Mats Werner

 

Som jag skrev tidigare så har jag hållit på att gå igenom min avlidne kusin Hans kvarlåtenskap under den gångna hösten. Det har inneburit såväl sorge- som glädjeupplevelser. Sorgligt därför att så mycket av roliga minnen och annat kommer att försvinna och slängas för att ingen finns kvar som stod honom tillräckligt nära för att kunna glädjas åt dessa föremål och minnen. Jag har förmått kusiner att ta hand om foton av dem och deras familjer och sådant som rör släktfrågor. Men beträffande flertalet fotografialbum finns ju ingen i Hans familj kvar i livet som kan glädjas åt dem. 

Själv har jag plockat ut en hel del fotografier som berört mig och/eller min familj. Bland annat en svit fotografier som farbror Tom tagit under en veckolång skärgårdstur som gjordes ombord på Mammas och Pappas motorbåt ”Bumsi” före kriget, tillsammans med farbror Tom och faster Dudde och två bröder Gyllang, Eric och Nisse.  Den salongsbåten hann jag, som född efter kriget, aldrig uppleva. När kriget och ransoneringarna kom, lades båten upp på ett varv i Vaxholm och där hann den förtäras av tiden innan kriget tog slut. Men mina äldre syskon hann uppleva den. Inte minst min syster Karin efter vilken den är döpt. Märkligt förresten, det äldsta barnbarnet till Hilma och Oscar Werner, döptes till Hans men kallades Bimbo (idag inte lika kul kanske...), Birgitta blev Birre, Karin blev Bumsi men vad blev Lasse? Och Brittmarie? Och jag....?

 

 

Dels handlar det om en stor utställning på NK sommaren 1947 som hette ”Klart Kalifornien!” och som omspände kläder, mat, frukter, konsthantverk m.m. Där stötte jag på ett för mig helt okänt namn – Ed Bohlin!

 

Vi vet alla att svenske Carl Edvard Bolin for österut och grundade ett företag som kom att jämte Carl Fabergé bli tsarfamiljens främste hovjuvelerare. Men hur många vet att en annan Bohlin, Emil Helge, hundra år därefter for västerut för att bli ”stjärnornas sadelmakare”? Edward H Bohlin (som han kallade sig i USA) arbetade sig till en helt enastående position alltifrån att Tom Mix köpte en specialsydd kalvskinnsjacka av honom till stamkunder som Hopalong Cassidy (William Boyd), the Lone Ranger (Clayton Moore and John Hart), Roy Rogers, Ray “Crash” Corrigan, The Cisco Kid (Duncan Renaldo), Pancho (Leo Carrillo), Ken Maynard, Clark Gable, John Wayne, Barbara Stanwyck och många andra av Hollywoods stjärnor. Hans företag finns kvar om än under nya ägare och hans egna konsthantverksalster är efterfrågade som aldrig förr. Nyligen såldes hans Lone Ranger-sadel på en auktion i Kalifornien för 130.000 $ (närmare 1,2 miljoner kronor)! Och här i Sverige är han idag helt okänd! Det kommer jag att försöka ändra på i en senare artikel.

Ett annat lika okänt namn dök upp på ett fotografi: ”Monsieur Erik”! Han såg ut att kunna ha med mode att göra på bilden där han välkomnas på Stockholms Central av farbror Tom. Men vem han var eller vad han sysslade med, tog det lång tid för mig att finna ut. Att han visade sig vara en av världens främsta hattkreatörer genom tiderna, representerad på såväl Victoria and Albert Museum som på en mängd amerikanska designmuseer, var det mer en slump att jag kom på. Han föddes i Danmark och började som 15-åring som dräng hos en stor pamp. Men redan två år senare etablerade han sin första salong i Paris tillsammans med den sedermera världsberömde Jacques Fath! Tidvis hade han även salong i London men etablerade sig 1936 i New York och där blev han kvar under varumärket ”Braagaard” (för det fanns redan en ”Erik”).
Även om denne bemärkansvärda herre kommer jag att skriva.

 

Men den gemensamma nämnaren – farbror Tom – förtjänar en närmare presentation. För han tillhörde de verkliga pionjärerna inom svensk reklam och marknadsföring.

