KÄLLARMÄSTAREN m.m. AUGUST HALLNER
Mamma hade två vänner som följde henne från tidig barndom och livet ut och det var Ulla Beyron sedermera gift Henriques och Birgit Rosengren sedermera gift Ahrle och senare Gustafson. I sin barndom fick hon därför inte sällan träffa såväl Ullas legendariske far, chefredaktören och författaren Beyron Carlsson (signaturerna Celestin och Floridor) som Birgits lika legendariske morfar källarmästaren, konstnären och diktaren August Hallner.
Ulla träffade hon dock genom Franska skolan medan Birgit kom in i hennes liv som sommargranne på Vaxholm.
Stockholm på den tiden kring förra sekelskiftet var dock inte större än att Ullas pappa och Birgits morfar kände varandra väl. När Ulla många år senare efter att själv ha avslutat en lång journalistbana på Stockholms-Tidningen gav sig på att skriva en bok om sin far ”Kring en redaktör” (LT:s förlag 1978), som baserar sig på innehållet i en stor kartong fylld med brev till redaktören från den tidens alla storheter, så är August Hallner given för ett eget kapitel som jag här vill återge. Eftersom boken torde vara svår att få tag på idag ens på biblioteken så kanske jag succesivt ger mig på att transkribera flera intressanta kapitel för publicering på min blogg. Detsamma gäller Ullas första fantastiska Stockholms-bok "Stockholm i gasljus". Dessutom har jag fem stora tjocka inbundna klippböcker med Ullas egna tidningsskriverier som borde kunna ge stoff till fler blogginlägg framöver. Här följer Ullas text ur boken "Kring en redaktör":
AUGUST HALLNER
En rar liten farbror som man ofta mötte på stan i närheten av Hamburger Börs var dess källarmästare, August Hallner, ”stadbud” likosm min pappa och gammal god vän och ordensbroder i bl.a. Bellmans minne, PB och andra sällskap. Han blev senare känd även i egenskap av morfar är två prima primadonnor, Margit Rosengern och Birgit Rosengren-Ahrle-Gustafson.
En icke oäven konstnär var han också – hade börjat på Konstakademien, där han var kamrat med både Kronberg och Carl Larsson och drömde om andra dukar och stilleben än restaurangmatsalens. Men det blev inte så – platsen framför staffliet byttes ut mot den innanför källardisken. Och att arrangera en god middag är minsann också en konst. På lediga stunder umgicks han dock gärna med både pensel och diktarpenna. Han hade givit ut tre skaldesamlingar från trycket och presenterade då och då ”bröderna” både vers och tavlor.
På äldre dar fick han lite rinnande ögon och det där lade jag förstås märke till och tolkade på mitt eget sätt. Alltså frågade jag en dag, när vi gick över Jakobstorg, vad den där farbrorn vi nyss mött hade för yrke? – Han är källarmästare, sa pappa.
– Jaha, sa jag, det syns att han har stekt mycket lök!
En replik, som Hallner själv fick roligt åt.
På Drottningholm bodde han sommartid i Bergshyddan, en gammal trävilla högst uppe på ”Malmen” med underbar utsikt över slott och fjärd och omgiven av en lummig trädgård med praktfulla gullregn och persiska syrener. Överst på den snickarglada gaveln lyste – som den gör än i dag – en förgylld lyra.
”Stockholms gladaste krögare” kallades Hallner inte för intet och han och vännen Emil Norlander gnabbades ofta och spelade varann pojkaktiga spratt, vad man idag skulle kalla practical jokes.
En dag hade Halllner bjudit ut ett par vänner från ”vischan” eller landet. De hade aldrig förr besökt Drottningholm, men hört talas en hel del om vännens fina och gedigna sommarställe där.
När de kom ut med båten stod deras värd på bryggan, elegant som alltid i jacquette och svart-vit-rutiga byxor.
– Ja, vi tittar väl hem ett tag först, sa Hallner och visade vägen ner i parken. Vännerna häpnade över prakten i vad Hallner blygsamt kallade sin lilla villa. Nog för att de hade hört att han ägde mycket antika möbler och tavlor, men se detta!
