Rätten till sin egen kropp!
Några citat:
"Ska troende judar och muslimer kunna leva i Sverige utan trakasserier och hinder måste de ha möjlighet att utföra den troshandling som omskärelsen är.
Här ställs religionsfrihet mycket tydligt mot intolerans."
"Den arroganta formen av ateism, som förnekar föräldrars rätt att föra religiös tillhörighet vidare till barnen".
Det visar att Alex Voronov fortfarande inte själv begripit att han numera bor i ett starkt sekulariserat land med lika stark känsla för religionsfrihet, politisk frihet och alla former av frihet för den enskilda människan. I Sverige värnar vi människans egenvärde och rätt att bestämma över sin egen kropp - oavsett religiös tillhörighet.
Vi värnar om kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp när det gäller att fatta avgörande beslut om abort. På samma sätt borde vi värna varje litet gossebarns rätt att själv bestämma över sin kropp.
Det är inte föräldrarnas religiösa tillhörighet som ska styra plastik- eller andra operationer på ett litet barn.
Ingen i detta land förnekar en myndig ung man att själv begära en omskärelse närhelst han så önskar - av religiösa eller andra skäl, men baske mig om vi ska låta andra fatta det livsavgörande beslutet åt honom när han varken kan protestera eller begripa vad som sker med honom.
I själva verket är det Alex Voronovs inställning som visar på en hård cynism och arrogans. Han gillade tydligen inte att läsa detta.
Läs också: Niklas Frykman (FP Eskilstuna), Margit Urtedgård (SP, Strängnäs), PeO Wågström (S, Eskilstuna) Pelle Billing
Den logiska konsekvensen av den relevanta frågan, Carin Jämtin!
"De pengar vi betalar i skatt måste användas på absolut effektivaste sätt"
Läs gärna meningen igen!
Klokt! Vi kan inte vara mer överens.
Det är bara det att Carin Jämtin och hennes partikollegor drar helt fel slutsatser - som vanligt!
De menar att skattepengarna inte används på effektivast möjliga sätt eftersom några slemma kapitalistsvin kan kapa åt sig vinstutdelningar.
Den verkligt intressanta - och relevanta - frågan hon borde ställt sig istället för att med den socialistiska ryggmärgsreflexen slå emot VINSTUTDELNING till "kapitalister och företagsägare", hade varit:
Hur kan det komma sig att våra offentliga förvaltningar på olika nivåer aldrig kan vara riktigt effektiva?
Varför kan en verksamhet som bedrivs i privat regi drivas till lägre kostnad än om den drevs i kommunal regi?
Förvisso är det inte alltid så, men oftast. Det är ju också förklaringen till att många kommuner valt att lägga ut verksamhet på entreprenad. Inte bara blir det billigare för skattebetalarna - dessutom tjänar de företagare som utför entreprenaden tillräckligt mycket för att kunna dela ut vinstpengar. Med några flagranta undantag har också dessa verksamheter fungerat klanderfritt också i privat regi.
Kan man få en bättre illustration till vad som populärt kallas "win-win".
Varför! Återigen VARFÖR kan inte kommunal verksamhet bedrivas lika effektivt som privat? Jag menar att den kan det. OM politikerna lär sig att skilja på rollerna och uppdragen och framförallt - att hålla sig till sin roll.
I Strängnäs kommun försökte vi införa en stark och professionell förvaltning under en chef för att få stadga i den dittills ganska spretiga och penningflödande organisationen. Politikerna skulle ägna sig åt "vad-frågor" och lämna "hur-lösningarna" till förvaltningen.
D.v.s. en kristallklar uppdelning mellan den beslutande politiska makten och den rent utförande apparaten. Tyvärr fullföljdes inte den goda tanken med en lika klar och tydligt politisk organisation. Följden blev att tjänstemannaorganisationen blev vass och effektiv men politikerna fortsatte att peta i den dagliga verksamheten med cykelställ, parkbänkar, katthem och annat smått och gott.
Följden blev att organisationen på nytt blev osäker och vacklande. Vem är det som bestämmer? Vem kan vi spela ut mot vem för att få just vår vilja igenom? Och så vidare!
Är det inte just häri det ligger! Det är alltså inte den professionella kommunala verksamheten som gör att vi får historier om kommunala gatsopare som vilar på kvastskaftet - det är politikerna själva som inte kan hålla sig till sin uppgift.
Vore då inte den logiska konsekvensen av den relevanta frågan att man istället för att påkalla lagstiftning mot vinstutdelning i privat verksamhet, gjorde något åt den offentliga politiska organisationen?