Tom Albert Björklund, född den 27 juni 1898. Tog studenten i Södra Latin och gick igenom Handelshögskolan 1919. Efter Handels for han och några andra studenter över till USA för att studera marknadsföring vid Columbia University. Då lärde han känna Ivan Nordgren som blev hans vän för livet. Ivan, kallad ”Ki”, blev sedermera också min gudfar och del av det klassiska ”gäng” som innehöll mina föräldrar, Dudde och Tom Björklund, Ivan ”Ki” och Gull Nordgren, Karin och Elof Ahlström samt Anna och Birger Casserman. Herrarna möttes varje måndagskväll under vårar och höstar på SALK-hallen i Alvik för en timmes tennis. Därefter middag hemma hos något av paren, avslutat med bridge. Alla herrarna hade någon form av reklam- eller handelsmannabakgrund. De tre paren Nordgren (Apoterkarnes Bryggerier), Ahlström (Annons-Krantz) och Casserman (Cassermans Väskor) blev alla mina gudföräldrar. Undra på att jag kom att ägna mig åt såväl butiksreklam som köpenskap!

 

När Tom varit ett par år i USA så blev rektorn vid universitetet, 1922,  uppringd från Sverige och en röst säger: ”Hello. My name is Josef Sachs. You have a young talented student there by the name of Tom Bjorklund. Can you, please, see to it that he packs his bags and is sent back to Stockholm. He is to become head of advertising at my department store here in Stockholm”. Josef Sachs hade bara sju år tidigare invigt sitt nya stora varuhus vid Hamngatan i Stockholm och ville ha en verklig kraft med ett modernt sätt att tänka och verka vid sin sida.

Tom packade sina väskor och reste hem och efter den dagen förblev han AB Nordiska  Kompaniet – NK – troget resten av sitt yrkesliv. Först som reklamchef 1922-1929, sedan som Försäljningsdirektör från 1931 och som vice verkställande direktör från 1944 tills han 1958 pensionerades och avslutade sin yrkesgärning med att på NKs och Svenska Reklamförbundets uppdrag, skriva den svenska reklamens historia: ”Reklamen i svensk marknad 1920-1965”, 1200 sidor i två betydelsefulla band. Redan tidigare hade han gett ut flera undervisningsböcker kring reklam och marknadsföring. Han var ordförande i Stockholms Reklamförbund och i Svenska och Nordiska Reklamförbunden. Han var hedersledamot av Handelshögskolan i Stockholm och försedd med Reklam- och Marknadsförbundets guldmedalj. Kort sagt: han var en av reklamens stora och mest fram-stående pionjärer i Sverige. En förnyare av detaljhandeln och utvecklingsdrivande nytänkare.

En av de yngre NK-direktörerna, Carsten Bratt, sa en gång till min syster Brittmarie: ”Du ska veta det, Brittmarie, Tom var den ende av oss alla som verkligen visste vad vi sysslade med!”

 

1937 lämnade Josef Sachs över VD-stolen till sin son Ragnar, som börjat på företaget tre år efter Tom. Man kan säga att Ragnar och Tom blev ett radarpar som tillsammans gjorde NK till DET STORA VARUHUSET. De kompletterade varandra, hade samma referensramar då också Ragnar studerat amerikansk detaljhandel, och de hade roligt och trivdes ihop.

 

 

Under Toms tid tillkom inte bara de amerikainfluerade julhandelsaktiviteterna, den påkostade och omfattande julskyltningen av hela varuhuset (som blev ett event varje års första skyltsöndag), tomten i ljusgården som tog emot barnens önskelistor (vaktmästare Gustav Wellerstrand, omstyrd av Dramatens perukmakare Börje Lundh), utan också ”sodabaren”, ”korgstolarna”, de stora specialutställningarna. Och inte minst den medvetna satsningen på svenskt konsthantverk. Tom knöt tidigt arkitekten Elias Svedberg till NK som chef för möbel- och inredningssidan. NKs verkstäder i Nyköping blev en viktig kugge i varuhusbygget. Möbelformgivare som Axel Einar Hjort och textilkonstnärer som Astrid Sampe knöts till verksamheten. Nära samarbete med de stora glasbruken och porslinsfabrikerna ledde till stora framgångar. Elias Svedberg kom så småningom att efterträda Tom som vice VD.