En av gästerna som fastnat för en takmålning av lätt klädda flickor – förmodligen caféuppasserskorna, tänkte han – hade kommit en smula efter de andra. Då fick han se en galonerad man, av hållning och ålder att döma en gammal hovmästare. Gästen passade på att göra den fråga som länge legat på tungan:
– Säg mig en sak, var ä frun?
– Frun??? Menar herrn drottningen?
– Drottningen! Vad säjer ni? Ä vi inte hos direktör Hallner?
Nej, det här är Drottningholms slott.....
Ja, ja det var ju lyckat.
Inte precis Drottningholms slott, men en vacker vy av parken med kungens betande får skänkte Hallner min pappa en marsdag 1918. Och på tavlan, målad i olja, finns förstås en baksida och på denna har konstnären klistrat dit dels ett foto av den ädle givaren, dels denna vers, präntad med gulnat bläck:
Bäste Broder!
Härmed skänkes dig en vid terräng,
åker, skogar och en äng,
samt den illa dammen
jemte alla lammen.
Sjelf jag skapat ”rariteten”,
men jag önskade förvisst
dock min Broder, att till sist
Du det hela fått i verkligheten.
Rimmar gör källarmästaren också ibland i sina brev, t.ex. ett, daterat Bergshyddan, Drottningholm 26/8 1919 och försett med näpna akvarellmålningar utmed brevpapperets alla sidor. Versen lyder så här:
Broder Beyron!
Jag lofvat dig en akvarell,
och hur jag mina färger blanda’
en ljus och stilla sommarkväll
så blef det litet hvarjehanda.
Du får på detta lilla ark
Ett prof uppå min pensels nycker,
Kritiken gifver jag en spark
och kluddar bara, bäst jag tycker.
Till dessa hus – en smånätt grupp –
en dag jag tänker kosan styra
och mörda en förbannad tupp,
som väcker mig på slaget fyra.
Af ”Hyddans” kock en bild du fär,
en, må du tro, som håller måttet,
är införskrifven gallisk mat-ador,
som tjenat har förut på slottet.
Situationen, den är klar,
helt enkelt så sig ställer saken.
I detta ögonblick han har
på såsen fått den rätta smaken
Af denna lilla mälarvy
jag ständigt kan från ”Hyddan” njuta
och måla kvällens rosensky,
när som jag tittar från min ruta.
Jag har en ”misse”, som är blå,
och aldrig misslynt är till sinnes,
och du kan ge dig katten på
det enda exemplar, som finnes.
Min lilla vov-vov gerna såg
hans död och slut på konkurrensen
och för att komma det ihåg
går ”Misse” jemt med knut på svansen.
Chateaubriand har sagt så här
– om nu på sanning det sig grundar –:
”Ju mer jag menskor känna lär,
ju mer jag vördnad har för hundar.”
Då tänkte han nog i sitt sinn,
just hund med hufvud ska det vara,
och då en ”tåckendär” som min,
ty då man saken kan förklara.
Min bild är mindre mönstergill,
af likhet kanske ej finns spåret,
men om man rättvis vara vill,
så liknar det mog mig ”på håret”.
Och nu till sist så beder jag,
du detta emottaga torde,
som litet minne af den dag,
då du besök på ”Hyddan” gjorde.