Lilla Strängnäs kommun med 30000 invånare, har 49 ledamöter i sitt fullmäktige plus ett otal ej folkvalda fritidspolitiker i olika nämnder och styrelser. Efter nästa val ska det bli 51 ledamöter i fullmäktige. Alla sitter vi där och anstränger oss att sätta just vårt lilla märke.
Mångmiljonstaden Toronto i Kanada styrs av en borgmästare och 44 councellors!
Ingen klagar på att Toronto skulle styras diktatoriskt eller odemokratiskt! Men jag ger mig attan på att deras förvaltning är oerhört mycket mer effektiv än en svensk kommunal dito. Och att deras skattebetalare får ut betydligt mer för sina skattedollars än vad Strängnäsborna får.
Carin Jämtin kräver lagstiftning mot vinstutdelning i företag som finansieras med skattemedel avsedda för "välfärd".
Hon skriver: "Därför anser jag att svensk lagstiftning måste ändras, så att en vinstbegränsning införs inom den privat drivna välfärden".
Var drar Jämtin gränsen? Är inte också sophämtning en del av välfärden? Eller vatten och avlopp? Eller kommunikationer?
Ändå har ingen väl ifrågasatt sopentreprenörernas, de ofta egna renhållningsbolagens eller privata bussföretags årliga vinstuttag! Eller?
Varför skulle skolor, förskolor, ålderdomshem eller sjukhus vara mer speciella än de ovan uppräknade välfärdsinslagen?
Hur ställer man sig till att offentlig verksamhet köper in tjänster och varor för skattepengar från företag som tjänar pengar?
Vari finns skillnaden mellan att Capio AB tjänar pengar på den skattefinansierade verksamheten på S:t Görans sjukhus och att AB Sjukhusutrustning gör det på de produkter de levererar till S:t Görans Sjukhus?
Inte ifågasätts väl någonsin att de privata entreprenörer som skyfflar undan snön från våra gator och vägar om vintern också tjänar pengar på detta? Även om det är skattepengar! För också detta är väl väfärd! Eller?
Nej som vanligt söker man ett politiskt Quick-fix! Skriv "kapitalister och företagare som tjänar pengar på sjuka och gamla" så kan man ruska upp en opinion av icke-tänkare.
Den vanliga socialdemokratiska demagogin. När ska deras väljare genomskåda den nakne kejsaren?
Givande gallerism!
Sitter nu en vecka (fyra dagar kvar) med min engelske vän John Pannell i det gamla herrskapsstallet vid Taxinge slott, där förebilden till Strindbergs Fröken Julie en gång har fått sin häst sadlad.
Numera omgjort till ett välfungerande konstgalleri.
John är en duktig målare, påhittig och mångsidig.
"Mina målningar hyllar frukten av vår trädgård och glädjen från våra resor, särskilt min kärlek till havet och båtarna" säger han.
Medan en gallerist hyllade variationen i hans arbeten sa en av hans vänner att han saknade en linje i Johns verk!
John är den pensionerade ingenjören från brittiska Ford som började måla efter sin pensionering. Vi lärde känna varandra för många år sedan då våra båda förstfödda sammanbodde i Paris under några år. Vi har hållit kontakten och i höstas föreslog jag att Sue och han skulle ta sig över till oss en vecka och bo i vår Drängstuga och så kunde han och jag sitta på Taxinge och pokulera på dagarna och kränga lite tavlor medan Sue och hustru Ann kunde ha något annat för sig.
Så blev det och nu sitter vi här! John är en okänd konstnär här i Sverige och priserna har vi därför satt lägre än han är van vid hemifrån. Det är alltid svårt att bedöma vilket intresse en ny konstnär kan väcka.
Därför är det jätteroligt att kunna säga att utställningen under de hittillsvarande tre dagarna varit en succé. Vi har sålt en fjärdedel av den. Framförallt till unga människor som kommit till Taxinge för att dricka kaffe och äta bakelser! Och så faller de för Johns vackra havsbilder, hans Cambridge-katedral eller hans spanska balkongbild. De flesta tar sig tid att gå runt och noggrannt studera bilderna, nära och på avstånd. Diskutera och fundera.
Det är alltid lika givande att vara en betraktande gallerist!
Vår Ålderman - Gösta Werner är död!