 

När Tom närmade sig pensionen och det stod klart att också Ragnar skulle lämna VD-posten för att bli styrelseordförande och varuhuset därigenom skulle genomgå ett generationsskifte, så gjordes det upp att Tom på uppdrag av NK och Reklamförbundet skulle få sammanfatta det drygt halva sekel av svensk reklamhistoria som han varit med om att bygga och förverkliga. Så han fick ett kontor på Västra Trädgårdsgatan där han kom att tillbringa några år med efterforskning och skrivande av sitt magnum opus.  

En person han inte kunde förbigå i boken var faktiskt hans egen svärfar, som han kallade ”Sveriges Reklamchef”! Oscar Werner hade i sin roll som grundare av och föreståndare för Järnvägsmuseet, samtidigt som han uppehöll sin tjänst som SJs Förste Baningenjör (motsvarande chef för det senare Banverket), redan tidigt på tjugotalet byggt upp en reklamavdelning inom museet. Det dröjde inte länge förrän denna avdelning hade fler anställda än själva museet!
Detta hängde samman med hans aktiva roll i samband med världsutställningar och internationella mässor då han kom att verka som generalkommissarie. I samband med minst två av dessa, 1926 vid en internationell utställning i Grenoble och 1939 vid världsutställningen i New York så beordrade han sin svärson på NK att flyga ut ett svenskt smörgårdsbord för servering till i det första fallet en begränsad skara VIPs och i andra till alla inbjudna vid öppnandet. I det senare fallet hade farfar Oscar förfärdigat ett stort roterande runt bord från vilket läckerheterna serverades.

[GRENOBLE. Tidningsreferat:


"Rensadel per flygmaskin till Grenoble!

Nästa onsdag komma enligt DN, generaldirektör Granholms (oläsligt) att bjuda på  bankett i Grenoble, en verkligt svensk måltid, som till på köpet skall tillagas i kungliga huvudstaden och sedan delvis nedsändas pr flygmaskin till ort och ställe. Enligt vad man berättar hos NK utgöras gästerna av ett tjugotal utlänningar, fransmän, italienare, spanjorer m.fl. representanter vid Grenobleutställningen vars officiella svenska representant och generalkommissarie för Sverige, Kapten Oscar Werner, skall fungera som värd vid banketten.

Först upptager matsedeln ett hejdundrande svenskt smörgåsbord vars olika rätter kommer att förses med små kort, som på franska tala om deras beståndsdelar och var i Sverige de mest förekomma. Bordet kommer att upptaga sill i olika former, strömming i olika former, massor av svensk ost, bl.a. Västerbottens och Jämtlands mesost, kaviar och en del delikatesser m.m. varav en del redan nedsänts per järnväg till Grenoble. ..... Till efterrätt serveras äkta skånsk spettekaka, likaså framställd på NK. Spettekakan blir så stor att den måste tas itu i två delar vid transporten - pr tåg - vilka sedan hopsättas vid framkomsten. ..... Bordet ska dekoreras med grenljus i blått och gult, rönnbär och andra svenska prydnader. Som placeringskort blir det ballonger från NK som fasthålles vid bordet av små ankare. På varje ballong skall gästens namn stå tryckt, och snöret skall vara prytt med respektive länders flaggor.  ....  Det är den första större måltid NK skickar utomlands, men i somras levererade firman kokta kräftor pr flygmaskin till Paris."

NEW YORK.



"Smörgåsbordet slog igenom internationellt på världsutställningen i New York 1939 där den svenska paviljongen hade ett roterande smörgåsbord i paviljongrestaurangen ’Three Crowns Restaurant’. Det var i New York som ordet förlorade sina prickar och ringar för att istället uttalas ´smorgasbord’. (Wikipedia)" ]

När Oscar gick i pension, tvingades SJ för första gången inrätta en egen reklamavdelning!

