Mats Werner

 

 

 

En angenämare "utkommendering" har jag nog aldrig upplevt. När Eskilstuna Jazzklubbs aktive ordförande Sten Elmgart ringde och tyckte att organisationen Jazz i Sörmland, vars ordförande jag är, väl ändå borde uppvakta med en blomma nu när klubben arrangerade sin tusende konsert, så var det inte mycket annat att göra än att sätta sig i bilen med en blomkvast!

 

Ett värdigare sätt att fira detta enastående tillfälle än med Eric Alexander och Vincent Heerings Quartet kan man nog inte finna.

 

 

Har aldrig upplevt ett band som attackerar så enormt och gör det precis hela tiden. När konserten var slut efter två timmars effektivt spel (en halvtimmes paus mitt i som sannerligen behövdes) var adrenalinhalten hos publiken kraftigt förhöjd och man kändes sig helt utmattad!

 

Men vilken upplevelse! Först och främst kanske den legendariske pianisten Harold Mabern som spelat med alla de "stora giganterna" som Lionel Hampton, Donald Byrd, Miles Davis, J.J. Johnson, Lee Morgan, Hank Mobley, Sonny Rollins, Freddie Hubbard, Sarah Vaughan m.fl.

 

Sedan länge undervisar Mabern vid William Paterson-universitetet i New Yersey och där fann han en favoritelev i form av tenorsaxofonisten Eric Alexander. Också Vincent Heering som spelar altsaxofon, undervisar vid samma universitet.

 

De tre amerikanerna kompletteras av den ende holländske basist som lyckats ta sig in i New Yorks musikvärld, Joris Teepe och den eminente österrikiske trumslagaren Joris Dudli.

 

 

Ett helt otroligt gäng. Den finländske trumpetaren Otto Donner berättade en gång om en konsert då orkestern satt igång med sådant tryck att publiken mer eller mindre blåsts baklänges. Precis så kändes det här också – och man reste sig inte förrän det var över.

 

En överväldigande musikalisk upplevelse. Inte bara musikalisk ekvilibrism utan framförallt en otrolig känsla, ett suveränt ensemblespel och en lättsam, upprymd och humoristisk känsla som förstärktes av de lågmälda kommentarerna av bandledaren Heering.

 

Pianisten Mabern fick som sig bör ett solonummer och valde då att spela Bobby Timmons "Dat there" som faktiskt också finns att lyssna till på YouTube:

 

 

När jag för några år sedan började samla material för min bok om bror Lasse, så lyssnade jag bl.a. igenom de minnesprogram som gjordes dels i Jazzradion (Sveriges Radio) och dels i en radiokanal som fanns då och som drevs av musikskaparnas organisation SKAP och således hette Radio SKAP. Båda var runt två timmar långa. Jazzradions uppdelat på två olika sändningar. Dessa båda hörde jag redan 1992 men Radio SKAPs var helt nytt för mig.

 

Det leddes av Roger Wallis som intervjuade Nannie Porres, Jens Lindgren (Kustbandets ledare och Jazzarkivets tidigare chef), Gunnar Lindqvist (EMIs jazzproducent), Bertil Sundin (Musikprofessor och jazzskribent), Lasses vän och trummis Janne "Loffe" Carlsson, men också – vilket förvånade mig: Janne Schaffer. Jag hade ingen aning om att Janne hade en relation till Lasse och hans musik, så jag tog kontakt med honom och efter att ha ringt varandras telefonsvarare ett antal gånger, fick han äntligen kontakt med mig – när jag befann mig på Systemet i Strängnäs av alla ställen.

Eftersom jag kände att jag inte kunde be honom återkomma igen, så satte jag mig helt sonika på fönsterbänken ut mot Trädgårdsgatan och lät Janne berätta om hur det gick till när han upptäckte jazzen. En underbar story som givetvis har sin plats i min bok.

 

Nu har Janne kommit ut med en egen bok om sitt liv med musiken och i veckan var han i Strängnäs och sålde den i Bokhandeln.

Det gladde mig mycket att han i den också – om än lite annorlunda – återger samma historia om hur Lasse gav honom jazzen.

Jag tar mig friheten att saxa hela stycket ur boken (som också i övrigt är oerhört läsvärd – inte minst givetvis för oss alla som överlevt den perioden...):

 

Han berättade för mig och fortsätter också i boken om andra jazzmusikaliska upplevelser som inte gav samma kick som Lasses, gånger då just lekfullheten, samspelet och det lustfyllda saknades. Och det är roligt att han nämner "Min Soldat". Det var ju under tiden då Lasse hade arrangerat musiken till TV-serien "Någonstans i Sverige", där just denna sång finns med och den liksom "Hemvärnssången" och en hel del andra låtar från krigsåren återkom i Lasses och vännernas repertoar.

 

Under mitt letande i Jazzarkivets gömmor (där bl.a. Lasses egna stora bandsamling finns numer) fann jag också en fantastisk version av "Min Soldat" med Lasse spelandes på Sveriges Radios gamla kyrkorgel tillsammans med två underbara flöjter som exekveras av Bernt Rosengren och Tommy Koverhult. Bengt Lagerkvist som gjorde TV-serien trodde sig minnas att stycket användes under en scen då Monica Zetterlund åker bakpå en motorcykel som Janne – då just vorden "Loffe" – Carlsson kör. Det var enda gången Lasse spelade på orgel. Han hade inte varit så intresserad av orgelsoundet helt enkelt. Men många år senare, närmare bestämt på min 40-årsdag, då Lasse var hos oss i Mariefred och fann att vi bodde granne med kyrkan, frågade han mig om jag inte kunde ordna att han kunde få komma in och lira på orgeln för sig själv några timmar, för han kände att det nog ändå varit lite häftigt och han ville testa vad mer han kunde få ut av en orgel.

Detta var 1983, bara fem år efter hans svåra diabeteskoma, så han var fortfarande lite darrig och saken föll dessvärre i glömska. Och 1992 dog han utan att ha fått känna på orgelspelet igen.

Det hade varit härligt att få höra honom lira med fullt verk på Mats Arvidssons fina orgel.