Efter det att Gösta i maj förra året med liv och lust deltagit vid sitt 100-årsfirande på Filmhuset, med mottagning, paneldebatt, filmvisning och efterföljande familjemiddag och någon månad senare fått sin nyutkomna sista bok i sina händer, lade han sig till ro och inväntade döden.
"Tror Du det tar lång tid?" frågade han sin dotter.
Läs här om Gösta och hans långa verksamma liv inom den svenska filmen.
Gösta var en färgstark man på många sätt. Han tillhörde uttalat inte något religiöst samfund och vägrade gå i kyrkan. Han var nog endast mottvilligt med vid sina föräldrars och sin hustrus begravningar. När jag med kören Pax Mariae och en jazzgrupp skulle framträda i Johannes Kyrka i Stockholm, hade jag givetvis berättat detta för Gösta eftersom han bodde bara några steg från kyrkporten.
Under repetitionen innan ser jag honom glänta på denna och ivrigt vinka åt mig att komma (för att gå in var inte till att tänka på). Nyfiket gick jag kyrkgången ner och hälsade på Gösta som frågade vem den där Brodda var som skulle vara med och spela. Jag pekade ut honom varvid Gösta bad mig hämta honom.
Jag var tvungen att lämna de båda i vapenhuset men fick sedan veta att Classe Broddas farmor varit en kär arbetskamrat med Gösta under många år på något av de stora filmbolagen.
Han var som sagt aktiv som människa och författare ända till för ett år sedan. Länge var han t.o.m. den äldste aktive filmregissören innan han för nio år sedan brädades av sin gamle vän portugisen Manoel de Oliveira (fyra månader yngre).
Men han gillade inte att bli gammal, skröplig och beroende av andras hjälp. När jag t.ex. hjälpte honom ner till taxin efter en mottagning hos min Mamma i december 2007 sa han: "Vet Du Mats, det här är så förödmjukande!". Då hade han ensam rest till Berlin bara några månader innnan.
För mig och mina syskon var Gösta alltid som en mycket nära farbror. Han tog oss med på Filmhistoriska samlingarnas filmvisningar på biografen Regina så snart vi var gamla nog att uppfatta en film. Efteråt var det ofta uppsluppna familjemiddagar på Cattelins Fisk i Gamla stan.
Gösta kommer att förbli en viktig och spännande pusselbit i mitt liv.
Vispens och Stråkens mästarmöte!
"Rosenhills Musteri och Ogräs" står det på den vägvisande skylten.
Åter en osannolik kväll på Rosenhill på Ekerö. Som jag sa till Emilia Sillén (som driver gården i andra generationen tillsammans med sin make Lars): "Så länge Rosenhill finns, finns det hopp om Sverige"!
Äppelträdgården framför restaurangen. Man skymtar det nyuppförda växthuset som även fungerar som festvåning vid behov.
Att Rosenhill får fungera är en seger över likriktning, paragrafrytteri och byråkratregler av EU-karaktär!
En gammal bondgård med stora äppelodlingar som förvandlats till musteri med självplock och utvecklats till mötesplats för människor från när och fjärran. Jag brukar numera unna mig en resa till Rosenhill varje år - numera inte bara för att lyssna till vännerna i Sune Spångberg Trio utan också för - att uppleva denna totalt osvenska plats mitt i vårt regelstyrda snörpsverige.
Jag skrev om Rosenhill och Sune Spångberg efter förra årets besök. Men stället förtjänar att tjatas om!
"Krogen" med sin veranda
Här bedrivs kursverksamhet för ungdomar från Tyskland och andra länder. Man ekoodlar, driver "ge-och-få-butik", gårdsbutik där det härliga hembakade brödet, honungen och annat gott säljs tillsammans med ett klassiskt presentsortiment. Man har också agentur för en serie fantastiska hängmattor som finns till salu och till bruks! Men framförallt tycks det vara ett ställe där människorna från omgivningen samlas på helgerna för att äta gott tillsammans och ha en trevlig kväll i glada vänners sällskap.
"Bakgården" kring vilken de olika "butikerna" grupperar sig liksom entréerna till bar och café.
Gårdsbutiken bjuder på det ena goda efter det andra.
Baren (men vill Du ha bilföraröl så finns det i butiken)
Caféverandan med utsikt över äppelodlingarna.
Anledningen till mitt besök var som nämnt den årliga spelningen med Sune Spångberg Trio. Sune, om vem min bror Lasse sa att han är den ende som vid sidan av Max Roach kan spela ett riktigt vispkomp, och som spelat med storheter som t.ex. Bud Powell har uppnått den aktningsvärda åldern av 79 år. Sedan många år lider han av MS och för första gången uppträdde han nu i rullstol framför trumsetet. Men sjukdomen har aldrig hindrat hans händer och armar att utföra det han är så sagolikt bra på - att lira trummor!