Så det är kanske inte så konstigt att jag också kom att ägna min yrkesgärning åt köpenskapsreklamverksamhet! Tom var mig behjälplig med val av utbildning. Han kopplade ihop mig med sin vän Chris Ottander som var rektor vid IHR och senare nästgårdsgranne i Stallarholmen. Tom var en av grundarna till IHR. Men det blev Reklam- och Marketinginstitutet RMI(-Berghs) som jag hamnade hos och fick min utbildning.

 

 

För sina insatser belönades han rikligen. Bl.a. med Nordiska Försäljnings- och Reklamförbundets Guldmedalj 1956, med motiveringen: "För sina förtjänstfulla insatser inom nordisk reklam, som uppbyggare av det svenska förbundet såsom riksorganisation och dess förste ordförande, för avgörande initiativ och mångårigt värdefullt arbete för reklamens sanering, för förtjänstfulla insatser till fromma för reklamundervisningen i Norden, som skapare av betydelsefulla internationellaoch internordiska kontakter, för att i den dagliga gärningen städse ha använt reklamen på ett föredömligt sätt till gagn för näringsliv och konsumenter."

Tom var en utomordentlig sällskapsmänniska, glad och fryntlig. Öppen och nyfiken. En härlig farbror!

Tom Björklund avled den 2 maj 1968 och ligger begravd i vår gemensamma familjegrav på Norra Kyrkogården där också hans hustru och deras båda barn vilar.


I dag är rollerna ombytta. Det är icke Tom, som sin vana trogen knackar på dörren till mitt kontor, sticker in huvudet och frågar: ”Ragnar, har Du tid för mig, det här går på en minut.”
I dag däremot är det jag, som knackar i glaset och frågar: ”Tom, vill Du höra på mig en minut.” Båda rollerna ha dock ett gemensamt, det där med minuten är nämligen icke med sanningen överensstämmande. Lika litet som Toms ärenden till mig äro föredragna på ett ögonblick, lika litet kan jag avfärda det jag har att säga nu på en minut. Därtill har jag alltför mycket på hjärtat och känner föremålet för väl. Jag säger som min morfar sade en gång i tiden: ”Den mannen har jag verkligen praktiserat.”

Hade jag Toms artistiska förmåga och skulle kunna ta till pensel och palett för att måla ett porträtt av Tom, så skulle det bli en färgstark tavla, fylld av liv och rörelse, ty det mest utmärkande draget hos Dig, käre Tom, är just den färg Du sätter på allt Du rör vid, den entusiasm Du själv har för Dina uppgifter och som Du överför på dem Du samarbetar med. Jag skulle kunna tänka mig att det är Du som inspirerat Harry Ungewitter till en av NK:s sagofigurer som lanserades på sin tid, nämligen general Pim-Pim. Liksom denne marscherar Du alltid i täten, slår på stora trumman, samlar Dina trupper till att attack och ger Dig icke förrän slaget är vunnet, d.v.s. den köpande allmänheten har tillfångatagits och givit sig på nåd och onåd. Liksom general Pim-Pim så vilar Du aldrig på Dina lagrar. Ditt vakna intellekt är alltid på språng för att hitta något nytt, som kan tjusa och dra publik och sätta färg på det annars kanske många gånger gråa varuhuset.

 

Ditt motto är: ”Aldrig något stillastående – NK alltid på allas läppar”.

