon väl sjungit så naket och avskalat. Så enastående enkelt, nära text och melodi. Svenska texter har aldrig tolkats med innerligare känslighet.
Själv lärde jag känna Monica någon gång på sent 50-tal vid en konsert på Astoria-biografen i Stockholm som av någon anledning fick fungera som jazzscen vid såvitt jag vet detta enda tillfälle. Min bror Lasse och hans vänner hörde till dem som framträdde. Och så Monica! Som trollband mig omgående. Monica var också alltid svalt elegant i sin yttre framtoning och fjärmade sig därigenom från den vanliga bilden av den bohemiska jazzmusikanten.
Några år senare var det den illustra kändisföreningen Boxningens Supporterklubb som förde oss samman. Monica förekom då och då vid ringside. Jag var föreningens sekreterare, Simon Brehm dess ordförande och frågan var om inte musiken var ett viktigare kitt i klubben än boxhandskarna. I varje fall var våra fester oftast orgiastiska musikaliska utsvävningar. Jag minns alldeles särskilt en lysande sådan då Monica sjöng för oss tillsammans med lika lysande och lika saknade Gals and Pals. "Förbanden" skämdes inte heller för sig (Bosse Parnevik, The Spotnics och GåRuntShow). Monica, Birgitta Andersson och jag fungerade dessutom som konfrencierer, lottdragare och vinstutdelare.
Här ses Mats till vänster bakom konstverket. Monkan och Birgitta Andersson till höger.
Hon delade sitt liv med bl.a. två av våra främsta jazzbasister. Först Göran Pettersson som nästan var en del av familjen under min uppväxt och som under äktenskapet med Monica gemenligen kallades Petterlund. Därefter med lika suveräne Sture Åkerberg.
Genom åren höll vi sporadisk brev- och vykortskontakt. Senaste gången då hon för några år sedan skulle varit med vid en konstvernissage med jazzporträtt i Stockholm, men tyvärr inte förmådde komma p.g.a. sin svåra skolios.
Missa inte möjligheten att höra Monica själv i CD-boken "Hågkomster från ett dåligt minne". Den var min första upplevelse av en talbok. Läste boken för många sedan men passade på att också köpa den som talbok.
Fantastisk upplevelse på många sätt. Mest att höra Monica själv berätta boken. För det gör hon - hon läser inte. Den gav upphov både till glädje- och sorgetårar och inte så få garv.
När jag sedan lyssnar av "Varsamt" känner jag hur dj-gt sorgligt det är att Monica är borta. Vad vi alla har förlorat. Och just på ett sätt som jag förstod var så långt från hur hon själv ville sluta.
Monkan finns inte mer ibland oss, men hennes röst ska för evigt hålla musiken igång och finnas i våra öron och våra hjärtan. Här har ni ett medley på några av hennes pärlor:
Läs även andra bloggares åsikter om Monica Zetterlund, Monkan, Zeta, Jazz, Jazzsångerska, Monica Z
Kofösens uppfinnare, Naturbarnet, Gräsänklingen m.m.
Här kom ett intyg från Povel att den brittiske trumpetaren Stu Hamer ingått i Leif Asps orkester under en KnäppUpp-turne. Behövdes för att hjälpa Stu få del av någon form av stöd från den brittiska musikerorganisationen.
Vart min magra kropp än fraktas
så behöver den ej aktas
alla törnarna i livet tål jag bra
Ibland alla dom jag känner
stygga grannar och ovänner
finns det ingen som kan plåga mig som jag.
För jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren,
och jag har kommit ända hit från Chitn Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.
Kommer ni ihåg denna briljanta sång av Povel Ramel? Den var min absolut första kontakt med Povels viskonst någon gång i slutet av 40-talet. Den är skriven 47 så det kan stämma.