Vispmästarens händer i aktion
Sune Spångberg Trio med Arne Forsén på piano och Stråkens "häxmästare" som ställets bagarmästare introducerade Ulf Åkerhjelm som (knappast dock till dennes förtjusning) på bas.
Trion bjöd på två set med flera av Sunes egna kompositioner som Arne för några år sedan tog tag i och såg till att de blev nedtecknade och nu också spelade - och inspelade (finns på CDn "Surviving" som kom häromåret), men också musik av George Shearing, Lasse Gullin och Ulf Åkerhjelm, vars "Untitled" - med skönsång på trio! - fick bilda avslutning på konserten.
Att Ulf är basstråkens mästare torde vara oomtvistat. Om "häx"-dito kan man väl ha olika uppfattningar om. Men att höra Ulf med stråken på strängarna är att komma himmelriket lite närmare.
Arne Forsén på pianot
Sune med Ulf Åkerhjelm i bakgrunden med stråken i full gång.
Publiken i ladan var entusiastisk och njöt i fulla drag av den magiska kvällen.
WOW, BAO!
BAO - Benny Anderssons orkester i Gripsholms slottspark
Ja, jag vet! Jag har Bloggsemester! Men jag kan inte låta bli att dela med mig av lyckan av en härlig musikupplevelse. Benny Anderssons orkester med Orsa spelmän, Helen Sjöholm och Tommy Körberg i Gripsholms Slottspark i söndags.
Jag måste dock tillstå att vi var lite tveksamma i början både hustrun och jag och ett par goda vänner. Det var lite väl mycket schottis, snoa och gammeltjosan! Folk skulle ju dansa på den uppbyggda dansbanan framför orkestern, bevars! Det var nära att vi gav upp och gick hem. Men så kom dom loss!
Det imposanta Griptornet bakom publiken.
Och vilka bländande musikanter hela gänget är! Och vilken musikalisk bredd!
Allt från Kalle Moreaus "O, sole mio" till Tommy Körbergs "Moon River", "True love" och det som fick hela holmen att gunga: Hepstars gamla "Cadillac" i häftig rocktappning med just Tommy Körberg. Däremellan fick vi höra både Schostakovich och Bach. Allt framfört med en utomordentlig musikalisk glädje och humor.
Några pärlor ur Tommy Körbergs mun:
”Man mumlar några ord i kyrkan och så är man gift. Så mumlar man några ord i sömnen och man är skild.
Man kan ju gifta om sig. Jag är gift för tredje gången. Det får väl ses som hoppets seger över erfarenheten.
Mickey Rooney som var gift nio gånger hade ett gott råd: Om Du ska gifta Dig, gör det tidigt på morgonen, för om det går åt helvete så är iallafall inte hela dagen förstörd!”
Fyra timmar! Visserligen var det en halvtimmes paus efter 2,5, men ändå! Den 4500-hövdade publiken fick verkligen valuta för pengarna och för väntan i bilköerna i till konserten. Många kom inte in förrän en halvtimme gått av konserten p.g.a. att det var stillastående bilköer ända ut till Läggesta station innan alla gräsytor runt slottet kunnat tas i anspråk.
Men så var det gängets sista konsert för den här turnén. Makalöst!
Tommy Körberg och Helen Sjöholm i full aktion.
PS: Har jag berättat att Helen Sjöholm hör till de artister jag körat bakom!
Nåja det var 2999 st till som gjorde det! Kjell Lönnås första stora Globen-sammandrag som hette "Älskade psalmer" med 3000 körsångare. Det var grejer det! DS
PS2: Glöm inte följande två tillfällen för god musiks avnjutande:
Sune Spångbergs Trio (med legendariske Bud Powell-trummisen Sune, Arne Forsén på piano och fantastiske Ulf Åkerhjelm på bas, på Rosenhill på Ekerö, Lördag klockan 20.00. Käka innan! Eller byt grejer i bytesaffären eller köp gott bröd eller honung i gårdsbutiken! Ni befinner er garanterat inte i Sverige!
Monica Borrfors och Gösta Nilsson i Mariefreds Kyrka klockan 20.00 med ett program kring Monica Zetterlund.
Bloggsemester!