Otaliga är de evenemang Du satt i verket och de slogans Du hittat på. Det var Du, som bad att ”få släppa in Herr Thoresen” och dymedelst gav revyförfattarna anledning till ett litet tillägg ”och Du känner inte igen Ditt bankkonto”. ( Den danske inredningsarkitekten Svend Thoresen var slagfärdig och något av en social institution. I hans lilla rum på möbelavdelningen på NK trängdes tidens celebriteter för att få sina hem möblerade efter gällande mode. Ville man ta avstånd från funktionalismen var barocken i ropet i en bekväm 1930-talstappning kryddad med konst och antikviteter. Thoresen möblerade och inredde på detta sätt åt både Gösta Ekman den äldre och Zarah Leander. MW:s anm.). Det var Du som släppte in King Bore i NK, det var Du som släppte in olika damer i och för borddukningstävlan, som blev en sådan succé, att en oavbruten kö ringlade genom hela varuhuset. Det var Du, som började med miniatyrgolfbanan på takterrassen, Du introducerade badmintonspelet, Du visade de engelska kronjuvelerna. Du ordnade julgranstävlan, det är Du som är pappa till ”Brud och Hem”, det är du som är initiativtagare till ”NK i Ord och Bild” och till det som kallas NK:s Guldklubb, och det är Du som lade ner hela Din själ i det som vi alla ännu ha i färskt minne ”Klart California”. Där uppbådade Du verkligen allt som tänkas kunde, men jag förstår fortfarande inte att Du inte i samband därmed kunde ordna med ett besök av president Truman, åtminstone kunde Du väl ha åstadkommit ett litet telegram från honom eller en grammofonskiva, där han tackade mig för att jag släppt in California i NK. 

Det här är ju bara ett litet axplock på vad Du gjort, och man frågar sig med häpnad: Hur kan en enda människa hinna med så mycket? Svaret blir: Det är bara möjligt, om man har Tom Björklunds arbetsförmåga och arbetsintensitet. Man frågar kanske också: Hur är det att ha en sådan man till medarbetare? På det kan jag lämna svaret i ett enda ord: Idealiskt!

Tom, som är så konstnärligt begåvad på alla de områden, står nämligen i trots av detta med bägge fötterna på jorden och saknar helt de överdrivna känslosvängningar, som i många fall brukar utmärka konstnären och många gånger kan bli påkostande i samarbetet. Jag vill ju inte påstå, att Du alltid är så ekonomisk, när det gäller reklamen, där kommer Din bohemnatur till uttryck. Därför kan jag väl förstå att Pappa blev något häpen när Du på sin tid i samband med en NK-realisation lanserade uttrycket: ”Bli NK-nomisk”. Han hade svårt att förstå, vad NK hade med ekonomi att göra. Han tänkte givetvis då uteslutande på reklambudgeten. Du är emellertid så pass ekonomiskt lagd att Du böjer Dig för sak- och sifferskäl och avstår, om ock med svidande hjärta, från vissa projekt, som absolut inte finna genklang i Dina medarbetares öron. En man med en sådan idérikedom, som den Du besitter, måste ju givetvis då och då sväva ut i det blå. Ja nu är också detta sagt, käre Tom, annars skulle Du väl icke känna igen mig, om jag lät ett sådant tillfälle gå mig ur händerna.

Vad som icke heller passar riktigt ihop med Din konstnärliga läggning är det lugn med vilket Du arbetar, den balans, som är utmärkande för Dig. Du är en osedvanligt harmonisk människa. Förklaringen härtill är måhända den atmosfär av trivsel och förståelse Du funnit i Ditt hem och i Din ledsagarinna genom livet. Hon har förstått Dig, stött Dig och hjälpt Dig på alla sätt. Ett ytterligare bidrag till denna Din balans är nog också, att Du med rätta har den sanna tron på Dig själv. Denna har tydligen redan i ungdomens vår varit ett utmärkande drag för Dig. Det ryktas nämligen att när Tom sökte sin första anställning i USA, så ritade han en tom skruvstol i sin ansökningshandling och skrev över: ”Who can fill that chair?” och på sidan ”I myself”. Huruvida han fick anställningen eller ej, vet jag icke, men att Du ”have filled and still are filling a big chair” i NK, det kan jag intyga.

Jag skulle kunna fortsätta i det oändliga, när jag talar om Dig, käre Tom, både om Dina förtjänster som medarbetare, och som familjefar, vän och människa, ty i alla dessa egenskaper är Du prima. Jag har emellertid en känsla av, att den utbedda minuten nästan hunnit i nivå med tiden för våra samtal på NK och då förstår jag, att det är tid att sluta. Innan dess vill jag dock bringa Dig ett tack, ett varmt och hjärtligt tack för vad Du betytt för NK och för mig personligen. Du har varit en osedvanligt lojal, skicklig och inspirerande medarbetare och har gjort en stor insats i bolaget. Du har varit en trogen och god vän, som man kunnat lita på i alla väder.