Jag bodde några sommarveckor med min Mormor på hennes svågers och svägerskas gård utanför Arvika (alltså min morfars syster med man). Det fanns inga jämnåriga att leka med så det var hästen Perla och husets stora fina radiogrammofon som gällde. Dock inte samtidigt!
I den stod en bunt 78-varvare (stenkakor alltså för er som minns...). Och den enda av mer modernt snitt var just Ittma Hohah. En av familjens söner hade radioaffär i Åmotsfors och hade antagligen hembragt skivan som nu spelades från bittida till sent. Baksidan minns jag inte ens. Förmodligen någon "danslåt".
Texten var heldråplig, nonsensfull och revolutionär i mina unga ögon. Från den stunden var jag Povel-frälst.
Jag såg samtliga KnäppUpprevyer. Mest fäste jag mig nog vid Martin Ljungs monologer. Viking med tegelstenen, Fingal Olsson m.fl. De kom att bli också mina insatser vid allehanda skol- och klassrevyer. Dock utan den magnifika saltomortalen!
Jag närde tidigt teaterdrömmar, även om min håg låg mer bakom regipulten (eller t.o.m. producentbordet. Sökte senare in till Filmskolans producentlinje som en av drygt 400. Blev uttagen till slutprov tillsammans med tre andra, men sprack! Bara två togs in. Och sedan kom barn och familj emellan...).
Och "Ratatta"!! Vilken film. Med "Underbart är kort"! På den tiden jag ännu hade sångröst (Ser ni håven...) i tioårsåldern spelade jag in denna sång med mor vid pianot. Många år senare satt skådespelaren Eric Gustafsson (Kom, kom till smörgåsbordet) hemma hos mina föräldrar. Han var då precis nygift med min mors barndomsvän Birgit Ahrle. De lyssnade på inspelningen (också en gammal 78-varvare från BRA Studio i Gamla Stan). Mamma som hört den väna barnastämman många gånger råkade titta upp och får se tårarna strömma utmed Erics kinder när han frågar: "Vad har det blivit av den underbara lilla rösten", varpå Mamma också bryter ut i tårar när hon svarar: "Marknadskonsult"!
Se här några guldkorn från den filmen (inkl. både "Ittma Hohah" och "Underbart är kort")
Povels första bok "Min galna hage" lästes sönder. Hör här vilka dårskaper:
"Våra fyra viktigaste VERB äro fem:
Dricka
Supa
skåla
klunka
halsa och
bälga
Behärskar Du dem kan du leva.
Leva böjes, i likhet med alla andra verb, på följande typiska vis:
PRESENS PIMPELATIV
Singulus:
Jag lever
Du lever
Han blodpalt
Plurulus:
Vi leva rövare
Ni bliva dövare
Dom överlever allt
______
FLUGSVAMPPREFEKTUM
Jag levde
Du levde
Han förde ett sabla liv
______
SUPUTUM
Jag levade
Du lefte
Han löv (De' va' en bra karl, han Löv!)
Och så går det vidare över Presens Filurium, Potatis Impulsitiv, Gratis Alternativ, Fjuttilurum Krångli, Enervis Trötti, Fixuralis Sukti, Idiotis Krysti och Knasis Frasis.
Vårt land har väl knappast haft en större ordlekare (knappt ens Cello når upp) som i snart sagt varje text leker med vårt och andras språk (Han gjorde bl.a. en fantastisk text till Alice Babs om att sjunga på Engelska).
När jag gick i gymnasiet var vi några stycken som bildade Gymnasieföreningen Lyran. Givetvis skulle denna illustra sammanslutning ha en Hög Beskyddare och valet föll självsvåldigt på just Povel. En delegation utsändes till Oscarsstigen för att underrätta högst densamme om hans nådiga upphöjelse. Tyvärr var han inte hemma utan uppvaktningen fick ske utanför under vederbörlig pompa och ståt! Diplomet nedlades högtidligen i brevlådan. Grannarna verkade vana.