Vännen
Aug. Hallner
Stockholm på den tiden kring förra sekelskiftet var dock inte större än att Ullas pappa och Birgits morfar kände varandra väl. När Ulla många år senare efter att själv ha avslutat en lång journalistbana på Stockholms-Tidningen gav sig på att skriva en bok om sin far ”Kring en redaktör” (LT:s förlag 1978), som baserar sig på innehållet i en stor kartong fylld med brev till redaktören från den tidens alla storheter, så är August Hallner given för ett eget kapitel som jag här vill återge. Eftersom boken torde vara svår att få tag på idag ens på biblioteken så kanske jag succesivt ger mig på att transkribera flera intressanta kapitel för publicering på min blogg. Detsamma gäller Ullas första fantastiska Stockholms-bok "Stockholm i gasljus". Dessutom har jag fem stora tjocka inbundna klippböcker med Ullas egna tidningsskriverier som borde kunna ge stoff till fler blogginlägg framöver. Här följer Ullas text ur boken "Kring en redaktör":
AUGUST HALLNER
En rar liten farbror som man ofta mötte på stan i närheten av Hamburger Börs var dess källarmästare, August Hallner, ”stadbud” likosm min pappa och gammal god vän och ordensbroder i bl.a. Bellmans minne, PB och andra sällskap. Han blev senare känd även i egenskap av morfar är två prima primadonnor, Margit Rosengern och Birgit Rosengren-Ahrle-Gustafson.
En icke oäven konstnär var han också – hade börjat på Konstakademien, där han var kamrat med både Kronberg och Carl Larsson och drömde om andra dukar och stilleben än restaurangmatsalens. Men det blev inte så – platsen framför staffliet byttes ut mot den innanför källardisken. Och att arrangera en god middag är minsann också en konst. På lediga stunder umgicks han dock gärna med både pensel och diktarpenna. Han hade givit ut tre skaldesamlingar från trycket och presenterade då och då ”bröderna” både vers och tavlor.
På äldre dar fick han lite rinnande ögon och det där lade jag förstås märke till och tolkade på mitt eget sätt. Alltså frågade jag en dag, när vi gick över Jakobstorg, vad den där farbrorn vi nyss mött hade för yrke? – Han är källarmästare, sa pappa.
– Jaha, sa jag, det syns att han har stekt mycket lök!
En replik, som Hallner själv fick roligt åt.
På Drottningholm bodde han sommartid i Bergshyddan, en gammal trävilla högst uppe på ”Malmen” med underbar utsikt över slott och fjärd och omgiven av en lummig trädgård med praktfulla gullregn och persiska syrener. Överst på den snickarglada gaveln lyste – som den gör än i dag – en förgylld lyra.
”Stockholms gladaste krögare” kallades Hallner inte för intet och han och vännen Emil Norlander gnabbades ofta och spelade varann pojkaktiga spratt, vad man idag skulle kalla practical jokes.
En dag hade Halllner bjudit ut ett par vänner från ”vischan” eller landet. De hade aldrig förr besökt Drottningholm, men hört talas en hel del om vännens fina och gedigna sommarställe där.
När de kom ut med båten stod deras värd på bryggan, elegant som alltid i jacquette och svart-vit-rutiga byxor.
– Ja, vi tittar väl hem ett tag först, sa Hallner och visade vägen ner i parken. Vännerna häpnade över prakten i vad Hallner blygsamt kallade sin lilla villa. Nog för att de hade hört att han ägde mycket antika möbler och tavlor, men se detta!
En av gästerna som fastnat för en takmålning av lätt klädda flickor – förmodligen caféuppasserskorna, tänkte han – hade kommit en smula efter de andra. Då fick han se en galonerad man, av hållning och ålder att döma en gammal hovmästare. Gästen passade på att göra den fråga som länge legat på tungan:
– Säg mig en sak, var ä frun?
– Frun??? Menar herrn drottningen?
– Drottningen! Vad säjer ni? Ä vi inte hos direktör Hallner?
Nej, det här är Drottningholms slott.....
Ja, ja det var ju lyckat.
Inte precis Drottningholms slott, men en vacker vy av parken med kungens betande får skänkte Hallner min pappa en marsdag 1918. Och på tavlan, målad i olja, finns förstås en baksida och på denna har konstnären klistrat dit dels ett foto av den ädle givaren, dels denna vers, präntad med gulnat bläck:
Bäste Broder!
Härmed skänkes dig en vid terräng,
åker, skogar och en äng,
samt den illa dammen
jemte alla lammen.
Sjelf jag skapat ”rariteten”,
men jag önskade förvisst
dock min Broder, att till sist
Du det hela fått i verkligheten.