Nu mina vänner, tar jag någon månads bloggsemester. Hade igår en framgångsrik vernissage på minnesutställningen med verk av Mariefredskonstnären, DN-tecknaren m.m. Harry Karlsson i det nýa galleriet i det gamla herrskapsstallet på Taxinge slott (flugorna har dröjt sig kvar! Där ser man, det var inte bara arbetshästarna som fick dras med flugorna!).
Ni vet väl att Taxinge Slott inte bara är känt för sina smarriga kakor (det kallas ju Kakslottet bevars! Eller "Kaxinge" i musikalen "Järnvägar" som spelas på museijärnvägens plattform i Mariefred just nu) utan också för att ha varit inspelningsplats för Ingmar Bergmans "Viskningar och rop" (då hustrun fick ta hand om lilla Linn Ullman om dagarna) OCH för att det var här som August Strindberg inspirerades till "Fröken Julie". Dock inte "På Wahrendorfs tid" utan senare.
Senare har jag en vecka utställning med en engelsk målare, John Pannell från Rugby, som kommer med sin fru och bor hos oss under tiden. John är en autodidakt (i stort sett) som började måla efter ett långt yrkesliv som lärare. Han åkte på målarsejourer till Frankrike i husvagn om somrarna och lärde sig och har sedan haft åtskilliga framgångsrika utställningar på hemmaplan. Detta blir hans första utställning utomlands.
Jag har följt honom under många år sedan vi lärde känna varandra då våra äldsta barn var sambos i Paris.
Ha en riktigt skön sommar! Vi ses i Augusti!
MATS
"Harry - Du min skapare!"
Juli månads profilbild är en gammal bekant. Ett tecknat porträtt som vännen Harry Karlsson gjorde någon gång på tidiga 80-talet vid en Bellmanfest på Hjorthagsberget vid Gripsholms Slott. På den tiden var det folkvandring med picknickorgar till toppen av berget med utsikt över slottet och Gripsholmsviken.
Folkvandringen på Bellmandagen. Bellman och Ulla går till höger om trädet strax ovanför Hjorthagsgrinden. Föregångna av högtaleriet - en eftergift till moderna hörselskador!
Bellman och Ulla deltog i full ornat och förlustade oss andra med sånger och visor. Våra vänner Holmqvists var ofta storstilade när de bjöd oss till fest i gröngräset. Det var vit duk som breddes ut på marken, där var vita servetter och stor sockerskål på fot i silver som "bordsprydnad". Vinglas och kylare, riktigt porslin natuts. Kaffe i kopp etc.
Ack ja! Det var tider det. Sedan urartade festen (när vi slutade vara med???) och blev tristare. Synd!
Alltnog, vännen Harry dog förra året men på lördag håller jag vernissage på Taxinge Slotts (Kakslottet) Galleri med en retrospektiv minnesutställning.
Alla hjärtligt välkomna!
Konst?
För en tid sedan publicerade jag ett litet reklamalster för en av "mina" konstnärer, Mario Roffler. En schweizfödd provencalare som är en höjdare på stilleben, surrealistiska målningar och friska naturakvareller. Ska berätta mer om Mario en annan gång.
Alltnog, det föranledde signature bebe att på silvergen.org ställa några frågor:
"Jag skulle uppskatta om Du försökte i ord förmedla varför Du uppskattar lökskålen
a/ som komposition
b/ som målning (och inte foto).
Det är uppenbart att jag missar något som skulle kunna vara även mig till glädje."
Och vidareutvecklade:
"Det är inte så att jag inte uppskattar en lök som samsas med en handduk och en reflex i en lerskål. Det tycker också jag är en vacker bild som strålar ut en ro. Men vari ligger konsten? Är det kompositionen, valet av föremål och deras placering? Eller är det all målarfärg som gått åt? Vad har konstnären tillfört?"
"Frågan är säkert naiv" slutade han.
Frågorna är alls icke naiva. Tvärtom! De är av samma klass som Ingmar Bergmans klassiska fråga "Varifrån kommer musiken?" (en enda sak kan jag inte förlåta Bergman: att han lät destruera alla svar han fick!). Frågorna var istället så komplicerade att de krävde en hel del eftertanke för att besvaras på ett någorlunda tillfredsställande sätt.
Bebes första tre frågor vill jag inte besvara rakt av eftersom de i realiteten försöker dölja en helt annan frågeställning: "Är detta konst? Vore det inte lika bra med ett fotografi?".
Vad är då "konst", bebe? Givetvis väldigt mycket och väldigt omfattande. Men låt oss begränsa frågeställningen till bildkonst/måleri just nu.