Tänk så många underbara sånger han skänkt oss. Jag vill påstå att Povel också tillhör våra större visdiktare, fullt i klass med Bellman, Sjöberg och Fröding.
Med en känsla för text och musik som få.
Jag vill avsluta med en av hans finaste texter som jag gärna skulle ha i min dödsannons:
Den dagen visorna dör
Den dagen
då inga melodier vi hör
Den dagen då allt blir tyst och
visorna dör.
Då varje sång som
liv och glädje ger
ej finns inom oss mer.
Hur undgå den dagen?
Jo, lev och älska.
Kring kärleken
är tillvaron rik -
Älska!
Kring den som älskar
uppstår musik
Vad finns väl kvar
att leva livet för,
dagen,
den dagen visorna dör!
Foto: Johanna Werner
PS: Jag höll på att glömma! Vad var nu det här med "kofösen"? Jo den uppfann Povel som ett användbart litet instrument i de fall där punkten syntes för abrupt och tankstrecket, eller inget tecken alls, för menlöst. Det står för KOmma FÖre Stor bokstav! DS
Läs även andra bloggares åsikter om Povel Ramel, KnäppUpp
Alltid plats för en stor öl!
En härlig story som jag fann häromdagen. Kommer frän http://www.sosdalarevyn.se/filosofi.html
En professor i filosofi står framför sin klass med några saker framför sig på katedern. När lektionen börjar lyfter han, utan att säga något, fram en stor och tom syltburk, och fyller den med golfbollar. Han frågar sedan studenterna om burken är full. De nickar jakande. Så plockar professorn upp en låda med små färgade kulor och häller dem i burken. Han skakar burken lätt och kulorna finner vägen till hålrummen mellan golfbollarna. Igen frågar han studenterna om burken är full. De nickar jakande igen. Professorn tar då upp en påse med sand och häller den i burken. Självklart fyller sanden hålrummen mellan golfbollar och kulor. Återigen frågar han studenterna om burken är full och studenterna svarar med ett rungande JA. Professorn plockar då fram en stor burk öl från under katedern och häller hela innehållet i burken, vilket effektivt fyller upp hålrummen mellan sandkornen. Studenterna börjar nu skratta.
Nu, säger professorn när skrattet lagt sig, ponera att denna burk representerar ditt liv. Golfbollarna är de viktiga sakerna i livet, din familj, dina barn, din hälsa, dina vänner, dina favoritsysselsättningar, saker som om allt annat försvann, och bara de sakerna återstod, så skulle ditt liv fortsatt vara fullständigt.
De små kulorna representerar de andra sakerna som betyder något, ditt jobb, din bil, ditt hus. Sanden är allt annat, de små sakerna.
Om du först häller sanden i syltburken, fortsatte professorn, blir det ingen plats till golfbollarna och småkulorna. Det samma gäller i livet. Om du spenderar för mycket tid och energi på de små sakerna, får du aldrig plats till de sakerna som är viktigast för dig. Koncentrera dig på de saker som är viktigast i ditt liv. Lek med barnen, ta dig tid till motion, bjud ut din kära på middag, spela 18 hål till. Det blir alltid tid kvar till att städa huset och kasta soporna. Ta hand om golfbollarna först, det som verkligen betyder något.
Prioritera. Resten är bara sand.
En av studenterna sträckte upp handen och undrade vad ölet representerade. Professorn log. Jag är glad att du ställde den frågan. Det visar bara att hur fulländat ditt liv än kan verka, finns det alltid plats till en stor öl!