Rimmar gör källarmästaren också ibland i sina brev, t.ex. ett, daterat Bergshyddan, Drottningholm 26/8 1919 och försett med näpna akvarellmålningar utmed brevpapperets alla sidor. Versen lyder så här:
Broder Beyron!
Jag lofvat dig en akvarell,
och hur jag mina färger blanda’
en ljus och stilla sommarkväll
så blef det litet hvarjehanda.
Du får på detta lilla ark
Ett prof uppå min pensels nycker,
Kritiken gifver jag en spark
och kluddar bara, bäst jag tycker.
Till dessa hus – en smånätt grupp –
en dag jag tänker kosan styra
och mörda en förbannad tupp,
som väcker mig på slaget fyra.
Af ”Hyddans” kock en bild du fär,
en, må du tro, som håller måttet,
är införskrifven gallisk mat-ador,
som tjenat har förut på slottet.
Situationen, den är klar,
helt enkelt så sig ställer saken.
I detta ögonblick han har
på såsen fått den rätta smaken
Af denna lilla mälarvy
jag ständigt kan från ”Hyddan” njuta
och måla kvällens rosensky,
när som jag tittar från min ruta.
Jag har en ”misse”, som är blå,
och aldrig misslynt är till sinnes,
och du kan ge dig katten på
det enda exemplar, som finnes.
Min lilla vov-vov gerna såg
hans död och slut på konkurrensen
och för att komma det ihåg
går ”Misse” jemt med knut på svansen.
Chateaubriand har sagt så här
– om nu på sanning det sig grundar –:
”Ju mer jag menskor känna lär,
ju mer jag vördnad har för hundar.”
Då tänkte han nog i sitt sinn,
just hund med hufvud ska det vara,
och då en ”tåckendär” som min,
ty då man saken kan förklara.
Min bild är mindre mönstergill,
af likhet kanske ej finns spåret,
men om man rättvis vara vill,
så liknar det mog mig ”på håret”.
Och nu till sist så beder jag,
du detta emottaga torde,
som litet minne af den dag,
då du besök på ”Hyddan” gjorde.
Vännen
Aug. Hallner
En gyllene trumpetare har lämnat oss! Stu Hamer död!
Stu Hamer 1934-2014
John Stuart ”Stu” Hamer, föddes den 8 oktober 1934 i Liverpool där han också växte upp. Musiken kom in i hans liv med födelsen eftersom föräldrarna drev de på sin tid legendariska danspalatset Grafton Rooms där Stu tillbragte mycket tid.Såväl pappa Wilf som mamman spelade och ledde orkestrar.
Han började också själv tidigt att intressera sig för musiken och trummorna blev hans första instrument som professionell musiker vid 7 års ålder. Något som gjorde att han senare i livet sa sig ha stor förståelse för just trumslagares svårigheter.
Från 1951 blev trumpeten hans instrument. Han ingick i Vic Lewis Big Band som ackompanjerade Johnny Ray under en världsturné och backade The Platters. I mitten av 50-talet kom han att få en avgörande svensk anknytning och därmed blev jazzen på allvar hans musik. Om det berättar han i sitt kapitel i boken om Lasse Werner:
Hösten 1956 berättade Eddie Thornton, en västindisk trumpetare att Sammy Walker som hade en grupp i Hamburg behövde en trumpetare. Eftersom jag vid det laget hade spelat med många stora band och Elvis Presley gjort att storbanden och andra musikaliska möjligheter försvann till förmån för vokal- och gitarrgrupper, så tog jag en chans och for till Hamburg med tio pund på fickan. Efter att ha letat igenom Hamburg fann jag till slut Sammy som sa: ”Eddie sa’ va’då?”
Inte fanns det något jobb för en trumpetare! Där satt jag på ett billigt och utkylt pensionat. Jag frös och försökte hitta så billig mat som möjligt. Naturligtvis bad jag. Gud skulle bli tvungen att sätta in lite extra resurser för min skull eftersom pengarna – även om växlingskursen på den tiden gav 15 D-mark för pundet – snart skulle ta slut.