Det enkla svaret är ju att konsten uppstår i betraktarens öga.
Men jag utgår från att bebe inte kommer att låta sig nöjas med detta enkla försök att undgå den näst intill omöjliga uppgiften att ge ett fullständigt och adekvat svar.
Man kan också citera Pablo Picasso som sa: "Det finns konstnärer som förvandlar solen till en gul fläck, men det finns andra, som tack vare sin konstnärlighet förvandlar en gul fläck till solen".
Både bebe och jag växte upp i en tid då världen förändrades på mer än ett sätt. Inte minst konsten. Jag har undrat varför. Vi kan klart urskilja tre stora faser när kulturyttringar tagit jättesprång in i en helt ny tid. Sekelskiftets Art Noveau som gjorde upp med nystilarna som framförallt märktes i bildkonst, konsthantverk och arkitektur.
20 år senare kom "The roaring 20ies", med filmen, danserna, kläderna och ett friare umgänge. Allt avslutat också inom arkitekturen med funkisens entré.
Och så till sist, 50-talets språng in i det eruptiva 60-talet.
Där jazzen, konsten, happeningarna, teatern, filmen allt berördes och formades efter helt nya tankar och idéer.
Men sedan då?
Om man följt någon slags 20-årig cykel borde vi haft ett motsvarande språng på 80-talet - och nu igen!
Men icke! Vad kommer det sig. Vad skiljer och vad förenar de tre tidigare sprången?
I två fall förenas de av stora världskrig som dock inte berörde det första språnget. Men fanns då något annat som förenar istället?
Ja, jag tror det. Den snörpighet och det bigotteri som rådde i slutet av förrförra seklet höll människorna nere och hindrade den fria tanken och handlingen på samma sätt som den restriktivitet och diktatur som rådde i Europa och utlöste de stora krigen.
Man kan säga att Drottning Victoria, Kejsar Wilhelm och Hitler på var sitt sätt förtryckte den fria tanken, skapade likriktade och följsamma människor. Sådana samhällen blir inte särskilt kreativa.
Lättnaden när "den gamla ordningen" - och drottningen dog kändes antagligen i hela världen som såg en möjlighet till en ny friskhet som tog sig uttryck i konst, arkitektur, möbler etc.
Samma frihetskänsla måste världens folk ha känt när världskrigen avslutades.
Det torde vara förklaringen till allt som hänt - och till allt som nu inte händer! Alla upprepningar, alla trötta efterföljare och efterapningar.
Det finns idag väldigt lite ny kreativitet inom konst, musik och övrig kultur.
Christo fortsätter att slå in sina hus och öar (Yoko Ono var den som först slog in en staty på 60-talet, men sedan gick hon vidare. Christo fastnade). Yrjö Edelmann målar fortfarande sina inslagna paket och Reuterswärd slår fortfarande knut på pistoler. Kort sagt - det har inte hänt ett skit på 50 år!
Yrjö Edelmann! Visst är han en hejare på att måla skrynkligt papper, men.......är det konst? Eller "bara" duktigt måleri?
Det här blir en utvikning det erkänner jag, men det finns en anledning. På det galna 60-talet skapades en otrolig massa konst som människor ställde sig samma frågor inför som dem bebe ställer till mig om Mario Rofflers konst:
ÄR DETTA KONST?
Vari ligger det konstnärliga i ringen runt Rauschenbergs get? Den bronsgjutna bleckburken med penslar? Duchamps urinoar?
Marcel Duchamps urinoar. En av tio auktoriserade repliker! Originalet finns ej i behåll...... Är detta konst?
Carlo Derkert öppnade i vart fall mina ögon för att just förvändandet av synen var ett av syftena med många av konstverken från den tiden. Konstnärerna ville helt enkelt att vi för en gångs skull verkligen skulle betrakta också vardagsföremål, saker runt omkring oss och se dessa med nya ögon. "Öppna sinnen" - som mitt motto!
Nu kan man ju fråga sig återigen (man ska ställa frågan minst fem gånger...) - vad är det som gör en fabrikstillverkad pissoar till ett verk fullt i klass med t.ex. Peruginis S:t Sebastian-fresk i konsthistorien? Eller varför inte Archimboldos fantastiska grönsaksporträtt (som väl verkligen var provokationer på 1500-talet redan).
Archimboldo: Porträtt av Vertumnus. Är detta konst?