Det är min innerliga förhoppning, att hälsa och krafter må stå bi, så att Du ännu länge må få verka på samma föredömliga sätt som hittills, gå till attack med samma frejdiga mod och artistiska förmåga som under gångna år och att Du må få leva lycklig i kretsen av dina kära.

RAGNAR SACHS





TOM BJÖRKLUND
Född 26 juni 1898
Död 2 maj 1968

Examen från Handelshögskolan i Stockholm

Studier vid Columbiauniversitetet 1919-1922

Reklamchef AB NORDISKA KOMPANIET 1922-29

Försäljningsdirektör 1931-1958

Vice Verkställande Direktör 1944-1958

 

Ordförande i Stockholms Reklamförening 1934-36

Ordföfande i Svenska Reklamförbundet 1935-38

Ordförande i Nordiska Reklamförbundet 1936-39

En av grundarna till IHR

 

BÖCKER:
"Hur man annonserar med framgång" 1924

"Hur man gör reklam" 1931

"Handbok i försäljning och reklam" 1938

"Reklamen i Svensk Marknad 1920-1965" 2 band 1967

 

Hans Björklund (1930-2018), inredningsarkitekt SIR.

Praktiskt taget hela 2018 kom jag att ägna mig åt min gamle kusin Hans, vars hälsotillstånd gjorde att jag redan 2017 blev ombedd av honom att bli god man. Hans syn hade då gradvis försämrats så att han knappt såg alls. En misslyckad laseroperation i ett öga hade bränt bort stora delar av synnerven vilket gjorde att han bara såg en ring i periferin. Det andra ögat var även det så dåligt. Hans hörsel var också helt på upphällningen och hans diabetes gav honom ständiga bekymmer med bensår. Allt detta gjorde att hans rörlighet begränsades och han kom överhuvudtaget inte ut längre. Men han ville inte lämna sin trygga lägenhet för ett serviceboende. Han ville klara sig själv. Änkan efter hans gamle vän Sten, Katrin Berggren som själv var över 90, hade då minst en gång varje månad tagit sig med färdtjänst från sitt äldreboende hos "nunnorna i Bagarmossen" för att hjälpa Hans att betala räkningar eftersom han inte såg att själv skriva längre. Katrin ville också bli befriad från denna uppgift och kunna ägna sig mer åt att bara vara vän!

Sent i våras stod det dock klart att Hans inte längre kunde bo hemma. Han hade tagit fel på toalett- och ytterdörrarna och kommit ut i farstun och med tanke på hans dåliga syn var det väl bara tur att han inte föll utför trappan. Hans biståndshandläggare lyckades då komma överens med honom om att flytta till Katarinagården i närheten vilket också skedde. Men där försämrades hans tillstånd snabbt och i början av juli avled han.

 

Då vidtog nästa fas i mitt arbete: att vara testamentsexekutor. Hans hade ingen nära familj och eftersom hans stora intresse varit operakonsten och han dessutom ägnat så stor del av sitt yrkesliv åt Stockholmsoperans byggnad, så var hans vilja att kvarlåtenskapen skulle bilda en stipendiefond för unga talanger inom operans värld. D.v.s. inte bara de som befann sig på och framfår scenen utan även sådana som fanns ovanför, under, bakom och vid sidorna. För alla bidrog till helhetsupplevelsen.

Men det var mycket att röja och ta hand om. Hans led av vår "familjegen" som gör det svårt för oss att göra oss av med saker....

Men denna röjning har också gett mig insikter i delar av Hans familj som jag inte hade förut. Inte minst när det gäller Hans pappa Tom Björklund, legendarisk NK-direktör. Därför kommer jag framöver att både skriva om honom och om NK och en del av de begivenheter där som hade Tom som upphovsman.

Så här skrev jag dock om kusin Hans i den introduktionstext som lades ut som vinjett för auktionshusets temaauktion kring Hans samlingar:

 

 

 

 

2016 skulle vi flytta från vår gamla gård utanför Strängnäs där vi bott och verkat i 20 år. Det kändes vemodigt och lite definitivt. Nu hade vi uppnått den ålder då vi inte bara köpt vår första ”förnuftiga” bil med högt insteg och höga dörrar utan nu skulle vi också flytta till ett mindre krävande boende.