Jag letade efter ”jazzarbete” på barerna. Jag kom in på en bar där det fanns många amerikanska soldater. En av dem, en stor och lång svart kille, var väldigt generös mot mig och bjöd mig på ett antal öl. Han kunde prata om alla amerikanska jazzstjärnor och sa till mig att gå till en klubb som hette Barrett och lyssna på en svensk bebop-orkester som spelade där. Så jag tog mitt horn och letade mig fram till Barrett Klubb.
Jag lyssnade där till ”The Lars Werner Combo” och blev fullständigt knockad av gruppen. Det svängde något oerhört. När beatet är rätt i jazzmusiken får det dig att må bra i magen och är du själv musikant vill du spela med.
John Stuart ”Stu” Hamer, föddes den 8 oktober 1934 i Liverpool där han också växte upp. Musiken kom in i hans liv med födelsen eftersom föräldrarna drev de på sin tid legendariska danspalatset Grafton Rooms där Stu tillbragte mycket tid.Såväl pappa Wilf som mamman spelade och ledde orkestrar.
Han började också själv tidigt att intressera sig för musiken och trummorna blev hans första instrument som professionell musiker vid 7 års ålder. Något som gjorde att han senare i livet sa sig ha stor förståelse för just trumslagares svårigheter.
Från 1951 blev trumpeten hans instrument. Han ingick i Vic Lewis Big Band som ackompanjerade Johnny Ray under en världsturné och backade The Platters. I mitten av 50-talet kom han att få en avgörande svensk anknytning och därmed blev jazzen på allvar hans musik. Om det berättar han i sitt kapitel i boken om Lasse Werner:
Hösten 1956 berättade Eddie Thornton, en västindisk trumpetare att Sammy Walker som hade en grupp i Hamburg behövde en trumpetare. Eftersom jag vid det laget hade spelat med många stora band och Elvis Presley gjort att storbanden och andra musikaliska möjligheter försvann till förmån för vokal- och gitarrgrupper, så tog jag en chans och for till Hamburg med tio pund på fickan. Efter att ha letat igenom Hamburg fann jag till slut Sammy som sa: ”Eddie sa’ va’då?”
Inte fanns det något jobb för en trumpetare! Där satt jag på ett billigt och utkylt pensionat. Jag frös och försökte hitta så billig mat som möjligt. Naturligtvis bad jag. Gud skulle bli tvungen att sätta in lite extra resurser för min skull eftersom pengarna – även om växlingskursen på den tiden gav 15 D-mark för pundet – snart skulle ta slut.
Jag letade efter ”jazzarbete” på barerna. Jag kom in på en bar där det fanns många amerikanska soldater. En av dem, en stor och lång svart kille, var väldigt generös mot mig och bjöd mig på ett antal öl. Han kunde prata om alla amerikanska jazzstjärnor och sa till mig att gå till en klubb som hette Barrett och lyssna på en svensk bebop-orkester som spelade där. Så jag tog mitt horn och letade mig fram till Barrett Klubb.
Jag lyssnade där till ”The Lars Werner Combo” och blev fullständigt knockad av gruppen. Det svängde något oerhört. När beatet är rätt i jazzmusiken får det dig att må bra i magen och är du själv musikant vill du spela med.
The Lars Werner Combo – Sune Spångberg vid trummorna, Lasse Werner vid pianot, Görna Pettersson vid basen Rolf Hultqvist, saxofon och Stu Hamer trumpet. På Domicile du Jazz i Framkfurt 1956.
Samma gäng i Köln hösten 1956.
Stu fick inte bara sitta in under resterande tid av gruppens engagemang i Hamburg utan kom att ingå permanent i orkestern under sju av den åtta månader långa turnén i Tyskland.