Det återigen enkla svaret är att någon (i det här fallet konstnären Marcel Duchamps, klottrade dit en fantasisignatur och ställde ut pissoaren på en piedestal vid ett ultimat tillfälle! Archimboldo var den förste att hitta på att måla nidporträtt av sina antagonister (?) genom att modellera dem av grönsaker, fiskar, djur, skaldjur eller något annat.
Är det faktum att de var först också ett kriterium för att deras verk är konst?
Duchamps verk blev ett av de första och mer centrala objekten i den tidens "Happenings". På samma sätt som t.ex. Yoko Onos "Cleaning piece" på 60-talet (en plexikub med en tvättrasa bredvid och uppmaningen att göra ren kuben). Liksom Onos 60-talsverk var efemära och inte avsedda att vara bestående var inte heller Duchamps det. Men de var lika betydelsefulla för den fortsatta utvecklingen inom konsten.
Här kan man se just bristen på en verkligt ny kreativ period sedan 60-talet: istället för att göra något radikalt nytt, lät Ono på 80-talet gjuta ett antal av sina flyktiga 60-talsverk i brons - det mest bestående av alla konstnärliga material! Liksom Ulf Linde lät framställa repliker av Duchamps urinoar eller Pontus Hultén lät masstillverka Brilloboxar "av" Andy Warhol. Men egentligen! Vad är skillnaden mellan en "äkta" Brillobox och en Warholsk? Varför eländas över att det finns kopior om de motsvarar det konstnärliga originalet på ett autentiskt och korrekt sätt? Är de inte ett fullödigt konstnärligt uttryck bara för att de saknar konstnärens "godkännande"? Varför skulle i realiteten en exakt replik av ett konstverk vara mindre värdefullt bara för att det saknar en signatur . som dessutom kanske är falsk?
Yoko Ono: "Cleaning piece" ur "The Bronze Age" 1990. Är det konst?
Yoko Ono är Japan, den japanska konsten kom att bli en stark inspirationskälla för den europeiska konsten i slutet av 1800-talet. För japanerna var bilden huvudsaken. Inte signaturen. Gjorde någon en bra bild så gällde det att mångfaldiga den så att så många som möjligt fick njuta av den. Men det var förstås långt före Ipred-lagar och upphovsrättsjurister.
Konfrontationen, provokationen, revolten - Drivkrafter för nytänkade inom konsten.
Konstnären René Magritte, som nyligen fått ett eget museum i Bryssel var en stor provokatör och nyskapare. Vi känner hans kubbkrönta gubbar. Vad är konsten i hans måleri?
Han avbildade levande och döda föremål fullt identifierbara och med fotografisk exakthet. Föremålen kräver ingen förklaring eller tolkning. De symboliserar heller ingenting. Ett äpple är ett äpple, en himmel en himmel. Men när dessa objekt kombinerades på ett oförutsätt vis väckte de förundran. Bakom det välkända anas mysteriet. Konstnären ville påverka vårt sett att se och tänka men också locka oss till skratt!
Åter till Mario Rofflers porslinsskål med löken och handduken. Vad ger den mig? Vad säger den mig som betraktare som gör bilden till ett konstverk?
Kunnande! Kunskap!
Jag vet att det är en målare som vet vad han gör. Som kan sitt hantverk från grunden.
Frånsett att jag känt och följt Mario Rofflers utveckling sedan 40 år, kan jag jag beundra hantverket, mästerskapet i ljusbehandlingen.
Man brukar just nämna ljusbehandlingen som ett kriterium för hur framstående konstnärer t.ex. Rembrant och Vermeer var. Jag vill påstå att i det fallet har Mario Roffler fulländat konsten.
Jag har svårt att respektera vuxna människor som gör barnteckningar och på fullt allvar kallar sig konstnärer. En verklig konstnär som gör en "barnteckning" gör det för att han/hon KAN!
Francisco de Zurbarán (1598-1664): Bodegón (Stilleben med keramikvaser), 1636, Olja på duk; 46 x 84 cm; Museo del Prado, Madrid. Är detta konst?
Mario målar i en tradition som funnits inom konsten sedan dess begynnelse - stillebenmåleriet. Ett måleri som han utvecklat till fulländning. Han når en fotorealistisk nivå som är vad också 1600-talsmästarna eftersträvade utan att veta vad det var. Man skulle t.o.m. med rätta kunna säga att han är en mästare på trompe l'oeil-måleri. Att lura ögat! Det är syftet med just den konstformen.
Exempel på trompe l'oeil-måleri. Är det konst? Eller bara duktigt måleri?