En professor i filosofi står framför sin klass med några saker framför sig på katedern. När lektionen börjar lyfter han, utan att säga något, fram en stor och tom syltburk, och fyller den med golfbollar. Han frågar sedan studenterna om burken är full. De nickar jakande. Så plockar professorn upp en låda med små färgade kulor och häller dem i burken. Han skakar burken lätt och kulorna finner vägen till hålrummen mellan golfbollarna. Igen frågar han studenterna om burken är full. De nickar jakande igen. Professorn tar då upp en påse med sand och häller den i burken. Självklart fyller sanden hålrummen mellan golfbollar och kulor. Återigen frågar han studenterna om burken är full och studenterna svarar med ett rungande JA. Professorn plockar då fram en stor burk öl från under katedern och häller hela innehållet i burken, vilket effektivt fyller upp hålrummen mellan sandkornen. Studenterna börjar nu skratta.
Nu, säger professorn när skrattet lagt sig, ponera att denna burk representerar ditt liv. Golfbollarna är de viktiga sakerna i livet, din familj, dina barn, din hälsa, dina vänner, dina favoritsysselsättningar, saker som om allt annat försvann, och bara de sakerna återstod, så skulle ditt liv fortsatt vara fullständigt.
De små kulorna representerar de andra sakerna som betyder något, ditt jobb, din bil, ditt hus. Sanden är allt annat, de små sakerna.
Om du först häller sanden i syltburken, fortsatte professorn, blir det ingen plats till golfbollarna och småkulorna. Det samma gäller i livet. Om du spenderar för mycket tid och energi på de små sakerna, får du aldrig plats till de sakerna som är viktigast för dig. Koncentrera dig på de saker som är viktigast i ditt liv. Lek med barnen, ta dig tid till motion, bjud ut din kära på middag, spela 18 hål till. Det blir alltid tid kvar till att städa huset och kasta soporna. Ta hand om golfbollarna först, det som verkligen betyder något.
Prioritera. Resten är bara sand.
En av studenterna sträckte upp handen och undrade vad ölet representerade. Professorn log. Jag är glad att du ställde den frågan. Det visar bara att hur fulländat ditt liv än kan verka, finns det alltid plats till en stor öl!
Hej då, Företaget!
Här far sista lastbilen iväg med hustruns och mitt företag. Mitt livsverk skulle man väl lugnt kunna säga.
Att sälja var både svårare och lättare än vad jag hade trott.
För 37 år sedan halkade jag in på ett område som jag dessförinnan inte ägnat en tanke. Och säkert heller ingen av er kära läsare.
Vem bryr sig om hur en skylt i butikstaket hänger uppe? Eller hur det kommer sig att skylten vid hyllkanten vippar upp och ner? Eller hur stället ser ut som broschyren man just tog såg ut?
En av vår tillvaros doldaste brancher. Här kan man verkligen tala om Wallenbergsmottot att "verka utan att synas".
Med åren kom jag att bli "Specialisten". Som fick leda seminarier, hålla kurser och kick-offs. Som skrev i branschpressen och vars artiklar kom att bli undervisningsmaterial för unga handelsstudenter på 80- och 90-talen.
Idag är vetskapen om att 75-80% av alla köpbeslut som fattas när det gäller dagligvaror inte fattas i TV-soffan utan i butiken, vid hyllan, framför produkten, mer utbredd än när jag började.
På den tiden fanns endast ett fåtal standardhjälpmedel för att hänga och fästa reklambudskap på den s.k. Säljpunkten att tillgå. Jag såg t.ex. i Japan - som redan hade utvecklat robotiserade kundvagnar som följde en genom butiken - hur man trots detta använde något så primitivt som vanlig brun packtejp för att hänga en skylt från taket!
Att världen idag har en sådan uppsjö av nya hjälpmedel på detta område kan vi tacka två svenska företag (och företagare) för, nämligen Lennart Jegelius med företaget Jegab och undertecknad och mitt företag Scandaid Display för.
Lennart var något år före mig i "racet" och hade redan börjat utveckla en mängd små plastartiklar som i folkmun kom att heta "jegabprylar". Själv kom jag in i branschen för att internationellt marknadsföra en svensk världspatenterad uppfinning som heter Jetsnabb och som idag är världens i särklass vanligaste upphängningshjälpmedel för butiksskyltar från taket.