För första gången i livet var vi inte längre riktigt på väg framåt och utåt utan kände att vi behövde dra ihop och koncentrera.

Redan några år innan tog jag itu med alla de böcker jag samlat på mig genom arv och egna förvärv genom livet. Jag förstod att jag inte längre skulle kunna räkna med att ha ett rent biblioteksrum och inte heller några uthus som kunde svälja bokhyllor. Jag har skrivit om dessa våndor redan tidigare och om lyckan av att just ha ett bibliotek (HÄR). Det blev ett besök av två antikvariatsbokhandlare som tog med sig ett antal kassar men ändå ett tiotal stora flyttlådor som togs om hand av pingstkyrkans second-hand-butik i Strängnäs.

Kvar blev ändå runt 40 hyllmeter som behövde skapas rum för. Så det blev en
specialbyggd hylla plus en del mindre och lite utspridda i vår nya bostad i Mariefred.

 

Under något av de sista åren i gamla huset var vi bortresta och jag hade då tagit med mig fyra pocketböcker från 60-talet av författargruppen bakom Patrick Quentin med avsikt att lägga kvar dem på hotellet vid hemresan. Det var böcker som jag läst i min ungdom och fann högst läsbara även i nutid. Och när jag lämnade de fyra pocketböckerna på hotellhyllan (varav en med en inskrift från Pappa som jag nu kompletterade för att fungera som ”kedjebrev” för kommande läsare) så hade någon annan hotellgäst tursamt nog lämnat just en bok av Patrick Quentin i originalutgåva från 40-talet som jag tog med mig hem. 



 

 

Hugh Wheeler och Richard Wilson Webb hette de huvudsakliga deckarförfattarna bakom de tre signaturerna. De började under 1930-talet och en del av böckerna skrevs av den ene eller den andre, andra av båda och ytterligare andra tillsammans med ett par kvinnliga författare vid namn Martha Kelley och Mary Louise Aswell. Men från 1936 så var det Wheeler och Webb som stod bakom de tre pseudonymerna. 1940 slutade Webb att delta och Wheeler tog helt över skrivandet på egen hand. Han lade ner signaturerna Quentin Patrick och Stagge åt sidan och fokuserade på Patrick Quentin.

Efter min Pappa ärvde jag en inbunden svit av deckare av dessa tre pseudonymer som han i sin tur tagit hand om från ett dödsbo. När vi skulle köra de tiotal kartongerna med böcker till pingstkyrkans butik så behöll jag dessa ca 20 band. Jag hörde mig för med deckarbiblioteket i Eskilstuna som sa att de gärna övertog dessa men jag tänkte att jag först skulle se om de fortfarande gick att läsa med behållning.

Jag började med Jonatan Stagge-böckerna och fann dessa riktigt trevliga i god ”Maria Lang”-anda. De utspelar sig på den amerikanska landsbygden där ”husdoktorn” och änklingen Hugh Westlake bor och verkar tillsammans med en liten dotter som nästlar sig in hos nya grannar och gårdar och drar in sin far i olika förvecklingar och mysterier. Lättsamma, lättlästa och med fortfarande gångbara och begripliga intriger. Språket är också lätt att läsa. Visst finns det tidsmarkörer men inte alls i den utsträckning som finns hos de övriga pseudonymerna. Är detta en följd av olika författartemperament eller medvetna skillnader i skildrandet?

 

Quentin Patrick-böckerna saknar gemensam nämnare. Olika intriger, platser och personuppsättningar gör att de inte alls hänger ihop på samma sätt som de övriga. Här finns dock i några böcker en mycket speciell kriminalpolis med rötter i överklassen och med akademisk bakgrund vid namn Kommissarie Trant. Denne flyttar senare över till de sena Patrick Quentin-böckerna. Det som dock är intressant med Quentin Patrick-böckerna är att flera av dem utspelar sig i England. Man imponeras av hur väl författarna kan återge stämningar och miljöer på till exempel en Engelsk internatskola på landsbygden.