Då antyder bebe givetvis: varför inte lika gärna ta ett foto med kameran bara?
Alexandre Roslin: "Gustaf III". Är detta konst?
Ett enkelt svar: det vore ingen konst!
Bebe frågar vad konstnären tillför - förutom att han förmodligen komponerat föremålens placering. Mitt svar är: betydligt mer än den fotograf som bara knäpper på en knapp!
Det är alltså inte så att konstnären "tillför" någonting till en "redan existerande uppställning". Han skapar hela bilden, uppställningen, avgränsningen, väljer föremålen, arrangerar ljusinfallet och gör placeringen. Precis som en fotograf med skillnaden att denne därefter bara trycker på sin knapp.
Målaren däremot har det mesta kvar att göra och börjar vid sitt staffli med att lägga en grund och därefter lager på lager av färger. Den bild han till slut gjort färdig har en helt annan förutsättning att nå fram till Dig som betraktare och berätta något för Dig om det avbildade än vad fotografens platta papperskopia någonsin kan.
Fotografiet är dött bredvid den färdiga målningen. En väl utförd målning talar till Dig som betraktare, får Dig att reflektera, njuta (eller våndas) och ger Dig något bestående att ta med Dig i sinnet.
Du nämner det rofulla i bilden. Jag håller med Dig! Det gäller många stilleben. Men det finns också en spänning i det frusna momentet: vad är det som ska ske? Vad har fått någon att avbryta någon form av handling med löken och handduken. Stillebenets hela idé är ju att vara ett utsnitt ur verkligheten, ett fruset ögonblick i ett pågående skeende. Vad har hänt? Vad kommer att ske?
Ser Du inte dessa kvalitéer i Marios målning bebe, så ser Du antagligen inget konstnärligt värde heller i de fantastiska 1600-talsstillebenmålningarna. Inte heller njöt Du på Nationalmuseums trompe l'oeil-utställning förra året. Knappast kan århundradens människoporträtt och landskapsmålningar ha något intresse?
Vad är allt måleri om inte ett försök att återge verkligheten?
Antingen objektivt exakt, i form av personliga intryck eller genom ett personligt uttryck.
Varför skulle ett stilleben målat av en kubist, dadaist, minimalist, impressionist eller expressionist vara att föredra som konstverk framför ett som målats av någon som nått själva måleriets mästarklass? Att i pensel visa verkligheten!
Så har det varit sedan tidernas begynnelse. Förmodligen skulle någon ställt samma fråga till Erik XIV om det funnits fotografer på 1500-talet: varför skickar Du inte ett foto till Elisabeth istället?
Till den som säger så vill jag säga: skåda Alexander Roslins paradporträtt av Gustaf III, eller varför inte Oscar Björks kröningsporträtt av Oscar II. Kom sedan och säg att ett fotografi någonsin kan ersätta ett målat porträtt. Nu må Nationalmuseums Solfrid Söderlind ursäkta mig: trots flera mycket fina och konstnärliga fotografiska porträtt som tillförts porträttsamlingen på Gripsholm under senare år, så gör dessa porträtt ett väsentligt plattare och kallare intryck än de målade porträtt de blandas bland. Textur på stoffer t.ex. En mängd små saker som bidrar till att en målning förmedlar så mycket mer än ett fotografi. Och gör det intressantare.
Du, bebe, berättade att Du satt i Nationalmusei trapphall nyligen och hade Carl Larssons jättelika oljemålning "Midvinterblot" framför Dig. Hur tänkte Du om den? Är den konst?
Många ansåg inte det när det begav sig. Det tog över 80 år innan den välförtjänt fick sin avsedda placering. Kitsch och historieförfalskning hörde till de tillmälen tavlan utsattes för. Den behandling konstverket och konstnären utsattes för hämtade Carl Larsson sig aldrig från.
Så en konstnär som i ena fallet återger något exakt och i andra fallet återger något på sitt egna sätt gör i båda fallen alltså fel, eller...?
Men det räcker inte alltid med att konsten bara är vacker. Jag brukar citera en norsk konstnär, Yngve Henriksen, som sade:
”Mycket konst faller igenom. Det är när motivet är för vackert. Det blir som vykort som inte har något annat väsen än att vara vackert.
Konsten ska beröra och angå djupare och mera mentalt. Ha en mental laddning och en andlig dimension. Den ska vara ett psykologiskt drama. Kampen för tillvaron pågår också i ett vackert landskap”
Precis det! Kampen om tillvaron finner Du just i Mario Rofflers keramikskål!