Lennart och jag arbetade parallellt några år och hjälpte varandra. Vi roade oss med att i samband med en DLF-sammandragning då alla verkade komma från något stort branschförbund, på stående fot bilda Sveriges Kupongspjuttillverkares Riksförbund med två medlemmar. Vi har aldrig upplöst detta förbund......
Vi hade helt olika approach när vi gav oss ut i världen. Lennart byggde upp ett nät av återförsäljare på traditionellt sätt. Det gav växtkraft åt hans företag som till slut blev en del av det idag världsomspännande HL Display AB.
Hans produktprogram blev mer begränsat och anpassningen till olika lokala marknader mer eller mindre obefintlig.
Själv valde jag att välja ut små företag (vi sysslar med små produkter - Small is beautiful!) som drevs av entreprenörer med samma syn på detta framväxande behov. Säljkårer blev en allt dyrbarare investering. Det gällde att säljare inte tillbringade allför mycket tid i varje butik för att sätta upp säljmaterial. Här kom våra hjälpmedel in i bilden.
Vi bildade ett nätverk där var och en bidrog med nya produkter och idéer till ett gemensamt produktprogram. Bara några av oss har vuxit till sådana branschbjässar som HL. De flesta har förblivit små familjeföretag som idag i flera fall drivs av andra familjegenerationen. Vi har umgåtts, bytt sommarbarn och haft jätteskoj.
Och många av oss är trots allt marknadsledare på sina respektive marknader.
Och alla är på sitt sätt jätteföretag! Säljer man produkter som kanske kostar 0:25/st blir det en helsickes massa produkter när man som vår tyske kollega säljer för 2,5 miljoner euro per år på tre man!
Det började som sagt med Jetsnabben (som i sig är värd en egen historia.), en spiralfjäder med krok i vardera änden där tanken är att den ena kroken fästs i taket och den andra i skylten som ska hänga. Sedan drar man bara ner skylten och låter fjädertråden sträckas ut tills skylten hänger på rätt höjd.
Säljarna slapp stå och måtta nylontråd, klippa och knyta och ändå konstatera att det hela blev snett!
Men min tyske nätverkskollega sa. "Jättebra, men om det inte finns något i taket att fästa kroken i, vad gör Du då?".
Han ryckte loss en knapp från en jacka, satte en dubbehäftande tejpkudde på den, fäste den i taket och hängde Jetsnabben i knappöglan! Ytterligare en produkt i kedjan var född!
"Men om Du nu inte har en stege, hur får Du då upp knappen och det hela till taket?". Den s.k. konsulentförlängaren föddes! En teleskopstång i vars övre ända satt en gaffelliknande topp som lyfte upp "knappen med tejpen" och sedan användes för att dra ner skylten till önskat läge. Allt kunde göras från golvet. Stege behövdes inte heller längre.
Och på den vägen vart det! I 37 år varav 34 som egen företagare och nätverkare.
Visst finns det säkert lite vemod i detta avsked. Men mest ändå förväntan inför det nya livet som står öppet framför mig.
När jag startade det internationella reklamgänget 1974 var jag den yngste. Sedan några år har jag varit den äldste i gruppen. Mina "lekkamrater " är borta på kryssningar eller golfresor eller dessvärre också i många fall ännu längre bort.
De nya unga håller på att i vanlig ordning på nytt uppfinna hjulet. Jag har länge konstaterat detta att vi inte tycks lära oss av tidigare misstag. För varje generation är marknadsgolvet tomt. Där finns inget att lära, allt är möjligt och samma misstag görs om och om igen, generation efter generation. Är vi så dåliga pedagoger inom reklambranschen eller...?
Nu vinkar jag till lastbilen och går och anmäler mig till kören igen!
Läs även andra bloggares åsikter om Reklam, Säljpunkten, Jetsnabb, Pension, Företagare, Entreprenörer