Under turnén lärde Stu känna många tyska jazzmusiker och kom 1958 att knytas till pianisten Roland Kovacs band, men han spelade också med andra orkestrar som Klaus Doldingers orkester och Albert Mangelsdorffs German All Stars-band. Då deltog han också i den legendariska radiokonserten 23 juni 1958 i Baden Baden med Zoot Sims och Kenny Clarke som blev legendarisk och där också en förbipasserande Lasse Werner hoppade in i ett par nummer.
Så en dag 1961 satt han i en bil genom mörkaste Småland på väg mot Stockholm när han blir avkastad och befinner sig i en helt okänd skog utan en aning om var han ska ta vägen. Han blir upplockad av en man som visar sig vara en jazzpianist på väg mot Stockholm där han också hamnar. Han kommer under några år att spela med Putte Wickmans band och med Leif Asps orkester under en KnäppUpp-turné. Han ingick i Emanons storband under George Russells ledning och framträder också på Gyllene Cirkeln i såväl egna (med Göran Östling, Palle Danielsson, Göran Lindberg och Lars Karlsson) som andras grupper. Jammar med Brother Jack McDuff Quartet med bl.a. Don Cherry, Clark Terry och Bengt-Arne Wallin.
I Sverige stannade han i fem år. Sedan blev det Georgie Fame Big Band Tour, Herbie Goines and the Night Timers, Cyril Stapeltons orkester med Sammy Davies J:r och Ted Heath orkester med Tom Jones. Han ingick i Ronnie Scotts band och gjorde en Europaturné med Maynard Fergusons orkester. Han hamnade i Italien med Joe Harriot, the Indo-Jazz Fusion och Jon Hendricks.
1968 deltog han i Dizzy Gillespies Big Reunion Band under en Europeisk/Skandinavisk turné. Svenske Rolf Ericsson och Stu lär ha varit de enda vita trumpetare som ingått i något av de två stora banden (Dukes och Dizzys). I slutet av 60-talet blev det JJ Jacksons soulband och gjorde skivor med Ringo Starr och George Martins orkester.
Under 70-talet levdes hippieliv och Stu hamnade i Ghana där han var med och bildade High Life International i vilket han deltog med såväl trumpet som komposition och arrangemang. Orkestern hamnade med tre LP-skivor på topplistorna i Afrika och turnerade i Europa. Den avlöstes av Native Spirit där Stu fortsatte i alla kapaciteterna. Med den orkestern turnerade han också i Kanada och gjorde två skivor där.
I början av 90-talet drabbades han av tre hjärnblödningar och genomgick omfattande operationer. Hans läkare förbjöd honom att någonsin röra trumpeten igen. Men samme läkare var klok nog att inse att det inte skulle gå att hindra honom. Då frågade han Stu om han inte spelade piano också vilket Stu gjorde. Så läkaren gav honom ett jobb! Två timmar om dagen spelade han piano för patienter och besökare i den stora lobbyn på S:t Thomas Hospital i London. Detta var ett genidrag från läkarens sida. Stu spelade för glatta livet hela repertoaren ur the American Song Book och egna kompositioner och andra jazzstandards. Och avhållsamheten från trumpeten gick som en dans.
Stu blev pensionär. De alkoholproblem som starkt bidragit till hjärnblödningarna kunde han hålla på en rimlig nivå, men då och då blev livet tungt och en gång ringde han och berättade att han tänkt ta livet av sig: ”Jag hade bestämt mig för att hoppa från London Bridge, men när jag kom fram så hade dom stängt den jävla bron för reparation, så jag gick och tog en öl istället”. Att gå till en mindre bekant bro hade inte passat Stu som höll stilen livet igenom. Han fortsatte att komponera, under nittiotalet tillsammans med undertecknad, och han hyste ännu drömmar om att ge sig ut och turnera. Han konstruerade ett multiinstrument med piano och trummor som han kunde sköta själv. Men det förblev en dröm.
I början av december föll han i sin lilla lägenhet i Vauxhall i London och skadade sig så illa i huvudet att han avled den 7 december.
Han efterlämnar sonen Tom med familj samt musikerbröderna George och Ian med vilka han också spelade i sin ungdom.