 

De tidigare Patrick Quentin-böckerna har teaterregissören och författaren Peter Duluth som berättar-jag och hjälte. I en av de tidiga böckerna (Peter Duluth nyktrar till) som utspelar sig på en psykiatrisk privatklinik där personer med olika störningar vårdas. I Duluths fall är det hans alkoholproblem efter en tidigare relation som har gjort att han hamnat där. I handlingen finns en ung dam på en annan avdelning som vilseförts så att hon hamnat på kliniken. Det uppstår kärlek och Iris, som hon heter, kommer att bli Mrs Duluth och en vacker och berömd skådespelare som fortsättningsvis löser de kommande gåtorna tillsammans med sin make. 

Då och då befinner de sig på olika orter vilket gör att böckerna med olika intriger kan hållas varierade och författarna undviker stagnation.

 

I Duluth-böckerna är dock språket tidvis väl så tidsbestämt. Som den här repliken när poliskommissarien ber Duluth om hjälp att iaktta och rapportera kring de olika misstänkta personerna: ”Ni, sa Craig och log. Inte er fru. Jag betvivlar inte att hon är en smart flicka. Men fruntimmer är fruntimmer. Uppriktigt sagt är jag inte så förtjust i att fruntimmer blandar sig i karljobb”. Eller: ”Men snälla du, försök att tro att jag inte är lika stor strunt som de andra”.

Att vi förändrat vårt språk märks också på att man istället för ”berättat för honom” säger ”berättat honom att vi inte...”. Vissa ord som ”tungus”, ”basilisk” är man tvungen att slå upp!

Det vimlar också av vad jag skulle kalla tidstypiska översättningsfadäser: det bland amerikaner så frekvent använda uttrycken ”honey”, ”kid” och ”beauty” översätts med ”barn”, ”unge” eller ”liten”.

”Gordy, sade hon kelet, unge, bara en till”. ”Kom ihåg mitt barn (till hustrun)”. ”Ta fram din cape, skönhet!” ”Barn, detta är mycket trevligt”.

Ordet ”sköte” används också för ett manligt skrev/gren!

Eller: ”Marietta tyckte om mexikansk mat, så varm att den kunde ta pläteringen av bordssilvret” där ”hot” i betydelsen ”starkt kryddad” översätts på detta missvisande sätt. Fortfarande gällde också Karl-Alfred/Frasse-översättningen av ”hamburgare” som genomgående kallas ”parisare”.

Man dricker heller inga drinkar utan groggar vilt: ” ’Älskade, låt oss ta en nattgrogg och sitta uppe några minuter. Lägg upp dina fötter här’. Hon serverade oss groggar och vi satte oss framför brasan.”

Men det finns också vackra formuleringar som ”Den här kvällen tycktes solnedgången rosafärga själva luften; själva staden var som en kvist persikoblom”. Eller användande av ordformer som vi glömt för länge sedan: ”Jag är säker på att jag ville att folk skulle ha trevligt ifall jag doge.”

Översättningarna är genomgående gjorda av en E W Olson och böckerna gavs i Sverige, med ett undantag, ut av Skoglunds Förlag.

 

Det jag slås av främst är dock de fantastiska omslagen mestadels åstadkomna av en för mig okänd tecknare och illustratör vid namn Gunnar Lindvall som föddes 1896 och dog 1960. Han hängde med under större delen av utgivningen i Sverige och gick antagligen i pension i samband med att man på 50-talet övergick till en mer abstrakt och geometrisk design på bokomslag.

Men kontentan av denna nöjsamma läsning är att pseudonymtriumviratet Quentin-Stagge-Patrick ännu håller att läsa med god behållning. Språket känns friskt – om än som sagt då och då lite daterat – och lätt att läsa och följa. Intrigerna är utmärkt hopkomna. Miljöerna väl beskrivna. Och spänningen hålls vid liv!

Nu får kassen med dessa böcker vandra vidare till Deckarbiblioteket i Eskilstuna och jag får plats för lite nytt i min hylla!

 Slutligen en omslagskavalkad: